Avsnitt 117: Midsommarspecial

Vad skulle du ha gjort om du snubblat över en helt otrolig historia? En osannolik, kanske till och med övernaturlig historia, som handlar om människors försvinnanden. Hur de, som det verkar, gått in i en dold värld där vi människor inte hör hemma. En värld som bara den skarpaste blick kan urskilja, men från vilken den som försvunnit kan iaktta oss. Vad skulle du ha gjort? Skulle du ringa polisen? Försöka glömma det du fått vetskap om? Söka sanningen på egen hand? Det är där jag befinner mig, där vågskålen beträffande det sistnämnda tyngs ned alltmer. Ett påhitt, säkerligen, men så fantasifullt skrämmande och eggande att det blir omöjligt att bortse ifrån. En historia som jagat mig genom sömnlösa dygn, en plågsamt utdragen bakfylla.

Jag fattar att inget av detta låter begripligt. Det är vad sömnbrist leder till – en pajad hjärnverksamhet, oförmåga att samla tankarna och forma dem till vettiga meningar. Men det här är inte min berättelse. Vad det betyder? Det får du reda på inom kort, det lovar jag. Bara några rader till, för att visa dig till rätta.

Jag tar det från början.

I fredags var det midsommarafton, något som inte kan ha undgått någon. Midsommar innebär fest för många, så också för mig och mina vänner. Mina så kallade jävla vänner. När de trängde ihop sig i en minibuss som skulle ta dem till badstranden ute vid sommarstugeområdet Hänvik strax öster om Norrtälje fanns det inte plats för mig. Så det ledde till en ensam cykeltur för min del. Någon knapp timme efter deras ankomst mötte jag upp dem vid stranden, där en stor samling ungdomar i övre tonåren redan befann sig, de flesta med dåligt alkoholsinne. Jag anlände alltså sent, och avvek någon timme efter midnatt när saker och ting ballade ur. Utan att gå in på detaljer, som inte hör hemma här, kan orsaken till att jag tog min cykel och drog sammanfattas med ett innehållsrikt ord – svartsjuka. Ja, du kan räkna ut resten. Utöver tröttsamt käbbel hade jag dessutom sumpat min nya jacka där jag, ännu värre, lagt min mobiltelefon i innerfickan. Någon jävel måste ha snott den. Nej, det var ingen lyckad kväll, men liknade egentligen bara alla andra dagar i mitt liv – svårt att passa in, saker som skiter sig. Föräldrar och någon slags vänkrets finns där rent fysiskt, men finns ändå inte där. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

Jag vinglade runt på de snirkliga vägarna i ett försök att samla mig, för att sedan eventuellt återvända till stranden. Området består egentligen av flera mindre områden som börjar växa samman till ett enda stort. Bitvis kluster av stugor, men emellanåt ändras landskapet till täta skogspartier på ömse sidor av vägen, eller ängar där det böljade dimtäcken den här natten. Jag känner inte till vägarna där ute så väl, men jag vet att de går runt och slutligen möts vid samma knut där de börjat. Så det finns ingen risk att förvilla sig, inte ens för någon som jag i mitt dåvarande skick, pruttfull och med sämre orienteringsförmåga än annars, mitt i natten på en cykel med trasigt framlyse.

På en vägsträcka som kantas av skog, koncentrerades mörkret ytterligare. Och förutom ljuden från cykelhjulen som plöjde fram genom det daggstänkta gruset, rådde en fridfull tystnad, en skarp kontrast mot festbrölet jag vistats i tidigare. På den plana vägen lät jag cykeln rulla tills den stannade. Där blev jag stående, lyssnade. Inte ens fågelkvitter märktes av vid den tidpunkten. Luften var sval och fukt svävade mot mina bara armar och mitt ansikte.

Jag stod alltså i valet och kvalet att återvända till stranden, när mina tankar skingrades av två röda punkter längre bort på vägen. Det var bakljusen på en bil, ingen tvekan. Men inget motorljud hördes. Någon måste ha stannat för en pisspaus, eller på grund av illamående, tänkte jag. Inget ovanligt efter en kväll och natt när folk krökar järnet.

Inte en rörelse syntes borta vid bilen, och det slog mig att något allvarligt kunde ha inträffat, medan jag bara på håll stod och råglodde som ett fån. Jag sköt fart. När jag närmade mig bilen slog jag av på takten, sökte av omgivningarna som lystes upp av bilens lyktor. Jag klev av och fällde ned stödet, parkerade cykeln ett tiotal meter från bakändan av bilen som stod nedhasad åt sidan i grusvägens angränsade grönska. Motorn var mycket riktigt avstängd, men tändningen var påslagen. Inte bara billyktorna var tända, utan även lamporna inuti kupén. Förardörren var inte helt stängd. Kanske för att inte låsa in nyckeln, antog jag. Men var hade föraren tagit vägen? Eller var det någon där? Från där jag stod kunde jag inte se om någon satt hopsjunken eller låg i bilen.

Jag tog några steg i gruset, nådde fram till bilen, och kunde då konstatera att den var tom på folk. Nästan helt tom över huvud taget. Så när som på två saker. Mellan sätena stod en öppnad flaska vin av något slag. Flaskans botten var för bred för att passa någon av de två kopphållarna, och stod där en aning på sniskan. Men det var inte flaskan som var mest intressant. Vad som verkligen fångade min uppmärksamhet var det som låg på förarsätets sits – en mobiltelefon, kopplad med en laddkabel till cigarettändaruttaget. Vad ger du mig för det? En pank sjuttonåring som tappat bort sin egen telefon, hittar en ny redan samma natt. Jag måste säga att jag vanligtvis inte är den som stjäl, men frestelsen blev helt enkelt för stor.

Jag såg mig återigen om. Vare sig ljud eller rörelser kunde uppfångas. Cykeln stod redo. Det var bara att nappa telefonen, sitta upp och sätta iväg. Lätt nojig kom jag dock fram till att det hela kunde vara riggat. Att det satt något gäng och lurpassade i skogsbrynet, som bara väntade på att läxa upp en tjuvaktig nolla som var rejält på arslet. Sådana tilltag är ju rena nöjet för somliga. Men det var något annat, något som talade för att den farhågan inte riktigt kunde stämma. Under den stund jag stått där och velat, när jag om vartannat blickat genom bilrutan ned på telefonen, hade dess skärm hela tiden varit tänd. Trots min grumliga syn såg jag det gulvita Anteckningar-skenet och ett myller av svarta bokstäver, längst upp skrivna i versaler men ändå för svåra att uttyda.
Nyfikenheten tog överhanden, övertalade, övertygade, mig om att det inte kunde skada att titta lite närmre. Bara titta. Bara läsa anteckningen. Anteckningen, som jag av någon anledning visste var lämnad kvar för att läsas av den som fann telefonen.

Jag andades in djupt genom näsan, ut genom munnen. Öppnade försiktigt förardörren, som ljudlöst gled upp. Lutade mig in, och såg också ett par väl intrampade gympadojor i fotbrunnen, innan jag plockade upp mobiltelefonen och ryckte ur kabeln. Ägaren hade gjort allt för att hålla telefonen vid liv, samt ställt in autolåset så att den inte skulle låsa sig. Jo, det var verkligen så. Den som hittade telefonen skulle läsa anteckningen. Det blev skrämmande tydligt när jag höll upp den ljusstarka skärmen framför mig:

”DU BLIR DEN SOM FÅR FÖRKLARA.”

De stora bokstäverna skrek mig rakt i ansiktet. ”DU”. Jag drogs in, läste vidare så fort jag förmådde. Läsningen blev allteftersom tyngre, och jag förstod att ägaren till bilen, till telefonen, aldrig skulle komma tillbaka. Inte för att hämta vare sig bil eller telefon, eller konfrontera den som rört hans ägodelar. Han hade gått ett fruktansvärt öde till mötes den natten. Det blev påtagligt – jag ville inte befinna mig på den här platsen, inte en sekund till. Allt fokus hade, från det att jag sett de röda baklyktorna, i en avvaktande nyfikenhet kretsat kring bilen och alla ´varför?´ och ´hur?´ och ´vem?´. Nu insåg jag med skräcken rusande genom kroppen att den stora frågan var ´var?´.

Jag höjde blicken, såg över biltaket. En smal, igenvuxen skogskorridor löpte in i vegetationen, tills det mörkt gröna slutligen övergick i svart. Där! Där borta, där inne. Svetten pärlade sig i pannan på mig. Rädslan jag kände blev för mycket att hålla i schack.

Jag kastade mig på cykeln, trampade som om en flock vargar varit mig i hasorna. Inte förrän jag kommit ut från sommarstugeområdet och cyklat ännu några kilometer på den asfalterade landsvägen och nått gatubelysningen i utkanten av Norrtälje, stannade jag. Flåsade genom tjutande luftrör med ett ansträngt tryck över bröstet, och en genomsur och kall t-shirt klistrad mot huden. Mobiltelefonen som jag hållit hårt under färden, klibbade i mitt fasta grepp. Efter någon minut fann jag mig så pass att jag kunde mejla anteckningen till min egen inkorg, utifall något skulle hända med telefonen. När jag tryckt på skicka stängde jag av den, och har inte brytt mig om den sedan dess.

Nu, snart två dygn senare, har jag i äntligen fått denna inledning på pränt. Sömnbristen, bakfyllan, frossan och mina skakiga händer har försvårat arbetet. Men jag måste få ur mig detta. Pallar inte att bära det själv, och ställer frågan igen – vad skulle du ha gjort? Avgör själv. Nu lämnar jag över. Inklippt och oredigerad så som jag fann anteckningen i telefonen, minus rubriken med de stora bokstäverna, lyder resten av texten som följer:

”Jag vet knappt själv hur jag ska redogöra för det som hänt, ska du veta, vilket gör det ännu svårare att övertyga dig som hittar detta. Det handlar nog mest om att fördriva tid. Tala till någon, även om den inte lyssnar. Jag kan ju börja med att berätta vem jag är, och vad jag faktiskt vet, vad jag upplevt, hur mitt liv har sett ut och varför jag nu har valt att avsluta det. Ett elektroniskt självmordsbrev, om du så vill. Jo, du läste rätt. Nu har du ett val. Att lämna telefonen för någon annan att finna, eller att läsa vidare.

Du läser vidare, alltså? Tack, antar jag. Kul med någon som bryr sig. Någon som blir den som får förklara. Om någon mot förmodan skulle undra var jag blivit av, menar jag. Om någon tänker på mig eller oroar sig för mig, vilket jag starkt betvivlar. Då du inte kan höra känsloläget i min röst vill jag förtydliga att jag skriver detta med minsta möjliga önskan om medlidande. Jo, jag är rädd inför det som komma skall, men i allt övrigt har jag lämnats likgiltig. Ständig motgång, saknad och död kan förändra en människas syn på livet, och syn på döden, göra en avtrubbad. Kommer till det. Därtill medföljer i allra vänligaste välmening en varning. Eller en inbjudan, beroende på vem du är. Jodå, kommer till det också.

Så. Min passagerare har öppnat sig. Dom Pérignon. Sitter här bredvid och kluckar. Om du varit någotsånär uppmärksam har du sett honom, säkert ursugen till sista droppen när du läser detta. Tom och lätt att genomskåda, medan jag blivit full och komplex. What else is new? Nåväl. Jag ska försöka hålla mig till ämnet så gott det går, och vara så kärnfull jag kan. Men för att förstå varför jag gör som jag valt att göra, måste du känna till min bakgrund. Jag har några timmar att slå ihjäl här vid vägkanten innan aftonen övergår till dag, så om jag blir sentimental eller tycks tendera att avvika från den röda tråden ber jag dig att ha tålamod.

Jag heter Leo, är född i januari 1995. Det kan räcka så. Vill du fördjupa dig i nummer och namn och adresser och övrigt irrelevant kan du dyka ned i handskfacket där jag stuvat in plånbok med identitetshandlingar tillsammans med bilens matchande registreringsbevis. Men det är ju knappast papper, plast och plåt som visar vilka vi egentligen är, eller hur? En mobiltelefon är allt som krävs för att lära känna någon? Eller vad säger du, din korp? Haha, lugn. Jag driver med dig.

Det finns inte så många som känner mig, eller vill kännas vid mig. Inte längre. Det blir väl så när ens enda vän som orkar med ens ideliga tragglande, och som kan trösta en för stunden, bor i en flaska. Då menar jag inte om anden som tilldelar en tre önskningar. Hade det varit så enkelt, skulle jag inte sitta här och invänta tolvslaget på midsommarafton, ensam och utarmad.

Min syster. Min mamma. Min pappa.

Där har du mina tre önskningar. Att få återse min familj, att allt ska bli så som det var innan allt sket sig. Nu är det inte så enkelt. Min flaskkompis kommer i flytande form, erbjuder ytterst kortsiktig hjälp. Herre Gud, vilket svammel. Ett par klunkar bubbel, och jag är igång, hur härdad jag än tror mig vara. Alkoholen kanske gör att min trovärdighet sjunker, men må så vara. Och det kanske kan tyckas vara fel tillfälle för Dompa, men dagen till ära har jag bestämt mig för att dricka ståndsmässigt. Lite måste man väl kosta på sig på sin egen begravning, sin pånyttfödelse in i evigheten. Halleluja och skål!

***

Tillbaka! Tog mig en kort funderade. Ett äldre par gick förbi med en hund nyss. Hunden såg mig genom bilens halvt igenimmade sidoruta, medan ägarna inte låtsades om mig. Typiskt folk. De kanske ringer polisen på mig, när de kommer på behörigt avstånd. Eller så gav de kort och gott fan i min existens. Jag brukar som sagt ha den effekten på människor. Hur som helst vek jag in fingrarna och pressade tassavtryck i imman på rutan för att kommunicera med hunden. Det verkade den tycka om, viftade ivrigt på svansen och drog i kopplet som dess husse genast bromsade. Det fick mig att försöka se mig själv ur andras perspektiv. Hur ska någon kunna ta en okänd person på dennes ord, genom en nedklottrad text i en mobiltelefon, om ingen ens ser en eller vill veta av en IRL, om du förstår?

Äh, strunt samma. Nästan fyra timmar att slå ihjäl, så, till saken. Det får bli hur flummigt filosofiskt, hokuspokus-skitsnackigt det vill.

Vid millennieskiftet, när jag var på vippen att fylla fem år, dog min pappa inför åsynen av en mindre folksamling som jag själv var en del av. Min storasyster Laura, som är två år äldre än jag, har berättat de få minnen hon har av pappa, att han gjorde allt för att vi barn skulle få det han aldrig haft, att han var generös med både kärlek och presenter, vilket överensstämmer med orsaken till hans död. Den livsomvälvande och horribla dödsolyckan är mitt starkaste, kanske mitt enda, minne av honom. Han hade slagit på stort för att fira in det nya årtusendet, köpt en arsenal av fyrverkeripjäser som han tänkt avfyra i rimlig tid så att vi barn skulle få uppleva en egen show innan läggdags, och flera grannfamiljer med samma tänk befann sig också ute på vår radhusgata i Täby, där vi då bodde. Bland dessa pjäser fanns en så kallad fyrverkeritårta av största modell, som pappa placerat i en snövall vid sidan av gatan. Påstruken efter kvällens festiviteter stod han på den knähöga vallen, lutad över tårtan med ett grogglas i ena handen. I den andra handen höll han en tänd nyårscigarr, som han använde för att fyr på stubinen. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände. Plötsligt halkade han till och landade med ansikte och bröst mot ovansidan av tårtan, i samma stund som pjäsen brann av. Eldklot efter eldklot sköt ut och fick hela hans kropp att skaka. Panik utbröt på platsen, och luften fylldes av en stank av bränt hår och kött. Trots att några grannar agerade rådigt och drog bort honom från infernot, var det inte tillräckligt. Pappas ansikte var till hälften bortbränt, men det som tog hans liv var en djup reva som slitit upp hans hals. Det sista jag och min syster såg av honom innan mamma vände bort våra blickar, var hans pyrande, sönderbrända kropp som låg och fräste i snövallen. Snacka om att dö knall och fall.

Som vem som helst kan förstå drabbade detta vår kvarvarande familj hårt. Inte minst mamma, som fick uppfostra oss barn på egen hand. Hennes hy grånade, och vi hörde henne aldrig skratta. Det tog flera år innan hon började umgås andra människor, innan hon vågade träffa andra män. Men så till slut var det som om hon valde att leva snarare än att fortsätta sin långsamt pågående själsliga självspillan, något jag antar hon gjorde mest för min och Lauras skull, oss barn, som inte bara förlorade vår pappa, utan under lång tid även vår mamma.

Han hette Raymond, mannen hon träffade längre fram, och hade en dotter på fjorton vid namn Tora. Mamma flyttade tack och lov aldrig ihop med honom, utan de valde särboliv under den tid de var ett par. Det berodde nog mest på avståndet, och praktiska saker som jobb och skola och sådant, du vet. Enklast så. Han tog likafullt upp större delen av mammas fritid, då de pratade i telefon för jämnan. Men Raymond var okej, inget snack om saken. Mer än okej, faktiskt. Däremot var Tora en ytterst besynnerlig tonåring, kunde bete sig riktigt vidrigt. Skillnaden mellan oss syskon och Tora var milsvid, och jag och Laura lyckades aldrig lära känna henne ordentligt.

Jag ska snart gå närmare in på det.

Raymond hade precis som mamma förlorat sin äkta hälft. Tora var alltså moderlös, och jag håller det inte för omöjligt att det var just det som satt hennes persona i svaj och bidragit till hennes obalanserade själsläggning.

Den decimerade familjen var en av få bofasta i ett område där nittio procent av alla hushåll utgjordes av sommarstugor. Exakt! Bra gissat! Deras hem låg beläget här i Hänvik, inte mer än några kilometer från där du kanske fortfarande befinner dig med min telefon i handen. Nej, Raymond bor knappast kvar. Tora däremot, hålls här i närheten. Men hon kan inte skada dig, inte så länge du håller dig här ute på vägen.

Fy fan. När jag ser åt hennes håll, åt deras håll, känner jag än idag att jag avskyr Tora lika ärligt och äkta som jag så innerligt älskar min syster.

***

Tog ett break. Behövde lite luft. Inget du märker eller har nytta av att veta, men ändå. Det känns inte lika ensamt om jag beskriver hur mina sista timmar ser ut. Som att jag samtalar med någon, liksom.

Var var jag? Jo. Även om mamma och Raymond bodde isär, besökte vi ofta honom och Tora. Bland annat skulle vi tillbringa vi midsommarhelgen 2006 hos dem. En vistelse som skulle innebära att mamma och Raymond sedermera gick skilda vägar, något som vred tillbaka tiden till efter pappas död och som förvärrade tillståndet för mamma än mer.
Detsamma gällde mig.

Det här är smärtsamt. Även om jag ältat det som hände en miljon gånger, är det desto svårare att få ner det i text.

För att summera – min syster gick in i ett hus, och kom aldrig ut igen.

***

Helvete. Skumpan börjar bli ljummen. Drack ett par fulla munnar, en medveten manöver för att skjuta på det oundvikliga, förstås.

Men, men.

Here it goes; Huset där Laura försvann heter Åtratorp.

Det var Tora som berättade om det den där midsommaraftonen 2006. Våra familjer hade ägnat oss åt sällskapslekar och därefter ätit middag i en ändlös sittning tillsammans med några vuxna grannar på altanen till Raymonds och Toras hem. Klockan måste varit någonstans runt nio- tiotiden på kvällen, gissar jag. Något åt det hållet. De vuxna pratade om sådant som vuxna pratar om, sådant som vi barn för längesedan tröttnat på och som gjort oss rejält rastlösa. Toras dåvarande pojkvän var med. Jag minns inte vad han hette. En störig jävel med problem både med sin akne och sin attityd. Han måste varit i äldre tonåren, men hade redan hunnit skaffa sig en vällevnadsmage som svällde ut över byxlinningen som en överjäst surdeg och som bedrev en ihärdig kamp mot skjortknapparna. Åtminstone var han äldre än Tora, som ju var fjorton. Hon avgudade honom. Trånade på ett opassande, nästan motbjudande, sätt. Det var kanske han som kom med förslaget när de satt där tätt omslingrade vid bordet, när han viskade något i hennes öra, för direkt därpå reste de sig och drog på sig sina jackor, bad mig och Laura att komma med dem. Vi följde efter dem ut på grusvägen, där de vände sig om och såg forskande över våra huvuden bort mot våra föräldrar, varpå pojkvännen, vi kan kalla honom Tommy, hissade fram en platt glasflaska ur innerfickan på jeansjackan han bar.

”Ska ni ha?” frågade han.

Tora skrattade. Jag såg på Laura, som inte alls såg road ut. Hon ställde sig arm mot arm med mig. Jisses, vi var ju bara barn.

Tora tog själv flaskan. Satte den till munnen och stjälpte i sig för att visa Tommy att hon inte var någon tönt, minsann. Men hon svalde med svårighet, och hennes ansikte drog ihop sig som en hopsnörd öppning på en gympapåse.

”Ska ni inte ha?” manade hon på, vilket följes av en torr hostning.

De stod där och blängde på oss, hånfulla. Tommy med armen över Toras axlar. Nu var det jag som pressade mig nära Laura. Vi hörde inte hemma där ute, vi storstadsbor. Men så mjuknade dragen i Toras ansikte.

”Äsch, vi skojar bara. Tror ni på spöken?” En svag lättnad i mitt bröst. Att hon öppnade för något så abstrakt kändes bra i jämförelse med den högst hotfulla och verkliga spritflaskan som Tommy återigen drack ur. ”Har ni hört talas om Åtratorp?” fortsatte Tora innan jag eller Laura hunnit säga något. Vi skakade på våra huvuden. ”Nåde-Vera?” frågade Tora vidare. ”Eller bara Mor Vera? Kärt barn har många namn. Eller kär moder, i det här fallet.” Jag och Laura hängde inte alls med. ”Ja, hon omnämnde sig själv som Modern i tredje person, sägs det. ”Modern ska se till barnen. Modern ska se till att barnens liv inte förspills”, ja, ni fattar. Vera var bygdens skyddshelgon, som förbarmade sig över föräldralösa barn, eller barn som på annat sätt blivit bortstötta eller kommit på avvägar i livet. Hon tog dem till sig, välkomnade dem till sitt hem. De oönskade, de rotlösa. Och hon kallade barnhemmet för …”

”Åtratorp”, sköt Laura in.

Tora häpnade för ett ögonblick. ”Just det. Gullunge”, sa hon, fastän det bara skilde ett år mellan henne och Laura. ”Du är ju inte så korkad som jag trodde.” Hon log ett snett leende, fortsatte: ”Veras barn försvann, ett efter ett. Till slut försvann även hon. Om man ska tro på skrönan så finns de kvar där i byggnaden, i Åtratorp, och det går att se dem, se var de blev av, tre nätter om året.” Flinet lade sig i hennes ansikte när hon tittade bort längs grusvägen. ”I natt, midsommarnatten, när klockan slagit tolv. Samma tid i morgon, och natten därpå. Så, vad säger ni? Ska vi kolla?”

Ja, du vet ju vid det här laget vad jag och Laura svarade på den frågan? Historien hade gjort oss uppskrämda, men upptäckarlustans påtryckningar går sällan att hålla tillbaka. Jag menar, hur ofta får man chansen att besöka ett hus där det påstås spöka? Dessutom var midsommarafton en av få kvällar som vi fick vara vakna hur länge vi ville, så det gällde sannerligen att passa på.

Promenaden tog en dryg timme, då grusvägen ledde från andra änden av området och hit, om du nu står kvar där jag parkerat bilen? Om du gör det, och tittar in i skogen på bilens högra sida, ser du öppningen där stigen leder in.

Portalen in till Åtratorp, in i evigheten.

Om det finns något som helst förnuft i huvudet på dig så antar jag att du lagt benen på ryggen?

Själv passade jag på att pissa. Det börjar mörkna ute, och nattluften har svept in över Hänvik. Svalkande. Jag drar igång motorn en stund, för att få upp värmen lite. Lämnar nog tändningen på, för att förlänga batteritiden i telefonen. Kan du köra har du min tillåtelse att ta bilen.

Nu kanske du har kommit hem till din trygga vrå, och är redo för fortsättningen? Fair enough, jag har hållit dig på halster länge nog.

Den där oansenliga gamla skogsvägen är det nog ingen som lägger märke till idag. Redan då var den inte mer än just en igenvuxen stig. Gräs och sly nådde ända upp till midjan på mig och Laura, som gick först. Som du kanske noterade blockerar
skogen allt eventuellt ljus från att tränga igenom, och på stigen där inne, där trädkronorna flätar sig samman, är mörkret än mer kompakt. Nu hade emellertid Toras och Tommys humör antagit en vänskapligare ton, och det var skönt. Jag trodde att de, liksom jag och Laura, behövde känna solidaritet för att få bukt med nervositeten. Du vet hur det var när man var yngre? Världen var större då. En avstickare på okänd mark kunde bli ett äventyr. Och nu hade vi promenerat långt hemifrån, hemifrån Raymonds och Toras hem, där jag och Laura inte ens kände oss hemma från början. Vi var långt ifrån bebyggelse. Midsommarfesternas buller och skratt hade tystnat bakom oss på vår väg. Solen hade hunnit gå ned.

Då öppnade sig skogen. Inte mycket, men tillräckligt för att erbjuda natthimlens svaga sken. Från ingenstans var det som om huset plötsligt bara materialiserades. Jag och Laura stannade så tvärt att Tora och Tommy närapå snubblade över oss, och jag hörde Tora dra efter andan. Något sa mig att hon själv aldrig varit här, att hon inte själv trott på historien hon berättat tidigare under kvällen.

”Det var som fan …”, flämtade Tommy, vilket bekräftade mina misstankar.

Åtratorp reste sig som en blygrå kuliss framför oss. Det är inget torp, som namnet antyder. Huset är av herrgårdsstil, två plan. Det måste ha stått övergivet decennier. Om det någonsin funnits färg på väggarna, var den nu helt försvunnen. Breda brädlappar täckte fönstren, och de fönster som saknade skydd saknade även fönsterglas. Svarta gluggar i det grå. Naturen runtomkring hade trängt sig inpå huset, och på sina håll växte trädgrenar in genom både fönster och väggar. Nedtill var huset fastvuxet i vegetationen, som slingrade sig upp längs väggarna likt trevande tentakler som hotade att dra ner den redan fallfärdiga byggnaden i jorden.

Vi trampade på samma ställe, tvekande. Ställde oss vända mot varandra, talade med låga röster. Jag lyssnade mest på de äldres resonemang. Laura menade att vi kunde strunta i hela grejen och återkomma när det blivit ljust igen dagen efter. Ett förslag som Tommy förvånande nog gav intryck av att överväga, men ändrade sig när Tora inte tänkte gå med på att långpromenaden, och hela midsommaraftonen, skulle vara bortkastad helt i onödan. Det som dryftades var alltså en blandning av förhalande ursäkter och pådrivningar, omvägar som till sist likväl tog oss till den springande punkten – vi skulle gå in i huset.

En vind svepte genom gläntan, tung och ljum, som en utandning från ett väldigt gap. Förde med sig en klanglös ton och doften av fuktig skog och mylla. Vi riktade våra blickar mot Åtratorp. Och jag svär, fastän vi stått fullkomligt stilla, var nu huset närmre oss.

Ja, huset var närmre oss. Vi hade inte rört oss närmre huset.

Vi fyra fick ögonkontakt med varandra i korta sekvenser, när vi förvirrade flackade med blicken i alla kompassriktningar. Vinden hade dragit förbi. Vinden, som tycktes ha talat till oss. Allt var åter stilla, men den händelsen borde ha avgjort saken. Ändå vilade ett inbjudande lugn över platsen. Den underliggande rädslan jag tidigare känt var nu borta, som om det förbipasserande vinddraget hade tagit den med sig. Vare sig Laura eller någon av de andra verkade ha några invändningar längre.

”Modern kallar”, sa Tora, och ärligt talat vet jag inte om hon försökte skämta, om hon ens var i stånd till det.

I en tät klunga hasade vi oss fram genom det daggvåta, höga gräset. Marken höjde sig mot husgrunden, påminde om snö som blåser upp under vintertid, fast svart istället för vit. Mörka fläckar av mossa eller möjligtvis svartmögel åt sig in i det spruckna panelträet. Huset var besegrat av naturen, nedsjunket i jorden från vilket det en gång kommit. En kort tappa ledde upp mot farstubron och ytterdörren, som ramades under ett skruttigt träpinnräcke och ett utskjutande litet tak som riskerade att falla ned av sin egen tyngd. Det räckte med ett långt kliv från den höjda marknivån för att komma upp på avsatsen, där vi fick klämma ihop oss tillsammans med en robust träbänk. Också här var jag och Laura först, medan Tora och Tommy stod kvar nedanför. De tjocka, men murkna plankorna bågnade under oss, stickor bröts ur virket. För varje rörelse, för varje ljud vi gav upphov till, stannade vi vaksamma upp för att lyssna. Men även när vi höll oss stillastående, fortsatte ljuden. Inga knäppningar eller knaster, utan, i brist på ett bättre ord – stora ljud. Dova och tunga knak, som trädstammar som böjer sig för kraftig vind.

”Dra i handtaget.” Det var Tora som viskade bakom oss. Laura visade med handen att de skulle komma upp till oss, man Tora skakade på huvudet. ”Vi rasar igenom om trängs där allihop”, sa hon. ”Öppna dörren och vänta där inne, så kommer vi efter.”

Laura mötte min blick innan hon vände sig mot dörren och lade fingertopparna på det krokiga dörrtrycket. Så sög hon in luft. Och pressade till. När jag räknade med att ljud borde uppstå, var det som att huset själv höll andan, välkomnade oss i tystnad när den olåsta dörren gled upp. Laura såg på mig igen med stora ögon, klara och förväntansfulla mer än rädda.

Jag gav henne en svag nick, och hon skulle just ta klivet över tröskeln, när Tora än en gång bröt tystnaden: ”Du måste ta av dig skorna”, sa hon. ”Måste vara barfota.”

Utan omsvep trampade Laura av sig sina ljusgula tygskor. Hon var väl angelägen att komma in och utforska huset, eller bara få saken ur världen. Från en stel kroppshållning och granskande blick, överraskade hon oss andra tre med ett hastigt kliv in genom dörröppningen. Hon var inne, och jag skyndade efter så kvickt att jag inte hann ta av mig skorna så som Tora sagt.

Den höga smällen, skrapet från den bastanta träbänken som placerades för att blockera ytterdörren, gjorde klart att jag och Laura blivit lurade. Toras och Tommys tidigare hygglighet hade varit en bluff. Från utsidan hörde jag Tora skrika: ”Ha en trevlig spöktimme!” Skratten från henne och Tommy ebbade ut allteftersom de sprang iväg.

Jag och Laura var instängda i huset. I Åtratorp, där barn i vår egen ålder påstods ha försvunnit, som uppslukade av jorden. Att Laura fanns någonstans hos mig, plus det faktum att huset var ett ruckel som torde vara enkelt att bryta sig ur, ingav föga lugn. Jag gick med armarna utsträckta framför mig, rädd för vad jag kunde stöta in i, om det så var Laura. Det var omöjligt att se något i det täta mörkret.

Jag ropade efter henne, skrämde upp mig själv av min egen skärrade röst som dämpades stumt mot innerväggarna. Att famla i blindo gör något med ens övriga sinnen. Det markanta var fortfarande alla dofter av regnvåt natur. Till en början var det allt jag kunde uppfatta i den nattsvarta stillheten. Till en början.

”Laura!” försökte jag igen.

Inget svar. Inget ljud alls.

”Laura, var är du?”

Gråten letade sig upp i min hals. Jag visste att hon var där, och var dessutom helt säker på att hon aldrig skulle göra något för att oroa mig, något som kunde skrämma mig. Jo, hon var där. Något hade hänt henne, något hemskt, och jag kunde inte ta reda på vad.

Jag upplevde återigen ett sus, som från blåsten tidigare, och hade jag då inte vetat att vi var ensamma hade jag trott att någon befann sig alldeles inpå mig. Någon betydligt större än jag. Varma pustar kom i stötar, som ur andfådda, ruttna lungor, med lukterna, förstärkta nu, lukterna man endast känner från förmultnad skog och jolmigt vatten. Därtill började ljuden återkomma i tilltagande styrka. Och utöver ljud, också rörelse. Det kan ha varit mina överansträngda sinnen som frammanade vanföreställningar, men där och då var som om huset verkligen rörde på sig, som om ett jordskalv fått världen i gungning. Golvbrädorna hävde sig under mina fötter, och det brakade och smällde överallt omkring mig. Jag kastades mot de hårda väggarna, vacklade och stötte emot kantiga möbler, snubblade och föll genom innerdörrar som slamrade i sina karmar som om de kommit till liv. Hela tiden följd, förföljd, av vindsuset som tycktes viska till mig, hundratals röster som ville säga mig något.

Jag dunsade in i något mjukt bland allt det hårda.

”Leo …”

Det var Laura. Hennes röst var torr och svag, hördes nätt och jämnt i allt oväsen. Jag greppade hennes överarmar, och hon mina. Lauras armar var hala av svett, och jag klamrade mig fast hårt för att hålla mig upprätt. Hon däremot, stod stilla, följsam med den rådande aktiviteten runtomkring. Jag var liten, försökte med min späda förmåga att dra med henne, men saknade styrkan. Då hårdnade hennes grepp, och Laura drog mig nära. Sa, och det här minns jag tydligt, med ännu svagare röst än tidigare:

”Leo, släpp taget. Hjälp henne, släpp taget.”

På samma gång kände jag hur svetten omedelbart dunstade från Lauras hud, och hennes överarmars mjuka hull förvandlades till något annat. Något omänskligt. Fortfarande organiskt, men inte mänskligt.

***

Det blev en lucka där. Jag behövde en sekund. Jag hör den hela tiden. Lauras hjälplösa röst, som samtidigt innehöll ett oförklarligt stråk av acceptans.

Allt, en virvelvind av oavlåtligt kaos, allt blev för mycket, och himlen föll ned över mig.

Jo, det blev en lucka där.

Det första jag minns därefter var mamma som ruskade liv i mig vid sidan av grusvägen, hur gryningsljuset reflekterades i hennes gråtblanka ansikte som på en porslinsdockas.

Efter det som hände i Åtratorp den natten, blev ingenting sig likt. Jag menar, hur kunde det någonsin bli det? Det gick flera år innan jag återkom till platsen. Åratal av fall. Jag ska göra mitt bästa för att kortfattat beskriva, för att slippa röra ihop onödiga namn och ovidkommande händelser; Tora och Tommy hade sin version av det inträffade – de hade ingen aning om var jag och Laura blivit av efter den sena midsommarmiddagen, då de själva gått ned till Hänviks badstrand. Min förklaring till vad som hänt var det ingen som trodde på. Jag klandrade dem inte, jag ville själv inte tro det, kunde inte tro det. Men att Laura var försvunnen var otvetydigt, och att hon skulle vara borta för alltid kom med tiden att bli definitivt. Trots all saknad och sorg, frustration och alla tårar skulle hon aldrig komma tillbaka, vilket till slut fick mammas mentala hälsa att trasas sönder fullständigt. Mamma klippte alla band med Raymond, och vår belägenhet försänkte henne i djup depression, som endast döden kunde hjälpa henne att undslippa. Min kontakt med mamma avtog i takt med att hon mer och mer gled in i ett apatiskt tillstånd. Mellan tolv och arton års ålder blev jag omhändertagen av olika sociala instanser, och har genom åren hunnit bli placerad i två olika familjehem. Mamma dog för ett halvår sedan, dagen före jag fyllde tjugofyra. Grattis, liksom. Nåja, vid den tidpunkten hade vi inte fört en vettig konversation på säkert tio år, och den usla kontakten berodde mycket på mig och min envetna inställning att någon annan än jag själv bär skulden för all skit som hänt.

Modern. Åtratorp.

Det finns de som menar att vissa platser utsänder, eller innehar, energier som inte är synliga för blotta ögat. Energier som är större än vad vi har kännedom om, än vi kan föreställa oss. Krafter, lika uråldriga som universums tillkomst. Koncentrerade till vissa platser, ett mikrokosmos där elementen styr snarare än individer. Av jord är du kommen. Typ. Om du hade sagt det till mig innan jag var med om allt det här hade jag nog som bäst lett artigt mot dig. Nu ler jag inte längre.

Som jag skrev återkom jag till Åtratorp. Jag var då femton år, och det kom sig av en tvåkomponents-slump, och inte under några som helst trevliga omständigheter.

Jag bodde då i mitt första familjehem i Kårsta mellan Stockholm och Norrtälje, hade två äldre bröder som inte heller blivit uppbjudna till en dans på rosor av livet. Vi umgicks emellanåt, men kom aldrig varandra inpå livet. Att förlora familjemedlemmar på löpande band gör något med en, med tilliten, och jag liksom mina nya syskon var inte några som knöt vänskapsband till vem som helst.

Okej, åter till berättelsen. Mina bröder, Kenny och Vilko, sexton respektive sjutton år, hade fått nys om en midsommarfest bara en timmes bussresa bort som vi inte ville missa, och allt det där. Du vet hur snacket går bland ungdomar, kanske, vad vet jag. Vi stack hemifrån den kvällen, vilket inte var så poppis. Rymde är nog det rätta ordet. Vilko hade kommit över smuggelsprit, och på den vägen var det. Jag var redigt berusad innan vi ens klev på bussen, var bara den som hängde med. Bussen stannade någonstans som var vagt bekant genom min dimmiga blick. Vi bytte till en ny buss som tog oss ännu en sträcka, varpå vi plötsligt satt och skumpade en gropig grusväg fram på flaket till en epa-traktor.

Det var inte förrän vi nådde stranden, som det gick upp för mig. Stranden, där jag och Laura ibland badat under mammas och Raymonds era. Stranden som tillhörde Hänvik, och som låg belägen otäckt nära Åtratorp.

Nu var det inte bara alkoholen, utan också minnena och miljön med allt stoj och stök som fick min mage att vända sig ut och in. Jag gick och blaskade av ansiktet i vattenbrynet. Norrtäljevikens kalla vatten fick mig att piggna till, se klarare, och jag vände mig där jag satt på en utskjutande klipphäll för att betrakta myllret av människor på stranden. Det var ett fasligt liv av olika skräniga högtalare med blandad musik, samt högljudda röster, varav en gäll kvinnoröst nådde ett tonläge över alla andras. Hon gick från att skratta obehärskat till att skälla ut folk åt höger och vänster, till att sedan skratta lika obehärskat igen.

Vare sig rösten eller humörsvängningarna gick att ta miste på. Det var Tora som höll hov i folksamlingen. Eller, hon önskade uppmärksamhet. Men som det föreföll var hon inte en del av gemenskapen. Hon flyttade sig mellan de olika ungdomsgrupperingarna, kraxande och yvigt gestikulerande med armar och långfingrar åt de som opponerade sig mot hennes beteende. Tommy, hennes ständige parhäst, syntes inte till. Det var där hon hamnat. Blivit utstött, ensam. Hade jag inte vetat vem hon var, tror jag faktiskt att jag hade tyckt synd om henne den kvällen. Det var tragiskt att se hur desperat hon sökte sällskap.

Tora hade blivit nitton år. Åren som gått hade inte förändrat hennes utseende i någon större utsträckning. Jag själv däremot, hade vuxit ordentligt sedan mitt inträde i tonåren. Min röst hade passerat målbrottet, och lät vuxen och stadig utan att spricka upp i barnsliga pip. Dessutom var mitt hår mycket längre och jag hade en fjunig men framträdande mopedmustasch. Denna pubertetsutveckling tänkte jag dra nytta av, och lösgjorde snodden som höll mitt hår i en samurajknut, lät det falla fram för att dölja större delen av mitt ansikte.
Nej, jag är inte glad över hur kvällen och natten utvecklades, och vet än idag inte vilka tankar som for genom mitt huvud just då och vad som förorsakade de onämnbara ohyggligheter som senare inträffade. Jag kan heller inte försvara mig på annat sätt än att ett oemotståndligt hämndbegär väcktes. Tora var, är, den skyldige till Lauras försvinnande.

Det måste i fyllan varit en ödets ingivelse, ett infall, som mejslade fram ett utkast till en plan som sedermera fullbordades. Dock inte på det sättet jag förväntat mig.

Vi fick ögonkontakt. Jag, fortfarande sittande nere vid vattnet. Hon, kutryggig med hängande axlar. Jag rättade till mig, drog upp benen och lade armarna i kors över knäna. Tora vaggade fram emot mig, armarna pendlade slaka längs hennes sidor. Hon stannade, och det smackade slemtjockt ur hennes mun när tungan släppte ett klistrigt grepp från gommen.

”Sitter du här för dig själv?”

Jag undrade för en sekund om hon kunde se vem jag var, innan jag svarade något i stil med: ”Ja, det ser så ut.” Tora skärskådade mig, och jag henne. Hon vred på sig. Hennes gestalt var inget annat än en skugga i den grå skymningen. Så höjde hon handen och gjorde en ansats att säga något, men jag förekom henne:

”Tyckte det blev så stimmigt där borta bland allt folk, så jag …”
”Gick ner hit och väntade på rätt sällskap?” valde Tora att fylla i.
”Ja. Något sådant”, höll jag med, och hoppades att lögnen inte var alltför uppenbar.
”Ska vi gå en sväng?” frågade hon, och snavade till när hon vägde från det ena benet till det andra. ”Slippa ´allt folk´ helt och hållet?”

Förslaget kom oväntat, och jag kisade. Toras lugg hängde i likhet med min för hennes ansikte, och det var svårt för mig att avgöra hennes egentliga avsikter, men jag gissade fördomsfullt att hon ville släpa med sig första bästa random snubbe för att ha lite kul. Hur som helst fick inviten onekligen min plan att enklare gå in i nästa fas. Så jag nickade och reste mig.

När vi gick utmed den korta strandlinjen, krokade Tora arm med mig. Kanske för stadga, kanske av någon annan anledning. Hennes nakna hud mot min fick mig att rysa av obehag, men jag spelade med. Vi vek av upp från stranden. Medan vi passerade folksamlingen tittade jag efter Kenny och Vilko, men kunde inte se dem. Ingen tycktes heller ha ögon för mig och Tora, och lika bra var det.

Snart hade vi kommit en bit längs en av vägarna i området. Jag gick med blicken i backen, ärligt talat lite vilsen både i tankar och orientering, då Tora stannade till. Hon vinglade med huvudet hängande, svagt vridet mot ett hus inne på en skogstomt. Mellan trädstammar och grenar såg jag, upplyst av en ljusslinga i olika färger, altanen. Altanen till huset där jag, Laura och mamma tidvis bott tillsammans med Raymond och Tora. Det som varit deras hus, men som inte var det längre. Nu satt det andra människor där. Låg musik spelades. Någon skrattade. Någon bad någon annan att ´dela ut korten, för fan´. På en gång framträdde tydliga minnesbilder av hur Toras och min familj suttit där, ätit frukostar, luncher och middagar. Det stod klart hur mycket livet kan förändras på bara några år, och jag mindes framförallt den där midsommaraftonen för fyra år sedan, efter vilken ingenting blev som det varit.

Tora harklade sig, tack och lov innan tårarna trängde upp i mina ögon, och hon avlossade en spottloska vid tomtgränsen.

Så knyckte hon till i min arm, sa: ”Kom.”

Hon drog mig vidare, och jag blev medveten om färdriktningen. Vi var på väg. Dit, som nu har blivit hit. Åtratorp.

Det som förvånade mig var dels att Tora verkade ha bestämt sig för att få mig ditåt, men ännu mer hennes tystnad. Jag var foglig, låtsandes som ingenting och höll mina planer för mig själv. Så länge vi vandrade åt rätt håll, fanns det ingen anledning att agera annorlunda. Men allteftersom alkoholen gick ur mig ökade nervositeten. Vad hade Tora egentligen i görningen? Tänkte hon göra med mig som hon gjort med Laura? Gömde sig Tommy i huset, var de egentligen en mördarduo som lockade dit folk med spökhistorier för att själva ta dem av daga? Var vi ens på väg dit? Alla infallsvinklar togs med, och tänkbara lösningar på vad jag kunde göra utifall allvarliga problem skulle uppstå. Absurda tankar, kan tyckas, men vad visste jag? Att Tora var psykiskt instabil och saknade varje tillstymmelse till försonande drag var jag sedan länge övertygad om, så hon kunde ju hitta på vad som helst i min mening.

Jag sneglade åt henne där hon släpade fötterna i gruset. Hon gick med nedböjt huvud, hennes rödlätta hår böljade som ett insynsskydd för vad hennes ansiktsuttryck kunde tänkas avslöja. Då och då kom en vindpust som gjorde hennes nästipp, haka och sammanpressade mun skönjbara. Men hon gjorde ingen min av vad hon tänkte, och hennes ögon förblev dolda.

Området flöt förbi, när vi i sakta mak tog oss framåt. Stugor, skogspartier och ängar.
Så gled Toras arm ur min, och hon stannade på nytt. Höjde huvudet, först mot skyn, och hennes hängande ögonlock fjädrade mjukt, innan hon fäste blicken bortåt där skogen växte över grusvägen. Vi var framme, och nu visade Tora tecken på samma ängslan som jag kände, då hennes andhämtning blev häftigare.

”Ödehus”, sa hon kort, och fuktade läpparna med tungan. ”Där vad som helst kan hända.”

Jag bibehöll min rolltolkning som aningslös, hummade med i hennes prat. Tora började gå, och satte snart av i ett duktigt tempo. Jodå, hon hade bestämt sig.

I skogen vek hon av vid gläntan, skyndade ned på stigen. Nu sprang hon, och jag fick svårt att hålla hämna steg. I ett häpnadsväckande spänstigt språng var hon uppe på farstubron, där hon sparkade av sig skorna, slog ned handtaget och ryckte upp dörren. Hon svaldes av mörkret när hon försvann i det olycksdigra, svarta dörrhålet, medan jag förbryllad, och inte så lite rädd, bromsade vid den nedgångna, nedsjunkna trappan.

Ett dovt och utdraget knarrande störde stillheten, som om alla träd i den kringliggande skogen vred på sig samtidigt. Men det var inte träden, det visste jag. Det var Åtratorp som lät. Åtratorp, som Tora låtit sig slukas av.

Jjag insåg att hon frivilligt mött samma öde som Laura. Men varför? Och vad hade hon för nytta av mig?

Efter en kort tvekan sprang jag efter henne in i huset, vilket hon måste ha förutsett. Jag fann henne i färd med att klä av sig, och hon hade tänt ett talgljus som hon pressat fast bland en anhopning kvisthål i trägolvet. Kläderna föll, och hon föste undan dem med foten. Därpå sträckte hon på sig, armar och ben spikraka, fingrarna stelt spretande, och hon höjde hakan i luften när hon sa, oväntat nyktert och nästan högtidligt.

”Leo, jag är glad att det är du som är här med mig.”

Hon hade förstått vem jag var, antagligen redan ända från början. Hon hade sökt efter någon att följa med henne den här midsommaraftonen, vid den här tiden. Och denne någon hade blivit jag.

Tora började se sig om i det dåligt upplysta rummet. Jag stod tyst, avvaktande, väntade på att hon åter skulle ta till orda, på någon slags reaktion från de dunkla omgivningarna. Vad visste jag inte, men att något var på väg att hända kändes i hela kroppen.

”Leo. Jag är ledsen för allt lidande och all sorg jag orsakat dig och din familj. Jag klarar inte bära det längre. Det som hänt går inte att få ogjort, och det har tagit tid för mig att stå för min delaktighet, stå för vad jag gjort mig skyldig till. Nu är jag redo. Jag glad att det du som är hos mig, Leo”, upprepade hon, och lade till. ”Att du får se det med egna ögon.”

Det hon sa lät ofattbart, men jag visste ändå. Det var nu det skulle ske, detsamma som hänt Laura. Tora såg så värnlös ut, bräcklig och blottad utan kläder. För henne hade kvällen aldrig handlat om något annat än att komma tillbaka till platsen där illdådet ägt rum, att bekänna sina synder och ta straffet. Hon hade sökt ett vittne, och att det blivit just jag var bara ett egendomligt sammanträffande. Men vem annan passade bättre att bevittna denna botgöring?

Jag ska inte ljuga, jag var vettskrämd. Men det kan inte ha varit i närheten av den ångestfyllda skräck Tora måste ha upplevt, en dödsdömd i ögonblicket innan sin avrättning.

Hon började med krampande rörelser stryka sig om överarmarna, såg ned på golvet kring sina fötter vid utkanten av den varma sfären av ljus. Så fastnade hon i sin position, som om hon sett något, och hon kröp skälvande ihop. Jag tog ett steg mot henne, men Tora höjde tvärt handen för att hindra mig.

”Hon är här.”

Mer han hon inte säga. Jag frös till när jag hörde. Och jag såg. Det stora antal kvisthål i de ojämna golvbrädorna rörde på sig. Blinkade. Hundratals knastrande, flisiga ögon från alla själar som blivit ett med Modern, Åtratorp, och den fasansfulla insikten nådde mig – två av dessa ögon tillhörde Laura.

Trots min förlamning lyckades jag ta ytterligare ett steg fram, men hejdades av ett hjärtslitande skrik från Tora. Hennes kropp vred sig av och an, och ljuden som uppstod var fruktansvärda. Ljud av något som brast. Hennes kroppsrörelser blev så häftiga att jag tvingades backa undan, men hennes fötter rörde sig inte. Hon satt fast, rotad i golvträet. Med våldsam kraft slogs hon omkull, så hårt att hennes anklar knäcktes rakt av, och nu kände jag det inte bara, som jag gjort förra gången, nu kunde jag även se det – rummet rörde på sig. Allt innefattades av en och samma enhet, samma kropp. Gyttret av golvögon öppnades och slöts invid Toras utsträckta, sönderbrutna leder. Hon drogs in, konsumerades, levande. Doften av utsprickande knoppar och blomstrande skog fyllde rummet. Liv som gav nytt liv.

Det här var Toras vilja, och jag kunde inte rädda henne. Men jag kunde rädda mig själv. Så jag flydde. Stapplade på stolpiga ben utåt, som en berusad sjöman under hård sjögång. När jag nått fast mark sprang jag.

Det jag sett höll mig vaken i dagar och nätter som jag spenderade i kollektivtrafikens bussar och tunnelbanetåg. Jag åkte bara runt, kryssade kors och tvärs genom länet. Ville komma bort, men kunde inte. När jag flera dagar senare väl kom hem hade jag varit anmäld försvunnen sedan midsommardagen, och att jag vikit av ledde till omplacering.

***

Du skulle se mig nu. Ynklig och frusen, så yr och darrhänt att jag knappt kan hålla i telefonen längre. Jag klev ur bilen en stund, för att få igång blodcirkulationen och kvickna till i skallen. Gick fram och tillbaka på grusvägen, kände det svala gruset under mina bara fötter. Dimman över ängarna är vacker att se på, älvors dans. Luften är härlig så här dags. Skogen, naturen, är beständig, reser sig alltid och tränger tillbaka det som vill kuva den. Vi varelser med korta liv ger vika och förvandlas till mull för att tillföra henne näring. Mitt val gör att jag för alltid kommer att finnas, som en del av allt detta, en del av henne.

Nu sitter jag här med bildörren öppen. Utnyttjar min sista tid till en sista hälsning, så länge jag har bruk för min kropp. Klockan slår snart midnatt, och det börjar dra ihop sig, verkligen dra ihop sig.


Den sista avslagna skvätten Champagne har runnit genom min strupe. Liksom allt någon gång tar slut, som vi alla slutar, förtärda av något större. Allt vi har här på jorden är hur vi än gör konstant, allt har bara sina cykler. Byar och städer utplånas av lavaströmmar och bränder, begravs i jordskred och ödeläggs av jordbävningar. Hundratusentals liv spolas bort av flodvågor och översvämningar, dukar under och piskas sönder och samman av stormvindar. Så, varför streta emot? Vi faller alla offer för henne, hon överlever oss alla till sist. Ett ändlöst kretslopp. Djur. Människor. Frön som blommar, vissnar och förbrukas i ett varaktigt universum, stort som smått.

Galaxer. Planeter. Åtratorp.

Trähus som knarrar och gnäller, ljud som aldrig tystnar, hem som förefaller övergivna. Jag förstår varför nu. Klagan, sång, skratt och gråt. Tidigare liv, som lever kvar. Återförda till henne.
Det Tora en gång berättade, och det sista Laura sa, gör allt glasklart: ”Modern ska se till barnen. Modern ska se till att barnens liv inte förspills.” – ”Leo, släpp taget. Hjälp henne, släpp taget.”

Modern.
Urmodern.
Moder Jord.

***

Det blev till att skrolla upp. Den här anteckningen, som blev bra mycket längre än jag tänkt från början, fordrade en slagkraftig rubrik. Ursäkta om den blev något fånig, men jag behövde något som fångade din uppmärksamhet. Och har du läst så här långt måste det ju ha funkat, visst? Förresten, jag vet inte om jag redan skrivit det, snurrigt, men du kan förutom bilen även behålla mina skor om det skulle vara så att de passar. Jag kommer som du förstår inte att behöva dem mer. Och nej, Jag använder inte strumpor sommartid.

Skämt åsido. Minuter kvar nu. Rädd. Jag är så jävla rädd. Och det finns väl inte så mycket mer att säga.

Så, min vän, nu vet du varför jag är här, var jag har varit, och var och hur jag har valt att gå vidare.

Det är där jag vill vara. Där Laura är.”

Ja, jag är den som får förklara. Som i och med detta har förklarat. Det den här Leo efterlämnade, den här makalösa historien, att den korsade just min väg, har fått mig att analysera mitt eget skitliv, fört mig till den avgörande punkten som leder till frågan jag alltid ställer mig – hur skulle andra göra? Hur skulle du ha gjort? Jag kan välja att ta det för vad det förmodligen måste vara, ett utstuderat skämt. Men innerst inne vill jag inte att det ska vara så simpelt. Jag känner med Leo. I mångt och mycket kan jag dela hans levnadsöde. Den som hamnar efter, utanför, som inte passar in. Den som sakta förtvinar inombords. Det är som om det finns ett band mellan oss. Jag känner för alla oss som inte har någon. Att ges möjligheten att bli en del av ett sammanhang, en själsfrändskap, är oss sällan förunnat.

Den tredje natten stundar. Det tar mig en knapp timme att cykla sträckan tillbaka ut till Hänvik, till Åtratorp. Än finns det tid. Tid att hinna införlivas, förevigas, i alltet för all återstående tid. Jag vet, det låter drastiskt. Galet. Ändå är det något i mig som säger att jag måste göra detta. Bara tanken gör mig skräckslagen, men jag måste få veta. Och jag kanske ändrar mig. Det finns tid för det också.

Om inte, lämnar jag detta hopklipp av texter till nästa person att finna.

Du blir den som får förklara.

Signaturmelodi

Du har hört Creepypoddens midsommaravsnitt 2019, och vi firade med Micke Strömbergs specialskrivna historia “Jordoffer”, uppläst av mig och Ludvig Josephson. En historia om mylla, blod och ägande, ensamhet och att söka hemmahörighet. Jag hoppas ni kände en ilning av skräck, mitt i den blöta värme som stiger från jorden.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig, Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Ni kan läsa alla avsnittens manus på creepypasta.se, och ni kan kontakta oss på creepypodden@sr.se. Skicka gärna in historier ni skrivit eller läst på nätet, eller berättelser ni vill berätta om. Ni har chansen att få dem upplästa här i podden – och även om de inte kommer med tycker jag så mycket om att få läsa dem. Och som vanligt:

Tack för att ni har lyssnat.