cheap nolvadex without prescription canadianrxcenter

Avsnitt 130: Tid

Rymden är en tom plats full av gåtor, och en av de gåtor som fått flest astronomer att klia sig i huvudet är det faktum att avlägsna supernovor tycks röra sig bort från oss i en högre hastighet än mer närliggande supernovor. Universums expansion borde bromsas in av gravitationen, men att döma av dessa avlägsna supernovor är verkligheten alltså snarare tvärtom.

För att lösa det problemet har man skapat den hypotetiska kraften “mörk energi”, som enligt de studier som gjorts bör utgöra hela 72 procent av all tillgänglig energi i universum. Tillsammans med den lika hypotetiska mörka materian kommer det upp i hela 95 procent av all tillgänglig energi, vilket kan jämföras med vanliga atomer – det den värld vi känner till är uppbyggd av – som bara utgör drygt fyra procent.

Upptäckten att avlägsna supernovor rör sig bort snabbare, och idén om mörk energi som lösningen, belönades 2011 med Nobelpriset i fysik och får alltså betraktas som allmänt accepterad. Men ännu har ingen sett den mörka energin, vilket skapar möjligheten att andra förklaringar skulle kunna vara de rätta. Och det finns en annan idé, som också skulle kunna lösa gåtan. Och den är betydligt mer skrämmande.

Den som tittar på avlägsna supernovor tittar också långt tillbaka i tiden, eftersom ljuset från dem tagit så lång tid på sig att nå oss. 2007 föreslog några spanska forskare att det vi egentligen ser är minnet från en era då tiden helt enkelt gick snabbare. Att supernovorna rör sig fortare eftersom tiden och därmed allt annat också gjorde det. Och om tiden gick fortare förut, då är det möjligt att den fortsätter sakta ner även nu. Och att den, en vacker dag om många år, helt enkelt stannar.

För att citera en av forskarna bakom idén: “Då kommer allt frysas i en ögonblicksbild, och förbli så för evigt.” En ögonblicksbild vi, om man tror på den idén, allt långsammare närmar oss.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, som idag handlar om tid. Det är den på en och samma gång mest osynliga och omärkliga och samtidigt mest skoningslösa och genomgripande kraften som styr oss, om det nu är en kraft, om det nu inte bara är ordningen saker och ting händer i. Vi badar i den, kontrolleras av den, låter den överskölja oss vare sig vi vill det eller inte. Och den går knappt ens att förstå.

Tidens intima koppling till rummet gör den svårfångad och obegriplig i vardagen. Tillbringade du exakt ett år på Mount Everests topp för att sedan klättra ner och möta en vän, som väntat på dig vid Indiska oceanens strand, skulle din vän vara runt 15 mikrosekunder äldre än du, för att du varit längre bort från jordens kärna och därför påverkats mindre av dess gravitation. Flög du till stjärnan Sirius i 99 procent av ljusets hastighet, för att sedan återvända till din vän på jorden, skulle vännen ha åldrats 17 år medan du bara blivit två och ett halvt år äldre. Samtidigt har ni samexisterat hela tiden, varit kött och blod samtidigt varje ögonblick sedan ni skildes åt.

Den går bara åt ett håll, och inte tillbaka: eller om det är vi som gör det, vi som oupphörligen bryts ned och upplöses i atomer likt allt annat i universum, tills den dag alla atomer glider isär och fyller varje punkt med den glesaste tomhet. Varje sekund som passerar är den sista, varje andetag numrerat. Samtidigt finns det inget särskilt med just den sekunden, just det andetaget: inget ögonblick är mer “nu” än det andra. Än nu. Eller nu.

Man kan bli vansinnig av att tänka på det och gör nog bäst i att låta bli, att bara flyta med som en barkbåt i bäcken. Men det faktum att man tror att tiden uppstod i och med Big Bang innebär att samma process borde gå att vända på. Att tiden, om den börjat, också kan sluta. Och många har försökt imitera den stoppade tiden med kroppen, hänga kvar lite längre än vi egentligen fått tillstånd till, genom åren.

Det kanske mest konkreta, och samtidigt ruggigaste sättet, kallas sokushinbutsu: självmumifiering. Det är i praktiken en extrem självsvältsdiet som slutar i döden, som utövaren hoppas ska på sätt och vis upphävas genom att kroppen bevaras. I området Yamagata i Japan finns de flesta, människor som från och med 1100-talet och fram till tidigt 1900-tal självmumifierat sig. I Himalaya, i en liten by nära den tibetanska gränsen, finns den över 550 år gamla kroppen av buddhistmunken Sangha Tenzin, så välbevarad att de som kände honom när han levde antagligen hade känt igen honom idag. På den thailändska ön Ko Samui finns en mycket senare broder, munken Luang Pho Daeng som dog under sin sista meditation 1973. Han är känd som Ray-Banmunken, eftersom han fått ett par solglasögon på sig så hans tomma ögonhålor inte ska skrämma barn. Han och Sangha, och alla andra självmumifierade, är förenade i evigheten.

Processen är smärtsam och krävande. Den tar runt nio år, av vilka man lever i sex år. Först förändrar man hela sin diet: slutar äta spannmål och väljer istället bara bär, nötter och frön, allt för att minska ens kroppsfett. Varje dag tränar man hårt, och så pågår det i tusen dagar.

Sedan tillbringar man ytterligare tusen dagar med att bara äta bark och rötter. Mot slutet dricker man ett te, bryggt på lackträdets giftiga sav. Det utlöser kräkningar, så man blir av med kroppens sista vätskor, och konserverar också i viss mån ens inälvor. Det allra sista man gör är att sätta sig i sitt livs sista lotusställning för att meditera, ofta nere i en stengrav med en öppning upp i luften så att man får syre. Där sitter man och mediterar med en liten klocka, som man ringer i en gång varje dag för att meddela omvärlden att man fortfarande lever.

Och så en dag, när de andra munkarna sätter örat mot lufthålet, hör de ingen klocka, och då har den självmumifierade munken dött. Då täpper de till lufthålet, och så vidtar processens sista steg: den när man sitter död i tusen dagar i stengraven. Därefter grävs man upp, och om man då är bevarad, då har man lyckats, och då blir man en buddha. Då sitter man i en evighet som fryst i sitt ensamma dödsögonblick, då ens meditation slutade i ens sista andetag: ett monument över allas vår ofrånkomliga framtid, där för oss själva att se eller blunda för. Ens tid har stannat, men vår fortsätter.

På Reddits underforum för spökhistorier, Nosleep, publicerades nyligen en annan sorts vision om tidens utplåning av oss själva. Berättelsen skrevs av Peter Frost David, som på Reddit heter Sarcasonomicon, och det blev en av år 2019 års mest omtyckta historier. I min översättning är dess titel också dess första mening: “Om du befinner dig på Farsta strands tunnelbanestation och har ett vapen: läs detta.”

Den läses av Ludvig Josephson.

Var snabb och säker på handen. Skjut mig i tinningen, sikta snett nedåt. Se till att kulan färdas den kortaste tänkbara sträckan innan den når hippocampus. Med lite tur kommer känslan av när kulan river sig fram genom min hjärna bara vara i några decennier.

Det må låta hemskt, men det hade varit den största tjänsten du kunde göra mig. Att dö av en kula i huvudet så snart som möjligt är ändå oändligt mycket bättre än alternativet.

Min pina började för över tio tusen år sedan, klockan kvart över tio imorse. Jag har en tid tjänat lite extra pengar genom att delta i kliniska forskningsstudier, som en så kallad frisk försöksperson. Oftast går det ut på att jag får prova tidiga modeller av nya mediciner, och rapportera om eventuella biverkningar. En gång var det ett läkemedel för njuren, en annan gång mot högt blodtryck och kolesterol. I morse sade de att tabletten jag skulle ta var psykoaktiv, och förhöjde ens hjärnaktivitet.

Inte en enda gång dittills hade någon av medicinerna märkts av, åtminstone inte i rekreativ bemärkelse. Alltså, jag blev aldrig hög eller något. Kanske har det bara varit placebotester, men jag har aldrig känt av dem överhuvudtaget.

Men i morse var det annorlunda. Den jävla tabletten funkade. Jag tog den vid kvart över tio, och sedan blev jag tillsagd att vänta i väntrummet på några uppföljningstester de skulle göra. “Vi kallar in dig om en halvtimme”, sade en assistent. Jag sjönk ner i en tåfölj och läste några artiklar i ett nummer av Psykologtidningen. När jag slog ihop den hade de ännu inte kallat in mig, så jag plockade upp ett nummer av Fokus och läste igenom den också. Sedan läste jag Illustrerad Vetenskap. Varför tog de sådan tid på sig?

Jag sneglade upp på klockan på väggen. Den visade 23 minuter över tio. Jag hade läst alla tidningarna på åtta minuter. Jag minns att jag suckade, och tänkte att det skulle bli en lång dag. Och det skulle jag få alldeles rätt i.
I väntrummet fanns det en bokhylla med några gamla volymer. När jag reste mig för att gå fram och titta på dem kändes det som att mina ben knappt fungerade. Inte för att de var svaga, utan för att de reagerade så långsamt. Det tog en hel minut för mig att ställa mig upp, och ytterligare en för att ta de två stegen fram till bokhyllan.

Jag ögnade igenom bokryggarna och valde ett exemplar av Moby Dick. När jag reste handen för att ta ut boken upptäckte jag samma problem med armarna som jag hade haft i benen. Det gick så långsamt. Jag hann bli uttråkad medan jag följde handens rörelse upp mot bokryggen.

Jag släpade mig tillbaka till fåtöljen och satte mig i den i vad som kändes som slow motion. Det påminde om hur jag hade sett astronauter röra sig på rymdstationer. Jag slog långsamt upp Moby Dick och började läsa. “Kalla mig Ismael”, började den. Jag hann läsa till kapitel 30, när kapten Ahab kastar sin pipa i havet, innan de till slut ropade in mig.

“Hur känns det?”, frågade assistenten.

“Jag känner mig långsam”, svarade jag.

“Faktum är att det egentligen är tvärtom. Allting verkar långsamt för att du själv är så snabb.”

“Men mina ben. Mina armar. De rör sig i slow motion.”

“Din kropp verkar röra sig så långsamt eftersom din hjärna är så snabb. Dess aktivitet är tio eller tjugo gånger snabbare, så du uppfattar omvärlden som långsammare. Dessutom är din kropp fortfarande bunden av biomekaniska regler. Du rör dig faktiskt mycket fortare än vanliga människor”, sade hon och låtsades jogga. “Men eftersom din hjärna är så mycket snabbare verkar till och med det långsamt för dig.”

Jag tänkte på hur långsamt det hade gått att sätta mig i fåtöljen. Kroppen styrdes av samma tyngdlag som förut, men att den gick så långsamt kunde jag inte förstå. Att mina muskler var sega var inte samma sak som att tyngdlagen kändes svagare. Alltså måste det stämma: det var min uppfattningsförmåga som var snabbare, och inte världen som var långsammare. Att tänka igenom detta tog en bråkdel av en sekund. Min hjärna gick på högvarv. Det var därför jag hade kunnat läsa tre tidningar och 30 kapitel av Moby Dick på en kvart.

De lät mig genomföra en serie tester, och de fysiska testerna var faktiskt roliga. Jag jonglerade med tre bollar, och sedan fyra, och sedan sex. Att hålla dem alla i luften samtidigt var lätt när de rörde sig så långsamt. Det tråkiga var faktiskt att vänta på att de skulle falla ner igen, så jag med outhärdligt långsamma rörelser kunde fånga dem och kasta upp dem igen. De kastade cornflakes mot mig, och jag fångade dem med ätpinnar. De släppte en handfull kronor och jag räknade ut summan av dem innan de nådde marken.

De kognitiva testerna var mindre kul, men desto mer illustrativa. Jag ombades att leta upp ett visst ord bland femtio (tre sekunder), lösa en labyrint på en affisch (två sekunder) och titta igenom en presentation med tio bilder per sekund och besvara detaljerade frågor om vad jag hade sett (95% rätt).

De sade att jag uppnått över 250 på Knopfskalan. Tydligen är det långt över de vanliga nivåerna, bland det högsta de någonsin sett.

Sedan skickade de hem mig. “Det går över om några timmar”, sade de. “Det kommer kännas som dagar för dig. Försök utnyttja tiden till att få lite jobb gjort. Gå igenom din inkorg nu när du ändå är i högtempoläge!”

Resan hem var outhärdlig. Från S:t Eriksplan ut till Farsta strand är det bara en halvtimme, men i min värld kändes det som dagar. Flera dagar. Bara promenaden från kontoret till hissen tycktes ta en timme. När jag kom ut på gatan rusade jag så snabbt jag kunde, men var fånge för kroppens tröghet. Hur snabb min hjärna än blev så kunde inte benen röra sig snabbare.

Diskrepansen mellan min kropp och min hjärna gjorde det nästan omöjligt att avgöra när jag skulle sakta ner på stegen, styra dem åt ett annat håll eller vända på mig. Jag hade förvandlats till en jättelik QWOP-gubbe i slow motion. Eftersom jag missbedömde hastigheten jag kom i rusade jag rätt in i väggen bredvid hissen i ganska god fart. Jag såg väggen komma mot mig, men kunde ändå inte böja bort mitt finger, som jag pekade framåt för att trycka på hissknappen. Det slutade med att jag tryckte in fingret i väggen. Hårt. Det gjorde ont. Om min hjärna hade varit som vanligt hade det väl bara känts i 30 sekunder eller så. Men i mitt nuvarande skick kändes det som en halvtimme, kanske till och med trekvart, av smärta.

Hissturen var outhärdlig. Det kändes som att jag stod där inne i fyra eller fem timmar medan jag åkte de sju våningarna ner. Och jag hade ingenting annat att titta på än de grå väggarna.

Jag galopperade till tunnelbanestationen. Det ska medges att det var ganska kul. Eftersom att min kropp rörde sig i ultrarapid kunde jag varsamt planera hur jag skulle sätta ner foten, svinga armen och röra kroppen. Efter ett kvarter hade jag vant mig vid hur man sprang under de omständigheterna, och därefter danssprang jag resten av vägen, hukande och gymnastiserande för att undvika förbipasserande människor och bilar med bara centimeters – alltså minuters – marginal.

Jag tillbringade en timmes tid med att springa ner för rulltrappan, ner på tunnelbaneperrongen. Där stod det att t-banan skulle komma om sex minuter, och det visade sig vara mitt livs längsta sex minuter. Visst, det fanns mer att titta på än i hissen, men det var ändå extremt långtråkigt. Jag skulle ha snott Moby Dick-boken från väntrummet.

Tunnelbanan gled till slut in i slow motion. De gälla tjuten när det bromsade in ersattes av mitt huvuds lågfrekventa tidsuppfattning med ett utdraget, lågt dönande, som någon sorts monotont bastubasolo.

Det var inte bara t-banan som lät lägre än vanligt. Alla ljud hade saktats ner till den grad att de nästan inte längre gick att höra. Alla röster var borta. Det enda jag hörde var en arg bebis på t-banan, vars skrik lät som valsång. Tutande bilar och förbipasserande t-banetåg lät som avlägsen åska.

När jag pratade med assistenten på universitetet kunde jag ändå fortfarande höra vad hon sade och kommunicera med henne. Men nu hade det varit omöjligt. Medicinens effekt blev bara mer och mer intensiv.

Jag tillbringade vad som kändes som dagar på det jävla t-banetåget. Jag lyssnade på barnets valsång och bromsarnas tubasolo. Dofter verkade inte påverkas av min tidsuppfattning, och jag vande mig aldrig vid rusningstrafikens alla olika lukter: kroppar, svetten och pruttarna som hängde över mig i timmar åt gången.

Till slut kom jag hem till min lägenhet. Jag studsade in genom dörren och genom hallen och det kändes som att flyta medströms i ett varmt vattendrag. Det var en lättnad att till slut vara hemma. Där hade jag åtminstone saker jag kunde göra. Jag tog fram boken jag läste – Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez – och läste ut den. Trots att jag bläddrade så fort att jag hade sönder flera sidor kändes det som att tiden mest gick åt att bläddra, mer än åt att läsa. När jag släppte boken hade tre minuter gått sedan jag kom hem.

Jag satte mig vid datorn och väntade ut de eoner av tid den krävde för att starta upp, och gick ut på nätet. Men snart insåg jag att det var för långsamt. Det tog timmar att ladda nya fönster, men bara tiondels sekunder att läsa dem. Jag hade läst hela mitt nyhetsflödes samtliga artiklar, och bara ytterligare tre minuter till hade gått.

Jag kastade mig ner i högen av böcker jag hade lagt undan för att läsa, och tog mig igenom två av dem från pärm till pärm. Fyra minuter till.

Till slut gick jag till sovrummet – en trekvarts promenad i mitt huvud – och lade jag mig i sängen för att försöka somna och vänta ut resten av medicinens verkningar. Tyvärr visade det sig att den delen av min hjärna som styrde insomningen inte blivit lika hypersnabb som resten. Trots att jag låg och vred och vände mig i flera timmar, eller tio minuter i verklig tid, så var klockan tydligen bara fem i halv två på eftermiddagen för mig. Jag var inte färdig för sängen än, helt enkelt. Det skulle inte bli någon sömn. Jag stod inför dagar, kanske till och med veckor, av fångenskap i ett fängelse av ultrarapid.

Så jag tog en sömntablett.

Jag hade kvar några i badrumsskåpet från när jag hade haft en släng av ångest för ett par år sedan. Jag tog en klunk vatten och släppte pillret i munnen. Känslan av att svälja den var förfärlig. En klump i halsen som rörde sig ner som en snigel. Jag kunde knappt andas.

Jag lade mig igen och läste en bok. Tio minuter hade gått. Jag läste en till. 18 minuter sedan jag tog sömntabletten. Jag slängde boken ifrån mig i frustration. Den gjorde långsamma, eleganta piruetter genom luften, som ett löv som blåste i vinden, och sedan slog den i väggen med ett lågt, svagt muller – det första ljudet jag hörde på timmar. Sedan gled den ner på golvet som en plastsandal i en swimmingpool.

Medan jag följde bokens fall insåg jag att jag kunde mäta drogens effekt på mitt huvud genom hur lång tid det tog för saker att falla, och att det faktum att boken varit så långsam antydde att dess verkan fortfarande stegrades.

Jag läste en tidning, och sedan satte jag på teven. Det var som att titta på en långsam stopmotionfilm. Jag såg varje bildruta. Jag blev frustrerad och stängde av.

Jag läste mer. Churchills två första volymer av historiesamlingen De engelskspråkiga folkens historia. Ganska tung läsning, och ärligt talat var det inte alls särskilt bra. Men timmarna det hade tagit att gå till bokhyllan och hämta något annat hade varit ännu tråkigare.

Det hade nu gått 35 minuter sedan jag tog sömntabletten. Jag lade mig ner på soffan och blundade. Tiden gick. Jag andades in långsamt, och det tog en timme. Tiden gick. Jag andades ut i ytterligare en timme.

Sömnen vägrade komma.

Jag behövde en ny plan, och bestämde mig för att återvända till universitetet och uppsöka de som gett mig drogen. Kanske hade de något som kunde mildra effekten av tabletten. Eller något som kunde söva mig tills den inte längre verkade.

Jag lämnade huset så fort jag kunde, vilket tog timmar. Jag sket i att låsa min ytterdörr. Det hade tagit för lång tid.

Ner för trapporna hellre än att lida i hissen, genom hallen och ut på gatan. Väl någon dag senare var jag äntligen utanför huset.

Jag sprang nerför gatan, dansande och hukande för att undvika förbipasserande med vad som för dem måste sett ut som övermänsklig smidighet. Ner för första trappan till tunnelbaneperrongen. Bytte spår, vilket tog en timme. Ner för andra trappan. Och då slog sömntabletten till.

Den gjorde mig inte sömnig. Inte alls. Istället måste den ha reagerat på ett oväntat sätt med experimentmedicinen jag fått. Jag höll precis på att springa ner för den andra trappan, i slowmotion men ändå en tydlig rörelse framåt. Då – på ett ögonblick – frös allt.

Tunnelbanans dova surr försvann, och jag upplevde den mest perfekta tystnad jag någonsin varit med om. Rörelsen framåt och ner för trappan upphörde. Innan sömntabletten gick tiden kanske ett par hundra gånger långsammare för mig. Efteråt måste den ha gått tusentals gånger långsammare. Varje sekund var som en dag. Bara att glida över med blicken och låta den fokusera på en ny punkt verkade kräva timmar.

Under dagen hade jag lärt jag mig gå, springa och hoppa när allt gick hundratals gånger långsammare. Men nu – under påverkan av sömntabletten – var det nästan omöjligt att kontrollera kroppen. Jag var frusen i ögonblicket och fick inte ordning på benen och fötterna. Jag spände dem framåt i timmar, och sedan bakåt i ytterligare flera timmar när det såg ut som om jag skulle missa ett trappsteg.

Trots att jag ansträngde mig trampade jag snett. Smärtan mildrades inte alls av tidens tröghet. Timmar av ökande spänning i den böjda ankeln, smärta genom nerver som måste fungera på ett annat sätt än de i öronen. Ljudvågorna hade tunnats ut och försvunnit med den långsamma tiden, men smärtan pulserade in i hjärnan och ner i foten igen helt utan att påverkas av den. Timme efter timme av ökande tryck på foten byttes ut till timmar av stegrande smärta.

Jag föll framåt, helt oförmögen att kontrollera min stillastående kropp. Den flöt fram genom luften i dagar, och allt jag lyckades med – genom att oavbrutet anstränga mig – var att rotera överkroppen så att jag åtminstone inte landade med huvudet först. Till slut tog högra axeln mark. Först märktes det inte ens. Sedan ökade trycket. Ju längre timmarna gick, desto mer ont gjorde det. Till sist gav axeln upp, och gick ur led med ett oändligt, sjukligt och blött popp.

Det tog några dagar, men till slut låg jag helt stilla i en sorglig hög på marken och stirrade upp i taket. Min axel bultade i ultrarapid av intensiv smärta. Jag hade haft gott om tid att tänka, när jag föll. Om varje sekund kändes som en dag, så skulle varje minut kännas som månader. Även om drogen bara skulle verka en två-tre timmar till så skulle det kännas som årationden.

När jag väl landade hade jag utarbetat en plan. Jag skulle på något sätt ta mig ner till perrongen och slänga mig framför tunnelbanan.

Jag tog mig upp på händer och knä. Jag hade haft ont i axeln i dagar, och det gjorde mig yr. Jag missbedömde en rörelse, och föll baklänges ner på ryggen. Sedan försökte jag igen, men föll ner på näsan efter att ännu en gång ha missbedömt en rörelse som gått långsammare än gräs växer. Till slut, efter att ha jobbat med rörelserna i en vecka, lyckades jag komma upp på knäna igen och stanna där.

Om bara att krypa var så här svårt insåg jag att det skulle vara hart när omöjligt att ta mig upp på fötterna igen. Så jag kröp. Jag kröp fram på golvet, medan människor stirrade konstigt på mig i veckor. Jag nådde till slut rulltrappan. Längst ner såg jag hur människor lämnade den med hastigheten av en smältande glaciär. Efter ett bra tag kom jag tillräckligt långt ner för att kunna se ljustavlan med information om nästa tåg, och kände en klump formas i magen när det stod 20 minuter. Det var som ett år i min tid. Jag skulle behöva tillbringa ett år på perrongen, och bara vänta på att dö.

Jag kröp av rulltrappan när den kommit hela vägen ner, och led av känslan av människors blickar på mig i flera dagar i sträck. Jag kröp fram några meter till en bänk, och satt mig ner lutad mot den i ett försök att mildra smärtan i axeln. Sedan blev allt värre.

Den våldsamma förändringen i tidens hastighet när jag gick i trapporna hade bara varit början av samverkanseffekten mellan medicinen och sömntabletten. Det slog inte till för fullt förrän jag satt där. Jag blinkade. Åratal av mörker följde. Alla ljud hade redan försvunnit, och med blinkningen försvann även synen. Allt som återstod var smärtan i kroppen.

Mitt hyperaktiva huvud slösade ingen tid, utan började glatt kompensera för bristen på sinnesintryck. Jag hörde röster i mitt huvud. De sjöng på språk som inte fanns. Mönster, ljus och ansikten spökade för min inre blick. Mitt liv passerade revy framför mina ögon, gång på gång, och till slut även påhittade livshistorier. Jag började glömma språket. Jag talade med Gud. Sedan blev jag Gud. Jag skapade ett nytt universum, och gav det liv med mina tankar. Sedan gjorde jag om det. Och sedan ännu en gång.

Mina ögon öppnades igen med kontinentaldriftens tröghet. Ett svagt ljus i veckor. En liten glipa av bländande vitt i ytterligare veckor. En smal bild av perrongen uppenbarade sig när mina ögon vande sig vid ljuset. Andra resenärers ben och fötter. En reklamaffisch på väggen ovanför spåren.

Jag tog fram telefonen ur fickan. Det var ett projekt som tog decennier. Det går inte att beskriva hur uttråkad jag varit. Smärtan i axeln är ingenting emot det. Varje tanke jag kan tänka har jag redan tänkt hundra gånger. Människors ben och fötter och reklamaffischen på väggen förändras aldrig. De är frysta i sin form. Uttråkningen är så intensiv att den blivit fysisk, som ett objekt av metall som förstenats i mitt huvud. Omöjligt att fly.

Vad har jag för val? Om jag kryper och faller ner på spåren utan att en tunnelbana kommer kommer jag inte dö. Jag kommer uppleva mer smärta från fallet, men blir antagligen räddad av någon god samarit på perrongen. Sedan kommer jag inte kunna göra något när tåget väl kommer. Mitt lidande kommer i det fallet vara gränslöst.

Så jag väntar istället på tåget, så jag kan kasta mig under det. När det väl kommer kommer jag uppleva smärtan av att pressas sönder av det framåtglidande tåget i decennier, tills även mitt huvud krossas och jag till slut slipper lida.

Jag har levt hundratals mansåldrar här vid bänken. Jag är mycket äldre än någon människa som någonsin levat. Och nästan hela mitt liv har varit lidande, smärta, ihopkrupen på Farsta strands tunnelbanestation, med bara okända människors ben och en reklamaffisch att titta på.

Det här inlägget är min plan B. Min önsketänkande dröm. Jag har tillbringat hundra år med att skriva det här, och publicera det någonstans där någon kanske läser det och kan övertygas om att jag förtjänar döden. Kanske sitter den just här, på denna perrong, och väntar på samma tåg som jag. Kanske hittar du mig, jag som kröp fram ur rulltrappan och kröp ihop bredvid bänken. Kanske hjälper du mig. En kula i tinningen.

Om du är beväpnad och befinner dig på Farsta strands tunnelbanestation, snälla hjälp mig.

Ni har hört “Om du befinner dig på Farsta strands tunnelbanestation och har ett vapen: läs detta”, skriven av Peter Frost David och uppläst av Ludvig Josephson. Peter Frost David har en sida på Wattpad där man kan läsa fler historier av honom, och länken hittar ni på creepypasta.se.

Genom den svenska kulturhistorien har vi flera gånger mött manifestationer av tidens godtycklighet, eller hört berättelser om hur det kan yttra sig. En av de mest kända är den om Fet-Mats, som vi berättade i avsnitt 73 av Creepypodden: “1000 meter under jord”.

Det är den kända historien om en kropp som hittades i Falu koppargruva i december år 1719, som var så märkvärdigt välbevarad att man trodde han dött helt nyligen. Men ingen var saknad, så man kunde inte förstå vem det var, tills en gammal kvinna vid namn Margareta Olsdotter såg kroppen och berättade att det var hennes gamla trolovade, Mats Israelsson, som över 40 år tidigare befunnit sig i Mårdskinnsschaktet när det rasade ihop. Mats, som inte var tjock men däremot lång och stor, hade hållits så välbevarad av det det vitriolhaltiga vattnet i gruvan att han ställdes ut och inte förrän på 1930-talet begravdes han slutligen. Men den som vill se hur han såg ut kan titta på en mycket verklighetstrogen och kuslig vaxdocka, som finns utställd i Falu koppargruva. Till och med där ser det nästan ut som att han bara somnat, och ska vakna när som helst från sin 300 år långa slummer. Den som somnar i en gruva kan vakna i en annan värld.

En annan plats där tiden fungerat på sitt eget sätt har enligt folktron varit hos trollen. Man trodde förr i tiden, när trollen var ett hot i vardagen som man förhöll sig till, att de kunde komma och ta en. Särskilt kvinnor var utsatta, och då alldeles särskilt när de precis fött barn: under sex veckor efter förlossningen betraktade kyrkan en som oren, och då var risken stor att man blev bortrövad. Den som blev bortrövad kom sällan hem igen, men om man gjorde det var man konstig och förändrad. Och framför allt var man märkligt ung. Hos trollen gick tiden långsammare, och hade man otur hade hela ens familj och alla man kände dött av ålder, medan det knappt gått några år för en själv.

På så vis går vår omvärldsuppfattning ihop, bildar en cirkel i historien: den plats där tiden fungerar annorlunda finns alltid, även om det är långt borta i yttre rymden nu och var ute i skogen bland trollen då. Där tiden beter sig udda, där vet vi människor att vi inte hör hemma.

På så vis kan vi också, när vi märker att tiden går långsammare, veta att vi är där vi inte ska vara. I en lyssnarhistorie som heter “Trolleken”, inskickad av en anonym lyssnare, beskrivs en händelse som måste ha fått lyssnaren att räkna sekunder tröga som tjära. Historien läses av Rakel Josephson:

Jag har valt att vara anonym. Jag har lyssnat på creepypodden nu sedan ett par år tillbaka och trodde väl aldrig då att jag skulle ha något material att skicka in till er. Ack, så fel jag hade.

Jag är en kvinna på 27 år som lever tillsammans med min man i ett äldre hus på landet. Vi har tillsammans två barn samt en hund och tre katter.

Huset vi bor i är min mans farmors gamla hus. Hon gick bort sommaren 2012 och huset stod då tomt tills vi köpte det sommaren 2018 då jag väntade vårt andra barn.

Jag har alltid varit en sådan person som trott på det övernaturliga även fast jag aldrig varit med om något “på riktigt”. Jag har alltid gillat att se på skräckfilmer, älskat att läsa skräckhistorier och jag tror att jag nästan sett alla avsnitt av “det okända” som har sänds på tv:en. Jag har många gånger tänkt att jag varit glad över att jag aldrig varit med om något, då det säkerligen skulle skrämma skiten ur mig.

Men nu till saken.

Min son Albin på 2,5 år har alltid varit en livlig liten krabat. Han älskar när jag härmar olika karaktärer och pratar med honom med olika röster. Vi har en lek som vi har döpt till “Trollet kommer”. Det går ut på att jag brukar knacka i något, t ex köksbordet om vi sitter och äter eller väggen om vi ligger i sängen i hans sovrum när jag ska natta honom. När jag knackat så brukar jag lägga handen för munnen och prata till honom med en mörk djup röst och säga “Hej Albin, nu är det dags att sova (eller äta om vi sitter vid köksbordet)”. Sedan brukar jag peka ut genom ett fönster för att se om vi ser “trollet”. Denna lek leker vi dock inte längre.

Det var en kväll för ungefär ett halvår sedan som jag skulle natta Albin. Vi hade gjort oss i ordning för kvällen och han fick välja en bok som jag skulle läsa för honom. Just denna kväll var han lite orolig och ledsen. Han tyckte inte boken var speciellt rolig så jag tänkte busa lite med honom så han inte skulle vara så ledsen. Jag låg bredvid honom i hans säng och knackade försiktigt i väggen. Han sken upp och väntade upphetsat på att “trollet” skulle börja prata. Jag tog handen för munnen och sa med mörk röst “Albin, nu är det dags för dig att sova. Det är en ny dag imorgon och då måste du vara utvilad”. Han skrattade så han tjöt och pekade på fönstret. Jag låtsades som att jag såg trollet utanför fönstret och då skrattade han ännu mer. Jag upprepade leken ett par gånger tills jag började se att han blev mer och mer trött. Jag tog upp telefonen och bläddrade igenom facebook i väntan på att han skulle somna.

Plötsligt hörde jag en knackning i väggen. Hela jag stelnade till och kollade snabbt på Albin som hade slagit upp ögonen och låg förväntansfullt och väntade på att “trollet” skulle prata med honom. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag låg innerst i sängen och jag hade märkt om det var Albin som hade knackat i väggen. Jag ville inte visa för honom hur rädd jag blev utan skrattade till nervöst och intalade mig själv att det måste ha varit något helt annat som lät som en knackning. Säkert något ljud som kom nedifrån eller så. Jag tog upp handen för munnen och sa med trollrösten “Albin, nu är det dags att sova”. Albin skrattade hysteriskt och pekade sedan mot fönstret. Det var mörkt utanför och jag kände ett obehag som jag inte riktigt kan förklara. Jag ville inte kolla mot fönstret. Jag ville bara att Albin skulle somna. Jag försökte sedan förklara för Albin att vi skulle sluta att leka nu och att han var tvungen att sova. Jag tog honom i handen och la mig intill honom. Efter en stund så såg jag hur hans ögon blev mindre och mindre.

Sen hörde jag det igen. Och denna gång knackade det hårdare. Ljudet kom från väggen alldeles precis där jag låg. Jag stelnade till igen och kände hur hela jag blev iskall av rädsla. Albin hade som tur var somnat och hörde inte knackningen. Jag tog genast upp telefonen och skickade ett sms till min man som satt en våning nedanför.

“Vad håller du på med?”, skrev jag.

“Vadå?”, fick jag som svar. “Jag sitter och kollar på tv”, kom det snabbt efteråt.

Jag kände paniken stiga i bröstet och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Albin är ganska lättväckt innan han somnat in ordentligt så man måste alltid ligga kvar en stund innan man kan gå därifrån. Jag försökte intala mig själv att detta bara var en inbillning och att det nog inte var en knackning egentligen. Albin hade ju inte ens vaknat så det hade säkert inte varit något… Plötsligt hörde jag det igen och denna gång var det riktigt tydligt tre hårda knackningar. Precis så som jag brukade göra när vi leker leken. Jag blundade hårt. Albin vaknade som tur var inte nu heller. Sedan hörde jag ljud från fönstret. Det lät som om någon drog något vasst föremål mot fönsterrutan. Jag kollade genast dit och såg då något jag aldrig kommer glömma. Det var en svart gestalt som stod mitt i fönstret. Jag kände hur paniken steg och utan att tänka så slet jag upp Albin och sprang ut genom dörren och nedför trappen. Min man satt frågande i soffan i vardagsrummet när jag kom rusande in till honom med en sömnig Albin i famnen. Jag förklarade för min man att jag ville att vi skulle sova i våran säng allihopa den natten.
När vi sedan hade lagt oss och barnen hade somnat berättade jag upplevelsen för min man. Han såg lite förvirrad ut och jag tror kanske inte att han trodde på mig speciellt mycket.

Denna händelse gjorde så att jag redan morgonen efter bestämde att vi skulle åka och köpa en rullgardin och sätta in i Albins rum. Trolleken har vi inte lekt sedan dess och jag kommer nog aldrig få veta vem eller vad som ville leka med mig den kvällen…

Ni hörde “Trolleken”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av Rakel Josephson.

En berättelse om tidens olyckliga tröghet, i den stund då vi önskar att den skulle gått snabbare. Andra gånger önskar vi den saktade ner, och lät oss uppleva ett ögonblick i större utdragenhet. Tyvärr blir sådana utdragna ögonblick allt färre, ju äldre vi blir. Det kallas oddballeffekten, och det beskriver det faktum att vi tycker upplevelser som är helt nya för oss går långsammare att uppleva, än sådana som vi varit med om tusen gånger förut. Och här ligger den grymma sanningen i varför en äldre människa tycker tiden går snabbare än ett litet barn: den äldre människan har sannolikt redan varit med om allt i sin vardag tusen gånger förut. Igenkänningen sätter på snabbspolningen, och rätt som det är är vi döda.

Ja, om vi inte hamnar i situationer och upplevelser som är helt nya för oss, alltså. Men det kan ju, som vi redan har varit inne på, vara allt annat än njutbart. I veckans sista historia i Creepypodden ska vi höra en historia av Redditanvändaren James Worchester, en berättelse med titeln “Jag har flugit i över 30 timmar nu, och flygvärdinnorna gråter.”

Den läses av Jonas Lundblad:

Del 1:

För trettio timmar sedan hoppade jag på ett sent flyg från New York till Los Angeles. Efter att jag boardat såg jag att jag hade en hel rad för mig själv. Take-off gick problemfritt, och snart låg jag utsträckt över stolsraden, redo för en tupplur.

Jag sov i några timmar, jag vet inte exakt hur länge, men vaknade av ganska svår turbulens. Lamporna i flygplanet hade slocknat. Jag vet inte om de varit släckta i bara ett ögonblick eller längre, för jag var så desorienterad.

Jag kollade mobilen, och såg att klockan var tre minuter över fyra på morgonen. Det var ungefär en timme kvar tills vi skulle landa. När jag tittade ut genom fönstret såg jag, till min egen stora förvåning, en vidsträckt ocean långt under oss. Jag tappade hakan. Det finns givetvis inget så stort hav mellan New York och Los Angeles.

Jag tryckte på knappen för att kalla dit en flygvärdinna, och tillbringade några minuter med att försöka förstå vilken sjö det kunde vara vi flög över. När flygvärdinnan dök upp bredvid mig hoppade jag till. Hon log brett, från öra till öra, och hennes ögon var tårade.

“Vad kan jag hjälpa dig med?”, frågade hon.

Jag frös till i ett ögonblick och bara stirrade på henne, innan jag lyckades samla mig.

“Var är vi? Det ser ut som om vi flyger över havet?”

Hon torkade bort tårarna från kinden med samma breda flin över ansiktet.

“Vi kommer landa om ungefär en timme.”

“Eh, okej, tack”, sade jag.

När hon gått tittade jag på telefonen igen. Fortfarande 04.03. Det hade inte gått en minut.

Hur var det möjligt? Det måste ha varit åtminstone fem minuter som gått mellan det att jag tryckte på knappen för att tillkalla flygvärdinnan och att hon kommit. Hur kunde inte tiden ha gått mer än så?

Jag tog upp min dator och slog upp den, och såg att klockan även där visade 04.03. Jag tog fram telefonen igen, satte igång tidtagarappen, och tillbringade de nästa två timmarna med att titta mellan tidtagaruret och klockorna i väntan på att de skulle gå. Men de gick aldrig.

Jag knackade en äldre kvinna i raden framför mig på axeln. Hon vände sig om med ett irriterat ansiktsuttryck.

“Ja?”, sade hon.

“Vet du när vi landar?”, frågade jag.

Hennes ögon smalnade. “Flygvärdinnan sade ju en timme.”

Jag skakade på huvudet. “Vilken flygvärdinna? Hon för två timmar sedan? Ja, men då borde vi ju redan ha landat!”

Hon stirrade på mig som om jag betedde mig som en galning. Jag tänkte försöka övertala henne, men kände en hand på axeln. När jag vänt mig om såg jag en flygvärd. Han stirrade på mig med samma breda leende som flygvärdinnan, och samma tårar rinnande ner för kinderna.

“Jag måste be dig lugna dig, annars så får jag ringa på kaptenen.”

Jag sade att det inte var nödvändigt, och lutade mig tillbaka igen. Han tog bort handen och gick vidare i kabinen.

Timmarna som följde kom de förbi med jämna mellanrum och erbjöd oss måltider. Mitt tidtagarur fortsatte ticka, och visade till slut 30 timmar. Jag har tagit mig igenom hela ekonomiavdelningen och pratat med några andra passagerare, men de har alla sagt att vi landar om en timme.

För tre timmar sedan försökte jag ta mig fram till första klass. Jag kom förbi draperierna, men stoppades och eskorterades tilllbaka av två brett leende flygvärdinnor. De höll mig i armarna i ett järngrepp.

“När skylten för säkerhetsbältet lyser måste du sitta ner och spänna säkerhetsbältet”, sade den ena. “Vi landar om en timme.”

Jag hade precis nästan gett upp när en kvinna med kostym kom nerför gången. Hon tittade inte på mig eller saktade ner, men släppte en papperslapp på mitt nedfällda bord medan hon gick förbi på väg till toaletterna längst bak. Jag såg mig omkring, och öppnade lappen.

Det stod: “Är du också fast?”

Jag tog fram en penna ur innerfickan och skrev: “Ja. Det har gått 30 timmar.”

Jag vek ihop lappen och lade den på bordet igen. Kvinnan kom ut ur toaletten, och tog lappen när hon passerade. Det har gått 20 minuter sedan dess. Jag vet inte varför, men jag har känslan av att flygvärdinnorna inte vill att vi ska kommunicera.

Men det gör detsamma. Jag måste göra något. Jag skriver en uppdatering när jag har någonting nytt att komma med.

Del 2:

Ett par timmar efter att kvinnan kommit förbi och hämtat upp min lapp återkom hon, och satte sig i sätet bredvid mitt. Hon böjde sig mot mig och försökte vara så omärklig som möjligt.

“Så, du sitter också fast?”

Jag viskade när jag svarade henne.

“Ja. Jag heter Jack, förresten. Jag hade sagt trevligt att träffas, men du vet…”

Hon nickade.

“Jag heter Maria. Och att upptäcka dig har varit det bästa som hänt mig på länge. Jag satt alldeles för länge och trodde jag var ensam i det här.”

Hon pausade i ett ögonblick och tittade upp i gången. När hon vände sig tillbaka hade hon ett darr på rösten, och viskade.

“Så, Jack, har du någon aning om vad i helvete det är som pågår här?”

Jag funderade i ett ögonblick på att ljuga, men insåg att sanningen var bäst.

“Jag tror kanske vi har dött.”

Maria skakade på huvudet.

“Nä, kanske om det bara var en av oss. Men inte när vi båda är här. Om det här var någon sorts skärseld, varför skulle bara du och jag vara i den?”

“Ingen aning.”

Maria tog fram sin telefon och visade skärmen för mig. Där såg jag artikeln om MH370, flygplanet som försvann 2014. Jag läste artikeln noggrant. Det fanns massor av teorier om vad som hade hänt, som sträckte sig från att det kunde förklaras av allt från tryckfall till aliens.

“Det säger oss inte så mycket”, viskade jag.

“Inte mer än att det här kanske hänt förut”, svarade hon.

“Har du några andra teorier om vad det skulle kunna vara som pågår”, frågade jag.

Vi pratade igenom hur det hela hade gått till, och insåg att det enda vi hade gemensamt var att vi båda hade sovit när turbulensen kom klockan 04.03.

“Men vi kan ju inte ha varit de enda som sov då?”

“Kanske sov vi djupare än alla andra. Jag vet inte hur det var för dig, men jag sov djupt.”

Ljusen i kabinen blinkade till och slocknade, och de röda nödljusen i golvet tändes och spred ett kusligt rött sken. Det sprakade till i högtalarna, och en röst hördes. “Var vänliga återvänd till era platser och sätt fast säkerhetsbältena. Vi åker in i ett område med lite turbulens. Vi kommer landa om en timme.”

Maria såg ställd ut. “Borde jag gå tilllbaka?”, frågade hon.

“Kanske märker de inte om du bytt plats? Eller så har de redan märkt, och försöker skilja oss åt.”

Maria nickade.

“Kanske bäst att vi hänger ihop. Det låter tryggare.”

Det sprakade i högtalaren igen. “Mina kära passagerare, nu kan jag presentera kapten för er. Ni kommer alla få en möjlighet att tala med honom. Var vänliga stanna kvar i era säten tills han kallar på er. Om ni behöver någonting är det bara att vänta tills vi kommer förbi.”

Ljudet av passagerare som reste sig ur sina stolar hördes från planets främre delar. Vi satt under tystnad och försökte se någonting bakom draperiet som delade av första klass från ekonomiklass.

“Kaptenen?”, frågade jag.

“Ingen aning. Men det lät knappast som att de pratade om en pilot, tyckte jag. Tyckte du?”

“Nej.”

Det var då en frän doft av svavel slog oss, så stark att jag fick samla mig för att inte få kräksreflexer. Det påminde om en gång när jag öppnade ett ägg som visade sig vara årsgammalt. Kvinnan i raden framför oss reagerade inte alls. Hon fortsatte obrytt titta på filmen på skärmen i stolsryggen framför henne.

“Hosta inte”, mumlade jag till Maria.
Vi kämpade emot i några sekunder, tills vi inte kunde längre, och då fick vi båda våldsamma hostattacker. En sekund senare öppnade draperiet. Maria och stelnade till och tittade ner för gången. Fyra flygvärdinnor kom gående mot oss, med samma stora flin över munnarna. De såg fortfarande ut att gråta, men den här gången verkade tårarna blandade med någonting mörkt och grumligt. Det var svårt att se i den mörklagda kabinen, där bara det röda ljuset från golvet lyste upp dem, men det såg ut som blod.

Det var emellertid inte dem min blick fastnade vid. Jag tittade bakom dem, och såg figuren som stod framme vid dörren till cockpit. Det var en svart skepnad, säkert två och en halv meter lång, som stod och verkade peka med sitt utsträckta finger mot oss. Den hade kallat på oss.

“Toaletterna!”, ropade jag.

Vi reste oss och sprang bakåt i planet, medan flygvärdinnorna kom allt närmare. Blod rann från deras hakor ner på flygplanets heltäckningsmatta.

“Kaptenen är här”, sade en av dem med en perfekt kundtjänströst. Hans leende verkade bli ännu bredare.

Vi nådde toalettdörrarna och hoppade in i varsin. Jag slog igen dörren bakom mig, låste den och spärrade den med fötterna. De började banka på dörren och dra i dörrhandtaget medan jag höll emot.

“Jag beklagar, men ni måste båda prata med kaptenen nu”, sade en av flygvärdinnorna.

“Jack!”, skrek Maria. “Jack! Hjälp!”

Ett metalliskt knakande kom från hennes toalettdörr. Hon skrek, och slutade inte under tiden då hennes röst rörde sig från toaletten och sedan bort i flygplanskroppen, mot cockpit. Mot den svarta figuren.

Jag önskar att jag kunde säga att jag hoppade ut och slogs för henne, eller att jag distraherade flygvärdinnorna och räddade henne. Men det gjorde jag inte. Hon bars iväg, och ett par sekunder senare tystnade hennes skrik.

Det var ett par timmar sedan. Jag sitter fortfarande kvar här, inlåst på toaletten. Jag försöker att låta bli att tänka på vad de har gjort med henne. Varelsen längst fram i flygplanet verkade inte mänsklig. Jag hoppas de inte skadade henne. Om hon farit illa efter att ha ropat så hjärtskärande på hjälp utan att jag vågade träda fram och hjälpa henne hade det krossat mig.

Jag har inte hört ett ljud utanför toalettdörren sedan dess, men jag vågar inte öppna dörren. Men här finns inga eluttag, och min telefon är på väg att dö. Och jag har inte ätit på länge. Om jag går ut nu, kommer flygvärdinnorna komma ihåg mig? Och står varelsen kvar vid cockpit?

Jag har inte mycket tid kvar att bestämma hur jag ska göra, men jag hoppas att jag återkommer med en uppdatering när jag väl fattat ett beslut.

Del 3:

Jag är tillbaka. Jag satt där i kanske tolv timmar, och sedan öppnade jag toalettdörren. Det var tänt i kabinen igen, och jag kände inte längre doften av svavel.

Jag gick försiktigt och avvaktande tillbaka till min stol, och började nästan gråta av lättnad när flygvärdinnan kom förbi med mat, men utan att kommentera händelsen med Maria. Jag var uthungrad. Den där flygplansmåltiden var bland det godaste jag någonsin ätit.

När jag ätit mig mätt kom tankarna på Maria. Vad hade hänt henne? Jag kunde inte låta bli att ta reda på det, så jag reste mig och smög framåt, mot första klass. Märkligt nog syntes ingen flygvärdinna till. De verkade nästan avsiktligt ignorera mig, som om de ville att jag skulle hitta Maria.

Hon satt i en rad för sig själv och tittade ner i telefonen. Jag gled ner i sätet bredvid hennes och tog tag i hennes arm.

“Maria!”, väste jag.

Hon drog ut hörlurarna och tittade på mig med en förvånad blick. “Va? Vad är det?”

“Är du okej? Vad hände? Vad gjorde de med dig?”

“Förlåt, känner vi varandra?”

“Vad menar du? Vi…”, började jag, och sedan kände jag det knyta sig i magen. Hon hade ingen aning om vem jag var. Jag kände tårarna bränna bakom ögonen.

“Maria, hur länge har du varit på det här flyget?”

Hon tittade på sitt armbandsur. “Öh, ja, klockan är ett par minuter efter fyra så några timmar åtminstone.”

Sedan tittade hon på mig som om hon tittade på en stackars galning. Hon sade mjukt att jag skulle ta det lilla lugna.

“Vi landar om en timme. Det är inte så farligt, väl?”

I det ögonblicket kände jag ett hårt grepp om axeln. Jag tittade upp och möttes av två flygvärdinnor. “Det här är första klass. Du sitter i ekonomiklass, va? Då måste vi be dig flytta tillbaka dit.”

De log och grät fortfarande, fast vanliga tårar den här gången. Men jag kunde se spår av intorkat blod på deras uniformer.

Jag eskorterades tillbaka till min stol, där jag tillbringade ett par dagar. Flygvärdinnorna kom då och då förbi med mat, och jag reste mig bara för att gå på toaletten. Monotonin började gå mig på nerverna.

Ändå var det inte förrän efter kanske tio dagar, då wifit dog, som det verkligen började bli jobbigt. Så länge man har internet, även om det bara är dåligt flygplansnät, kan man åtminstone underhålla sig själv.

En vecka tog det innan jag bröt ihop. Jag började skrika efter en flygvärdinna. De tog flera minuter på sig, men till slut kom en.

“Snälla, låt mig bara träffa kaptenen”, bad jag.

Flygvärdinnan böjde sig fram och sade, med tyst och fläckfri kundtjänströst: “Beklagar, men kaptenen har fattat ett beslut vad gäller dig. Du kom inte när han kallade på dig, och därför får du vänta.”

“Hur länge?”, frågade jag.

“Det kan nog bli en stund, är jag rädd. Men oroa dig inte. Vi landar om en timme.” Sedan rätade hon på ryggen och gick iväg.

Jag började rita streck på stolsryggen framför mig för att hålla räkningen på saker och ting. Ett streck för varje gång jag gick på toaletten, ett streck för varje måltid jag åt, och ett för varje film jag tittade på.

Det var outhärdligt. Jag hade sett alla filmer som fanns dussintals gånger. Om jag ställde till med en scen kom alltid flygvärdinnorna och placerade mig i min stol igen. Försökte jag prata med någon annan ombord möttes jag av oförstående, skeptiska blickar, och sedan kom de och förde mig tillbaka.

Det var väl efter en månad jag till slut fick ett anfall och hade sönder datorn och telefonen, allt medan jag gallskrek för full hals. Ingen i sätena omkring mig reagerade.

Två månader senare stank jag. Jag hade konstant kramp i benen. Efter att ha tittat på en Marvelfilm för den 128:e gången insåg jag att det bara fanns en väg ut.

Jag kom upp på skakande ben och hankade mig bakåt, mot de bakre flygplansdörrarna. Jag visste att i vanliga fall gjorde trycket att man inte kunde öppna dem under pågående färd, men jag tänkte att ingenting i min situation var som vanligt. Gick de inte att öppna fick jag helt enkelt hitta ett annat sätt, hur smärtsamt det än skulle bli.

Jag tog tag i handtagen och drog upp dörren. Till min chock gled den motståndslöst upp. Det blåste inte, och temperaturen förändrades inte. Det var samma lite för kalla temperatur jag hade levt i de senaste flera månaderna.

Öppningen drog i mig. En dörr ut i ingenting. Jag stirrade ut i ett ögonblick, nästan för länge. Jag kände en hand om axeln, som drog mig bakåt. I ett anfall av vrede och frustration fick jag krafter som förvånade mig själv, och jag drog mig lös och hoppade ut genom dörren.

Vinden som piskade i mitt ansikte kändes utomjordisk: en ny upplevelse efter så lång tid av exakt samma. Havet under mig blev allt större och tydligare, och jag insåg att jag inte alls ville dö.

Det blev större och större, tills det omslöt hela mitt synfält och allt jag såg var mörker och vågor. Jag slog ner i vattenytan så hårt och snabbt att hela min kropp skakades om, där jag satt i flygstolen. Jag tittade på min skakande hand. Jag hade slagit den i stolsryggen.

“Nej”, väste jag. “Nej, nej, nej!”

En flygvärdinna kom springande genom gången och gick ner på huk bredvid mig.

“Hur är det fatt?”

Jag knöt nävarna och skulle precis slå till henne. Då upptäckte jag det. Hon log inte. Hon grät inte. Hon såg bekymrad ut, kanske lite rädd.

Jag tog fram min telefon ur fickan. Den var hel. På displayen stod det 04.04.

“Om du mår bra så är det bara att hålla ut en liten stund till. Vi landar om en timme.”

Det smakade av aska i munnen. “Tack”, mumlade jag. “Det kommer gå bra.”

Jag stirrade på telefonen utan att blinka. Nu stod det 04.05.

Sedan tittade jag ut genom fönstret, såg ljusen av städer under mig, och började gråta.

Vi landade efter ungefär en timme. Jag kan inte förklara hur det gick till, eller vad som hänt, men nu sitter jag på en bar på flygplatsen och skriver detta. Jag är fri. Jag är ute. Och jag tänker aldrig sätta mig på ett flygplan igen.

Del 4:

Jag hoppas verkligen att bartendern här bara har ett ovanligt brett flin.

Signaturmelodi

Ni har hört en historia av Redditanvändaren James Worchester, “Jag har flugit i över 30 timmar nu, och flygvärdinnorna gråter”, uppläst av Jonas Lundblad. Och därmed är Creepypoddens speltid ute för den här gången, fast på sätt och vis pågår den för evigt. Du som lyssnar bestämmer: börjar du om med lyssningen så lyder jag och börjar om som om ingenting hänt. Och så kommer det vara för evigt, så länge det här avsnittet finns kvar på nätet eller i någons ficka, kanske till och med långt efter min egen död. Det här ögonblicket är lika fryst som Fet-Mats, och min röst är lika självmumifierad som buddhistmunkarna. Varje sekund står stilla i evighet. Rätt jobbigt om man tänker på saken, eller hur?

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.