Creepypodden Live: Ur mörkret

Det är ingen vanlig plats det här, Biskops Arnö. Ingjuten långt upp i Mälaren ligger den avsides från all civilisation och ändå så nära både Stockholm och och Uppsala.

Här, på denna ö, har det bedrivits lantbruk sedan 1200-talet. Och aktivitet har kunnat spåras runt ön sedan 400-talet. Den första ärkebiskopen som anlade en riktig borg på ön hette Olof Björnsson. Borgen stod färdig i början av 1300-talet och delar av den står kvar än idag och kallas för gotiska salen. Dess funktion eller varför den över huvud taget byggdes är okänt för oss idag. Men vi vet att borgen i sin helhet fungerade som mötesplats för de olika biskoparna i norden under högtider och sammankomster.

Men på ön finns det också många gravar. Hundratals om inte inte fler. I den gamla upplandslagen från 1100-talet står det enligt följande om hur man skulle hantera kroppar till män som stupat på sjön.

”Nu blir en man sjuk ute på ett skepp. De skola bida på medvind och vårda mannen. Nu tager sjukdomen till hos mannen. Ännu skola de bida med vind och vårda honom. En säger honom vara död och en annan levande, ännu skola de bida vind och vårda mannen. Ända tills dess att alla säga honom vara död och ingen levande. De föra honom sedan till en obebodd ö. De lägga honom där mellan sten och torv. Bort segla de sedan.”

Och visst har det seglat ett och annat skepp förbi här, i Mälarens utkanter. Vem vet vad, eller snarare vem som har lastats av här, innan sjömännen kunde fortsätta sin seglats?

Under 1600-talet övertog kronan ön från kyrkan för att bedriva jakt och jordbruk. Borgen, som nu hade stått och förfallit i flera sekler revs för att ge plats åt mer mark och modernare byggen. Det anställdes en hel del kronbönder i trakterna som fick sköta om jorden och boskapen. Enligt en gammal myt försvann en hel del folk från ön under mystiska omständigheter ett par riktigt kalla och hårda vintrar. Det har talats om en dräng som skulle ut och spänna på en häst ute på en åker, för att sedan aldrig återvända, ekor som förlist utan vidare förklaring ute på sjön och så biskopseken. En ek som stått på ön i över 550 år och som räknas till den äldsta i hela Uppland. Enligt myten ska man ha sett hur människor ”gått in” i eken, som om det fanns en öppning, bara för att aldrig återvända igen. Om man studerar eken idag från olika vinklar så kan man urskönja former som liknar kroppsdelar. Som om människor gjutits in i trädets stam och tjocka grenar och sedan förblivit där – inkapslade för evigt i ett träd som fortsätter att ge löv om våren, och sedan fälla dem om hösten.

Men det är framförallt mörkret som är speciellt med Biskops Arnö. Det blir kolsvart. Ett kompakt och tyst mörker som snabbt sänker sig över ön och fullständigt dränker dess omgivning i ett enda stort ingenting. Det är som om själva sjön runt omkring suger i sig det allra sista av ljus som kan tänkas finnas kvar när mörkret lagt sig. Den knappa belysningen uppe i stugbyn på ön är den enda faktiska ljuskällan, men där de sista stugorna slutar, där börjar mörkret. Och om man på kvällen vandrar mellan husen och blickar ut mot mörkret så kan man skymta, om så bara för bråkdelen av en sekund hur någon står där ute. Det kan vara på åkern, ute i hagen eller bara runt hörnet av något hus. Men någon står där och tittar på dig. Ibland ser man knappt någonting. Ett ben, en arm, eller bara en liten skymt av en hjässa. Men de ser dig. För i mörkret ser man alltid tydligare om man är riktad mot ljuset.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det är inget vanligt avsnitt. I årets Halloweenspecial sänder vi live, inför publik, i folkhögskolan Biskops Arnös lokaler. Närmare bestämt, i just den gotiska salen som nyss nämndes i den korta text som inledde avsnittet, och som skrivits av en av skolans egna elever. Precis som alla berättelser ni hör i detta avsnitt.

Framför mig reser sig höga valv som uppfördes för 700 år sedan och sedan dess sett generationer födas och dö, men också höjt sig över tystnad och tomhet under årtionden av obefolkat förfall. Här har boskap hållits, men också köttkrokar hängt från taken. Ikväll sitter här nästan 80 personer, elever på Biskops Arnö som bestämt sig för att tillbringa kvällen med oss på denna mörka ö, för att höra historier ni själva skrivit.

Vi har hamnat här eftersom Axel Österholm, som går på grundårskursen i dramatik, hörde av sig till Creepypodden och berättade att de planerade en författarafton där de ville be skolans elever skicka in texter på temat “Ur mörkret”. Axel frågade om inte vi ville komma och läsa upp ett urval av de texter som skickats in, och det ville vi naturligtvis så gärna. En livslång regel för mig personligen har varit att om jag får chansen att läsa spökhistorier i en medeltida sal, då tar jag den.

Den första texten vi hörde hette kort och gott “Om ön”, och var skriven av en anonym författare, någon av er som kanske sitter här ikväll med oss. Och faktum är att alla historier vi valt att läsa ikväll är skrivna av människor som valt att förbli anonyma. Inklusive nästa historia, som heter “Minnen ur mörkret”. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag skriver till er eftersom det här tynger mitt samvete och jag inte kan sova. Det handlar om en flicka. Det började förra veckan, i måndags natt när jag skulle gå och hämta ved till köksspisen.

Jag bor ensam i ett torp vid Mälaren, det är två mil till närmaste granne. Höstmörkret har tidigare alltid ingivit ett lugn hos mig, granskogen bakom huset är som en skyddande mörk mur. Eftersom jag helst undviker folk sparar jag på glödlamporna och har dem nästan alltid släckta och jag äger ingen ficklampa. Det är alltså beckmörkt på stigen ner till vedboden.

Jag känner den mjuka barrstigen utan och innan så det brukar inte göra något, men den här kvällen ligger ett föremål på stigen som gör att jag snubblar och ramlar. På knä börjar jag krafsa i mörkret bland barr och jord för att ta reda på vad det är för något. Till slut hittar jag föremålet och bär in det till skenet av köksspisen: det är en barnsandal i rosa läder. Den får mig att känna mig illa till mods så jag öppnar spjället och kastar in den i brasan. Plasten smälter i lågorna och en frän lukt sprider sig i rummet.

Efter en stund går jag upp till sovrummet på övervåningen för att gå och lägga mig. I trappan kliver jag i något vått och för en gångs skull tänder jag lampan och ser då att det är små blöta fotspår hela vägen från sovrummet ner till källaren som om ett litet barn gått i trappan med blöta små fötter. Jag hämtar en kökshandduk och torkar långsamt och noga upp vattnet, går sen uppför trappan in till sovrummet och stänger dörren bakom mig, lägger mig under täcket i sängen och sluter ögonen. Försöker att inte jaga upp mig själv över vattenspåren i trappan. Men det går inte att sova för varje gång jag stänger ögonlocken ser jag en liten flicka stå vid köksspisen; barfota i blöta droppande kläder. Jag kan se henne klart och tydligt som ett fotografi; ett blekt ansikte med ett litet stjärnformat födelsemärke ovanför munnen och blonda lockar.

Nästa dag står en polisbil vid stranden och bryggan nere vid sjön har spärrats av. Två figurer i mörka regnrockar vadar i vattnet bland vassen. Jag står vid fönstret och betraktar dem hela dagen tills det hunnit bli så mörkt att bilens strålkastare bildar en ljustunnel ner mot sjön och polisen kommer upp till mig och knackar på. Jag öppnar dörren på glänt: har du sett henne? Fotografiet som poliserna håller i föreställer flickan. Jag skakar på huvudet, stänger dörren och låser. Med fingrarna om låset ser jag att mina nagelband är röda, jag tittar närmre och ser att båda mina händer har en tunn hinna av rött. Jag luktar på dem och samtidigt som jag känner en frän lukt av järn hörs snyftningar nerifrån källaren. Jag går dit men när jag trycker ner handtaget är det något som tar emot, dörren är låst och nyckeln som alltid sitter i låset är borta. Jag har varit ensam här i huset så länge jag kan minnas så det är otäckt att nyckeln inte är där. Snyftningarna tystnar så fort jag rycker i handtaget. Under natten när jag sitter vid köksspisen hör jag då och då snyftningar nerifrån källaren och varje gång jag håller på att somna och sluter ögonen står flickan framför mig där vid köksspisen med sin anklagande blick som liksom sticker och bränner i mig.

Nästa morgon lämnar jag huset för att slänga soporna, jag går först ner till sjön och ställer mig på bryggan, sjön ligger blank och morgonljuset speglas på vattenytan. Jag stoppar ena handen i fickan för att värma den och då känner jag nyckeln där i fickan. Källarnyckeln. Jag tar upp den och låter den vila glänsande i min hand en stund innan jag kastar den i sjön. Plumset bildar krusningar som långsamt glider in mot stranden. När jag står där och ser nyckeln försvinna i djupet känner jag någon bakom mig, men när jag vänder mig om är det ingen där, bryggan ligger tom och öde. Plötsligt där på bryggan får jag svårt att andas, det är som om någon försöker strypa mig, när jag i panik sträcker mina händer mot halsen för att få luft tappar jag soppåsen jag tagit med och innehållet med en dyblöt blodig barnklänning faller ut på bryggan. I den stunden kan jag plötsligt andas igen. Jag kastar snabbt klänningen i sjön och ser den flyta iväg. Den reaktionen förvånar mig, som om jag gjort något som behöver döljas, som om det är jag som dödat henne. Varför kände jag skuld när jag såg klänningen? De påminde mig kanske om något, något jag förträngt, något som jag ansträngt mig för att glömma. I morgondimman syns flickan springa upp mot huset, men när jag blinkar för att vara säker på att det är hon jag sett, är hon inte längre där.

Hon jagar mig i tanken varje natt sen dess och jag ser henne då och då även på dagen. Bakom vedboden, på bryggan vid sjön och i trappan i huset står hon plötsligt och stirrar på mig med sin anklagande blick, som om hon var verklig, men försvinner sen igen samma sekund.

Vi har hört “Minnen ur mörkret”, skriven av en anonym författare, och uppläst av Ludvig Josephson.

Hur nära ligger känslan av trygghet den som åker kollektivt? Den bör åtminstone finnas där när man är omgiven av andra människor, pendlare som en själv, som man hoppas ska hjälpa en om man plötsligt utsätts för en fara. Den bör definitivt finnas där när man hunnit hem till sin egen dörr, och resan är över. Men däremellan, under promenaden från bussen, tunnelbanan, pendeltåget eller spårvagnen till ens hem, ligger mörkret och ensamheten och lurar.

Särskilt om det råkar vara till en av Mälarens mörkaste öar man promenerar… Nästa historier heter “Hem från bussen”, är skriven av en anonym författare, och läses av mig.

Snart ska jag gå av bussen. Jag måste komma ihåg att trycka på stoppknappen. Jag sitter med huvudet lutad mot rutan och försöker vara fullständigt koncentrerad på vägen så att jag ska se när det är dags att kliva av. Men jag har svårt att se vägen ordentligt då det är mörkt ute och jag känner att jag när som helst kan somna av bussens vaggande. Det är kvällens sista buss så den är alldeles tom. De flesta sitter väl hemma och myser klockan halv tio på en söndagkväll. Men så stannar bussen i Lill-Kumla och någon kliver på i mitten. Jag ser bara baksidan på honom. Han bär bara en luvtröja fastän det är en väldigt kall kväll. Han sätter sig aldrig ner utan står kvar vid dörrarna. Jag hoppas att han inte ska gå av på samma hållplats som mig, det är en så lång väg tillbaka till skolan som jag gärna går själv.

Jag lägger handen beredd vid stoppknappen för nu är det bara tre stationer kvar. När bussen saktar in och skylten visar Biskops Arnö vägskäl så öppnas dörrarna och jag ser hur han också kliver av. Fan. Jag står i mörkret och ser på hur bussen försvinner och lämnar oss ensamma på vägen. Mannen börjar gå på vägen mot skolan. Det är en smal landsväg med hästhagar och skog runt omkring. Fast nu ser jag inga hästar, jag har bara blicken på hans ryggtavla. Han är kort och tanig och ser nästan ut som ett barn bakifrån. Jag ställer mig vid ett träd och låtsas scrolla en stund i min telefon för att låta honom ta täten. Hoppas att han inte lägger märke till mig så jag kan stänga in mig i mina hörlurar och snabbt komma hem till min säng.

Jag börjar gå bakom honom med kanske tio meters mellanrum. Han går ganska sakta så jag är tvungen att hålla ett onormalt långsamt tempo för att inte hamna jämte. Jag är rädd att han skulle prata med mig så jag håller mig undan. Det blåser mycket. Jag får knyta min halsduk för att den inte ska försvinna i vinden. Jag skulle vilja ringa till min flickvän och prata tills jag kommit fram men mobilen har bara tio procent så jag låter bli. En halvtimme ska jag klara av utan hennes sällskap innan jag är hemma och kan ladda. Om det ändå inte var en främmande man som höll mig sällskap på landsvägen i totalt mörker.

Vi har gått halvvägs ungefär när han plötsligt stannar. Jag stannar också av rena farten. Han bara står helt stilla på vägen. Jag väntar mig att han ska göra något, knyta skorna eller ta upp sin mobil. Men inget händer. Känslan av osäkerhet sprider sig i kroppen men jag beslutar mig tillslut för att fortsätta gå framåt när jag ser hur han istället sätter sig ner på knäna. Jag känner ett obehag och stänger av min podcast. Det är helt tyst ute förutom blåsten som viner i trädtopparna. Det är som att hela skogen iakttar oss.

Mannen befinner sig fortfarande tio meter framför mig sittandes på vägen. Jag ser hur han plötsligt börjar krypa framåt med händerna i marken. Det påminner om ett djur som rör sig. Han är mycket snabbare nu. Ljudet av hans knän mot gruset tränger sig in i mitt huvud. Jag står knäpptyst och vågar knappt andas. En tanke slår mig att vända tillbaka och springa men det är som att jag inte kan. Istället får jag en intuition att försiktigt gå efter honom. Jag känner hur mina händer skakar men jag vet inte om det är av kyla eller rädsla.

Han kryper onaturligt snabbt en lång bit med mig strax bakom. Jag går som hypnotiserad efter honom. Jag vet inte vart jag annars skulle ta vägen än att fortsätta mot skolan. Vi har nu kommit fram till de enda vägarna som finns att svänga av vid och jag hoppas så innerligt att han ska svänga nu så jag slipper se mer men istället så reser han sig så att han hamnar på alla fyra med händerna och fötterna i marken. Han ger ifrån sig ett skällande läte och jag känner hur en gåshud sprider sig över hela kroppen.

Min hjärna går på högvarv och jag tänker att jag måste få tag på någon i skolan som kan möta mig på vägen. På något sätt får jag upp min mobil ur fickan men ser till min förskräckelse att den har dött. Fucking hell. Jag skyndar mig att stoppa undan den och leta efter mannens gestalt i mörkret. För en sekund tror jag han försvunnit men så ser jag hans ryggtavla som nu ser stark och vältränad ut, inte alls lika tanig som innan. Han ökar i tempo och slänger sig fram med armarna i marken med benen i ett släptåg. Han liknar en apa som tar sig fram. Det ser så extremt ansträngande ut men han visar inga tecken på utmattning.

Nu är det som att han springer. Jag märker hur jag också har ökat i tempo. Jag går med raska steg bakom honom och vill bara komma hem nu med detsamma. Det blir uppförsbacke och han saktar ner lite. Jag hör min ansträngda andning. Hjärtat bankar hårt innanför jackan. Svetten klibbar på ryggen och jag kan inte låta bli att tänka på döden. Mobilen ligger tyst och urladdad i min ficka. Han har fortfarande inte gjort någon anmärkning på att jag går här bredvid men jag är så jävla rädd att han ska vända sig om. Jag försöker trösta mig med att det nu inte är så långt kvar till skolan. Jag ska inte dö ikväll.

På något sätt tar jag mig fram till ön till slut. Han springer en bit framför mig över bron och in mot fastlandet. Jag undrar vart han ska. När vi kommer över bron tar han en direkt sväng mot kohagen. Han hoppar klumpigt över stängslet och jag ser hur elen stöter mot hans kropp men han verkar helt oberörd. Jag ser på när han springer in bland träden och försvinner.

Jag står kvar vid stängslet, helt genomsvettig. Hela kroppen skakar. Sedan kutar jag hem.

Dagen efter samlar rektorn alla elever i gympasalen för att ha ett krismöte. Jag går dit som alla andra med trötta ögon efter en orolig natts sömn. Allt jag kunnat drömma om var mannen och hur han kröp emot mig. När alla elever trängt ihop sig huller om buller i den varma gympasalen harklar sig rektorn och berättar att sju kor har blivit skadade under natten varav tre av de hittades döda under ett träd, samtliga med djupa rivsår i nacken. Han säger att det är mycket allvarligt och att om någon elev hört eller sett något ska vi genast komma till hans kontor. Jag vet fortfarande inte om jag ska gå dit. Om de kommer tro mig.

Vi hörde “Hem från bussen”, skriven av en anonym författare och läst av mig.

Vi befinner oss i en av de rum som påminner om Upplands, ja, hela det här rikets rötter, och då är det väl motiverat att vi även återvänder till Creepypoddens rötter. För det här började, och kommer väl alltid på ett sätt, vara en produkt av nätets skräckberättande. Och i avsnittets sista och längsta historia är det till nätets mörker vi återvänder. Damer och herrar, jag lämnar scenen till Ludvig Josephson, som läser “.mov”, skriven av en anonym författare.

Jag brukar beskriva mitt arbetsliv på ett enkelt och koncist sätt. Jag jobbar med barn. Punkt. Oftast så ställs det inga fler frågor efter det. Rakt utåt så kan det tolkas på många olika sätt. Jag kan vara en lärare, fritidspedagog, förskolelärare eller barnläkare. Jag kan vara allt mellan logoped till simtränare. För mig har det blivit till en enkel form av eskapism att ge ut så lite av min yrkestitel som möjligt till andra personer. Dels för att jag jobbar under personskydd och har en lägre grad av hotbild emot mig men framförallt för att mitt arbete är så pass intrikat och komplext att det inte riktigt går att förtydliga vad jag har för sorts arbetsuppgifter.

På den myndighet där jag har varit anställd har det varit mycket tydligt vad, hur och på vilket sätt vi kommunicerar utåt, och vad vi håller för oss själva. Min arbetsmoral och tilltro till min tjänst har under mina femton år i yrket varit oerhört tydlig och viktig för mig. Man läcker ingenting. Inte till vänner, inte till familj eller ens till sin partner. Det jag har kommit i kontakt med kan och ska helt enkelt inte nå allmänheten under några som helst omständigheter.

Och jag har hållit på den principen. Jag berättade aldrig för någon, jag läckte aldrig. Jag höll tyst och fortsatte att arbeta utan att ställa några frågor. Tills nu. Tills precis nu, när jag gör ett försök att skriva ned det jag har bevittnat. För jag behöver svar, och i brist på svar så behöver jag tröst.

Min egentliga yrkesroll är polis. Mina fyra första år i yrket efter polishögskolan tillbringade jag i en radiobil. Yrkesbeskrivningen faller under kategorin ”det gamla vanliga”. Jaga banditer och tjuvar på stan, men framförallt att omhänderta fyllon, ge böter åt klantiga bilister och att upprätthålla lag och ordning under helgerna när natten kommit.

Jag anställdes i en av Sveriges större städer och har fortsatt min yrkesbana i samma stad sedan starten. Efter att jag hade deltagit under en medialt uppmärksammad stormning av en känd nattklubb som anordnade så kallade sexträffar, en omskrivning av trafficking och bordellverksamhet, så blev jag handplockad till den så kallade ”snusk-enheten” en term på avdelning som funnits inom polisen sedan sjuttiotalet. Där jobbade vi både proaktivt och förebyggande mot sexhandel och prostitution på flera plan. Det kunde handla om allt från att ta del av information genom civil underrättelseverksamhet till att genomföra razzior och husrannsakningar av allt från privata bostäder till restauranger och nattklubbar. Jag arbetade bland annat med ett spår som ledde till Estland, där ett flertal kvinnor hade skickats från Tallinn till Stockholm i hopp om en bättre framtid. Väl i Sverige hade kvinnorna placerats i lägenheter för att tvingas att ställa upp på systematiska övergrepp mot betalning.

Under spaningsverksamheten så fick jag kontakt med, och sedan anställning på, barn-roteln. Det är den sektion inom polisen som internt kallas för skitrännan. En liten avdelning där mestadels av yrket består av att sitta bakom ett skrivbord och spåra internettrafik, gå igenom råmaterial av hårddiskar och att kartlägga nätverk av pedofiler. Arbetsuppgifterna inkluderar även att man som tjänsteman och polis tar sig igenom timtals långa filmer av regelrätta övergrepp på barn. Vår uppgift är att försöka identifiera vart filmen har spelats in, vem som kan ha tänkts filma materialet för att sedan sprida det. Vilka personer som är inblandade i både övergreppet och i filmen och vilka barnen är. Vi söker bland alla detaljer så som finns att tillgå i filmerna. Vilket företag möblerna i rummet är i från, vad det är för modell på vägguttag, hur ventilation dörrhandtag och lister ser ut. Alla dessa detaljer kan tillsammans ge oss en samlad bild av vart vi befinner oss och på ett ungefär när i tiden som övergreppet är inspelat.
Efter ett par år så stänger man av psykiskt. Visst, vi har tillgång till en psykolog veckovis för att ventilera och bearbeta vad vi behöver uppleva inom yrkesrollen, och vi har också samtalsstöd och handledning med våra chefer minst en gång i månaden. Men efter ett tag så lägger sig, tro’t eller ej, förfäran en aning. Man blir på ett lite sjukt sätt van vid bilderna. Efter ett par hundra filmer så tycks allt nästan repetitivt.

Men den film som jag ska berätta om stack ut redan från början. För den visade inte vad vuxna gör mot barn. Utan vad barn kan vara kapabla till att göra mot vuxna.

Tipset hade inkommit till oss via polisen i Eindhoven i södra Holland. Efter ett mycket stort beslag av rörligt material och bilder så lyckades man spåra kopplingen till ett par av filmerna rätt så snabbt, genom att undersöka filformatet och då upptäcka att de filmats med en och samma kamera. En typ av modell som är lite mer ovanlig då den endast såldes under två år i början av tiotalet innan företaget bytte ut modellen fullständigt. Alla videokameror som finns att tillgå på marknaden har en sorts digital vattenstämpel där man kan koppla ihop kameran och videon rätt snabbt med varandra om man jämför id-nummer och tidskoder.

Men den här kameran har inga digitala spår i sin formatering. Istället så gör den en så kallad skuggvideo som alltid lagras i kamerans ramminne innan den byts ut mot något nytt filmat material. Det är troligtvis en defekt från kamerans HDR-funktioner, och det gör det ännu enklare för oss att spåra materialet till plats och person. Det polisen i Eindhoven hade letat fram var två stycken sådana så kallade skuggfilmer. Den misstänkta pedofilen som nu satt häktad uppgav att kameran hade sålts från Sverige och i en pärm gömd bakom en bokhylla så hittade polisen hundratals adresser, telefonnummer och inloggningsuppgifter.

Det fanns tre stycken adresser i Sverige. Den ena ledde till en man i Sköndal i Stockholm som varit död sedan tio år. Den andra ledde till ett gammalt bostadshus utanför Borlänge som nu hade renoverats om till ett gruppboende, och personen som påståtts ha bott där gick inte att spåra i något som helst register. Den sista adressen ledde till en gård i norra Halland. En äldre kvinna och hennes man i övre medelåldern var skrivna på adressen och de hade inga barn. Eftersom skuggfilmerna i kameran bara visade några enstaka sekunder av själva rummet som videon hade spelats in i så behövde vi genomföra en husrannsakan för att hitta originalfilmer att jämföra med. Om vi bara hade hittat en enda film som gick att lägga ihop med de första sekunderna från den där kameran så hade vi nystat upp det svenska spåret och i bästa fall knäckt en producerande och distribuerande pedofilcirkel. Det var nog för att åklagaren skulle ge oss ett fullständigt godkännande av ansökan om husrannsakan.

Tillsammans med en insatsgrupp från Göteborg så tog vi oss in i bostaden i gryningen. Varken mannen eller kvinnan hittades, men när vi kände på den ljumma murstocken så kunde vi konstatera att någon eldat i den öppna spisen under gårdagen. Maten i kylen var fortfarande färsk och ett kvitto i kökets soppåse visade en tidstämpel från en matvaruaffär, två dagar innan stormningen och husrannsakan. Mannen och kvinnan hade troligtvis blivit förvarnade.

Vi sökte igenom hela bostaden. Vände upp och ner på bokhyllor och garderober. Genomsökte vinden, jordkällare, trädgårdsskjul och garage. Ingenting. Inte en enda hårddisk eller dator. Vi fann en laptop i sovrummet men tekniker kunde ganska snabbt konstatera att den var tom på innehåll. Det enda som hade laddats ner var en webbläsare. Vi började tappa hoppet om att hitta några filmer när en av våra kollegor frågade oss om vi hade gått igenom bilarna.

Det fanns två stycken fordon på uppfarten. Ett terrängfordon och en vanlig familjebil av större modell. I familjebilens baklucka hittade vi ett usb-minne och en nyckelknippa. Nycklarna visade sig gå till ett postfack inne i den lite större tätorten och usb-minnet innehöll ett samlingsdokument över olika lösenord och koder. I postfacket fanns det två stycken hårddiskar. De beslagtogs och skickades till NFC i Linköping för analys.

Efter två veckor fick våra enhet tillbaka bevismaterialet. Filmerna stämde överens med det som hade hittats i kameran men sekvenser och enstaka bildrutor hängde inte ihop med varandra. Det var som om filmerna hade krypterats och sedan lästs av med fel sorts avkrypteringsteknik. Alla filmerna var döpta med gåtfulla namn, som om det var en sorts kod, och efter det formatet på filmen. En video hette gobstv.mov. En hette hjafla.mov, och så vidare.

Vi höll på att tappa hoppet fullständigt. Vi förstod att det fanns något i materialet av intresse för oss, men än så länge så räckte det inte för att åtal. Videorna hoppade och man kunde bara urskönja personer i en bråkdels sekund innan de försvann från bildrutan. Det såg ut som om när man spelar över en film på sådana där videokameror som var populära i slutet av nittiotalet. Bilden hoppade fram och tillbaka mellan olika tagningar men det såg fortfarande ut som allt material hade spelats in i samma rum, vilket fick det att se ut som om det befann sig flera olika suddiga och flimrande personer samtidigt i rummet. Det var i allra högsta grad märkligt och vi förstod oss inte på vad vi hade framför oss. Styrdokumentet över lösenord och koder hjälpte oss inte heller och gården hade finkammats fullständigt på detaljer som skulle kunna ha bidragit i jakten på en lösning. Ibland så kunde vi se hur gestalten av ett barn flimrade till i materialet. Men när vi pausat på den exakta hundradelen där barnet uppstod ur tomma intet så blev bilden suddig och ojämn. Jag kan bäst beskriva det som att man försöker att titta på ett foto som tagits med långt slutartid på något i snabb rörelse. Pixlarna smälter ihop och inga detaljer av värde kan urskönjas.

När vi hade kört fast totalt i utredningen så kallades en it-specialist från en annan avdelning in för att överblicka materialet och det tekniska i formatering och bakgrundsinformation. Han upptäckte att flera delar av materialet från vardera hårddisk stämde överens med varandra på ett så pass upprepande sätt att han fick för sig att lägga ihop filmernas filer för att testa om de gick att köra samtidigt. Och det gick. Varje sekvens på vardera hårddisk stämde överens med en annan sekvens på den andra hårddisken. Efter en hel del tekniskt pyssel så hade han lyckats få ihop fem stycken filmer på en speltid på ungefär en och en halv halv timme vardera. De första sekunderna som hade hittats i kameran från holland lades ihop med varje film och gjorde att det rörliga materialet stämde överens i takt och ljud. Jag fick sätta mig ner i ett enskilt rum med anteckningsblock och sätta igång den första filmen.

Sterling.mov visade de första fem minutrarna bara det kala rummet som vi nu var bekanta med. Rummet var i storleken av ett vanligt vardagsrum, någonstans mellan tio till femton kvadratmeter. Det fanns en bäddsoffa, ett litet soffbord med en ful duk på och en golvlampa i en rätt så vanlig modell. Det var tydligt att filmen var inspelad i Sverige. Vägguttagen var av europeisk standard och i ena hörnet kunde man urskönja en pappkasse från en större svensk matvarukedja. Dessutom så såg det ut att ligga en Gula sidorna på soffbordet. Hela rummet gav intrycket av att det inte användes för något annat ändamål än just för inspelning. Det kändes som om någon köpt in soffa, bord och lampa på måfå för att imitera ett hushåll.

Ofta får man det intrycket när man tittar på den här formen av film. De kan vara inspelade på avsides motell, i uthyrda nergångna lägenheter eller i primitiva studios. Det finns till exempel en detalj som vi alltid letar efter utöver vägguttag och lister, och det är ljus. Om filmen har dagsljus eller studioljus kan ge flera detaljer om vart vi befinner oss och hur inspelningen kan ha gått till. I de här filmsekvenserna stack ljuset ut. I högra hörnet, strax utanför bild fanns det ett fönster. Ett par centimeter av vad vi gissade på var ett fönsterbleck stack in i bild. Men ljuset från fönstret föll aldrig ur samma vinkel. Materialets fullständiga längd var totalt sju timmar, men ljuset och dess skuggor rörde aldrig på sig. Visst kan man rent tekniskt simulera ett fönster genom studielampor och filter, men varför? Inspelningen kändes billig och spartansk, varför då envisas med att lägga pengar på ett fabricerat naturligt solljus.

Den första pojken dök upp i bild efter tretton minuters speltid. Då hade man bara kunnat urskönja ett par ben i ena utkanten av filmen och att någonting rörde sig bakom kameran. Men helt plötsligt dök det upp en pojke med blont hår och blåa ögon. Han gick första fram till kameran och undersökte den. Pojken petade på linsen och tittade sedan åt vänster från kamerans håll. Han blev uppenbarligen tillsagd med en gest att sätta sig på mattan framför soffan för han nickade tyst och gick sedan iväg och satte sig. Sedan tittade pojken åt samma håll till vänster om kameran och svarade på frågor.

Ja jag heter Niklas, Ja jag är nio år gammal, Nej jag har inte tappat alla tänder än. Och så höll det på. Det var enkla frågor, sådana som man brukar ställa till barn. Frågeställarens röst hördes dock aldrig, utan frågorna tycktes vara nedskrivna på skyltar som visades upp bakom kameran, så där som man gjorde på TV- inspelningar förr i tiden. Jag kunde se hur barnets ögon rörde sig som om de läste av något, och ibland tycktes han även läsa av något i det högra fältet av kameran, som om någon stod och höll upp en skylt även där. Pojken fortsatte att svara på frågor. Favoritfärg, bästa låt, roligaste sporten och vad han skulle vara för djur om han fick välja. Varje gång som pojken, Niklas, svarade på en fråga så inledde han svaret med ja eller nej.

När det hade gått nästan en halvtimme in i den första filmen så hajade jag till av ett av pojkens svar. ”Ja, hon är här nu. Hon sitter bakom mig.”

Pojkens svar var kort och koncist och han sa det lika självklart som de andra svaren han givit. Men bakom honom gapade soffan tom. Det fanns bara pojken i bild. Pojken fortsatte att svara på frågor, vilken frukt var godast, vilken film var bäst, vad han önskade sig i julklapp. Och så helt plötsligt ett märkligt svar igen.

”Ja, hon kan få tala, om ni kallar på henne.”

Svaret var helt neutralt och pojken såg oförändrad ut i ansiktet. Men frasen “kallar på henne” stack ut, och var ovanligt formell för att komma från en nioårings vokabulär.

Sedan skedde ett litet klipp. Jag kunde se hur det ryckte till i ena hörnet på videon och att pojkens hållning hade förändrats något. Han gick fram till kameran igen och fick ett stearinljus i en mässingsfot och en tändsticksask i handen. Pojken gick tillbaka till soffbordet, ställde ner ljuset och tände en tändsticka. När lågan bröt upp på stickan så slocknade den nästan lika fort som den hade tänts. Pojken tände en till och samma sak hände. Det var som om någon satt och blåste ut tändsticka efter tändsticka precis bredvid honom, utan att det var någon där. På sjätte tändstickan lyckades pojken få upp en låga som höll sig på stearinljuset. Pojken riktade därefter sin blick åt det håll han hade tittat innan och sa:

”Det är flera stycken här nu. Men jag ser inte vart de kommer ifrån.”

Det hela var mycket märkligt och jag förstod mig inte riktigt på vad jag egentligen hade framför mig. Ett mycket väl genomfört practical joke? En konstfilm eller en casting? Än så länge så hade inget av sexuellt uppstått. Inga av frågorna eller svaren hade anspelat eller antytt till något ovanligt, det var simpla frågor som man normalt sätt ställer till barn och utöver det så hade pojken bara suttit på golvet och tänt ett ljus.

Filmen rullade vidare. Pojken hade nu riktat kroppen mot kameran, sittandes på knä framför soffbordet, och han slöt ögonen. Han började mumla osammanhängande, som om han talade i tungor. Först långsamt och lugnt och sedan allt mer intensivt och upphetsat. Han fortsatte sin ramsa och lutade sakta upp huvudet mot taket, ljuset bredvid honom började fladdra till som om en luftström plötsligt hade uppstått intill det och när han öppnade sina ögon så hade pupillerna rullat bak så att man bara kunde urskönja ögonvitan. Ramsan hade blivit till ett gutturalt gurglande som lät som att det kom djupt inifrån den lilla kroppen och som på en given signal så stannade pojken upp och blev tyst. Munnen hängde och man kunde se hur han saliverade ner på golvet.

Sedan rycktes hans kropp rakt upp. Och med rycka så menar jag verkligen som när man som vuxen tar tag i ett barns armar och ställer de upp på benen efter att de satt sig ner på marken i protest. Pojkens blick var nu fokuserad rakt in i kameran och blicken såg nu ut att vara disträ och bortkopplad, näst intill drogad. Han gapade fortfarande och försökte att uttala något med munnen öppen. Det gick inte att förstå vad han försökte att säga. Sedan stängde han munnen, fortfarande med blicken fastnaglad i kameran och stod bara och gjorde ingenting.

Tills han öppnade munnen halvt igen, sög in luft och skrek: ”Ni försummar mig.”

Jag kunde se hur en mörk fläck spred sig över pojkens jeans. Han kissade ner sig. Längs med fötterna bildades nu en liten pöl men pojken fortsatte att hålla fast blicken i kameran. Han rörde sig inte en millimeter, förens han viskade ut ett: ”Nu.”

Hela kroppen flög då upp i rummet och hängde sedan svävande fritt i luften. Sedan började pojken att rotera. Först långsamt och sedan snabbare. Ju snabbare han snurrade runt desto mer började armar och ben att sträcka ut sig från kroppen. Pojken började accelerera i sådan hastighet att det blev svårt att urskönja detaljer i ansiktet och på kläderna. Det såg helt makabert ut.

Efter att ha snurrat i ett par minuter på samma hastighet så började rotationen klinga av, för att sedan stanna upp helt. Pojken blev hängande kvar i luften och sänktes sedan ner mjukt och försiktigt på mattan igen. Jag förstod nu ännu mindre av vad jag hade sett. Pojken mumlade den där ramsan igen och sedan log han obehagligt mot kameran och tittade rakt på mig igen. Det var som om han såg mig, och visste precis hur jag hade reagerat på det som jag just hade bevittnat. Det sista som stack ut i sekvensen var att det rann något mörkt från näsan på pojken som fortfarande log med blicken in mot kameran. Sedan hoppade bilden till och kameran stängdes av.

En svart bildruta på ett par sekunder skiljde den ena sekvensen från den andra och sedan återkom bilden av rummet igen. Stearinljuset och tändsticksasken var borta. Ett nytt barn kom in i bild. Även denna gång en pojke i liknande ålder som den föregående. Samma upplägg, pojken fick svara på frågor om vilka bilmärken han kände till, vilken årstid som han tyckte mest om och vilken efterrätt som var godast. Sedan fick pojken ett A4-ritblock och kritor.

Han började teckna upp ett sorts pentagram, fast med för många olika tecken och linjer som jag aldrig har sett innan. Sedan gick han fram till kameran och fick ett litet dricksglas i handen. Pojken gick sedan tillbaka till sitt ritblock och placerade glaset över de olika tecknen med kanten av glaset neråt. Glaset började röra på sig omedelbart och rörde sig fram och tillbaka över de olika linjerna i en hetsig hastighet. Pojken tittade upp och log åt personen som stod bakom kameran och man kunde se hur även han började blöda näsblod. Eller var det nu var, det såg mörkare ut än blod.

Jag blev mer och mer frustrerad av vad jag hade framför mig på skärmen. Sekvensen med pojke nummer två avslutades lika hastigt när det började rinna ur näsan som med föregående pojken och nästa sekvens inleddes på precis samma sätt. En liten flicka, kanske något yngre än pojkarna dessförinnan satt framför soffan med händerna knäppta i sitt knä. Hon läste av frågorna bakom kameran och svarade sedan tyst med blicken in i kameran. Sedan fick hon en brun skokartong med snöre runt och en sax. I skokartongen låg det en till synes död vit duva. Flickan blåste lätt mot duvans bröst och den kvicknade till och flög sedan upp och runt i rummet. Flickan betraktade duvan med ett litet leende och visslade sedan ett ljud som lät precis som en koltrast. Duvan flög då tillbaka mot henne och satte sig på flickans hand. Hon klappade duvan försiktigt över ena vingen och viskade något ohörbart till den. Sedan rycktes flickans hår åt sidan, som om en luftström hade uppstått för en sekund och duvan flaxade då iväg runt i rummet, till synes uppjagad.

Flickan tittade förbluffat och aningen irriterat runt omkring sig och brast sedan ut i ett tjut. Hon skrek med gäll ton:

”Det här är min lek du får inte störa den, det är min lek”

Samtidigt så lyftes den gula katalogen från gula sidorna upp i luften från soffbordet bakom henne. Den svävade fritt i luften innan den hastigt rörde sig åt höger och slog i duvan som rasade ihop tillsammans med katalogen på golvet. Flickan gick då fram och klippte av den nu sprattlande och halvt döda duvans huvud med saxen. Hon placerade sedan huvudet prydligt på mattan och höll duvan i famnen likt en docka. Flickans blick var riktad ner mot duvan och när hon tittade upp mot kameran så rann det något mörkt även från hennes näsa och sekvensen avbröts.

Jag tog mig igenom alla sju timmar under en sittning. Jag kunde inte slita mig från filmerna, det var rent magnetiskt hur de följde en sorts struktur, med öppning och introduktion av barnen, de allmängiltiga frågorna och sedan uppgiften som slutade i att något utöver det naturliga utspelade sig på skärmen. Nästan alla barn fick det där mörka att börja rinna ur näsan och nästan alla barn tittade rakt in i kameran på slutet. En del av dem talade i tungor, andra var helt tysta när de utförde sina uppgifter. Efter den fjärde timmen av konstant repetitiva sekvenser av barn som utförde onaturliga och oförklarliga saker i ett till synes vanligt vardagsrum så började jag känna hur verkligheten runt omkring mig naggas i kanterna. Det som pågick på skärmen var på riktigt och jag var på låtsas. Min verklighet och mitt tidsrum existerade inte, det fanns bara jag och filmerna. Barn som fick saker att sväva, som själv svävade fritt i luften, barn som ändrade hårfärg, som bytte plats i rummet utan att sekvensen klipptes. Barn som log och blottade huggtänder istället för mjölktänder. Barn som fick kritor att smälta i deras händer och som satte eld på föremål bara genom att titta på dem. Rummet såg lika intakt och välstädat ut efter varje sekvens trots att både tak, väggar, möbler och golv hade eldats på eller fullständigt sprejats ner med färg, blod, eller raklödder. Ett av barnen tömde en hel tub raklödder på mattan framför soffan och demonstrerade sedan framför kameran hur man kunde fånga upp innehållet från tuben med händerna, för att sedan kasta löddret i luften som singlade lätt ner på mattan igen. Han gick sedan tillbaka till soffan och tittade på när raklöddret formade en smal stril som letade sig in mot raklöddertubens mynning. Pojken satt lugnt och tittade på hur allt raklödder från mattan sögs in i behållaren och sedan applåderade han tyst och viskade ut mot rummet ”duktig”.

Men trots allt oförklarligt så var filmerna mest bara obehagliga, men aldrig direkt våldsamma eller fruktansvärda. Efter alla år i yrket så har jag blivit rätt hårdhudad av att se hemska saker både på en skärm och i verkligheten. Ingen av barnen verkade skada sig nämnvärt under inspelningarna förutom just det där svarta som rann ur näsan. Tillslut så började jag någonstans för mig själv att leta mig ur den mentala labyrint som jag vandrat in i aningslöst ett par timmar tidigare genom den enkla rationella principen. Ockhams rakkniv, det mest troliga och realistiska anledningen till problemet är lösningen på gåtan. Trickfilmat, CGI eller något annat påhitt som fått dessa filmer att verka som om något extra utomordentligt onaturligt pågår i rummet. Men frågan som jag då återkommande stötte på under resonemanget återstod; Varför? Varför skulle ett par på över sextio års ålder filma massa barn, lägga tid, pengar och energi på att trickfilma det hela, bara för att sedan låsa i materialet på ett krypterat vis i ett postfack? Och vilken var kopplingen till pedofiler i Holland? Varför hade de kommit över kameran från första början? Och vem var egentligen inblandad i det det hela?

Tankar och frågor avlöste varandra i en mardrömslik symfoni inuti mig när jag febrigt satte igång den sista videon. Ladab.mov

Den här filmen skilde sig redan från första sekvens jämfört med filmerna dessförinnan. Sekvensen öppnade med att det satt en man i soffan. Mannen var blek och relativt fetlagd. Han skulle kunna ha varit i en ålder på mellan femtio till sextio år ungefär. Av bilden att döma så var mannen uthärdad och trött. Han hade en mindre fläskläpp, en sår intill näsan och ett par enstaka blodstänk på undertröjan som han bar. Mannen satt ihopsjunken i soffan med blicken riktad ner i golvet och han tycktes ge ifrån sig ett suckande gnyende som knappt hördes av. Enligt min uppfattning så hade mannen på något sätt överrumplats, klätts av och kanske sedan torterats, men den relativt dåliga skärpan gav inte mycket till övers än själva gestalten och hans kläder. Det såg ut som om mannens händer var fastsurrade med buntband, men själva buntbanden var i så fall genomskinliga och kunde inte urskönjas tydligt de heller. Flera minuter gick. Mannen tycktes inte röra på sig nämnvärt i soffan och han tittade aldrig upp mot kameran. Efter nio minuter så skrek mannen till.

”Släpp mig härifrån. Nu!” Han möttes av tystnad.

Tretton minuter och fyrtiosju sekunder in i filmen kom den lilla flickan, hon med duvan, in i bild och ställde sig rakt framför mannen. Hon utförde någon sorts rörelse framför mannen huvud som inte gick att se tydligt från kamerans vinkel, tog ett steg bak och tittade upp i taket. Hon sa rakt ut i luften ovanför henne:

”Visst är du med och vakar över mig kära mor?”

Flickan ställde sig sedan i andra sidan av rummet med ryggen vänd mot mannen och sa: ”Du ska lyda.”

Sedan gjorde hon en kvick rörelse med handen uppåt och mannen flög upp på benen som i en ryckning och sköts sedan i väggen bakom soffan med en kraftig smäll. Mannen såg fullständigt fastklämd ut, som om en osynlig kraft på flera hundra kilo försökte att mosa hans kropp mot väggen. Sedan släpptes det osynliga greppet om mannen och han tumlade ner på mattan bredvid soffan. Han hostade och hämtade sig ett bra tag under betraktelse av flickan som log nöjt mot honom. När han kommit upp på alla fyra och vänt blicken mot flickan så började hon fnittra. Mannens vettskrämda ögon höjdes mot hennes blick och flickan stannade upp med sitt fnitter för att lägga fingret i sin gapande mun som om hon ville gestikulera att hon var hungrig. Mannen började då rycka våldsamt, och sedan fick han ur sig en kaskad av vatten som forsade ner från hans mun på golvet. Det såg ut att vara flera tiotals liter vatten som trängde sig ut ur mannen mun, näsa och öron. Vattnet tog aldrig slut. Det såg ut som när man öppnar en brandpost i filmer, eller som om mannen hade en hel högtryckstvätt i halsen. Kaskaden fortsatte och nu var hela rummets golv täckt av vatten.

Flickan stod orörlig och såg på med ett påtagligt leende på munnen. När strömmen avtagit från mannens mun så föll han ihop i en duns på golvet framför flickan. Kroppen såg nu uppsvälld och likblek ut, som om den hade legat i vatten i ett par dagar. Flickan riktade sig mot kameran, bugade sig lite klumpigt och steg sedan ur bild. Sekvensen bröts som den brukade göra dessförinnan med en svart bildruta och sedan åter till samma rum. Lika välstädat och normalt som sekvenserna brukade börja. Flickan var borta, mannen likaså. Istället var rummet helt tomt. Efter sju minuter av samma bild så kom det en ny man in i rummet. Han gick fritt utan vare sig blåmärken eller buntband runt handlederna och ställde sig mitt i rummet framför kameran. Mannen nickade kort och sa ”Jonas” och sedan stod han bara och glodde in i kameran i flera minuter utan att röra på sig.

Jag såg inte barnet först. Det hade smugit sig in i bild och ställt sig ljudlöst på soffan bakom mannen. Det var först när barnet tog en skutt mot mannen som det avslöjade sig i bild. Hoppet stred mot tyngdlagen, som om pojken hade befunnit sig på månen svävade han lätt ner på mannens ryggtavla, tog ett hårt grepp om mannens axlar och borrade in sina tänder i mannens hals. Mannen ryckte häftigt till och skrek av överrumplingen och försökte att skaka av sig pojken som kravlade sig ännu hårdare om hans ryggtavla. Det såg ut som om pojkens ben blev böjliga i attacken. Benen såg sladdriga, men samtidigt fasta ut i sitt grepp, likt två feta boaormar som ströp tag i sitt byte. Mannen försökte panikartat att trycka pojken mot väggen för att bli av med honom samtidigt som det rann ner en strid ström av blod från hans hals. Pojken ryckte då till med de märkliga benen och man kunde höra hur något inuti mannens kroppshydda knäckte till. Det lät lite som när man knäcker en torr gren i skogen fast mer dovt. Mannens kropp stelnade till, sedan föll han på knä och rasade mot golvet. Pojken reste sig från mannens rygg med blod runt hela munnen i ett uppfriskat leende och gjorde sedan tummen upp mot kameran. Klipp till en svart bildruta och så nästa. Och nästa.

Det var uppemot trettio stycken män som brutalt avlivades framför kameran av barnen. En man sattes i brand som på en given signal, och stod orörlig kvar framför soffan utan att falla ihop samtidigt som rummet fylldes med brandrök. En man paralyserades av ett barn som stod ståendes i andra sidan av rummet. Mannen och barnet stod båda orörliga tills deras ögon färgats helt blankt svarta. Då började barnet att röra sig i en mystiskt koreografi, och mannen speglade barnets rörelser till punkt och pricka. När barnet kastade en nick åt ena sidan fördes mannens arm bakåt och bröts längs med ryggtavlan i en onaturlig ställning. En nick till, en arm till. Och sedan ett ben, rygg, hals. Mannen såg ut som ett oformligt paket trasiga kläder och hud i slutändan som låg och vibrerade på golvet. När den svarta färgen runnit ur mannens ögon likt svarta tårar så slutade kroppen att röra på sig.

Det alla männen hade gemensamt var att de var dömda, misstänkta eller hade kopplingar till pedofili. Flera av männen kände jag igen från utredningar där personer ur olika cirklar och kretsar hade spårlöst försvunnit under pågående förundersökningar. Det är inte ovanligt att män i den här nivån av utstuderat och systematiskt lagbrytare i ordets värsta bemärkelse har en flyktplan. Thailand, Indonesien, Filippinerna. Där kan de ofta leva ostört från svensk polis och samtidigt fortsätta att begå bestialiska brott mot barn. Vi på polisen hör aldrig av dem mer, och utgår från att de lyckats fly.

Men detta rörliga material visade på ett helt annat öde. Männen verkade ha lurats in, eller överrumplats och placerats i rummet framför kameran. Där hade de sedan en efter en bragts om livet på oförklarliga och onaturliga sätt genom att barn efter barn väl orkestrerat utfört sina uppgifter som de tidigare hade uppvisat i de andra filmerna. Den första mannen, han som kaskadspydde vatten kunde identifieras via pass och körkortsbild som den man som fanns med i mappen över adresser i Sverige från den holländska utredningen. Mannen hade helt plötsligt försvunnit från sin lägenhet i Sköndal och sedan påträffats i vattnet intill Värtahamnen två veckor senare. Omständigheterna hade pekat på självmord eller olycka och skrivits av som ett rutinärende. Filmsekvensen avslöjade att något helt annat hade inträffat.

De flesta av männen var fortfarande anmälda som försvunna eller efterlysta, och endast ett fåtal av dem hade påträffats döda. Samtliga kroppar som återfunnits hade rubricerats som mord, självmord eller olycka och inte klarats upp. Barnen i det filmade materialet gick inte att identifiera. Alla barnen pratade flytande svenska, var i en uppskattad ålder mellan sju och tolv år och såg ut precis som vilket barn som helst. Det gjordes sökningar i både passregister, PAS, polisens allmänna spaningsregister och interpols databaser samt hos frivilligorganisationer för försvunna människor. Inga träffar hittades på några av barnen. Det sista jag fick reda på om utredningen gällde det äldre paret på gården. De hade fortfarande inte hittats och var nu häktade i sin frånvaro och efterlysta internationellt. Mannen och kvinnan var båda ostraffade sedan innan och hade levt ett till synes tillbakadraget och stillsamt liv. Enligt skatteverkets uppgifter hade de levt som egenföretagare och drivit en 4H-gård under åttiotalet och en bit in på nittiotalet. Gården hade satts i konkurs 2002 och sedan dess verkade de ha levt på mindre skogs- och markbruk samt tidigare tillgångar. Fem år efter konkursen av gården hade mannen sålt av två tredjedelar av sin skog för en ansenlig summa. Paret tycks ha levt på de pengarna sedan dess och gått i en tidig pension. De hade inga barn, och de fåtal bekanta och grannar som kände till paret beskrev dem som vänliga men privata. Gården hade spärrats av ännu en gång i jakt på en tänkbar studio eller andra ledtrådar men än en gång så hittades ingenting av värde för utredningen.

För vår avdelning blev utredningen upptåget till en intern kris. Materialet skärskådades av ett flertal tekniska forensiker, it-specialister och utredare. Expertis från Storbritannien och Frankrike kopplades in och efter en grundlig och väl utförd analys så konstaterades det att materialet inte var manipulerat. Det som kameran hade filmat tycks ha utspelat sig i verkligheten. Detta ledde till en konflikt inom min avdelning där två kollegor i protest avslutade sin tjänst hos polisen. Jag själv blev sjukskriven på obestämd tid av överbelastning och stress, och sedan avskriven mina arbetsuppgifter på fallet. En typisk polisiär omskrivning av att jag bedöms som olämplig för denna nivå av sekretess. Jag fick höra att särskilda åklagarkammaren hade tagit över fallet och att alla berörda enheter inom polisen beordrats med locket på. Inget av detta får ta sig ut till allmänheten under några som helst omständigheter. Enligt rykten så ska en av männen i videon ha varit en högre uppsatt chef på en svensk myndighet, vilken vet jag inte men det kan vara skäl nog för att särskilda åklagarkammaren tar på sig utredningen och stänger alla möjliga ventiler för att det hela ska läcka ut.

Nu har jag varit sjukskriven i snart tre månader. Den första tiden var kaotisk, jag sov inte och när jag väl sov så vaknade jag upp i det där vidriga rummet med soffa, bord och golvlampa. Jag har gått ner flera kilon i vikt och mina dygn består av att förstrött ta mig igenom vilken serie, film eller dokumentär som helst, så länge det inte handlar om skräck, barn eller true crime. Min läkare bedömer mig som fortsatt inkapabel till att återgå till tjänst och mitt liv har pausats fullständigt. Jag misstänker att jag är digitalt övervakad. Musen på min dator har hoppat till flera gånger och levt sitt egna liv, öppnat filer och mappar på egen hand utan att jag rör datorn. Min mailkorg varnar om misstänkta intrång i allt från sociala medier till molnlagringstjänster, och när jag ringer personer på min telefon så kan jag höra hur det klickar i bakgrunden. Som erfaren polis är man väl medveten om att det ljudet innebär att någon lyssnar av en.

Vem, eller vilka som har koll på mig spelar egentligen ingen roll. Säpo, Must, CIA eller varför inte Mossad? De får lyssna bäst de vill. Jag skriver av mig den här berättelsen på en väns laptop och är aldrig ansluten till internet när jag använder den. Min tid sedan allt detta började har stannat upp, dagarna känns långsammare och ensamheten om vetskapen av vad jag har bevittnat gör mig sakta galen. Därför skriver jag av mig det här. Det tog lång tid och jag är fortfarande inte helt säker på om det är en särskilt bra idé. Men jag behöver räta ut alla tankar. Få ut mina upplevelser i ord och lugna ner alla mina obesvarade frågor. Jag går i terapi, äter tabletter och har bedömts av ett flertal läkare. Inga tecken på akut psykotiskt tillstånd. När jag är tillbaka till det verkliga livet igen får någon annan svara på. Tills dess får jag leva med det jag har sett och försöka att ventilera av mig här.

Men det finns en detalj som fortfarande håller mig vaken om nätterna. En liten detalj som förändrar min syn på hela sammanhanget. Och det är barnens ögon. När barnen i slutet av varje sekvens tittade in i kameran och log så skiftade något i ögonen hos dem. Det var som om de via blicken ville kommunicera att de visste precis vad de höll på med, och att genom sina utlopp med det där som fortfarande inte går att förklara fick mer liv. Som om de fylldes med mer ungdom och livskraft. Som om de förblev barn. Och barn är ju som alla vet oskyldiga. Barn kan röra sig relativt fritt och omärkt i samhället så länge de är i anslutning till miljöer där just barn passar in. Och vem vet, var dessa barn finns idag. Om de väntar på rätt tillfälle att slå till igen mitt i vardagen. Och tänk om det kanske faktiskt inte är barn. Tänk om det är någonting förklätt till oskyldigt och rent, gömt därute i mörkret mitt ibland oss.

Signaturmelodi

Vi har hört Ludvig Josephson läsa “.mov”, skriven av en anomym författare. Det enda vi vet om författaren är att det är en av eleverna på Biskops Arnö, där vi spelat in detta års Halloweenspecial. Och det räcker gott och väl för mig. Ur mörkret kom historierna, och tillbaka in i mörkret träder nu vi.

​​Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Jag vill rikta ett varmt tack till Axel Österholm, som tog initiativet till och organiserade denna kväll, och till alla er elever på Biskops Arnö som skickade in historier, och som kom ikväll. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.