Avsnitt 183: Ge mig ett namn

Jag läste en gång om en man som hade skadats i samband med skogsavverkning. Bukens innehåll hade fallit ut på mossan men mannen samlade lugnt och sansat ihop sitt eget innanmäte och instruerade räddningspersonalen om vad som hade inträffat. Han blev helt återställd men efteråt mindes han ingenting av händelsen. Hjärnan hade raderat allt. Den enda bekräftelsen på att upplevelsen verkligen hade ägt rum var stygnen på magen. Det som hände mig däremot, jag kommer ihåg allt.

Min berättelse börjar en sensommar när pappa var tvungen att flytta till ett vårdhem på grund av en allvarlig stroke. Han hade hittats på en grusväg i skogen några hundra meter från sin sommarstuga. Talförmågan var borta och han hade blivit så apatisk att han senare bedömdes behöva en förmyndare. Eftersom jag är enda anhörig tog jag tjänstledigt, lämnade storstaden och lät tåget ta mig långt upp i landet till den lilla norrländska ort jag växte upp i.

Den planerade försäljningen av pappas lägenhet lämnade jag i mäklarens händer men sommarstugan hade ett affektionsvärde. Torpet kallas för Myrbacken. Namnet var ursprungligen benämningen på den lilla gård som funnits på platsen men som hade övergivits i slutet av 1700-talet. Pappa, vars stora passion alltid varit jakt, hade på ålderns höst blivit intresserad av släktforskning och lokalhistoria och i gamla arkiv hade han upptäckt kartor som visade var gården hade stått. Han köpte den ensliga tomten av skogsägaren som inte ens var medveten om att det fanns lämningar från en ödegård på platsen. Pappa åtog sig att tidstroget restaurera boningshuset. Jag var där ett par gånger under arbetet men flyttade sedan utomlands i några år. Som förmyndare behövde jag nu avgöra om vi skulle behålla eller sälja fastigheten. Med pappas numera tomma lägenhet som bas bestämde jag mig för att åka dit några dagar för att kunna ta ett bättre beslut.

En solig eftermiddag packade jag allt nödvändigt i en stor ryggsäck. Eftersom jag saknar körkort kontaktade jag det enda taxibolaget som fanns i byn. Vägen till stugan går via krokiga grusvägar långt in i tjock norrländsk barrskog. Om det inte vore för den milsten som står vid vägkanten skulle man lätt missa den lilla stig som försvinner in bland granarna. Det var här bärplockarna hade hittat pappa tidigt på morgonen, rädd och förvirrad. Efter att taxin tagit mig ända fram till stenen tittade chauffören undrande på mig när han släppte av mig mitt ute i ödemarken. Jag axlade ryggsäcken, vek undan de stora grenarna och promenerade de sista kilometerna mot stugan.

Den lilla tjärade fasaden dök upp mellan träden vid slutet av stigen. Jag hade aldrig sett stugan helt färdigställt tidigare. Vasstaket var hopsjunket men såg ut att hålla tätt. Trädgården var eftersatt men inte utom räddning. Den stora asken hade dock förlorat kampen mot asksjukan och barken hade lossnat i stora sjok. Vid kanten av tomten syntes resterna av grunden till torkhuset där man förvarat den torv som en gång varit gården Myrbackens levebröd. Torven bröt man på en stor myr som låg en bit österut och som hade givit platsen dess namn. Allting omfamnades av djup granskog. Platsen var ödslig men samtidigt fridfull och ostörd.

När jag gick fram mot ytterdörren hände dock något som bröt idyllen. Plötsligt halkade jag på någonting precis framför entréstenen. Jag böjde mig ner och såg fuktig hud i gräset som såg ut att blöda. Där låg ett foster. Ett litet, hårlöst rådjursfoster. Det var alldeles färskt. Honan måste ha stött ifrån sig det inte långt innan jag kom hit. Jag plockade motvilligt upp den livlösa lilla kroppen och hivade in den i skogen.

I farstun hängde en svag lukt av mögel och tjära. Golvplankorna i allrummet var mjukt nötta. De var samma plankor som hade legat där i hundratals år sedan det ursprungliga boningshuset byggdes. Pappa hade återställt fasad och tak men golvet var original. En fågelkikare balanserade på sina tre ben riktad mot fönstret som vette mot myren. Den gamla norrbottenkistan där jag visste att pappa förvarade sin släktforskning stod bredvid vedkorgen. Det blir spännande läsning på kvällarna tänkte jag. På köksväggen hängde motivtallrikar och på bordet stod en oljelampa bredvid en kopp med avdunstat kaffe. Allt såg hemtrevligt ut. Det enda som stack ut var vapenskåpet. Jag visste att det var här pappa förvarade sitt gamla hagelgevär men nu var det konstigt nog olåst och gapade tomt.

När jag gjort mig hemmastadd gick jag ut och satte igång med att rensa trädgården. Arbetet flöt på bra under dagen men när myggen kom gick jag tillbaka in i stugan. Efter att ha tänt den öppna spisen och kokat mig en kopp te satte jag mig ner på kökssoffan och lyfte locket på norrbottenkistan. Inuti fanns kopior av kyrkböcker, lantmätningar, kallelser till soldattjänstgöring och dokument från gamla hembygdsföreningar. I kanterna fanns slarviga anteckningar i pappas handstil som ringade in avlägsna släktingar. Bönder och soldater radades upp. Rask, Ferm, Storck och Back. Jag grävde djupare tills jag lade märke till särskilt hetsiga anteckningar på en kopia av ett gammalt förhörsprotokoll. Daterat 18e januari 1797. Jag försökte tyda det åldrade språket.

Mitt i natten hade någon vaknat av skrik från uthuset. Tjänstehjonet Lisa Helfrid Heljesdotter hade själv förlöst sitt eget barn. Smärtan från förlossningen blandad med rädslan och skammen över att ha fött ett oäkta barn hade gjort henne galen. När hon blev påkommen var hon i färd med att försöka pressa tillbaka sin avkomma samma väg som den kommit ut. Tumult hade uppstått och pigan tog då sitt gråtande spädbarn och sprang iväg med det ut på en myr. När hon sedan kom tillbaka utan barnet och med pigklänningen svart av sump hade de andra hjonen blivit så arga och förtvivlade att de hade slagit ihjäl henne. Skallgång genomfördes på myren men barnet återfanns aldrig och kunde därför aldrig döpas eller begravas i vigd jord. Inte heller pigans lik hittades. Den frusna marken skulle ha försvårat jordfästning och krävt likbod men under förhören med fjärdingsmannen vägrade hjonen berätta vart man hade gjort av Lisas kropp.

Det sprakade till i den öppna spisen. Platsen där händelsen hade inträffat beskrevs i protokollet bara som Axel Tokkes gård men pappas hetsiga anteckningar hänvisade till en sida från en av kyrkböckerna. Efter att ha läst kyrkans folkbokföring rådde det ingen tvekan. Det stod att Lisa Heljesdotter arbetade på torvbruket Myrbacken precis innan sin död. Även Lisas nyfödda barn som hon lämnat på myren fanns med i registret, trots att det aldrig hann inkluderas i församlingen. De äldre arbetarna på gården hade i protokollet uttryckt rädsla för att det odöpta barnet riskerade att bli något de kallade för en “myrding”. Termen var ett gammalt ord för “mördad” och beskrev en sorts aggressiv vålnad som man trodde på förr i tiden. För säkerhets skull planterade man enbuskar mellan gården och myren för att skydda mot eventuella onda krafter. Arbetet med att bryta torv hade fortgått ytterligare några månader men räkenskaperna vittnade om att verksamheten sedan plötsligt upphört. Även ägarlängden slutade tvärt. Någonting hade fått torvmästaren tillsammans med alla arbetare att lämna gården utan att vare sig sälja eller skänka den. Myrbacken lämnades öde och blev med tiden helt bortglömd ända tills pappa hittade alla dessa gamla dokument i stadsarkivet. Jag stängde kistan och stirrade uppgivet ut i mörkret genom köksfönstret.

Nästa morgon var mulen och en svag vind vaggade granarna. Jag rörde inte kistan på hela dagen utan gick istället runt och påtade i trädgården. Efter gårdagens läsning lutade mitt beslut åt att sälja stugan. Framåt kvällen hade jag rensat bersån helt från ogräs och till och med hunnit klippa det mesta av gräsmattan. Solen smög sakta ner bakom grantopparna och omgivningens färger gick från orangerött till dunkelt blått och grönt. En smal strimma av norrsken sträckte sig över himlen. Jag följde skenet med blicken som tillslut landande på den dunge som skiljde av gräsmattan från myren på andra sidan. Dungen bestod av noggrant planterade enbuskar. Jag tänkte på det hemska som en gång hade utspelat sig på gården och gick bort mot myren för att försöka föreställa mig hur det hade sett ut när skallgångskedjan gick där för två sekel sedan.

Trots skymningen kunde jag skymta sumpmarkens komponenter mellan buskarna. Blanka bottenlösa pölar låg utspridda i den grova mossan som sträckte sig så långt man kunde se genom kvällsdiset. Små förvridna barrträd hade försökt tränga sig upp men kvävts av myrens syrefattiga torv. Kvar stod deras kala, dystra kvarlevor. Pappa hade berättat att myrar är så syrefattiga att djur och växter inte bryts ner utan istället ansamlas och bevaras. Dessutom kan syror i torven göra att förmultningsprocessen nästan helt avstannar. Jag spanade ut över den karga ytan. Då fick jag syn på ett långsmalt föremål liggandes en bit ut på myren. Pappas hagelgevär. Varför det låg där ute kunde jag bara gissa. Antagligen hade pappa jagat ripa när stroken drabbade honom. Hursomhelst så var vapnet en släktklenod och hörde hemma i vapenskåpet. Jag visste att det var farligt att gå ut själv på myren om man inte var van eftersom man kunde fastna i dyn. Men nu rörde det sig bara om några meter. Jag gick ut i sumpet.

På andra sidan enbuskarna var det underligt nog kallare i luften trots att det var helt vindstilla. Det mörknade onaturligt snabbt och ett tunt lager dimma hade börjat breda ut sig. Norrskenet syntes inte längre. Stövlarnas längd räckte precis för att hålla mig torr men gyttjan sög tag i varje steg. När jag till slut kom fram till geväret böjde jag mig ner och lyfte upp det. Två använda hylsor satt i vardera lopp. Ripa jagas med hagel men detta var hylsor från slugg – stora blykulor som används för vildsvin eller dovhjort längre söderut i landet. Vad skulle pappa med så kraftig ammunition till?

När jag stod där med vapnet brutet och grubblade som djupast över vad som kan ha föranlett situationen hördes ett lågmält ljud som först lät som ett skadat djur. När ljudet sedan blev tydligare märkte jag att det påminde om snyftningar. Rytmen och skörheten var samma som hos ett spädbarn men själva rösten lät torr och sliten som hos en gammal människa. Allt annat var helt tyst. Mitt förnuft bläddrade igenom möjliga förklaringar. Jag visste att rävar kunde framställa läten kusligt lika människors men det obehagliga med just det här ljudet var att jag inte kunde avgöra från vilket håll det kom. Det verkade komma genom dimman från alla håll samtidigt men hade uppenbarligen bara en källa.

Jag såg mig omkring. Siluetterna från de små träden blev alltmer diffusa då dimman verkade bli tjockare. Jag kände mig alltmer desorienterad och vände mig om för att ta mig tillbaka den väg jag kom. Älvdansen var nu så kompakt att jag inte längre såg varken stugan eller ens dungen med enbuskarna. Precis när jag skulle ta de första stegen övergick de svaga snyftningarna till tydlig gråt, fortfarande med samma makabra blandning mellan barn och gammal. Nu plötsligt hörde jag dessutom att ljudet kom rakt bakifrån. Jag vände långsamt blicken över axeln. Den gestalt som uppenbarade sig genom diset fick mig att tappa geväret och min kropp att börja vibrera av adrenalin.

Jag förstår inte vad det är jag ser. Ett barns kropp, lång som en vuxens. Det enda jag vet är att jag inte vill se mer av den.

Jag vänder mig och försöker ta ett steg men blir varse om att jag har stått på samma plats för länge. Stövlarna har sjunkit djupt ner i dyn och jag faller framlänges rakt ner i gyttjan. Kläderna suger upp det kalla vattnet. Min puls börjar banka så hårt att synen blir grumlig av varje hjärtslag. Klafsande steg hörs. Gestalten är påväg mot mig. Dimman har blivit så tjock att jag bara ser högst en meter omkring mig. Den morbida gråten ökar i styrka och tycks bli mer desperat. Jag försöker greppa några rötter för att dra upp mig ur gyttjan men de knäcks och jag sjunker istället djupare med ansiktet neråt. Det är som att myren håller fast mig. Gungningar från tunga fotsteg fortplantar sig genom det fuktmättade underlaget. Den är precis bakom mig nu. Jag lyckas vrida huvudet åt sidan. Ett ben. Den står gränsle över mig. Jag känner sumpet droppa från dess kropp. Plötsligt blir jag fullständigt stel och iskall. Som om någon urtida försvarsmekanism gör ett sista försök att undgå ett rovdjur. Tiden tycks gå långsammare. Då känner jag en tyngd på ryggen. Någonting klamrar sig fast på min överkropp. Vikten gör att jag sjunker ännu djupare men paniken får adrenalinet att flöda igen och jag börjar kräla genom sumpet tillbaka mot stugan.

Varelsen gråter och jämrar sig samtidigt som den håller sig fjättrad kring min kropp. Mina ben börjar domna bort av kylan från dyn. Dimman lättar men det är fortfarande nästan helt mörkt. Ju närmre jag kommer gräsmattan desto mer avtar tyngden på ryggen. Precis när jag lämnar myren och tagit mig förbi enbuskarna är det som att jag passerar någon form av barriär. När jag når andra sidan släpper varelsen plötsligt taget och kryper själv målmedvetet vidare rakt mot stugan. Gråten ebbar ut i dystra hulkanden. En vidrig stank fyller luften. Som att någonting plötsligt har börjat ruttna. Lukten påminde mig om när jag som barn öppnade en förseglad plasthink med kvarglömt avfall från en älgjakt. Kadavret hade hållits åtskilt från insekter och maskar och förvandlats till en mörk smet med knotor.

Den ljudlösa vinden bland grantopparna låter månskenet dansa runt på gräsmattan medan det skär igenom mörkret. Siluetten av den krälande figuren ser ut att krympa. När den nått fram till husgrunden återstår bara en liten förmultnad spädbarnskropp. Då pressar den sig ner genom ett nästan obefintligt litet hål där jorden möter bruket och försvinner ner under torpet.

Jag ligger kvar i gräset. Allt är plötsligt helt stilla. Ingen vind i träden. Inga ljud från skogen. Inga insekter. Fullständig tystnad. All min packning är kvar inne i stugan men jag är alldeles för uppskakad och förvirrad för att stanna kvar utan börjar istället småspringa bort mot milstenen. När gryningen kommer hittas jag av en timmerbil som håller på att köra över mig där jag står mitt på en av de krokiga grusvägarna, fortfarande med ådrorna fulla av adrenalin.

Jag hade sovit i nästan två dygn och kände hur hungern värkte i buken. Pappas lägenhet var tömd på alla möbler utom sängen. En förbryllad granne hade sett mig när jag kom stapplandes i trapphuset med torkad gyttja över hela kroppen invirad i en sopsäck som jag fått av timmerbilens chaufför. Grannen hade fått en lika rörig som improviserad förklaring till min uppsyn. En nödlögn om en bortsprungen jakthund i snårig sumpmark.

Dagarna som följde såg jag till att besöka pappa på vårdhemmet. Jag försökte prata om vad som en gång hade hänt på Myrbacken men strokens komplikationer verkade ha tagit ett fast grepp om hans förstånd. Nu satt han där i sitt mentala fängelse med bedrövat ansikte och stirrade på golvet. Som om han försökte begripa sig på något han varit med om. Med några få osammanhängande ord lyckades han ändå förmedla att han ibland hade sett något på myren på natten. Det märktes att han egentligen hade mer att berätta men att han var rädd för att inte bli tagen på allvar. När jag nämnde varelsen jag hade stött på vände den gamla mannen hastigt blicken mot mig. Det fårade ansiktet skrumpnade ihop och jag såg att han förstod precis vad jag pratade om.

Beslutet att sälja stugan var inte särskilt svårt att ta. Affektionsvärdet var helt förbrukat efter det jag hade varit med om. Men innan jag tog kontakt med mäklaren ville jag först ta mig tillbaka för att hämta mina kvarlämnade saker. Tanken att åka tillbaka till stugan helt själv var inte särskilt lockande men hela min bekantskapskrets fanns i storstaden längre söderut och pappa var inte i bestånd att lämna vårdhemmet. Jag tänkte på skogsarbetaren som fått sitt minne raderat och vad traumatiska upplevelser kunde göra med sinnet. En sorts skräckblandad nyfikenhet fick mig att vilja ta reda på om allt jag upplevt verkligen hade ägt rum.

En mild förmiddag veckan därpå tog jag mod till mig, ringde taxibolaget och lät mig köras tillbaka ut i skogen. Det var samma chaufför som sist. Han bemödade sig med småprat men gav upp när han märkte hur korta svar som kom tillbaka. Granarna stod där som vanligt och försökte dölja den lilla skogsstigen som ledde till stugan. Jag gav chauffören rikligt med dricks, sa att han kunde låta taxametern stå på och att jag skulle vara tillbaka om max två timmar.

Morgondaggen hängde kvar i den oklippta gräsmattan. Två rådjurskid lekte och jagade varandra på andra sidan tomten. Deras mamma spanade vaksamt åt mitt håll. Allt såg annars ut som vanligt förutom att flera trädskott plötsligt hade tagit sig upp genom gräsmattan. När jag tänkte efter så hade området kring torpet alltid präglats av gammal vegetation. Som om någon omständighet gjort det svårt för träden och buskarna att föryngra sig just på vår tomt. Men nu plötsligt hade nya generationer för första gången slagit rot och fått liv trots att hösten snart gjorde intåg.

Jag gick motvilligt in i stugan och började snabbt samla ihop all packning från mitt förra besök. När jag var färdig och skulle gå ut från allrummet klev jag en sista gång på de mjukt nötta golvplankorna som hade legat där sedan det ursprungliga torpet byggdes. Jag tänkte återigen på vad jag hade sett pressa sig ner under husgrunden. Ett illamående kom krypande men samtidigt också den där skräckblandade nyfikenheten. Jag måste få veta om den där varelsen verkligen var på riktigt. Jag måste titta under golvet.

Vid spisen hängde en eldgaffel som jag bände loss en av plankorna med. Jag tände oljelampan och stack försiktigt ner huvudet i torpargrunden. Några stenar och torra rötter men mest färglöst, platt damm. Jag sträckte ner lampan ytterligare för att kunna lysa upp kanterna av grunden. Då fick jag syn på små krypspår i dammet. Ena änden försvann vid östra väggen men den andra ledde till någonting längre bort som såg ut som ljusare rötter. Jag reste mig upp och gick bort till den planka som borde vara rakt över platsen och lossade den med eldgaffeln. Den var tung och full av små hål från trämask. Jag vände blicken långsamt nedåt för att se vad oljelampans sken landande på. Lågan flämtade till.

Där låg två skelett. Det ena låg i en vriden, obekväm position. Som om det hade kastats dit. Det var även klätt i fragment från en pigklänning. Det var alltså här som tjänstehjonen hade gömt Lisa Helfridsdotters kropp efter att de hade slagit ihjäl henne. Mitt under boningshuset. Det andra liket måste vara individen jag mötte på myren. De färska krypspåren avslöjade dess färd från östra änden av husgrunden där jag sett den försvinna ner. Den lilla kroppen hade sedan fortsatt fram till Lisas famn. Där låg nu ett litet hopkurat spädbarnsskelett. Jag satt tyst en stund. Det fanns en stillhet över situationen. En intimitet. Men det jag egentligen såg var kvarlevorna av en familjetragedi. Ett barns villkorslösa tillit till sin mördare. En nyfödd som sökt kärlek i tvåhundra år.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var historien
“200 år”, skriven av F. Jalker och uppläst av Michael Forsberg. En historia om ett av den svenska folktrons mest fängslande figurer: mylingen.

SVT:s lokala nyheter i Halland berättade nu i mitten av januari om en mycket, mycket liten kista som snart ska begravas i Gällareds kyrka i utanför Ullared. Det är andra gången den begravs där, men den här gången är det inte i hemlighet.

Kistan, som inte är större än en vuxen människas hand, hittades 2015 under kyrkans golv. Den innehöll resterna av ett bara nio veckor gammalt foster, och hade legat där, gömd och okänd, sedan kyrkan byggdes på 1830-talet. Teorin är att en människa med anknytning till fostret, kanske mest sannolikt den kvinna som hade burit det inom sig, hade gömt det där, för att det skulle få begravas i vigd jord.

Så säger Stina Tegnhed, arkeolog, till SVT:s lokala nyheter i Halland. Det hon pratar om sist är den gamla folktrons obönhörligt stränga och förmanande berättelser om kvinnor som blev gravida utan att vara gifta, som på något sätt gjorde abort eller förlorade dem i missfall, eller som i värsta fall dödade sina barn när de fötts. Barnen de aldrig födde, döpte eller begravde i vigd jord kunde, berättade man, bli mylingar. En vålnad som symboliserade synden de gjort, som de aldrig skulle kunna komma undan.

Fyndet i kyrkan i Gällared spelar in i en välkänd och urgammal föreställning om att Sverige genom århundradena varit fullt av kvinnor som oförsiktigt blivit med barn de gjort sig av med. Ofta har alla dessa kvinnor framställts som barnamörderskor. Det är en föreställning som delvis springer ur tiden då de fördömdes och straffades i domstol, men som det kan finnas anledning att i efterhand ifrågasätta.

Krönikören Urban Jarvid har i Kristianstadsbladet skrivit en läsvärd text om mylingen. Han citerar etnologen Inger Lövkrona, som argumenterar för att det måste ha varit mycket svårt att i gamla Bondesverige ha kommit undan med att döda sitt nyfödda barn. Man var trångbodd, i de små samhällena kände alla och höll noga koll på varandra. Hur länge kunde man, realistiskt sett, dölja en graviditet då?

Jarvid citerar Ebbe Schön, som anfört att barnamord var den vanligaste orsaken till att dödsstraff utdömdes på 1600- och 1700-talet, och beskriver detta som en sorts häxjaktens uppföljning. Barnamörderskan blev den nya häxan. En projektionsyta för samhällets kvinnohat, där även kvinnor som råkat ut för missfall eller som tvingats till aborter som enda utväg från ett liv i omvärldens förakt inkluderas. Folktron tog fram en vålnad som skulle straffa dem alla, som om de begått ett och samma grymma brott och dödat ett försvarslöst spädbarn. Inte konstigt att man i det läget smög in i en nybyggd kyrka för att gömma det som kom ut i ett tidigt missfall.

Samtidigt, skriver Urban Jarvid, har det länge varit märkligt tyst om mylingen. Det är inte, som trollet eller jätten, ett främmande monster som är lätt att skilja från oss själva, och inte heller som näcken eller skogsråt, en illa dold varning för naturens risker, utan går direkt tillbaka till en av de för alltid mest tabubelagda och fasansfulla tankebilderna: ett dött barn. Som i en tyst överenskommelse har vi länge låtit den folktrofiguren sjunka bort och tystas ihjäl. Allt detta, enligt Jarvid, för att de försätter oss i en svår moralisk sits: “vi kan varken försvara brottet eller fördöma mörderskorna”.

“Mylingens huvudsakliga funktion tycks vara att bekämpa och bestraffa kvinnlig sexualitet. I kampen för sexuell frigörelse, fri abort och rätt till preventivmedel har dessa historier inte passat in. Att vi talar om mylingar igen betyder inte att vi törs släppa fram dem helt. De är fortfarande för skrämmande för oss”, skriver Jarvid.

Helt klart är att det finns många trasiga människoöden gömda bakom det som med tiden kommit att sammanfattas bara med ordet “barnamörderska”. Ett hittar jag när jag läser i Kungliga bibliotekets digitaliserade tidningsarkiv, där man kan läsa artiklar ända tillbaka till 1600-talet. Där hittar jag en följetång från åren 1889 till 1891, om pigan Eva Hägg i Småland. I april 1889 står det i Nya Wexjöbladet att hon erkänt att hon året innan fött ett livlöst barn för tidigt, och lämnat det i Lesseboskogen, dolt av mossa. Det blev den första i en lång rad artiklar om Eva Hägg och hennes tragiska liv.

Några dagar senare skriver Nya Wexjöbladet ånyo om Eva Hägg. Tydligen har nu Hägg erkänt ytterligare två aborter, och därtill medgett att hon återigen var gravid, och hade planerat samma sak även denna gång. Dessutom skulle hon några år dessförinnan ha tänkt förgifta sin ettåring med fosfor från tändstickor i gröten, men hindrats av sin matmor. “Samvetet har icke gifvit qvinnan någon ro, der hon sutit i den ensliga, dystra fängelsecellen –– det tvingade henne slutligen att tala sanningen och erkänna de brott hon begått”, skriver Wexjöbladet, och kallar hennes erkännanden “i sanning hemska”.

Men så, i juni, kommer rapporter från rannsakningen av Eva Hägg som får den nyss förfärade läsaren att tveka. Nya Wexjöbladet fortsätter bevaka förhören av henne, och kan berätta att inga spår efter det foster Hägg ska ha gömt i Lesseboskogen hade hittats. Därför hade rättens ledamöter tillsammans med kronolänsmännen nu rest dit, och låtit Eva Hägg själv peka ut platsen. Det gjorde hon, och där fann man ingenting. Då påstod hon plötsligt att hon flyttat fostret. De gick till den nya plats hon pekade ut, men även där fanns inget spår. Detta upprepades ännu en gång, men när inte heller detta gömställe bar något tecken på att ha blivit gravplats för ett foster sade Hägg att någon annan flyttat det en sista gång, och “att liket den gången möjligen blifvit flyttadt till kyrkogården samt der nergräfdt.”

En tid senare rapporteras i Smålandsposten om vittnen som ska ha förhörts. En man som erkänner att han måste ha varit pappan till fostret i Lesseboskogen förnekar att han skulle ha hjälpt henne med aborten och lovat ta det till kyrkogården. Den matmor som skullle ha hindrat Eva Hägg från att förgifta sitt barn säger sig inte veta vad hon pratar om. I allmänhet bedömer hon Eva som otillräknelig, säger hon. “Aldrig hade whad hon den ena timmen sagt wisat sig wara sanning den andra”, sade hon.

Ungefär så här fortsätter det. Det enda som vittnena som kallas kan fastslå säkert är att Hägg varit gravid våren 1888, men ingenting mer. Själv är Hägg så svag och sjuk att hon bara “med nöd” kunde infinna sig i rätten, och måste förbli sittande mest hela tiden. Det anförs att hon i sin hembygd betraktas som en “halv idiot”, men efter att hon undersökts av läkare finner man att hon bara har “trögare uppfattningsförmåga”. Mycket om Eva Häggs sociala situation framgår inte i tidningsartiklarna. Hon är född 1853, står det, vilket betyder att hon är omkring 36 år gammal när rättsprocesserna mot henne börjar. Enligt hennes gamla matmor hade hon i barndomen haft “fallandesot”, ett gammalt ord för epilepsi.

Sedan händer det något märkligt. Trots att det av allt i tidningsartiklarna att döma inte framkommit några vettiga bevis mot henne, annat än vittnesuppgifter om att hon varit gravid, döms Eva Hägg hösten 1889 för fosterfördrivning och barnamord till sex års straffarbete. Det räckte. Så strängt var samhället mot en kvinna att hon kunde fängslas, bara man hade anledning att tro att hon varit gravid och nu inte längre var det.

Men det slutar inte där. 1891 dyker Eva Hägg upp i tidningarna igen. Under avtjänandet av sitt straff har hon erkänt ytterligare två barnamord. I artiklarna redovisas detaljer hon kommit med som får läsaren att blekna. Men när Hägg hade flyttats från fängelset i Göteborg till Uppvidinge häradsrätt i Växjö för ännu en rättegång visade det sig att ingen av vittnena som kallats kunde säga något som styrkte hennes uppgifter. Hägg friades, men fick själv stå för kostnaderna för vittnenas resor och dagpeng, eftersom det var hennes erkännande som föranlett processen.

Då Eva Hägg tog emot den friande domen reagerade hon på ett oväntat sätt. Hon beklagade, enligt en korrespondent i Skånska Dagbladet, ”bitterliga att rätten ej ville fälla henne för ett brott som hon begått, så att hon dymedelst kunde lätta sitt tunga, syndbelastade samvete och finna ro med sig sjelf och sin Gud.”

Och det var det sista som skrevs om Eva Hägg i de svenska tidningarna. Därefter lyser hon med sin frånvaro, och vad hon gjorde med sitt liv efter fängelsedomen, var och när hon slutade sina dagar, vet vi inte. Men ganska uppenbart är väl att hon, snarare än någon vansinnig barnamördare, var en ganska förvirrad och sorgsen människa, som av allt att döma lyckades lura en domstol att döma henne för ett brott det är synnerligen osäkert om hon begått. Ett brott som idag inte längre finns.

Med hennes maniska erkännanden, som föll isär så snart någon började granska dem, lyckades hon åtminstone för en stund ta sig bort från balansgången över avgrunden, in i den relativa stabiliteten i fängelset. Var det ett märkligt sorts fotfäste hon fann som utstött och fängslad barnamörderska? Var det bättre att vara föraktad men i förvar, än fri och i sitt eget våld? Det får vi aldrig veta.

Vi vet däremot att många andra sådana här historier, mer eller mindre sanna, mer eller mindre ruggiga, finns att berätta. En av dem ska vi nu få höra. Den ska, enligt lyssnaren som skickat in den, vara nedtecknad av en avlägsen släkting för många år sedan, och ha utspelat sig på 1920-talet i en skola i Karmansbo i Västmanland, strax norr om Köping. På samma sätt som sådana här historier alltid gör, utspelar den sig kring människor som gjorts olyckliga av kärleken, eller åtminstone dess fysiska uttryck. Och på samma sätt skildrar den den svenska folktrons strängaste syn på de som samhället kanske allra mest föraktade. De som fick, men inte borde ha fått, barn.

“Ge mig ett namn!”, skriven för länge sedan av en man som hette Melker och inskickad av en anonym lyssnare, läses av Ludvig Josephson.

Jag bor i en lägenhet i Karmansbo, och har bott här i större delen av mitt liv. Huset är tillhörande den länga av arbetarbostäder som en gång tillhörde smedjan. Min far jobbade där fram till järnproduktionen la ner i mitten av femtiotalet, och efter att mina föräldrar dog så har jag så att säga blivit kvar. Sen smedjan lades ner har bostäderna och intilliggande drängstuga renoverats till moderna bostäder, med el, vatten och värme.

En asfalterad riksväg går där det en gång gick blott en snäv grusväg, och stora delar av skogen har skördats och gett plats åt stora arealer av åkerbruk. Smedjan är museum, liksom den röda kåk uppe på åsen, där jag en gång gick i skolan. Saker förändras. Världen förändras. Platser förändras. Det är så det fungerar, förmodar jag. Saker förändras. Fä dör, fränder dör. En del saker försvinner, förändring vinner mark över det som varit. Men en sak försvinner inte. Minnet över en människas handlingar.

Berättelsen jag nu sätter mig att nedskriva börjar en vårdag för över sextio år sedan. Sextio år. Jag ser orden så som jag nyss skrev dem på papperet, och hisnar inför tanken. Herre min skapare, vad tiden har gått fort. Ett drygt halvt århundrande är en svindlande tid att se tillbaka på och minnas, även för den som aldrig har varit längre bort från sin hembygd än kanske tio mil. Ändå minns jag det som hände tydligt, lika tydligt som om det hände igår. Jag har hunnit se och uppleva mycket under mitt liv, och den dag jag dör kommer jag att kunna somna in utan att känna ånger. Ändå finns det minnen jag gärna hade varit utan. Det jag nu sätter mig för att nedteckna är just ett sådant minne.

Det var en varm tisdag i slutet av maj. Jag var tio år gammal, och som vilken tioåring som helst såg jag fram emot sommarlovet som stod för dörren. Sommarens dagar skulle inte bara bli lättja, utan mest bestå av arbete hemma vid min pappas gård. Trots det skulle det vara ett välkommet avbrott från folkskolans förpliktelser. Det skulle skapa en viss slags frihet, som folkskolan aldrig skulle kunna ge. Varma dagar kunde jag välja att gå och fiska eller bada i sjön istället för att mjölka kor eller städa i lagården. Jag skulle skjuta båge på kvällarna och sova i min hemliga koja i skogen om nätterna.

Som alltid de sista veckorna innan skolan tar slut och sommarlovet tar sin början, så präglades vardagen av en slags dåsig lättja. I tankarna hade de flesta av mina klasskamrater redan gått ut på lov. Det var alltså inte helt ovanligt att åtminstone några dagar i veckan präglades av bus eller upptåg, som till och med lärarna tycktes ha överseende med. De vanliga reglerna föreföll liksom inte gälla, ju närmare sommarlovet vi kom.

Skolan är en gammal byggnad, som trots att den uppfördes i mitten av 1800-talet, aldrig har renoverats ordentligt. Den består av två våningar, vars rum nyttjats till lektionssalar, samt en vind. Det är ett kallt och dragit hus. De gånger jag besökt huset på senare år, så har det fortfarande varit dragit. På den tiden då jag var barn så gick det an, då spisen ännu gick att elda i. Varma dagar till och med kunde fönstren stå öppna. Men åtminstone de sista tjugo åren har huset stått tomt. Fönstren går förmodligen inte ens att öppna längre, och senaste gången jag besökte huset för ungefär ett halvår sen, så luktade det inte bara instängt, utan direkt

mögligt. Under lukten av instängdhet fanns också en annan lukt, som jag alltid har förknippat med huset. Även om nämnda lukt har avtagit, som förr var så tung och unken, så har den funnits där så länge jag kan minnas.

Jag vill tillägga en sak också, innan jag fortsätter berättelsen. Huset har under många år plågats av ohyra. Det är åtminstone vad som sades. Även om jag aldrig såg några råttor i lokalerna, eller tecken på ohyra i form av avföring eller små bon i väggarna på vinden, så har jag hört dem. Ofta, åtminstone några gånger i veckan, hördes krafsande ljud i väggarna och svaga gnyenden, förhållandevis från den stora skänken framme vid katedern. När jag ännu gick i skolan så förmodade jag att det var denna byffé, denna stora mörkbruna koloss, som råttorna utsett till sitt högkvarter. Det fanns flera hyllplan som aldrig utnyttjades, och med gjutjärnspisen alldeles jämte så var det säkert varmt och gott där inne.

Dagen då händelsen ägde rum var som nämnt en tisdag. Morgonen hade föregåtts av huvudräkning, och sedan rättskrivning, och snart skulle vi inleda veckans första pass för naturlära. Det är åtminstone det som var tanken. Ingen av dagens lektioner hade slutförts på ett klokt sätt. Jag var tio år gammal, och gick därför i fjärde klass, men delade under vissa lektioner klassrum med femte och sjätte klass. Under morgonen hade några av de äldsta pojkarna släppt lös en grävling inne på expeditionen. Hur de hade lyckats fånga och frakta dit den får vi låta vara osagt. Allt du behöver veta är att förödelsen var stor, på gränsen till vidunderlig. Det hade tagit nästan hela morgonen för den samlade lärarkåren att städa upp (vilket inte säger så mycket, då lärarkåren bara bestod av rektorn, föreståndarinnan och tillika folkskollärarinnan Johannesen, samt en piga som ibland tjänstgjorde i sedlighetslära).

En kvart efter att lektionen i naturlära skulle ha börjat, så klev föreståndarinnan in i lektionssalen. Fröken Johannesen, som alltså var lärarinna, skådade ut över klassrummet som om hon skådade ut över ett slagfält. Hennes margaretaflätor, som vanligtvis var prudentligt lagda om huvudet, hängde nu samman i en svans i nacken. Testar av håret stack upp i pannan, och hennes klänning var skrynklig. Hon rätade till klänningen så gott hon kunde, och sade sen:

”Nils och Petter, jag vill tala med er två i enrum. Petter, du först. När vi har talats vid så skickar du in Nils.”

Hon försvann ut från klassrummet igen, och Petter traskade efter. Han kastade en blick över axeln, och log spefullt. Han gjorde ett par tarvliga gester, som jag gör bäst i att inte återge i tryck, och försvann sen ut mot expeditionen. Nils satt bekvämt tillbakalutad med händerna i kors över bröstet, och såg sig om på sina klasskamrater. Han log trotsigt, på gränsen till triumferande. Det här var en kille, en riktig tuffing, som inte ångrade ett dugg.

Efter en stund reste sig Nils, och började gå fram och tillbaka mellan bänkarna. Han kastade pennor omkring sig, och svepte ner papper från bänkarna framför ögonen på sina kamrater. När detta inte roade honom längre, kanske därför att han inte tycktes få den reaktion från klasskamraterna som han hade hoppats på, så sa han:

”Vill ni se något äckligt?”

När Nils säger något sådant, så kan man vänta sig precis vad som helst. Och då menar jag verkligen precis vad som helst. Han kastade en blick mot klassrumsdörren, som ännu stod på glänt, och viskade åt mig att hålla utkik. Sedan gick han bort till katedern, och plockade åt sig den stora nyckelknippan som låg i översta lådan. Han gick bort till den stora skänken, och började pröva nycklarna i låset. Att skåpet för det mesta var låst var inget som någon av oss ifrågasatte (varför skulle vi ha gjort det?), men såhär i efterhand har jag mer än en gång ställt mig frågan om i vilket syfte skåpet egentligen var låst. Fjärde nyckeln passade. Skåpdörren gled upp med ett svagt knarrande. Få av oss visste hur det verkligen såg ut i skåpet. Som jag hade förväntat mig så fanns där till största delen skolmaterial, såsom pennor, böcker, läroböcker och hopvikta planscher. Det fanns även en del lådor, askar och pärmar, en del utan märkning.

Nils satte sig på huk, och drog fram en lite större låda från nedersta hyllplan. Han verkade veta precis vad han letade efter, men i vilket ärende han hade fått vetskap om lådan kan jag omöjligt gissa. Strax ställde han lådan på katedern, liksom på högkant och med locket vänt mot klassrummet. Han tittade ut över klassrummet, och frågade:

”Är ni beredda?”

Utan att vänta på svar så öppnade han lådan. Jag minns att några av pojkarna skrattade, men att de flesta av flickorna gallskrek i fasa. I lådan, som var kanske en halvmeter hög och tre decimeter bred, låg resterna av ett förmultnat spädbarn. Det kan inte ha varit annat än ett spädbarn. Det var knappt längre än att det precis fick plats i lådan. Den hade knäna uppdragna under hakan och armarna slagna om benen. Det stycke tyg som kan ha varit en slags svepning lika väl som ett stycke skurtrasa, var fläckigt och dammigt av ålder. Lådan hade förmodligen så gott som aldrig öppnats på flera år. Liket var så förmultnat att allt som fanns kvar var ett grinande kranium och några tunna bitar ben. Några hårtestar prydde ännu hjässan, och runt ögonen flagnade ännu det sista av vad som kan ha varit hud, så torrt att det knappt var mer kvar av det än damm. I övrigt fanns ingenting kvar av det döda barnet än en låda full av vitnande benknotor.

Snart stängde Nils lådan på nytt, och snabbt och tyst som en vessla ställde han tillbaka lådan i skåpet. Det hade inte tagit mer än högst ett par minuter. Han la tillbaka nyckelknippan i lådan. I samma ögonblick hördes steg ute i tamburen. Någon var på väg tillbaka! Av skuggan mot klassrumsdörren att döma var det inte Petter, åtminstone var han inte ensam. Mycket riktigt, så klev Petter in i rummet tätt följd av fröken Johannesen. Nils fattade ett snabbt beslut, och låtsades knäppa gylfen. Sedan slog han ut med armarna i en dramatisk teatergest, och sa med en myndig tordönsstämma värdig en teaterdirektör:

”Och så, mitt käraste herrskap, så var föreställningen slut. Nu har ni sett den, och jag försäkrar er att de flesta av er aldrig kommer att få se något liknande igen!”

Du tycker nog att historien borde vara slut här. Poliskommissarien tillkallades, hela lärarkåren fängslades för dråp, och kastades i häktet med törnbäddar och kolbulle som enda komfort och föda för resten av livet. Tyvärr blev det inte så. Det här var bara början på en rad händelser. Något släpptes fritt i samma ögonblick som Nils öppnade lådan.

Krafsandet i väggen tilltog. Råttorna hade hittat den döde, och kalasade nu på benen. Det var åtminstone den bild jag hade i huvudet. De sista veckornas kiv och bus hade avstannat helt. Fröken Johannesen fortsatte lektionerna som vanligt. Jag hörde inte ett ord av vad hon sa. Jag tror inte att någon gjorde det. De flesta satt som i någon slags trans och tittade mot skåpet. Om fröken hörde ljuden, så lyckades hon väl med att inte låtsas om dem. Ett par morgnar hade hon placerat ut råttfällor runt skåpet. Senare fick jag för mig att hon hade placerat ut dem för att vi andra skulle se dem, snarare än att de faktiskt hade syftet att fånga råttor.

En eftermiddag, kanske en och en halv vecka innan skolavslutningen, var jag sen iväg från skolan. Jag hade glömt något i klassrummet, jag minns inte vad, och hade återvänt för att hämta det. Kanske var det skolväskan, kanske en bok eller ett pennskrin. Sak får vara detsamma. I samma ögonblick som jag vände mig från min bänk för att gå, så stod där en liten pojke, mitt i gången mellan rader av skolbänkar. Han var klädd i en skoluniform som var på modet för kanske trettio år sedan (vår skola var resultatet av den nya reformens undervisningssystem, och rektorn påstod att han inte trodde på uniformer). Pojken framför mig var liten och mager, men välvårdad och såg ut att må bra. Åtminstone såg han ut att må bra till det yttre, sånär som på det egendomliga allvar som hängde över honom, ett allvar så tungt att inget barn skulle behöva bära på det. Det var omöjligt att avgöra hur gammal pojken var. Han kunde vara fem, men han kunde också vara tio eller elva. Han hade smugit sig upp bakom mig så tyst att jag aldrig hade hört honom komma. Om det var en ny pojke som skulle börja i klassen, så hade både fröken Johannesen, rektorn och pigan glömt att berätta detta.

”Ge mig ett namn!” sa pojken.
”Hej …” sa jag försiktigt. ”Är du ny?”
”Snälla, ge mig ett namn!” sa pojken igen. Jag satte mig på huk framför barnet. Jag undrade om hans besynnerliga förfrågan var någon form av lek som jag inte kände igen.
”Har du gått vilse?”

Stora tårar började rinna nedför pojkens kinder. Stora, tunga tårar. Jag strök bort en tår från hans kind med tummen. Den klibbade på mina fingrar, som björksav, och luktade konstigt. Liksom sötaktigt och kvalmigt. Jag tog en av hans händer i min egen. Hans hand var slapp, och han såg på mig med ett sådant allvar att jag trodde att han kanske var sjuk på något sätt.

”Ge mig ett namn” viskade han.

Jag reste mig på nytt, och lämnade klassrummet. I tamburen mötte jag pigan. Jag berättade att det stod en pojke i klassrummet som jag inte kände igen. Hon kastade en blick över min axel, in i klassrummet.

”Du kan gå hem nu” sa pigan. ”Jag ska prata med barnet. Jag meddelar rektorn när han kommer hem.”

Jag tog min jacka från kroken i tamburen, och när pigan klev in i klassrummet så satte jag mig på huk för att låtsas knyta skorna. Jag plockade lite med grejerna i skolväskan, och knöt sen skorna på nytt. Mest var jag nyfiken på pojken. Jag hörde hur hon samtalade lågt med pojken, utan att direkt höra vad hon sa. Barnet mötte pigans blick med samma allvar som någonsin förut, och utan att blinka. Han upprepade samma mening som han sagt till mig. Efter att ha lyssnat till det fruktlösa samtalet en stund, så gick jag hem.

Ett par dagar gick. Lektionerna fortskred som vanligt. Jag reflekterade aldrig över den besynnerliga pojken, utan tog det för någon som gått vilse.

Efter tre dagar såg jag honom igen. Lektionerna var slut för dagen, och jag hade precis krängt på mig min jacka, och var i färd med att bege mig hem. I tamburen mötte jag kantorn. En dag i veckan hade vi musiklära, och kyrkans kantor var även verksam som verkställande musiklärare vid skolan. Idag verkade han jäktad och faktiskt lite orolig. I regel stannade jag och hälsade artigt på de äldre, kanske samtalade lite om det hanns. Idag hälsade vi bara som hastigast, jag frågade hur det stod till och fick som svar att han var jäktad över att han skulle stå för musiken under en begravning som skulle hållas om bara en liten stund. Han hade inte haft möjlighet att förbereda sig klokt, och hade till på köpet glömt sitt nothäfte i klassrummet. Så nu var det brått!

Jag klev ut på gårdsplanen och skulle precis bege mig nedåt backen mot byn, när jag kastade en blick mot ett av de klassrumsfönster som stod öppna. Där stod pojken. Kantorn tycktes inte reflektera nämnvärt över det, utan gick helt förbi honom och bort mot skolans orgel. Att han inte tycktes begrunda närvaron av den okända pojken kan ha sina orsaker. Då han jobbade som lärare högst en gång i veckan sen bara några veckor tillbaka gjorde att han i vart fall inte hade haft chansen att lära sig namnen på alla barn, lika lite som att han lärt sig att känna igen dem. Brådskan gjorde också att han inte ens iddes att hälsa på ungen.

Då kantorn var i färd med att lämna klassrummet på nytt, så tycktes han för första gången alls lägga märke till pojken. Kantorn stannade upp, och blev stående som om han aldrig hade sett ett barn i ett klassrum förr. Pojken tog ett par steg fram mot kantorn, och slog armarna om hans midja. Jag hörde pojken upprepa samma fras som han hade sagt till mig några dagar tidigare. Eller, nästan samma fras.

”Pappa, pappa! Ge mig ett namn!”

Förbryllad, och i all ärlighet en smula irriterad, föste kantorn pojken åt sidan och klev ut i tamburen igen. Jag hörde honom säga:

”Gå hem till din mor, pojk. Hon kan säkert säga dig vad du heter.” Sedan klev han ut på backen, och försvann upp mot kyrkan.

Fröken Johannesen kom aldrig till sitt arbete morgonen efter. Vi satt i gott och väl en halvtimme och väntade, innan jag i sällskap med en klasskamrat gick och knackade på dörren till lärarexpeditionen. Rektorn öppnade.

”Vad i all sin dar?” muttrade han. ”Varför är ni inte på lektion?”
”Fröken Johannesen har inte kommit ännu.”

Rektorn reste sig upp och halade fram sitt fickur.

”Det är inte likt henne, detta. Det måste jag ta ett allvarligt samtal med henne om. Hoppas hon inte är sjuk …”

Pigan, som även förde undervisning i sedlighetslära, blev den som efter bästa förmåga fick styra dagens lektioner. Rektorn tog sin hatt och rock och promenerade ner mot frökens stuga. Det gick en stund, kanske fem minuter. Sen hörde jag en kamrat ropa:

”Titta där!”

Genom fönstret såg vi hur rektorn kom farande, med rocken fladdrande som ett par svarta vingar bakom sig, hatten på sned och rockgördeln hängande i yttersta hålet. Han försvann tvärs över åsen, ner mot prästgården till. Vi såg på varandra i misstro, ingen hade någonsin sett rektorn bete sig som en vettvilling förut. Lektionen fortsatte, en smula mer trevande än förut.

Efter ännu en stund kom ett helt upptåg av män i yttersta hast farandes över åsen. Först kom rektorn som var buren till häst, åtföljd av pastorn, länsman och läkaren från Kappland, de tre sistnämnda i motoriserad kärra. Lektionen fortsatte på nytt, men tycktes ha kommit av sig. Aldrig hade då pigan upplevt något så spännande!

På eftermiddagen fick vi besök av länsman, som kom med tråkiga nyheter. Fröken Johannesen hade hittats i sitt hem, till det yttre oskadd men ändå tvärdöd. Hon hade hittats i sitt kök, liggandes på sidan intill köksbordet och med en gryta ännu på spisen. Man trodde att hon hade dött av hjärtslag kvällen innan. Även om hon troddes ha dött av naturliga orsaker, så ville nu alltså länsman höra sig om någon hade sett eller hört något misstänkt den sista tiden. Och kantorn, var det någon som sett honom? Han inställde sig aldrig till tjänst i morse. När man besökt hans hem, lägenheten vid pastoratet, så hade hans koffert och en del av hans tillhörigheter saknats. Det var synd det om han rest bort, för alla som stod att tillhöra Johannesens närmaste bekantskapskrets skulle nu höras av länsman. Och alla kände ju naturligtvis till den speciella relation som de två ändå hade.

Barnet i skåpet hittades. Det fanns kvar där Nils hade lämnat det. Länsman och pastorn tog det med sig. Barnet fick senare en kristen begravning. Vems ungen var rådde det inga tvivel om. Även om fröken Johannesen var död och kantorn försvunnen, så visste man. Kantorn är eftersökt för inblandning i dråp och för brott mot sedlighetslagen. Men man tvivlar på att han någonsin kommer att återses, än mindre återvända självmant.

Pojken sågs heller aldrig till. Jag vet inte exakt när han så att säga försvann på riktigt, men jag tror att han på något sätt förflyktigades i samma ögonblick som han fick svar på sitt ärende. Jag vet inte heller exakt när de märkliga ljuden i skåpet försvann. Det måste ha varit strax efter att antingen spädbarnet eller fröken Johannesen hade begravts. Åtminstone stämmer det i tiden med mitt minne. Jag minns att barnet avlägsnades från klassrummet samma morgon som fröken Johannesen hade hittats. Någon dag senare besökte vi fröken Johannesens begravning. Ytterligare en dag senare var skolan stängd, då rektorn och pigan skulle besöka barnets begravning. Någon gång här emellan försvann ljuden.

Rykten hade gått länge om kantorns osedliga kuckel med fröken Johannesen. Saker förändras, och idag hade ingen höjt på ögonbrynet över ett utomäktenskapligt förhållande.

Det är så det fungerar, förmodar jag. Men det här var under en tid då äktenskap föregicks av lysning och en långvarig förlovning, något annat var absurt. Ett barn utanför ett äktenskap var inte bara absurt, det hade varit fullkomligt otänkbart. Hände det så tystades det. Kom det i dagen så straffades det. När Johannesen dog så straffade det sig självt, och tystades just därför. Ingen talade högt om vad som egentligen hade hänt. Men jag vet vad som hände. Alla visste det. En hel skolklass, var och en av dem i min ålder och flera av dem ännu i livet, såg det. Några talar om det, andra förblir tillknäppta när saken kommer på tal.

Saker förändras. Fä dör, fränder dör. Men en sak vet jag som står obestridligt, en sak som står stöpt i sakens natur. När pojken fått löfte om ett namn, så visste han hos vem han skulle leta.

Signaturmelodi

Vi har hört “Ge mig ett namn!”, skriven av en man som hette Melker och inskickad av en anonym lyssnare, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed ska Creepypodden stänga den gamla dammiga folkminnesboken för den här gången. Men kanske har du hört något som påmint dig om en gammal släkthistoria, eller något liknande som du själv hört idag, i vår tid. Berätta i så fall gärna om det. För det enda vi vet om folktron är att den aldrig helt försvinner. Den bara ändrar skepnad.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.