Avsnitt 17: Försvunnen

Senaste gången någon såg honom var 2009. Eller, det sägs att någon fick ett meddelande av honom på Facebook 2015, men ni vet, rykten sprids ju. Särskilt när någon försvunnit till havs.

59-åringen Manfred Fritz Bajorat lärde sig segla redan som barn, och älskade havet. Han jobbade med att sälja försäkringar i Twisteden, ett litet samhälle i Tyskland, men verkade alltid längta bort. Till vågorna. 1980 träffade han sin livs kärlek, Claudia, och de gifte sig snabbt. 1984 fick de dottern Nina, och med sin familj gjorde Manfred till slut slag i saken och köpte en husbåt. Där kunde Manfred fortsätta sälja sina försäkringar, Claudia jobba med sitt, och Nina gå i skolan.

Men havet fortsatte locka. När Nina hade gått ut skolan och flyttat hemifrån, 2004, sålde Manfred allt och köpte en stor segelbåt som han döpte efter sin dotter. I åratal hade han sagt att han och hans älskade fru Claudia skulle segla jorden runt, och nu var det äntligen dags. Manfred fick 200 000 euro för sin försäkringsfirma, de förberedde sig i fyra år, och kom så till slut iväg år 2008. Över atlanten seglade de först, till Martinique i Västindien, en ö som Claudia älskade.

Vad som exakt hände sedan vet ingen, men snart efter anhalten på Martinique gick Manfred och Claudia skilda vägar. Man tror väl att Manfreds kärlek till seglingen inte delades fullt ut av Claudia. Uppbrottet tog hårt på Manfred, och två år senare, när Claudia dog av cancer, var det ytterligare ett hårt slag för honom. På en hemsida för seglare skrev han sitt avsked till sin älskade livskamrat. “I trettio år har vi gått i varandras fotspår”, skrev han och fortsatte: “Sedan blev demonerna starkare än din livslåga. Du är borta, men må du finna frid. Din Manfred.”

Och detta avsked var det sista många såg av Manfred. Han hade förlorat allt utom sin kärlek till havet och sin segelbåt. Vad annat kunde han göra än att ensam ge sig av ut i det oändliga, mörka havet. Så inleddes en flera år lång tystnad.

I förra veckan var 23-åriga Christopher Rivas ute och fiskade utanför den filippinska kusten. På avstånd, i horisonten, stack något upp. En farkost. Men varför var den så platt? Rivas och hans vän åkte närmare, och såg att det var en segelbåt vars mast var avbruten. Den såg ut att ha legat och drivt i minst ett år, men fula bruna ränder där vågorna missfärgat skrovet och skräp huller om buller på däck. De lade sig intill segelbåten och klev ombord, för att se om någon var i fara. Men det var redan för sent. Alldeles för sent. Christopher Rivas klev ner i kajutan och stelnade till.

Bilderna från kabyssen visar vad som ser ut som en helt dammtäckt man, som sitter med hängande huvud vid navigationsbordet. Han är död sedan länge, och hans kropp har av den salta luften och de ständiga vindarna mumifierats. Hur han dog är okänt, men rättsläkarna som obducerat honom säger att det inte finns spår efter brott utan gissar på en plötslig hjärtattack. Båten var full av gamla fotoalbum, bilder på hans tidigare liv med den högt älskade Claudia som lämnade honom ensam med havet. Manfred Fritz Bajorat satt när han hittades fortfarande upprätt vid sin radio, med sändaren nära högerhanden som om han försökte göra ett nödanrop precis innan han gav upp andan och dog på den segelbåt han älskade så mycket.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och i dagens avsnitt ska vi prata om försvinnanden. Fall där människor eller ibland hela städer bara gått upp i rök, lämnat jordeytan med bara frågetecknen bland de kvarlevande efter sig. Ibland söker de sig tillbaka till folket de lämnat, antingen som döda kroppar burna av vågorna eller som något annat, men ofta sitter vi med bara gissningar till svar.

Den första berättelsen stiger upp ur myndigheternas torra noteringar, där nedskrivna telefonsamtal och arbetstidsredovisningar målar upp en dramatisk berättelse om hur ett helt samhälle plötsligt ryckts ifrån oss. Ludvig Josephson läser Redditanvändaren CoasterKid93:s berättelse “Försvinnandet av staden Ashley i Kansas, USA”:

Någon gång under natten den 16 augusti 1952 upphörde den lilla staden Ashley, Kansas, att existera. Klockan 03.28 på morgonen den 17 augusti 1952 noterades en jordbävning med magnituden 7.9 av United States Geological Survey. Jordbävningen märktes genom hela staten, och i stora delar av mellanvästern. Dess epicentrum uppmättes till att ligga direkt under Ashley, Kansas. När myndigheterna anlände till vad som hade varit bondesamhällets utkanter möttes de av en pyrande, glödande klyfta i marken, 900 meter lång och nästan 500 meter bred. Klyftans djup kunde aldrig uppmätas.

Efter tolv dagars sökoperation i hela staten gav Kansas State Government klockan 21.25 på kvällen den 29 augusti 1952 upp försöken att återfinna de 679 personer som hade bott i Ashley, Kansas. Samtliga 679 invånare antogs ha dött. Klockan 02.27 på morgonen den 30 augusti 1952 noterade en jordbävning med magnituten 7.5 av United States Geological Survey. Dess epicentrum uppmättes till att ligga direkt under vad som förut hade varit Ashley, Kansas. När myndigheterna anlände till platsen vid 05.32 kunde de rapportera att klyftan i marken hade slutit sig.
Under de åtta dagar som ledde fram till att Ashley, Kansas, och dess 679 invånare försvann rapporterade dussintals av dem in bisarra och oförklarliga händelser, så även kringliggande samhällens ordningsmakter.

Klockan 19.13 på kvällen den åttonde augusti 1952 rapporterade en bosatt vid namn Gabriel Johnathan in märkliga syner i skyn ovanför Ashley. I samhället självt fanns inte myndigheterna representerade, utan samtalet gick till polisstationen i den närliggande orten Hays. Gabriel redogjorde för vad som verkade vara en ”liten, svart öppning i himmeln”. Inom de kommande femton minuterna blev polisstationen i Hays nerringd av dussintals samtal, alla med rapporter om samma fenomen. Fenomenet noterades inte av något kringliggande samhälle. Ett beslut fattades om att skicka en poliskonstapel till Ashley morgonen därefter för att undersöka saken.
Klockan 07.54 på morgonen den nionde augusti 1952 kontaktade poliskonstapeln Allan Mace sin hemstation i Hays över polisradion. Han rapporterade att han åkt vilse, trots att han följt den enda vägen som gick till Ashley. Enligt hans rapport ”fortsatte vägen som vanligt, men slutade på något sätt i Hays”. Konstapel Mace underströk att vägen aldrig svängde av eller krökte sig åt någotdera hållet. Klockan 09.15 skickades sju av ortens tio polisbilar ut för att undersöka situationen, och samtliga kom till samma slutsats. Den enda vägen som ledde till Ashley hade slutat leda till Ashley och ledde nu istället tillbaka till Hays. Telefonsamtalen hade under tiden fortsatt strömma in till polisstationen i Hays, alla med rapporter om att den svarta öppningen i himmeln fortsatte växa i storlek. Alla som ringde rekommenderades att stanna inomhus och inte lämna bostaden om det inte var absolut nödvändigt.

Klockan 20.17 rapporterade fru Elaine Kantor hennes grannar, herr och fru Milton och deras två barn Jeffery och Brooke, som saknade. Enligt fru Kantors telefonsamtal hade familjen Milton försökt lämna samhället i sin bil tidigare samma kväll. De återkom aldrig. Myndigheterna i Hays kunde aldrig rapportera att varken bilen eller någon av dess passagerare kommit längs vägen från Ashley.
Klockan 07.38 på morgonen den tionde augusti 1952 rapporterades det från Ashley i telefonsamtal till polisstationen i Hays att samhället försjunkit i totalt mörker. Solen hade aldrig gått upp. Klockan 10.15 på förmiddagen flög en helikopter från Topeka, Kansas, på begäran av myndigheterna i Hays, över området där Ashley, Kansas, låg. Samhället kunde inte observeras från luften.

Klockan 12.43 på eftermiddagen den elfte augusti 1952 ringde fröken Pheobe Danielewski in till polisstationen i Hays. Hon rapporterade att dottern Erica hade börjat konversera med sin far, som avlidit tre år dessförinnan i en olycka kopplad till rattfylleri. Till yttermera visso rapporterade fröken Danielewski att Erica försökte lämna hemmet och gå ut i mörkret, för att ”göra dem sällskap”. Under de följande tolv timmarna inkom ytterligare 329 telefonsamtal till polisstationen i Hays, alla med rapporter om liknande fenomen kring stadens barn.

Den följande morgonen, den tolfte augusti 1952, blev situationen mycket besvärlig. Under natten hade samtliga 217 barn i Ashley, Kansas, försvunnit. Sammanlagt 421 telefonsamtal inkom till polisstationen i Hays. I brist på bättre råd rekommenderades alla som ringde att stanna inomhus och undvika alla försök att återfinna de saknade barnen.

Klockan 17.19 på eftermiddagen den 13 augusti 1952 rapporterade åldringen Scott Luntz in en avlägsen men tilltagande eld i syd. Enligt hans beskrivning tycktes elden förvandla mörkret till ett ”ljusstarkt rött och orange sken som tycktes fortsätta långt upp i himmeln”. Under resten av dagen fortsatte telefonsamtalen att inkomma med rapporter om att elden inte bara rörde sig norrut, utan också tycktes ”komma ur den svarta himmeln”. Elden noterades inte av något kringliggande samhälle eller deras myndigheter.

Dessa rapporter fortsatte till klockan 00.09 på morgonen den 14 augusti 1952. I det sista telefonsamtalet, som kom från en herr Benjamin Endicott, uppgavs att elden i himmeln nu växt sig så stor att samhället tycktes bada i dagsljus. Telefonsamtalet slutade abrupt:

(UR TELEFONSAMTAL FRÅN BENJAMIN SHERMAN ENDICOTT)

Benjamin: Vänta en stund… vänta…
(Tystnad)
Benjamin: Jo, nu, jag ser något. Det är i söder. Det ser ut som–

[TELEFONSAMTAL BRYTS]

Nästa telefonsamtal skulle inte komma förrän kvällen nästa dag.

Följer gör en fullständig transkription av det sista telefonsamtalet som inkom till polisstationen i Hays från Ashley, Kansas. Det inkom klockan 21.46 på kvällen den 15 augusti 1952. I inspelningen talar poliskonstapel Peter Welsch, och uppringaren har identifierats som fröken April Foster.

[TELEFONSAMTAL MED APRIL FOSTER INLEDS]

Konstapel Welsch: Hays polisstation.
(Dämpat brus)
Konstapel Welsch: Hallå?
Foster: Ja…. Ja, hallå?
Konstapel Welsch: Fröken, vem talar jag med?
Foster: Jag heter April, April Foster. (Hostning) Snälla. Snälla, hjälp mig.
Konstapel Welsch: Vad är det som händer, fröken?
Foster: I natt… De kom tillbaka i natt.
Konstapel Welsch: Fröken, jag föreslår att ni–
Foster: De kom tillbaka i natt! (Snyftningar)
Konstapel Welsch: Snälla fröken, lugna ner er och tala tydligare. Vad hände? Vem kom tillbaka?
Foster: (Snyftningar) Alla.
Konstapel Welsch: Alla?
Foster: De kom allihop, med elden.
Konstapel Welsch: Vad menar du, allihop?
Foster: Min son… Jag såg min son i natt. Han gick… Han gick nerför vägen. Han var bränd. Herre gud, han var bränd!
Konstapel Welsch: Fröken, jag–
Foster: Han dog i fjol. Han växte upp med mig, bara han och jag. Jag brukade säga åt honom att akta sig för bilar när han cyklade. Men han lyssnade aldrig.
Konstapel Welsch: Fröken, jag förstår inte riktigt vad ni säger. Ni menar att allihop kom tillbaka?
Foster: För helvete, hör du vad jag säger? Allihop. Allihop kom tillbaka. Alla som dog eller försvann är här igen. Och de letar efter oss! (Snyftningar) Han… han sa ”Mamma, jag mår bra nu! Titta, jag kan gå igen! Var är du, mamma? Jag vill träffa dig!” (Snyftningar)
Konstapel Welsch: … Fröken, var är du nu? Är du i säkerhet?
Foster: Jag gömmer mig. Som alla andra. Vi såg dem komma gående på fälten… och… några öppnade sina dörrar för dem. Herre gud, deras skrik. (Paus) Jag vet inte vad som hände med dem. Men deras hus började brinna och… föll samman. Jag har dragit ner mina gardiner. Jag gömmer mig i garderoben nu och– (Tystnad)
Konstapel Welsch: Fröken, är allt bra? Är du kvar?
Foster: (Tystnad)
Konstapel Welsch: Fröken?
Foster: (Glas krossas) Åh herre… gud.
Konstapel Welsch: Fröken?
Foster: Något kom just in. (Dämpade skrik)
Konstapel Welsch: Fröken, var så tyst du kan. Gör inte ett ljud.
Foster: (Dämpat: “Mamma… mamma?”) (Snyftningar) Han kom in.
Konstapel Welsch: Var blick stilla. Lägg inte på.
Foster: (Dämpade fotsteg. Dämpat: “Mamma? Mamma, var gömmer du dig?”)
Konstapel Welsch: Var bara tyst.
Foster: (Tunga fotsteg. Skratt. Dämpat: ”Jag hittade dig, mamma!”)
(Obestämda skrikljud och oväsen).
Konstapel Welsch: Fröken? Fröken?!

[TELEFONSAMTAL BRYTS]

Följande morgon, klockan 06.55, nådde myndighetsrepresentanter från polisstationen i Hays fram till platsen för samhället Ashley, Kansas. Allt som återstod var en pyrande, glödande klyfta i marken.

Det är frustrerande sällan vi får klarhet i exakt vad som hänt när någon försvunnit. Oftast är det ju bara den försvunne själv, och möjligen den som rövat bort henom, som vet. Men ibland lyckas kameror eller annat fånga ledtrådar, som kan ge oss efterlevande möjligheten att pussla ihop de sista minuterna i de försvunnas liv.

Det finns ett Youtubeklipp som alltid fascinerat mig. Det laddades upp redan i maj 2007, och har rubriken “Scary last footage”. I klippet ser vi två norska killar köra bil längs en mörk skogsväg. De skämtar nervöst, och filmar den skuggiga omgivningen utanför bilfönstren. Så stannar de och går ut, och vi hör plötsligt att de inte är ensamma i bilen. Men vad är det som finns där ute i skogen?

Det är så mörkt att inte ens killarnas ficklampa inte orkar lysa upp mer än ens de närmsta träden. Men så plötsligt är det bräkande ljudet helt nära. För nära.

En utmärglad varelse, till hälften höljd av en kappa med huva, syns i någon sekund i bild. Killarna skriker och flyr. Men det är för sent.

lVad händer i det norska Youtubeklippet? Jag vet inte, jag har inte hittat något skrivet om det. “Två killar försvann 2006 medan de körde genom skogen. Det här är bilder som hittades på deras digitalkamera”, står det i klippets beskrivning. Sant eller ej? Vem vet. Men jag skulle inte själv vilja höra det där bräkandet, när jag ensam står i en mörk skog…

Nästa historia tar sin form av ett mejl som en före detta lärare skickat till en reporter på en tidning. Reportern hade fått nys om en händelse med en hel skolklass som försvann, men som det var märkligt tyst om. Därför hörde hon av sig till en av klassens gamla lärare, som svarade med en berättelse om vad som hade hänt. Så här skrev läraren:

Där jag vuxit upp, en liten ort i Skåne som knappt syns på kartan, är det numera mycket lugnt. Nästan så man skulle kunna säga dött. Så har det dock inte alltid varit. På 90-talet fick kommunen extra pengar för att bygga en ny skola för traktens barn, och då valde de att placera skolan i den där lilla byn. Själv hade jag precis gått min lärarutbildning i Lund, och var väldigt sugen på att äntligen börja jobba. Jag sökte till den nyöppnade skolan och blev anställd. Till slut skulle jag få bevisa vilken utmärkt lågstadielärare jag var.

Om det inte hade varit för de där dockorna.

Jag minns den morgonen så väl. En tjock dimma hade kommit in från kusten, och flöt ut över åkrarna. Höstvinden fick den att spricka upp i små rännilar av imma som dansade som ormar. Jag stod utanför skolan och betraktade hur en skara barn i jackor och mössor klev ut ur skolbussen. Ja, vi hade en skolbuss. De är ovanliga för Sverige, men de har faktiskt använts här och där där gårdarna ligger glest. Jag kurade ihop mig i min kappa och ögnade igenom närvarolistan. Alla hade kommit, utom Sigge Ruborn. På bilden av honom tittade en rågblond pojke tillbaka på mig med ett brett leende fullt av mjölktandsgluggar. Jag tänkte att det väl snarare var regel än undantag att någon skulle saknas, öppnade dörren till skolan och skjutsade in alla barn. Med en sista blick på den fuktiga, råkalla asfaltsvägen utanför stängde jag sedan dörren.

Den första lektionen gick som smort. Jag hälsade de välkomna, berättade lite om mig själv och organiserade några sociala lekar så de skulle slappna och känna sig lite mer bekväma. Sedan delade jag in dem i olika grupper och gav varje grupp varsin bok att läsa. Efter läsningen var det gympa, och barnen gick för att byta om. Själv utnyttjade jag pausen genom att gå ut och se om den saknade pojken hade dykt upp. Jag föreställde mig han och någon av hans föräldrar, som med förlägen blick och någon mumlande ursäkt skulle köra in med sin Volvo och skylla på en försovning. Ute var det kallt, och jag stod och funderade på om vi inte skulle ha gympan inomhus istället, när det plötsligt hördes ett ihåligt rasslande ljud.

”Hallå?”, ropade jag. Ingen svarade, men ljudet kom från staketet som inhägnade skolans lekplats.

Klack-klack-klack, lät det.

Fastknuten vid en av staketens stolpar hängde en liten docka. Den var slarvigt sydd i bomull och hade ett ansikte av porslin som någon målat ögon, mun och kinder på. På toppen av huvudet hade några gula trådar sytts in, och munnen var ett stort flinande gap med flera luckor i tandraderna. Jag tänkte direkt på Sigge Ruborn. Jag drog av snöret som höll dockan till stolpen, och kände på den i handen. Den var tyngre än jag hade väntat mig och kändes solid innanför den mjuka bomullen.

Jag tog med dockan in i det tomma klassrummet för att titta närmre på den. På baksidan fanns en söm som tycktes ha lämnats lös. När jag drog i den föll dockan isär i mina händer, och små, torra, sönderbrutna ben föll ur. Med ett rasslande ljud landade de på mitt skrivbord, precis samtidigt som en massa steg och småprat hördes utanför dörren. Jag hann nätt och jämt skyla benen med min jacka förrän barnen kom in i klassrummet, glada och uppspelta inför att få komma ut och spela fotboll. Jag försökte verka normal, trots att min puls gått upp ordentligt och jag kände en droppe kallsvett pressa sig fram i pannan. Vad hade jag precis hittat?
”Barn, vi kommer behöva ha gympan inomhus”, ropade jag.

De svarade med ett besviket gemensamt stön, men började ändå gå iväg mot gympasalen. Jag pratade med en annan lärare som tog över lektionen med dem, och vände till personalrummet. Väl där sökte jag igenom mina papper och hittade till slut numret till Sigges föräldrar. De svarade inte. Jag lämnade ett upprört meddelande på hennes telefonsvarare och gick sedan för att prata med rektorn. Hon vitnade i ansiktet när hon såg benen.

”Är det från en människa”, frågade hon och jag svarade att jag inte hade någon aning. Efter att ha samtalat några minuter ringde vi polisen. En bil fanns i närheten och snart fick vi sällskap i rummet av en konstapel. Han reagerade med avsmak när han såg högen på mitt skrivbord.

”Det här är kycklingben”, sade han. Jag frågade om han var säker och han berättade att han vuxit upp på en bondgård i närheten och hade full koll på hur sådana såg ut.
Rektorn sade att det uppenbarligen var ett sjukt skämt, men att det i värsta fall kunde röra sig om någon sorts hot. Vad tyckte polisen vi skulle göra? De samlade ihop benen och tog adressen och telefonnumret till Sigges familj, och försäkrade oss om att de skulle hålla ett extra öga på skolan. Och mycket riktigt, kort efter att de åkt såg jag en annan polisbil köra upp och stanna i närheten.

Resten av dagen var normal, eller så normal den kunde vara när den började sådär. Barnen kände av den konstiga stämningen i rummen bland oss vuxna, men bortsett från att alla var lite nervösa gick allt som det skulle. Till slut tog schemat slut och ett antal föräldrar började dyka upp för att hämta sina barn. Resten väntade in skolbussen. Ända tills det sista barnet kom iväg stod vi och höll dem sällskap, bara för att vi så noggrant ville se till att de tryggt kom iväg. Samtidigt var vi noga med att inte ge dem ett panikslaget intryck, särskilt eftersom vi inte visste vad det var som pågick. Innan jag gick hem sade rektorn att polisen skulle ringa mig dagen därpå och be mig berätta mer om hur jag hittat dockan.

Det första jag gjorde när jag vaknade morgonen därpå var att kolla min telefonsvarare, men polisen hade inte hört av sig. Det var i och för sig inte så konstigt, man vet ju att polisen inte sällan släpper grejer om de inte tycker de verkar så allvarliga. Att de helt enkelt avslutat vårt ärende i tysthet vore inte överraskande. Jag väntade hemma i en timme, men eftersom ingen ringde satte jag mig till slut i bilen och åkte till skolan. Om de ville något kunde de ju också ringa dit, tänkte jag.

Jag blev lite sen till skolan, och när jag kom dit träffade jag några av föräldrarna som lämnade sina barn. En bit bort stod en polisbil, och jag kände mig lite lugnare en stund, tills jag insåg att skolbussen inte hade kommit än. Skolgården kändes nästan tom, i jämförelse med hur den hade sett ut dagen innan. Jag inledde en lektion och gav de närvarande eleverna en uppgift som kunde hålla dem upptagna medans jag ringde till det lokala kollektivtrafikskontoret. De hade inte hört av bussföraren, sade de, men han hade säkert bara fastnat i trafiken någonstans.

Det var ett svar jag inte gav mycket för. Jag kände på mig att något hade hänt med barnen. Min mage skrynklade ihop sig av ångest. Jag skulle ha varnat föräldrarna dagen innan. Vanmäktigt snubblade jag ut på skolans trappa. Och då hörde jag det. Rasslet. Som en pärlgardin i vinden. Jag glömde bort allt annat och rusade iväg mot lekplatsens staket.

Klack, klack, klack.

I en prydlig rad, en i varje stolpe längs nästan hela staketet hängde 32 små dockor. Jag behövde inte jämföra dem med skolfotografierna, jag hade ett bra ansiktsminne. De små barn som hade lett mot mig i klassrummet dagen innan gjorde det nu från staketet, fast i en helt annan form.

Den enda skillnaden var i ögonen. De var detaljerat målade och i vart och ett av dockornas ansikten tycktes smärta, fruktan och ångest ha förevigats. Det är det sista jag har en tydlig minnesbild av. Efter det blir allt ganska suddigt. Jag minns hur jag bankade på polisbilens vindruta, men hur jag stelnade när jag såg att den var tom. Att det enda som satt i de två sätena där fram i bilen var två dockor med noggrant ihopsydda polisuniformer.

Jag vet inte hur jag tog mig från bilen till skolan, men jag bröt samman i klassrummet och bara grät. Jag brydde mig inte om hur barnen tänkte. Någonstans där måste jag sedan ha tuppat av, för det nästa jag minns är att en sjuksköterska tog min puls. Jag såg mig omkring och insåg att jag låg i en soffa i läsrummet. Jag försökte säga någonting, men var så hes och trött att jag bara fick fram en viskning. Sjuksköterskan sade snabbt att barnen hade tagits hem av sina föräldrar och att skolan var stängd.
Utanför skolan kom fler och fler polisbilar. De rullade ut avspärrningsband och jag tror jag hörde en helikopter ovanför. Jag var inte i form för att samtala, men lyckades med mycket energi ge dem ett vittnesmål och fraktades sedan iväg till sjukhuset för att behandlas för chock. När jag rullades in i ambulansen var det en journalist där som skulle ta en bild på mig, men en polis stoppade honom och jag skjutsades in i bilen och dörrarna stängdes.

Här skulle min berättelse kunna ta slut. Jag sade upp mig och stannade hemma i flera veckor efter det där hände, instängd och sjukskriven. En enda gång gick jag hemifrån. Det hade regnat hela dagen, och en svag dimma som löstes upp allt mer låg utanför fönstren. Jag lyssnade på radion och mellan skvalmusiken började de prata om nya händelseutvecklingar i fallet med de försvunna skolbarnen. Några campare hade hittat skolbussen, tom men hel och hållen, en bit in i en skog i området. Polisen skulle ha spärrat av området kring en närliggande bondgård, och ville inte kommentera för journalisterna varför.

Jag tog mig upp ur sängen, satte på mig kläderna och åkte iväg till skogen. Det var fullt av journalister och myndighetspersonal där, men det enda jag tänkte på var alla höns. Säkert hundratals hönor sprang kacklande runt fritt på gården. Jag stirrade på dem medan jag långsamt närmade mig bondgårdens staket, när en polis abrupt stoppade mig i min framfart. Över axeln på honom såg jag hur några rättsmedicinare gick in i ladan. Vad hade de hittat där inne?

”Nä, stopp. Det är avspärrat här”, sade polisen.

”Snälla du”, bönade jag, ”jag måste få veta vad som har hänt. Det är viktigt.”

”Ni kommer snart få svar på era frågor men just nu får ingen komma in här”, sade han. Han trodde uppenbarligen jag var en journalist.

Jag vände hem igen, men stängde inte av radion en sekund på vägen hem och satte på teven så snart jag kom hem. Resten av dagen upprepade de samma uppgifter som redan var kända, att bondgården var obebodd, att ingen hade gripits och så vidare.

Sent den kvällen kom något nytt. De spelade ett litet klipp som tycktes ha spelats in med en digitalkamera, grynigt och pixligt. Kameramannen står i en hall som slutar i en trappa som går ner i vad som liknar en källare. Han går genom hallen och nerför trapporna, och en stund är det så mörkt att man inte ser någonting alls. Plötsligt lystes bilden upp av en lampa som tändes i ett hörn, och kameran svepte över de murkna källarväggarna, golvet och taket, allt i sten. Längs väggarna hängde snören, och i dess ändar var små pinnar fastknutna. Kameran zoomade in på en av dem, och det syntes att det inte var pinnar utan sönderbrutna små ben. Jag förstår med ens vad det är jag tittar på och försöker hålla tillbaka reflexen att kräkas.

Det är ben från fingrar. Dussintals, kanske hundratals, små fingerben som hänger och dinglar som en makaber gardin. Kameramannen mumlade något skräckslaget och videon tog abrupt slut.

Och ja, här är vi nu. Jag fick ditt mejl i förra veckan, när du bad mig berätta om vad jag varit med om, och bestämde då mig för att åka iväg till den där gamla gården och ta en titt själv. Det har gått så många år att jag börjat kunna se tillbaka på händelsen utan att känna samma smärtsamma panik längre. Jag ville se platsen själv, med mina egna ögon. Kanske missade polisen något. De hade aldrig fångat någon, och aldrig hittat några kvarlevor, så på sätt och vis kanske jag kunde hjälpa till i utredningen. Ingen annan rör sig ju där uppe nu för tiden.

Brädorna som hade spikats fast över ytterdörren var gamla och lätta att dra bort, men eftersom det inte funnits någon ström i huset på länge fick jag lita till min ficklampa och det gjorde letandet svårare. Men i ett utrymme bakom jordkällaren hittade jag något. I den lilla kammaren stod det bara ett bord och några tunnor med hönsfoder. Den var fuktig och klumpig, men uppblandat med ett vitt pulver som inte såg ut som foder. Jag tittade på bordet, och hittade en stor mortel i granit. Inuti låg resterna av några sönderbrutna benbitar. Jag kunde inte se om det var kycklingben eller något annat.

Jag visste inte om polisen hittat detta rum eller inte, men när jag stod där såg jag inga andra alternativ än att åka direkt till dem och rapportera om rummet. När jag backade iväg från bordet stannade jag dock upp – det låg någonting där under. Flera backar med papper i plastmappar. Jag tog upp några, och ögnade igenom dem. De var daterade, vissa ända från 70-talet och de senaste från sent 90-tal. Jag tog mappen med det senaste datumet, och tömde ut bilderna på bordet.

Fotografier. Bilder av barn på lekplatser, uppenbarligen tagna inifrån en bil. När jag närmade mig slutet av bilderna såg jag en tagen en bit bort från en polisbil, där två poliser satt i framsätet, uppenbarligen ovetande om att de blev fotograferade.
Bara en bild fanns kvar i mappen, och jag vände på den och såg mig själv. Jag slogs inom en sekund av att jag visste exakt när den var tagen. Det var en suddig bild, till hälften skymd av någons hand. I bakgrunden såg jag mig själv liggande på en bår, i färd med att skjutsas in i en ambulans. I mappen låg också några tygbitar, en nästan färdigsydd liten kostym. Exakt samma bruna färg som min tweedkavaj.

Det var ingen tvekan. Dockan var jag.

Och med den berättelsen, skriven av Steven Shorter, är veckans Creepypodden slut. Jag heter Jack Werner, och producent för Creepypodden är Ludvig Josephson, och musiken i det här avsnittet gjordes av Erik Edsbagge Engström. Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.