Avsnitt 191: En hälsning från andra sidan

Det är så ofta ni vill berätta om era döda anhöriga. Genom åren har strömmen av sådana mejl varit stadig. Och jag minns er alla.

Jag minns dig, Jasmine, som berättade om hur du och din pappa tillbringade påsken 1997 i din farmors hus i Vittangi långt upp i Norrbotten. Din farmor hade precis gått bort, och du och din pappa stod i hallen, redo att ge er ut och pimpla, när du hörde ett varmt och hjärtligt skratt någonstans inifrån huset.

“Det där lät precis som farmor”, sade du till din pappa. Och han nickade långsamt.

“Ja, det var det”, sade han. Ingen av er trodde på det övernaturliga, men den dagen då du mejlade till Creepypodden, sommaren 2016, var du ändå fortfarande övertygade om att din farmor på något sätt lyckats ta sig tillbaka till det jordiska för att ge er en hälsning.

Jag minns dig, Anna, som någon månad efter Jasmine hörde av dig med ett mejl om din mormor. Du berättade om när du var liten, kanske tolv år gammal, och din mormor låg på sin dödsbädd: hennes cancer hade tagit all livskraft ur henne.

Det var en lördagsnatt det hände, du vaknade av kissnödighet. Du gick på toa, och du gick till köket för att hämta ett glas vatten, och när du återvände till ditt sovrum satt en stor skepnad på fotändan av din säng i mörkret. Du blev inte rädd, för du kände igen henne.

Du ställde vattenglaset på nattduksbordet och kröp ner i sängen. Din mormor tittade hela tiden på dig och log. Hon tog din hand och sade att hon älskade dig, och du började gråta, för du förstod varför hon var där. Du sade att du skulle sakna henne, och hon log sitt varma leende mot dig, och så försvann hon.

Morgonen därpå satt din mamma rödgråten i köket. Under natten hade telefonsamtalet kommit från sjukhuset. På ditt nattduksbord stod vattenglaset kvar. Och du kunde fortfarande nästan känna hur varm din mormors hand hade varit, och hur kallt det hade blivit när den plötsligt försvunnit.

Jag minns dig, Evelina, som berättade om hur det gång på gång i din barndom hade spridits en så märklig lukt hemma hos din pappa. Gammal gubbe hade det plötsligt luktat.

Det hände flera gånger, och en gång när du villrådigt gick runt för att leta efter dess källa hade du vänt dig om och sett en figur stående i en dörröppning. Det var en krokig gammal man med en gammal grå kofta på sig. Han hade stått där i ett ögonblick, och sedan gått upp i rök.

Något år senare hade du flyttat hemifrån, och din femåriga lillasyster hade fått rummet i din pappas lägenhet som du brukat ha. En kväll hade du barnvaktat henne. Ni hade suttit och tittat på film när lukten kom igen. Du hade tittat på henne, rädd för hur hon skulle reagera.

“Det luktar så ibland”, hade din lillasyster sagt, “Fast pappa har gjort så fint”.

Du hade blivit tyst, osäker på vad du skulle säga. Till slut hade du skyllt på de gamla kläderna i garderoben. De kunde lukta så där, hade du sagt, med så lugn röst du hade kunnat.

“Jaha”, hade din lillasyster sagt. “Jag trodde det kom från farbrorn som bor i garderoben.”

Du hade fått nog. Även om du visste att din pappa avfärdade allt övernaturligt som trams så hade du till slut tagit upp saken med honom. Och till din stora förvåning hade han verkat nästan som om han förväntade sig det.

“Din syster får flytta ner till gästrummet”, hade din pappa sagt.

Jag minns er, Jasmine, Anna och Evelina, och jag minns alla er andra som velat berätta sådana här historier. För de är så vanliga i min inkorg att det måste finnas något mer gömt där bakom dem.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och i dagens avsnitt ska vi uppehålla oss vid den här sortens historier. De om människor som vi en gång haft i vår vardag, som ryckts ifrån oss, och vad de har lämnat oss kvar med.

Där ryms även en annan sorts historier. Du måste inte vara min nära anhörig för att skrämma mig. Ofta berättar vi om människor som är helt okända för oss, men som i sin bortgång lämnat oss med frågor vi kommer tvingas tänka på i hela sitt liv.

Jag påminns om en berättelse som publicerades anonymt på 4chans underforum /x/, för samtal om det paranormala, för omkring tio år sedan. Någon berättade där om en händelse som fortfarande satte griller i huvudet på hen. Så här skrev den anonyma användaren, uppläst av Ludvig Josephson:

Polisen hade plockat in en medelålders kvinna som gått omkring i stadskärnan och dragit blickar till sig. Hon hade tydligen hela tiden smugit mellan olika gömställen och hörn där hon kunde skydda sig, allt medan hon verkade hålla utkik efter någon sorts hot. När de tog henne och frågade vad hon höll på med började hon prata om någon sorts “mörka män”, som hon sade hade “signerat hennes dödsattest”. Polisen utgick från att hon hade någon sorts sammanbrott, omhändertog henne och förde henne till akuten.

Väl där gjorde man en inledande undersökning. En del av det märkliga intryck hon gav bottnade i att hon såg ut att ha satt på sig lager på lager av t-shirts, men när man skulle kolla hennes värden upptäckte man att det bara var en tröja ovanpå en tjock skyddsväst. Hon sade att hon använde den till skydd mot de “mörka männen”, och krävde att få bli frisläppt, eftersom de annars skulle kunna hinna ikapp henne. Man kollade henne och hittade inte mycket. Inget på datortomografin och ingenting i blodproven, utom lågt natrium, tecken på mild uttorkning. Man misstänkte någon psykossjukdom, typ akut schizofreni, bestämde sig för att ta in henne för en utredning.

Allt det här nådde mig i en skiftbytesrapportering när jag kom in till jobbet. Jag tycker det är fascinerande med människor i akuta psykiatriska sjukdomstillstånd och började efter att ha satt mig in i ärendet se fram emot att prata med kvinnan. Hon var uppenbart flyktbenägen och fick tvångsvård enligt LPT, och när jag mötte henne satt hon i skräddarställning på en bår, eftersom hon hade vägrat lägga sig ner. Hon satt alldeles stilla. Bara hennes ögon rörde sig fram och tillbaka, som om hon hela tiden höll utkik. Mig verkade hon inte bry sig om. Det händer ofta att patienter intagna för tvångsvård behandlar en med misstänksamhet, men hennes blick gled förbi mig utan att stanna upp. Hon höll uppsikt efter något annat, som hon ännu inte kunde se. “Stackars kvinna, hon verkar livrädd”, minns jag att jag tänkte.

Hon var liten och nätt till växten och såg lite svulten ut. Hennes långa mörka hår, stripigt av grå hårstrån, satt i en slarvig hårknut i nacken men hade till största delen fallit ut och hängde fritt runt hennes ansikte. Hennes naglar var gulnade och nedbitna, och det luktade om henne som om hon inte hade tvättat sig på länge. Jag presenterade mig och hjälpte henne upp från båren, iväg till en säng istället. Det första jag i vanliga fall hade gjort vore att ge henne något lugnande, men jag hade fått höra att hon hade vägrat alla mediciner, så till den grad att lugnande tabletter oavsiktligt hade fungerat som ett hot som fått henne att gå med på datortomografin. När jag tog upp ämnet vägrade hon blankt med hänvisning till “sömnens faror”. Hon var så rastlös att hon knappt kunde sitta still, och jag försökte lugna henne genom att dimra ned taklampan, men det hade den oönskade effekten att hon gallskrek, kastade sig fram mot mig och knuffade bort mig från lampknappen, varpå hon gjorde det så ljust i rummet som hon kunde. Sedan snodde hon runt, tittade sig omkring i rummet med snabba rörelser och panikslagna ögon. Hon verkade inte se något att oroa sig över och slappnade av något i kroppen, och sedan vände hon sig till mig.

“Man kan inte se de mörka männen i mörkret”, sade hon anklagande, som om jag var dum i huvudet som inte förstått det själv.

“Okej, vi lämnar ljusen på”, sade jag. “Men du måste sätta dig ner. Du får välja, antingen i sängen eller i fåtöljen.”

Hon marscherade fram till fåtöljen och drog den in i rummets ena hörn, så långt bort från dörren ut i korridoren hon kunde komma. Sedan satte hon sig. Jag satte mig på en pall mitt emot och försökte ställa henne de vanliga frågorna i en utvärdering, men hon kunde inte släppa de här mörka männen, hur de tvingade henne att hela tiden fly vidare och hur hon alldeles säkert skulle bli hittad här. Jag fick helt enkelt inte ur henne något jag kunde jobba med, och utan medicinering skulle det nog inte gå alls. Jag suckade och flyttade min pall en bit bort i rummet, så att hon skulle få en paus och jag kunde iaktta henne. Jag tog upp min laptop och började föra anteckningar, då och då blickandes upp på henne. Hon blev sittande. Allt hon gjorde var att spänna ögonen, som för att inte somna, och stirrade på dörren.

Några minuter efter midnatt flög hon plötsligt upp ur fåtöljen och tryckte ryggen mot väggen. Hon darrade i hela kroppen, och trots att hon hela tiden höll uppmärksamheten riktad mot dörren sökte hon också min blick. Ljudlöst formade hon orden “Sitt stilla” med munnen. Jag har nog aldrig sett någon så rädd som hon just då. Jag insåg att det nu skulle krävas lugnande, tryckte på larmknappen och vände mig till henne med en lugnande handrörelse.

“Det är ingen fara. Ingen är här.”

Jag gick fram till dörren och klappade på den, som för att bevisa att ingen stod framför den, och då hörde jag bakom ryggen att hon sade nej, nej, nej. Jag vände mig om och såg att hon hade börjat gråta. Sedan såg jag i hennes ansikte hur hennes ögon vidgades och hennes mungipor drogs ned i en min som röjde den mest avgrundsdjupa förfäran.

Hon gallskrek, föll ihop på golvet och tryckte sig bakåt, in i väggen, som om hon till varje pris försökte fly. Jag sprang fram och försökte få kontakt med henne, men hon hörde inte och verkade knappt ens se mig, utan sade bara gång på gång: “Låt mig inte dö. Låt mig inte dö. Låt mig inte dö!” Sedan svimmade hon av. Jag ska vara ärlig och säga att jag blev lättad. Nu skulle hon vara lättare att medicinera. Jag hörde dörren öppnas bakom ryggen, och in kom kollegor som hjälpte mig lyfta henne och lägga henne i sängen. Av ren rutin lade jag handen på hennes handled.

Jag kände ingen puls. Helvete. Jag larmade och började med hjärtmassage, och snart anslöt läkare som hjälpte till. Vi höll på i fyrtio minuter, men det hjälpte inte. Vid ettiden på natten dödförklarades hon.

Alla var helt bestörta. Ingen kunde förstå vad som hade hänt. Efter att ha stått en stund och bara tittat tog rutinen över, och vi började ta bort slangar med dropp och elektroderna till hjärtstartaren. Det var då det började. Det kom som ett ljud från henne. Det lät som om hon försökte hosta. Till en början var det inte mer kusligt än vanligt för oss som ibland är nära människor som precis har dött. Hennes kropp bara släppte ut den sista luften. Jag såg hennes högra hand rycka till, slängde en blick på skärmen och konstaterade att nädå, hon var stendöd. Jag böjde mig fram för att ta av den sista elektroden när den döda kroppen på sängen plötsligt blev så spänd att den gick upp i en båge. Jag ryggade tillbaka och tittade på sjuksköterskan som var kvar med mig i rummet, och hon såg skräckslagen ut.

“Öh, oj oj oj, kom hit, kom in hit”, skrek jag, i tron att hon på något sätt kommit tillbaka till livet. Folk sprang in i rummet igen och samlades runt sängen, där kvinnans kropp ännu låg på helspänn. Inga livstecken syntes på skärmen. Vi kände efter puls men hittade ingen.

Så slappnade kroppen av igen, och föll livlös ned på sängen. En läkare började säga något om att det måste ha varit någon post-mortem-spasm. Då satte hon sig upp.

Någon bland oss skrek till. Alla ryggade tillbaka. Vi tittade på skärmen och såg fortfarande inte ett enda tecken på att hon skulle vara vid liv. Hon vände huvudet mot oss med tomma, orörliga ögon. Vi stod blick stilla. Ingen gjorde så mycket som att andas. Sedan kom en röst ur kroppens mun. Det var inte mer än ett hest kraxande, men det var tydligt och klart, och på något sätt högre och mer dånande än en vanlig röst.

“Ni förbannade jävlar lät henne dö.”

Sedan blev kroppen återigen livlös, och föll ihop på sängen.

Ingen har någonsin kunnat förklara vad som hände.

Ja, detta berättade alltså en anonym användare av 4chans underforum /x/, för diskussioner om det paranormala, för runt tio år sedan, uppläst av Ludvig Josephson.

Och sådana här historier återkommer också, precis som de om bortgångna anhöriga som ger sina nära och kära sista hälsningar från andra sidan graven, kanske för att de på sätt och vis är varandras motsats. De ena har vi följt sida vid sida i hela våra liv, och när de försvinner från det jordiska är deras vilja så stark att inte gå spårlöst in i natten att de tar sig över floden Styx en sista gång. Deras kärlek bär dem ur dödligheten.

De andra, de som är fullständigt okända för oss, ser vi bara i dödsögonblicket och dess omnejd. Men å andra sidan är döden också livet, kanske den punkt då det är satt allra mest på sin spets, och därför blir mötet så koncentrerat att den döende klamrar sig fast vid oss. Den de möter innan de försvinner blir deras enda väg ut ur ensamheten.

Det är också dessa, tror jag, som kan bli mest obehagliga. Det påminner om en historia som lyssnaren Felicia skickade in redan 2016. Hon ville berätta om något kusligt hon hade varit med om, som hon inte kunde förklara. Så här berättar hon, uppläst av Rebecka Josephson.

Det var en kall vinterkväll i december för åtta år sedan. Jag och min familj hade rest uppåt i landet för att hälsa på ett par släktingar ett par dagar under vinterlovet. Vi hade bilat hela dagen, från Göteborg hela vägen upp till Norrland, och vi var alla fruktansvärt trötta.

När vi väl var framme vid våra släktingars hus och hade tillbringat några timmar med dem så skulle vi upp för en liten väg för att övernatta i ett gammal kapell som min farmor och farfar ägde då. Jag och min lillasyster, lyckligt ovetande om vad som skulle hända under natten, var spända av förväntan över att få tillbringa natten i ett så gammalt hus byggt, med en så rik historia.

När vi klev in i kapellet slogs jag av hur tung stämningen var där inne. Min syster verkade känna likadant. Det kändes inte längre lika kul att tillbringa natten där, men vi hade inte så mycket att säga till om, så vi började bära upp våra väskor till övervåningen där vi skulle sova i ett av sovrummen. Våra föräldrar och våra yngre syskon skulle sova på nedervåningen i ett större vardagsrum.

Efter någon timme av uppackande och kvällsmat var det dags att gå och lägga sig. Vi gick runt och släckte alla lampor, och sedan kröp vi ner i våra sängar, men att somna gick inte riktigt, trots att både jag och min syster knappt kunde hålla ögonen öppna. Som bäst dåsade jag till lite, men väcktes snart.

Vårt sovrum delade vägg med ett annat sovrum, och det fanns en dörr mellan de två rummen. Den dörren hade av någon anledning, kanske för att dess gångjärn rostat, inte gått att stänga helt. När jag nu tittade upp från sängen stod den på vid gavel. Utan ett ljud hade den glidit upp. “Gud vad skumt”, sade vi till varandra, och jag gick upp och tryckte igen den bäst jag kunde. Sedan lade jag mig igen, och vi försökte sova.

Bara fem minuter senare hörde jag ett gnisslande ljud, och när jag tittade upp stod dörren till det andra sovrummet öppen igen. Dessutom hade sovrumsdörren som gick ut i hallen också öppnats. Vi tittade på varandra. Min lillasyster såg livrädd ut. Jag gick upp, stängde dörrarna, och hoppade snabbt ner i sängen igen. Men nu vände jag mig inte om, utan låg och tittade ut i rummet.

Det tog inte lång tid innan det hände igen. Men nu gled dörrarna inte långsamt upp, som de hade gjort förut, utan de small upp med så mycket kraft att de slog i väggarna. Vi flög upp i sängarna och vågade knappt röra oss, och då hörde jag hör hur det började låta i korridoren utanför.

Det bullrade högt, och jag förstod först inte alls vad det var. Det lät som om någon kastade tunga flyttlådor, fyllda av böcker eller något sådant, ned för trappan. Gång på gång på gång. Jag och min syster satt blick stilla i sängarna och lyssnade. Min syster skakade och darrade, nära till tårarna.

Så tystnade det, och det blev lugnt i trappan igen. Jag ropade till min syster att vi måste ner till föräldrarna, och kastade mig upp ur sängen och ut i hallen. Först i trappan upptäckte jag att min syster inte hade följt med, men då vågade jag inte vända om, för jag tänkte att vad det än var som legat bakom ljudet så kunde det återkomma när som helst. Jag sprang ner, och in i mina föräldrars rum, och de hade tänt lamporna och låg vakna med stora ögon.

“Vad var det?”, frågade de mig, som om jag hade legat bakom ljudet. Jag skakade bara på huvudet, oförmögen att säga något.

Då hörde vi alla ett skrik från övervåningen. Det var min syster. Hon skrek så högt att det lät som att hon satt precis bredvid mig. Pappa sprang upp för trappan och hämtade henne.

Pappa bar in henne i sovrummet, och trots att hon hade ögonen öppna såg hon helt frånvarande ut, som om hon förlorat medvetandet. Mamma blev jätteorolig. Hon frågade gång på gång hur det var med min syster, men fick inget svar. Hon satt bara och tittade tomt framför sig, blek i ansiktet. Men så var det som om hon vaknade till. Hon såg sig omkring och började gråta. Och sedan sade hon:

“Det var någonting som gick in i rummet efter att ljudet tystnat och du sprungit ned.’

Vadå, sade mamma. Vad menar du?

“Jag vet inte, men det kröp in under mitt täcke och klättrade uppför min kropp. Och det hade klor.’’

Min syster grät och sade att hon hade ont, och hon började krångla av sig tröjan. Då såg vi tre långa röda och färska rivsår över hennes revben.

Vi sov inte där den natten. Pappa och mamma rev ihop alla våra saker, och slängde in oss in i bilen. Sedan åkte vi tillbaka till våra släktingars hus igen och bad om att få sova där istället. Våra släktingar såg inte ut att förstå någonting, men ställde i ordning några sängar och madrasser på golvet i ett rum. Vi var för skärrade för att gå igenom allt som hade hänt, och vi förstod det knappt själva, så vi gick bara och lade oss.

Men dagen därpå pratade vi med varandra om natten, och då fick vi veta att min farmor hade hört om en kvinna som skulle finnas i det där kapellet. Hon brukade kallas “den svartklädda damen”. Det skulle vara någon gammal spökhistoria de hade hört, men aldrig brytt sig så mycket om.

Själv kommer jag aldrig glömma den där natten, och jag tror att mina släktingar inte längre låter sina gäster sova i det jäkla kapellet. Och det är nog bäst för alla.

Ja, så berättade lyssnaren Felicia i ett mejl hon skickade till Creepypodden för nu sex år sedan, uppläst av Rebecka Josephson. Det får en att undra om vad det är som hade hänt någon i det där kapellet, som gjort att den än idag, så många år senare, inte vill låta någon sova där.

Och det reser också en kanske än värre fråga. Om det är så här den människan, kanske den kvinna som går igen i form av en svartklädd dam, hämnas på sådana som inte alls känt henne i jordelivet… Hur hämnades hon då på de som stod henne nära i hennes antagligen olyckliga liv?

Kanske får vi ett svar i en annan historia, som lyssnaren Minna skickade in till podden helt nyligen. “Jag kan hämta dig om jag vill” kallade hon sin upplevelse, och den läses av Linnea Werner.

Jag sitter med benen i kors på den hårt bäddade sängen och tittar i vårt fotoalbum. Jag brukade tycka att mamma var töntig som framkallade och klistrade in bilder i det där albumet, ingen gör sådant längre. Nu är jag glad att jag har det. Att jag kan minnas Wilma så som hon var och inte så som hon blev. Så som hon är nu.

“Ella och Wilma” står det på framsidan med stora, glittriga klistermärkesbokstäver. På första sidan möts man av två alldeles nyfödda, röda och ilskna bebisar med blod på huvudena och fosterfett kvar i vita klumpar över kroppen. Det är rätt äckligt. Men mamma ser så lycklig ut där hon ligger med oss på bröstet, svettig lugg och den gula landstingetfilten över de fortfarande upphöjda benen. Och pappa, sprickfärdigt stolt där han lutar sig ned vid mamma, ler sitt allra största leende mot kameran. Glasögonen har hamnat på sniskan. Jag får ont i hjärtat när jag tänker på att de var så lyckliga. Nu när jag vet hur det skulle sluta. Jag föddes först men Wilma kom bara sekunder efteråt. Någon av sköterskorna på BB hade sagt att det var rekordsnabbt. Det var som om hon inte kunde vara ifrån mig ens en halv minut.

Jag bläddrar vidare och med tårar i ögonen ser jag de två bebisarna växa och blir större. Hur de grimaserar där de sitter med matchande gröna bodies och smakar citron för första gången. Två likadana ansikten täckta av gräddtårta under deras allra första födelsedagskalas. Knubbiga ben och små händer som håller hårt i mammas när de tar sina första steg. Jag ser dem gå från gulliga bebisar till små barn, individer med alldeles vitt änglahår, smala ben och soliga leenden. Jag ser dem med spjuveraktiga femåringsminer och rågblonda flätor, tappade tänder och stolta första skoldagar. Och till slut med truliga tonårsminer och svartfärgade pagefrisyrer med lugg. Vi hade sett Quentin Tarantinos Pulp Fiction hundra gånger och ville se ut som Mia Wallace.

C’est la vie, say the old folks, it goes to show you never can tell.

Vi brukade dansa med. Jag ler åt minnet. Identiska genom hela uppväxten. Det finns inte en enda bild på bara en av oss i albumet. Alltid tillsammans. Alltid arm i arm. Hand i hand. Vi var drömbilden av ett syskonpar. Jag föreställer mig att föräldrar med ensambarn såg oss och skaffade en till unge på momangen i hopp om en syskonkärlek som vår. Jag stryker försiktigt med pekfingret över bilderna. Mumlar att jag älskar henne. Min Wilma.

De säger att hon “förlorade kampen mot cancer”. Jag hatar det uttrycket. Det får det att låta som om man är en sämre människa om man dör. Cancer är en vidrig sjukdom. Den fuskar och gör sig till. Kör med fulspel. Det är inte en kamp man kan vinna eller förlora. Det är inte som om man kan överleva om man bara kämpar lite hårdare. Tar i lite mer. Man kan inte besegra en sjukdom. Antingen överlever man den. Eller så dör man av den. Min syster dog. Men innan hon dog hade allt som var hon redan försvunnit. Hon förändrades under den där sista tiden. Blev någon annan. Något annat.

Det sista halvåret i Wilmas sjuttonåriga liv låg hon inlagd på sjukhuset. Och jag var nästan alltid där med henne. I alla fall i början. Hur mycket mina föräldrar än försökte övertala mig att gå till skolan så vägrade jag att lämna hennes sida. För dem var det viktigt att mitt liv fortsatte. Att jag inte tappade kontakten med mina vänner, tappade fotfästet i livet. Men utan Wilmas hand i min, hade jag redan ramlat omkull. Och vilka vänner? Jag och Wilma hade alltid haft varandra och vi hade så många interna grejer för oss att alla potentiella vänner ledsnade till slut. De kunde inte riktigt ta sig in. Vi ville aldrig släppa in någon. Inte på riktigt.

När Wilma blev sämre och det stod klart att chansen att hon skulle överleva var näst intill obefintlig började hon prata nästan oavbrutet om döden. Först var hon rädd för att den bara skulle var död och ingenting mer. Att hon helt plötsligt skulle sluta finnas. Bli ingenting. Att allt som varit hon skulle försvinna när hennes hjärna slutade att fungera. Ingen själ som vandrade vidare. Inget liv efter detta. Inget högre syfte. Ingenting. Efter ett tag började hon prata om att hon var rädd att döden kanske skulle vara en mörk och ensam plats. En plats full av sorg. Av andra döda människor som inte ville vara döda, men som inte kunde nå varandra. Hon var rädd för att döden var en plats där det fanns ondska och fasa. Ingenting ljust och vackert. Ingen glädje. Ingen kärlek. Bara en evighet i dunkel och skräck. Hon pratade om varelser som fanns där. Kalla hårda varelser som levde på skräck. Ibland pratade hon om den här platsen hon föreställde sig döden vara så detaljrikt att jag fick känslan av att hon redan hade varit där. Sett allt. Jag gjorde mitt bästa för att mota bort de här mörka tankarna inom henne. Pratade om andra alternativ. Hon kanske skulle födas på nytt i en bättre värld. En annan galax, långt bortom vår. Där klimatet inte var en katastrof. Himlen kanske fanns. Änglar, till och med. Kanske var döden evig lycka. Ljus och härlig. Men hon lyssnade aldrig då, såg mest irriterad ut. En gång väste hon åt mig att jag skulle hålla käften.

“Håll bara käften”, väste hon. “Det är inte du som ska dö. Du vet ingenting.”

Hon vände sig mot mig med ett ansiktsuttryck i det utmärglade ansiktet som jag aldrig hade sett tidigare. Rädsla och sorg i de glansiga ögonen. Men också något annat. Hat. Och vrede. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag ville säga att hon inte heller visste något. Men jag hade fortfarande känslan av att hon gjorde det.

Någon vecka senare konstaterade hon i helt vanlig ton att det inte spelade någon roll om döden var mörk och hemsk, så länge hon fick fortsätta vara med mig.

“Jag ska bli ett spöke”, sade hon. “Jag kommer att följa dig vart du än går.”

Hon höjde armarna över huvudet och lät som ett spöke i en skräckfilm för sjuåringar. Jag skrattade först. Hon lät som ett oförargligt spöke och jag såg det som en fin och trösterik tanke. Att jag alltid skulle få ha henne hos mig. Jag tänkte det inte så mycket på henne som ett spöke, mer som en skyddsängel. Men när jag mötte hennes blick var den inte alls vänlig och varm utan hård och nästan hotfull. Jag hade svårt att känna igen min syster i den. Hon skrattade inte. Hon bara log lite snett, ett märkligt leende som jag inte kunde tyda. Jag sa ingenting då heller.

Panikångestattackerna började någon månad senare. Kraftiga. Dödsångesten pulserade genom hennes kropp som en kall skräck. Hon fick lugnande då. Och paniken övergick i långsamma tårar som rann ner för hennes kinder och sedan kom sömnen och befriade henne. En stund. Hon var så skräckslagen inför döden. Det kunde komma plötsligt. Hon kunde sitta och prata helt som vanligt och så kunde hon tystna, blicken bli fjärr och ansiktet helt askgrått. Rätt som det var kunde hon börja skrika. Skrek till hon kräktes. Ibland bara rätt ut utan ord. Ibland skrek hon att de inte fick ta henne. Att de skulle försvinna. Vissa gånger satt hon bara och kippade efter luft. Läpparna nästan blå till slut. Blicken vilt stirrande. Andra gånger skrattade hon högt och hysteriskt. Det var då hennes blick byttes från hennes varma men ledsna ögon till de som var fyllda med avsky och mörker.

Det sägs att tvillingar har ett särskilt band mellan sig. Att de kan känna varandras smärta. Jag kunde inte känna Wilmas, inte den fysiska. Jag kunde inte känna hennes illamående efter behandlingarna eller cancern som åt upp hennes livsviktiga organ. Kände inte nålsticken och huvudvärken. Men jag kunde känna hennes rädsla. Mot slutet var den så intensivt stark i mig att jag ibland var tvungen att gå ut ur rummet fast jag vet att jag borde ha stannat. Fast hon ropade efter mig så paniskt att hennes röst sprack. Lät som någon annan. En vettlös galning. Jag hatade mig själv då. Att jag var så svag att jag inte orkade bära hennes ängslan. Hon som var mig så nära att hon nästan var jag. Men det var något annat också. Hon skrämde mig. Det där leendet. De kalla ögonen. Vansinnet. Att hon blev som förbytt. Det var då jag slutade komma så ofta till sjukhuset.

Wilma blev svagare och blekare för varje dag som gick de där sista månaderna. Ringarna under hennes ögon blev mörkare och djupare. Kinderna var insjukna. Kroppen fanns knappt kvar under skinnet. Men ångesten växte sig bara starkare. Svartare. Osade ut ur henne som en rök. Det var som om det var den som långsamt dödade henne och inte cancern. Det var som om ångesten åt upp henne inifrån. Tillslut var Wilma nästan bara ett väsande skelett av endast bestående av fruktan. Jag skäms att erkänna det, men jag började önska att hon snart skulle dö. Att hon skulle släppa taget om livet. Om mig. Jag älskade min syster men det som nu låg i sjukhussängen kändes inte som hon längre. Det var någon annan. Någonting annat.

Den sista dagen satt jag i en stol bredvid Wilmas säng och bläddrade i en tidning. Hela familjen var på sjukhuset den här dagen. Hon var så fullproppad med smärtstillande och lugnande att hon nästan inte kände något alls där hon låg. Knappt ens att hon fanns, tror jag. Vi visste allihopa att hon skulle lämna oss när som helst. Att hon äntligen skulle få dö. Äntligen var mitt ord. Inte hennes. Hon hade inte pratat på flera dagar. Mest sov hon. När hon var vaken var hon så dåsig att hon knappt var medveten. När jag satt där i stolen och bläddrade utan att ha tålamod eller ro att läsa, kände jag plötsligt Wilmas rädsla. Det började som en dålig känsla i magen. En vag ångest som växte sig starkare och jag förstod att hon var vaken. När jag tittade upp låg hon vänd mot mig och stirrade med oväntat klara ögon rakt in i mina. Den grå blicken. Den kala skallen. Dom nästan kloliknande, händerna ovanpå det tunna sjukhustäcket. Så förändrades känslan som kom från henne. Rädslan byttes mot något annat. Något isande rått. Så log hon. Inget matt leende. Ett riktigt, stort leende. Ett som spred sig genom hela ansiktet. Visade alla tänderna.

“Jag kommer att vara kvar hos dig sen” sade hon. “De har sagt att jag får det. De säger att jag till och med kan få hämta dig, om jag vill.”

Hon sa det sista nästan viskande och med en triumferande blick.

“Va, vad menar du? Vilka dom?” frågade jag.

Men hon bara log det där breda, vansinniga, leendet. Jag fick anstränga mig för att inte rygga tillbaka. För att möta blicken i de stålgrå ögonen. Påminde mig om att det här var Wilma. Att hon var sjuk men att det fortfarande var hon. Min älskade syster. Jag kände rädslan inom henne igen men det var som om den kom från någon annanstans nu. Längre bort. En förnimmelse bara, som när någon lämnar ett rum med dens doft liksom hänger sig kvar. Plötsligt kände jag en kall hand gripa tag om min handled och hennes ansikte var alldeles nära mitt.

“Jag kommer och hämtar dig. Vi kan vara tillsammans för alltid.”

Hennes grepp om min handled hårdnade. Som om hon kände att jag ville bort. Det gjorde hon antagligen. Jag ville säga att hon skrämde mig men hon visste det också. Det är sjukdomen, ångesten, rädslan, tänkte jag. Inte hon. Men det var något annat också. Det var någon annan där också. Så förändrades blicken i hennes ögon. Blev dimmig igen. Greppet om min handled lossnade och hennes hand föll ner längs sidan av sängen. Slapp. Rädslan, hennes rädsla blev starkare i mig. Jag såg förvirringen i hennes ögon. Sedan skräcken. Och munnen som formades till ett tyst skrik. Jag ropade på mamma och pappa. De hade gått för att köpa något att äta men de måste ha varit på väg tillbaka för de kom inspringande i rummet när jag skrek. Då var Wilma redan död.

Ibland brukar man ju säga när någon har dött att personen “har ryckts bort”. Det är väl ett ord man använder när döden kommer plötsligt egentligen. Inte när någon har dött efter flera månaders sjukdom. Men det kändes ändå så när Wilma dog. I själva dödsögonblicket. Det kändes som om hon rycktes ifrån livet. Som om någon tog tag i henne och omilt slet henne över till andra sidan. Den där isande skräcken jag kände från henne när hon när hon dog.
Den sa mig att döden inte var något fridfullt. Inte hennes, åtminstone. Något som skrämde mig ännu mer vad att känslan inte försvann efter att Wilma hade dött. Jag stod kvar där, bredvid sängen. Som lamslagen. Mamma och pappa grät i en omfamning. Men jag bara stod där. Såg hur läkarna drog ett lakan över hennes ansikte. Hennes oigenkännliga ansikte som försvann under det sträva, vita. Hon var död. Men hon var kvar, precis som hon hade sagt. Jag kände båda delarna av henne. Rädslan, som var hennes. Hatet, som måste vara någon annan.

Vi hade begravningen några dagar efter att Wilma hade dött. Hon hade varit sjuk så länge att vi nu bara ville ha hennes död överstökad. Så kändes det, åtminstone. Det var en liten tillställning med de allra närmaste. Mormor och morfar, moster Karin, farfar, farbror Erik och hans fru. Inte deras barn, de var för små. Mamma och pappa. Och jag. Det var en fin stund ändå. Jag hade en svart knälång klänning och en bukett med vita gerberas i handen. Wilma hade älskat gerberas. En vän till mamma sjöng Cohens Hallelujah a cappella. Det lät innerligt och rätt i den lilla träkyrkan. Vårljuset flödade in från de höga fönstren och jag kände någon slags frid. Men så blev luften plötsligt rå och kall omkring mig. Jag huttrade till. Kände henne. Inte rädslan, det där andra. Vansinnet. hatet. Och sedan någon som viskade i mitt öra.

“Jag är här. Bu!”

Och skrattet. Det där skrattet. Det var då jag förstod. Hon hade vetat. När hon pratade om hur döden skulle bli. Hon hade vetat det.

Det har gått fem år sedan Wilmas död. Jag fortsatte aldrig gymnasiet. Jag fick ett nervöst sammanbrott, det var i alla fall vad de kallade det. Våra föräldrar blev helt förstörda. Man kan väl egentligen säga att de förlorade båda sina döttrar den dagen Wilma dog. I perioder klarar jag av att bo hemma men ofta är jag inlagd på olika psykiatriska avdelningar. Ibland av fri vilja för jag behöver den lugnande medicinen. Den starka. Och ibland av tvång eftersom jag är “högrisk”. De säger att jag ska prata om Wilma. Att jag skulle må bättre av att inte sluta mig. Men de gånger jag har försökt att prata om henne är det ändå ingen som tror mig. Jag hörde en läkare säga till mina föräldrar att hon aldrig har sett den här typen av reaktioner på en närståendes bortfall tidigare. Att jag är ett “intressant fall”. Just nu är jag tvångsintagen. De tror att det var ett självmordsförsök, igen. Men det var det inte. Det har aldrig varit det. Jag är livrädd för att dö. Jag drar långsamt med fingrarna längs bandaget. Det täcker nästan hela ansiktet. Nya ärr kommer att bildas över de gamla. Mitt ansikte ser ut som ett rutnät med olika röda nyanser. Färska och mindre färska ärr som rör sig i spretiga sträck över min hud.

Var jag än är har jag alltid med mig albumet. Jag klamrar mig fast vid den bilden av min syster som det visar, så som hon var innan sjukdomens sista månader. Intalar mig själv att det är hon som är där på andra sidan. Som väntar på mig. Det varma leendet. De snälla ögonen. Men jag vet att det är den andra som alltid är i närheten nu. Som förbereder sig på att rycka över mig. Som leker med min skräck. Det är också henne jag ser när jag ser min spegelbild nu för tiden. Det utmärglade ansiktet med de insjunkna kinderna. De mörka ringarna under ögonen. Som skrattar när jag skär mig.

Som viskar i mitt öra varje kväll när jag ska sova.

“Jag kan hämta dig, om jag vill.”

Vi hörde lyssnaren Minnas berättelse “Jag kan hämta dig om jag vill”, uppläst av Linnea Werner.

Barndomsminnen ska, i den bästa av världar, vara vackra. De ska vara ljusa och upplyftande, för vad ska vi annars ha dem till, när vi är gamla och ensamma, och bara har det förflutna att trösta oss med. Men så är det ändå inte. Många har mörka och svåra barndomsminnen, sådana som präglat dem och gjort dem hårdare och kallare. Och när sedan sådana barndomsminnen inte verkar vara bara minnen, utan något som med kraft fortsätter plåga en trots att det borde vara omöjligt, är det än mer orättvist.

Men sådant är livet, och detta ska vi få höra om i avsnittets sista historia, lyssnaren Ellinors berättelse med namnet “Mormors kofta”. Den läses av Rebecka Josephson.

Jag ska berätta om mitt allra starkaste minne från min barndoms besök hos mormor. Många av minnena från de timmar vi tvingades sitta i hennes kök rör sig kring hennes kofta. Den var rosaluddig, stickig och vagt naftalindoftande. Det hade ju varit trevligt att säga att barndomsminnena av den var kära, men det hade varit en grov lögn.

Att bli kramad in i den koftan var en klaustrofobisk upplevelse, som att bli omsluten av en boaorm iklädd en tobaksstinkande heltäckningsmatta från 1970-talet.

Det kändes alltid som en lättnad när taget släppte och jag insåg att jag överlevt även denna gång. Sen var det den pliktskyldiga fikan med Eldorados röda blaskiga och på tok för utspädda dunksaft och halvmjuka Mariekex med en svag arom av mögel och förfall.

Köket var fullbelamrat med möbler, udda stolar, en avlutad kökssoffa uppträngd mot väggen, så full med grejer under locket att vi barn satt som på nålar för att inte det inte skulle vicka och föra oväsen.

På väggarna hängde deprimerande konst, grådaskiga tavlor med gråtande barn, en skäggig sjöman som själv verkade ha tagit en tur ner i sjön med hummertinan, några slarvigt målade blomstertavlor som såg ut att ha fått färgen grovt påklickad med osthyvel.

Alla ytor hade en svag sepiaton av årtiondens cigarettrök, och det luktade därefter hemma hos henne.

Beroende på mormors alkoholhalt kunde hon vara allt ifrån argsint grälsjuk till snyftigt sentimental. Jag vet inte vad som var värst, egentligen. För mammas del var nostalgifasen bättre, för var mormor ilsken gick det ut över henne. Då var hon inte vatten värd en gång. Då duckade jag och min lillebror vid bordet och försökte göra oss osynliga för att inte dra vreden till oss med en tappad kexsmula.

Mamma grät ofta när vi åkte därifrån, fast hon försökte skylla på allergi mot cigaretterna mormor kedjerökte utan att ens slå på fläkten.

Vi for dit en gång i veckan för två timmars plågsamt tassande runt den självutnämnda matriarken. Pappa vägrade, klokt nog. En gång, när mamma försökte lirka med honom på mormors födelsedag, hörde vi honom säga:

“Min bästa födelsedagspresent är att jag inte åker med och slår ihjäl kärringen, som hon så ivrigt försöker få mig att göra varje gång. Hade du något vett strök du den häxan från ditt liv. Barnen borde inte tvingas dit heller.”

Men vi åkte med. Inte för mamma tvingade oss, utan för att vi var rädda för vad mormor skulle göra om hon och mamma var ensamma tillsammans. Med oss som buffert fanns i alla fall vissa gränser och vi kunde fejka magknip för att ge mamma en ursäkt att fly därifrån. Ofta behövde vi inte ens låtsas. Mormor tog ut ilskan på pappas bristande respekt för henne på oss.

Sista gången vi var där jagade hon upp sig så mycket att hon fick hjärtslag. Det är den dagen jag vill berätta om.

Rakt av bara hände det. Ena sekunden stod hon och skrek på mamma så spottet yrde, och nästa bågnade ögonen ut och hon kippade efter andan med ett kväkande ljud. Sedan föll hon ihop, och vi bara tittade på henne.

Den rosaluddiga koftan hade hakat upp sig på stolskarmen och blottat en gulnad BH med trasiga spetsar. Benen låg spretande som på en bortslängd klippdocka. Mamma stod och gapade. Vi tittade på henne.

“Mamma, vad händer?”

Hon svarade inte. På golvet började mormor bli blå i ansiktet.

“Mamma, ska du inte ringa ambulansen?”

Vi började bli oroliga för mamma med. Hon stod som fastfrusen och såg jättekonstig ut i ansiktet. Jag kom att tänka på en film jag sett en gång, där de skulle släppa ut en fågel som suttit i en liten bur i hela sitt liv, till friheten. Fågeln stod först stilla i burens öppning, jättelänge, med huvudet på sned och klentrogen blick. Som om den inte kunde fatta att den faktiskt var fri.

Precis så såg mamma ut.

När vi klängde på henne i vår tilltagande panik vaknade hon upp lite. Men hon ringde inte 112. Hon bara satte sig och kramade oss, samtidigt som hon såg mormor bli alltmer blå. Gökuret på väggen visade att det gått fem minuter. Det kändes som fem år.

Jag tänkte att hon nog var för ledsen för att ringa, så jag tog telefonen. Vi hade övat i skolan så jag visste vad man skulle säga

“Hej, jag heter Ellinor Axelsson. Jag ringer från Slottsgatan 13. Min mormor har ramlat och ser konstig ut.”

De frågade lite till och jag sa att mamma tog hand om mormor, vilket inte var sant, men jag ville inte säga att hon bara satt där. Det kändes inte som något jag ville de skulle veta. Särskilt inte som mamma då hade börjat le.

När ambulansens sirener hördes på gatan kom jag på att mormor alltid reglar dörren. Sjukvårdarna skulle inte kunna komma in. Mamma satt fortfarande alldeles still, nu med ett stort leende som hon inte verkade medveten om.

Min lillebror insåg också att vi måste väcka mamma från chocken, eller vad det nu var hon hamnat i. Efter en snabb viskningskonferens tog vi ett glas kallt vatten och hällde i nacken på mamma. Så gjorde de i Kalle Anka. Det fungerade. Hon skrek till.

“Mamma, ambulansen är här, du måste öppna dörren”

Till vår stora lättnad gick hon direkt mot dörren som ambulansfolket redan bankade på. Sen var det kaos med sjukvårdare som satte ett rör i halsen på mormor och blåste en ballong gång på gång i röret. De försökte sticka henne med nålar med dropp, men fick ge upp. En kille gjorde tryck på bröstet och de satte på något elektriskt som kanske kunde starta hjärtat igen. Då hände något på skärmen och mormor kördes snabbt iväg.

Mamma satt i soffan med en smutsig pläd om axlarna och skakade. Sjuksköterskan berömde henne för att hon gjort hjärt och lungräddning på mormor och låtit mig larma.

“I såna här fall hänger det verkligen på sekunderna. I och med att du startade direkt kanske vi kan rädda henne. Hade hon legat tills vi kom hade det inte funnits någon hjärna kvar att rädda.”

Lillebror Liam och jag sneglade på varandra i en tyst pakt vi omedelbart båda förstod. Vi skulle aldrig, varken sinsemellan eller till någon annan, knysta om att mamma inte försökt rädda mormor.

Pappa kom och hämtade oss alla. Han beställde hem pizza till oss barn och bäddade ner mamma med ett lugnande piller som ambulanstanten gett henne. När det ringde från sjukhuset hörde vi pappa prata allvarligt med dem.

“Jaha, vegetativt stadium, inget hopp om tillfrisknande… Behöver vi komma över ikväll? Barnen är chockade och min fru mår förskräckligt… Så bra, då ringer vi imorgon istället”

Mormor vaknade inte men hon dog inte heller. Maskinerna höll henne vid liv. Doktorn ville stänga av dem och låta henne dö, men mamma vägrade och grät hysteriskt varje gång personalen eller pappa nämnde det.

Så vi väntade. Väntade på att mormor skulle släppa taget om det eländiga skick hon hamnat i och ge oss alla ett avslut.

Hemma försökte mamma och pappa muntra upp oss så mycket det gick. Aldrig hade det varit så många filmkvällar och pizzamiddagar. Men stämningen låg ändå som en våt filt över huset.

Liam började drömma mardrömmar om mormor och vaknade skrikande natt efter natt. I drömmarna jagade hon honom och när hon fångat honom kramade hon honom hårt mot den rosaluddiga koftan. Hon slutade inte förrän han började få andnöd, och ibland inte ens då.

Han vaknade flämtande efter luft med väsande andning. Pappa var rädd att det var astma och beställde tid hos läkare, men Liam var frisk som en nötkärna, om än en väldigt trött nötkärna.

För att försöka hjälpa mot mardrömmarna bestämdes att jag skulle flytta in hos honom. Våra sängar hade varit en våningssäng som skruvats isär, så det var bara att sätta ihop dem igen. Det blev lite trångt i hans lilla rum, som hade svartmålat tak fyllt med hängande planeter och självlysande stjärnor och varje golvyta fylld med lego, men jag behövde ju bara sova där. På dagarna kunde jag hänga i mitt rum.

Första natten vaknade jag av att Liam väste och andades tungt. Jag försökte tända sänglampan, men det gick inte.

Lite ljus kom in kring rullgardinen från lyktstolpen utanför, så jag kikade ner. Håren reste sig i nacken. Han var inte ensam där nere. En mörk massa vällde upp över honom. Jag kände en svag doft av naftalin och gallskrek. Pappa kom in och tröstade oss bägge.

“Det här var visst ingen bra ide Ellinor, nu har Liams mardrömmar smittat av sig”

“Nej! Han har inga mardrömmar. Hon var där. Mormor försökte döda honom!”

Pappa trodde inte på mig. Det gjorde inte mamma heller, eller min lärare som skickade mig till skolkuratorn för ett akut samtal om hur jag hanterat traumat kring mormors hjärtattack.

Den kvällen satt jag käpprak i sängen. Jag skulle vaka över honom. Hur jag skulle jaga bort mormor visste jag inte, men jag hade vaga ideer att biblar funkade på demoner och det var ju nära nog här. Så jag hade knyckt en dammig bibel från översta bokhyllan på skolbiblioteket. Hade de inte tittat i den de senaste tio åren skulle den nog inte saknas.

Med böcker, läxor och en insmugglad platta kunde jag nätt och jämnt hålla mig vaken. Liam fick sin första lugna natt på veckor. Pappa var så glad och tyckte iden lyckats trots allt, men mamma såg oroligt på de mörka ringarna runt mina ögon.

Jag somnade flera gånger i skolan den dagen och fick ta en ny tur till skolkuratorn, som ringde mina föräldrar för kallelse till stödsamtal dagen efter. Väl hemma sov jag tills middagen och kände mig redo för en ny vaknatt. Men attans vad svårt det var.

Jag såg dubbelt och nackmusklerna dippade mot min vilja. Någonstans efter midnatt somnade jag. Nu var jag utmattad och sov djupare än första natten. När jag kände en rörelse i sängen hade Liam nästan slutat rossla. Jag flög upp och tog tag i bibeln i sängens fotända.

Bibeln for rakt igenom mörkermassan som fladdrade till och försvann. Liam rörde sig inte. Pappa sprang in, väckt av min hysteriska gråt.

Liam var blå om läpparna och andades inte. Pappa blåste in luft gång på gång och för andra gången på en månad ringde jag 112.

Ambulansen fick igång Liam igen. Vi satt i sjukhusets väntrum när polisen kom. Läkaren hade ringt dem.

Min lillebror hade blåmärken kring munnen och de trodde att någon hade försökt kväva honom. De tog en massa prover, spärrade av vår lägenhet och plockade med sig kuddar och alla lösa textilier,

En socialarbetare hade långa samtal med mig om hur jag mådde och om det fanns problem i familjen. De trodde jag försökt döda honom.

Sen hände något. En polis kom in och talade med socialtanten. Jag ombads ta en läsk i kylskåpet i korridoren så länge.

Istället ställde jag mig vid dörren och lyssnade.

“Vi har säkrat fibrer på det som användes för kvävningen. Det var rosa, hårt slitna ullfibrer, nikotinfläckade med vissa spår av förvaring i naftalin. Vi hittade inget liknande i huset, men pappan nämnde att mormodern hade en sådan. Hon hade den koftan på sig nu. Personalen nämnde att de undviker sjukhuskläder vid terminalvård. Trygghet med det bekanta och så. Labbet säger att det med nästan 100% sannolikhet är den koftan. Vi har ingen förklaring på det. Men barnet kan inte kommit åt plagget, så hon är i alla fall oskyldig.”

Då visste jag vad jag behövde göra.

Vi hade ju hälsat på mormor ibland och jag visste på ett ungefär hur jag hittade till sjukhuset och avdelningen, fast det var många kulvertar och korridorer. Jag tog med en blombukett och ingen frågade något när jag letade mig fram dit.

På avdelningen var det nästan tomt för personalen hade rapport. Mormors rum låg vid ingången och jag smet snabbt in. Hon låg som en förtorkad mumie, huden insjunken och missfärgad. Maskinerna som höll henne vid liv pep och väste rytmiskt. Jag tittade på utskriften av hjärnvågorna.

Det var mest raka streck, men i den tjocka utskrivna bunten fanns det korta episoder med någon form av sudd. Läkarna hade talat en ovanlig variant av automatiska hjärnmönster som inte innebar att hjärnan fungerade. Det var när de berättat om de konstigheterna mamma blivit förnyat mån om att de inte fick stänga av.

En anteckning var gjord i kanten.

“Mönstret dyker alltid upp på natten, oftast kring midnatt, varar mindre än fem minuter och försvinner. Någon koppling till aktuella vårdrutiner?”

Jag visste redan vad som hände då. Men de ville ju inte tro det.

Så istället drog jag försiktigt ut slangen ur hålet de opererat på mormors hals, för att pumpa luft i. Det fanns handskar på väggen i rummet, lite stora men fick duga. Det räckte att vara misstänkt för ett enda mordförsök..

Jag lade slangen i hennes klolika hand, som om hon vaknat och ryckt ut den själv.

Mormors huvud föll över på sidan och jag tyckte det blänkte till av hat i ögonen. Men när jag tittade igen hade ögonlocken fallit igen.

Så gled jag ut ur rummet lika tyst som jag kommit.

Signaturmelodi

Vi hörde lyssnaren Ellinors berättelse “Mormors kofta”, uppläst av Rebecka Josephson. Och därmed har vi kommit till slutet av detta avsnitt, om hälsningar från andra sidan. Och nästa gång ni hör av oss från andra sidan, det vill säga andra sidan era poddspelare, blir precis som vanligt om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.