Avsnitt 93: På bakgården

“Alla vet att den som hänger på nätet länge nog till slut får se riktigt sjuka grejer. Särskilt om man aktivt söker sig ner i nätets mörkare delar. Jag har sett både det ena och den andra som jag inte gärna tänker tillbaka på, men en sak som jag aldrig kommer att glömma är webbsidan normalpornfornormalpeople.com.”

Så börjar historien om normalpornfornormalpeople.com. Har ni hört den? Den handlar om en hemsida, som enligt berättelserna på nätet, innehöll de mest fruktansvärda filmerna. Enligt berättelsen jag precis läste ur började det hela med att någon fick ett mejl i spamkorgen. Han tittade lite på det, och tyckte det skilde sig från resten av skräpposten: det innehöll länken till sajten, och så stod det att han skulle skicka vidare den “för mänsklighetens bästa”. Han besökte sajten, och den var rätt intetsägande: en lång intetsägande text, men där det visade sig att varenda ord var en länk. När han började klicka på länkarna hittade han filmklipp efter filmklipp, och de blev konstigare och konstigare, obehagligare och obehagligare. Först någon som slickade på hela sin tvättmaskin, sedan en stackars man som av någon oerhört arg person utanför bild tvingas dansa till popmusik, och det kulminerade i ett filmklipp som hette useless.avi, där en rakad schimpans mördar och äter upp en kvinna fastbunden på en madrass.

Mannen som upptäckt sajten skriver om den på ett diskussionforum, enligt historien, och där blir alla upprörda och oroliga när de hittar den sista filmen. Men plötsligt stängs deras konversation ner, och så fort han försökte starta nya trådar om normalpornfornormalpeople.com stängdes de omedelbart ner. Historien slutar så här:

“De enda bevisen på att normalpornfornormalpeople.com existerat är ett par skärmdumpar folk tog, och de filmer som vi hann spara och ladda upp på torrentsidor. Den mest populära är useless.avi, och den spreds också på ett gäng våldssidor. Men var de än dyker upp blir filmerna från normalporn- fornormalpeople.com alltid raderade efter bara en stund.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och Normalpornfornormalpeople.com har aldrig varit en av de creepypastor jag tyckt bäst om. Den är för fokuserad på våldet, det groteska och konstiga, utan att ge någon egentlig bakgrundshistoria till varför vi ska bry oss. Men historien har många fans på nätet, för så verkar det bli med skräckhistorier där vi i efterhand bevittnar något obegripligt som utspelar sig i närheten till vårt vardagliga liv, vare sig det är genom gamla bortglömda loggböcker, genom meddelanden, mejl, SMS och telefonsamtal, eller – som veckans första två berättelser handlar om – i filminspelningar.

Bilder och filminspelningar där vi får se något obegripligt inträffa, något som kanske till och med smittar oss på sätt och vis, som om själva scenen på filmen var en pest och våra skärmar en smittyta, det fascinerar oss. Delvis är det antagligen för att det skildrar ett hot som är så nära, så snubblande nära, om vi bara tar ett litet steg bort från våra inarbetade fåror. Normalpornfornormalpeople.com bygger på det, på det där att skräcken på nätet bara är ett par klick bort från vardagsrummet, och det gör också en historia som dök upp på nätet i somras. Redditanvändaren Disneysecurity skriver i sin historia “Jag har precis sagt upp mig från Disneyworld” om varför hen precis slutat – och hens historia läses av mig.

Jag jobbar med säkerheten på Disneyworld, ni vet, världens lyckligaste plats. Vanligen hade jag inte berättat det, för vi har ganska hårda regler för vad anställda får skriva på nätet, men jag kan inte berätta den här historien utan den kontexten. Och jag känner mig ändå ganska färdig med Disneyworld. Jag har svårt att föreställa mig att fortsätta jobba där nu.

Det betyder att jag slutar med ett arbete jag har gjort i 23 år. De första 20 åren jobbade jag ute i nöjesparkerna, med att haffa snattare och hålla koll på fyllon. Emellanåt fick man också skilja några bråkmakare åt, men det var ovanligt. Oftast höll folk sig lugna.

Till slut blev dock hettan och att ständigt vara på fötterna för mycket för mig, och jag bad om nya arbetsuppgifter, helst med luftkonditionering. Företaget var hyggliga och flyttade mig till en av deras resorts. Arbetsmiljön var hundra gånger bättre vad gällde bekvämligheter, men arbetsuppgifterna blev lite kinkigare. Jag antar att kostnaderna och stressen i att åka på semester får många att visa sig från sin fulaste sida. Jag ringdes ofta upp av hotellgäster för att deras grannar bråkade och ibland till och med slogs. Jag fick vara allt från parterapeut till polis, men ofta räckte det med att be dem ta en promenad och lugna ner sig.

Det var emellertid inte var jag hade planerat berätta för er. Jag måste få ur mig detta medan tiden fortfarande finns.

För tre dagar sedan fick jag ett telefonsamtal från en högre chef. Tydligen hade städarna, när de skulle ta hand om ett rum där gästerna skulle ha checkat ut samma förmiddag, funnit gästernas prylar över hela rummet som om de fortfarande trodde att de hade rummet. Städarna noterade det och gick vidare med arbetet, och man förberedde för att helt enkelt flytta de anländande gästerna till ett annat rum och lägga på en extrasumma på eftersläntrarnas nota. Men de följande två dagarna, när städarna kom till det där rummet, fann de det orört. Grejerna låg fortfarande kvar, men ingen var där.

Jag gick dit och hittade rummet i precis det skick som chefen beskrev. Det var fullt av väskor, kläder, chipspåsar, lite leksaker och annat en familj på semester behöver. Chefen hade kollat upp rummet, och de som bodde där var mamma, pappa och två små barn. Jag försökte nå dem via kontaktuppgifterna de lämnat, men kom bara till telefonsvararen. Vi var förbryllade, men jag instruerade städarna att helt enkelt samla ihop deras grejer och lägga undan dem, så kunde vi överlämna dem när vi fått kontakt.

Samtidigt tittade jag lite närmre på gästernas bokningsdetaljer. De hade kommit för att bo här i fem dagar, betalt för en parkeringsplats och lämnat en beskrivning av deras bil för parkeringsservicen. Efter en snabb promenad till parkeringen hittade jag den stående där. Med andra ord hade de inte varit med om någon bilolycka, och inte heller åkt därifrån.

Sedan såg jag att de hade bokat helpension, det vill säga betalat på förhand för frukost, lunch och middag alla dagar. Vi har ett system där man får en sorts krediter man använder för att hämta ut dessa måltider, och familjen hade bara använt tre krediter: senaste gången två dagar efter att de checkade in. Jag följde var de hade använt krediterna, och kunde pussla ihop en efterkonstruktion av deras dagar. När de kom hit checkade de in sent på kvällen, och dagen efter använde de två krediter på nöjesparken Epcot. Följande dag använde de bara en kredit, vid frukosttid på nöjesparken Magic Kingdom.

På Disneyworld finns något vi kallar magiska band. Man har på sig dem som gäst, och de funkar som rumsnyckel och parkeringsbiljett, för att betala för middagsreservationer och för att gå före i kön till åkattraktioner och annat. Efter att ha pysslat med systemets olika låsta delar en stund lyckades jag se hur den där familjen hade använt sina magiska band, och kunde konstatera att de efter frukosten på Magic Kingdom åkte på lite olika åkattraktioner, sist vid elvatiden på förmiddagen. Sedan försvann de.

Jag var fortfarande inte särskilt orolig – sådant här händer ibland – men det var då jag bestämde mig för att jag behövde hjälp med utforskandet av den försvunna familjen. Jag ringde en gammal kollega på Magic Kingdom och bad honom ta fram filmerna från övervakningskamerorna på It’s a Small World, den sista åkattraktionen de åkt på. Han sade att det skulle gå finfint, och jag satte mig i bilen och åkte dit. När jag kom fram lät han helt annorlunda. Han var förvirrad och såg nästan illa berörd ut. Korthugget sade han att han skulle visa vad han hittat. Vanligen finns det övervakningskameror framför allt där man kliver av och på själva vagnarna i attraktionerna. Övervakningsbandet, framspolat till tidpunkten jag hittat i mina efterforskningar, visade hur en familj med mamma, pappa och två barn använde sina barn för att komma in. På slutet av åkturen, när alla gick ur vagnarna, var de inte kvar. De hade försvunnit.

Vi blev omedelbart oroliga. Kanske hade ett av barnen fallit ur under åkturen, och mamma och pappa hade hoppat ur för att rädda det. I värsta fall hade de skadat sig, och låg kvar där inne ännu. Vi larmade och stängde ner åkattraktionen, mitt på jävla dagen. Musiken stängdes av och vi tände belysningen inuti. Jag och min gamla kollega gick igenom hela attraktionen tre gånger, och sedan tillkallade vi förstärkningar. Till slut var vi tio anställda som gick runt och letade där inne, och vi hittade bara tre borttappade mobiltelefoner och en gammal hatt.

Jag var helt paff. Sedan dess har jag fortsatt leta i systemet för att försöka ta reda på vad som hänt, och nu sitter jag med något fruktansvärt på händerna. Jag har ringt polisen, och de är på väg hit, men det här företaget har sitt sätt att tysta ner händelser som dessa på. Jag antar att de kommer hit, men att det inte blir mycket mer av det sedan. Själv kan jag inte leva i tystnad om detta. Jag måste, för mitt samvetes skull, varna omvärlden.

Jag har fortsatt gräva i deras reservationsdetaljer, som de utvecklades över dagarna de var här, och upptäckte att de hade köpt så kallade minnesmakare. Det är en sorts konton på en tjänst vi har, som går ut på att bilder från en massa kameror runt om alla våra nöjesparker samlas på ett och samma ställe och att man får gratis tillgång till dem. Med hjälp av de magiska banden vet systemet hela tiden var gästerna är, och bilderna på dem sparas på gästernas konton på Disney World.

Jag öppnade deras album i minnesmakaren och hittade, till min förvåning, hela 732 bilder. Det första trettiotalet bilderna var rätt normala. De var från Epcot, några åkattraktioner och framför det stora Askungenslottet. Resten av bilderna var inifrån It’s a Small World, deras sista åkattraktion. Där inne tas det bara en bild per åktur. Med andra ord har de åkt den över 700 gånger.

På den första bilden ser de glada och vanliga ut. De sitter där, tillsammans med en massa andra gäster. Men nästa bild är obehaglig. Deras vagn är tom, bortsett från dem. De ser så hemskt förvirrade ut. På följande tio-femton bilder såg jag hur pappan är arg, skriker och gestikulerar ut i ingenting. Mamman håller om sina barn och man kan se att de gråter, alla tre. Och så fortsatte det. Efter kanske 50 bilder börjar de försöka ta sig ut ur vagnen. På en bild är pappan borta, och på en annan är vagnen helt tom. De kanske försökte ta sig ut till fots. Men på nästa bild är alla tillbaka. Jag tittade igenom alla bilder. Efter 450 stycken syns bara mamman och de två barnen. Först när jag tittade närmare såg jag pappan, ihopsjunken i sätet bakom dem. Från och med bild nummer 675 är bara mamman och ett av barnen kvar upprätt sittande, men i ett annat säte finns det en till kropp liggande. Mamman och barnet ser inte ut att röra sig längre. Det såg ut som att de levde, de verkade bara apatiska. De satt och tittade rakt framför sig med tom blick, bleka i sina ansikten.

Det värsta är att jag är helt säker på att dockorna i åkattraktionen rör på sig. På vissa av bilderna är de inte där de ska vara. Jag såg till och med en som satt i vagnen tillsammans med familjen. Det sista jag såg, när jag i panik stängde ner fotoalbumet, var att dess storlek hade ökat. Jag vågade inte ens tänka på vad det betydde – att nya bilder fortsatte komma in i mappen.

Nyss såg jag i övervakningskamerorna att en polisbil kört fram till receptionen, och att de gått in och börjat prata med receptionisterna. De lär väl ta över detta nu. Jag har ingen aning om vad det är som pågår här, men jag önskar jag hade sluppit ta hand om det. Hur som helst kommer jag nog inte kunna skriva mer här. Efter att jag pratat med polisen kommer jag lämna det här stället och aldrig återvända. Jag ville bara se till att det här kommer ut, innan Disney tystar ner storyn. De kommer försöka hitta på någon förklaring till varför familjen försvunnit, men de har ju inte försvunnit. Jag vet precis var de är. Akta er, för ni vill inte göra dem sällskap.

Ni har hört Redditanvändaren Disneysecuritys “Jag har precis sagt upp mig från Disneyworld”.

Vi går från fotografier som automatiskt, utan känslor eller åsikter, tas och förs över till databaser utan att se eller värdera vad det är de förevigar, till gamla filmkameror på stränder som rymmer berättelser man kanske hade klarat sig bäst utan. Historien vi, i vår översättning, kallar “Osbystranden” kommer också från Reddit, och är skriven av användaren Hauntedtape. Den läses av Michael Forsberg.

Jag bor med min sambo i en liten villa ungefär en halvtimme bort från Söderhamn. I den här berättelsen har jag ändrat på namnen på de som är med och är försiktig med exakta geografiska angivelser, bara för att vara på den säkra sidan. Jag vill helst inte att någon av er ska ta sig till stranden jag kommer berätta om, för även om ni tycker det låter spännande kommer ni bara snubbla in i samma trubbel som jag fastnat i. Det är också en rätt lång historia, förlåt för det. Ska försöka hålla mig så kortfattad som möjligt. Men ni måste förstå att jag inte sovit på flera dagar, och att jag har svårt att hålla tankarna i ordning. Jag kommer berätta det här i dag för dag-ordning.

Lördag, 26 maj. När Casper och jag hittade filmkameran var vi på Osbystranden. Den stack upp ur sanden, halvt begraven. Det rann vatten ur den när jag plockade upp den i handen. Det var sand i varenda glipa, och batteriet var borta. Vi torkade av den med vår badhandduk och öppnade kassettluckan, och där låg det ett miniDV-band med gul skyddslucka för bandet och en Panasonic-logga. Det fanns ingen etikett eller något sådant på bandet.

Filmkameran verkade vara förstörd, men kassettbandets innehåll tänkte vi att vi kanske skulle kunna rädda. Jag hade en liknande kamera hemma, som använde samma miniDV-kassett. När Casper lämnade av mig hemma tog jag kameran, ställde ifrån mig den på mitt skrivbord och gick sedan och lade mig. Morgonen efter åkte jag till jobbet och sedan glömde jag bort kameran i nästan en vecka.

Torsdag, 31 maj. Casper kom över torsdagen därpå, hittade kameran på skrivbordet och påminde mig om den. Jag erkände att jag hade glömt den, och inte ens försökt titta på filmen i kassettbandet än. Vi satte in det i min filmkamera och kopplade in den i min PC, och så använde jag ett program för att visa vad som fanns på bandet. Det var inte mycket. Jag ska försöka beskriva det så exakt jag kan.

Någon meter framför kameran är en kvinna. Hon har ryggen mot kameran och går nerför en liten stig. Vid sidorna finns högt, torrt gräs och små buskar, och ljuset ser ut som om det antingen är tidig morgon eller kväll. Det är inte ett moln på himlen, som går i en mjukt orange färg. Det enda som hörs, utom deras steg i sanden, är fiskmåsar och ljudet av vågor som slår in över en strand på avstånd.

Kvinnan har på sig en baddräkt som är halvt söndersliten. Toppen har rivits eller klippts upp, och hänger längs med hennes höfter. Hennes överkropp är naken. Hennes rygg är täckt av fula, röda strimmor och sår. Det ser ut som att hon har piskats eller blivit slagen med en käpp. Hon är bakbunden med tunt rep, kanske ett plastsnöre. Det är så hårt surrat att hennes händer har antagit en lätt blålila färg, och det skär in i hennes hud så små strimmor blod rinner ut och droppar efter henne på stigen.

Hon går ett par steg i klippet, som bara är drygt halvminuten långt. Precis innan det tar slut hörs en mansröst.

“Filmar du? Du ska ju inte filma än. Jag sade ju åt dig att vänta tills vi är inomhus.”

Sedan är klippet slut.

Jag och Casper blev illa berörda. Det såg verklighetstroget ut, som om någons familjekamera utnyttjats till att dokumentera ett fruktansvärt brott. Jag försökte kopiera filmklippet över till min dator, men varje gång vi försökte spela upp det var det bara en röra av gröna strimmor över skärmen och inget ljud, som om vi försökte titta på en kabelkanal vi inte hade. Casper sade att han kunde försöka importera klippet med sin Macbook, och tog med sig miniDV-kassetten hem när han drog. Han sade att det kanske var min Firewirekabel det var fel på. Det var sista gången jag såg honom.

Fredag, första juni. Ingenting märkligt hade vid det här laget börjat hända. Det var en vanlig fredag på jobbet, som inte urskilde sig från hundratals andra fredagar. Jag ringde Casper och frågade hur det hade gått, och han sade att han inte haft någon filmkamera att stoppa in kassetten i men att han skulle förbi sina föräldrar den kvällen och låna deras.

Söndag, tredje juni. Casper ringde. Det var på kvällen, någon gång efter sju tror jag. Han lät uppspelt och berättade att han hade lyckats importera filmklippet, men att ljudet inte funkade. Jag sade åt honom att ladda upp det på nätet, men han svarade att han ville försöka få till så även ljudet funkade.

Onsdag, sjätte juni. Casper ringde igen. Vid det här laget hade jag inte lyckats få tag i Casper på två dagar. När man ringde honom kom man direkt till telefonsvararen. Men så ringde han alltså, precis när jag skulle sticka hem från jobbet. Jag tror inte jag tänkte på det då, men han lät konstig på rösten. Han lät tonlös, tom och befriad på känslor, som om han läste upp text från ett papper. Jag trodde han ville berätta om kassettbandet, men när jag nämnde det sade han att det inte spelade någon roll. Han hade hittat något och ville att vi skulle åka tillbaka till Osbystranden. Det tar en stund att cykla dit, och jag sade att jag inte orkade just nu efter jobbet. Det var första gången jag hörde honom avslöja någon känsla i rösten: av någon anledning blev han arg. Jag lovade att vi skulle åka dit på lördag, men det dög inte för honom. Han behövde åka dit den kvällen. Det var något väldigt viktigt. Han upprepade flera gånger att det var något han ville visa mig. Jag frågade vad det var, men han svarade bara att jag behövde se det med egna ögon. Till slut blev han bara tyst och lade på.

Torsdag, sjunde juni. Casper slutade helt svara på mina telefonsamtal. Jag hade inte vid det här laget fått tag på honom sedan vi pratade i onsdags.

Fredag, åttonde juni. När jag gick upp för att ta en dusch på morgonen var det blöt sand i botten av badkaret. Jag tänkte att Sarah kanske inte hade tvättat sin baddräkt förrän nu, men såg den inte upphängd någonstans. Det var lite konstigt, men hon hade åkt till jobbet redan och jag glömde det när jag stressade iväg för att hinna med ett tåg. Först nu i efterhand har jag insett att det var då de riktigt konstiga sakerna började hända, det som drivit mig till den panik jag känner idag.

Senare på jobbet plingade det i telefonen, och jag såg att jag hade ett nytt röstmeddelande. Jag hade inget missat samtal, men täckningen inne på min kontor är usel och det är inte första gången någon misslyckats med att nå mig på telefonen är. Jag kollade det och det kom från Casper. Han lät lugn igen, och nämnde ingenting om sin irritation tidigare.

“Imorgon bitti åker jag till Osbystranden”, sade han. “Vi ses där. Det finns någonting jag vill visa dig.”

Jag blev klar på jobbet, och satte mig på tåget hem igen. Under resan bestämde jag mig för att berätta om det hela för Sarah, och berätta om hur konstigt det fått Casper att bete sig. När jag kom hem hade hon inte hunnit hem från jobbet än. Jag gjorde lite middag och tittade på teve en stund, och hon dök inte upp. Till slut ringde jag till hennes jobb, och de sade att hon slutat vid fyra. Jag ringde hennes mamma, som bor i Gävle, och frågade men hon hade inte heller hört av Sarah. Hon lät orolig. Jag somnade på soffan den natten, framför teven.

Lördag, nionde juni. Sarah var fortfarande borta när jag vaknade. Att åka och träffa Casper på Osbystranden var uteslutet när hon var försvunnen. Jag sökte lite på nätet efter bilolyckor i området, men det fanns inga polisrapporter eller nyheter som kunde handla om henne. Till slut ringde jag polisen. De sade att jag kunde anmäla henne som saknad. Det gjorde jag, och de lovade ringa igen kort därpå. Sarahs mamma ringde mig den kvällen, närmast i upplösningstillstånd.

Söndag, tionde juni. Jag vaknade tidigt på morgonen av en mycket verklighetstrogen mardröm. I den låg jag sked med Sarah, men vaknade av att jag frös och att sängen var genomvåt och iskall och fylld av alger. Allt var blött, madrassen, kuddarna och filtarna, allting. Jag hade armarna runt Sarah, och hennes kropp var ännu kallare än vattnet. Jag satte mig upp och tände lampan, och såg att Sarah låg på sidan och sov, bakbunden. Snöret var så hårt knutet att hennes händer var blåa, och det blödde om hennes handleder. Jag var förstenad av skräck, så levande och paralyserande att det bara är i drömmar man kan känna den. Sarah rullade långsamt över på rygg, och vi hamnade ansikte mot ansikte. Hon såg helt sönderslagen ut: hennes ansikte var för brett och platt, på något sätt, och hennes näsa var intryckt och krossad. Som om hon låg mot en glasskiva. Hennes ögon var vidöppna och hon stirrade på mig med förvriden mun. Det var för många tänder i den. Sedan sade hon att hon ville visa mig något.

Jag vaknade ensam, genomsvettig och insnärjd i lakanen. Det kändes som att jag fortfarande kände doften av bräckt havsvatten.

Till slut tog jag mig hemifrån för att köpa mat. På hemvägen såg jag blöta fotspår som ledde från gatan fram till min dörr. Runt dörrhandtaget hade någon knutit fast en bit plastsnöre. När jag lösgör snöret ser jag att mina händer är rödfläckiga, som om de blivit nedkylda.

Måndag, elfte juni. Jag kunde inte sova på hela natten. Jag ringde in på morgonen och sjukanmälde mig, och sedan låg jag på soffan och tittade på teve hela dagen utan att äta. Jag hade ingen aptit. Vid någon punkt måste jag ha nickat till, för när jag vaknade var det för att tevens ljudvolym var uppdragen till max. Det var ett nyhetsinslag på Aktuellt, och reportern som står ute på stranden med havet i bakgrunden vrålade, ja, gallskrek in i sin mikrofon. Det handlade om att hundratals döda kroppar tydligen hade sköljts upp på stranden, alla bakbundna. Han tystnade, spände blicken i kameran och det var som han tittade direkt på mig när han sade: “Du måste komma ner till Osbystranden. Det finns någonting jag vill visa dig.” Sedan stängdes teven av av sig själv. Det var iskallt i mitt hus, och det luktade havsvatten.

Tisdag, tolfte juni. Ännu en natt utan sömn, men åtminstone också utan drömmar. Jag var utmattad av stress och sömnbrist, och hade svårt att koncentrera mig. Jag ringde jobbet och sade att jag fortfarande var sjuk, för att jag av någon anledning inte ville berätta om min flickväns försvinnande. Den kvällen blev jag uppringd av en polis. Han sade att de hittat Sarahs bil, övergiven i slutet av skogsvägen nära Osbystranden. Jag försökte få ur honom all information han hade, men han var undvikande och ville inte berätta så mycket mer än så. Jag hoppas verkligen inte han betraktar mig som en misstänkt. Han sade att han ville att vi skulle ses nere på Osbystranden tidigt morgonen därpå, så han kunde ställa mig några frågor. Jag tyckte det var konstigt – sköter man inte sådant på polisstationen? Innan vi lade på sade han att det var mycket viktigt att jag kom till Osbystranden. Det fanns något där han ville visa mig.

Jag ringde Sarahs föräldrar, och hennes pappa svarade. Jag berättade om polisen och att de hittat Sarahs bil. Han sade att det inte spelade någon roll, och att allt skulle lösa sig.

“Se bara till att du åker och träffar polisen imorgon”, sade Sarahs pappa. “Det finns någonting han vill visa dig.”

Onsdag, 13 juni. Ännu en mardröm. Jag hoppas i alla fall det var en mardröm. Jag är så trött att det har blivit svårt att skilja mellan dröm och verklighet, mellan när jag är vaken och när jag sover. I drömmen låg jag i sängen igen, och på klockan stod det 03.28. Jag vaknade av att någon knackade på fönstret. Jag försökte ignorera det och somna om, men hörde knackningarna igen och sedan Sarahs röst.

“Jag vet att du är där. Snälla, släpp in mig. Det finns någonting jag vill visa dig.”

Vårt sovrumsfönster är på andra våningen.

Jag flög upp ur sängen och sprang ner för trappan med blicken fäst i golvet, rädd för vad jag skulle se om jag tittade ut genom något av fönstren även om jag visste att jag dragit ner persiennerna. Jag flydde in i mitt lilla kontor på nedervåningen och låste dörren efter mig, och fick ingen mer sömn den natten. Det luktar havsvatten i huset igen, starkare den här gången.

Torsdag, 14 juni. Idag. Jag är skräckslagen och nästan galen av sömnbrist. Jag vet inte vad jag ska göra eller vem jag ska vända mig till för att be om hjälp. Jag kan inte sitta här inne hela dagen, det vet jag. Jag har skrivit ner detta och tänker publicera det på nätet, där människor kan läsa det men kanske inte tar det på så stort allvar. Jag vill att någon ska veta vad som händer mig, men inte att någon åker till Osbystranden. Jag är också rädd att det är sista gången jag är här, men jag måste åka till Osbystranden för att prata med polisen. Han har redan ringt två gånger och frågat var jag är, och om han ska skicka någon för att hämta upp mig. Förhoppningsvis löser allt det här sig, och jag är hemma igen ikväll.

Det var den sista delen av användarens berättelse. Men sedan återkom han med en ny kommentar, i berättelsens kommentarsfält. I den stod det så här:

Söndag, 18 juni. Jag känner mig lite dum över att ha varit så paranoid förut. Jag hittade Sarah och Casper. Allt är bra nu, och det fanns ingen anledning att oroa sig. Det tog en stund att hitta dem, för jag var tvungen att vada ganska långt ut. Det här blir nog mitt sista inlägg här, för det är svårt att skriva med så stela fingrar. Jag har knappt någon känsel i dem.

Men om du någonsin har vägarna förbi Söderhamn, kom till Osbystranden. Det finns någonting jag vill visa dig.

Ni har hört historien “Osbystranden”, som i original publicerades på Reddits Nosleepforum av användaren Hauntedtape, uppläst av Michael Forsberg.

Vittnesmål från bakgården av det här slaget behöver inte vara digitala, inspelade på filmkamera eller registrerade i databaser, utan kan vara helt bokstavliga. Historier om sådant som vi ser men inte kan förstå ett stenkast från vardagen har skrivits långt innan sådan teknologi uppfanns.

Amerikanen Joseph Payne Brennan föddes 1918 och dog 1990. Han startade en egen tidskrift om skräck, och skrev egna skräcknoveller och andra böcker. 1959 kom han ut med samlingen “Nine Horrors and a Dream”, i vilken historien “Canavans Backyard” fanns med. Stephen King har nämnt just den lilla berättelsen, som handlar om en bokhandlare som långsamt börjar bete sig allt märkligare i relation till sin bakgård, som en favorithistoria. Deckar- och spänningsförfattaren Johan Theorin har översatt historien, och varit så vänlig att låta oss berätta den här i podden.

Ludvig Josephson läser Canavans bakgård av Joseph Payne Brennan.

Första gången jag träffade Canavan var för mer än tjugo år sedan, strax efter att han hade emigrerat till USA från London. Han var antikvarie och älskade gamla böcker, och det var passande att han började sälja sådana när han hade flyttat till New Haven.

Canavans blygsamma tillgångar hindrade honom från att skaffa butikslokaler i centrum, så han hyrde ett gammalt hus utanför stadsgränsen och använde det som både bokhandel och bostad. Få människor bodde i den trakten, men Canavan sålde mest genom postorder så det spelade ingen större roll.

När jag hade tillbringat förmiddagen framför skrivmaskinen brukade jag ofta ta en promenad ut till hans butik och ägna eftermiddagen åt att bläddra igenom gamla böcker. Det var ett rent nöje, för Canavan var aldrig någon påträngande försäljare. Han visste att min ekonomi var dålig och blev aldrig irriterad om jag inte köpte något.

Faktum är att han brukade välkomna mig enbart för sällskapet. Bara ett fåtal kunder besökte honom regelbundet, och jag tror att han ofta kände sig ensam.

Ibland när det var lugnt i butiken bryggde han en kanna engelskt te, och så satt vi båda med varsin kopp och talade om böcker i timtal.

Canavan såg till och med ut som en bokhandlare, eller som karikatyren av en sådan. Han var lång och smal och framåtböjd, och hans blå ögon stirrade ut genom ett par ålderdomliga glasögon med stålbågar.

Även om jag tvivlar på att Canavans årsinkomst någonsin matchade exempelvis en tapetserares så klarade han sig och var nöjd med sin tillvaro.

Åtminstone tills han började upptäcka sin bakgård.

Bakom det fallfärdiga hus där han bodde och arbetade sträckte sig en avlång och ödslig liten bakgård som var täckt av taggiga buskar och högt brungult vildgräs. Flera halvruttna äppelträd, knotiga och täckta av svart mögelsvamp, bidrog till gårdens dystra utseende. Trästaketen på båda sidor om gården var trasiga och nästan försvunna i vildgräset, som om de var på väg att bokstavligen sjunka ner i marken. Sammantaget var bakgården en ovanligt deprimerande syn, och jag undrade ofta varför Canavan inte röjde upp och snyggade till den. Men det angick mig förstås inte, jag tog aldrig upp ämnet.

En eftermiddag när jag besökte hans butik fanns inte Canavan bland bokhyllorna, så jag gick in genom en dörr och genom en kort korridor till ett bakre lagerrum där han ibland packade upp eller packade ner bokpaket.

När jag kom ut i det rummet stod Canavan vid fönstret. Han tittade ut mot bakgården.

Jag öppnade munnen för att säga något, men gjorde det aldrig av någon anledning. Jag tror att det berodde på Canavans ansiktsuttryck, som reflekterades i fönstret.

Han stirrade ut mot gården med en märkligt intensiv blick, som om han var totalt uppslukad av någonting han såg därute. Canavans spända ansikte var fyllt av motstridiga känslor, han verkade på samma gång fascinerad och skrämd, både attraherad och avvaktande.

När han till slut lade märke till mig hoppade han nästan till.

Först stirrade han bara på mig som om jag var en total främling. Sedan kom hans vanliga avslappnade leende tillbaka, och hans blåa ögon glittrade till bakom glasögonen. Han skakade på huvudet.

”Den här bakgården ser verkligen konstig ut ibland … Tittar man på den länge nog verkar den vara flera kilometer lång!”

Det var allt han sa den gången, och jag glömde snabbt bort det. Jag visste inte att detta bara var början på en helt avskyvärd historia.

Efter det hittade jag alltid Canavan i lagerrummet när jag besökte hans antikvariat. Då och då arbetade han faktiskt, men oftast stod han bara vid fönstret och såg ut över den dystra bakgården.

Ibland kunde han stå i flera minuter utan att vara medveten om att jag befann mig i rummet. Vad han än såg så verkade detta sluka all hans uppmärksamhet. Hans ansiktsuttryck visade rädsla blandat med en märklig sorts spänd förväntan. Ofta var jag tvungen att hosta högt eller stampa foten i golvet för att få honom att vända sig från fönstret.

Efteråt när han diskuterade böcker kunde han framstå som sitt gamla jag igen, men jag började få för mig att han bara spelade teater och att han under hela samtalet bara tänkte på den där förbannade bakgården.

Flera gånger var jag på väg att fråga honom om den, men varje gång avstod jag. Det kändes pinsamt. Hur kan man kritisera en man för att han står och tittar ut på sin bakgård?

Jag höll tyst. Senare ångrade jag bittert det beslutet.

Canavans affärsrörelse hade aldrig varit speciellt lönsam, och nu började den gå riktigt dåligt. Ännu värre var att han försämrades rent fysiskt. Han magrade och blev mer och mer framåtböjd. Hans ögon förlorade inte sin glans, men jag började tycka att de glänste av feber och inte av hans tidigare hälsosamma entusiasm.

En eftermiddag när jag klev in i den olåsta butiken var inte Canavan där. Jag gick ut i lagerlokalen och ställde mig vid fönstret på baksidan i tron att han bara var ute på något ärende.

Jag såg inte till Canavan, men när jag tittade ut över hans bakgård fylldes jag av en plötslig känsla av total övergivenhet. Den rullade över mig som en våg från ett iskallt hav. Min första impuls var att dra mig bort från fönstret, men något höll mig kvar. När jag stirrade ut över den deprimerande plätten av törnbuskar och vildgräs upplevde jag något som i brist på ett bättre ord kunde kallas för nyfikenhet. Kanske ville någon rationell och analytisk del av min hjärna bara få reda på vad som hade framkallat min plötsliga nedstämdhet. Eller kanske var det någonting med den här eländiga platsen som undermedvetet fängslade mig, på ett sätt som jag aldrig tidigare hade upplevt i vaket och nyktert tillstånd.

Vad det än var så blev jag kvar vid fönstret. Det långa torra gräset svajade svagt i vinden. De svarta äppelträden stod orörliga. Inte en enda fågel, inte ens en fjäril, svävade över den glädjelösa gården. Bortsett från gräset, de ruttnande träden och snåren av törnbuskar fanns absolut ingenting att se.

Och ändå fanns det någonting i det här isolerade landskapet som gjorde mig förbryllad. Jag fick känslan av att platsen var ett pussel, och att jag skulle hitta lösningen på pusslet om jag bara stirrade på det länge nog.

Efter att jag hade stått och stirrat genom fönstret några minuter fick jag en märklig känsla av att perspektiven gradvis förändrades. Gräset och träden förblev desamma, och ändå verkade bakgårdens dimensioner bli större. Först tänkte jag bara att den sträckte sig lite längre bort från huset än jag hade trott. Sedan fick jag för mig att den i själva verket sträckte sig flera hundra meter bort. Till slut blev jag övertygad om att bakgården fortsatte bort en nästan oändligt lång sträcka, och att jag skulle få gå i flera mil för att komma till slutet om jag gick ut där.

Jag fylldes av en nästan obetvinglig lust att göra det. Att rusa ut genom bakdörren, springa ut i det vajande vildgräset och fortsätta rakt fram tills jag fick veta exakt hur stor bakgården var.

Och jag var faktiskt på väg att göra det – men det var då jag fick syn på Canavan.

Han klev ut utan förvarning från buskarna och det höga gräset på gården nedanför fönstret. I över en minut stod han bara stilla och verkade totalt vilse. Han stirrade på sitt hus som om han aldrig hade sett det i hela sitt liv. Canavans hår var rufsigt, han var tydligt upphetsad. Taggar från törnbuskarna satt fast i byxorna och jackan, i snörena på hans gamla skor stack gula grässtrån upp. Hans blick rörde sig ryckigt fram och tillbaka, och jag såg att han var på väg att vända sig om och återvända in i växtligheten som han just hade kommit från.
Jag knackade hårt mot glasrutan. Canavan hejdade sig mitt i rörelsen och vred sig om. Gradvis återvände hans normala ansiktsuttryck. Hans axlar sjönk ner och han började gå mot huset. Jag skyndade mot dörren och släppte in honom, och han sjönk ihop i en fåtölj bland bokhyllorna.

Han tittade upp när jag närmade mig.

”Frank”, sa han halvt viskande, ”kan du göra lite te?”

Jag bryggde teet och han drack det ångande hett utan att yttra ett ord. Han såg helt slut ut, jag visste att han var för utmattad för att berätta vad som hade hänt.

”Jag tycker du ska hålla dig inomhus några dagar”, sa jag innan jag gick.

Han nickade kraftlöst utan att titta upp, och vi tog farväl.

När jag återvände till antikvariatet nästa eftermiddag verkade Canavan frisk och utvilad, men ändå fundersam och nedstämd. Han nämnde ingenting om vad som hänt dagen innan. I ungefär en vecka efter det trodde jag att han helt hade glömt sin bakgård.

Men en dag när jag kom till affären stod han på nytt vid fönstret mot gården, och jag kunde se att han vände sig om mot mig med största tveksamhet. Det var ett mönster som började upprepas regelbundet, och jag visste att den märkliga bakgården hade blivit en fix idé för honom.

Till slut var läget så illa att jag pratade ut med honom om det. Jag påpekade att han hade börjat förlora kunder, och att han inte hade gett ut en bokkatalog på flera månader. All tid som han slösade bort på sin bakgård borde han istället ägna åt att ta hand om bokbeställningar och att katalogisera böcker. En sådan besatthet som han uppvisade var farlig för hälsan. Och jag lät honom förstå hur löjligt och absurt han betedde sig. Om folk fick veta hur mycket tid han tillbringade med att stå och stirra ut på en tom bakgård skulle de börja tro att han hade blivit tokig.

Jag avslutade med att framfusigt fråga vad han egentligen hade varit med om den där eftermiddagen föregående vecka, när han kom vandrande ut ur gräset.

Canavan suckade och tog av sig glasögonen.

”Jag vet att du vill väl och bryr dig om mig, Frank”, sa han. ”Men det är någonting med den där bakgården – någon sorts hemlighet – som jag bara måste få reda på. Jag vet inte riktigt vad – något med avstånd och dimensioner och perspektiv, tror jag. Vad det än är så har jag börjat se det som … tja, en utmaning. Jag måste gå till botten med det. Jag är ledsen om du tror att jag är tokig. Men jag kan inte ge upp förrän jag kommer på vad det är med den här markbiten.”

Han satte på sig glasögonen igen och fortsatte:

”Den där eftermiddagen när du stod vid fönstret hade jag en både konstig och kuslig upplevelse därute. Jag hade själv stått vid fönstret innan du kom, och fyllts av en stark längtan att ge mig ut i bakgårdens vildgräs. Till slut sprang jag ut i det och kände mig upprymd, äventyrslysten, fylld av förväntan. Men när jag fortsatte längre ut på gården försvann de känslorna och jag började känna mig djupt deprimerad. Jag vände om och tänkte snabbt återvända till huset – men jag kunde inte. Jag vet att du inte kommer tro det här, men – jag var helt vilse! Jag hade förlorat all känsla för riktningar och hade ingen aning om vilken väg jag skulle gå. Gräset därute är mycket högre än det ser ut! När man kliver ut i det ser man inget annat.”

”Jag vet att det här låter otroligt, men jag vandrade omkring därute i en timme. Bakgården verkade fantastiskt stor – den verkade nästan förändras under tiden jag gick där, så att den största delen hela tiden låg rakt framför mig. Jag måste ha gått i cirklar, jag kan svära på att jag gick flera kilometer!”

Han skakade på huvudet.

”Du behöver inte tro på mig, jag förväntar mig inte det. Men det är sant. När jag till slut hittade ut ur bakgården var det av en ren slump. Och det konstigaste var att när jag väl hade kommit ut blev jag plötsligt livrädd av att inte ha högt gräs omkring mig, och ville inget annat än att rusa tillbaka in bland snåren igen! Trots att jag hade känt mig totalt övergiven när jag gick omkring därute.”

”Men jag måste tillbaka ut dit”, fortsatte han. ”Jag måste få reda på vad det här handlar om. Det finns något därute som inte följer våra jordiska lagar, och jag måste få reda på vad det är. Och jag har en plan för hur jag ska göra det.”

Hans berättelse påverkade mig, och när jag mindes hur jag själv hade känt mig vid fönstret ovanför bakgården gick det inte bara att avfärda den. Jag försökte – halvhjärtat – få honom att lova att aldrig gå ut bland bakgårdens buskar och gräs igen, men redan när jag gjorde det visste jag att det var lönlöst.

Jag lämnade hans hus fylld av onda aningar den eftermiddagen. Ingenting kunde få bort dem.

När jag kom tillbaka och knackade på huset några dagar senare bekräftades mina farhågor – Canavan var borta. Ytterdörren var olåst som vanligt, men husets hyresgäst fanns ingenstans. Jag tittade i vartenda rum. Till slut, med en djup känsla av obehag, öppnade jag bakdörren och såg ut över gården.

Det bruna gräsets långa blad skavde mot varandra i torra viskningar. De döda äppelträden reste sig svarta och orörliga. Trots att det var sensommar hördes inte en enda fågel sjunga eller en enda insekt surra i den täta växtligheten. Bakgården verkade lyssna.

Jag kände något mot min fot, och tittade ner. Det var ett tunt rep. Det sträckte sig från huset, ut över den öppna ytan närmast dörren och rakt in i det vajande gräset. Och då mindes jag hur Canavan hade talat om en ”plan”. Jag insåg att den gick ut på att bege sig ut på bakgården med repet i handen. Hur han än gick skulle Canavan på det sättet alltid kunna hitta tillbaka till huset.

Det verkade vara en bra plan, så jag slappnade av. Canavan var förmodligen fortfarande ute på bakgården och jag bestämde mig för att vänta på honom. Om han fick irra omkring därute tillräckligt länge utan att bli störd kanske hans osunda fascination för platsen skulle försvinna.

Jag gick tillbaka in i butiken och började bläddra i böckerna därinne. Men när en timme hade gått var jag lika orolig igen, och undrade hur länge Canavan egentligen hade befunnit sig ute på bakgården. Han var ju en gammal man, inte helt frisk, och jag kände ett visst ansvar för honom.

Till slut gick jag tillbaka till bakdörren, tittade ut utan att se honom och ropade hans namn. Jag fick en kuslig känsla av att mitt rop inte nådde längre än till yttersta kanten av det viskande vildgräset. Det var som om ljudet hade kvävts, dött ut och försvunnit i samma stund som det hade börjat spridas på bakgården.

Jag ropade igen och igen, men fick inget svar. Till slut bestämde jag mig för att gå ut och leta efter honom. Jag skulle följa repet och på det sättet hitta honom. Det tätt växande gräset hade säkert dämpat mina rop, och det var dessutom mycket möjligt att Canavan hade börjat bli döv.

Canavan hade knutit fast repet runt ett av benen på ett tungt träbord innanför dörren. Jag lyfte upp det, tog ett par kliv över den öppna marken bakom huset och gav mig in i det höga gräset.

I början gick det lätt att ta sig fram, och jag rörde mig snabbt. Men ju längre in jag kom desto tätare växte vildgräset, bladen blev bara tjockare och tjockare och jag fick kämpa mig fram genom dem.

Innan jag hade kommit mer än några meter in i det vilda gräset fylldes jag av samma bottenlösa känsla av förtvivlan som jag hade känt tidigare när jag stirrat ut över bakgården. Det fanns helt klart något kusligt med den här platsen. Det var som att ha hamnat i en helt främmande värld – en värld fylld av törnbuskar och torrt gräs vars ständigt prasslande halvviskningar på något sätt var levande och fyllda av ondska.

Plötsligt förlorade jag kontakten med repet. När jag tittade ner såg jag att det hade fastnat i en törnbuske, lindat upp sig och gått av. Jag gick omkring framåtböjd och letade efter den andra änden i flera minuter, men kunde inte hitta den. Canavan var förmodligen ovetande om att repet var av, och släpade nu änden efter sig genom gräset.

Jag rätade på mig, kupade händerna och ropade igen. Ljudet dämpades ännu mer; det var som att stå och ropa upp från botten av en djup brunn.

Med rynkad panna fortsatte jag framåt. Vildgräset växte bara tätare och tätare, högre och högre, och till slut måste jag använda båda händerna för att kämpa mig fram genom det.
Svetten hade börjat rinna på mig, mitt huvud värkte och jag hade svårt att se klart. Jag kände samma spända beklämdhet som man gör en kvävande het sommardag när åskan är på väg och luften är fylld av statisk elektricitet.

Jag insåg också att jag inte hade gått helt rakt fram och att jag inte längre visste vilken del av Canavans trädgård jag befann mig i. Under någon halvminut när jag insåg att jag var vilse på hans lilla bakgård började jag nästan gapskratta – nästan. Men det fanns något med den här platsen som inte tillät några skratt. Jag fortsatte tyst framåt.

Plötsligt började jag ana att jag inte var ensam. Jag blev långsamt övertygad om att någon – eller något – smög fram genom gräset bakom mig. Jag kan inte säga att jag hörde någonting, men till slut visste jag att någon sorts varelse krälade eller kröp fram genom gräset i spåren efter mig.

Jag kände mig iakttagen av något som ville mig illa.

Under ett ögonblick ville jag fly i ren panik. Sedan blev jag arg. Arg på Canavan, arg på hans gård, arg på mig själv. All min uppdämda oro blåste ut i en storm av vrede som svepte undan all rädsla. Nu fick det vara nog! Jag skulle inte plågas av alla märkligheter längre.

Jag svängde runt utan förvarning och kastade mig fram genom gräset i den riktning jag trodde att min förföljare befann sig.

Så stannade jag – och min primitiva ilska smälte ihop och blev till förlamande skräck.
Jag såg Canavan. I det svaga solljuset som nådde ner genom det täta gräset hukade han på marken på alla fyra, som ett vilddjur redo att attackera. Hans glasögon var borta, hans kläder hängde i trasor och hans mun var förvriden i en sinnessjuk grimas, ett morrande grin.
Jag stod orörlig, stirrande på honom. Hans dimmiga blick stirrade tillbaka med koncentrerat hat och utan ett spår av igenkännande. Gräs och småpinnar satt fast i hans gråa hår; de täckte faktiskt hela hans kropp, som om han hade krälat eller rullat runt på marken som ett djur. Efter den första chocken lyckades jag till slut röra tungan.

”Canavan!” ropade jag. ”Canavan, för guds skull, känner du inte igen mig?”

Hans svar var ett lågt morrande. Läpparna drogs tillbaka från tänderna, och han spände sin kropp för ett språng.

Ren fasa fyllde mig. Jag vred mig åt sidan och kastade mig in i väggen av vildgräs ögonblicket innan han attackerade.

Skräcken måste ha gett mig ökad styrka. Jag vräkte mig fram genom gräset, det täta gräs som jag tidigare hade fått kämpa mig genom. När jag hörde ljudet av gräsblad som trampades ner och törnen som knäcktes bakom mig visste jag att jag sprang för mitt liv.
Det var en mardrömsflykt. Gräsets blad slog över mitt ansikte som piskor, taggar drogs som rakblad över min hud, men jag kände ingenting. Allt jag visste var att jag måste bort från den här djävulska djungeln och bort från monstret som förföljde mig.

Min andning började komma i utdragna snyftningar, mina ben blev allt svagare och jag såg solljuset som virvlande fläckar framför mig. Men jag fortsatte springa.
Varelsen bakom mig kom närmare. Jag kunde höra den gläfsa och kasta sig framåt över marken precis i hälarna på mig – och hela tiden hade jag känslan att jag bara sprang i cirklar.

Till sist, när jag kände att jag var på väg att kollapsa, bröt jag igenom ett tjockt snår och kom ut i en solbelyst öppning. Framför mig låg Canavans hus.

Flämtande och kämpande för att få luft släpade jag mig ända fram till bakdörren. Jag kan inte förklara det, men jag var absolut säker på att skräcken som förföljde mig inte skulle komma ut från vildgräset. Jag vände mig inte ens om för att kontrollera det.
Inne i huset föll jag ner i en fåtölj. Min stressade andning blev långsamt lugnare, men mitt sinnestillstånd var fortfarande fast i fasorna som hänt utanför och allt de innebar.
Jag insåg att Canavan hade blivit sinnessjuk. Någon fruktansvärd chock hade förvandlat honom till en morrande best som ville bita sönder alla varelser som kom i hans väg. Jag mindes hans märkligt fokuserade blick som hade stirrat på mig med rovlysten vildsinthet, och jag visste att hans förstånd inte bara var rubbat – det var helt försvunnet. Döden skulle vara en befriare för honom.

Men Canavan hade varit min vän, och till det yttre var han fortfarande mänsklig. Jag kunde inte ta lagen i egna händer. Fylld av onda farhågor ringde jag efter polisen och en ambulans.

Det som följde var ännu fler galenskaper, och ett långt polisförhör som höll på att ge mig ett nervöst sammanbrott.

Ett halvt dussin bastanta polismän ägnade nästan en timme åt att trampa igenom den där bakgården, utan att hitta ett enda spår av Canavan. De kom tillbaka in i huset sura och svärande, gnuggande sig i ögonen och skakande på huvudet. De var röda i ansiktet, ilskna – och illa till mods. De förkunnade att de ingenting hade sett och ingenting hade hört, bortsett från en lömsk hund som morrade åt dem då och då men hela tiden höll sig utom synhåll.
När de nämnde hunden öppnade jag munnen för att påpeka något, men tänkte efter och sade ingenting. Poliserna betraktade mig redan med öppen misstänksamhet, som om det var jag som höll på att bli tokig.
Jag fick upprepa min historia åtminstone tjugo gånger, men de var ändå inte nöjda. De sökte igenom hela Canavans hus. De letade igenom hans arkiv. De lyfte till och med några av golvbräderna och undersökte jorden under dem.

Slutligen slog de motvilligt fast att Canavan hade upplevt någon sorts chock och drabbats av total minnesförlust, vilket fått honom att vandra iväg från sitt hem i ett hjälplöst tillstånd strax efter att jag hade dykt upp där. Min egen historia och min beskrivning av hans uppträdande ansåg de vara fyllda av överdrifter. Efter att ha varnat mig för att fler förhör troligen skulle följa och att min egen bostad möjligen skulle undersökas lät de mig med största tveksamhet få åka hem. Polisens fortsatta undersökningar gav ingenting och Canavan anmäldes som försvunnen, troligen drabbad av total minnesförlust. Men jag var inte nöjd, och jag kunde inte vila.

De sex följande månaderna sökte jag igenom alla arkiv jag kunde hitta, och fann till slut något i arkiven på det lokala universitetsbiblioteket som jag inte erbjuder som en lösning eller ens en avslöjande ledtråd – bara som en fantastisk och nästan otrolig möjlighet som jag inte ber någon att tro på. En eftermiddag, efter månader av sökande som inte gett någonting, kom en gammal bibliotekarie till mitt studiebås med en tunn och sprucken skrift som hade tryckts i New Haven år 1695. Den saknade författarnamn och bar bara en titel på omslaget:

TROLLPACKAN GOODIE LARKINS AFVRÄTTNING

Flera år tidigare, enligt skriften, hade en gammal gumma vid namn Goodie Larkins anklagats av sina grannar för att ha förvandlat ett försvunnet barn till en vildhund. Häxjaktshysterin i Salem var i full gång vid den tiden, och Goodie Larkins dömdes i en mycket summarisk rättegång till döden. Men istället för att brännas på bål hade hon släppts fri i ett träsk djupt inne i skogen. Sedan hade sju hundar som inte matats på över en vecka fått ge sig iväg efter henne. Tydligen ansåg hennes domare att detta straff utgjorde sann poetisk rättvisa. När de utsvultna hundarna kom ikapp henne och gick till attack, hörde folket i skogen hur Goodie Larkins vrålade en kuslig förbannelse:

Låt detta land där jag faller sträcka sig hela vägen till Helvetet!
Och låt dem som hädanefter vistas här bli lika dessa bestar som sluka mig!

Skriften avslutades med en platsangivelse, och efter att ha undersökt gamla kartor och lantmätningar vet jag nu att träsket där Larkins yttrade sin förbannelse och slets i bitar av hundarna – var platsen där Canavans bakgård numera ligger.

Jag har inte mer att tillägga. Jag återvände bara en enda gång till denna fördömda mark.

Det var en kall och bister höstdag, och en hård vind fick buskarna och gräset därute att rassla. Jag vet inte vad som drev mig tillbaka till bakgården – kanske bara någon kvardröjande känsla av lojalitet med Canavan. Kanske till och med en liten spillra av hopp. Men i samma stund jag steg in på den öppna plätten bakom Canavans igenbommade hus visste jag att jag hade gjort ett misstag.

När jag stirrade på det stelt vajande gräset, de kala träden och svarta törnbuskarna, kändes det som om jag i min tur var iakttagen. Jag kände att något främmande och totalt ondskefullt betraktade mig, men trots att jag var skräckslagen upplevde jag en pervers längtan efter att få störta huvudstupa in i den viskande växtligheten. Återigen tyckte jag att jag stod på randen av ett monstruöst område som sakta förändrade sina dimensioner tills jag såg ut över ett landskap täckt av gulbrunt gräs och ruttna träd som sträckte sig många mil bort. Något manade mig att ge mig ut i det, att uppslukas av det underbara vildgräset, slänga mig ner och rulla runt över rötterna, kasta av mig mina löjliga människokläder och springa rovlystet ylande rakt fram, springa och springa och springa…

I stället vände jag om och flydde mot staden. Jag rusade som en galning genom de blåsiga gatorna, och när jag kom hem störtade jag mig in i lägenheten och låste dörren bakom mig.

Jag har aldrig återvänt till Canavan sedan dess. Och kommer aldrig att göra det.

Signaturmelodi

Du har hört Canavans bakgård av Joseph Payne Brennan, uppläst av Ludvig Josephson. Och se upp själv, ute på bakgårdar, vare sig de är i den fysiska världen eller på nätet. Har du själv en upplevelse därifrån att berätta om? Gör det då i ett mejl till creepypodden@sr.se – jag utforskar gärna dessa domäner i Creepypodden framöver.

Nå, vi hörs igen om två veckor. Creepypodden produceras som ni vet av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.