online pharmacies canada https://canadianrxcenter.com/

Avsnitt 126: Övertid

Jag jobbade en gång i tiden på en pulverlack ihop med några få kollegor. Det hände ganska ofta att jag inte blev klar med det sista städet i lackeringsboxen innan kl fyra och fick stanna kvar en stund efter mina kollegor. Då blev jag ofta ensam kvar i lokalen.

Detta hände en dag som jag egentligen hade bråttom hem. Jag har ingen familj därhemma som väntade men jag hade ändå en del att stå i med det nya huset jag köpt en månad tidigare. Maskinerna kunde inte stå på under natten och jobbet måste avslutas med ett städ i lackeringsboxen. Klockan började närma sig halv fem och jag hade hört dörren smälla igen efter Gunnar nån kvart tidigare. Jag var definitivt ensam kvar nu.

Jag hade stängt av alla maskiner och det var tyst i lokalen, jag hörde knackningar på dörren, konstigt, det var ju så sent. Vi väntade inte på några leveranser. Jag gick fram mot dörren för att öppna men innan jag hann fram till dörren byttes knackningarna mot ett annat ljud, mer som tunga fotsteg och hasande någonstans ifrån, kanske från taket. Jag stannade upp och blev osäker på om det var en bra idé att öppna, det var kanske någon av busungarna i närheten som hade sett att det bara var min bil kvar på parkeringen och tänkt spela mig ett spratt och jag tänkte inte ge dem den uppmärksamheten. Fönstren i den sidan av lokalen var ganska högt upp och jag hade ingen lust att hämta något att stå på för att titta ut och se efter om jag hade rätt. Jag hade fortfarande jobbtelefonen på mig och den som stod utanför kunde ju ringa på den om det faktiskt var något de ville. Numret stod på dörren.

Jag gick till omklädningsrummen, tog en dusch och bytte om. Det hade gått en stund och busungarna var antagligen inte kvar och ingen hade ringt på telefonen.

Jag gick tillbaka förbi härdugnen för att lägga telefonen på laddning när jag hörde tunga slag och gurglande ljud, denna gången lät de innifrån härdugnen. Jag fick en klump i magen, det var väl ingen där inne? Den måste fortfarande vara uppe i ganska hög temperatur, iallafall 150 grader.

Jag gick fram och tittade in i det mörka utrymmet i ugnen, det såg ut att vara färg på den ena sidan en bra bit in trots att jag och kollegorna hade städat där tidigare i veckan, och någon röd färg hade vi inte använt sedan dess. Jag gick till min kollegas skrivbord för att låna hennes ficklampa.

Med darrande händer gick jag fram och lyste in, jag såg inte så jättebra där inne men tillräckligt för att se utsmetade långa röda ränder, som klösmärken, på väggen, som från fingrar som dragits längst väggen. Längre in låg något i en liten hög, jag skymtade ett jeanstyg i högen och jag insåg att en sötaktig lukt hade osat mot mig när jag stog där. Jag sprang. Sprang mot dörren och tappade ficklampan i golvet. Jag slängde mig in i bilen, tankarna snurrade i huvudet på mig, regnet smattrade mot bilrutan. Borde jag gå in igen? Om det var någon i ugnen så kanske jag hade kunnat räddat denne. Men varför skrek ingen? Hur länge klarar man sig i den höga temperaturen? Hur mycket hade temperaturen hunnit sjunka? Jag lutade huvudet mot nackstödet och såg i backspegeln att ett av fönstren högt upp på väggen i lokalen stod öppet. Under hade någon staplat skrot från våran återvinningscontainer.

Jag tog upp telefonen ur fickan och slog 112 medans jag hoppade ur bilen för att gå in till jobbet igen. När jag nått fram till en operatör berättade jag med en skakig röst vad som hänt. Jag kom fram till dörren men insåg att den var låst, shit, jag måste ha tappat nyckeln när jag sprang. “Nyckeln, jag har ingen nyckel in” nästan skrek jag i telefonen. Operatören bad mig om adressen och sa att någon var på väg till mig redan och de skulle säkerligen kunna få upp dörren åt mig. Då kom jag på att jag kunde ta fönstervägen iochmed att skroten låg nedanför. Jag gav operatören adressen och sedan rusade jag fram mot fönstret. Telefonen la jag i fickan trots att vi inte avslutat samtalet, om någon var där inne så kanske jag fortfarande kunde göra något. Nedanför fönstret på insidan var det ett fall på ca 2 meter men jag klarade mig ganska bra ändå och lyckades ta mig fram till ugnen. Lukten var borta och trots att jag inte hade ficklampa med mig så klev jag in i ugnen. Det var svårt att andas där inne men jag kunde gå hela vägen in. Jag visste inte vart det var jag hade sett högen så jag tog fram min telefon och slog på ficklampan. Jag hann inte se något förräns jag föll ihop av påfrestningen av att inte kunna andas ordentligt, svetten rann i ansiktet.

Jag hörde sirener utanför och inom någon minut var räddningspersonalen framme vid ugnen och drog ut mig. De hade satt en syrgasmask över mitt ansikte och när jag vaknade till frågade de mig om jag mindes att jag ringt dem innan jag gick in i ugnen. Ja, såklart. Hade de hittat barnet i ugnen? En kvinna berättade för mig att det inte fanns någon annan i ugnen eller någonstans i lokalen och undrade hur jag mådde egentligen. “Jag mår bra nu” svarade jag. Jag tog upp händerna för att dra bort syrgasmasken och insåg att alla mina fingrar var röda. På vissa av dem kunde jag se ner till benknotorna. Räddningspersonalen såg att jag blev chockad och frågade om jag inte mindes att jag hade tagit tag i ugnens väggar för att slippa bli släpa ut ur ugnen. Jag vände mig om och tittade mot ugnen. En lampa stod uppställd mot öppningen och där inne såg jag de utsmetade långa ränderna efter mina fingrar.

Efter den händelsen blev jag sjukskriven, jag klarade aldrig av att gå tillbaka till firman och bytte jobb när jag hade repat mig. Jag hade många möten med olika läkare och psykologer. Jag hade blivit utbränd hade de kommit fram till. Men jag förstår fortfarande idag inte vad som egentligen hade hänt den dagen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var en anonym lyssnares berättelse om vad som hände när hon jobbade övertid, uppläst av Rakel Josephson.

Alla som suttit kvar senare på jobbet än de egentligen skulle känner igen obehaget. Den allt tommare och tystare lokalen, när kollega efter kollega går hem och den sista ber en låsa när man går. Ljuset, som blir mindre och mindre naturligt allt eftersom solen går ner och de bleka, kalla lysrören i taken tar över. Hungern som växer när allt man ätit till middag är någon yoghurt från köpekylen och en gammal banan från fruktkorgen, och tröttheten som börjar med klippande ögon, och får en att frysa. Tystnaden, som understryks och nästan blir kvävande när ett kylskåp eller en fläkt slutar burra. Och framför en arbetet, som måste bli klart innan man går hem. Arbetet, och hur plågsamt långsamt framåt det går.

Det är inte konstigt att det finns berättelser som utspelar sig där och då. Berättelser om kopiatorer som plötsligt går igång, och börjar spotta ur sig papper efter papper trots att ingen satt igång den. Om ljud i väggarna, eller mystiskt krånglande datorer, eller om skepnader i mörkret, i de hörn där de rörelseaktiverade lamporna för länge sedan slocknat. Sådana berättelser viskas det om på arbetsplatsen, och bland vänner som inte har råd att tacka nej till övertidstimmarna trots att de skulle ge vad som helst för att slippa vistas där när alla andra gått hem.

Men så finns det andra berättelser också, om vad som händer utanför de ordinarie arbetstimmarna. En dök upp på Youtube för några år sedan, och påstås utspela sig på ett hotell i Illinois hösten 2003. Filmklippet kommer från hotellets övervakningskameror, och visar en anställd som tar hissen upp till ett visst rum.

Den anställde, en kille som heter John och som har på sig collegetröja och keps och bär en nyckelknippa hängande runt halsen, har blivit ombedd att åka och titta till rummet, för att människor hört skrik komma därifrån. De hörs till och med på inspelningen.

John står utanför hotellrumsdörren en stund och lyssnar. Hans kollega, som samordnar det hela, för vidare det John säger till ytterligare en person.

Kollegan vill invänta polis. Men John lyfter sin ficklampa, öppnar försiktigt dörren till hotellrummet där ingen gäst för tillfället bor, och försvinner in genom dörren. En nervös tystnad tar vid, medan han är där inne.

Sedan skyndar sig John ut ur hotellrummet igen, med radion vid munnen.

John går därifrån, medan han tittar sig över axeln för att hålla koll på hotellrummet. Vem det var som skrek finns det ingen förklaring till.

Sådana här saker tillhör vanligheterna, när arbetet dragit ut på tiden på vissa arbetsplatser. Sedan finns det andra sorters händelser, de som inte är direkt övernaturliga, men som ändå sätter griller i huvudet på en. Det är antydningar om saker som vi kanske egentligen inte borde känna till, som inte någon borde känna till, utom de som sitter längst upp i makten. Men som vi nu ska få veta, vi som lyssnar på den här podden. Ni ska få höra vad som stod i ett mejl med rubriken “Stugan”, skrivet av en lyssnare som vill vara anonym och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag jobbar inom Försvarsmakten. Jag förstår att det redan utifrån dom orden väcks tankar om hemliga uppdrag på främmande mark, konstiga radiomeddelanden som i avsnitt 118, om skrämmande händelser långt från civilisationen och så vidare. Där måste jag göra er besvikna, mitt arbete är långt ifrån så spännande som ni tror. Jag jobbar nämligen som civilanställd kock på ett regemente i en mellanstor stad, mitt arbete är precis som vilket annat kockarbete som helst inom valfritt storkök på valfritt sjukhus, skola, personalmatsal eller vad ni vill. Enda skillnaden är väl att jag måste passera förbi en beväpnad vakt varje gång jag ska till eller från min arbetsplats, och att jag någon gång per år brukar vara med och laga mat ute i fält, som det heter på militäriska. I övrigt ser jag mig själv som ytterst civil. Men jag trivs med mitt jobb, och även militärer ska ju ha mat.

Men trots att jag är så civil till min läggning blir man så klart vän med en del av de uniformsklädda kollegorna, vissa umgås man med även på fritiden när man hittar gemensamma intressen. Jag är jägare, vilket även är en relativt vanlig hobby bland militärer. Främst jagar jag älg, jag har en del jaktmarker i min stuga.

Just det, min stuga måste jag berätta om. Det ligger i norra Dalarna, och har gått i arv i sådär fyra-fem generationer. När vår pappa dog för ungefär femton år sedan gick den i arv till mig, eftersom mina två systrar tyckte att den låg för långt ifrån all ära och redlighet, dom tyckte väl helt enkelt att det var för långt att ta sig från Skåne där som bosatt sig och upp till Dalaskogarna. Stugan är rätt stor, cirka 100 kvadrat fördelade på två våningar. Till det tillkommer även en friggebod och en kombinerad ved- och verktygsbod. Vatten är indraget från en egen brunn, el drogs in på 50-talet. Den ligger mitt ute i ingenstans, cirka en halvmil från närmaste bebyggelse. Stugan ligger längst bort på en skogsväg, så det är ingen risk för förbipasserande. Det är ungefär två mil till närmaste samhälle, där det finns en ICA-butik, en bygdegård, en busshållplats och, tja inte så mycket mer. Men grannarna är om även boende en bit bort väldigt bra att ha att göra med, om jag skulle känna för att åka dit en vinter är det inga problem att få plogat i utbyte mot en flaska whiskey.

Sen är jag alltså även med i jaktlaget, har varit det i ungefär en halv evighet känns det som. Det är ett pålitligt gäng, de flesta bor i trakterna, det är bara jag och ett par till som är utomsocknes. Men så klart gör även vi som inte bor på orten vår insats för jaktlaget, i augusti varje år brukar vi träffas en vecka för att se över jaktmarkerna, reparera jakttorn vid behov, röja stigar och så vidare. Det är en skön semestervecka! Jaktkamraterna på orten brukar även ta en tur förbi min stuga lite då och då, bara för att kolla att den står kvar i någorlunda skick. Vi har helt enkel ett bra samarbete!

Det om stugan. Att jag är jägare är så klart allmänt känt på min arbetsplats. En kollega – överstelöjtnant Anders (namn så klart fingerat) – har till och med varit med och jagat som gäst i vårt jaktlag vid ett par tillfällen, så han vet väl hur stugan och omgivningarna ser ut. Exakt vad Anders har för arbetsuppgifter vet jag inte riktigt, jag bryr mig inte heller. Hans titel är säkerhetsofficer, exakt vad det innebär får någon militär förklara. Han har inte varit så ingående i sina förklaringar, och jag har inte brytt mig om att fråga. Kanske är det därför vi har blivit så bra vänner, för att han vet att jag skiter fullständigt i vad han arbetar med, att han inte behöver ducka för nyfikna förstulna frågor.

Men vid ett tillfälle väcktes min nyfikenhet ordentligt, och det är det jag tänkte berätta om. En vårkväll för tre år sedan när jag var på middag hos honom och hans familj (fru och tre halvvuxna barn), efter maten satt han och jag i vardagsrummet och pratare över kaffet och en konjak. Frun diskade, barnen var på sina respektive rum och gjorde intressantare saker än att umgås med oss vuxna. Anders förde då in samtalet på min stuga, och undrade om den gick att hyra för en månad eller så. En kusin till honom hade visst drabbats av en depression efter en skilsmässa eller hur det nu var, och behövde komma bort ett tag. Det var viktigt att det inte var något spring av annat löst folk som han uttryckte det, kusinen behövde vara helt själv. Och ja, eftersom det här var i april och min nästa planerade tur skulle ske först i augusti i samband med höstens jaktförberedelser var det inga problem. Exakt hur länge kusinen ville hyra stugan var lite osäkert, men jag skulle få betalt för en månad även om han bodde där kortare. Skulle det bli aktuellt med längre hyresperiod skulle Anders höra av sig i tid, men det var inga problem för min del. Och just det, det var viktigt att jag meddelade dom i jaktlaget att dom inte skulle ta sina kontrollrundor förbi min stuga så länge kusinen bodde där. Och hyran skulle komma direkt från Anders, det var visst smidigast så. Exakt vilken dag kusinen skulle flytta in var inte helt säkert, en vi kom överens om att Anders skulle få nyckeln och en vägbeskrivning av mig dagen efter.

Inga problem, på lördagen lämnade jag nyckeln och vägbeskrivningen till Anders, och ringde även till Mikaela, ordföranden i jaktlaget och förvarnade om hyresgästen, och att hyresgästen inte ville ha några förbipasserande besökare, hur vällovligt syftet än var. Mikaela tackade för informationen, och välkomnade mig till höstens äventyr.

Jag tänkte väl inte så mycket mer på det de kommande veckorna, jobbet flöt på som vanligt. Men efter tre veckor ringde telefonen. Det var Jens, en kille i jaktlaget. Han hade varit ute i skogarna, och på ren ingivelse tänkt ta en tur förbi min stuga för att se om vedklyven jag har stod framme, så att han kunde låna den (vilket inte är några konstigheter, han har lånat den förr). På vägen upp till stugan hade han dock blivit stoppad av en civilklädd man som undrade vad han hade där att göra. Jens förklarade att han kände stugans ägare (mig, alltså), och att han bara hade vägarna förbi. Den civilklädde mannen hade bryskt bett Jens att vända och ge sig av, han hade inget där att göra. Det var inget annat för Jens att göra än att vända fyrhjulingen och ge sig av hemåt, fundersam på vad som hade hänt. Det märkliga var också att Jens skymtade en pistol innanför jackan på den civilklädde mannen – varför skulle en deprimerad kusin behöva beväpnad vakt? Och den där öronsnäckan i vänster öra, hade han radiokontakt med någon annan liknande person i närheten?

När jag mötte Anders i matsalen på regementet dagen efter tog jag upp det som inträffat. Jag såg hur blicken mörknade en aning, han tog mig åt sidan. Han berättade att han hade hört talas om det inträffade. Ställ nu inga mer frågor, och se till så att jaktlaget verkligen håller sig borta, sade han bestämt. Nåja, jag litar på Anders, så jag släppte tankarna.

Nästa samtal kom någon vecka senare. Det var Mikaela, ordföranden i jaktlaget. Hon hade varit ute i skogarna en bra bit från stugan, säkert en halvmil men fortfarande på min mark, då hon hade sett någon märkligt. Det började med att hennes hund – en treårig jämthund – reagerade på något ljud en bit bort. Mikaela befann sig då i utkanten av ett hygge. Hon stannade, tog fram kikaren och började söka av området om hon kunde se vad det var som lät – en älg, rentutav? I stället fick hon se en man i 30-årsåldern komma springande längst med hyggeskanten på andra änden, ungefär 500 meter bort från där hon stod. Han bar uniformsbyxor men civil tröja, och var barhuvad. Eftersom Mikaela är med i Hemvärnet kände hon igen att det inte var en svensk uniform. Hon kunde dock inte placera vilket land den kom ifrån, så långt sträckte sig inte hennes kunskaper. Efter mannen kom två andra män springande, dessa var helt civilklädda. Även på håll och genom kikare kunde hon se rädslan hos den förföljde mannen. Det bar sig dock inte bättre än att han snubblade, och de två förföljarna var snabbt ifatt och fångade in mannen. När han blev infångad verkade det om att han gav upp, han liksom sjönk ihop och lät sig ledas tillbaks i den riktning dom kom ifrån. Ingen av de tre lade märke till Mikaela, hon stod som sagt 500 meter bort, halvt om halvt dold bakom meterhög sly. Hunden hade varit tyst hela tiden, väl dresserad som den är. Under samtalet med Mikaela började så klart tankarna snurra i hjärnan igen, om vad Jens hade varit med om. Hon hade inte berättat det här för någon annan, hon ville prata med mig först. Jag bad henne att inte sprida det hela vidare, det skulle säkert komma en naturlig förklaring framöver. Jag bestämde mig också för att inte berätta något för Anders, ville inte avslöja att jag visste mer än vad jag kanske borde veta. Kanske hade både jag och Mikaela blivit inlåsta och förhörda i all evighet om det kom fram att vi visste…

Två veckor senare kom Anders och sade att kusinen nu mådde bättre och skulle flytta hem. Det hade dock hänt en liten sak – han gick inte in på exakt vad som menades med en liten sak – men vardagsrummet skulle behöva renoveras en aning. Kostnaderna skulle så klart kusinen stå för, han skulle se till så att det löste sig så fort som möjligt. Det var något med att golvet hade blivit skadat, att några golvplankor behövde bytas ut. Eftersom jag känner en bra byggare på orten (Mikaelas man för övrigt), föreslog jag att Anders skulle anlita honom. Men nej, Anders hade redan varit i kontakt med en annan byggare, som skulle fixa det hela. Nycklarna behöll Anders ett tag till, för att kunna släppa in byggfirman. Jag skulle så klart få hyra även för byggtiden. Jag protesterade lite lamt som man gör mot det lite väl generösa erbjudandet om extra hyra, men Anders insisterade. Plåster på såren, och som tack för all smidighet var förklaringen. Och extra pengar tackar man ju inte nej till!

I början av juni berättade Anders att allt var färdigt, jag fick tillbaks nycklarna. Så klart åkte jag upp till stugan påföljande fredag för att inspektera stugan och golvet. Och jodå, stugan stod kvar, de nya golvplankorna var välgjorda. En sak förbryllade mig dock – på ena väggen var det på tapeten nere vid golvet en mörk fläck som inte varit där tidigare. Vi har ljusbruna tygtapeter – dom var moderna på 70-talet, nu är dom bara gräsliga. Därför var fläcken lätt att missa, men så pass koll har jag att jag vet att den inte var där tidigare, utan måste ha tillkommit under uthyrningstiden. Men jag lät det bero, om man inte visste om den var det inget man tänkte på. Jag pratade inte heller med Anders om fläcken.

Augusti kom, och det var dags att se över jaktmarkerna med laget. Jens tog mig åt sidan och frågade om det där mötet med den pistolbeväpnade mannen, Mikaela gjorde likadant om sina observationer. Jag hade inget nytt att tillföra, utan ryckte mest på axlarna. Det där med naturlig förklaring vad det enda jag hade att komma med till dom båda, hur konstigt det än verkade. Skulle jag få reda på något mer lovade jag dom båda var för sig att berätta.

Vi delade upp oss, alla skulle gå till sina respektive pass. Under jakttiden brukar vi byta pass för att få lite variation i jagandet, men vi har ändock varsina pass som vi ansvarar för att se till. Mitt pass ligger ungefär en kilometer från min stuga, på en höjd. Man kan faktiskt se stugan därifrån, inklusive gårdsplanen. Passet är om jag får skryta lite stabilt och välbyggt, cirka två meter högt och med bra vindskydd. Väl framme vid passet såg allt normalt ut, inga konstigheter. Jag gick runt och inspekterade, tog ner lite sly som växt upp sedan året innan. Plötsligt föll mina ögon på något konstigt. Det var ett metallföremål som låg bland buskarna, cirka en decimeter brett och tre centimeter högt. Det var någon slags display på ovansidan, och någon slags kontakt på ena kortsidan. På ena långsidan stod några ord, skrivet med ryska bokstäver. Vem sjutton hade lämnat den där? Att den skulle ha blivit kvar sedan förra jakten betvivlade jag starkt, vem i jaktlaget skulle ha haft med sig en sådan tingest, vad det nu var för något? Jag letade runt mer runt passet, men hittade inget mer konstigt. Jag beslöt mig för att ta med apparaten, men inte säga något till någon i laget. Kanske Anders kunde veta någon, han var ju ändå inom militären.

Väl tillbaks hemma ringde jag Anders och bad om att få komma över till honom. Jag tog med mig metallföremålet och berättade hur och var jag hade hittat det. Jag ritade även någon slags karta, för att förklara var passet låg i förhållande till stugan. När jag berättat färdigt blev han tyst en lång stund. Efter ett par minuter – som kändes längre – såg han mig allvarligt på mig. De här sakerna som har hänt, började han i långsam takt, är inget du ska tänka på. Allt som har hänt har en naturlig förklaring, även om jag inte kan berätta något för dig. Så mitt förslag är att du bara glömmer det hela, och litar på att jag har koll. Okej? Och för min del var det så klart okej, jag hade ingen anledning att lägga mig i militärens arbete. Jag lovade att släppa saken, och har så gjort. Det har heller inte blivit något prat i jaktlaget, både Jens och Mikaela verkar även dom ha släppt det hela.

Men så för en månad sedan sade dom på nyheterna kom det här med att ryska u-båtar hade kränkt svenskt vatten. Det kom ju även den där historien om att svensk militär gripit några ryssar och förhört dom på okänd ort. Då började jag minnas vad som hände för tre år sedan. Tänk om dom använt min stuga för att förhöra ryssarna i? Var det därför den var bevakad av en vakt med pistol? Hade Mikaela sett en av ryssarna försöka fly, men blivit infångad? Hade det blivit blodfläckar på tapeten och golvet, var det därför dom bytte golv? Hade någon ryss använt jaktpasset för att spana på stugan, och glömt kvar den där metallsaken?

Jag vet inte om jag vågar fråga Anders. Å andra sidan hade väl inte kunnat berätta sanningen för en enkel kock, ens om han hade velat. Och vad svarar jag om han vill hyra stugan igen, nästa gång hans kusin blir deprimerad…

Ni hörde berättelsen “Stugan”, skriven av en lyssnare som vill vara anonym och uppläst av Ludvig Josephson.

Vi ska avsluta veckans avsnitt med en berättelse om vad som händer när man hamnar på någon annans arbetsplats, efter att den egentligen stängt för kvällen. Jag ska läsa historien “Stormen”, inskickad av lyssnaren T.

Det här är viktigt:

Ha alltid ett extra paket saffran hemma.

Finns det ett råd jag vill ge folk så är det just detta. Saffran blir aldrig för gammalt, det tappar möjligtvis lite av smaken men det blir inte dåligt eller farligt, och förr eller senare kommer det alltid till användning, antingen för att ge smak, färg, eller både och. Dessutom kan det hjälpa en undvika sena turer till affären. Och sådana vill åtminstone jag själv aldrig vara med om igen.

Jag skulle baka lussebullar. Jag hade radat upp alla ingredienser och redskap på köksbänken när jag insåg att jag glömt det viktigaste. Saffranet. Det fanns inte så mycket annat att göra än att ge sig ut igen.

Jag bor på landet. Inte ödsligt – jag har flera grannar och ser både lampljus och flimrande tv-skärmar i deras fönster, men det finns inget riktigt samhälle här. Närmaste affär är istället en liten Konsum-butik som ligger två mil bort. Om jag skyndade mig denna kväll skulle jag hinna dit innan den stängde.

Jag startade bilen och började köra landsvägen som slingrade sig genom skogen och mörkret. På radion varnade de för vädret, det hade börjat blåsa upp längs kusterna och på vissa håll nalkades det stormvarning.

Jag körde för fort för att se det, men om jag tittade ut hade jag kanske märkt hur träden vajade oroligt där i mörkret.

Jag ska erkänna att jag ofta kör för fort, särskilt kvällstid. Det är något med skogen och mörkret som medvetet eller omedvetet skrämmer mig.

Det är som jag kan se mig själv ovanifrån, precis som jag själv har sett världen där nere när man startar eller landar med ett flygplan. Jag ser hur uppenbart liten och ensam min bil är där i skogen. En liten löjlig insekt som kryper fram med korta ljuskäglorna som små ynkliga känselspröt. Och överallt, runtomkring, vilar ett kompakt mörker redo att svepa fram och dränka en…

Lanthandeln låg ensam längs vägen och det lös fortfarande från den när jag kom fram. Jag parkerade bredvid de andra bilarna och skyndade mig in.

“Det var i sista stund. Om tre minuter stänger jag!” ropade Gun från kassan. Det var hon som drev butiken sedan många år tillbaka och som förmodligen var den som bäst kände alla i hela bygden.

Jag gick direkt till kassan. Framför mig i kön stod en man jag aldrig tidigare sett, i för sig inget ovanligt, bygden var visserligen liten, men vi hade alla olika rutiner och dygnsrytmer.

Han lassade upp ett stort berg av konserver på bandet: majs, tomater, och bönor i alla dessa slag.

“Någon ska göra en rejäl chilliconcarne!” skämtade Gun mitt i melodin av streckkodsblippande, men hon fick bara en grymtning till svar. När burkarna var uppradade övergick mannen till att lägga upp paket efter paket med aluminiumfolie. Det var så många att han måste ha länsat hela hyllan i Guns butik.

Mannen betalade kontant och började sedan packa ner allt i pappkassar.

“Och du ville bara se mig, antar jag?” sa Gun när det var min tur och hon såg det tomma kassabandet framför mig.

“Självklart. Nej, jag håller på och bakar och inser att jag inte hade något saf–”

På ett ögonblick blev hela butiken kolsvart. En obehaglig tystnad sänkte sig genast. Strax därpå förstod jag vad den berodde på: alla brummande kylar och frysar hade stängts av.

“…nej…” jämrade mannen nästan viskande. “…nej inte redan…”

Gun suckade och började rota efter något under kassan. I nästa sekund sköt en ljusstråle fram.

“Strömhelvetet har väl gått igen…” sa hon och svepte med ficklampan runt om oss. Mannen stod som förstelnad. Kanske var det ljuset, kanske var det något annat, men hans ansikte var alldeles likblekt.

“Jag måste kolla proppskåpet…” sa Gun och gick iväg mot lagret. Hennes steg ekade bort i butiksgången i sällskap av ficklampans fladdrande ljus.

Medan jag väntade tog jag upp min mobil. Det var meningslöst. Jag hade ingen täckning. Jag testade att starta om den men inte heller det fungerade. Istället fick telefonen duga som ficklampa.

“Har du inte heller någon täckning?” vände jag mig till mannen och frågade.

“Jag har ingen mobil…” svarade han utan att titta på mig. Istället stod han försjunken och försökte tyda det som stod på paketen med aluminiumfolie. Då och då tittade han upp och såg sig omkring i butiken samtidigt som han rabblade något för sig själv, som om han räknade på något.

“Tur att du hann betala i alla fall…” sa jag och försökte lätta upp stämningen.

Han struntade i att svara, utan fortsatte bara rabbla och läsa på de där förpackningarna som tydligen var så vansinnigt intressanta.

“Det är ingen propp…” ropade Gun från en gång. “Det måste vara ett helt strömavbrott.”

“Förmodligen. Jag har inte ens någon täckning på mobilen…”

Jag såg hur Gun fortsatte bort mot frysdiskarna. Ficklampans ljus studsade mot det kalla glaset och jag hörde hur hon slog i luckorna.

“Vad gör du?”

“Bara kollar så att alla är stängda och håller tätt. Kan inte riskera att allt tinar och måste slängas sen…Det är ju livsmedel för tusentals kronor.”

“Jag kommer och hjälper dig.”

Ska jag vara ärlig var det inte för att jag ville vara hjälpsam. Istället såg jag nu min chans att komma bort från den där mannen som väckte ett allt starkare obehag.

Tillsammans betade jag och Gun av rad efter rad med frysdiskar och kylskåp.

“Så där – det ska vara alla. Vad var det du skulle ha nu igen?”

“Saffran. Jag är mitt i ett julbak…”

“Då fixar vi det.”

Vi följde gången av varor upp mot kassan.

Jag har – som antagligen de flesta – aldrig varit i en mataffär när det är helt mörkt. För den som inte varit det kan jag berätta att det är en skrämmande och absurd miljö. Allt så välbekant och ändå så annorlunda. Raderna med färgglada förpackningar, ofta med leende människor, som plötsligt väcks till liv när ljuset fladdrar förbi, för att i nästa ögonblick slockna och helt försvinna i mörkret.

Gun låste upp kassan och räckte över ett paket saffran.

“Här.”

“Jag har tyvärr bara kort…”

“Strunta i det, betala nästa gång du är här…”

Mannen hade packat ner alla sina varor i kassarna, och stod nu stilla och stirrade ut mot entrédörrarnas mörka fönster. Då och då kunde man ana stormens vinande därute.

“Ja, kör försiktigt nu…” sa Gun.

“Absolut…”

“Ska du… du ut?” frågade mannen när han såg att jag gick mot dörren.

“Ja, jag hade inte direkt tänkt sova kvar här…”

Jag tryckte ner dörrhandtaget och började skjuta upp dörren. Den rörde sig bara någon centimeter, tillräckligt mycket för att en glipa skulle släppa in den tjutande vinden – sedan tog det stopp.

“Okej… det har nog börjat blåsa upp rätt rejält där ute…” sa jag för att skämta bort mitt misslyckade försök.

Med hela överkroppen, som om jag tacklade dörren, försökte jag på nytt och pressade istället upp dörren. Den här gången gick det. Dörren vred sig bakåt. Jag vände mig mot Gun och mannen:

“Tack för ikväll!”

I nästa sekund hördes en öronbedövande smäll. Instinktivt tog jag skydd, jag hoppade tillbaka in i butiken och genast for dörren igen bakom mig.

“Vad var det?!” frågade Gun.

“Jag vet inte…”

Mannen, som fortfarande var likblek, stod nu och skakade på huvudet för sig själv.

“…nej… nej…” jämrade han knappt hörbart.

“Kolla vad det var” sa Gun.

Jag pressade upp dörren på nytt. Gun stod bakom mig och lös ut med ficklampan.

“Åh helvete…”

Vi såg båda två vad som hade orsakat ljudet.

Tvärs över parkeringen, rakt på våra bilar, hade en stor tall fallit. Karosserna var ihoptryckta, glasrutorna krossade, och på marken låg en avsliten backspegel.

“Ja… det blir nog för oss alla att stanna kvar här tills elen är tillbaka…” sa Gun.

Jag stängde dörren.

“Vad var det?” frågade mannen.

Jag berättade om det vi sett.

“…nej… nej…” jämrade han till svar men blev snabbt avbruten av Gun:

“Äh, så farligt är det inte. Har vi bara dörrar och fönster stängda kommer vi hålla värmen. Och vi behöver inte direkt hungra ihjäl… “ Hon svepte med ficklampans ljus över de fullpackade butikshyllorna. “Det är bara att vänta…”

“Ja, det är inte så att vi har så många alternativ…” sa jag.

“Kom” sa Gun. “Vi kan inte stå här.”

Med bestämda steg började Gun gå mot lagret. Jag följde genast efter, men jag märkte hur mannen tvekade en sekund innan han slöt upp.

I en dörr bredvid lagret fanns personalens fikarum. Det var inte stort: mitt i rummet stod ett köksbord där några gamla tidningar låg framme, i ena hörnan fanns en diskho med kaffebryggare och mikrovågsugn, och på väggen satt en kalender med arbetsschemat.

“Slå er ner” sa Gun mer beordrande än inbjudande medan hon letade upp en tändare och började tända julljusstaken som stod framme.

“Det här blir ju riktigt mysigt!” sa hon när värmeljusen började sprida sitt varma och mjuka sken.

“Pepparkakor?” frågade hon sedan och höll upp en burk mot oss.

“Tack” sa jag och tog några. Mannen märkte inte ens hennes fråga. Han satt helt förstelnad och stirrade ut mot rummets enda fönster. Inte nu för att man såg något – hela glaset blev bara en svart spegel där värmeljusen reflekterades. I tjutande och plötsliga ryck kastade sig stormen mot fönstret.

“Vill du ha en pepparkaka?” försökte Gun på nytt.

“Nej… nej, tack.”

“Du ska nog se att det snart blåser över och att vi får elen tillbaka. Då kan vi ringa bärgare som kan hjälpa er hem.”

Mannen vände sig mot Gun och stirrade på henne.

“Det är inte alls snart över. Det har knappt börjat.”

Gun satte på locket på kakburken.

“Det låter som du upplevt många stormar…”

“Det här är ingen storm.”

Jag och Gun tittade på honom.

“Nähä… vad är det då? Kuling? Eller orkan?”

Han tittade på oss i tur och ordning. Det var som om han in i det sista inte ville svara på frågan.

“Det här är ingen storm. Det här är en skogsrusning…” sa han sedan.

“En vad?”

“Det är en skogsrusning. Och den har knappt börjat. Vi måste ta skydd. Annars kommer vi aldrig klara det.”

Gun mötte min blick och höjde diskret på ögonbrynen.

“Vad bra att vi sitter här inne och inte är där ute” svarade hon tillsist.

Mannen tittade på henne som om hon var ett litet barn.

“Det här kommer inte hjälpa oss ett dugg. Vi måste täcka för fönsterna” sa han och nickade mot det svarta glaset. “Alla fönster och dörrar.”

“Jag har kartong vi kan sätta för om någon glasruta går sönder.”

“Kartong räcker inte. Och du kan inte sätta upp det när det redan har gått sönder. Då är det för sent.”

“För sent för vad?”

“Då är rusningen redan här. Då kommer den redan ha tagit oss.”

Varken jag eller Gun visste vad vi skulle svara. Under tystnaden som följde gjorde vinden ett kraftig utfall mot fönstret och fick glaset att skallra. Tillsist kunde jag inte hålla mig:

“Och exakt vad är en skogsrusning?”

Mannen vände sig mot mig och mötte min blick. Det var som om han åter en gång tvekade innan han började berätta:

“Det händer inte ofta, men jag vet att det har hänt många gånger i historien. Det finns krafter där ute i skogen av helt oanade dimensioner som kan ta dom mest oförklarliga former. Nästan alltid ligger dom i vila, som i ide. Men ibland vaknar dom, som nu… Det börjar alltid med att det blåser upp till storm. En kraftig vind som knäcker träd och allt annat i sin väg. Men det är inte vinden som är det värsta… Det är det som kommer med vinden.”

“Och vad är det?”

“Död.”

“Vad menar du?”

“Rusningen kan ta alla möjliga former och det är inte det som är det väsentliga. Det väsentliga är att den som inte tar skydd… den dör.”

Gun fnyste.

“Det här vad det mest förvirrade jag hört… Ta en pepparkaka istället för att sitta och skrämma oss” sa hon och lät burken på nytt gå laget runt.

Själv kunde jag inte lika enkelt skaka av mig det mannen sagt. Det var inte vad mannen berättade som skrämde mig – allt lät bara som förvirrat nonsens – istället var det hur han sade det. Det var med fullständig övertygelse och fullständigt respekt, nej, snarare rädsla och skräck för det. En rädsla och skräck som var omedelbart smittsam.

“Vi måste börja täcka för fönstrena” sa mannen på nytt.

“Hur…. hur vet du det här?” frågade jag istället.

“För att jag har varit med om det.”

“Och du klarade det? Då verkar det ju inte så farligt” svarade Gun medan hon tuggade i sig en pepparkaka.

“Jag hade tur.”

“Vad var det som hände?” frågade jag.

Mannen suckade.

“Det var när jag var liten, kanske sex-sju år gammal… Jag och pappa var ute och fiskade i en skogssjö inte långt härifrån. Plötsligt började det blåsa upp, inte lite, utan en rejäl storm, precis som nu… Pappa förstod genast vad det var. Jag hade aldrig sett honom så fokuserad eller ta i så hårt. Med all sin kraft rodde han mot närmsta land. När vi var framme skrek han åt mig att hoppa ur båten och hjälpa till att dra upp den på stranden där vi sedan välte den. Medan vinden fortsatte slita allt hårdare i oss lyfte pappa båten och sa till mig att krypa in under den. Sedan låg vi i skydd under den välta båten medan skogsrusningen härjade runtomkring oss. Vi hörde vinden slå mot skrovet men framförallt hörde vi annat…”

“Vadå för något?”

“Vidriga ljud. Allt möjligt. Röster. Sång. Skrik. Gråt. Viskningar. Allt från hetsiga röster som skrek på oss att komma fram till bedjande gråt som bad oss om hjälp. Jag hörde mitt namn flera gånger. Pappa sa åt mig att hålla för öronen, att det var skogsrusningen som försökte lura ut oss… Det kändes som vi låg där i en evighet, men tillsist hörde vi hur vinden och rösterna tynade bort. Efter ytterligare någon timme vågade pappa glänta på båten och vi kröp ut. Allt låg stilla, men här och där syntes spår från rusningen…”

Mannen tystnade igen. Antingen försökte han minnas – eller så tog det emot att rota i just det minnet.

“Förutom alla välta träd och nedslitna grenar så längs stranden låg stim av glittrande döda fiskar. Och lite längre bort hade ett rådjur stångat ihjäl sig mot en trädstam som var alldeles röd av blod. Hornen låg på marken bredvid, helt avbrutna–”

“Men om ni klarade er under en båt så ska vi nog klara oss här” avbröt Gun nu märkbart irriterad över hans svammel.

“Du förstår inte?”

“Vad är det jag inte förstår?”

“Det var ingen vanlig båt. Det var en aluminiumbåt. Och det är därför vi måste täcka för alla fönster och dörrar med aluminiumfolie. Då kanske vi klarar oss.”

“Folie?”

“Ja, aluminiumfolie.” Mannen böjde sig ner och plockade upp ett foliepaket från sin kasse. “Skogsrusningen kan inte ta sig igenom metall. Det var det pappa visste.”

Gun såg så fruktansvärt trött ut att hon inte ens verkade orka besvara mannens senaste replik.

“Med all respekt åt din pappa… men vi sätter inte upp folie på fönsterna här.”

Mannen vände sig mot mig.

“Vi kommer inte att klara det här. Bara så att ni vet det. Vi måste ta skydd.”

Jag vred bort min blick mot Gun.

“Lugna nu. Vi kan bara bli så rädda som vi tillåter oss att bli. Så länge vi sitter här inne där det är varmt och skönt kan inget hända oss. Eller hur?”

Varken jag eller mannen svarade.

Gun reste sig och gick iväg till kaffebryggaren och kände på glaskannan.

“Det här har tyvärr blivit för kallt… Men jag hämtar lite julmust och mer pepparkakor. Något särskilt ni vill ha?”

Jag skakade på huvudet.

“Okej, jag plockar på mig lite blandat. Jag kommer strax.”

Gun tände ficklampan och gav sig ut i den nedsläckta butiken.

“Vi måste täcka för fönstrena. Du måste tro på mig” vände sig mannen mot mig och viskade. “Rusningen kommer bara närmre och närmre.” Han nickade mot fönstret. Mycket riktigt hördes stormen allt högre nu.

“Hur kunde din pappa veta vad man skulle göra?” frågade jag istället.

“Han hade också varit med om det tidigare. Det var när han jobbade uppe i Norrland på ett skogsbruk. En dag hade dom överraskats av en kraftig storm som snart visade sig vara just en skogsrusning… Han och några kollegor hade tagit skydd i en container. Pappa berättade att han aldrig hört så vidriga ljud som under den natten, men dom klarade sig i all fall. Värre gick det för några andra som tog skydd i ett rastskjul… När rusningen var över visade det sig att dom i skjulet var döda. Dom hade klöst sönder sina egna ansikten. Ögon, öron, näsa – allt var borta… Det är det skogsrusningen gör. Den gör dig själv till din största fiende…”

Jag vred bort blicken och tittade ut mot fönstret. Det var meningslöst – det enda jag såg var en dunkel spegelbild av mig själv i det svarta glaset. Jag rös till.

“Här! Se var jag hittade!”

Det var Gun. Hon var tillbaka och hällde upp julgodis i en skål och ställde fram på bordet. “Nu ska ni nog se att vi klarar oss i någon timme till!”

Varken jag eller mannen svarade eller tog något av godiset.

“Vad har du sagt för mer dumheter medan jag var borta?”

Åter en gång tvekade mannen men tog sedan till orda och berättade igen historien om sin pappa. Jag hörde utan att lyssna. Inombords såg jag bara de livlösa kropparna med de bortklösta ansiktena…

När han var klar sa ingen ett ord, inte ens Gun. Fönsterrutan skallrade hela tiden nu.

“Vi kan inte vänta mycket längre till…” sa mannen.

Jag tittade på Gun.

“Det är ju inte direkt farligt att sätta upp folie på fönstrerna. Vi kan ju alltid ta ner det sen…” försökte jag.

Hon fnös.

“Nu får ni ta och skärpa er. Tror du på honom?”

“Alltså… Jag är hellre på den säkra sidan–”

“Tänker man så kan man ju acceptera allt. Då kan vi lika gärna börja hänga upp vitlök i tak–”

Gun tystnade.

Vi hörde alla ljudet mot fönstret. Det var inte längre vinden. Det lät snarare som om det regnade, feta, tjocka droppar som tickade mot glaset allt hetsigare.

Och det lät inte bara. I skenet av värmeljusen såg vi alla hur något rött och klibbigt, nästan oljigt, duggade mot fönstret.

“Det är här nu!” skrek mannen och rusade upp från sin stol. “Var har du tejp?!”
Gun var helt mållös.

“VAR har du tejp?!”

“Borta vid kassan… under kassan…”

I nästa ögonblick sprang mannen ut i butikens mörker. Vi hörde hur han med snabba steg försvann bort mot kassan för att sedan komma tillbaka. Han rörde sig så snabbt att det var som han såg i mörkret.

“Hjälp mig nu!” ropade han och slet upp en av förpackningarna med folie.

De hårda, röda dropparna pickade snabbare och täckte allt mer av rutan. Det var som om självaste fönstret blödde. Mannen drog loss stora ark av folien och beordrade mig att hålla upp det mot glaset medan han själv tejpade fast allt. Bit för bit täckte vi fönstret tills det helt hade försvunnit bakom den silverglänsande folien.

Under arbetet hade Gun stått som paralyserad och tittat på oss. Hon, som i vanliga fall alltid hade en bestämd åsikt, verkade nu för första gången helt rådvill.

“Vi måste ta dom i butiken nu…” sa mannen.

Jag och Gun nickade.

“Kom.” Mannen tog tejpen och folierullarna och gick iväg, jag och Gun följde genast efter.

Gun svepte med ficklampan över butiksfönstrerna.

“Här har ingenting stänkt på rutorna…”

“Det är bara en tidsfråga” svarade mannen. “Hjälp mig nu.”

Vi fortsatte täcka och tejpa fönstrena och dörrarna. Bakom det tunna glaset hörde vi stormen piska i oförminskad styrka. Kanske isolerade folien, kanske var det bara inbillning, men efter att ha täckt rutorna verkade det som om stormen lade sig något.

“Var det allt?” frågade mannen när vi var klara. “Jag hoppas det för vi har inte mycket folie kvar nu” sa han och slog med en av rullarna mot sin hand.

“Det är två fönster ute på lagret” svarade Gun.

I samlad trupp, bakom Guns svepande ficklampa, gick vi ut på det trånga lagret där lastpallar och kartonger stod uppradade. Den sista folien räckte precis för att täcka takfönsterna längs ena väggen.

“Det ska vara alla…” sa Gun när vi var klara.

Mannen andades ut, nästan sjönk ihop. För första gången på hela kvällen tycktes han vara lugn.

“Då är det bara att vänta… Förr eller senare blåser det över…”

Vi gick tillbaka till fikarummet. Gun hällde upp mer julgodis och tände några fler ljus. Lågorna fick folien att glänsa.

Jag gled ner i stolen och blundade. Inombords pågick ett inbörderskrig. På en och samma gång var jag både utmattad och på helspänn.

Bredvid mig hörde jag hur Gun satt och rotade i godisskålen.

“Tyst!” väste mannen plötsligt. Gun stelnade genast till.

Vi tittade alla på varandra.

“Jag tyckte jag hörde något. Hörde ni?”

“Näe…”

Jag skakade på huvudet.

Mannen reste sig upp. “Jag ska bara kolla så att allt verkligen sitter…” sa han och försvann ut i butiken. Vi hörde hur hans steg tynade bort för att tillsist helt tystna.

“Ja…” sa Gun och tittade på fönstret i fikarummet som var helt täckt med folie. “Om man inte visste bättre skulle det lika gärna kunna vara att vi är instängda med något nu…”

Hennes kommentar fick mig att rysa till.

“Vad menar du?”

Hon nickade ut mot butiken där vi hörde mannens hetsiga rörelser.

“Har du sett honom förrut?” frågade hon mig sedan.

“Nej… du?”

“Aldrig…”

Mer hann vi säga varandra innan mannen kom tillbaka.

“Det var inget… Eller, det var antagligen just rusningen, men folien sitter som den ska…” Han gick fram till fönstret i fikarummet och inspekterade även denna. Med ena handen tryckte han längs tejpkanten för att försäkra sig att den verkligen satt. Sedan slog han sig ner igen.

“Du sa att du och dina pappa hade fiskat här?” frågade Gun.

Mannen nickade. “För länge sen. Vi gjorde det aldrig mer efter den där gången som skogsrusningen överraskade oss…”

“Kommer du härifrån?”

“Ja, jag växte upp vid Bäcknäs.”

“Jag har aldrig sett dig här tidigare?”

“Det är inte konstigt. Så fort jag blev gammal nog såg jag till att flytta härifrån.”

Gun nickade. “Det förklarar saken…”

“Jag hade aldrig tänkt komma tillbaka… Men…”

Han tystnade mitt i meningen.

“…men, så dog pappa. Jag tvingades åka hit för att tömma hans torp och ta hand om allt.”

Mannen fnös. “Om det inte vore så vidrigt vore det nästan komiskt. Jag har inte varit här på över trettio år, men just den helgen jag är här, ja, då händer det igen. Som om skogsrusningen bara legat där och väntat på mig…”

Han skakade på huvudet för sig själv.

“Jag undrar om pappa visste det men aldrig sa något för att inte skrämma mig: om skogsrusningen väl har fått vittring på någon, ja, då släpper den aldrig en ur sikte. I decennier kan den ligga där och bida sin tid, men förr eller senare kommer den alltid göra ett nytt försök… Det är mäktiga krafter som vi aldrig kommer att förstå…“

Jag mötte hans blick som inte längre såg skräckslagen ut, snarare sorgsen.

“Jag antar tyvärr att det även kommer gälla er också…” sa han och svepte med sitt finger mot mig och Gun. “Jag är ledsen att jag drog in er i det här…”

Varken jag eller Gun svarade något.

“…men nu är allt vi kan göra att vänta.” sa han och lutade sig bak i stolen och blundade. “Vänta och se…”

När man sitter i ett trångt rum under sådana här förutsättningar tappar man tidsuppfattningen. Jag vet inte hur länge vi satt där innan vi hörde ljuden. Men den här gången hörde vi det alla.

Det började med bankningar. Först dova, sedan allt mer hektiska. Det kom utifrån butiken, från huvudentrén.

“Hör ni?” frågade Gun.

Jag nickade. Mannen reste sig upp utan att svara och begav sig mot ljudet.

Gun tände ficklampan och följde efter. Jag tvekade. Jag visste inte vad som var värst: sitta kvar ensam eller behöva gå ut mot ljudet, men jag beslöt mig tillsist för att följa med.
Ute i butiken hörde vi bankningarna tydligare. Någon eller något stod där utanför och slog på dörren.

Mannen hade stannat flera meter ifrån den, som om han ville hålla en säkerhetsmarginal.

“Den är här nu…” sa han.

Strax därpå hörde vi inte bara bankningar, utan även ljud. Det var ljusa gälla röster och lät precis som barn.

“Snälla… Öppna… Öppna….”

Gun tog ett steg närmre men mannen ställde sig genast för.

“Gå inte närmre…”

Gun lyste med ficklampan mot den folietäckta dörren. Där bakom blev bankningarna allt mer desperata. Då och då ryckte något i det låsta handtaget.

“Hjälp oss… Snälla… Hjälp oss…” fortsatte rösterna där utanför

“Det låter som barn…” sa Gun och tittade på oss. “Det låter precis som barn…”

“Det är rusningen. Gå inte på det!”

“Snälla… Öppna…”

“Det är ju barn där ute. Vad gör dom där? Vi måste öppna–”

“Nej!”

Mannen tog nu ett steg mot Gun och tvingade henne bakåt. “Du får INTE gå på det. Öppnar du släpper du in rusningen och det är över.”

Gun vände sig mot mig.

“Tycker inte du att det låter som barn?”

Jag tvekade.

“Jo…”

Rösterna därute växte i styrka, de lät både högre och gällare, nästan vassa, som om de skar i glaset.

“Det är precis den här sortens röster jag hörde när vi låg under båten. Det är bara lockropp. Håll för öronen om ni inte klarar det.”

“Hallå… Snälla… Släpp in oss…”

“Dom hör oss…” sa Gun.

“Klart den gör. Rusningen vet ju att vi är här…”

“Vi fryser… Öppna…” fortsatte barnrösterna. “Snälla…”

Mannen vände sig om och med sina armar föste han bort mig och Gun.

“Kom nu, vi går tillbaka till fikarummet.”

Jag och Gun stod kvar och stirrade på dörren. Bankningarna hade blivit allt slöare, men då och då kom slag som fick folien att dallra.

“Snälla… hjälp oss….”

“Kom nu sa jag…” försökte mannen på nytt och knuffade mig mot fikarummet. “Ni kommer snart ha gått på det om vi står kvar här…”

Den här gången lydde jag och Gun honom. Vi kom in i fikarummet och mannen stängde genast dörren bakom oss. Bankningarna och ropen tynade bort och kunde tillsist bara anas som vaga inbillningar.

“Där ser ni hur förrädiskt rusningen är…” sa mannen. “Den kan ta vilken form som helst och lura just vem som helst.”

“Det lät precis som barn. Jag fattar det inte…” sa Gun. “Tyckte ni inte det lät precis som barn?”

Jag nickade, men mannen stirrade bara på Gun.

“Nyligen tyckte jag synd om er för att jag dragit in er i det här… men nu har jag insett jag att jag snarare räddat er…”

Åter en gång reste han sig och gick bort till fönstret. Han tryckte till tejpen och foliet, sade sedan:

“Hade jag inte varit här hade ni aldrig klarat er…”

Som sagt – tid och rum löser upp sig i en sådan här situation. Eller snarare – rummet blev ett fängelse, och tiden likaså.

Vi försökte vila, men ingen av oss sov. Vi pratade knappt utan var alla på helspänn. Då och då tyckte vi ana nya ljud, men aldrig något lika tydligt som bankningarna och barnropen.

“Har det passerat?” frågade jag mannen.

“Vi får se… Vi måste vänta…”

Natten släpade sig fram. När värmeljusen brunnit upp tände Gun nya. Bakom fönstret tycktes stormen sakta bedarra. Vinandet falnade. Glaset slutade att skallra.

Enligt klockorna blev natten tillsist gryning. Därute måste det ha börjat ljusna, men det kunde vi inte veta där vi satt bakom vårt täckta fönster.

När klockan närmade sig åtta undrade jag om vi kunde gå ut. Mannen tyckte vi skulle vänta ytterligare en timme för säkerhets skull.

Vi gjorde som han sa.

Länge stod vi vid entrén och lyssnade bakom folien.

“Jag tror det är okej nu…” sa mannen och började långsamt ta bort tejpen.

Ljuset for in i butiken i vassa strålar. Jag hade aldrig upplevt ett sådant starkt sken.

“Det är över…” fortsatte mannen och slet bort folien. Butiken badade i så mycket ljus att jag tvingades blunda för att inte bli bländad.

Där ute låg landskapet helt stilla. Kontrasten var total mot natten innan. Allt var täckt i ett tjockt lager av snö. Här och där reste sig runda små kullar av det som snön täckt. Längs den begravda vägen låg välta el- och telefonstolpar.

“Titta…” sa Gun och pekade mot parkeringen.

Från en av bilarna som krossats av trädet löpte en röd strimma i snön rakt mot butiksfasaden och fikarummets fönster. Lackflagor och olja från den förstörda motorn hade spridits av stormen i ett moln, precis som om någon stått där med en lövblås.

Jag tog upp min mobil. Jag hade fortfarande ingen täckning.

“Vad gör vi nu? Nätet är ännu inte uppe” sa jag.

“Vi får väl börja gå” svarade Gun och nickade bort mot vägen. Varken jag eller mannen sa emot. Tillsammans började vi pulsa i den djupa snön.

Vi hann inte komma särskilt långt innan vi såg en parkerad plogbil med svepande ljussiren. Runt omkring stod en samling människor.

Trots att vi bara varit avskurna från omvärlden under en natt blev vi glada över att äntligen få se andra livstecken. Vi ökade takten och skyndade oss dit.

När vi kom närmare märkte vi att något inte stod rätt till. En man stod lutad mot plogbilen och grät. Då och då dunkande han näven i karossen medan en kvinna försökte trösta honom. Lite längre bort stod några andra samlade kring en snödriva där något tycktes ligga begravt.

“Gun!” hojtade plötsligt en farbror och kom pulsande mot oss i snön. När han var framme omfamnade de varandra. “Var har du varit?!”

Gun såg lättad men lite rådvill ut, men sade:

“Vi har suttit fast hela natten i butiken på grund av stormen” svarade Gun. “Det var helt omöjligt att ta sig hem…”

Jag hade redan räknat ut att mannen var Guns make Göran, vilket bekräftades när vi skakade hand. Sedan vände han sig tillbaka mot Gun, och de pratade lågmält.

Jag lyssnade förstrött, medan jag tittade på plogbilen. Sedan tittade jag mig omkring, och upptäckte att mannen från butiken var borta. Han måste ha smitit, medan vi var upptagna av att titta på olyckan.

“Jag har varit så orolig för dig” sade Göran lite högre och strök Gun över armen. Vad han sedan sade fick mig att frysa till – en iskall kyla som jag kommer bära inombords resten av mitt liv:

“Jag var övertygad att du hade försvunnit, precis som Kevin och Wilma…” sa han och nickade bort mot snödrivan där människorna stod samlade runt mannen som grät vid plogbilen.

“Dom kom aldrig hem igår utan måste ha gått vilse i stormen… Stackars, stackars barn…”

Signaturmelodi

Ni har hört historien “Stormen”, skriven av lyssnaren T och uppläst av mig. Och därmed stänger Creepypodden äntligen av datorn, släcker taklamporna och smyger mellan de tomma skrivborden bort mot kontorsdörren, ut i natten. Men när vi stänger dörren till jobbet efter oss och låser känner vi ändå på oss att det inte är ett helt tomt kontor vi lämnar efter oss – för vem var det annars som lämnade handavtrycket på fönsterrutan inifrån, alldeles nyss?

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.