metformin online without prescription https://canadianrxcenter.com/buy-metformin-online-cheap/

Avsnitt 110: Absolut mörker

I somras läste jag en tjock bok som heter The Terror, av Dan Simmons. Den handlar om Franklinexpeditionen 1845, ett brittiskt försök att hitta den mytomspunna och högt eftertraktade Nordvästpassagen: vägen mellan Atlanten och Stilla havet som man föreställde sig skulle finnas norr om den amerikanska kontinenten. Det var tiderna då britterna tyckte att de var pionjärer som utforskade de sista mörka, ociviliserade och oupptäckta delarna av världen. Det fanns sedan hundra år en belöning utfäst på 20 000 pund till den som upptäckte Nordvästpassagen, som skulle underlätta för frakt och resor för hundratusentals människor om den upptäcktes, och när amiral John Franklin gjorde sin fjärde expedition till Arktis var det med den belöningen i sikte. Han reste med två moderna fartyg, HMS Erebus och HMS Terror, men de var trots allt illa förberedda. De fick med sig konservburkar som var illa blylödda och förgiftade maten, och var oförberedda på vad det skulle kräva och hur lång tid det skulle ta att försöka ta sig fram genom och över isen. Av 129 besättningsmän var det bara fem personer som någonsin hade varit vid Arktis.

Franklinexpeditionens skepp syntes sista gången sommaren 1845, när några valfångare passerade dem i Baffinbukten där de låg och väntade på rätt omständigheter för att segla vidare. Sedan dess var det tyst, och 1848 skickades de första räddningsexpeditionerna. Först två år senare hittades de första lämningarna av expeditionen: resterna från ett vinterläger man slagit mellan 1845 och 1846, och tre gravar tillhörande döda besättningsmän från HMS Erebus och HMS Terror. 1854 och 1855 gjordes fler expeditioner för att utreda vad som hade hänt, och man pratade med inuiter som berättade att de sett stora grupper vita män vandra på isen, svultit ihjäl och till och med tagit till kannibalism. Idag tror vi oss veta att Franklinexpeditionen frös fast i isen mellan Kanadas arktiska öar och att skeppen aldrig mer seglade, utan att dess besättning dog, en efter en, av svält och hemska sjukdomar som skörbjugg och tuberkulos. De som överlevde vintrarna då skeppen låg fastfrysta gav sig till slut av till fots, men lyckades aldrig ta sig någonstans utan dog medan de vandrade. Blyförgiftningen kom att plåga de överlevande männen, inte bara för att de fick den genom att äta ur konservburkarna, utan också för att de åt av de döda besättningsmännens blyfyllda kroppar.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och dagens avsnitt handlar om sådana ögonblick som männen från HMS Erebus och HMS Terror kan ha upplevt: de när mörkret är det allra tätaste, de när det är som mest hopplöst i deras monumentala ensamhet och hjälplöshet. Dan Simmons bok The Terror är en roman, som försöker fylla i luckorna som ännu återstår i berättelsen om Franklinexpeditionen och berätta historien om hur det kan ha gått till ur besättningsmännens perspektiv. Simmons är elak mot de upptäcktsresande: han beskriver inte bara hänsynslöst kölden, svälten och sjukdomarna, utan introducerar också något obegripligt skrämmande som rör sig på isen där uppe i norra Kanada, ett hot vi inte ens kan föreställa oss som anfaller och decimerar de kämpande männen. Han beskriver några av de mest vidriga sätten att dö på jag kan tänka mig.

Och det är i de där ögonblicken av absolut mörker vi ska stanna idag, med hjälp av lyssnare och nätets skräckförfattare. Vi ska börja med en berättelse om ett barns lek med sin omvärld, en märklig följare på Instagram och ensamheten i storstadslivet. “Knackningarna” av en anonym lyssnare läses av Christina Höglund:

Jag hör av mig till er och era lyssnare då jag behöver lätta på hjärtat efter en rad händelser som tär min psykiska hälsa. Jag orkar inte prata om det öga mot öga. Kanske är det lättare att istället berätta det för er, vars bekymrade blickar jag slipper möta. Jag vill inte att någon ska kunna hitta mig, så var snäll och nämn inte mitt namn i podden.

Förlåt, jag kommer ifrån ämnet. Det hela började faktiskt en rätt vanlig dag. Jag hade hämtat upp mitt syskonbarn, Malte, från dagis och skulle se efter honom någon timme medan att hans föräldrar var på ett möte. Vi var båda på gott humör, även om Malte på vägen hem flertalet gånger prövade mitt tålamod genom att hoppa i alla de vattenpölar som hade bildats under dagen.

Malte brukade vid den här tiden rätt ofta knacka på olika behållare och väggar och säga “hej”. Det var en slags lek, så det tycktes inte spela någon roll om det kunde komma något svar eller ej. När vi hade tagit oss upp för de fem trapporna mitt lägenhetshus och kommit fram till min dörr, så sa jag skämtsamt något i stil med “få se om någon öppnar nu då” och så knackade jag på. Det var förstås ingen som öppnade. Ändå var det här som allt började. Till min stora förvåning så knackade det nämligen tillbaka.

Lägenhetshuset jag bor i är från 50-talet. Jag hade flyttat in bara några veckor tidigare och visste sålunda egentligen inte så mycket om de olika läten ett sånt gammalt hus kunde tänkas åstadkomma. Jag har aldrig trott på spöken eller andra övernaturligheter och tänkte att det förstås måste finnas en naturlig förklaring. Ändå blev jag redan då lite illa till mods, men höll minen för Maltes skull.

Ljudet hade kanske liknat det ljud som jag själv hade skapat då jag knackade på dörren. Kunde det vara någon slags eko? Det lät på något sätt inte riktigt som ett eko, men det var den enda logiska förklaringen jag kunde komma på på rak arm. Det kunde förstås vara någon på andra sidan dörren, men vem skulle det vara? Förutom jag själv har visserligen både mina föräldrar och min bästa vän nyckeln till lägenheten, men de skulle väl aldrig gå in i lägenheten om vi inte tidigare bestämt något?

Jag kände att jag måste testa teorin om att det var någon slags eko igen och knackade ytterligare en gång. Två snabba knackningar och en lite långsammare. Det besvarades med en likadan knackning. Jag kunde fortfarande inte förstå hur det skulle kunna vara ett eko, men jag hade aldrig tidigare själv prövat att knacka på den här dörren, så det kändes ändå möjligt att det här är ett ljud som återkommer varje gång. Kanske kunde det vara min mamma som hade gått tidigare från jobbet för att få umgås lite med barnbarnet? Malte började bli otålig, så jag bestämde mig hur som helst för att öppna dörren.

Jag letade igenom alla rum, ja, alla skåp till och med, men ingen var där. Det måste alltså ha varit någon slags eko. Jag började knacka på dörren varje gång jag kom hem från jobbet och tyckte faktiskt till en början att det hela var lite roligt. En dag lade jag till och med upp en instagramvideo på det hela med kommentaren “dörren knackar tillbaka” följt av en spökemoji. Knackningarna hade bara blivit en kul grej vid det här laget, men en okänd användares kommentar på videon väckte de oroliga tankarna igen: “Tänk om det är grannen som knackar?”

På videon syntes grannens dörr, som låg alldeles intill min. Jag hade aldrig sett kvinnan som enligt skylten bodde där och aldrig hört något från andra sidan väggen, så jag trodde helt ärligt att hon kanske hamnat på ålderdomshem eller liknande och att lägenheten därför var tom. Det äldre paret i den enda andra lägenheten på samma våning bor under större delen av året på Kreta. Jag kände mig lite dum som inte hade tänkt på det med grannar den första gången det knackade. En rimlig förklaring. Eller ja, det hade varit en rimlig förklaring om det inte var för att jag nu hade knackat och fått svar nästan som en daglig ritual.

Kanske kunde grannen ha råkat stå vid sin dörr första gången jag knackade och skämtsamt knackat tillbaka, men nu hade det gått nästan tre veckor och jag hade fått svar varje gång jag knackade. Om det var grannen skulle det alltså innebära att hon ställt sig vid dörren och väntat varje gång jag borde vara på väg hem från jobbet. Tiderna jag kom hem var inte ens helt regelbundna på grund av att mitt skiftesarbete som gjorde att jag relativt ofta även jobbade natt. Ingen skulle väl tillbringa så mycket tid framför sin dörr bara för att spela grannen ett spratt?

Men jag hade fått andra kommentarer; några av mina vänner höll med den okände instagramanvändaren och menade att det nog är större chans att det är grannen än ett eko. När jag svarade och förklarade hur omöjligt mycket tid som skulle krävas för att vara vid dörren vid all de udda tidpunker som jag kommit hem fick jag ett nytt svar från en okänd användare: “Att slå ihjäl tiden, detta monster, är vår allra vanligaste och mest tillåtna sysselsättning”. Användarnamnet tycktes bara vara slumpmässiga siffror, men profilbilden som föreställde ett stirrande öga, gav mig kalla kårar. Efter det ändrade jag inställningarna så att mitt konto blev privat.

Jag lät faktiskt bli att knacka på dörren ett par dagar. Det hela började kännas lite obehagligt, både på grund av den här idéen om att det skulle vara grannen som knackade och på grund av en märklig stank som bara tycktes förvärras. Trapphuset såg ut att vara rent, men ändå tycktes det lukta av urin och något ruttet. Det var inte en så stark lukt egentligen, men det var ändå tydligt att det var på min våning som den kom ifrån.

Ungefär en vecka efter att jag senast hade prövat att knacka bjöd jag över en över en vän på middag. Hon berättade att hon själv hade testat att knacka på dörren utanför. Jag hade själv varit i köket med fläkten på och inte hört något förrän hon använde ringklockan, men tydligen hade hon knackat flera gånger utan att få svar. Vi gick tillsammans ut och jag knackade på dörren på samma sätt som tidigare, men fick nu inte heller något svar.

Jag kände mig först lättad över att knackningarna inte längre besvarades, men efter att ha tänkt vidare på saken insåg jag att detta innebar att ljudet knappast kunde vara ett eko. Jag fick erkänna för mig själv att det antingen måste betyda att jag hade hallucinerat under hela den här tiden eller att det verkligen var en grannen som hade knackat tillbaka. Det senare verkade tyvärr otroligt, jag hade fortfarande aldrig sett min närmsta granne och det äldre paret var fortfarande på Kreta. Min vän verkade tro att jag skämtade när jag igen tog upp knackningarna, men föreslog i alla fall att jag skulle testa att knacka ännu en gång och dessutom använda en längre och mer komplicerad knackning. Om knackningen besvarades torde det ju verkligen gå att urskilja om ljudet kommer från en människa eller ett eko.

Runt tiotiden samma kväll gick jag ut i trapphuset redo att på nytt försöka knacka på dörren. Jag hoppades på att jag inte skulle få ett svar och på så sätt helt enkelt kunna glömma att det hela hade hänt. I trapphuset låg stanken fortfarande kvar och den hade blivit mycket värre under tiden som gått. Jag valde att börja med en vanlig kort knackning. Den besvarades, men med en konstig fördröjning. Hur skulle ett eko kunna fördröjas? Hur skulle det ibland kunna eka och ibland inte? Det gick helt enkelt inte ihop. Jag kunde inte lura mig själv längre. Kroppen kändes så stel och kall att det nästan tog ont. Jag knackade igen.

Den här gången knackade jag i ett betydligt mer komplicerat mönster. Jag trummade fram en en låt som jag hade skrivit en gång under gymnasietiden. I säkert en halv minut knackade jag och ekot, som förstås borde ha startat direkt efter att jag inledde knackningen hördes inte. Inte direkt i alla fall. Efter att jag hade väntat kanske tio sekunder började plötsligt knackningen. Mönstret var inte det samma som i min knackning, men ändå så pass nära att det var ett uppenbart försök till att härma. Det var droppen. Utan att ta med mig nycklar, mobil eller jacka rusade jag ner för trapporna och flydde hem till en vän som bodde relativt nära.

Jag gick inte tillbaka till lägenheten förrän två dagar senare och råkade på vägen upp stöta på gårdskarlen. Gårdskarlen var en pratsam medelålders man som vanligtvis var på gott humör även tidigt på morgonen, men idag verkade han vara definitivt bekymrad över något. “Du har väl hört?” sa han frågande, men när jag bara tittade frågande på honom fortsatte han ungefär så här: “Det är verkligen obehagligt, det här som har hänt”.

“Du vet den där märkliga stanken som har spridit sig på din våning? Det togs ett beslut om att vi måste komma till botten med var den kom ifrån, så vi hörde av oss till de boende fjärde och på femte våningen och frågade dem om det hela. Det var därför jag ringde dig igår kväll. Kvinnan i lägenheten intill din svarade inte och det visade sig att ingen av de andra grannarna kunde komma på att de skulle ha sett henne på flera månader. Efter ha knackat ett antal gånger under var jag frustrerad och hade egentligen tänkt ringa polisen, men testade först att rycka lite i handtaget och det visade sig att dörren var öppen.”

“Jag kommer aldrig någonsin glömma vad jag såg där inne. Man har inte sett värre ens på film. Och stanken, den var verkligen helt outhärdlig. Och alla saker som var där vid dörren… Det var delvis vanliga saker: datorn, böcker, både mobil och laddaren, men allt var där vid dörren. Men mycket värre var den ruttna maten och… Och avföringen. Och det värsta var att hon var rakt framför mig, ögonhöjd. Repet var fastsatt i takluckan, så att hon hängde rätt framför dörren. Hon måste ha levt vid den där dörren. Det är omöjligt att förstå varför, men hon måste ha levt i fler veckor vid den där dörren. Men det allra värsta var ögonen, eller ja, ögat. Det högra ögat hölls öppet med hjälp av en blodig tandpetare och, med tanke på hur hon hängde, måste det ha varit riktat mot kikhålet. ”

Som ni kanske förstår är det här en upplevelse jag inte glömmer i första taget även om jag aldrig själv såg kvinnan. Jag försöker dagligen få mig själv att inse att det här är en otroligt ovanlig händelse, men ändå känner jag hur jag blir mer och mer paranoid. Jag stannar mest inne nuförtiden och finner mig ibland med örat tryckt mot dörren, oroligt lyssnande. Det finns så många märkliga människor här i världen och dessutom, hur vet man egentligen vem som tittar på en genom kikhålet?

Ni har hört “Knackningarna” av en anonym lyssnare, uppläst av Christina Höglund.

Ensamheten är det tätaste mörkret, oavsett om den utspelar sig i storstaden eller ute på landet. I nästa historia ska vi höra om hur den kan yttra sig om man dessutom råkar ha fötts med, låt oss kalla det, märkliga intressen på den nordöstra amerikanska landsbygden. Historien kommer från Redditforumet Nosleep, och är skriven av användaren Ho_Ju. ”Ute på fälten”, som vi kallar den, läses av Ludvig Josephson.

Förlåt, men det här kommer bli långt. Det här inträffade för många år sedan, och jag har försökt hålla detaljerna och mina utvikningar om hur jag minns saker till ett minimum, utan att för den sakens skull göra det alldeles för känslolöst. Jag har också tagit bort alla ortsnamn, så att inte ett samhälle som är mycket mer än bara det jag kommer beskriva i den här historien stämplas med ett smärtsamt minne. Det räcker nog om jag helt enkelt säger att dessa händelser utspelade sig i ett lantligt samhälle någonstans i trakterna kring Lima, Ohio och Fort Wayne, Indiana.

För mig, som växte upp i en lugn collegestad i centrala Ohio, var det alltid med skräckblandad förtjusning jag besökte min farmor ute på landet. Hon bodde i ett litet platt hus med en våning som låg vid den landsväg som slingrade sig mellan de gårdar som är så typiska för västra Ohio. Jag älskade henne och tyckte alltid om att träffa henne, men landsbygdens stora, öppna miljöer och dess till synes oändliga fält fick mig att känna mig liten, isolerad och ensam, särskilt när vi kom på besök under hösten. På somrarna fick de höga, klargröna majsstjälkarna och den ångande, fuktiga jorden området att kännas levande, och då var det lättare att stå ut. Under årets andra hälft försvann blev det så mycket dystrare. När allt hade skördats och löven fallit av träden fick allt samma färg och doft, av något brungrått som ruttnade. Det enda som stod kvar var resterna av stjälkarna, som stack upp som torra och urblekta benpipor.

En oktobermånad åkte jag, mamma och pappa dit. En extra utmaning med resan var att den gick genom övergivna marker där bortglömda kyrkogårdar och begravningsplatser var ofta förekommande. För mig och min hyperaktiva fantasi gjorde det knappast stämningen lättare. Av allt att döma var de resterna av små gårdar och samhällen som anordnat egna begravningsplatser, och satt upp gravstenar i söndervittrande sandsten som likt gamla sockerbitar stod och eroderade. Här och var syntes också de tomma väggarna där en gammal kyrka stått. Det var egentligen den enda bebyggelsen man passerade under långa perioder, och eftersom jag lätt blev bilsjuk när jag läste i bilen hade jag inget annat att göra än att titta på det och känna torrheten stiga i halsen. Att till slut höra gruset krasa under däcken när vi körde upp på farmors uppfart var en lättnad.

Efter att ha sträckt på benen lite klev vi in i huset, och jag kramade om farmor. Hon var en kort men kraftig kvinna på 70 år, med karaktäristiskt blåfärgat stort hår och sinne för humor. Vi anlände till en middag som redan var uppdukad på bordet, och som jag hade sett fram emot sedan vi körde hemifrån: farmor var en fantastisk kock som kunde skapa magi med potatismos och en extra stor smörklick. Efter middagen gick jag ut med soporna, för att – som man gör där ute – bränna dem i en tunna. Jag var väl kanske tolv år gammal och hade ganska nyligen fått förtroendet att ta hand om avskrädet på detta sätt, och eftersom jag som alla i min ålder älskade att titta på saker som brann var det ett nöje.

När jag släpade ut soppåsen såg jag att det redan mörknade ovanför de grå striporna av moln som täckte himlen. Jag kände igen det som moln som förebådade regn, och skyndade på runt huset till bakgården, där farmors sopbrännartunnor av rostig metall stod i utkanten av gräsmattan, nästan där fältets fuktiga jord tog vid. Jag kastade in säcken, och tände på här och var, och så stod jag och tittade fram till att regndropparna började falla. Det skulle nog räcka för att se till att elden inte spred sig, tänkte jag, och gick in medan åskan mullrade på avstånd.

Det började bli dags att lägga sig, vilket alltid innebar fjärilar i magen för min del. Att sova gott hos farmor var inte alltid lätt. Som sagt hade jag en aktiv fantasi som kunde få till och med mitt lugna, ombonade sovrum hemma i villaförorten att framstå som ett levande skräcknäste, för att inte tala om vad den gjorde med ljuden och rörelserna jag förnam utanför husets väggar. Hos farmor hade jag inte den lilla tryggheten det betydde att sova på övervåningen, som jag gjorde hemma, men som om det inte var illa nog var mitt sovrum i den lilla tillbyggnad som uppförts mellan huset och dess garage. Den var skild från huset med en liten halvtrappa ner och en dörr, och från rummet gick ytterligare tre dörrar vidare till garaget, och ut till verandorna på bak- och framsidan av huset. I varje vägg fanns ett fönster, annat än till garaget. Rummet var inrett med en bäddsoffa, där jag sov, och en vask, ingenting annat. Det kändes väldigt ensamt att sova där inne.

Jag borstade tänderna, lade mig och låg sedan i sängen några timmar och lyssnade på hur det regnade utomhus. Ett tåg passerade på spåren på andra sidan landsvägen, och jag gick upp för att titta ut och se det passera. Det skakade i enkelfönstret, som alltid förstärkte känslan av att vara utsatt: det kändes som om det var alldeles för lätt att ta sig in genom sådana. När den sista vagnen passerat blev jag stående och tittade ut i ingenting. Det slog mig att det hade slutat regna, och jag blev lite stressad: det lugnande ljudet av nattligt regn hade kunnat vyssja mig till sömns, men nu missade jag den chansen. På håll hördes hur åskan mullrade, och jag hoppas att det var en ny storm i antågande och inte samma som just passerat som försvann iväg. Vid sidan av huset såg jag hur gult ljus fladdrade, och jag insåg att det fortfarande måste brinna i tunnan på baksidan. Så jag gick till andra sidan rummet, och tittade ut genom fönstret där.

Det måste redan ha legat en del sopor i tunnan, tänkte jag, för annars hade det inte fortfarande kunnat brinna. Elden lyste flämtande upp bakgården och fältet i bakgrunden, och kastade långa skuggor. Jag hörde åskan igen, och såg att stormen ljudet kom ifrån var på väg bort. Då och då blixtrade det till i horisonten. Jag stod och tittade ut, när det i ljuset av en blixt plötsligt i ett ögonblick såg ut som att något rörde sig på fältet. Jag spände blicken i mörkret, och försökte urskilja någonting, vad som helst. Då såg jag, i utkanten av ljuset som elden i soptunnan kastade, en människa. En kvinna, som tycktes dansa. Hennes rörelser var långsamma och sirliga, som om hon var en ballerina som långsamt sänkte ner överkroppen och drog upp ena benet bakåt, och sedan reste sig med armarna över huvudet. Jag kunde inte röra mig. Hennes blotta närvaro mitt i natten ute på fältet räckte för att infria ett dussin av mina kusligaste fantasier, men när blixten än en gång slog ned såg jag att hon dessutom var helt naken.

Jag tog tag i fönsterkarmen för att hålla balansen. Hon dansade långsamt längs utkanten av ljuset från de brinnande soporna, och lät sig aldrig belysas mer än på en arm eller ett ben. Vid ett tillfälle kom hon in med halva kroppen, och jag insåg att hon var vänd mot farmors hus och mycket närmare än jag förstått. Jag andades snabbare och snabbare. Det hade gått en stund sedan förra blixten nu, och den hade inte lyst upp henne helt, men ju närmare hon kom huset desto tydligare blev det att hennes hud var oerhört skrynklig. Trots att hon rörde sig lätt och med viss grace verkade hon urgammal, med skinn som hängde längs armarna. Efter att ha dansat runt i utkanten av gräsmattan en stund rörde hon sig mjukt tillbaka, och försvann i mörkret. Jag stirrade ut tills jag var säker på att jag inte såg henne längre, och kastade mig då skakande i soffan och tryckte ner huvudet i kudden.

Den natten tillbringade jag mest med att försöka övertyga mig om att det hela bara hade varit inbillning eller konstiga skuggor. Först vid sextiden, när solen började synas i fönstret, däckade jag. Mamma och pappa visste att jag hade svårt att sova hos farmor, och lät mig därför sova till långt in på förmiddagen. Pappa väckte mig någon gång strax innan lunch, bad om ursäkt men sade att farmors stege hade gått sönder och att vi skulle behöva åka och låna en från gammelfarbror Harley som bodde i närheten. Jag tog mig långsamt upp ur soffan, men kom sedan ganska snabbt i mina kläder. Det skulle trots allt bli roligt att träffa Harley, som var en kul gubbe.

Under bilresan till Harley tror jag att jag satt tyst, mest. När jag tittade ut i de leriga fälten förstod jag att om kvinnan från natten ens hade lämnat fotspår så skulle de ändå nästan vara omöjliga att hitta, efter regnet och i all röra som blivit kvar efter skörden. Jag visste inte om det fick mig att känna mig bättre eller värre till mods, men försökte låta tankarna vandra när jag betraktade majsstjälkarna vid vägen flyga förbi tills min gammelfarbrors hus började synas en bit bort.

Harley var grisbonde, och än idag flinar jag när människor nämner det som exempel på ett smutsigt eller ociviliserat jobb. Det enda som inte sköttes på gården var själva slakten, men hade byggt upp en stor anläggning med silos och flera långa lador där grisarna bodde. Han var en framgångsrik egenföretagare som drev sin gård på ett systematiserat och ordnat sätt, en veteran som slogs under såväl andra världskriget som Koreakriget och som i jag idag minns som en sorts Clint Eastwood-figur. Han var lång och trots sin höga ålder vital och kraftfull, och hade ett sinne för humor som ibland överraskade de som tog honom för en allvarsam och tyst man. När vi kom körande på hans uppfart kom han gående och vinkade.

Jag klev ut ur bilen, och slogs omedelbart av hur starkt det luktade från grisstiorna. Det var en lukt jag visste låg över hela området, uppblandat med de andra dofter som brukar kännas på lantbruk, och trots att jag var van vid den och till och med hade kommit att börja tycka om den var den ovanligt kraftig den här gången och fick mig att täcka näsan med tröjan. Jag log ansträngt mot Harley, som tog pappa i hand och dunkade honom i ryggen medan de gick iväg mot skjulen där han hade sina prylar.

Själv gick jag bort till ett träd ute på gården mittemot ett av husen, där det fanns ett däck upphängt som en gunga. Det blåste motvind, vilket betydde att stanken var svagare där. När gammelfarbror kom runt huset, följd av pappa med stegen under armen, stod jag på gungan och drog i repet för att komma i gungning. “Om du håller på så där kommer du röra upp stanken ordentligt”, ropade han och jag hoppade av gungan och log fåraktigt. Jag skämdes lite över att han märkt hur starkt jag tyckte det luktade, men han erkände att regnet hade förvärrat det och då kändes det lite bättre.

Vi blev kvar en stund och pratade, men till slut ville pappa åka igen så vi hann tillbaka till farmor innan det mörknade. Vi skulle bara vara där över helgen, och han ville hinna med det som behövde göras i huset. När vi kom tillbaka fick jag hålla i stegen, medan han klättrade upp och rengjorde stuprännorna från geggamoja. Jag stod och tittade på bakgården, och försjönk så djupt i funderingarna på vad som hänt natten innan att jag nästan tappade taget om stegen när en stor pinne föll ner från stuprännan. Pappa blev irriterad, särskilt eftersom jag knappt lyckades slita mig från minnesbilden av den halvt synliga figuren som dansat runt tunnan nog för att prestera mer än en förvirrad ursäkt.

Ingen vill att deras föräldrar ska tro att de är fega, så jag berättade ingenting om det hela för mamma eller pappa. Belöningen för det modet var att, när solen blev allt gulare och förebådade natten, förpassas till det lilla rummet mellan huset och garaget igen. När solen gått ner och månen gått upp var det inte ett moln på himlen, och mycket ljusare än förra natten. Blekt ljus sken in på golvet i rummet genom fönstret. Jag låg på rygg i soffan och stirrade upp i taket, och undrade om det skulle bli vidare mycket sömn den här natten heller. När jag hörde farfars gamla klocka slå två slag blev jag överraskad av dels hur snabbt tiden gått, och dels hur tydligt och klart jag hörde klockan: natten hade varit så tyst och stilla att jag inte ens tänkt på det. Precis när jag formulerade den tanken kom ett annat ljud: någonting som prasslade utanför fönstret.

Jag ryckte till, och slet mig upp ur sängen bara för att upptäcka att fönstret ovanför ut mot bakgården ovanför vasken stod på glänt. Mamma eller farmor måste ha öppnat det för att vädra ut rummet under dagen. Jag gick ner på huk på marken och gjorde mitt bästa för att låta bli att varken se ut genom fönstret, eller synas genom det, när jag kröp fram för att stänga det. Medan jag darrande sträckte mig upp för nå fönsterkarmen hörde jag det igen: någonting som prasslade ute på bakgården. Jag reste mig så lite jag kunde, bara för att komma upp över fönsterkarmen, och tittade ut. En tår rullade nerför min ena kind och jag insåg att jag grät, men det hann jag inte ens tänka på i en sekund. Utanför fönstret, inte mer än fem meter bort från huset, stod kvinnan. Hon tittade mot mitt fönster.

Jag stod blick stilla, så absolut orörligt jag kunde. Fönstret var fortfarande på glänt. Här stod jag, helt nära henne, och kunde bara hoppas på att hon inte hade sett mig. Hon stod med kroppen vänd bort från huset, och skinnet på hennes rygg hängde som smält vax. Hon hade huvudet vänt över axeln, och jag kände hennes blick mot mig. Hennes armar hade hon sträckt ut från kroppen, som om hon gjorde en välkomnande kramgest mot någon bortom henne, men med handflatorna mot huset. Sedan började hon, med samma grace som natten innan, snurra runt. Hon lyfte ena foten från marken, snurrade runt på tå, och vände sig mot huset. Med mjuka och långsamma små steg kom hon sedan närmare och klev in i månljuset. Hon var mer upplyst än någonsin förut, och det var då jag såg någonting jag inte märkt fram tills dess, något horribelt: hennes hud var inte bara lös och hängande, utan också ihopsydd. Hon såg ut som en slarvigt tråcklad trasdocka, ihopsatt av helt olika tygbitar av hud. Hennes ansikte lystes upp, hennes slappt hängande mun, och hennes mörka ögon, som inte var mer än två hål. Ju närmare hon kom, desto tydligare blev den fruktansvärda bilden: läpparna som en tunn, torr glipa, brösten som två skrynkliga påsar. Jag kunde inte röra mig, utan satt kvar nedanför fönstret medan hoppet att hon inte skulle ha sett mig blev allt mindre och mindre. Till slut kom hon fram till fönstret, och med ett dovt ljud satte hon händerna mot det. Jag tittade upp, och såg henne i ögonen, långt innanför de hängiga ögonhålorna. Med en intensiv blick som kunde skära igenom vad som helst mötte hon min.

Chocken av att se hennes ögon blev det som till slut bröt min paralys. Gallskrikande föll jag baklänges, och kravlade iväg från fönstret baklänges, mot dörren. Jag hörde mina föräldrar vakna och kasta sig ur sängen i huset bredvid, och springa ut genom sovrummet. Kvinnan i fönstret böjde huvudet bakåt. Det såg ut som att hennes underkäke föll ner, så hennes mun var på vid gavel, men inte ett ljud lämnade hennes läppar. Hon snurrade runt, och försvann iväg ut i mörkret. Jag kräktes av skräck, rätt ner på golvet, samtidigt som mina föräldrar slängde upp dörren och kom in i rummet.

Resten av natten är något av en dimma, men som jag minns det berättade jag gråtande vad jag hade sett, medan jag panikslaget försökte städa upp mitt kräks. Mamma och pappa hjälpte till medan de lyssnade i tystnad, och till slut somnade jag i mammas famn. Jag hade haft många mardrömmar som försatt mig i ett liknande vettskrämt tillstånd, och antagligen trodde de att det var en sådan. Jag sade inte emot dem. Jag hoppades att de hade rätt: jag föredrog chansen att det hela hade varit en mardröm.

Morgonen därpå sade pappa att jag fick stanna hos farmor om jag ville, medan han åkte med stegen till gammelfarbror Harley. Jag hade samlat mig, och ville inte att de skulle oroa sig för mig, så jag följde med ändå. Dessutom tänkte jag att det skulle kännas bra att åka därifrån och tänka på annat. Men när vi körde iväg kunde jag inte hindra mig själv från att tänka mig henne, bakom varje träd vi passerade, gömd i varje dike. Till slut lutade jag tillbaka sätet ordentligt och satt och tittade upp i himlen, på ingenting, tills vi kom fram.

Pappa klev ur bilen och gick iväg med farbror Harley för att lämna tillbaka stegen, och jag satt kvar. Jag kände att min mage ännu var lite för instabil för att konfronteras med doften av grisarna, så jag satt och försökte hitta något att fästa tankarna vid när jag råkade se någonting i backspegeln. En annan bil kom körande, en pickuptruck. Den gled förbi mig och körde upp mot ladan, och föraren klev ut och hälsade på pappa och farbror när de kom gående runt huset. Farbror verkade känna killen, men såg inte ut att ha någon kärvänlig relation med honom: han fick en affärsmässig och sträng blick. De ställde sig mittemot varandra, och efter någon minut pekade farbror på en av ladorna. Föraren gick iväg dit, drog upp ena dörren, och böjde sig ned och tog upp ett koppel som visade sig sitta fast vid en gris i en av stoarna.

Han gick mot pickuptrucken, samtidigt som pappa och farbror kom gående mot bilen och mig. Jag öppnade dörren för att hälsa på Harley.

“Det där är Teddy”, sade han. “Han har en liten gård en bit bort med kanske, vad vet jag, ett dussin grisar. Vanligtvis säljer jag inte grisar en och en, men han behövde hjälp med att komma igång och nu är han här och köper dem någon gång i månaden.”

“Varför behöver han hjälp?”, frågade pappa.

Farbror Harley flinade. “Med grisarna eller med sitt liv i största allmänhet? Vet inte riktigt. Han äter några av dem, och andra försöker han avla på och föda upp, tror jag. Vi pratar inte så mycket, han köper mest mina grisar. Han säger att han slaktar dem själv.”

Pappa såg sig bakom axeln, mot pickuptrucken. “Försöker han bli självförsörjande?”

“Antar det. Men jag ställer inte så många frågor”, sade farbror och såg sig över axeln han med. Sedan höjde han rösten. “Nä, men, vad fan Teddy!”

Jag tittade också bort mot mannen och bilen, och såg då honom hålla i grisen bakifrån medan han skar upp dess hals med en lång kniv. Grisen skakade som om den fick elstötar. Det rann mer blod ur halsen än jag visste kunde finnas i ett djur.

“Jag har ju sagt åt dig att du får sköta det där hemma!”

Mannen log på ett märkligt sätt åt farbror Harley, och kastade sedan upp griskadavret på pickupen. Den måste ha vägt femtio kilo, men ändå slängde han upp den som om det var en kudde. Han drog ett skynke över den, stängde bakluckan och satte sig sedan i förarsätet. Det rann ner strilar av blod ur glipan under bakluckan.

Farbror suckade och såg irriterad ut. “Han tycker det är lättare att sköta det där här av någon anledning, säger han.” Sedan log han bister mot mig. “Grisigare än grisarna själva, eller vad säger du?”

Jag skrattade, även om det inte var ett så värst bra skämt. Men Harley var alltid bra på att bryta en dålig stämning. Han nöp sig om näsan och vände sig för att vinka av mannen i pickuptrucken, som knappt ens tittade åt vårt håll när han körde förbi. Jag såg en glimt av hans ögon och ryste lite.

Ganska snart efter att vi åkt tillbaka till farmor började vi packa ihop och körde hem igen. Det passade mig alldeles utmärkt: jag älskade henne, men var färdig för den gången med att sova i hennes hus. Istället sov jag hela bilresan hem, och de kommande veckorna försökte jag glömma bort att det hela hänt. Året därpå åkte vi tillbaka, och då hände lyckligtvis ingenting sådant. Inte året efter heller. Flera år passerade, tills en gång, då jag var där och hälsade på och köpte en lokaltidning. På förstasidan var det en bild av en man jag kände igen: Teddy, som hade varit och köpt en gris av farbror. När jag såg honom gick det en rysning utmed ryggen på mig. Minnet av hans märkliga leende hade stannat kvar i mitt bakhuvud.

Tydligen hette han Teddy Warden, och hade krockat med sin bil dagen innan. Han hade kört över hastighetsgränsen längs en landsväg, och kommit över på fel sida vägen. Det slutade med en frontalkrock, och hans pickup kastades av vägen och ner i diket. När den andra föraren tagit sig ur sitt vrak och gått fram till Teddys bil för att se hur han klarat sig såg han att Teddy flytt, och nu sprang iväg över fältet. Förvirrat hade föraren gått runt Teddys pickup, och sedan flytt tillbaka till sin egen bil för att hämta sin mobiltelefon. Under det upp-och-nervända flaket, på ett skynke som hade täckt dess innehåll, låg likdelar som rullat iväg ut i leran.

På förmiddagen hade sheriffen, med förstärkningar från den närliggande stadens poliser, åkt hem till Teddy och gick in i hans hus. De beskrev hur det luktade gräsligt, och hur de hittat griskadaver och skelettdelar i garaget. En nyslaktad gris hängde upp och ner i en kedja, delvis styckad. De sade i tidningsintervjun att det sett ut som att Teddy matat grisarna med griskött, men det var ändå inte det ruggigaste de upptäckte hemma hos honom.

Polismännen möttes av en starkare stank inne i huset. Inte en enda fungerande lampa fanns, sade de, och beskrev hur svårt det hade varit att reda ut vad som var vad där. Men till slut konstaterade de att källan till stanken inte var grisarna eller kadavren. På väggarna hängde människokroppar, mer eller mindre förruttnade. Tidningen skrev inte ut mycket detaljer, men tydligen hade han använt kranier som skålar. Till slut hittade poliserna Teddys sovrum, och där, i sängen, låg han och darrade. Det var en obegripligt vidrig plats. Det låg kranier i rummet, och likdelar, och Teddy började skrika och vråla när de bar honom ut till polisbilarna.

Han var ingen mördare. Det var, på ett sätt, nästan värre än så. Arbetshypotesen som poliserna jobbade efter, enligt tidningen, var att de 38 olika människokroppar de hittat i Teddys hus inte mördats eller kidnappats. I en liten stad hade så många försvunna människor märkts. Man hade gjort preliminära undersökningar av kropparna, varav några varit nästan helt förmultnade, och förhört Teddy, och slutsatsen var att han stulit dem från de många gravplatserna i området. Några kroppar hade tillhört människor som nyligen dött, men de flesta kom från de övergivna gravplatserna och var gamla. Vilka de tillhört trodde polisen, sade de, att de aldrig skulle få reda på. En av de antagligen rätt skakade poliserna sade i artikeln att Teddy hade bott ensamt och isolerat, och att alla visste att han ofta körde runt med slaktade grisar. Det hade inneburit att ingen anat oråd.

Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur sjuk han måste ha varit, och det är obehagligt nog att föreställa sig hur han grävde upp kroppar på gravplatserna mitt i natten, men det var ändå det inte som skakade mig mest med artikeln. Det som fick mig att tappa andan och sätta mig ner var att det beskrevs hur det, bredvid Teddys säng där han låg och skakade, låg vad som beskrevs som en “kvinnodräkt”. En overall, ihopsydd av skinnet från de mest välbehållna kropparna, tillhörande traktens gamla som dött en naturlig död och sedan begravts. Insikten sköljde över mig och gjorde mig illamående. För alla dessa år sedan var det honom jag hade sett. Det hade varit han och jag, ensamma i natten, åtskilda bara av ett tunt enkelfönster.

Ni har hört Redditanvändaren Ho_Ju:s historia ”Ute på fälten”, uppläst av Ludvig Josephson.

En av de lyckligaste ögonblicken i livet för många är mötet med det första egna barnet. Men där det finns översvallande lycka finns det också bråddjup av smärta och sorg. I poddens sista historia ska vi höra om det – och den innehåller en hel del mörker kring barn, så om det är något ni är känsliga för kanske ni ska hoppa över den här. “Barnet”, skriven av Emmy, läses av Elinor Svensson:

Jag blev förälskad så fort jag såg henne. Tårarna och snoret blandades ut med svetten som pärlats i mitt ansikte, och jag kände Jonas krama min hand. Darrande lät jag sköterskan lägga henne i mina armar, ett skrikande knytte, så vacker och finlemmad att jag var alldeles stum. Snart hittade hon bröstet, och jag och Jonas låg hela natten och såg på henne, barnet som äntligen var här.

Jag hade inte tänkt så mycket på föräldraskapet under graviditeten. Livet och vardagen hade rullat på i samma tempo som vanligt. Jag hade mått bra och knappt ens tänkt på fostret som växte i min mage. Istället hade jag varit väldigt fokuserad på mitt arbete som projektledare. Jonas och jag hade självklart varit glada över det som väntade, men inte ägnat det mer än hastiga smekningar över magen och förtjusta blickar sinsemellan när man började känna hennes sparkar. Därför var jag överraskad av de känslor som fyllde mig när hon äntligen kom. Jonas verkade känna detsamma, och vi njöt av vår nya gemenskap. Vi bytte blöjorna tillsammans, badade henne i handfatet och när jag ammade hade jag mina fötter i Jonas knä. Det var som om allt det som ständigt snurrat kring oss i vår hektiska vardag plötsligt blev oviktigt. Vi ägnade de första dagarna hemma åt att viskprata om hur mycket vi älskade varandra när hon sov, äta hämtmat och smeka hennes fjuniga huvud.

Den fjärde dagen efter hemkomsten låg jag i sängen med henne, Elsa, som vi slutligen hade bestämt oss för att kalla henne. Jonas stod i köket och slamrade med frukostkoppar. Jag la henne till bröstet för att amma, men hon vred huvudet åt sidan och krängde med kroppen. Efter mycket lirkande skrek hon plötsligt rakt ut, den tandlösa lilla munnen vidöppen. Jag hade inte hört henne skrika så förut, jag hade heller aldrig haft så svårt att ge henne bröstet. Kanske hade hon ont i magen, så jag tog upp henne och höll henne mot mig medan hon fortsatte skrika och kränga med kroppen. Plötsligt blev jag osäker på hur jag skulle hålla henne och kände inte igen hennes kropp i mina händer. Med en känsla av hjälplöshet gick jag ut till Jonas som fick ta henne. Själv gick jag in i badrummet, och i duschen kom tårarna. Jag hade hört talas om baby blues, så jag var beredd på de tunga känslorna som många nyförlösta kände efter de första dagarna. Det gjorde det lättare att hantera, och jag tillät mig själv att gråta under tiden jag tvättade håret, för att sedan torka tårarna och gå ut och ta hand om min baby igen.

Kommande dagar blev mycket riktigt tunga. Elsa skrek så fort hon inte sov eller åt, och amningen hade förvandlats till en pina. Hon sög aggressivt och utan det rätta greppet som hon hade hittat bara dagen efter födseln, och mina bröstvårtor fick sår som blödde. Det tog lång tid för henne att komma till ro vid bröstet, och jag spenderade många timmar gråtande i soffan. Jonas kände sig förstås hjälplös och gjorde vad han kunde för att underlätta för mig, men liksom Elsa var jag otröstlig.

Främst var det smärtan som gjorde det svårt för mig, men jag grät också över att jag verkade ha förlorat förmågan att förstå vad jag behövde göra för att trösta mitt barn. Stunderna då hon låg i min famn och sov, fanns inte längre. Jag hade henne när hon skulle äta, övrig tid hade Jonas henne, och då kunde hon till och med somna i hans famn. Jag kunde för mitt liv inte förstå vad jag gjorde för fel, och ärligt talat tror jag inte att Jonas kunde det heller. Han sa aldrig något, men jag förstod att han tyst började ifrågasätta vad jag gjorde annorlunda. Kritiskt analyserade jag mina modersinstinkter. För jag kände tydligt att det var annorlunda än innan, då hade jag inte behövt tänka. Jag visste hur jag skulle hålla henne, lugna henne och få henne att komma till ro vid bröstet. Nu kände jag pulsen stiga så fort jag fick henne i min famn, för jag visste ju att hon skulle skrika. Ganska snart kunde jag och Jonas utesluta magont, det var mig det var fel på. Ingen av oss sa det så, men det behövdes inte. Så fort Jonas tog henne blev hon lugn och föll fogligt ner på hans axel och somnade.

Jag grät i duschen, i soffan och i kudden på natten. Jag kom på mig själv med att sakna mitt barn, den bebis jag mött på BB. Jag försökte skjuta de märkliga tankarna ifrån mig, men det var svårt. Så fort jag såg in i Elsas ögon sökte jag efter något bekant. När jag höll hennes lilla hand ansträngde jag mig för att känna som jag gjort tidigare, men det gick inte. Allt var obekant, och det skrämde mig.

Efter att ha gråtit i tre veckor bokade Jonas en tid åt mig på BVC för samtal. Självklart behövde jag ta Elsa med, och jag klädde henne och la henne i vagnen under höga skrik och med en dundrande puls i mina tinningar. Svetten bokstavligen rann utmed sidorna på mig när vi kom fram. Elsa hade skrikit oavbrutet och tårarna brände bakom mina ögonlock när vi slutligen satt i väntrummet. En sening kvinna i sextioårsåldern lät mig svara på ett formulär, och jag uppfyllde kriterierna för förlossningsdepression.

Eftersom Elsa slingrade sig i min famn och gnydde, hade jag svårt att koncentrera mig. Ja, jag grät varje dag. Nej, sådant jag tidigare hade tyckt var roligt betydde inte längre något. Ja, jag kände hopplöshet. Ja, jag saknade aptit. Kuratorn sa saker som att det inte är ovanligt att känna som jag gjorde, att livet med ett spädbarn är prövande men att det inte alltid kommer att vara så. Känslan av hjälplöshet är svår, men att det är viktigt att kunna prata med sin partner om det svåra. Jag satt mest och nickade instämmande. Förmådde inte förklarar varför jag faktiskt var ledsen. Jag kände inte allt det där jag kände för att livet med ett spädbarn var tufft, utan för att jag sörjde. Jag sörjde det barn jag hade förlorat. Flickan jag hållit i min famn på BB och de första dagarna hemma. Barnet jag satt med nu var inte mitt. Hur skulle jag säga det till kvinnan framför mig?

Vi bokade in ytterligare en tid för samtal, men jag visste att jag inte skulle gå. På vägen hem låg Elsa faktiskt tyst i vagnen, och jag kände hur hon iakttog mig vilket gjorde mig illa till mods. På kvällen frågade Jonas hur det hade gått, och jag ljög och sa att det kändes lite bättre. När han kramade om mig kom tårarna i alla fall, och jag frågade hulkande om Jonas också tyckte att hon var annorlunda än innan. Jonas strök mig över ryggen och höll med om att det hade vänt plötsligt, men jag tror inte han förstod min fråga.

Jag önskar jag kunde säga att det blev bättre, men det blev det inte. Vi tog hand om vårt barn och hon följde sin kurva. Vintern kom och snön föll. Jonas åkte tidigt till jobbet för att komma hem till oss igen så tidigt som möjligt. Jag räknade timmarna tills han skulle komma. Sorgen jag bar på gjorde mig håglös och varje åtagande tungt, men jag gjorde vad jag skulle för att sköta flickan. Vi spenderade många timmar tillsammans och hela tiden hoppades jag att tiden skulle foga oss samman och att jag skulle komma över vad som hade blivit en fast övertygelse hos mig. Att Elsa bokstavligt talat hade försvunnit och gett plats åt detta barn jag inte kände. Jag vet att det låter obegripligt, men hur jag än ifrågasatte mitt psykiska tillstånd, kunde jag inte slå mig fri från tanken. Den var svindlande och skrämmande. Till en början eftersom det var ett tecken på att jag nog höll på att bli psykotisk, men med tiden eftersom barnet på riktigt skrämde mig. Det var små saker, men tillräckligt många för att det inte skulle gå att vifta bort.

Det hade uppstått en spricka i mitt och Jonas förhållande som var smärtsamt påtaglig, men omöjlig att prata om. Jag saknade honom och vår närhet, och visste att barnet han höll på sin axel var kilen mellan oss. Det är obegripligt, jag inser det, men när vi satt där i varsin ände av soffan, tillknäppta efter ännu ett tjafs om mitt missnöje över tillvaron och Jonas oförmåga att förstå, kan jag svära på att flickan där hon låg i Jonas famn, log skadeglatt.

Jag märkte att Jonas nog började misstänka att jag, kanske inte medvetet skadade, men hanterade Elsa hårdhänt eller vårdslöst på något sätt. Så snart han kom hem tog han henne utan ett ord och skötte alla hennes rutiner. Jag kan inte klandra honom. Hur skulle man annars förklara hur hon plötsligt kunde skrika till som om någon plötsligt gjort henne illa. Alltid när jag var med henne ensam, vid ett blöjbyte eller en badning.

Hur svårt jag än hade för henne, hade jag trots allt aldrig gjort henne medvetet illa. Jag skulle snarare säga att det var tvärtom, men det var förstås omöjligt att förklara utan att låta som en helt galen människa. Hur kunde en fyramånaders skada en vuxen person, medvetet? Ändå var det så.

När jag höll henne i min famn kunde hon gripa tag i mitt hår och dra så att jag trodde jag skulle börja gråta. Det i sig var inte märkligt, men hur hon såg på mig när hon gjorde det, med ett medvetande som hos ett mycket större barn. Jag tyckte det var så obehagligt att jag började undvika fysisk kontakt med Elsa så mycket det gick, att Jonas la märke till det orkade jag inte bry mig om.

En gång trodde jag att jag hade nått ett genombrott. Det var när hon hade fallit omkull sittande på golvet och slagit huvudet i soffanten. Jonas var inte hemma, så jag tog henne i min famn och vaggade henne tröstande. Då slutade hon gråta, vilket gjorde mig helt perplex. En sekund av stillhet la sig och jag hann känna en våg av hopp skölja genom mig. Kanske vände det nu. I samma stund borrade hon en vass nagel djupt in i huden på min hals. Jag skrek rakt ut och Elsa skrattade kluckande. Sedan den dagen aktade jag mig noga, som en strykrädd hund ryckte jag till när hennes ansikte eller händer kom för nära mig.

När hade det skett då? När hade min dotter ersatts av denna sadistiska lilla varelse? Jag var övertygad om att barnet faktiskt var ett annat än min flicka, rent kroppsligt. Det var inget jag hade sagt till Jonas, han trodde redan att jag var galen nog som det var, men jag kunde svära på att Elsa hade haft ett tydligt födelsemärke på högra låret. Det hade inte det här barnet.

Saknaden var kraftfull, men oron bredde ut sig inom mig som en svart solfjäder. Ju större flickan blev, ju svårare hade jag att värja mig för henne. Hon kröp tidigt och utvecklade en imponerande fingerfärdighet. Jonas var stolt, medan jag försökte vidta säkerhetsåtgärder. Skruvar i lådor lirkades upp vilket resulterade i att tunga grytor och föremål föll ut och ner på mina fötter när jag öppnade dem. Jag började gömma allt som var vasst efter att ha fått ett häftstift inkilat under nageln när jag skulle plocka fram rena underkläder i nedersta byrålådan. Ingenting var en slump, tänkte jag när jag såg den rundlagda babyn sitta på sin filt i vardagsrummet och stapla klossar. Men bara jag visste det och bara jag såg. Jag undrade ofta varför hon var ute efter mig, vad jag hade gjort. Under dessa månader var mina tankar mörka och jag var skör av trötthet. Jonas och jag hade nästan slutat prata helt och jag sörjde vårt förhållande och vår flicka.
Jag isolerade mig ganska mycket under den här perioden eftersom jag inte vågade ta mig ut med Elsa mer än nödvändigt. Hemma visste jag vilka potentiella faror som fanns och ärligt talat saknade jag ork. Försiktigt såg jag fram emot våren när jag skulle börja jobba igen, jag intalade mig att det skulle göra mig gott och att vi kanske skulle ta oss ur denna mörk spiral vi tycktes ha fastnat i. Kanske kunde jag lära mig leva med barnet.

När eftermiddagarna började bli ljusare föreslog Jonas att vi skulle ta en dagsutflykt till någon trevlig skog, promenera med Elsa i sele och ta med matsäck. Jag blev glad över hans förslag, vilket jag tror att han i sin tur gladdes över. Vi packade oss in i bilen och körde iväg, Jonas satt i baksätet med Elsa och jag bakom ratten. Det var skönt att köra, och jag kunde släppa ner axlarna och höja volymen på radion och för en sällsynt stund känna mig avspänd. Ganska snart insåg vi att tanken behövde fyllas på, så jag svängde in på en mack. Medan Jonas tankade satt Elsa stilla i sin stol och såg på mig. Minen var allvarsamt betraktande och jag började snart flacka med blicken, med händerna klibbande mot ratten. Hennes mörka blick fick mig av någon anledning att kastas bakåt i tiden, till en plats jag ogärna återvände. Tacksamt vred jag om nyckeln i tändningslåset när Jonas hoppade in i bilen, och vi körde ut på motorvägen.

Sittande i bilen tillsammans med min familj, var jag ändå plötsligt där igen, på konferensgården med vinglaset i handen och mitt egna konstlade, hesa skratt i öronen. Mitt sexiga skratt. Det som jag lärt mig att män tyckte om att höra, samtidigt som jag lät tungan fukta läpparna. En diskret påminnelse om hur sensuell en mun kan vara. Huvudet bubbligt av flera glas cava och mina tankar tröga och destruktiva. Som om mitt jag hade slagit in på ett gammalt spår som var väl uppkört, som jag visste precis. Dit jag hade lovat mig själv att aldrig återvända.

Jag böjde mig fram när han sa något som skulle vara roligt, och kände hans skäggstubb mot min kind medan jag höll om hans kavajbeklädda arm. Jag kände att han ville ha mig, och kraften var så stark att jag inte kunde bryta skeendet vi hade framför oss, ens om jag hade försökt. Berusad och trasig gick jag till sängs med honom, lät honom bekräfta mig och det var som ytterligare ett rus, starkare än något annat. Dagen efter mådde jag förstås vidrigt. Äcklad av mig själv, som efter varje gång. Skillnaden mellan nu och då var att jag hade något att förlora. Jonas fanns hemma och väntade på mig, och jag hade tagit ett återfall.

På vägen hem funderade jag på hur jag skulle berätta för honom. Väl hemma bekände jag att jag hade druckit, men jag klarade inte av att säga att jag också hade legat med en annan. Jag stod inte ut med tanken på att han, det enda som varit gott i mitt liv, aldrig skulle se på mig på samma sätt igen. Jonas såg min ångest och slöt mig i sin famn, i tron att jag grät över det jag nyss berättat. Viskade att vi tillsammans skulle se till att det inte hände igen och sa tröstande att jag ju hade klarat fyra nyktra år galant. Återfall var normalt och behövde inte innebära ett stort misslyckande. Jag lät mig tröstas och bestämde mig där och då för att aldrig berätta vad som mer hänt. Det var ett återfall, och ingenting som någonsin skulle ske igen.

Utflykten var lyckad och jag drack kaffe medan Jonas lekte med Elsa. Jag ansträngde mig för att inte låta ångesten blomma ut, och jag tyckte att jag lyckades ganska bra. Det hade hunnit bli mörkt när vi kom hem till huset igen. Det var när vi packat ur ryggsäckarna ur bilen som det hände. Jag förbannar mig själv för att jag inte var mer vaksam. Varje hundradel i händelseförloppet var smärtsamt tydligt. Hur Jonas först lyfte Elsa ur bilen och gav henne till mig. Hennes mörka ögon, den lilla munnen som missnöjt kröktes när hon såg mig. I handen höll hon en skallra som hon släppte framför sig med en medvetenhet jag alltid funnit onaturlig för hennes ålder. Jag hann inte ropa till Jonas att se upp förrän han hade snott om och trampat på skallran. Den rullade under hans fot och gav hela hans kropp fart bakåt. Han hade flaxat med armarna för att parera men utan att lyckas. Ljudet när hans bakhuvud träffade trottoarkanten var dovt och underligt vibrerande. Det enda jag minns är att jag vrålade rakt ut när hans kropp ryckte till som i spasmer och när den mörka blodpölen snabbt expandera under hans huvud. Jag minns också att Elsa log och jollrade under hela förloppet och hon skrämde mig till illamående. Hennes kropp brände i min famn och de små fingrarna rörde sig som tentakler över min hud. Belåtet. Jag lyckades ringa efter ambulans och kvinnan i grannhuset kom ut och tog Elsa ur min famn medan jag försökte få kontakt med Jonas.

Den händelsen fick mig att förstå att Elsa livnär sig på min smärta. Hon är en glad, välnärd och livlig bebis. I takt med att hon växer och utvecklas, bryts jag ner. Till en början var jag orolig för mitt liv, men nu vet jag att hon behöver mig. Min oro och rädsla göder henne. Mitt självhat och min sorg gör henne starkare. Och hon har upptäckt min absolut svagaste punkt.

Dagen efter att Jonas förlorat medvetandet och lagts in på sjukhus med oklar prognos, tog hon sina första steg. Jag förstår att jag har förtjänat henne, men att jag måste ställa saker till rätta. Det finns ingen enkel väg ut, och ärligt talat börjar jag bli riktigt trött på det här livet. Mörkret kommer alltid ikapp. I morgon förmiddag tar jag henne i vagnen och går till pendeltågsbron med vy över hela vårt villakvarter. Jag tar upp henne och håller henne över räcket så att hon kan se båtarna långt där nere. Sedan släpper jag taget och låter henne falla. Jag följer med henne om det krävs.

Signaturmelodi

Ni har hört “Barnet”, skriven av lyssnaren Emmy, och uppläst av Elinor Svensson. Och i detta mörker, som måste vara bra nära det absoluta, kanske ännu värre än det som de ensamma männen kände ute på den oändliga isen år 1845 långt upp i norr, lämnar vi er idag, kära lyssnare.

Ni har hört ett avsnitt av Creepypodden med mig Jack Werner, som i vanlig ordning har producerats och fått musik av Ludvig Josephson. Ni kan nå oss på Facebook och Instagram, där vi heter Creepypodden, och ni får gärna skicka in era egna berättelser om ljus eller mörker till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa vad ni har att berätta, och ni har chansen att få det uppläst här i podden. Och som vanligt:

Tack för att ni har lyssnat.