Avsnitt 79: Då och nu

1981 gavs en bok ut av det lilla bokförlaget Sinkona. Vad som blivit av det bokförlaget sedan dess vet jag inte, men på sajter där begagnade böcker köps och säljs kan man se vilken typ av utgivning de hade på den tiden: titlar som “Handbok i Grafologi”, “Frågesport 1980” och en massa gamla böcker av Strindberg passerar revy. Och så boken jag vill prata om, förstås. Den heter “Svenska spökhistorier”, och har som undertitel: “Ett urval av de bästa bidragen till den av Stockholms-Tidningens Söndagsbilaga år 1938 anordnade inventeringen av svenska spökhistorier.”

Låt oss öppna den där boken, och se om det vi hittar i den kanske fortfarande ekar i vår tids berättelser…

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och den där boken kom till i sin första version 1939, året efter att Stockholms-Tidningen – som i sin ursprungliga version lade ner redan 1966 – bad sina läsare skicka in sina egna skräckupplevelser genom tiderna. Boken sålde slut och föll väl sedan i glömska, tills 1981 då Sinkona gav ut den igen. Sedan dess är det framför allt genom hemsidan spökhistorier.se, som någon som är mycket engagerad i reinkarnationer och astrologi skapat, som dessa historier lever vidare. Där finns nämligen boken återpublicerad, med gammalt förord och allt.

“Kännetecknande för spökerier är ju att de vanligen sägas ha med döden och de döda att göra, men i övrigt kunna de vara av den mest skiftande beskaffenhet. Den ur folkloristisk synpunkt viktigaste gruppen måste nog de mera traditionsbundna spökhistorierna sägas vara, inom vilka man kan urskilja vissa bestämda motiv, som för övrigt ofta låta sig undersökas geografiskt.” Så skriver Gunnar Granberg i 1939 års gamla förord till boken “Svenska spökhistorier”, som sedan innehåller ett 80-tal nedtecknade berättelser från tiden kring sekelskiftet 1900. Hans ord klingar bekant för alla som lyssnat på fler än några avsnitt av denna podd – vårt intresse för hur historierna speglar sin tid borde ha märkts vid det här laget.

Och av just det skälet kan det vara intressant, kanske, att jämföra några av historierna från Svenska spökhistorier med vår tids berättelser – till exempel med lyssnarhistorierna ni skickar in till podden. För då upptäcker man att både de platser som omtalas, och den typen av märkliga möten som beskrivs, finns kvar ännu i vår tid. Låt oss prova och jämföra en berättelse, “De ihjälfrusna barnen gå igen”, inskickad till Stockholms-Tidningen av signaturen SFS, med en lyssnarhistoria. Vi börjar med 1938 års berättelse, uppläst av Ludvig Josephson:

Det var en januaridag år 1921. Jag hade på skidor besökt en god vän, som bodde vid en insjö i östra Värmland. När skymningen bröt in bröt jag upp, ty stora molnmassor hade plötsligt brett ut sig över himmeln, bådande snöyra. Med kraftiga stavtag gled jag fram över de snötäckta isvidderna mot hemmet, då plötsligt ovädret bröt ut. Stormen piskade snön i ansiktet på mig. Med försiktiga glid, följande den skogkransade sjöstranden för att ej förlora riktningen, gick jag sakta framåt. Ljuset från den inne i viken liggande gården S. hjälpte i någon mån orienteringen, varför jag beslöt gena över viken.

Då hände det. Med riktning från gården S. ut mot sjön såg jag några meter framför mig två flickor, trasigt klädda, bärande var sin korg i handen komma vandrande hand i hand. I första häpenheten stod jag alldeles stilla. Vem kunde ha hjärta köra ut barn i detta hundväder, tänkte jag? Jag kastade om riktningen och följde efter barnen för att varna dem för den farliga vandringen i snöyran, som lätt kunde bli den sista för dem.

Egendomligt nog hann jag ej fatt dem hur jag än ansträngde mig. Då och då skymtade jag de små kropparna framför mig för att därefter alldeles förlora dem ur sikte. Jag insåg det lönlösa i att komma fatt dem, varför jag vände och skidade hem. Jag berättade sedan händelsen för min granne, en gråhårsman född i bygden. – Då var det säkert barnen, som omkommo i snöyran en januarikväll för många år sedan, du nu såg gå igen, sade han. Jag bad honom berätta, och han talade då om, hur två små flickor från sjöns andra sida varit ute och tiggt mat. Det hade blivit sent, då de lämnat gården S., och snöyran hade överraskat dem. De hade gått vilse och omkommit. Nästa dag hade man funnit deras stela kroppar i närheten av den ö, där jag tappade bort deras spår.

Så långt en historia från 20-talets östra Värmland, uppläst av Ludvig Josephson – precis som alla andra historier från Stockholms-Tidningen kommer vara i detta avsnitt.

Finns det då mysterier kvar i området? Ja visst – hör bara denna lyssnarhistoria inskickad av Joel, boende i Filipstad. Han kallar den “VVS-jobbet”.

Jag jobbar som energiingenjör och skulle ta en titt på VVS-systemet i en byggnad som skulle renoveras. Jag blev hastigt insläppt av fastighetsägaren som snart lämnade mig ensam på grund av ett möte. Det var en gammal byggnad, ombyggd i flera omgångar med tillhörande halvtrappor hit och halvtrappor dit, ett förvillande myller av gråa, illa belysta korridorer med skyddsrum och förråd längs väggarna. På något ställe stod en soffa som spred en markant doft av kedjerökande åldring. Medan jag letade efter systemets hjärta, undercentralen, där de gamla oljepannorna stod och rostade, började jag känna mig ensam. Självklart, jag var ju ensam, men jag kände mig ensam på det där oerhört markanta vis som jag inte känt sedan min ensamvandring i Sarek, då jag höll på att gå rakt mot en björnhona med tillhörande unge och inte märkte dem förrän de redan vaksamt bevakade mina rörelser.
Jag gick ner för ännu en halvtrappa målad i den där tjocka grå färgen som skriker Kubakris och Stalinstatyer, hittade äntligen förrummet där den enorma oljetanken stod. Rören pekade mig i rätt riktning och pannorna stod i rummet bredvid som kolosser med ett ben i en grumlig dåtid, det andra benet här och nu. Jag fick en impuls och knackade på den ena pannan vilket gav upphov till ett ihåligt eko. Ett högt dunsande ljud hördes inifrån skorstenen och det var inte förrän jag såg svart aska ryka ur ett öppet spjäll som jag förstod att det jag hört var åratal av avlagringar som ramlat från skorstensväggarna. Jag hörde min puls dova dunsande genom min öppna mun och tyckte att det dånade i den vanvettiga tystnad som bredde ut sig efter smällen.

Det tog ett tag innan jag samlat mig och började skissa upp rörsystemets uppbyggnad och följde det nedströms längs rörstråk och schakt. Men så kom jag in i ett lite större rum, det största på källarplanet och trevade längs väggen efter lampknappen men hittade den inte. Då fiskade jag upp telefonen och satte igång ficklampan och kunde precis urskilja en knapp några meter till vänster vid sidan om en annan dörr. Det knastrade på golvet av grus när jag gick mot knappen. I ögonvrån, precis vid lampans periferi tycker jag att jag ser något röra sig längs golvet och med andan i halsen snurrar jag runt och lyser åt samma håll. Det som nu syns i ljuskäglan är inte det som eventuellt rörde sig, det är en rullstol av gammal modell. Klassisk skräckfilmsrekvisita. Jag skyndar mig till knappen och blundar när jag trycker på den. När jag sakta öppnar ögonen tittar jag rakt ner i marken. Just där och då kände jag att om det var någon eller något där som ville mig något ont så ville jag inte ha ett ansikte en decimeter ifrån mig när lampan slogs på. Men jag var såklart fortfarande ensam.

Rummet fungerade nu som ett förråd, och jag kunde se en skivback med gamla klassiker som “Halleluja – Jesus kommer” av Viktor Klimenko och till min glädje en gammal Yamaha-orgel som stod i ett hörn under några soffdynor. Jag fick hindra en impuls att öppna den och se om jag kunde hitta några intressanta komponenter jag kunde använda i mina effektpedaler till elgitarren. Tanken på något som låg långt utanför källaren inducerade genast lite värme i min kropp. Jag fick tvinga mig att fortsätta mitt jobb.

I samma rum kom rören genom väggen, strax till höger om dörren och fortsatte längs hela rummets längd, svängde av innan kortsideväggen till vänster och därefter en sväng till höger, in genom en fyrkantig öppning i den motsatta väggen. En snabb titt på min planritning gav att det på andra sidan öppningen var något som benämndes “Outgrävt schakt”. Jag kände genast en oerhörd motvilja mot att se vart rören tog vägen, en motvilja som nu när jag skriver detta ger mig gåshud över hela kroppen. Men jag visste att jag inte kunde åka därifrån innan jag dokumenterat det jag behövde för att kunna rita systemet i datorn efteråt, så jag stålsatte mig gick fram till öppningen och riktade mobilkameran i rörens riktning. Jag blundade återigen och tryckte av, såg blixten skina upp rummet genom mina ögonlock.

Så snart blixten sken hörde jag ett isande tjut och ett krafsande inifrån utrymmet bakom väggen och fick sekunden senare något hårt rakt på näsan och jag kände hur den bröts. Chockad ramlade jag baklänges och skrek rakt ut. Jag hörde någon eller något ta sig ut genom öppningen innan jag började springa tillbaka så fort jag kunde uppför halvtrapporna, genom de grå korridorerna och ut ur byggnaden. Hela tiden hörde jag skriket i öronen, ett antal fötter som förföljde mig. Med handen över näsan och munnen såg jag fingrarna bli röda och jag tänkte återigen på björnhonan i Sarek och hur den följde mig med blicken. Jag tänkte på smällen i skorstenen och rörelsen precis utanför mitt synfält. Och sen gjorde jag något jag önskar att jag aldrig hade gjort.

Jag tog upp telefonen för att titta på den senast tagna bilden. Bilden var såklart suddig men det var inte några som helst tvivel om att två eller kanske tre par ögon reflekterade kamerablixten. Jag raderade bilden omedelbart men det var för sent. Blickarna som mötte min hade för evigt etsat sig fast i mitt inre.

Ja, det var lyssnaren Joels berättelse “VVS-jobbet”, från östra Värmland – precis som upplevelsen med barnen i snön nästan 100 år dessförinnan. Vem vet, kanske tillhörde blickarna i rören samma odödliga väsen…

Låt oss ge oss av söderut, till trakterna kring Lund. I historien “Prästen med de vita hästarna”, signerad Stockholms-Tidningsläsaren Terr, hör vi om ett möte med något förvildat, för länge sedan.

Det torde inte vara så allmänt bekant, att det finns en spökhistoria knuten även till Västra Hoby gamla prästgård i Skåne. Undertecknad, som vistades där under åren 1918 – 26, fick höra den berättas av en gammal arbetskarl, Jöns Hansson, som brukade gå och såga ved.

Jag hade en natt, det var den 27 februari 1919, vaknat och tyckt mig höra ett frustande från ett par hästar, som satte av i vilt sken strax nedanför mitt fönster. Jag steg upp och såg ut genom fönstret, men gårdsplanen nedanför låg försänkt i beckmörker och jag kunde inte urskilja någonting. Tre dagar senare kom ovannämnde gårdskarl på besök, och jag berättade helt en passant händelsen för honom. Hans anletsdrag blevo ganska bistra, och jag förstod, att historien berörde honom på något alldeles särskilt sätt. När han hade slutat arbetet på kvällen, stannade han kvar och berättade följande historia för mig.

I början av 1800-talet skulle det ha bott en sträng gammal präst i prästgården. Jönssons farfar hade tjänat som dräng och kusk hos denne kyrkoherde. En natt, den 27 februari, hade det kommit bud till prästen att ett barn i församlingen behövde nöddop, och att prästen mitt i natten måste fara till stället, som låg en halv mils väg från prästgården. Kyrkoherden hade rusat ut till kusken, som sov i drängkammaren, och väckt denne. En häftig ordväxling hade emellertid uppstått, och kusken hade vägrat att spänna för hästarna mitt i natten och köra på de hala, backiga vägarna. Orsaken skulle ha varit att seldonen skulle ha varit så slitna och nötta, att en olycka lätt skulle kunna inträffa. I sin upphetsning hade kyrkoherden gått in i vagnboden och dragit ur vagnen samt spänt för sina två vita hästar samt själv givit sig av. Han hade inte kommit mera än ett litet stycke nedanför prästgården, förrän hästarna i den branta backen satte av i vilt sken med påföljd att djuren slet sig från vagnen. Prästen höll emellertid stadigt kvar i tömmarna och släpades med en god bit ned till Kävlingeån, där han släppt taget och fallit i vattnet. Dagen därpå skulle invånarna ha funnit honom död, men de bägge hästarna fann man aldrig. Gårdskarlen berättade, att han fått höra berättelsen av sin far, som i sin tur hört den av kusken, och att det ålåg honom att föra den vidare inom släkten.

Historien kom snart ut i byn, och en av de rika bönderna fick höra den men trodde inte på den. När den 27 februari 1920 kom, infann han sig i prästgården och bad att få hålla vakt utanför ägorna, vilket naturligtvis ingen kunde neka honom. På morgonen fann en piga honom halvdöd av förskräckelse. Han hade vid fyratiden på natten sett två vita hästar i vilt sken, som efter sig hade släpat en vithårig man med barskt utseende. Det blev tyst några år med historien, men 1923 kom en ung pastorsadjunkt på besök och låg över på andra våningen. Pastorsadjunkten hade aldrig varit på platsen förut och kände inte till något om att det spökade i prästgården. Den 28 på morgonen kom han emellertid ned till frukostbordet mycket orolig och frågade om arrendatorns bägge hästar hade slitit sig lösa under natten och om någon olycka inträffat. Han hade nämligen fem minuter i fyra vaknat vid ett förfärligt oväsen, och när han stigit upp och sett ut genom fönstret, hade han iakttagit två vita hästar, efter vilka det släpade ett mörkt, människoliknande bylte.

I “Prästen med de vita hästarna” möter vi en samhällsklass och upplevelse – präster och spökhästar – som vi allt för sällan hör talas om idag. Dagens skräckupplevelser tenderar vara mer vardagliga, som till exempel den lyssnaren Bella skickade in för ett tag sedan. Den är avlägsen i tid, men inte i plats. “I ett korridorsrum i Lund”, kallar vi den.

Nu ska jag berätta en sak som hände för bara 30 min sedan. Just nu när jag skriver är klockan 18.50. Det som hände, hände kl. 18.13. Jag bor i ett korridorsrum i Lund. Trots att jag inte känner alla så väl i min korridor är det lite som att leva i ett kollektiv, vi umgås ibland i vardagsrummet, lagar mat under samtal och det finns ingen som låser dörren om man ska gå till köket, och knappt om någon ska kila ner till tvättstugan. Vi litar helt enkelt på varandra. Eftersom jag har pluggat hela dagen och det är jättefint väder ute gick jag ut på vår gemensamma balkong för att sola lite och lyssna på podcast en stund. Jag hade väl varit ute i kanske en kvart när jag kommer tillbaka till mitt rum och satte mig vid datorn. Eftersom min laddare är trasig har jag fram tills för 20 minuter sedan haft mobilen på flygplansläge men när jag sätter på mobilen får jag sms från två kompisar och missade samtal. Jag har även flera missade samtal från min klasskompis Dana på Messanger på Facebook. När jag ringer upp på facebook frågar hon vad det är som händer. ”Vadå händer?” frågar jag. ”Jag pluggar”. ”Nej, men du ringde mig, eller det var någon som ringde mig och pratade engelska?” Jag börjar rynka ögonbrynen. Vadå pratade engelska? ”Fyfan vad läskigt, då måste det vara någon som har kapat ditt facebook-konto eller något för det var någon som ringde mig flera gånger. Mannen som ringde pratade engelska och sa upprepande gånger ”Hello. Where are you? Where are you?” Hon berättade sedan att hon lade på flera gånger men trots det fortsatte personen som hade mitt konto ringa upp henne, och sa samma sak. Jag tyckte det låter så absurt så jag börjar skratta och det gör även min kompis. Jag lägger på luren och ber om att få ringa upp när jag har säkerhetsställt mitt konto. Jag gör det och när vi ännu en gång har lagt på kollar jag igenom konversationen med henne. Jag scrollar upp och ser sedan texten ”18.13. Dana missed a call from you”. Personen, alltså någon av mina grannar, eller något annat, måste alltså ha tagit sig in i mitt rum under den korta stunden som jag var på balkongen, för att ringa min kompis Dana och sedan gå härifrån. Anledningen till att jag tror att någon har tagit sig in i mitt rum och inte bara fått tag i mina inloggningsuppgifter (varför nu någon skulle vilja det) är för att jag precis hade haft en konversation med henne angående en fråga i tentan vilket gjorde att Danas chattruta var den enda som var öppen och som låg synlig på min facebooksida. Jag hör just nu steg utanför i korridoren. Jag vet inte om jag vill gå ut förrän min granne kommer hem.

Ni hörde “I ett korridorsrum i Lund”, av lyssnaren Bella.

Och därmed har vi, med två exempel, visat att trakterna där spöken och sådant en gång syntes fortfarande bubblar av sådan märklig aktivitet. De har inte försvunnit iväg, men kanske bytt skepnad. Från barn i snöstormen till gömda figurer i rören, från hästar på vägen till röster i telefonen. Men kring vissa platser är aktiviteten sig mer lik, upptäcker vi i berättelserna från förra sekelskiftet. Låt oss till exempel höra berättelsen “Drängen som brann inne”, signerad Stockholms-Tidningsläsaren Gehå, från förra sekelskiftets allra första början.

På vårsidan år 1900 hade jag “statt” mig som drängpojke hos en bonde i Västergötland och mitt huvudsakliga arbete fick jag utföra i ladugården. Jag fick fodra och göra rent samt även hjälpa till med mjölkning. Det var på höstsidan det hände, som jag tänkt berätta.

Händelsen var allmänt samtalsämne där i socknen i flera år. Nu är den kanske glömd, men jag, som fick uppleva den, glömmer den inte i första taget. Vi hade börjat släppa djuren ute, men då det var kalla och stormiga nätter, lät vi dem vara inne i ladugården. Jag fick föra dem i vall och även hämta hem dem till mjölkning om kvällarna och därefter kördes de in i ladugården, där jag tjudrade dem. Så hade det fortgått några dagar, då husbonden, en annars mycket sansad och lugn man, kom inrusande tidigt en morgon och väckte mig med orden:

– Pojke, glömde du binda djuren i går kväll? Tjuren har halvvägs stångat ihjäl en kviga.

– Tjurda, visst tjudrade jag dem, sade jag och satte mig yrvaken upp i sängen. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och tänkte noga efter. Ja, det gör jag ju alltid, varför skulle jag glömt det i går kväll?

Jag var bestämt övertygad, varför jag fann det hela verkligen underligt. Det gick en vecka och så en morgon var det samma historia.

– Det här får inte fortgå. I kväll skall jag själv binda djuren, sade husbonden en morgon, då han åter funnit djuren lösa. Den gången hade dock ingen skadat sig.

Kvällen kom och husbonden kände efter vid varje ko, om jag bundit henne ordentligt. Det var som det skulle, men lika oförklarligt var korna lösa morgonen därpå.

– I natt ska du å ja hålla vakt.

Det var jag med på. Då vi ätit kvällsmat, satte vi oss att vakta i ladugården. Rätt som oftast sprutto vi till. En gång var det katten, som tassade förbi oss, men när det led mot midnatt, hände något, som kom som en rysning genom min kropp. Mitt genom väggen, där ingen dörr fanns, men funnits för långt tillbaka, kom en rödhårig dräng inrusande och började i rasande fart lösa djuren och så försvann han.

Husbonden stirrade på mej och jag på honom. Vi hade inte kommit oss för varken med det ena eller andra. Vi tände en gammal fotogenlampa och tysta och nästan lite bleka om nosen båda två bundo vi djuren och gingo lika tysta upp till mangårdsbyggnaden. Jag klädde av mig och gick till “säng” i kökssoffan.

På morgonen kom husbonden till mej och sa:

– Dä där va konstigt. Dä va inte du. Vet du vem dä va?

Jo, den här gården brann ned för många år sedan och det har berättats för mig, att en rödhårig dräng, som tjänade på gården och vilken den natten försökte rädda djuren i ladugården, brann inne. Dä va han, som vi såg i går natt.

“Drängen som brann inne” visar en evig konstant i Sverige: det har alltid varit något med djuren. De vi rört oss kring och skött om, de har vi inte så enkelt släppt – trots att vi lämnat jordelivet. Lyssna bara på Creepypoddenlyssnaren Ericas berättelse, “Höskörd”, som hon mejlade in till Creepypodden nästan exakt 117 år efter att drängpojken i Östergötland haft sin märkliga upplevelse.

Jag växte upp i en hästfamilj. Vi bodde i ett litet samhälle i Jämtland och gården intill våran inkluderade ett ganska stort stall och även flera kilometer hagar, fem ängar och en större bit egen skog. Jag hade mina hästar på den där gården, och jag kunde cykla den korta grusvägen till stallet precis när jag ville. Det var verkligen underbart. Lantligt. Idylliskt.

Sommaren mellan första och andra året i gymnasiet skördade vi hö från de fem ängarna, precis som alla andra somrar alla andra år. Men det här året var faktiskt sista gången som jag var med och hjälpte till…

I slutet av juli varje år skördar vi hö och vi börjar alltid med att slå höet på alla ängarna, och vi brukar turas om med att köra traktorn. Det är långtråkigt och väldigt varmt, och eftersom traktorn har öppet tak (okej, taket är trasigt och ingen, det vill säga stallägaren, kom sig för att laga den) så det är mycket getingar och broms också.
När vi vänt höet så att det har kunnat torka tillräckligt använder vi maskiner igen, och i den här delen av processen, räfsningen, matar en annan bruksmaskin upp löst hö och pressar det till individuella höbalar om 12 kilo. När vi, med maskin och viss muskelkraft, pressat och samlat ihop alla balar kör vi ner dem till stallet och börjar bära upp dem på höloftet. Höloftet är själva övervåningen i stallet, och det är ganska många kvadratmeter med tanke på att stallet rymmer strax fyrtio hästar…

Den sista kvällen i höslagningsperioden hjälps alla i stallet åt, det vill säga familjen på gården, vi grannar och människor som hyr in hästar och de som tränar andras hästar i stallet. Då ställer vi upp oss i små stationer, två och två, hela vägen från traktorn och baluppsamlingen till långt inne i själva höloftet (vi brukade dra lott om vem som skulle tvingas stå på stegen upp mot loftet, haha) och på så vis skickas balarna mellan oss tills vi fyllt höloftet med balar. Tätt packade. Efter en bra höslagningssommar är det svårt att stänga lyckan ner till foderrummet, alltså den takdörr där man går upp och ner från loftet. Den här gången gick luckan inte att stänga alls, utan vajade av vinddraget när man fick förbi. Hela loftet var packat med mängder av tunga, näringsrika hörektanglar. Från vägg till vägg, från golv till tak. En lyckad slagning!

Vi hade varit ganska många som hjälpts åt den nämnda kvällen år 2005, men fler och fler droppade av framåt kvällen och snart var det sent. Det var bara jag och min bästa kompis kvar. “Ska vi ta en sväng bort till Gräftåsen?” föreslog hon. “Självklart.” Vi älskade kvällsritter, precis som våra hästar.

När vi hämtat in våra hästar och tränsat dem gick vi stallgången upp tillsammans för att hämta hjälmarna som vi förvarade i foderrummet. Det var kvavt och varmt, som sommarkvällar är, och stämningen var avslappnad, mjuk. Vi var äntligen klara för året och det var en riktigt bra skörd, vilket innebar en stor lättnad inför vintern. När vi gick cementgolvet fram märkte att jag hade rivsår på armarna efter att ha ramlat igenom det ganska stora hålet i lastytan på skogsmaskinen (ännu en sak som stallägaren hade glömt bort att laga) och jag hade lika delar torkat gräs som hårstrån i min frisyr. Men, äntligen, äntligen var det klart!

Med några meter kvar till foderrummet stannade Jenny, min kompis, upp. Jag stannade strax framför henne, vände mig om såg frågande på henne. Med blank blick böjde hon långsamt nacken bakåt och såg upp mot det vitmålade gamla innertaket. Hennes ögon var uppspärrade och hon såg rädd ut, hon slet inte blicken från de flagnande plankorna. Jag såg frågande på henne. “Lyssna” viskade hon anslöst.

Jag lyfte ansiktet mot taket och efter någon sekund hörde jag det också. Fotsteg. Fotsteg från loftet. Loftet vi själva nyss varit med och, till både bredd och höjd, fyllt med pressat hö. Det var försiktiga, nästan smygande fotsteg. Ett rytmiskt knarrande. Men, ingen skulle ju ens kunna ta sig in där..? Håret på mina armar hann ställa sig på ända innan det klarnade för mig. “Ja, men, såklart!” ropade jag till och skrämde nog Jenny ordentligt. Hon blängde arg på mig. “Vad?” Jag började skratta. “Gammalt trä kan låta sådär! Hade jag inte vetat att gammalt trä kan göra såna ljud så hade jag dött!” skrattande jag. Jenny började också skratta också och vi log tillsammans.

Tills de försiktiga stegen övergick i ett tungt springande. Glasklart hörde vi de hårda löpstegen, precis ovanför oss och i stallgångens smutsigt gula ljussken såg vi hur damm föll ner genom sprickorna mellan takbräderna.

Vi red aldrig ut den kvällen. Och jag har inte en enda gång sedan dess hjälp till med den årliga höskörden.

“Höskörd”, av lyssnaren Erica, alltså.

Om vi vänder blicken framåt, mot teknologi, och särskilt de nya färdmedel som under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet började ta landet i anspråk, så hittar vi ännu fler berättelser. Tåg var i Sverige inte något nytt på 30-talet – det hade funnits ett väl utbyggt nätverk av järnvägar sedan 1800-talets andra hälft. Men att se dem på platser där ingen räls fanns, det måste ändå ha varit speciellt. Berättelsen “Spöktåget i Jokkmokk”, från en berättare med signaturen V-r B-r, stannar kvar i minnet när man läst den.

Det som här nedan återges, har berättats sign. Av en varmt religiös och i övrigt fullt trovärdig person från orten där händelsen timade för 5 år sedan. Det var befolkningen i byn Njautijaur i Jokkmokks socken som då fick uppleva det oförklarliga artikeln handlar om.

Ett sällskap var, åkande efter häst, på hemväg från en danstillställning i en grannby. Utan anmaning av någon av de åkande stannade hästen plötsligt strax innan man nått hembyn, varvid det var nära att den fallit bakåt över de åkande i släden. Till sin häpnad fingo samtliga i sällskapet samtidigt se ett järnvägståg, med resande synliga i fönstren, passera över vägen strax framför hästen. (Närmaste vägen till järnväg från byn är 3 mil.) Förvåningen och häpnaden byttes till fasa hos de åkande då de upptäckte att resenärerna på tåget saknade huvuden. Då kusken efter flera maningar och kraftiga piskrapp äntligen fick hästen i gång, satte den i väg i fullt sken och farten gick varken att hejda eller stoppa förrän efter framkomsten till hemgården, där hästen ännu i fullt sken måste styras mot en uthusvägg. Ett par av sällskapets kvinnliga medlemmar fingo som följd av upplevelsen allvarliga nervchocker, som de hade känning av under flera veckor framåt.

Endast någon dag efter det här ovan omtalade, förtäljde min sagesman, upplevde en lappfamilj i byns närhet en lika oförklarlig händelse. Lappfamiljen, bestående av far och mor och en dotter, mötte strax intill byn en underlig figur, som ställde till villervalla med både folk och renrajden. Mitt på vägen fingo de nämligen se en figur, vilken fick håret att resa sig på huvudena på sällskapet och renarna, inte minst hos de senare, där håret reste sig längs efter hela ryggraden och svansen pekade så långt den nådde rakt upp i luften.

Renarna kastade sig blixtsnabbt tillbaka, sleto sig lösa från ledarna och satte i väg i vildaste fart tillbaka inåt skogen. Den i sista pulkan åkande kvinnan hann ej så fort kasta sig ur, utan följde med till närmaste öppna myr, där hon lyckades kasta sig ur pulkan. En i samma pulka medföljande hundvalp följde med till skogs och blev aldrig sedan återfunnen. Spöket eller synen, huru man vill kalla den, bestod denna gång av en i övrigt människoliknande figur men den saknade huvud, den med. Figuren försvann lika gåtfullt som den kommit för att visa sig.

Ännu en händelse, där något övernaturligt tros ha varit med, hade min sagesman att berätta från samma by. Endast någon dag före senast omtalade syn fick en lappkvinna, som var på väg till byn, på samma ställe sin körren av osynliga händer avselad. Seldonen hade formligen kastats av renen och denne hade, till synes skrämd av någonting osynligt, skenat i väg i vildaste fart in i skogen. Att märka är att allt detta här omtalade oförklarliga upplevts på samma ställe i byns omedelbara närhet.

Ja, “Spöktåget i Jokkmokk” får en att undra – vad var det befolkningen från Nautijaur, som i dag har tre fast boende och åtta fritidsboende, såg? Och går det att dra en rak linje från deras upplevelse till den som vår lyssnare Max beskriver från 2000-talets Stockholm? Så här berättar han, i historien “Konduktören”:

Det här hände för cirka tio år sedan, då jag var fullt aktiv graffitimålare. Jag var ofta ute sent om nätterna och utforskade okända områden i mörkret för att hitta bra platser att måla på. Jag har utforskat tunnlar och nödutgångar i tunnelbanesystemen under stockholm, bland annat. Så man kan säga att jag trivdes med att lurka runt i skuggorna, där folk inte såg mig.

Det här utspelade sig en vanlig sommartisdag någonstans längs pendelstågslinjen ut till Märsta i Stockholm. Jag satt hemma, en 18-åring som var uttråkad i sitt pojkrum utan planer för kvällen. Klockan var någonstans kring tolvsnåret, men jag hade vänt på dygnet så jag var klarvaken. Jag hörde pappa gå och lägga sig, och när jag hörde en lätt snarkning från hans rum smög jag tyst ut genom ytterdörren, noggrann med att inte väcka honom. Jag hade ingen direkt plan för natten men kom att tänka på att i Ulriksdal, som var en kvarts promenad från mig, fanns det en uppställningsplats för pendeltågen. Om man har åkt den linjen har man kanske sett att det nästan alltid står något uppställt tåg där, antingen för att de ska lagas eller har tagits ur trafiken. Detta var på tiden före övervakningskameror och rörelsedetektorer hade installerats på alla stationer och uppställningsplatser, så de där tågen föll ofta offer för graffiti under natten.

Jag bestämde mig för att gå dit och se efter om det stod någonting jag kunde måla på där. Jag promenerade på skogsvägar och längs löpningsspår och kom till sist fram, och där i den mörka natten stod ett stort pendeltåg endast upplyst av små lampor från uppställningsplatsen. Det var nästan lite vackert när panelen på de stora tågen glimmade i ljuset mitt av natten, och på en av vagnarna i mitten av tåget såg jag en stor målning som någon redan hade gjort. Jag blev upprymd och glad och tänkte smyga mig fram och ta en bild, men den övervakning som fanns av tågen då var väktarpatruller som gick där för att stoppa graffitimålare under natten. Så jag satt kvar i min skogsdunge en bit ifrån för att vänta ut dem först, rökte en cigg, lyssnade på ljudet av skogen och natten. Jag var på helspänn och skannade med ögon och öron igenom området för att snappa upp något avvikande, något som kunde visa på att jag inte var ensam här ute. Efter kanske tio minuter så ansåg jag att det var säkert. Jag smög fram till det stora stängslet som omringade området, till en del som jag visste var uppklippt av någon tidigare målare som tagit sig igenom. Jag klev sakta igenom hålet och tassade fram mot tåget, hela tiden på helspänn och redan med adrenalinet flytande genom blodådrorna. Man måste hela tiden vara redo att springa vid första, minsta varningssignal. Men allt förblev tyst. Jag lugnade mig, rätade på ryggen och gick sakta över spåren fram till pendeltåget. De såg ut som stora stålmonster när man såg dem på nära håll och inte står på någon perrong.

Jag gick fram mot mittenpartiet av tåget, där målningen var, och tog fram min kamera. Jag ställde mig först och iakttog målningen en stund, förtjust av hur snygg den var. På andra sidan av pendeltåget hörde jag ett annat tåg närma sig, men det var inget ovanligt: SJ och Arlanda express går hela natten. För säkerhets skull så lutade jag mig ändå in mot pendeltåget så ingen skulle se mig. Tåget susade förbi, och samma sekund som det försvann hörde jag någonting inne i vagnen jag stod lutad mot. Jag kommer inte ihåg hur det lät, men det fick mig att rycka till. Jag kikade upp, mot tågets sida, och såg i ögonvrån en man inuti tåget. Det varade bara i en sekund, kanske mindre, och jag såg inte hans ansikte, men det var definitivt en skepnad där inne. Den var så mörk att det var som om den slukade ljuset omkring den, men jag tyckte mig se att figuren ba en konduktörshatt: en sådan där klassisk med skärm och emblem. Det kom ett annat ljud från min andra, jag tittade dit men såg ingenting. Plötsligt hade jag fått upp pulsen igen. När jag vände mig tillbaka var skepnaden inuti tåget borta.

Jag klev försiktigt upp på en av de små portabla trappor som brukar finnas vid dessa uppställningsplatser, och kikade in genom fönstret. Från fönstret ser jag nästan hela vagnen, men den är helt tom. Ingen hade kunnat smyga eller ta sig ut igenom någon dörr på så kort tid utan att jag hade sett eller åtminstone hört det. Jag stod kvar så ett tag och försökte komma fram till en logisk förklaring till det jag hade sett, men misslyckades. I magen kände jag någonting knyta sig. Jag tog ett par steg ned för trappan, vände mig om för att gå, och kände en iskall bris i den varma sommarnatten som fick håret på mina armar att resa sig. Det räckte för att min puls skulle skena. Jag sprang, halvt panikslagen, över spåren igen, genom det uppklippta hålet i stängslet och kände hela tiden att någon förföljde mig efter mig. Som om detta någonting var bara en meter bakom, snart i kapp. Jag hade aldrig varit så rädd i mitt liv, och sprang som en galning. När jag hade kommit en bra bit bort kollade jag bakom rygge, och såg ännu en gång samma skepnad. Den stod, vänd mot mig, och på något märkligt sätt verkade han insvept i skuggor i den upplysta förarhytten.
Jag har aldrig riktigt vetat hur jag ska tolka denna upplevelse. Jag kanske såg fel, eller så var det någon personal kvar i tåget. Jag hoppas i alla fall att det var så det var, men i efterhand har jag hört en hel del historier om hur folk dött vid liknande uppställningsplatser, både arbetade personal på plats eller sådana som jag, som sprang på spåren på nätterna. Jag har aldrig rott på det övernaturliga, men det var något den natten som gav mig en känsla jag aldrig upplevt förut och aldrig igen, något jag inte kommer kunna beskriva. Men jag bor fortfarande längs Märstalinjen, och åker varje dag förbi platsen där det här hände. Och även fast flera år har gått sedan dess tänker jag på det varje gång pendeltåget swishar förbi.

Det var “Konduktören”, av Max, med en historia om vår tids spöktåg. Har du varit med om någonting kusligt på ett tåg, oavsett om det är på pendeln, tunnelbanan eller regionaltågen? Mejla oss om det – på creepypodden@sr.se.

En annan sorts plats som ofta och gärna varit i centrum för kusliga upplevelser är kanske ännu ensammare i det vilda, ännu mer en ljuspunkt i natten, än tågen: nämligen fyren. Det är egentligen helt logiskt att sådana här platser, så avsides och mytomspunna som de är, blir föremål för historier. Det visar de sig vara både då och nu – först i historien “Spöksynen från fyrtornet”, signerad C-M och inskickad till Stockholms-Tidningen.

Nedanstående händelse ägde rum för många år sedan, omkring 1905, vid en av fyrplatserna på upplandskusten. Fyrplatsen ligger långt från land, och många äro de fartyg, som gått under på undervattensreven kring skäret.

Det var en vacker sensommarnatt. Havet låg blickstilla i nattdunklet, och min morbroder, fyrvaktare A., stod på fyrtornets altan och såg ut över havet. Han hade vakt till klockan ett, då biträdet skulle avlösa.

Fyrbiträdet sov oroligt, och när han slutligen tyckte att kamraten borde ha kommit för att purra ut honom, tände han en tändsticka och fann att klockan var halv två. Aj, kanske hade kollegan somnat på vakten, tänkte fyrbiträdet och kom kvickt i kläderna och skyndade uppför den trånga torntrappan. I vaktrummet var det tomt, varför biträdet steg ut på altanen. Där stod fyrvaktare A, stirrande ned mot marken.

“Är du svärmisk eller har du nickat till. Klockan är ju närmare två”, ropade biträdet.
“Oj …!” Fyrvaktaren ryckte till som om han väckts. “Jaså, klockan är så pass. Ja, ja, kanske stod jag och nickade till”, tillade han och skrattade liksom smått förlägen.
“Du är galen, du hade ju kunnat falla ned”, menade biträdet.

Nästa dag berättade fyrvaktaren:

“Jag stod på altanen. Klockan var närmare ett. Jag skulle ju ta observationerna, vind och väderlek å grannfyrarnas sken. Det var så stilla och lugnt. Då hörde jag ett ljud, som tycktes mig likna det som uppkommer, då man lämpar ketting. Jag lutade mig över järnräcket och tittade ned. Där stod nio man i oljerockar och sydväst, och jag hörde deras prat som ett halvhögt mummel. I tanke, att det var skeppsbrutna, som tagit sig in till fyrplatsen, ropade jag ned till dem, men då försvann synen. Jag kände mig verkligen rädd, så att jag liksom stelnade till, vågade helt enkelt inte gå nedför den mörka stentrappan.”

Spola fram nästan 100 år, och vi rör oss från en fyr på upplandskusten till en gammal övergiven och nedbruten fyr, som knappt ens längre finns kvar. Annat i en gammal husgrund, och så minnena av platsen. Och de märks båda av lika tydligt, enligt historien “Strandspöket”, inskickat till Creepypodden av lyssnaren Jack.

Den här historien utspelar sig någonstans i början på 2000-talet, jag är ganska säker på att det var sommaren 2002. Jag var runt tio år gammal och precis som vanligt spenderades sommaren hos mormor och morfar i Småland. Just den här dagen hade vi dock tagit bron över till Öland för att hälsa på min mormors syster. Hon hade en stuga på norra Öland, strax utanför Löttorp. Det var en varm sommardag och jag och min storebror lekte med min mormors systers äldsta barnbarn, vi kan kalla honom Johan. Han var ett par år äldre än både mig och min bror och vi såg upp till honom. Han kände dessutom till den här delen av ön både utan och innan. Vi hade varit där ett par gånger tidigare och sovit över och han brukade alltid berätta spökhistorier innan vi skulle sova. Jag var visserligen alltid lite skrämd men ändå ganska skeptisk till hans historier. Det vill säga… tills den där sommarkvällen. Min mormors syster bodde i Sandby strax utanför Löttorp och därifrån var det inte långt till kusten. Det började äntligen skymma framåt kvällen efter en lång och varm dag och Johan tyckte vi skulle åka ner till stranden och grilla ett par korvar. De vuxna tyckte nog det var en bra idé, ett par timmar utan oss barn skulle nog vara tacksamt. Mormor skjutsade in oss till Löttorp där vi köpte ett paket korv och ett paket bröd och sedan åkte vi tillbaka till huset, vi packade våra cyklar med maten och cyklade ner till en plats som Johan brukade grilla på. Det hette Dödevi, passande nog. Solen sänkte sig över havet och den kalla brisen från havet var det skönaste vi känt på länge. Stranden var tom, det var inte så mycket turister här. Mitt på stranden stod en stor betongklump, fyrkantig med en trappa upp, som en avsats. Jag frågade vad det var och Johan svarade att det nog stått en gammal fyr där för länge sedan men nu var bara grunden kvar. En bit bort stod en övergiven trästuga. Jag mindes att kalla kårar kröp längs ryggen när jag såg den, den var som hämtad ur en skräckfilm. ”Äh, det är ingen fara” försäkrade Johan och visade att stugan var tom. Den hade nog också stått övergiven i många många år. Hela platsen kändes övergiven och lite kuslig men jag hade sällskap av både min storebror och Johan så det gjorde inte så mycket.

Vi gjorde upp en eld, Johan hade gjort det säkert hundratals gånger förut. För mig som kom från storstaden så var det helt fascinerande hur mycket han kunde om naturen och friluftsliv. Vi grillade ett par korvar och satt och njöt av sommarkvällen. Solen hade nästan gått ner och jag tog fram en halv påse marshmallows som jag hade tagit med från huset. Det var då det första hände. Ja, jag säger det första för det var bara en rad av konstiga saker som hände den kvällen. Vi hörde ett ljud. Ett ljud som om en dörr slogs igen, ganska kraftigt. Vi tittade instinktivt bort mot den där trästugan, men inget syntes till. Dörren var stängd precis som vi hade lämnat den. ”Det finns en del djur häromkring” sa Johan och viftade bort det hela. Det gick en liten stund och vi grillade våra marshmallows. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på vad det var vi hade hört. Och jag hann inte heller släppa tanken innan vi hörde det igen, den här gången ännu tydligare. Nu flög även Johan upp och gick bort mot stugan. ”Hallå?!” skrek han. Han såg sig omkring. ”Äh, det är bara någon som jävlas med oss. Eller något rådjur som springer runt”. Han vände sig och gick tillbaka mot oss när en knackning hördes. Inte en duns, inte en smäll. En knackning. Än idag är jag och min bror oense om hur många knackningar vi hörde men det var i alla fall tre eller fyra tydliga, hårda slag. På dörren till stugan. Johan såg sig omkring. ”Det är någon där inne”. Han gick med tuffa steg mot dörren och öppnade den. Vi såg honom gå in i stugan. Han var nog bara där inne några sekunder men det kändes som en hel evighet. ”Johan?” skrek min bror. Han kom ut igen. ”Äh, det är ingen där. Måste vara vinden som spökar” han skrattade till men det syntes på honom att även han var lite orolig.

Efter det här var det svårt att riktigt njuta av kvällen så vi började packa ihop våra saker. Det var nu det andra hände. Ljuden kanske kunde förklaras bort med vinden eller ett rådjur men det som hände härnäst var svårare att bortförklara. ”Var är väskan?” frågade Johan. Vi såg oss omkring. Väskan vi hade haft med oss att packa korv och marshmallows och dricka i var spårlöst försvunnen. ”Har ni rört väskan?” frågade han. Vi skakade på huvudet, båda två. Vi hade ju suttit här hela tiden och betraktat Johan när han undersökte stugan. ”Okej, vi får sprida ut oss och leta, den måste ha blåst iväg eller något” sa Johan och gick upp mot stugan igen. Min bror reste sig och gick ner mot havet för att se så att den inte blåst ut mot vattnet. Jag satt kvar och reste mig sakta. Jag såg mig omkring lite och tänkte på den stora fyrgrunden. Jag gick dit och gick sakta runt den. Mitt hjärta rusade nästan. Så här i efterhand kanske det känns fånigt men jag kände verkligen en obehaglig känsla. Jag gick runt till andra sidan men såg ingenting. Jag började andas ut men det var då jag såg väskan. Uppe på fyrgrunden, precis ovanför översta trappsteget stod den upprätt, som att någon bara hade ställt den där. Det är väldigt svårt för ett djur eller vinden att ställa den ovanför en trappa. Jag ropade på de andra och min bror kom rusande. ”Varför har du ställt den där uppe?” frågade han och puttade mig åt sidan. Han sprang upp och slet till sig den och kollade i den. Vi gick tillbaka och packade ihop det sista. Det märktes att han ville därifrån och jag sa inget. När vi hade packat ihop insåg vi att vi inte hade hört något från Johan på säkert fem minuter.

Det här var inledningen på den tredje saken som hände. Den som gjorde att jag aldrig mer kommer vara skeptisk till spökhistorier. Vi insåg att vi var tvungna att gå upp till stugan, dit Johan hade gått. Vi kunde ju inte lämna utan honom dessutom visste ingen av oss hur vi bäst släckte elden. Vi gick så tyst vi kunde upp mot stugan. Vi gick sakta runt den. Vi såg in genom fönstren men det var kolsvart där inne. Min bror tog mig plötsligt i handen. Det här kanske inte är så konstigt i en sådan här situation men vi var inte den typen av bröder som annars kramas, håller hand eller rör vid varandra så jag visste att han måste varit ordentligt rädd. Vi ställde oss framför dörren som var nästan helt stängd. Vi puttade upp den, den gled sakta upp och ett mörker kom emot oss. Solen hade gått ner vid det här laget så det kom inte in något ljus genom fönstret som vette mot havet. Det var kolsvart. Men stugan var inte så stor så vi kunde ändå urskilja det tomma rummet. Vi stod kvar med bultande hjärtan. Vi hörde plötsligt ett ljud. Ett fräsande ljud. Vi stod helt stilla. Det hade kommit bakifrån, nerifrån stranden. Vi insåg att det var någon som hade hällt vatten på elden och att vi måste ha gått om Johan. Min bror släppte min hand och vi pustade ut. Vi gick ner mot stranden men såg inte till någon. Det rök från den slocknade elden. Det var då jag såg min bror stelna till av skräck. Hans ansikte blev kritvitt och hans ögon blev dubbelt så stora, jag följde hans blick upp mot toppen av den gamla fyrgrunden och där uppe stod någon. Det var inte Johan. Det var inte ens en människa, åtminstone inte längre. Det var något som såg ut som en kvinna i vuxen ålder, klädd i enbart en tunn klänning, den blåste som om den kände av vinden. Hon hade långt men slitet hår som hängde ner och hon stod och såg ut över havet. Men hon var alldeles vit, nästan genomskinlig. Jag sa ingenting och jag vet inte riktigt om jag förstod. Allt jag kunde göra var att se på min bror och viska att vi måste gå. Han rörde sig inte. Jag vände mig om mot kvinnan bara för att nu möta hennes blick. Hon hade vänt sig emot oss. Jag kanske inte borde kalla det blick för där ögonen borde vara var bara två svarta hålor och hennes käke hängde rakt ner som om den hade gått av. Det såg ut som att hon skrek av smärta men det kom inget ljud. Min bror fick äntligen fart i sina ben och han tog tag i mig och vi sprang så långt vi bara kunde åt andra hållet. Vi vände av upp mot där vi visste att vägen låg och så fort vi hade orienterat oss sprang vi tills vi såg hus, ljus, bilar. Först efter säkert en kilometer stannade vi ner och halvjoggade tillbaka hem till de vuxna.

Tusen tankar for genom huvudet. Vad var det vi hade sett? Vad hände med Johan? Och maten vi lämnade? Cyklarna? Men inget av det där spelade någon roll. Vi ville bara hem i säkerhet. När vi kom hem så hade de vuxna samlats i köket. De stod runt en stol. På stolen satt Johan. ”Vad har hänt, Johan vägrar prata!” skrek mormor rakt åt oss. Vi visste inte vad vi skulle svara. Johan satt på stolen, skitig och blodig. Han öppnade handduken de hade virat runt honom och över hela hans bröst fanns fyra raka blodiga rivmärken.

Johan har inte varit densamma sedan dess. Vi träffas ibland men han har sedan dess aldrig varit på den sidan av Öland, aldrig dragit några spökhistorier och han är aldrig samma glada och spontana Johan som han en gång var. Min bror och jag pratade inte om händelsen på många år och även nu när vi har försökt prata med Johan om det så får vi inga svar. Än idag vet vi inte om det var den vita damen som hade rivit Johan, vem hon var eller om något ännu värre dolde sig i det övergivna huset.

Hoppas att ni får användning av den, om inte annat har jag i alla fall fått skriva av mig om det som hände för 15 år sedan. Jag har själv varit i Dödevi en gång sedan dess, men då i fullt dagsljus och med sällskap. Och även då kände jag samma tryckande känsla som jag kände precis innan allt det där hände.

Ni har hört historien “Strandspöket”, av lyssnaren Jack. Och i och med den ska vi röra oss mot podden sista två berättelser – och vi möter här en karaktär vi hört om mycket förut. Ni kommer säkert känna igen den, ni som mött den i era drömmar eller nattetid i sovrummet. Lyssna bara på historien “Spöket vid Trosa kyrka” från 1900-talets början, signerad “Mia Credo”.

Det jag nu först ämnar berätta, tilldrog sig inte i någon gård, utan på en kyrkogård, men det kan väl ändå ha sitt intresse.

Jag var en flicka i de första tonåren. Vi hade nyss flyttat till trakten, och jag var på väg till mitt hem, prästgården, som ligger helt nära Trosa kyrkogård. Som varande prästdotter och van vid allt sådant, tycktes mig detta inte något kusligt. Jag var alldeles fri från spökrädsla och hade lika väl kunnat ta en genväg tvärs över, som jag gjort både förr och senare.

Det var nu en mycket vacker afton och så månljust att man kanske kunnat läsa i bok. Kyrkan låg där vit. Man kan från vägen se hela dess långsida. Vägen går litet lägre än kyrkogårdens plan, och när jag gick förbi, gick jag fram till muren och ställde mig där med båda armarna vilande på den. Jag tänkte, att om någon ginge igen här nu, så skulle man allt se honom bra tydligt. Och så gjorde jag något mycket dåraktigt. Jag knäppte mina händer och bad innerligt till Gud, att om det fanns något att se, jag skulle få se det. En kanske ovanlig bön av en liten flicka. Jag kan inte tro annat, än att Gud bönhörde mig.

Ty plötsligt fick jag se en lång skepnad, klädd i hatt och vid mörk kappa (ansiktet kunde jag inte se) komma fram vid bortre gaveln, där sakristian är, samt långsamt och efter vad jag kan minnas ljudlöst skrida av och an utefter kyrkans vägg. Jag kan se honom när jag vill. Jag stod stilla kvar och betraktade honom. Men efter att ha gått så där en två, tre gånger vände han plötsligt in på gången, som leder rakt fram mot det hörn, där jag stod. Steg för steg, närmare, närmare kom han glidande mot mig – och då blev det mig plötsligt för mycket, och jag blev så oerhört förskräckt. Jag har väl aldrig sprungit så snabbt som nu, hem, hem, till de levande människorna…

Nu kanske de skeptiska invända, att det nog var en levande människa som jag såg på kyrkogården – men det tror inte jag. Det föreföll inte så, och när jag sedan hörde efter bland befolkningen, så var det mer än en, som förklarade, att de sett en gengångare där, en manlig figur i hatt och svart kappa. Jag minns, att en person sade till mig:
“Önska inte att få se honom! Det är kusligt.”

Jag önskade det aldrig mer heller, och aldrig mera har jag sett honom. De talade om att det var en man, som gjort någonting, så att han inte sedan kunde få någon ro… Jag vet inte. – Jag bara berättar vad jag såg.

Hemma i prästgården vaknade jag flera gånger av att det stod en grå skepnad lutad över mig. Det föreföll att vara en kvinnlig varelse. Men det var omöjligt att se hennes ansikte. Hon brukade ha armarna i kors över bröstet. En gång minns jag, att hon satt på sängkanten. Första gången trodde jag, att det var någon av syskonen, och räckte ut handen för att ta på henne. Sedan förstod jag, att det var någon “från andra sidan” och brydde mig inte mycket därom. Pappa, som visst såg mer än vanligt folk, brukade ju säga, att “om ni får se något sådant, så är det inte farligt. Ni har ju aldrig hört att något sådant gör en illa.”
Jag har sedan dess, under årens lopp och på olika platser, upplevat så mycket och sett så pass mycket, som inte tillhör denna materiella värld, att jag inte skulle våga tala om hälften en gång för vanliga människor. De skulle inte förstå. Det finns så mycket mellan himmelochjord, mycket som inte kan förklaras.

Här, där jag nu bor sedan i våras, har jag bara upplevt en händelse, som jag inte kan anse annat än som en glimt från “världen på andra sidan förlåten”. – En gammal fru, som dog i februari förra året och som jag inte alls brydde mig om eller haft något vidare att göra med, uppenbarade sig oväntat en morgon i min kammare. Jag blev mycket överraskad, när jag fick se henne komma invandrande, precis som i levande livet… Visste mig inte ha något otalt med henne alls. Men jag tror, att hon kom till mig, emedan det kanske inte var möjligt för henne att meddela sig med någon annan. Det var en sak hon bad mig om – och jag lovade att uträtta det.

Dröm, inbillning, tror kanske andra. För mig var i alla fall löftet heligt, och jag gick att uppfylla det…

Ty vad man lovar skall man ju hålla, antingen man lovar det till en levande eller en som gått bort – en, som lever “på andra sidan”.

“Spöket vid Trosa kyrka” av signaturen “Mia Credo” alltså, en historia vars ursprungliga berättare för länge sedan dött, och precis som alla andra äldre historier i detta avsnitt uppläst av Ludvig Josephson. En berättelse som kanske är det enda kvarvarande minnet av den som upplevde den, som antagligen aldrig kunde föreställa sig att den skulle berättas så här, 2018 i en podd.

Men som ändå ekar i vår tid. “En manlig figur i hatt och svart kappa”, så beskrev ju Mia Credo figuren hon såg. Och är det inte väldigt likt den gestalt som en mängd lyssnare, gång på gång i mejl efter mejl, skrivit till oss att de sett: Hattmannen. Lyssnaren Nelly är en av många lyssnare som reagerat på en historia i podden med igenkänning, och låt oss avsluta veckans avsnitt med hennes berättelse:

När jag hörde avsnitt 40, “Har du drömt om denna man”, och om hattmannen så kände jag bara att jag var tvungen att skriva detta mail.

Jag jobbade extra på ett litet äldreboende i södra Sverige. En mötesplats för spöken skulle man kunna tro, men under de fyra år som jag jobbade där har jag aldrig upplevt något i stil med “övernaturligt” obehag, inte ens sena kvällar. Det finns dock en del av de boende som har känt och sett både skuggor och skepnader, ibland har även nattpersonalen berättat om konstiga ljud eller företeelser. Men jag är en skeptiker, det finns naturliga och logiska förklaringar till allt.

Men när jag hörde den korta berättelsen som “hattmannen” gick en kall kåre längs min ryggrad. För för kanske ett par år sen fick jag höra om “farbrorn i hatten” som vandrade runt på äldreboendet där jag jobbade. Han hade tydligen funnits där ett bra tag och flera av de boende hade sett farbrorn i sina rum om nätterna.

Första gången jag hörde om honom fick jag det berättat av en av de äldre undersköterskorna som jobbat där länge. Det var nämligen så att dam, närmare 100 år, varje kväll bad oss att stoppa om fötterna ordentligt “annars kommer han och tar dem igen” brukade hon säga. Hon var dement och jag tog inte det hon sa på något större allvar, men efter att jag hört detta några kvällar i rad frågade jag helt enkelt min kollega. Hon frågade mig förvånat om jag inte stött på “farbrorn i hatten” än. Jag kollade tillbaka på henne ännu mer förvånad och svarade nej.

Hon berättade då att flera av de boende under årens lopp vaknat mitt i natten, utan direkt anledning, och sett en skepnad av en man i hatt stå i hallen till deras små lägenheter. Alla boende beskrev samma långa man i hatt, som bara hade stått i hallen och inte gjort något direkt illa, förutom att ta tag i fötterna på vår lilla dementa tant då. Men ett av “fallen” skiljde sig från de andra, berättade hon. Det var en, visserligen gammal, men pigg dam som flyttat in (och med pigg menar jag inte något speciellt förvirrad och kunde gå utan problem) i alla fall, första natten hon sov på boendet hade hon vaknat mitt i natten, inte så konstigt kanske när man flyttat ifrån sitt kära gamla hem. Men hon hade känt ett konstigt obehag, hon kollade runt i rummet men somnade sedan om. Hon vaknade en andra gång samma natt, denna gången såg hon mannen i hallen. Hon låg länge och stirrade på mannen men kunde inte röra sig eller säga nånting. Efter det minns hon inte vad som hände, men hon vaknade en tredje gång den natten av att mannen hängde med huvudet över hennes säng och stirrat på henne. Han var nära henne, men rörde henne inte. Den här gången kunde hon röra sig, hon ramlade ur sängen och kunde ta sig ut till korridoren. Hon ropade på hjälp och nattpersonalen som inte var långt borta (på grund av den lilla byggnad äldreboendet låg i) sprang fram till henne direkt. Damen var arg och ledsen, och anklagade personalen för att ha släppt in främmande och elaka män på boendet och in till henne. Nattpersonalen förstod ingenting. En av de två gick in till damens lilla lägenhet och kollade runt, ingen i hallen, sovrummet, badrummet, garderoberna, ingenstans och inga öppna fönster. Men de hade en aning om vem som kunde ha varit inne hos henne… “farbrorn i hatten”, jag fyllde i min kollegas sista mening av berättelsen, satt tyst en stund och rös, jag hade gåshud över hela kroppen. Som sagt jag är en skeptiker och tar inte lätt till mig eller påverkas spökhistorier, men det här var lite obehagligt.

Ända in i det sista bad vår lilla dementa tant om att få fötterna omstoppade varje kväll, tills hon gick bort för drygt ett år sen. Och jag gjorde det med glädje och rysningar kväll efter kväll. Jag slutade jobba där för drygt 6 månader sen, men jag vill tro att farbrorn i hatten, stannade kvar.

Signaturmelodi

Ni har hört historien “Hattmannen” av lyssnaren Nelly, en påminnelse om att vissa figurer aldrig lämnar oss – att figuren med hatt och kappa är lika närvarande idag som för 100 år sedan. Vem det är, och varför han aldrig vill släppa oss, det är däremot svårare att veta… Frågan är om vi verkligen vill få svaret.

Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.