Avsnitt 222: Han som gräver

Sommaren 1992 var jag elva år och hade precis gått ut femte klass. Sommarlovet hade pågått några veckor och ännu kändes sommaren oändligt lång. Lång på det där sättet den bara är när man är barn. Varje morgon när jag slog upp ögonen låg ännu en dag framför mig, full av möjligheter och ännu utan vuxenlivets krav.

Landet hade i början av juni drabbats av en värmebölja som aldrig verkade vilja ta slut. Överallt var gräsmattorna torra och gula. När jag gick barfota i trädgården stack gräset inte längre mot mina fotsulor, som det gjort första varma sommarveckan, istället låg det ner, avbrutet, matt och bildade en hal matta. Inga barn orkade leka ute i solen och på nätterna sov vi med fönstren på vid gavel i hopp om att få en stunds svalka.

Jag och mina föräldrar tillbringade sommarens lediga dagar i vår trädgård, eller på den närliggande stranden. Min bror, Axel, var tre år äldre och hade fått lov att tillbringa några lovveckor tillsammans med sin kompis i deras sommarstuga. Även om han bara varit borta i några dagar så saknade jag redan någon att leka, eller till och med att bråka med.

Mina vänner, som växte upp i mer välbeställda familjer, var alla iväg på olika semesterresor. Ibland damp det ner ett vykort i brevlådan med bilder på pittoreska gator och milslånga stränder. Alltid med samma konstlade texter. Hälsningar från ett soligt Visby, soliga hälsningar från västkusten. Precis som om synen solen var det som utgjorde grunden för en riktigt lycklig sommar. Vi tillbringade som sagt sommarlovet hemma denna sommaren, mycket tack vare familjens ekonomiska situation. Mamma och pappa hade båda två blivit av med sina arbeten under den finanskris som rådde under nittiotalets början. De var långt ifrån ensamma om att få lämna sina arbeten, bara på vår gata hade tre andra familjer drabbats av samma öde. Grannhuset hade till och med lagts ut till försäljning. ”Skilsmässa”, hade jag hört mina föräldrar säga, och jag anade att det kunde kopplas ihop med de ständiga bråk vi hört från grannfamiljens hus på kvällarna.

Trots att arbetslösheten säkert påverkade mina föräldrar så kan jag inte minnas att de lät det påverka deras muntra sätt att se på livet. Det som verkade tära på dom var värmen, hettan som gjorde kroppen långsam och tankarna slöa, men som ändå gjorde att irritation och ilska kunde blossa upp lika snabbt som en flamma i en bensindunk.

Sommarlovsdagarna började alltid på samma vis. När jag klätt på mig, sprang jag ner för trappan till nedervåningen och ut genom den öppna ytterdörren där frukosten väntade på mig. Alltid uppdukat på vårt vita utebord i plast, som var placerat i skuggan från syrenhäcken. Så började även den dagen då min berättelse tar sin början.

Jag lät mina bara fötter vila mot den lena marken under trädgårdsbordet. Jag hade ätit upp min tallrik med fil och kalaspuffar och skulle precis lämna bordet. Både mamma och pappa var upptagna med varsin tidning. Då och då bröts tystnaden av det låga prasslandet när de vände blad, eller av klingandet från en sked mot en kaffekopp. Säkert var det stillheten som gjorde att jag ens märkte av det. Ett dovt ljud, eller, ljud är fel ord. Det var en darrning. Mot mina bara fotsulor kändes det som om marken vibrerade lätt. Som om något skrapade mot sten och torr jord där nere under mig. Fascinerad tryckte jag fötterna hårdare mot marken, säker på att jag inbillade mig. Men nej, jag kunde känna det tydligt om jag verkligen ansträngde mig. Jag studerade mitt glas med vatten som stod på bordet, vibrationerna från marken var inte tillräckliga för att det skulle synas på ytan.

– Pappa, känner du? frågade jag försiktigt. Precis som om ljudet från min röst skulle få vibrationerna att försvinna innan jag hunnit dela med mig av upplevelsen.

– Hmm? sa min pappa frågande.

– Det är något under marken, kom, sätt foten här! sa jag ivrigt och pekade på platsen jag pressat mina fötter mot. Pappa gjorde som jag sa och satte sin stora sko på platsen jag just visat, en väl ingången, svart träsko som fick mig att skämmas. De gav ifrån sig ett klapprande ljud mot hårda ytor.

– Det låter precis som högklackade skor, hade min kompis Alfred frustande av skratt beskrivit ljudet en gång. Sedan dess hade jag gjort otaliga försök att övertyga pappa om att göra sig av med dem, och skaffa sig några modernare, och framför allt tystare skor.

Alla försök hade dock hittills varit lika framgångslösa.

– Nej, jag känner inget, sa pappa och gav sin tidning ett längtansfullt ögonkast.

– Vad är det jag ska känna?

– Men ta av dig skorna då! utbrast jag irriterat. Du kan inte känna det med dom på dig.

Jag kände hur mitt tålamod var slut. Värmen gjorde mig redan svettig och irriterad. Det skulle bli en lång dag.

– Jaha du, sa min pappa och satte sig ner igen med ett leende.

– Den här gången lurar du inte heller av mig skorna, så det så.

Han fällde upp tidningen framför ansiktet men en liten smäll och samtalet var avslutat. Jag satt kvar en stund i tystnad, åt en skål med sval fil till, samtidigt som jag tryckte mina fötter mot marken. När frukosten var uppäten och mina föräldrar tog sig an veckans projekt, att få ordning på vårt igenvuxna trädgårdsland, så dröjde jag kvar vid trädgårdsmöblerna. När jag var ensam ställde jag mig på knä och lade ena örat mot marken. Jodå, där nere rörde sig något. Lyfte jag örat från marken hördes ingenting, men låg jag med örat tryckt mot gräset så kunde jag urskilja ett skrapande ljud därifrån. Eftersom det inte verkade bli en stranddag idag så bestämde jag mig för att tillbringa dagen i vår trädkoja, tillsammans med en hög serietidningar och en och annan stulen flaska läsk från garaget.

Under timmarna som följde varvade jag läsning med att med jämna mellanrum klättra ner och springa bort för att lägga örat mot marken och lyssna. Varje gång hörde jag samma ljud, kände samma svaga vibrationer. Först efter några timmar märkte jag att ljudet blivit svagare vid trädgårdsmöblerna, men om jag istället lyssnade en halv meter därifrån, så lät ljudet starkare igen. Det gjorde mig förbryllad och nyfiken. Det flyttade på sig. Jag var säker på att det var något som grävde sig fram, men jag var osäker på vad det kunde vara. Min kunskap om vilka djur som kunde tänkas leva där under oss, i jorden var begränsad, min fantasi var dock mer gränslös. I mina fantasier kunde källan till ljudet vara allt från en mullvad till brottslingar på flykt från en fängelsecell.

Framåt kvällen började jag känna mig alltmer uttråkad och lite frustrerad, ljudet hördes fortfarande men hade inte på något sätt ändrats i vare sig ljudstyrka eller karaktär. Källan till ljudet hade dock förflyttats runt tre meter och det var det som fick mig att inte tappa intresset helt. När solens sista strålar började försvinna, och min mamma sagt till mig tre gånger om att det var dags att komma in, började jag känna mig lätt desperat. Jag visste att jag var tvungen att lämna trädgården och mysteriet med skrapljudet. På ett otåligt barns vis började jag banka på gräsmattan. Först med en hand och sedan med båda. När jag låtit mina knytnävar hamra mot marken en stund slutade jag och lyssnade. Tystnad. Det hördes ingenting från jorden. Jag formade händerna till en tratt och satte mot marken.

– Hallåååå?? vrålade jag ner mot underjorden.

– Är det någon där? Hallåååå!

Vad hade jag väntat mig? Ett svar? Att någon skulle ropa “hej” tillbaka? Marken svarade genom att förbli tyst. Inga mer skrapande ljud. Detta uppmuntrade mig. Jag bankade, ropade, jag till och med hoppade jämfota på marken. Innan jag slutligen gav upp och gick in till vårt hus ropade jag en sista gång mot marken. Jag var trött, ville ha en förklaring. Jag ville se tjuven, mullvaden eller vad det nu var som lät. Jag föreställde mig de historier jag skulle kunna berätta för min bror och mina vänner när de kom tillbaka. Framför allt ville jag kunna visa min pappa att det visst var något i marken. Både han och min mamma hade först skojat om min nya hobby, att ligga med örat tryckt mot gräsmattan. Men efter ett par timmar hade de börjat samtala viskande med varandra när de trodde att jag inte såg. Framåt eftermiddagen hade både min mamma och pappa legat på knä vid trädgårdsmöblerna och lyssnat. Från mitt fönster i trädkojan fnös jag föraktfullt när jag såg vad de höll på med. Där skulle de minsann inte höra något, det hade varit för sent i många timmar. Jag hade såklart kunnat visa dom att ljudet förflyttat sig men jag tänkte att de fick skylla sig själva. När de reste sig kunde jag se hur de skakade på huvudet åt varandra innan de återvände till trädgårdslandet. Jag ställde mig på knä en sista gång, lutade mig fram så att munnen nästan nuddade det torkade gräset och ropade – Kom upp, jag vill ju bara se dig!

Några dagar passerade och jag fortsatte att undersöka ljudet. Dock lite mer diskret för att inte oroa mina föräldrar. De var redan då bekymrade över hur mycket tid jag tillbringade ensam den sommaren. Precis som om det var mitt eget fel. Istället för att ligga med örat mot marken hade jag börjat stanna upp i trädgården, blickstilla och barfota stod jag och kände vibrationerna. För att kunna följa ljudets väg lade jag ut små stenar som visade hur det förflyttade sig. På en vecka kunde jag tydligt se att ljudet verkade röra sig mellan de platser där vi i familjen rörde oss mest. Från trädgårdsmöblerna mot huset, för att sedan ändra riktning på det ställe där jag bankat och slagit på marken. Från den platsen hade ljudet förflyttat sig mot trädkojan, och efter det tagit sikte mot vårt trädgårdsland. Jag såg framför mig ett virrvarr av tunnlar under vår trädgård, långa och helt mörka. Tunnlar där något verkade följa ljuden vi ovan jord gav ifrån oss.

En morgon, veckan efter jag först lagt märke till skrapandet, vaknade jag som vanligt av solen som letade sig in genom springan mellan fönsterkarm och rullgardin. Värmen låg tung i rummet och jag kunde höra en flugas slöa surrande bakom rullgardinen. Jag brukade ligga kvar en stund och fundera på vad jag skulle hitta på under dagen, men den här morgonen vill jag minnas att jag skyndade mig upp och sprang nerför trappan för att komma ut.

När jag sprang ut på gräsmattan hann jag komma halvvägs till trädgårdsmöblerna med den väntande frukosten innan jag anade att något var annorlunda. Jag såg i ögonvrån att mina föräldrar stod vid kanten av vårt trädgårdsland och jag kunde se att de verkade fundersamma över något. Min pappa kliade sig i skäggstubben och såg ned i landet. Jag kilade dit för att se vad som stod på.

– Det här var märkligt, vet du något om det här? frågade pappa.

Jag gick närmre landet för att kunna se vad han pratade om. Det såg ut som det gjorde kvällen innan, ogräset som hade fått växa fritt under de sista somrarna hade mina föräldrar rensat bort, och jorden hade med stor möda luckrats upp och blandats med gödsel. De hade slitit i värmen i en vecka för att få ordning på jorden, jag förstod inte hur de orkat.

När jag kom närmre såg jag vad det var de hade reagerat på. I mitten av landet hade jorden sjunkit en aning, och i mitten av fördjupningen stack det upp en bit tyg. Blått jeanstyg. Min pappa gick dit för att dra upp tyget, men kunde inte rubba det. Han tog tag i det som verkade vara ett byxben och drog, med fötterna stadigt placerade på varsin sida om tygstycket, men det satt fast. Endast ett par decimeter stack upp ur jorden. Min pappa rynkade pannan och frågade mig undrande om jag hade grävt ner ett par byxor. Jag fnös och tyckte att frågan var helt orimlig. Min mamma föreslog att de kanske varit så pass trötta kvällen innan att de inte märkt att tvätten blåst ner och sedan råkat täcka över ett par jeans med jord. Min pappa tittade skeptiskt mot tvättlinan, den var uppsatt mellan två av trädgårdens björkar och på den hängde mycket riktigt tvätt som de hade hängt upp dagen innan men inte orkat plocka ner. Hade det hängt ett par jeans där med?

– Ja, kanske det, muttrade min pappa men jag kunde se att han tvivlade starkt på det.

Själv kunde jag inte minnas att någon av oss kunnat bära långbyxor under hela sommaren. Det hade varit för varmt. Och när hade det senast blåst? Han gick för att hämta en spade och min mamma följde efter. Jag stod ensam kvar och tittade på tyget, tänkte att man måste vara jävligt trött om man gräver ner byxor utan att märka det. Solen brände i nacken och på avstånd kunde jag höra mina föräldrars prat från verktygsboden. Även om jag inte kunde urskilja några ord så hörde jag på deras tonlägen att de var irriterade på varandra och att ett gräl hängde i luften.

Plötsligt, så snabbt att jag knappt hann reagera så försvann byxbenet ner i jorden. Det var som om någon satt där, under jordytan och drog så hårt den kunde i andra änden av jeansen. På ett ögonblick var de borta, det gick så snabbt att jag för ett ögonblick undrade om de någonsin varit där. Jag drog efter andan och just då kom mina föräldrar tillbaka. – Dom är borta, fick jag ur mig, rösten var knappt hörbar. Jordytan låg stilla och inga rörelser som kunde bevisa det jag precis sagt syntes till.

– Men vart är byxorna nu då?

Pappa lät irriterad, morgonen var tryckande varm och fick oss alla att kämpa med tålamodet. Han tittade på mig.

– Är det du som skojar med oss? Sånt här trams vill jag inte vara med om, jag hoppas för din skull att det inte var mina jeans du grävt ner här.

Han gav mig spaden och gick sedan iväg med arga kliv. Jag visste alltid om han var arg eller inte beroende på hur stegen lät. Nu lät de hårda och snabba, inte ett bra tecken. Jag var fortfarande skakad över det jag sett och vände mig mot mamma för att förklara.

– De bara försvann, ner i marken, jag lovar! utbrast jag.

Hon tittade lite besviket på mig och följde sedan efter pappa.

– Gräv upp byxorna, sa hon över axeln innan hon gick.

Jag hörde deras låga, hetsiga samtal som säkert handlade om mig, försvinna bort mot frukostbordet.

Om det varit en gnagare så förstod jag inte hur min starka pappa misslyckats med att rubba byxbenet ens en centimeter.

Jag såg på spaden jag fått i min hand och började gräva. Ilskan gjorde att jag fick krafter jag inte visste att jag hade. Spadtag för spadtag grävde jag mig nedåt i jorden på samma ställe som tyget försvunnit. Ilskan tvingade bort all rädsla och gjorde mig beslutsam, nu skulle mysteriet lösas. Mina föräldrar hade luckrat upp jorden ungefär tre decimeter, sedan skulle det bli svårare att gräva. Men så blev det inte. Så länge jag höll mig under punkten där byxorna stack upp så var jorden mjuk och lös, men kom jag för långt åt sidorna så var marken hårt packad. Det var som om jorden jag nu grävde bort nyss var ditlagd. När jag grävt nästan en meter ner kände jag att marken var stenhård, det tog helt stopp när jag försökte ta ett spadtag. Om jag däremot skrapade med spaden på hålets högra sida så kändes det mjukt, väldigt mjukt. Jag flämtade till när väggen rasade och blottade ett hål, inte mer än kanske fyra decimeter i diameter. Det verkade slutta neråt, småsten och jord rann ner i dess mörker när jag petade med spaden på kanten.

Då fick jag en idé. Jag klättrade upp och sprang för att hämta en låda med smällare som jag och min bror gömt i vår trädkoja. Det var en av våra största skatter och de fick bara användas vid särskilda tillfällen. Jag bedömde att detta var ett sådant. Jag gjorde en, enligt mig själv, mycket proffsig bedömning. Jag skulle börja med några små ryssar, funkade inte det så fick jag offra ett smatterband, och i värsta fall även några av våra största smällare.

Jag tände den första ryssen och slängde ner den i hålet. En smäll hördes men inget annat. Samma sak var det med de följande smällarna. Kulspruteljudet från smatterbandet som jag slängde in i hålet gav inte heller någon effekt, och jag tog fram de största smällarna vi hade. Maxiskotten. Tre, bestämde jag mig för, fler kunde jag inte göra av med. Det skulle min bror aldrig förlåta. Smällarna lyckades vi tjata till oss en gång varje år, till nyårsafton så det gällde att inte slösa med dem. Det luktade av krut från hålet nu, men även efter de tre större smällarna så var det tyst, inget djur i sikte.

Då hämtade jag trädgårdsslangen. Jag förde in slangen i gången jag funnit, sedan sprang jag och vred på vattnet. Nu var det bara att vänta. Jag släpade bort en solstol till trädgårdslandets kant, ett stort äppelträd skuggade platsen och jag satte mig ner och väntade. Stolens fjädring knarrade och jag sjönk djupare ner i den tjocka, mjuka dynan. Den var solvarm och luktade sommar. Att gräva hade gjort mig trött och jag sov gott redan efter några minuter. När jag vaknade var det till ljudet av två mycket arga föräldrar. Föräldrar som högljutt försökte få deras son att förstå att han nästan tömt deras brunn, där vi fick allt vårt dricksvatten. Jag satte mig upp och såg bort mot landet, hur länge hade jag sovit? Några timmar? Jag såg bort mot trädgårdslandet och såg något märkligt. Från platsen där jag grävt i trädgårdslandet fanns nu ett grunt dike som löpte genom trädgården. Hela vägen från landet mot grannens trädgård var det synligt. Inte djupt, det var som om marken sjunkit någon decimeter. Jag förstod direkt. Hålet jag hittat var öppningen till en tunnel. En tunnel vars väggar hade kollapsat när den fyllts med vatten. Jag skämdes. På avstånd hörde jag mina föräldrar prata om allt från utegångsförbud till indragen veckopeng men jag orkade inte bry mig. Skam och ilska brände mina kinder och jag stod en stund och övervägde mina alternativ. Skulle jag stanna och riskera ännu en utskällning eller skulle jag ge mig av? Lätt val. Jag bestämde mig för att ta en tur till stranden tills mina föräldrar hunnit lugna sig något.

Samhället vi bodde i var litet, ungefär 400 villor och ungefär hälften så många sommarbostäder. Villaområdet ligger granne med havet, det enda som skiljer dem åt är ett stycke barrskog.

Jag tog mina badbyxor, en handduk och en bok, tryckte ner allt i min ryggsäck och gav mig iväg. Jag genade över grannens trädgård på väg ner mot stranden. Huset hade legat ute till försäljning i säkert ett halvår. Jag hade hört mina föräldrar prata om grannarnas skilsmässa och att de hade svårt att få huset sålt. I alla fall till det begärda priset. Det sista jag hört var att de skulle försöka hyra ut huset tills de kunde hitta en köpare, som hos så många andra familjer så var alla inkomster välkomna. Huset var ett tegelhus, en våning, med gillestuga i källaren. Jag hade varit där många gånger eftersom sonen i huset, Daniel, hade gått i min klass fram tills hans föräldrars skilsmässa. När huset lades ut till försäljning flyttade hans föräldrar till varsin lägenhet i en stad en halvtimme från oss och Daniel fick bo hos dem växelvis.

Jag mindes tydligt hur ljuvligt sval källaren varit sommartid. Vi brukade hänga där, jag och mina kompisar, spela spel, berätta spökhistorier och övernatta på medhavda liggunderlag. Jag rundade huset och kom ut på trädgårdens baksida. Den såg lika torr och sönderbränd ut som vår, fast utan trädgårdsmöbler och plastkrukor med blommor, som i alla andra trädgårdar. Inga spår av vare sig Daniel eller hans familj syntes längre. Det enda tecknet på liv var några gropar som någon grävt i hörnan av trädgården. Säkert hade de tänkt plantera träd eller något innan de flyttade tänkte jag och kilade vidare.

Jag tillbringade några timmar på stranden, varvade bad med att ligga på min handduk och läsa. Jag hade hela tiden hoppats på att någon kompis skulle dyka upp men det hade varit förgäves. På stranden fanns visserligen några barnfamiljer, men de hade bara småbarn med sig. Detta var verkligen en ensam sommar.

För att komma hem från stranden fick man gå en kort promenad på en stig genom tallskogen. Doften av tall, den mjuka stigen och de höga träden fyllde mig med en trygg, välbekant känsla. Här hade jag cyklat eller gått nästan varje sommardag så länge jag kunde minnas. Jag kunde varenda sväng, varje sten och rot som stack upp på stigen. Stigen jag gick på korsades av mindre djurstigar som slingrande försvann genom blåbärsriset. Vi brukade ofta följa dem när vi plockade bär, men inte annars, de ledde inte till något särskilt, en glänta eller till en åker.

Idag var jag ensam på stigen och jag lät tankarna fara. Jag funderade över ljuden, byxorna och längtade plötsligt efter min bror. Han hade säkert kunnat förklara allt. Jag hörde ljudet av steg i blåbärsriset en bit framför mig. Jag stannade upp och kikade mellan tallarna, jag kunde se att någon gick på en av djurstigarna som korsade min väg. Personen var lång, gänglig och gick i ett lugnt tempo. Jag såg en man, klädd i en stor grå tröja och jeans. När han nådde stigen svängde han av och fortsatte i samma riktning som jag så att jag gick bakom honom. Jag smög försiktigt efter, utan att veta varför så ville jag inte störa mannen.

Hans hår var tovigt, med samma färg som sand. Något hade runnit längs mannens rygg. Från halsen och ner över skulderbladen såg jag en mörkröd rännil, av blod? Hans nacke och bakhuvud var bleka och stod i skarp kontrast mot fläcken på tröjan.

Han gick så långsamt att jag snabbt knappade in på honom och fick anstränga mig för att gå långsamt. Jag minns att jag reagerade på att han verkade gå så planlöst, hans dinglande armar och avslappnade hållning avslöjade att han inte var en person som gick mot ett bestämt mål. Han verkade bara.. gå. Jag funderade på om han var skadad, om det var därför han gick så långsamt men hans steg var för..muntra. Om det var blod, vems var det då om det inte var mannens? Jag noterade att han var barfota, ur de alldeles för långa benen på hans jeans stack smutsiga fötter fram. Att han gick utan skor hade inte varit så märkligt om han bara gått på stigen från stranden till villaområdet. Stigen var, trots att den bestod till stor del av barr och förmultnade växtdelar, riktigt mjuk att gå barfota på. Djurstigarna hade jag dock inte valt att vandra på utan skor som mannen nu gjorde. De var ofta täckta av barr och kottar, gick genom snåriga buskar och täta blåbärsruskor.

Mannen tycktes nu gå ännu långsammare. Jag hade ännu inte sett hans ansikte framifrån, men det var något med kinderna som fick mig att fundera på om han log. Kindbenen såg mer markerade ut, noterade jag när hans huvud vreds en aning. Precis så brukade min mammas kinder avslöja om hon skrattade, när hon stod med ryggen mot mig. Stämde det in på mannen så måste han verkligen vara jätteglad, ha ett riktigt brett grin där han gick. Som om han fått syn på en vän och var på väg att hälsa. En plötslig tanke dök upp, var anledningen till att han gick så långsamt framåt, att hans mål egentligen låg bakom honom. Mål, eller…byte?

Samtidigt som tanken for genom mitt huvud såg jag att mannen stelnade till. Inte mycket, mer som om en rysning gick genom hans kropp. Under en sekund stannade han upp innan han fortsatte att gå. Långsammare igen. Jag började fundera på mina alternativ, skulle jag gå tillbaka till stranden och vänta där tills någon annan familj skulle hem, eller skulle jag fortsätta genom skogen. Vi var bara några minuter från asfaltsvägen och jag var trött och ville hem. Jag var hungrig och väldigt törstig, jag hade missat både lunch och frukost och kände mig nästan vimmelkantig. Samtidigt så kände jag ett allt starkare obehag mot mannen framför mig. Jag påminde mig själv om att det inte var ett brott att gå i skogen, inte ens barfota, och bestämde mig för att fortsätta min vandring hemåt. Jag var ju 11 år, då betedde man sig inte som en rädd barnunge.

Under tiden vi gick lät jag blicken glida över mannens kropp. Var han inte längre än han var när jag först stötte på honom? Armar och ben såg längre ut på nära håll. Armarna var liksom.. mer hängande och svängde mer. Och varför var han så smutsig? Kläderna såg dammiga och fläckiga ut, som av torkad lera.

Jag fick inte riktigt bilden av honom att gå ihop, något kändes skevt när jag såg mot mannens håll. När jag såg mot hans nacke fick jag höja blicken en aning, det var jag säker på att jag inte behövt göra tidigare. Och jag var verkligen säker på att hans jeans inte varit så korta. Nu slutade de en bra bit upp på hans vad. Jag fick svårt att andas lugnt, hade all tid i solen gjort att jag drabbats av solsting? Allt med mannen kändes så fel. Jag lät blicken svepa längs med stigen istället, den fick mig att bli lugnare. När jag följde tallarnas välbekanta rötter med blicken var jag helt plötsligt säker på att jag inte drabbats av solsting. Det var mannen som var fel, inte jag. Det var bara när jag såg på honom som allt blev skevt och förvrängt. Då fastnade min blick på hans händer. Sedan gick allt snabbt. Jag hann se händer, fingrar, som var fel, som inte var riktiga händer. De var för långa. Ur tröjärmen stack dom fram, dubbelt så långa som händerna borde varit och sjukligt vita. Handflatan såg ut att vara dubbelt så lång som på en vanlig hand och varje finger slutade med en liten spets. Det kändes som att falla, när min hjärna inte kunde bearbeta det jag såg, då föll jag. Inte min kropp men det kändes som om mitt medvetande föll fritt, utan något att hålla fast vid.

Ögonblicket varade bara någon sekund, det var tillräckligt långt för att hinna fästa ögonen på händerna, men alldeles för kort för att jag sedan skulle kunna vara säker på vad jag sett. På håll kunde jag ana den ljuvligt trygga villaidyllen. Jag hörde ljudet av en gräsklippare, skrattande barn och mellan tallarna kunde jag ana hus. Mannen verkade ha gjort detsamma för lika snabbt som han klivit upp på stigen, lika snabbt vek han av från den. Han svängde tvärt till höger och försvann genom blåbärsriset. Några granar skymde sikten för mig och jag såg inte längre mannen. Jag stod helt stilla. Jag hörde mannens långa kliv försvinna genom vegetationen, för att så småningom tvärt avstanna. Stod han stilla? Så långt bort att hans steg inte längre hördes kunde han inte ha kommit. Jag var säker på att vi båda stod och väntade på den andres drag. Lyssnade efter ljud som kunde avslöja vad den andre tog sig för.

Stanna eller fly? Jag valde det sistnämnda. Jag sprang så snabbt att det kändes som att jag flög genom skogen. Jag stannade inte förrän jag stod framför vår ytterdörr. Jakten som jag förväntat mig uteblev. Ingen man kom springande bakom mig. Inga långa händer hade lagts på mina axlar och dragit in mig bland buskar och sly.

Jag sprang upp till mitt rum och stängde dörren med en smäll. Tankarna skenade. Det var så mycket jag inte förstod. Varför hade jag blivit så rädd när jag först sett mannen? Och, varför hade jag ens tänkt tanken att jag varit ett byte, det var helt befängt. Jag intalade mig att min fantasi spelat mig ett spratt. För, det fanns ingen, ingen chans i världen att mannen skulle ha hört vad jag tänkte. Händerna och blodet och det faktum att han verkade kunna ändra storlek på sin kropp aktade jag mig noga för att tänka på.

Resten av eftermiddagen tillbringade jag i mitt rum. Jag fick mina föräldrar att tro att jag inte mådde bra, att jag säkert varit i solen för mycket och behövde vila. Jag hade fönstret öppet så att jag skulle kunna höra om en polisbil eller ambulans kom körande med påslagna sirener. När nyheterna klockan 18 började satt jag tillsammans med mamma och pappa i soffan, beredd på att höra att någon saknades eller hade blivit överfallen i vårt kvarter, men ingen sådan nyhet lästes upp. Jag drog mig tillbaka till mitt rum, drog noga ner rullgardinen och somnade direkt.

Jag vaknade av att mamma ropade från nedervåningen.

– Kom ner och hälsa! Vi har fått en ny granne!

Genom sovrumsfönstret kunde jag se min pappa balansera en bricka med kaffekanna, saft och koppar bort mot utemöblerna. Två dagar hade gått sedan händelsen i skogen och jag hade varit sängliggande sedan dess. Magsjuka, sa min mamma. Jag sa inget. Istället njöt jag av att slippa gå ut, att få saft och mackor uppburna till rummet, och framför allt, att få vara ifred med mina tankar. Nu hade jag dock glömt bort min påhittade sjukdom. Jag fick på mig kläderna i all hast och sprang ner för att hälsa. Tänk om det var en familj med barn i min ålder! Min puls slog lite snabbare när jag skyndade ner. Ingen fanns längre i huset men jag hörde röster utifrån trädgården.

Jag kände mig plötsligt blyg och tittade ner i marken på min väg bort till det väntande sällskapet. En känsla av obehag for genom mig. Jag såg bort mot bordet och såg min pappa hälla kaffe i en kopp som stod framför mannen som satt vid vårt bord. Han satt med ryggen mot mig, lång, gänglig och han verkade skratta åt något min mamma berättade. Ingen familj, inga barn syntes till. Bara mannen. Mannen som var klädd i samma kläder som när jag sett honom sist. Jeans och grå tröja, rentvättade den här gången. Jag såg hans hand sträcka sig mot kaffekoppen, normalstor nu noterade jag. Jag kunde höra klirret när han rörde om i kaffekoppen, fåglar som kvittrade och den oändliga flod av ord som rann från min mammas mun. Men jag själv kunde inte röra mig. Pappa måste ha märkt att något var fel. – Jonas, kom och hälsa, det här är vår nya granne, Dag. Mannen vände sig om, sakta som om han ville dra ut på ögonblicket. Som om det här var något vi länge sett fram emot. Hans ansikte var blekt och märkligt slätt, som om han helt saknade skäggväxt. Åldern var svår att bestämma. För ett barn i min ålder var alla över 20 år antika, men jag gissade att han, trots sitt släta ansikte, ändå var äldre än mina föräldrar.

Ovanför högra ögat hade han ett sår som såg nytt ut, köttigt och rött lyste det och jag undrade varför han inte täckt det med bandage. Han sträckte fram en blek hand mot mig. Kände han igen mig så visade han det inte, men han såg märkligt upprymd ut.

– Hallå där, sa han. Hans röst var torr och lite raspig.

– Jag berättade precis för dina föräldrar att jag flyttat in i huset bredvid.

Hans leende var brett och visade en gulnande tandrad. Jag tog motvilligt handen i min. Han släppte mig inte med blicken och jag såg en fluga landa mitt i hans sår. Den vandrade runt men mannen verkade inte märka något. Hans hand låg fortfarande i min. Den var torr och skrovlig mot min hud. Mot sidan av min hand kände jag något hårt, jag tittade ner och såg att det var mannens naglar. De var tjocka, gulnade och såg ut att växa ut från fingertoppen, istället för att sitta på fingrets ovansida. Kanterna på naglarna hade rullat ihop sig och slutade i spetsar. De fick mig att tänka på en mullvad, eller på handen i lera jag gjort på lekis. En klotformad lerklump med fem tjocka korvar som skulle föreställa fingrar. Till naglar hade jag klippt tjocka sugrör och tryckt fast längst ut på varje fingerkorv. Ett konstverk som min mamma hade i bokhyllan ända tills jag tvingat henne att plocka bort den när jag började tredje klass.

Jag drog snabbt tillbaka handen, kunde inte dölja min känsla av äckel, och satte mig ner. Jag satt så långt ifrån mannen jag kunde. De vuxnas samtal fortsatte och jag blev ensam med mina tankar.

Mannen, Dag, berättade med sin släpiga, torra röst hur mycket han trivdes i grannarnas hus, och att han funderade på att så småningom köpa det. Det enda problemet, berättade han, var fukten i källaren. Det fanns tydliga spår efter en vattenläcka. Det behövdes dräneras runt hela huset och att gräva så djupt, det var inte ett litet jobb, som vi säkert förstod. Under sommaren så hade han ju gärna sovit i källaren där det var svalt men nu vågade han inte det.

– Jag vill ju inte riskera att bli dränkt som en råtta i sin håla, om det skulle komma ett kraftigt regn, sa han fundersamt.

När han sa det hade han blicken fastlåst i min.

– Men, läcker det in vatten tror du, sa min pappa fundersamt och kliade sig i skägget.

– Fukt har jag inte hört Claes eller Lena nämna, men så klart, det kanske inte är något man pratar högt med grannarna om när man vill sälja sitt hus, lade han till med ett litet skratt.

Jag hade hittills inte deltagit i de vuxnas samtal, ändå var hela hans uppmärksamhet riktad mot mig. Jag ville därifrån så snabbt jag kunde.

– Jag är färdig, sa jag och reste mig så hastigt att jag välte omkull mitt glas som fortfarande var fullt med saft. En smäll hördes när det rullade över bordskanten och krossades mot brickan min pappa ställt där. Dag släppte mig inte med blicken.

– Oj då. Det där var en riktig smäll, man kunde tro att det var en bomb som exploderade.

När han sa orden “smäll”, “bomb” och “exploderat” saktade han in när han talade, som för att låta orden sjunka in. Hans blick var fäst i min, helt utan att blinka. Flugan vandrade fortfarande runt i mannens sår. Jag sprang upp till mitt rum. Hur visste han? Om tunneln i trädgården, om vattnet och smällarna? Då undrade jag om han låtit bli att lägga om såret för att han ville att det skulle synas. Om orden han sa var för att plåga mig.

Några dagar gick, båda mina föräldrar verkade vara glada över nytillskottet på gatan och jag såg dem ofta i samspråk med vår nya granne. Jag pendlade hela tiden mellan att vilja vara så långt borta från honom som möjligt och hålla mig i hans närhet för att hålla koll.

Mina föräldrar verkade inte uppfatta att det var något udda med Dag. Det tog inte lång tid innan de återigen bjöd in honom på fika i trädgården, och så satt han där, med ett leende på läpparna och följde mig med blicken. Jag såg honom aldrig tala med några andra på gatan, och han verkade inte göra så mycket om dagarna. På morgonen när vi kom ut i trädgården, var han redan i sin och arbetade. Bara på den sida som låg mot vår trädgård märkte jag efter några dagar. Om min familj lastade cyklarna med badkläder och fikakorg slutade han arbeta och försvann. Samma sak om vi satte oss i bilen för att åka någonstans. Han verkade rastlös. Jag lade också märke till att huset alltid var nedsläckt på kvällarna. Jag såg honom aldrig genom ett upplyst fönster, jag undrade om han gick och lade sig tidigt eller om han satt där inne, ensam, i mörkret, och väntade på nästa dag.

Den enda gången jag såg Dag efter att mörkret lagt sig var natten när regnet anlände. Det lät som om det kom springandes, ljudet av tusentals snabba fötter nådde mina öron när regnet närmade sig vårt hus och snart öste det ner utanför mitt fönster. Ljudet av regndroppar växte sig starkare tills det var ett dån som fyllde den mörka natten och gjorde det omöjligt att sova. En av mina vänner hade återvänt från en semesterresa samma dag och på eftermiddagen hade han ringt och frågat om han kunde sova över hos mig. Äntligen. Ensamheten de sista veckorna hade varit för mycket för mig och jag och Sebastian hade en fantastisk kväll med film, popcorn och skratt. Jag kände mig gladare och bättre till mods än på länge.

På natten vaknade vi båda av regnet. Jag kände att jag inte var det minsta trött längre och vi bestämde oss för att smyga ut. Jag ville känna det svala regnet, känna lukten av våt jord. Så här i efterhand undrar jag varför jag inte kände på mig att något var på väg att ske, att något inom mig hindrade mig från att kliva ut genom dörren. Men allt jag minns är glädje, glädje över svalkan.

Vid ytterdörren tog vi sats och sprang bort till trädkojan. Ljuvligt kallt regn rann nedför hela min kropp och innan vi hann fram var våra kläder genomvåta och klibbade fast på kroppen. Med ett hårt grepp om stegen klättrade jag de sju stegpinnarna upp till min trädkoja. Min pappa, jag och min bror hade byggt den två somrar tidigare. Det var ett gediget bygge, ett rum ståendes på ett stadigt golv av plankor som blivit över efter grannarnas altanbygge. Taket var tätt och var klätt med riktig takpapp. Inredningen i kojan var knappast värd mittuppslaget i ett inredningsmagasin men för en grabb i min ålder var den magisk. En hemmasnickrad, låg bokhylla rymde allt vad man kunde tänkas behöva i en koja. Serietidningar, en burk mynt, lådan med smällare, ficklampa och ett paket med sockriga frostiesflingor som jag lyckats smyga ut från köket en eftermiddag. På väggarna satt posters från OKEJ-tidningarna min bror köpte, en gammal spegel och en samling biobiljetter från alla filmer jag och min bror sett. Jag drog av mig den våta tröjan och slängde den i ett hörn, tog en näve frosties och satte mig tillrätta i saccosäcken som låg på golvet. Sebastian följde mitt exempel och vi satt båda tysta i mörkret och lyssnade på ovädret utanför. Allt som hördes i mörkret var regnet som smattrade mot tak och prasslandet från lövverket runt kojan. Ett avlägset mullrande av åska och det krispiga ljudet när vi tuggade på flingorna. Det tog inte lång stund innan vi slumrade till, jag fortfarande med en söt, klibbig flinga i mungipan. Jag sov en orolig sömn med märkliga drömmar.

Säkert var det ljudet av regn och åska som spelade mina sinnen ett spratt för i min dröm öste regnet ner från en klarblå himmel. I drömmen befann jag mig i vår trädgård, allt gräs hade ersatts av hårt packad jord. Jag hörde det dånande regnet, kände det rinna över mina nakna fötter. Vattnet dansade fram över marken, ivrigt sökande efter minsta spricka där det kunde rinna ner. En enorm sol strålade obarmhärtigt ovanför mig och svedde min hud. Snart såg jag att marken började gunga. Jordskorpan som varit hård sviktade nu och jag förstod att det berodde på att jorden där under var vattenfylld. Det var som att stå på en vattenballong. Trädens grenar vajade i vinden. Min mamma och pappa stegade otåligt fram och tillbaka mellan husvägg och staket, till synes helt obrydda över den märkliga väderleken. Samtidigt som de gick stirrade de ner i marken, jag kunde höra att de viskade sinsemellan. – Snart kommer han, han är på väg nu. Trots att det var en dröm gav deras beteende mig en klump i magen av obehag. Som det så ofta är i drömmar, kunde jag inte röra mig och jag fylldes av en känsla av en annalkande katastrof, jag ville inget hellre än att få mamma och pappa att förstå att vi måste fly. Att det var bråttom. För vad det än var som snart var här, så var det inget bra. Mina fötter var tunga, och hur jag än försökte kunde jag inte få fram några begripliga ord. Varje gång jag öppnade munnen för att ropa ut mina varningar så blev orden till grötiga, blöta ljud. Smaken av våta löv fick mig att hulka och jag förstod varför jag inte kunde prata. Min mun var full med våt, svart jord.

Plötsligt upphörde skyfallet, ljudet av dånande vatten tystnade abrupt och lämnade ett svagt ljud av porlande vatten som rann över marken. Mina föräldrar stannade och väntade förväntansfullt. Båda var tysta och tittade ännu mer koncentrerat mot marken. Då hörde jag skrapljud, samma ljud som jag hört i flera dagar. Ljudet blev starkare, mer rytmiskt och det verkade komma inte bara komma från en punkt, utan från många. Snart hade de skrapande ljuden övergått till bankningar, som hela tiden ökade i ljudstyrka. Ljudet fyllde luften, jag kunde känna ljudvågorna slå mot min kropp och plötsligt såg jag hur marken framför mina fötter började bukta uppåt, som om något tryckte på underifrån, bankade på undersidan av jordskorpan, för att kunna ta sig upp. Den hårda ytan skulle snart ge vika och släppa fram vad det än var där nere. Jag lyckades backa ett steg. Vad det än var som fanns där under ville jag inte se vad det var. Jag lyfte blicken och fick se fler likadana högar resa sig i trädgården. Tiotals högar, hundratals, av någonting som försökte pressa sig ut, uppåt mot världen ovanför. Mina föräldrars blickar var glasartade och de verkade inte lägga märke till något annat än högarna. Jag spottade ut jorden och drog djupt efter andan. Jag tror att det var det andetaget som fick mig att plötsligt vakna.

När jag yrvaket satte mig upp visste jag direkt att något ändrats. Regnet som först svalkat mig fick mina shorts att klibba sig fast, klia och skava på kroppen, och jag frös. Jag reste mig upp och skickade en längtansfull tanke till min varma säng, om jag var snabb nedför stegen och över gräsmattan var jag bara minuter från att kunna sjunka ned bland röran av täcke och kuddar jag lämnat efter mig. Jag vände mig om för att väcka Sebastian, men han var inte där. Fan också, kunde du inte väcka mig, tänkte jag. Han måste ha vaknat och sprungit tillbaka till huset, och lämnat mig kvar ensam. Regnet föll fortfarande, men nu var dropparna mindre och bankade inte lika hetsigt mot taket. Genom kojans alla små fönster kunde jag se att himlen då och då lystes upp av blixtar, fortfarande långt ifrån mig men nära nog för att väcka ett visst obehag. Jag satte mig ner på knä för att kunna klättra ner genom lucköppningen i kojans golv. Stegpinnarna närmast kojan glänste våta i det svaga ljuset från utebelysningen på altanen. Jag skulle precis sänka ner mina fötter mot det översta steget när en blixt fick natthimlen att ljusna. Under en sekund kunde jag se marken under kojan, marken där jag tidigare stått, där det nu gapade ett stort hål.

När min hjärna hunnit smälta vad jag sett hade jag redan dragit upp benen och stod upp i kojan, med ansiktet vänt ned mot marken. Hade det verkligen varit ett..hål? Vi hade ju, för högst en timme sedan gissade jag, stått just där och greppat efter stegpinnen över mig. Hade det varit ett hål där då så hade vi märkt det, det var jag säker på. När åsksmällen kom var jag oförberedd och vacklade till, jag fick tag i hyllan bakom mig innan jag hann falla, och jag hann registrera att min hand välte något kallt och hårt. “Ficklampan” hann jag tänka och lät båda händerna fumla i mörkret för att hitta den. Jag hoppades att batterierna som satt i fortfarande skulle fungera, och till min glädje så gav den lilla glödlampan ifrån sig ett välkommet ljus när jag darrande skjutit startknappen till rätt läge.

Jag tog ett beslutsamt steg mot öppningen i trädkojans golv, tog ett djupt andetag och riktade ficklampan ner mot marken. Jag ville inte erkänna det för mig men jag hoppades desperat att det som sett ut som ett hål i själva fallet var något annat, en fotboll som blåst dit i vinden, en katt som var ute på nattjakt.

Jag undrade om det var så här det skulle kännas att bli galen. För visst var det ett ansikte jag sett där nere i hålet? Ett ansikte, på ett ställe där det inte borde finnas ett. Där det inte fanns en enda rimlig förklaring till varför någon skulle sitta och se upp mot mig. För, hur kunde någon få plats i ett så litet hål? Jag gissade att hålet bara var några decimeter i diameter. Grävt på en plats där jag för bara en liten stund sedan stått.

Under den sekund ficklampans ljus svept ner genom hålet hade jag sett ett ansikte, vem det tillhörde hann jag inte se, men det spelade ingen roll. Jag var rätt säker på vem det var ändå. Det jag sett var vit hud, och två stora mörka ögonhålor som stirrade upp mot trädet. Ovanför högra ögat syntes ett mörkare område. Ett sår. Och så, den leende munnen, som aldrig verkar sluta se så förbannat glad ut.

Ficklampans ljus svepte återigen över hålet, där jag hann se ett par händer sträcka sig mot hålets kanter, som för att kunna dra sig upp. Långa händer. Jag minns att jag skrek och satte mig på kojans golv med händerna för ögonen. Var han på väg? Jag fick nya krafter, välte bokhyllan och släpade den till trädkojans mitt och lade den över öppningen. Nu skulle han inte kunna ta sig in. Jag sjönk ihop i saccosäcken och satt där. Utanför var det tyst, det var som om till och med regnmolnen höll andan, regnet och åskan hade tystnat men jag kunde inte höra någon klättra uppför stegen.

Det sista jag minns är att jag fick syn på spegeln framför mig. Det enda jag såg reflekteras i den var en ljusare fyrkant, som var en fönsteröppning i väggen bakom mig. Jag stirrade på fyrkanten. Sakta steg en svart skugga upp från dess nedre kant. Den hade en rundad kontur och steg långsamt, som om en boll åkte hiss utanför fönstret. Det tog några sekunder innan jag förstod var jag tittade på, det var ingen boll. Konturerna av två öron syntes nu och jag förstod att han var utanför fönstret. Långsamt kom huvudet allt högre upp, utanför ett fönster där det inte fanns några grenar att klättra på. Utanför ett fönster som satt på en trädkoja, minst tre meter över marken. Jag förstod men ändå inte. Såg framför mig hur mannens, eller kanske varelsens fötter fortfarande stod på marken medan dess kropp sträcktes ut för att komma åt mig.

Jag måste ha svimmat. När jag kom till sans var det ljust ute. Mitt huvud värkte och jag hörde hur någon bultade på hyllan jag lagt över kojans ingång. Hallå, Jonas?! Det var min pappas röst, han lät orolig. Nedanför kojan hörde jag mamma ropa på mig. När jag skulle resa mig upp kunde jag inte röra mig, ben och armar gick inte att lyfta. Omtöcknad vände jag ansiktet mot mina ben för att se vad som var fel. Jord. Över hela min kropp låg ett tjockt lager blöt jord. Det såg ut som om någon bakat in mig i en lerkaka. Jag skrek. På något sätt lyckades de få upp luckan, och få in mig i huset. Jag mumlade något om att jag inte mådde så bra och att jag ville gå och lägga mig. Jag kunde inte förklara, vad skulle jag ens säga? Jag lämnade mina föräldrar som fick stå kvar med sina frågor obesvarade. Jag gick mot min säng, kröp ner utan att duscha och sedan sov jag en djup, drömlös sömn och vaknade inte förrän morgonen dagen efter.

Senare berättade mina föräldrar att när de ringt Sebastians föräldrar den morgonen hade de berättat att han vaknat och behövde gå på toaletten och eftersom han inte hade några torra ombyteskläder med sig hade han valt att springa hem istället för att gå till mitt hus. Skitsnack tänkte jag. Det var inte alls likt Sebastian. Att jag legat ensam under en jordhög verkade mina föräldrar avskriva som ett pojkstreck, de var säkra på att vi lekt en lek som spårat ur. Och vad skulle jag säga? Var de oroliga för mitt mående innan så skulle inte en berättelse om att vår nya granne kunde förlänga sin kropp för att kunna kravla runt i tunnlar under marken göra saken bättre.

Det tog några dagar innan jag vågade gå tillbaka till trädkojan. Jag behövde se hålet, se att det var på riktigt, att jag inte var galen. Under stegen saknades gräs men hålet var nu borta, det hade fyllts igen med jord. Men det gjorde inget, den mörka cirkeln av jord berättade allt jag behövde veta. Det hade varit på riktigt. När jag stod där, under trädkojan fick jag syn på något vitt i en av buskarna. Jag gick dit och upptäckte att det var en av Sebastians skor. En vit gymnastiksko som jag visste att han var stolt över. Han hade fått tjata i månader innan han fått ett par. Hade han gått hem med bara en sko? Jag stirrade på revorna på skons undersida. När vi sprang till kojan hade vi båda varit barfota, vi hade nästan snubblat över våra skor som vi ställt mitt i dörröppningen till mitt rum. Alltså måste han ha gått in i vårt hus, tagit på sig sina skor och sedan varit på väg tillbaka till kojan. Men vad hände sedan? Min gissning är att något skrämde honom. Något skrämde honom så pass mycket att han tappade sin sko, eller så slängde han den på det som skrämt honom, kanske för att skydda mig. Jag valde att tro på det sista alternativet.

Jag gjorde många försök att få tag i Sebastian den sommaren, men han svarade aldrig när jag ringde. När jag knackade på hemma hos honom så var det alltid någon av hans föräldrar som öppnade, men Sebastian verkade aldrig kunna komma ut. Var han inte sjuk, så var han bortrest, de hade alltid någon ny ursäkt. Ibland när jag gick därifrån kunde jag se en rörelse bakom hans gardin, men jag såg aldrig hans ansikte där i fönstret. Det var som om han inte längre fanns. När skolan började kom han inte tillbaka, vi fick höra att han var sjuk och efter några veckor hade hela hans familj flyttat. Ingen av dem hörde av sig till oss för att fråga om hans sko, eller för att säga adjö.

Efter natten i trädkojan försvann Dag. Lika plötsligt som han kommit, lika snabbt var han borta. Min mamma, som var nyfiken av sig, ringde våra gamla grannar för att höra om han var bortrest men de visste inte vad hon pratade om. Någon Dag hade aldrig hyrt huset av dem. Mamma lyckades skrämma upp grannfrun, Lena, så pass mycket att både hon, hennes ex-man och son körde in framför huset några timmar senare. Jag sprang ut för att möta min gamla kompis, David. Vi var båda glada att se varandra och vi gav oss genast av in i huset på upptäcktsfärd. Våra föräldrar var för upptagna med att livligt diskutera den falska hyresgästen för att märka att vi försvann. Allt såg ut som det gjort sist jag varit där inne. Förutom att det inte fanns några möbler eller annat kvar, bara ekande, tomma rum. David såg skeptisk ut.

– Har det verkligen bott någon här? Här finns ju ingenting.

Jag tänkte efter. Hade vi egentligen verkligen sett att Dag bodde här? Jag kunde inte minnas att jag sett en öppen dörr eller ett öppet fönster. Jag hade bara sett honom i trädgården.

Källaren, tänkte jag. Han hade pratat om källaren, om fukten som inte fanns. Jag var nästan säker, fanns det några spår av Dag i huset så fanns de i källaren, men jag var rädd för att säga något. Istället väntade jag tills Davids föräldrar gått ner en stund senare innan jag smög efter.

– Men vad fan, hörde jag pappan, Claes utbrista. Vad är det här?

Vi andra skyndade fram till honom för att se vad han menade. Han stod i mitten av gillestugan, klumpar av betong och jord låg i ett tjockt lager över golvet runt honom och han stirrade ner i ett hål. Ett hål med skarpa kanter, som såg ut att ha hackats fram. Intill hålet låg två högar med tyg som jag kände väl igen. En blå, och en grå. Ett par blå jeans och en grå tröja. Mina föräldrar verkade också känna igen textilierna, för de stod tysta och bara gapade. Ingen kom på något vettigt att säga.

Jag tror att vi alla lade märke till det samtidigt, när vi stod där runt hålet kändes väggarna närmre, gillestugan verkade… mindre. Vi hade alla fokuserat så mycket på golvet att vi inte lagt märke till resten av rummet. Träpanelen som brukade täcka väggarna syntes inte längre. Det fanns inte längre några fönster. Rummet såg ut som, i brist på bättre ord, en jordkällare. Längs väggarna hade jord packats, hårt och tjockt var lagret som täckte väggarna. Jag gissade att väggarna nu var minst en halvmeter tjockare än tidigare. Till och med taket var klätt med jord, lera verkade ha smetats ut över takpanelen och torkat, om och om igen tills det bildats en tjock skorpa. Ner från taket hängde en ensam takkrona, i lackad furu med små vita lampskärmar som gav ifrån sig ett varmt sken i rummet. Det såg absurt ut.

– Ingen rör någonting, väste Claes. Ut härifrån nu!

Min mamma drog mig genast därifrån. Hon tog min hand för att få mig att gå snabbare. Det var då jag såg den. I det som tidigare varit rummets hörn låg en vit, ensam gympasko. Den var i ett bedrövligt skick, ovandelen såg ut att ha slitits sönder och hela skon verkade täckt av intorkat…blod? Den måste ha slitits av Sebastians fot. Någon annan förklaring kunde jag inte komma på.

Mamma drog mig uppför trappan, bort mot ytterdörren med en kraft jag inte visste att hon ägde. Bredvid dörren fanns ett sidoljus, ett avlångt fönster som släppte in ljus i hallen. Min blick fastnade på något i glasrutan. Det var ett handavtryck. Handflatan var längre än en vuxen mans, men det som fick min mage att krampa var fingeravtrycken. Fingertopparna såg ut att vara minst tio centimeter långa, avtrycket från långfingret syntes tydligt och det var längre än hela mitt pekfinger. Mamma verkade inte ha sett det.

Såhär i efterhand är jag säker på att det inte var någon slump att avtrycket fanns där. Det var kvarlämnat som en hälsning. Ett hejdå eller ett på återseende, en hemlig hälsning till mig. Mina minnen från resten av kvällen är suddiga, det jag minns är att vi gick tillbaka till huset, jag och mamma och pappa och efter någon timme såg vi hur en polisbil körde in på grannens uppfart. Senare kom poliserna över till vårt hus för att ställa frågor. Jag berättade ingenting. Den kvällen var sista gången vi såg eller hörde av våra tidigare grannar. Huset såldes med brakförlust och David flyttade med sin mamma till en stad fyrtio mil från vår gata. Vi måste ha pratat om händelsen, jag och mina föräldrar men hur jag än anstränger mig så kan jag inte minnas något av samtalen.

Tiden gick, min bror kom hem, skolan började. Så småningom fick mina föräldrar nya arbeten och vardagen återgick till det normala. För dom i alla fall. Jag själv klarade inte längre av att vara ensam. Sommarens upplevelser hade gjort mig lättskrämd och jag drömde mycket mardrömmar. Jag fick aldrig någon förklaring till vad som hittats i grannens källare, eller om polisen lagt märke till handavtrycket, eller om de listat ut vem som ägde den ensamma gympaskon. Både min mamma och pappa vägrade prata om det mer, men sent på kvällarna, när de trodde att jag sov, kunde jag höra dom ligga vakna och viska långt in på småtimmarna.

Om händelsen i skogen eller under trädkojan kunde jag inte berätta för någon. Inte ens min bror visade det sig. Jag var inte säker på om mannen, eller varelsen, ville skrämmas, eller om det var hämnd han var ute efter. I mina tankar kunde jag se Dag, långt där nere i jorden, när han grävde sig fram, ålade, hur han sträckte ut kroppen för att kunna komma igenom trånga gångar. Ibland kom jag på mig själv med att undra om han slingrade sig fram där nere, under mina fötter. För det var där han hörde hemma, i mörkret under oss. Hade jag berättat för min bror om Dag var jag säker på att han skulle ge sig ut och leta efter honom.

Och det skulle inte sluta väl, det förstod jag. När jag själv hade försökt få ut honom ur hans tunnlar, när jag fortfarande trodde att det var ett djur där nere i marken, måste jag ha skadat honom med en av smällarna. Det måste vara därifrån han fått såret i pannan. Jag tänkte på att han legat där inne, i hålan, kanske bara några meter från mig när jag grävt efter jeansen. Hur oskyddad jag var när jag sov i solstolen. Varför hade han inte tagit sin hämnd då?

Några veckor innan jul det året kom mina föräldrar med vad de kallade “glada och överraskande nyheter”. Min bror och jag anade vad som var på gång, och mycket riktigt. I skenet från en adventsljusstake, med smaken av pepparkaka i munnen, fick vi veta att vi skulle få ett syskon. En liten bror eller syster. Jag minns inte vad jag kände inför nyheten, under den här perioden var jag fortfarande påverkad av sommarens händelser. Jag hade svårt att känna någon riktig glädje över något, inte ens den annalkande julen kändes lika spännande som vanligt. Jag var fortfarande lättskrämd och nervös, sov dåligt och mina mardrömmar var värre än någonsin. En sak jag minns väl är att jag blev väldigt glad när jag kom på att huset bara hade tre sovrum, ett till mamma och pappa, och ett var till mig och min bror. Det tog inte lång tid innan jag övertalat alla om att det bästa vore om min storebror flyttade in till mig, så snart som möjligt. Så att den nya babyn fick ett eget rum. Tanken på att min storebror sov ensam på undervåningen fyllde mig ofta med en så ren ångest att jag ibland inte kunde sova. Hans rum låg under mitt, och under sådana nätter, när oron rev i mig, kilade jag ständigt bort till fönstret för att kika ner och vara säker på att inget hål dykt upp under natten. Ibland såg jag framför mig hur jag en natt skulle få se min brors fötter dras ner i ett sådant hål, så snabbt att ingen skulle få tag i honom. Min bror måste ha känt på sig att jag inte mådde bra, så här i efterhand finns det ingen annan logisk förklaring till varför han frivilligt skulle flytta in till sin lillebror utan att klaga. Att inte vara ensam hjälpte, jag började sova bättre och allt oförklarligt med Dag började sakta kännas mer som en avlägsen dröm.

Vår lillasyster kom till världen en dag i maj. Mamma och pappa såg trötta och stolta ut när de klev innanför dörren i vårt hus med den nya babyn i famnen. Hon var liten, blek och oändligt söt i sin stickade kofta och mössa. Mamma lade henne i min brors knä. Han såg stolt och väldigt obekväm ut. Vår lillasyster skulle heta Karin fick vi veta. Hon gnydde och en rosa liten knytnäve for upp mot munnen, och i en sekund spretade hon med alla fingrarna. Jag kunde räkna till sex små fingrar, korta, knubbiga och alla med gula, tjocka naglar som växte från fingertoppen. Sådana naglar hade jag sett tidigare. Min blick var som fastfrusen vid hennes små knytnävar. Mina föräldrar förstod att jag sett och började förklara att ibland så föds barn med fler fingrar eller tår, inget konstigt med det. Men jag visste bättre. Det jag sett hade ingen medicinsk förklaring. Ingen som vi kände till i alla fall.

Under månaderna, eller åren som kom levde vi ett vanligt liv. Mina föräldrar var nu så vana vid att jag gärna var ensam, gärna stängde in mig på rummet att de inte verkade märka att jag var livrädd för min lillasyster. Karins händer väckte ett så starkt obehag i mig att jag helst inte ville vara ensam med henne, inte ens när hon var en baby. Jag tyckte ofta att hon tittade så märkligt på mig. Hennes hår verkade växa långsammare än andras barn och när hon var fem hade hon fortfarande bara en decimeter, rakt sandfärgat hår. Hon var tystlåten av sig och lekte gärna ensam. Trots att hon var så liten tog hon varje chans hon kunde att rymma från trädgården när vi var utomhus. Oftast hittade vi henne i skogen, lerig och glad. Detta var stressande för hela familjen och hon fick aldrig lämnas utan uppsikt. Den sommaren, när hon var fem och jag själv hunnit fylla 16, skulle bli den sista jag tillbringade i vårt hus. Jag hade sökt en gymnasieutbildning som låg två timmar bort, och jag skulle bo i en närliggande studentlägenhet.

En kväll några veckor innan jag skulle flytta var jag, Karin och mamma hemma själva. Mamma var i tvättstugan och höll på att vika tvätt, jag hörde henne sjunga med i musiken som skrålade ur den lilla radion hon ställt där inne. Jag själv var på mitt rum och läste, jag började bli hungrig och bestämde mig för att hämta en smörgås. Utanför huset slog regnet mot fönsterrutorna och jag kunde höra åskan på avstånd. Jag tror det var därför hon inte hörde att jag kom. För att komma in i köket måste man gå förbi min systers rum, dörren stod öppen och jag kunde se att hon satt och ritade vid sitt skrivbord. En krita rullade över skrivbordets kant, föll ner och landade med en liten duns på golvet innan den rullade iväg och hamnade en meter snett bakom henne. Jag skulle precis ta ett kliv över tröskeln och ge henne kritan när jag såg hur hon sträckte sin hand mot den. Hon satt fortfarande rak i ryggen, gnolande på någon sång medans hennes högra arm sträcktes ut i kritans riktning. Den fortsatte sträckas ut även efter att det inte borde vara möjligt. Jag såg hennes hand komma längre och längre ut genom tröjans mudd. Armen såg smalare och längre ut, precis som om den var gjord av gummi. Jag såg hennes fingrar, även de var längre, snart greppade de kritan och armen började dras ihop igen, blev till Karins vanliga arm och hon fortsatte att rita. Fortfarande gnolandes på samma melodi, som om det som nyss inträffat inte var något konstigt alls. Jag backade. Gick så tyst jag kunde tillbaka uppför trappan till mitt rum och började packa. Inte en enda dag till tänkte jag tillbringa i huset tillsammans med vad det än var min lillasyster var för något.

Morgonen efter ordnade jag, så jag fick tillgång till mitt boende två veckor tidigare och flyttade samma dag. Mina föräldrar förstod ingenting men lät mig åka. När vi skulle säga farväl fick jag ett brev från min lillasyster, hon hade ritat en teckning, berättade mamma. När jag böjde mig ner för att ge henne en kram hörde jag henne viska i mitt öra. – Han ville bara säga hej. sa hon med sin ljusa stämma. – Du ropade och bankade, han ville bara komma upp och hälsa, men du gjorde honom illa. Hon log ett docksött leende mot mig. – Han vill att du kommer och hälsar på honom nu, han har en finfin källarvåning, du är välkommen när du vill, fortsatte hon med ett litet skratt i rösten. Ingen annan verkade uppfatta hennes ord. De var för upptagna med att lasta mina väskor in i den väntande taxin. Jag knölade ner brevet i väskan, mumlade tack och satte mig sedan i taxins baksäte. Jag ville inte att mina föräldrar skulle köra mig, att Karin skulle se vart jag skulle bo. Det låter kanske orimligt att jag tänkte så om en femåring, men vid det laget var jag säker på att hon inte var… mänsklig.

På kvällen, när jag var ensam i mitt nya studentrum, tog jag mod till mig och öppnade Karins teckning. Bilden föreställde en bil, jag kunde se att i bilen satt någon i baksätet, jag gissade att det var taxibilen jag åkt i för den hade samma gula färg. Bakom bilen hade hon ritat två människor, en stor och en mindre, som sträckte långa spagettiarmar efter bilen. De sprang på onaturligt långa ben och såg ut att när som helst kunna få tag i bilen. I hörnet av teckningen, precis som om det varit en signatur, fanns två fingeravtryck. Ett lika långt som det jag en gång sett i badrumsspegeln hos min granne, och ett mindre, fast fortfarande onaturligt långt. Signaturer från min syster och Dag. Två varelser av samma sort.

Allt det där tillhör nu det förflutna. Jag är nu vuxen, har gjort den karriär jag drömt om och har fått leva flera lyckliga år tillsammans med dig, min underbara fru. Jag har sett till att i största mån tillbringa min tid i storstäder, som du vet. Vägarna av asfalt, betongen och byggnaderna ger mig en känsla av att vara trygg, att han som gräver inte ska hitta mig där. Jag har alltid bott i de högsta husen, kanske förstår du varför nu. Det är därför jag lämnar den här berättelsen till dig, för att du ska förstå mina val. Kanske också för att du en dag ska kunna förlåta mig. Du förstår, min syster försvann när hon fyllt tio. Min mamma ringde en dag och skrek att hon var borta, hade varit försvunnen i över ett dygn. Polisen letade länge efter henne, mina föräldrar ännu längre men hon hittades aldrig. Min stora skam är att jag aldrig åkte hem, aldrig gav mina föräldrar det stöd de behövde, aldrig deltog i de många skallgångar som anordnades av frivilliga i bygden. För jag var säker, hon var inte borta. Hon hade återvänt hem. Till tunnlarna i marken, till det liv hon var menad att leva. När hon var liten och försvann så grävde hon, någon annan förklaring kunde jag inte komma på. Hon hade alltid kommit hem, täckt av jord och med ett glitter i ögonen. På dagis såg jag henne jämt i sandlådan, aldrig med en spade i handen, min syster grävde med fingrar som aldrig verkade bli trötta. Jag tror att hon väntade tills hon var tillräckligt gammal för att ge sig av. Om mina föräldrar vetat vad hon var för något fick jag aldrig svar på. Jag åkte aldrig hem igen, inte innan jag återvände till deras hus med dig, men då var det ju för sent att fråga.

Jag tackade aldrig dig för att du hjälpte mig och min bror att tömma huset efter deras begravning. Jag var alltför chockad för att kunna hantera allt praktiskt. Det gick aldrig att bevisa att mina föräldrar avsiktligt körde in i det där trädet, men jag är inte säker. Kanske hade de sett något de inte klarade av att hantera. Kanske stod det något där i vägkanten som skrämde min pappa så pass att han svängde för sent i den där kurvan, så att bilen fortsatte att köra mot eken i alldeles för hög hastighet. Eller så var det som polisen sa, en olycka, en tragisk olycka.

Jag vet att du gärna bott kvar i deras hus, jag såg ivern i dina ögon när du gick runt i rummen och pratade om renoveringsbehov och planlösning. Och jag förstår dig, det är ett vackert hus och vi kommer aldrig att köpa ett likadant. Inte så nära marken. Men jag vet vad som finns där, under huset, jag har sett ingången till hans råttlika labyrinter vid flera tillfällen och jag har lovat mig själv att aldrig behöva göra det igen. När jag ska sova så kan jag fortfarande drömma om honom, hur han gräver sig fram, meter för meter mot staden vi bor i.

Och nu, min älskade, kommer vi till den svåraste delen. Semesterresan. Resan vi åkte på efter mina föräldrars begravning, efter att vi tömt deras hus och sålt det till lyckligt ovetande köpare. Resan där du berättade, i ljuset från den sjunkande solen, att jag skulle bli pappa. Jag var så lycklig, i en minut var jag den lyckligaste mannen på jorden. Sen kom verkligheten ifatt, slog mig hårt som ett knytnävsslag. Blev du gravid i det där förbannade huset? Jag har spelat rollen som förväntansfull far väl sedan resan, det måste du medge men nu är tiden för ärlighet här. Jag är livrädd. När vi återvände från resan gick jag in i lägenheten före dig, du blev stående i trappuppgången med en granne medan jag bar upp våra väskor. Det var då jag såg det. På vår blanka, svarta ytterdörr hade någon lämnat ett handavtryck. Jag behöver knappast förklara hur det såg ut med de långa fingrarna? Jag har suttit uppe varje natt i några veckor och skrivit det här till dig, så att du ska vara förberedd. Jag tror att barnet du bär är av samma art som Karin och Dag. En grävare. Kanske var Karin och vårt ofödda barn mitt straff för att jag störde och skadade Dag, eller har du och min mamma drabbats av en smitta som sprids från jorden i vår trädgård?

Jag vet inte. Är det här mitt straff för ett pojkstreck en sommar på nittiotalet så väljer jag att inte stanna och ta det. När du läser det här är jag långt borta, försök inte hitta mig. Skulle barnet trots allt vara mänskligt så är ni tryggare utan mig, jag vet det nu.

Dag kommer aldrig att lämna mig ifred, han finns där ute och han vet var jag finns. Kanske kommer jag en dag att få se hans finfina källarvåning, men det kommer i så fall också vara det sista jag ser.

Lycka till, din Jonas.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Han som gräver”, skriven av lyssnaren Hanna och uppläst av Ludvig Josephson. En historia som åtminstone för mig kommer göra det svårt framöver att ligga helt oberörd i gräset och titta upp bland molnen. För hörs det inte något från jorden nedanför…?

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Avsnitt 222: Han som gräver

Skräm en vän: