Avsnitt 98: För sent

Jag upptäckte den märkliga bilden när jag skulle tända en brasa. Det här var i november och utanför den lilla skärgårdsstugan låg havet grått och det regnade tungt. För att hålla värmen tvingades jag elda flera gånger om dagen.

Som en liten sentimental ceremoni brukar jag alltid ögna igenom uppslagen innan jag river ut sidorna och knölar in dem under vedträden i kaminen. Oftast är det just bara gamla nyheter och annonser, saker som i de flesta fall är helt bortglömda. I enstaka fall kan en artikel väcka någon form av nostalgi.

Men bilden jag hittade den här dagen var ingetdera. Den innehöll något jag aldrig tidigare hade sett.

Jag fann bilden i en gammal lokaltidning från Vaxholm från förra sommaren, rättare bestämt i en artikel om ett gammalt fartyg som restaurerats och ny skulle sjösättas på nytt.

I bildens förgrund syns det ståtliga och blänkande träskeppet och dess kapten i tidstypisk uniform. Inget av detta är särskilt intressant. Det intressanta, eller snarare det märkliga och skrämmande, finns i bakgrunden: på kajen har en mängd människor samlats för att delta i firandet. Det är unga och gamla, män och kvinnor, brunbrända och lättklädda. Det är barnen som sticker ut, inte alla, men några.

Flera av barnen saknar nämligen ögon.

Inte så att de var utstuckna eller ersatta med svarta hål. Istället var det som om de aldrig haft några: från ögonbrynen ner till kinderna fortsatte bara den släta huden.

Jag skonade tidningen från elden och hämtade ett förstoringsglas. Medan regnet piskade mot fönsterglaset gick jag noggrant och långsamt igenom bilden på nytt.
Först trodde jag att det var så enkelt att barnen blundat när fotot togs, men det räckte att titta närmre för att se att så inte var fallet. Inte heller verkade det vara något tryckfel där färgen smetats ut.

Barnen saknade helt enkelt ögon. Och kanske det märkligaste av allt – bara några av dem. Varför bara vissa?

Långt in på natten låg jag och grubblade över den märkliga bilden. Jag försökte förstå vad som kunde ha hänt. Kanske var det något fel i tekniken innan trycket, det vill säga i bildfilen. Kanske var det något annat.

Morgonen därpå fick jag snilleblixten att se om artikeln och bilden fanns på nätet. Det gjorde den. Och det jag såg där gjorde mig än mer konfunderad:
Det var inte så att den tryckta tidningen smetat bort detaljer. Istället hade den snarare missat saker. I digitalt format såg de ögonlösa barnen än verkligare ut, som om huden framför ögonen alltid hade funnits där, som om de var födda med det.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte rös när jag zoomade in på de leende barnen utan ögon.

Det kändes märkligt, men jag såg ingen annan utväg: jag kontaktade journalisten som både hade skrivit och fotograferat till artikeln.

Svaret kom oväntat snabbt. Hon höll med mig att flera av barnen såg märkliga ut, ja, inte bara märkliga – även hon använde ordet “skrämmande”.

Men, fortsatte hon, det fanns en rimlig förklaring. När digitalfoton sparas komprimeras pixlarna för att bildfilerna inte ska bli orimligt stora. Pixlar i snarlika nyanser klumpas ihop för att bilda större enheter. Här måste något i den processen ha gått snett – och med en läskig visuell effekt som konsekvens.

Hon avslutade sitt mejl med att berömma mig för mitt gräv, att det var imponerande att jag hittat en sådan detalj i en över ett år gammal tidning.

Jag tyckte hennes förklaring lät trovärdig – men inte helt. Hon missade nämligen en viktig sak: varför var det bara barn som fått ögonen täckta? Och varför bara vissa av barnen? Det verkade helt orimligt att tekniken skulle kunna vara så nyckfull.

Det lättaste sättet att avgöra om det var ett enskilt tekniskt fel var att jämföra med andra foton från samma tillfälle. På nytt hörde jag av mig till journalisten. Dessvärre hade hon raderat alla andra foton hon tog den dagen. Hennes svar var kort. Jag tror hon redan hade börjat tröttna på mig.

Istället googlade jag händelsen, men även om den hade förärats en artikel i lokaltidningen verkade den ha gått obemärkt förbi i övrigt. Jag hittade ingenting.

Sedan kom jag på det: instagram. Via instagram kunde jag söka på bilder som taggats till just den platsen.

Medan jag scrollade igenom flödet över alla båt- och glassbilder från kajen ökade min puls. Datumet närmade sig, och plötsligt – där! – dök det glänsande fartyget upp.

Två andra konton hade fotograferat festligheten med folksamlingen. På bägge dessa foton syns barnen. Och på bägge dessa var flera av barnen utan ögon.

Jag tvingades lägga ner min telefon. Trots att jag jagat just detta kunde jag inte ta in det.

Jag jämförde de två instagrambilderna med den i tidningsartikeln. Bilderna är tagna ur olika vinklar och vid olika tillfällen, så det är inte exakt samma personer som syns på alla bilder. Men de barn som dyker upp på flera fotografier har alltid fått samma dom: antingen har barnet ögon eller så täcks det bara av blänkande hud. Alla andra barn och alla vuxna ser precis ut som vanligt.

Jag kunde inte tro på det.

Jag fortsatte med att jämföra bilder från samma plats tagna dagarna innan och dagarna efter. Snabbt kunde jag konstatera att alla andra foton tagna på kajen såg precis ut som vanligt.

Vad detta nu än var så hade det bara inträffat den 18:e juli i Vaxholm.

Än idag förstår jag inte att detta inte har väckt större uppmärksamhet. Runt om i landet, på olika mobiler och hårddiskar, måste det finnas fler bilder från den där soliga kajen i Vaxholm den 18:e juli i fjol. Fler måste ha noterat barnen utan ögon, fler måste sett de där små ansikten med endast munnar? Eller, är det så enkelt att folk upptäcker skevheterna i verkligheten, men nöjer sig med att köpa de enkla förklaringarna. Att barnen blundar. Eller att det var något tekniskt strul. Det blir enklast så. Och tryggast.

Själv har jag noterat att något oförklarligt faktiskt hände den 18:e juli i Vaxholm, men exakt vad barnen utan ögon innebär har jag fortfarande ingen aning om. Är det ett omen för att vissa av barnen kommer råka ut för något? Eller är det tecken på att vissa av barnen redan har varit med om något? Kanske. Kanske inte. Jag vet inte.

Men en sak vet jag. När jag försöker sova, när jag själv blundar och jag själv inte ser något, så är det nästan alltid en och samma sak som dyker upp framför mig: de leende barnen utan ögon.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det jag precis läste var historien “Vaxholm, den 18 juli”, inskickad till podden av lyssnaren T.

Och det jag tänkte på medan jag läste den var att det var för sent. För sent att förstå vad det var som hände den där sommardagen då fotograferna var på plats vid sjösättningen. För sent att göra något åt det, vad det än var. De där barnen, med eller utan ögon, var där, är här, och vi sitter utan möjlighet att göra annat än att förhålla oss till det. Försöka förstå det. Försöka leva med det.

Att vara för sen, eller när något är för sent, är ett skrämmande koncept, nästan hur man än vänder och vrider på det. Att i efterhand inse att något obegripligt inträffat, som i fallet i Vaxholm, och att man antagligen aldrig kommer förstå det, är skrämmande. Men det är också insikten att det är för sent att göra något åt det, vad det än är. Jag tänker på den ryska atomubåten Kursk, som sjönk år 2000. När den förlista ubåten, efter att ha sprungit läck, landade på botten var den inte helt vattenfylld. I ett turbinrum i aktern samlades 23 besättningsmän, som vi vet överlevde haveriet. Enligt vissa rapporter hörde en annan ubåt, som dykt ner för att rädda de överlevande, hur de bankade på väggen inifrån den förlista Kursk – ”SOS. Vatten” i morsekod. När ubåten bärgades hittades de 23 männen döda i rummet, och några av dem hade skrivit lappar till sin familj och till eftervärlden. “Det är mörkt här, men jag försöker skriva på känsla. Vi har nog inte längre någon chans. 10-20%. Jag hoppas någon iallafall kommer kunna läsa det här”, skrev en kaptenlöjtnant i mörkret i det halvt vattenfyllda utrymmet. De hade för lite syre, och trycket var högt. Till slut bröt en eldsvåda ut, och vi vet att några försökte skydda sig genom att dyka ner i det midjehöga vattnet. De hade att välja mellan att drunkna och att brinna. När de väl bärgade ubåten var det för sent. Kursks hela besättning dog i olckan.

Jag tänker också på en scen i den i övrigt mediokra storfilmen Pearl Harbour från 2001.

I filmatiseringen av det japanska angreppet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbour på Hawaii, där en stor del av den amerikanska stillahavsflottan slogs ut, följer vi händelserna sekund för melodramatisk sekund.

Det lågt flygande japanska flygplanen kommer in, släpper torpeder och bomber, beskjuter soldater på marken. Fartyg efter fartyg som ligger för ankar sprängs och går under. Tusentals människor dör. Men den scenen som fastnat i mitt huvud är ändå när ett skepp kantrat och sjunkit i det grunda vattnet, och lagt sig på sidan medan det vattenfylls. Inuti har människor fångats, och de försöker desperat pressa sig upp mot luftfickorna mellan spanten. På skrovet sitter några soldater som desperat försöker banka sönder det, så de ska kunna rädda sina vänner där ute. Men allt de får upp är ett hål, där tre smutsiga händer sticker upp inifrån det vattenfyllda däcket. De famlar i panik efter vännerna, efter luft, efter räddning, men en efter en slappnar händerna av och blir stilla liggande mot skrovet. Så nära, men ändå inte. Bara ett skal som separerar dem från livet. Men det är för sent.

Filmen är inte så värst bra, men i den scenen finns det en panik jag känner igen från mycket skräck. Att så nära se någonting genomgå kval och dö. Ensamheten. Oförmågan att hjälpa till. När kropparna till slut kom ut var det för sent.

Det finns andra sätt att vara för sen på. Ett är insikten om vad man har gjort. Det här avsnittets andra berättelse idag handlar om just det. Den heter Hyresgästen, och är skriven av Helen Johansson. Den läses av Rakel Josephson.

Så himla fint. Tjocka vitkalkade väggar, rostig vattenpump och en imponerande hängpil på gårdsplanen: huset är precis så gammaldags romantiskt som annonsen utlovat. Nästan som i en Jane Austen-film. Jag ler för mig själv. Vem vet, Mr. Darcy kanske dyker upp till sist?

Ytterdörrens gröna färg ligger i flagor framför tröskeln och det knastrar under sandalerna. Jag får ta och sopa undan skräpet sedan. Nyckeln finns under den vänstra blomkrukan, precis som ägaren sagt. Skönt. Jag ler nöjt och låser upp.

Instängd luft slår emot mig. Fukt och mögel. Först en stor hall och sedan ett vardagsrum. Framför den öppna spisen ligger sot som virvlat ut. Jag känner på spjället, det är öppet. Hyresgästen innan mig var tydligen inte van vid eldstäder.

Köket ligger till vänster. Bredvid AGA-spisen hänger virkade grytlappar likt färgglada krusiduller. På trägolven trängs trasmattor och i fönstren står knastertorra blommor i små porslinsvaser. Alltihop får mig att le. Jag älskar det jag ser. En radio i blå plast och en fjortontums, svartvit tv med bordsantenn är de enda moderniteter som huset erbjuder. Helt perfekt. Vila och minimal stimulans och är precis vad jag behöver. Ju mindre kontakt med omvärlden desto bättre, jag vill helst inte träffa en enda människa. Åtminstone inte en konkursförvaltare, den sorten har jag verkligen fått nog av. Knappt man får behålla kläderna på kroppen.

På övervåningen finns sovrummet. Det har mönstrade tapeter och ekmöbler. Trevligt men lite solkigt. Jag provar sängen, den är exakt så hård och knölig som den ser ut att vara. I den översta byrålådan lägger jag strumpor och trosor i prydliga högar. Det är viktigt. Oreda i lådorna är en skam. Jag vet att många tänker tvärtom, att man bara behöver snygga till det synliga men jag vill att allt ska vara i ordning. Inifrån och ut. Tyvärr verkar byrålådorna vara det enda i mitt liv som jag har kontroll över just nu. Jävla elände. Tungsinnet faller över mig men jag motar bestämt bort det. Jag har inte hyrt det här huset för att deppa. Efter att ha slätat till överkastet på sängen går jag ut.

Trädgården är ett fyrverkeri. Spåren är tydliga efter trädgårdsälskare som planerat och anlagt varje meter men numera har växterna spridit sig ut ur rabatter och in i trädgårdsgångar tills allt blivit förväxt och enda virrvarr av grönska.

Jag ska just prova om vattenpumpen fungerar när jag hör en röst:

”Jaha, nya hyresgästen förstår jag … jaha, ännu en dam, trevligt. Välkommen.”

Jag rycker till. Typiskt. Jag som hoppades på att få vara ifred. Rösten kommer från en vägg av syrener och det tar en stund innan jag får syn på gubben som står kamouflerad mitt ibland dem. Han är lika grönklädd som buskarna, mager och senig med tjockt grått hår.

”Vi är grannar … jag och frugan bor här intill, bakom syrenerna. Titta får hon se.”

Han viker undan några grenar och visst står det en stuga där, alldeles intill ett stort växthus.

”Gammal tjänstebostad, vet du. Det fanns en till men den brann ner. Skorstensbrand. Jag är Gunnar, och frugan heter Vera.” Han pekar bort mot en tjock, vinkande kvinna som står på verandan.
”Och hon?” säger han frågande och pekar på mig.
”Pia.”
”Hur länge hyr hon?” Gubben släpper grenarna och tar ett steg emot mig. Jag backar.
”Två månader.”
”Och varifrån kommer hon? Har hon en man kanske, som kommer sen? Och barn, har hon barn?” Gubben ser på mig med blanka musögon intryckta i det brunskrynkliga ansiktet, ler ursäktande och mumlar: ”Det är inte ofta någon kommer hit.”
”Jag har hyrt ut min lägenhet i Stockholm. Jag behöver lugn och ro”, svarar jag.

Gubben mumlar instämmande och upprepar:

”Lugn och ro. Förra sommarn hyrde annan dam som också ville ha lugn och ro. Emilia. Hon stack.” Gubben flinar till.
”Stack? Hurdå?”
”Hon bara lämna allt. Kläder i garderoben, tandborste på toaletten och till och med en potatiskastrull som stod och kokade torrt. Det var tur att Vera har så pass bra näsa, annars hade väl stora huset också brunnit ner. Konstigt va? Att bara ge sig av mitt i matlagningen … Nå, hade hon någon man och barn?”
”Va? Nej. Ingen man. Inga barn”, svarar jag irriterat. Det börjar bli lite väl många frågor nu. Otrevligt att bli korsförhörd på det här närgångna sättet. Vad har han för rätt till det?
”Och släkt och vänner, kommer de hit i sommar? Blir det en massa besök?” Han stirrar stint på mig, jag väjer med blicken.
”Det är bara jag som ska vara här.”

Gubben ser nöjd ut.

”Bra, bra … det kan ju bli stökigt med en massa spring här, menar jag. Ja, då ses vi väl snart.”

Han vänder tvärt och plötsligt är han borta, bara grenen som sakta vajar avslöjar vart han tagit vägen. Jäkla gubbe till att vara nyfiken. Han gav ett underligt intryck, verkade både undergiven och envis på samma gång. Och varför talade han till mig i tredje person? Så pratar väl ingen vettig människa. Obehaget kryper längs min rygg. Märklig historia han berättade. Om den nu var sann.

På natten sover jag dåligt i den knöliga sängen. Fridfullheten som jag hoppats på vill inte infinna sig. Jag som trodde att sömnsvårigheterna skulle bli bättre bara jag kom hemifrån. Varför blir ingenting som man hoppas?

Nästa morgon kommer Vera och knackar på med kaffetermos och släta vetebullar i en korg. Så även nästföljande morgon och alla mornar därefter. Tvångsfika. Dagarna går. Vi blir bekanta, eller rättare sagt: Vera blir bekant med mig. Hon suger ur mig information om mitt liv. Som en igel. Jag orkar inte streta emot. Veras vilja att veta är starkare än min integritet. Spelar roll då, tänker jag när Vera går för dagen, spelar roll om hon vet allt om mina trassliga affärer och svårigheterna att behålla kunder. Och konkursen … Det är länge sedan någon orkat lyssna på mina bekymmer, synd bara att problemen inte försvinner av det. Jag skulle göra vad som helst för att bli fri.

En dag säger Vera oväntat: ”Ta inte illa vid dig. Om Gunnar är svår, menar jag. Lova det.” Hon sänker rösten och lägger handen på min arm just som solen går i moln. De vidöppna ögonen ser bedjande på mig.

”Vad menar du?” Jag drar undan armen och ryser. Om det beror på hennes beröring eller den kyliga brisen som drar förbi vet jag inte.
”Ibland är han inte sig själv, han kan vara lite vresig … men det går fort över. Bara han får vara i växthuset. Växterna gör honom lugn.” Vera suckar, hon har tårar i ögonen.

Jag grubblar på hennes ord. Svår? Vad innebär det? Kanske är Gunnar lite udda. Undfallande och påträngande på samma gång. Men vresig? Han är alltid varit vänlig mot mig. Men överdrivet vänlig, som om han har en baktanke. Värst är hans otrevliga vana att ljudlöst dyka upp ur växtligheten när man minst anar det. Som om han lurpassar. Vera har sagt att han jobbade som brevbärare innan pensionen men förutom det vet jag inte mycket om honom.

En dag bjuder Gunnar in mig i växthuset. Värmen slår emot mig och fukten rinner i tunna strimmor nerför glasrutorna.

”Stäng dörren fort, de här små liven är känsliga.”

Förvånad ser jag på Gunnar. Han är förändrad. Det undfallande sättet är borta. Med rak rygg och skarp blick säger han, samtidigt som han slår ut med armarna.

”Nu ska hon få träffa mina skötebarn; en av de finaste samlingarna med köttätande växter som finns i hela landet. Det här, du Pia, det är en Cephalotus follicularis, och det här, det är en Nepenthes distillatoria, mycket vacker. Titta noga nu.”

Han uttalar de latinska namnen med överdriven tydlighet och rösten har en skärpa som jag aldrig hört hos honom förut. Med obehag ser jag hur han tar upp små krälande mygglarver med en pincett och stoppar dem djupt ned i växternas gap.

”De är riktiga finsmakare”, säger Gunnar. ”Det duger inte med vad som helst. Titta nu hur larverna fastnar i växtens sekret, de har inte en chans att komma undan. ”

Han redogör ingående för hur effektivt enzymer och syror sönderdelar insekterna. Jag anstränger mig för att inte höra och kämpar mot illamåendet. Lukten i växthuset är unken och möglig och jag vill ut därifrån men Gunnars röst mal entonigt vidare och jag förmår inte fly, jag är lika fångad som mygglarven. Varför gick jag in här? Svetten rinner och jag känner hur t-shirten klibbar på ryggen. Hjärtat dunkar hårt. I taket hänger växter som liknar stora köttiga påsar. Kannor kallar Gunnar dem för. På Borneo blir kannorna så stora att både råttor och grodor har hittats i dem, sönderfrätta av syra, berättar han och småskrattar: ”Så man får akta fingrarna.”

Jag vill bara kräkas. Gunnar ger mig en överlägsen blick:

”Jag skojar, begriper hon väl. Det var bra när vi hade Lady, labradortiken”, fortsätter han, ”då nöp jag bort fästingarna från henne när de var fulla och gav till växterna. Blodet var prima näring, kannorna blev enorma.”

Jag blir förstummad. Det måste vara något fel på honom.

När jag äntligen kommer ut från växthuset så är det med en liten kruka i handen.

”Dionaea muscipula; en Venusfälla. Ge den en insekt i veckan”, säger Gunnar, ”det klarar den sig på.”

Jag kommer aldrig i livet att mata den där äckliga växten, flugor får den fånga själv. Jag ställer Venusfällan på verandan men kan inte låta bli att stöta till krukan så den välter. Den lilla växten faller ut tillsammans med en klump jord. Nu kommer den nog att dö. Jag kan säga att den blåst omkull.

Nästa morgon står krukan återigen upp, Venusfällan är omplanterad och jorden uppsopad. Jag blir förvirrad. Hur har det gått till? Har Gunnar varit där? Smugit runt på min veranda? Jag har ingenting hört trots att jag, som vanligt, legat sömnlös. Det är olustigt alltsammans. Jag får en impuls att åka hem, men så minns jag vad som väntar. Problem. Två månaders uppskov är allt som konkursförvaltaren gett mig och lägenheten är dessutom uthyrd. Jag försöker lugna mig själv med djupandning men pulsen skenar. Måste bort från det här huset. Jag behöver folkvimmel, se vanliga människor som gör vanliga saker och få tillbaka distansen. Imorgon är det jag som tar bilen till stan, äter sushi och handlar. Det här stället går mig på nerverna. Kanske inte så konstigt att förra hyresgästen stack.

När jag kommer tillbaka på kvällen faller en känsla av obehag över mig redan innan jag kliver in i huset. Jag känner direkt att något är fel. Köksstolen är inskjuten under bordsskivan, det vet jag med säkerhet att den inte var när jag gick. I kylskåpet står smöret på fel hylla och min hårborste ligger på handfatskanten med borsten nedåtvänd. Så lägger jag den aldrig. Obehagskänslan blir allt starkare. När jag går uppför trappan till sovrummet och drar ut översta byrålådan så blir min känsla förvandlad till visshet. Travarna med strumpor och trosor har fallit omkull. Någon har oförsiktigt dragit ut byrålådan. Min byrålåda. Det kan bara vara Gunnar. Eller Vera. Eller Gunnar och Vera. Jag vet att jag låste dörren och nyckeln låg i väskan hela tiden när jag var i stan. Skumt. Hjärtat börjar skena. Jag ser mig nervöst omkring. Inbillar jag mig? Är jag verkligen helt säker på hur sakerna har stått? Har Vera och Gunnar en kopia av nyckeln till mitt hus? Det brukar ju grannar ha. Varför skulle de vilja snoka bland mina grejer? Det är inte normalt. Vad fan hände egentligen med den förra hyresgästen?

På morgonen söker jag upp Vera. Jag har frågor att ställa. Hon öppnar dörren, fortfarande klädd i nattlinne. Jag kastar en snabb blick på klockan och ser att den bara är halv sju.

”Men Pia, redan uppe?” säger Vera.

Jag känner mig för ett ögonblick generad och mumlar något om svårt att sova.

”Kom in, så sätter jag på kaffe”, säger Vera vänligt.

Jag kliver in i stugan. Det är första gången jag är därinne. Överallt ligger travar med böcker och det överraskar mig. Jag har inte sett spår av någon större allmänbildning vare sig hos Vera eller Gunnar. Förutom Gunnars latin förstås. Snart sitter jag vid köksbordet med en kopp kaffe i ena handen och en skorpa med aprikosmarmelad på i den andra. Jag drar ett djupt andetag och frågar:

”Berätta om den förra hyresgästen.”

Vera ser forskande på mig.

”Emilia? Vi vet inte vad som hände. Hon hade problem, plötsligt en dag så försvann hon.”
”Problem, vadå för problem?”
”Nerver och sådant. Stress. Gunnar tyckte att hon var hysterisk. De kom inte överens. Och så hade hon svårt att sova i huset. Jag antar att hon fick nog.”
”Det är inte normalt att bara åka ifrån allting.”

Vera rycker på axlarna.

”Har aldrig du gjort något onormalt? Bara velat fly från allt?”

Jag blir ställd. Du skulle bara veta, tänker jag, du skulle bara veta hur den här våren har varit; en intensiv kamp mot kaoset och impulserna att fly, ett hyckleri, ett fåfängt försök att ge sken av ordning och kontroll. När jag tänker på det får jag svårt att andas. Jag känner hur pannan blir fuktig av svett.

Vera stirrar på mig och reser sig upp.

”Jag ska väcka Gunnar. Han vill säkert ha morgonkaffe nu.”

Jag hör hur de mumlar i rummet intill. På köksbordet bredvid mig ligger en trave böcker. Jag slår upp den översta. Emilia Ljunggren står det på insidan av pärmen. Så även på nästa bok och alla de andra i högen. Varför finns den förra hyresgästens böcker hemma hos Vera och Gunnar? Då har de alltså en nyckel till huset. Jävla snokare. Jag känner hur hjärtat skenar. Det flimrar framför ögonen. Jag reser mig upp och flyr snabbt ut ur stugan. Bakom mig hör jag hur Vera ropar.

Nästa morgon, när Vera kommer med sina bullar, är jag avvisande. Hon ser förvånad och sårad ut när jag säger att jag inte är kaffesugen men framhärdar inte. Jag vill inte ha något mer med Vera och Gunnar att göra. Jag gillar inte folk som snokar.

Dagarna går. På nätterna sover jag dåligt. Det är som om själva huset håller mig vaken. Utifrån ser det ut som en fridfull plats, men inuti … det finns ingen ro här. Varje natt ligger jag på den knöliga sängen och stirrar i taket. Jag kan varje spricka, varje krackelering i färgen utantill. Tankarna trängs i huvudet och jag försöker frammana sömnen men det kryper inom mig. Det går inte att sova. Huset tillåter mig inte. Jag kan inte sluta grubbla över Emilia. Har hon också legat sömnlös i den här knöliga sängen och stirrat på samma tak? Jag ligger vaken i timmar. Sedan går jag upp och letar igenom hela huset efter något som kan ge mig en ledtråd om Emilias försvinnande men hittar ingenting. Varför lämnade hon huset hals över huvud? Något måste ha hänt. Något dramatiskt. Ett plötsligt dödsfall? Eller … har Gunnar gjort henne något? Herregud, nu börjar mina fantasier verkligen bli sjuka. Måste skärpa mig. En gammal gubbe som Gunnar skulle inte kunna göra en fluga förnär, eller jo förresten, jag flinar för mig själv och minns besöket i växthuset. Just flugor borde verkligen akta sig för Gunnar. Och fästingar. Vilken makaber idé, att ge hundens fästingar till växterna. Sjukt. Konstigt att Gunnar blev så förändrad när han var i växthuset. Fick Emilia också se hans samling? Det kanske var därför hon stack.

Jag undviker kontakt med Vera och Gunnar. Om dagarna smyger jag försiktigt runt ute i trädgården. Jag vill inte vara inomhus. Det går inte att andas där. Men jag kan inte åka in till stan heller, jag måste bevaka så de inte går in i huset och snokar igen. Vera och Gunnar. Om en vecka är hyrestiden slut. Dags att åka hem. Äntligen kommer den här mardrömmen vara över. Men förmodligen kommer en värre ta vid när konkursförvaltaren börjar plocka mina ägodelar. Och ingen Mr. Darcy har dykt upp för att rädda mig heller. Det finns nog ingen som kan rädda mig.

Jag ser hur Vera rensar rabatter och dricker sitt kaffe i ensamhet. Ibland stirrar hon mot det stora huset. Jag drar mig undan. Gömd i grönska ser jag hur Gunnar pysslar i timmar inuti sitt växthus. Genom de immiga glasrutorna syns siluetter av de stora köttätande kannorna. Hur kan man ha en sådan äcklig hobby? Det är inte normalt. Så minns jag vad Vera sa den där morgonen när vi drack kaffe: ”Ibland är han inte sig själv, han kan vara lite vresig”. Plötsligt står allt klart för mig. Hjärtat slår dubbelslag och jag måste sätta mig på marken. Självklart. Emilia har inte alls åkt sin väg. Nu förstår jag alltihop. Till och med en idiot kan räkna ut vad som har hänt. Äckligt. Hur kan man bara göra något sådant? Sjukt. Jag känner mig yr och illamående. Så jävla sjukt. Stackars tjej. Jag knyter händerna hårt. Mig ska han inte komma åt, aldrig i livet. Jag är inte lika lättlurad som Emilia. Och jag ska nog se till att han inte kommer undan med det han gjort.

Jag väntar till skymningen innan jag smyger ut på gräsmattan. Jasmindoften är bedövande som alltid på kvällen. Mot husväggen står trädgårdsredskap lutade. Jag väljer ut ett på måfå. En hacka. Den är tung men känns trygg att ha i handen. I det här läget måste jag kunna skydda mig.

Ögonen vänjer sig långsamt vid sommarmörkret. Jag dröjer en stund innan jag smyger runt syrenhäcken och upp i skogen för att kunna närma mig Gunnar och Veras stuga från baksidan. Det behövs bevis innan jag kan gå till polisen, vad som helst som kan sätta dit dem. Det lyser svagt från köksfönstret och jag är så fokuserad på att urskilja vad som händer därinne att jag nästan snubblar över Gunnar.

Herregud.

Han står på knä i blåbärsriset framför ett litet träkors med en luktärtsbukett i handen. En grav. Saken är klar. Fy fan. Vi stirrar överraskade på varandra. Jag är svimfärdig och kramar hårt om hackans träskaft. Gunnar rodnar och tittar förläget på korset.

”Nu kom du allt på mig”, säger han lågt. ”Här ligger damen. Jag går hit ibland. På något underligt vis känns det bra. Jag blir liksom lugnare. Döden är en befriare, eller hur? Håller hon inte med mig?”

Jag kan inte svara, jag kan inte röra mig. Gunnar reser sig upp ur blåbärsriset. Han kommer allt närmare. Jag backar snabbt, men Gunnar fortsätter emot mig. Det flimrar framför ögonen och pulsen rusar. Är det min tur nu? Jag vill inte!

Jag ser hans mun röra sig, ett leende kryper i mungipan, men jag hör inte orden han säger. Gunnar sträcker långsamt fram handen. Innan den når mig hugger jag till. Hackan träffar i tinningen med ett dovt ljud och fastnar. Jag släpper skaftet och möter hans blick. Pupillerna är vida av förvåning. Gunnars knän viker sig och armarna famlar tomt och planlöst i luften som om han hoppas hitta något att klamra sig fast vid. Jag snubblar bakåt, både äcklad och lättad; jag klarade mig.

Runtom hackan bubblar blodet sakta upp, som ur en källa. Det strömmar ner och täcker hela hans ansikte. Gunnar gnyr och faller åt sidan med en duns. Allt blir tyst.

Luktärtsbuketten ligger på marken. Doften är outhärdligt stark. Jag ser på det lilla träkorset.

”Lady 1985 – 1998” står det inristat i träet.

Ni har hört Hyresgästen, skriven av Helen Johansson och uppläst av Rakel Josephson.

För att avsluta veckans Creepypodden ska jag presentera en till historia av skrivarkollektivet Fruktan. Den här gången är det en historia av Boel Bermann, författare, som handlar om ännu ett sätt att tolka den isande meningen “för sent”. Ni kommer förstå hur. Hennes historia heter “De vita”, och den läses av Sara Bergmark Elfgren.

Jag lägger baksidan av handen mot hans panna. Han är iskall. Som att han precis kommit in från kylan. Jag rycker tillbaka den. Jag tittar på honom noga. Granskar honom. På ett sätt som jag sällan gör, fast vi ser varandra varje dag. Han är svagt röd runt ögonen. Vinterblek, ser lite trött ut. Har tunna, blåa ådror vid tinningarna. Jag tar tag i hans hand, håller mina fingrar mot handleden och letar efter pulsen. Den känns knappt. Som ett djur på väg in i vinterdvalan, den håller på att sakta in. Känner gråten i halsen. Frågar vad han har gjort, frågar rakt ut om han har varit otrogen.

Han ser oförstående på mig, inser inte att han är smittad. Jag ser hur hans ögon vidgas av paniken, ser hur han försöker förstå hur det kan ha hänt. Det går så många rykten om hur viruset smittar, men det enda som är bevisat är överföring genom kroppsvätskor. Plötsligt förstår jag. De obligatoriska läkemedelstesterna han kallades in för, sökandet efter botemedel och vaccin.

Han har inte förstått det än. Att testet har dödat honom. Men det har jag. Slänger mig om halsen på honom, borrar in näsan under hans örsnibb och börjar gråta. Hela kroppen skakar. Känner hur han stryker mig över ryggen, lugnande och varsamt.

Klapparna är nästan meditativa. Känner hur pulsen stiger, adrenalinet strömmar till, munnen blir torr. Hur det pulserar i underlivet och hur jag börjar trycka mig mot honom.
Jag sliter mig loss ur hans omfamning. Han ser sårad ut. Jag kan knappt behärska mig, vill komma nära honom. Jag rusar in i badrummet och låser dörren för att komma bort från hans feromoner. Han kommer att dö. Och till dess måste jag hålla mig borta. Den person jag älskar över allt annat är redan döende och vi kan aldrig mer sova tillsammans. Jag hör honom knacka på badrumsdörren, hör honom bönfalla mig att komma ut och prata med honom. Jag klarar inte av det. Startar kranen och duschen för att dränka ljudet av hans bedjande röst. Vet inte vad jag ska göra.

Jag kommer in i huset och ropar att jag är hemma. Rösten ekar i den öde hallen. Jag låser upp källardörren och går nerför trappan. Han sitter där, nyduschad i randig t-shirt. Jag ser att han försöker se pigg ut, han har puder på sig och rouge på kindbenen. Det ser fint ut, men jag känner hur jag får en klump i halsen. För bara några dagar sedan kunde hans kinder fortfarande rodna. Jag kramar honom, känner hur jag får gåshud av kylan som strömmar genom kläderna från hans kropp.

Han frågar vad som händer ute i världen. Försöker att inte verka svältfödd på mänsklig kontakt. Jag har inte mycket nytt att säga, sätter mig intill honom och lutar mig mot hans axel. Han stryker mig försiktigt över håret. Som om det är jag som är trasig. Jag känner hur han skakar av kylan. Det är kvavt i källaren, luften är så fuktig att det nästan är svårt att andas, trots att det är en källare i en villa i Spånga. Vi har dragit ner alla mattor från hela huset och gjort i ordning rummet. Allt för att isolera och göra den så varm vi bara kan. Att det blev källaren var för att han inte kan rymma härifrån. Inga fönster att slå sönder. Rejält lås på dörren. Jag hoppas att det räcker. Så att han inte kan bryta sig ut när han fryser för mycket. Han lossar mina armar. Tar på sig en stickad kofta och kryper ner i soffan under täcket. Jag lägger mig med huvudet i hans knä och säger att mina föräldrar hälsar, att de saknar oss i stugan utanför Övik. Det var svårt att prata länge, mobiltäckningen kom och gick hela tiden. Men de lät hoppfulla, de borde klara vintern ut. Det är bara pappa som äter. De har konservförrådet i källaren och frysen full med älgkött. Pappa ransonerar och har gått ner i vikt redan nu. Han sa att han kanske blir tvungen att låsa in mamma, bara så att hon inte skadar någon. Han gör det om han måste. Tills de hittar ett botemedel. Daniel tittar bort, möter inte min blick. Han tror inte längre på ett botemedel. Jag stryker honom över kinden och ber honom att inte ge upp. Orden faller platt mot de mjuka mattorna. Jag tror inte på dem själv. Och han vet det.

De vita blir bara fler och fel. Viruset tar oss alla, en efter en. Nu när vintern gör alla bleka med mörka skuggor under ögonen går det inte längre att skilja de som är infekterade från oss andra. I varje fall till en början. Innan de förfryser. Innan fingrar och tår börjar mörkna och falla av. Det är det enda de vita gör. Fryser. Deras blodcirkulation är knappt kännbar. Det är när de fryser som mest som de börjar söka sig till andra människor. Bara för att värma sig.

Smittan sprids mest efter stängningsdags på krogen. Alla de vita är iskalla, jag tycker att folk borde uppfatta varningssignalerna. Kalla läppar och frusna smekningar. Men Stockholmsvintern gör alla kalla. Och alla vill ha värme. Vissa mer än andra. Viruset smittar vidare och Stockholm blir kallare en natt i taget. De vita äter inte, men de förbränner nästan inget heller. I början försökte vården behandla dem med dropp, men deras kroppar tog inte upp det. De fungerar precis som vanliga människor, tills de fryser för mycket. Tills de börjar få köldskador. Mörka fläckar på kroppen.

De vitas feromoner gör att vi alla är beredda att följa dem till världens ände. De har inte lika lätt att komma nära när köldskadorna äter upp deras kött och den avstannade blodcirkulationen ritar blåa ådernät på deras ansikten. Inte när de ser ut som bibelns leprasjuka utan fingrar, näsor och öron. När det händer är det enklare att stå emot och hålla sig tillräckligt långt borta från dem.

Men innan dess sminkar de över den vita huden med puder, underlagskräm och conceler. Rosiga kinder av rouge.

Jag har tigerbalsam i näsan. Det håller igång luktsinnet och skärper motståndet mot Daniels feromoner. Det räcker inte som skydd, jag vet att jag måste skaffa riktiga näspluggar så snart jag kan. Men även pluggarna isolerar bara en del. Läkare delar ut dem gratis, när de finns inne. Men pluggarna produceras för långsamt, tekniken är fortfarande omständlig. De är ofta slutsålda, tomma hyllor på apoteken. Allmänheten rekommenderas stanna inomhus, stanna hemma så mycket som möjligt, stänga av luftkonditionering och fläktar. Daniel är så kall nu. Börjar bli desperat efter värme, det syns i ögonen att han hungrar efter närhet. Han märker att jag är rädd för att komma nära, säger att han förstår. Tittar på mig med stora, sorgsna ögon. Jag flyr ut ur huset, åker in till stan för att träffa Lina.

Sitter på kafé Ritorno. Mitt bryggkaffe kallnar i koppen framför mig medan jag berättar att jag låst in Daniel i källaren. Hon frågar om han har funderat på att göra slut på det innan viruset har gått för långt. Jag ser hennes ansiktsuttryck. Medlidande och sorg. Hon vet att jag kan allt om hur viruset utvecklas. Han kommer att förändras och det kommer göra ont. Som ilningar i märgen. Han har bara några veckor kvar. Vill jag verkligen att han ska plågas? Hon säger det inte anklagande. Snarare neutralt. Som att hon redan ser honom som förlorad, hon har redan sagt sitt avsked. Hennes bästa vän finns inte längre. Lina säger ingenting mer. Hon behöver inte säga något. Jag kan inte se Daniel som hon gör, inte när jag har honom nära mig varje dag. Jag vet att bortsett från kölden är han som vanligt. Och han är min. Kanske vore det bättre om vi båda var smittade. Att bli kallare tillsammans. Bara stanna i källaren och hålla om varandra. Så att han slapp vara ensam.

Det är tyst i huset när jag kommer hem. För tyst. Inte ens någon musik från källaren eller brummandet av datorn. Jag smäller igen dörren. Bara tystnad. Jag går med nyckelknippan i handen bort till källardörren. Då ser jag det. Dörren är uppbruten. Inifrån. Plötsligt känner jag hans kalla armar omkring mig. Han lutar sin kind mot min, håller om mig bakifrån. Ömt. Pulsen stiger, jag känner mig nästan berusad. Har inte hunnit använda tigerbalsam för att skydda mig, tänkte göra det innan jag klev ner i källaren. Han stryker mig längst armarna, jag darrar och lutar mig mot honom. Jag vill inget hellre än att vara här med honom. Håller andan och försöker fokusera.

Klamrar handen om nyckelknippan tills nycklarna skär in i handflatan. Smärtan tränger igenom berusningen. Jag lyfter handen och slår nyckelknippan mot hans huvud så hårt jag kan. Han är inte beredd på det, släpper taget och pressar ena handen mot såret nycklarna slog upp. I den stunden flyr jag. Springer mot dörren, sliter upp den och fortsätter ut i nattmörkret. Hör honom ropa efter mig och be mig komma tillbaka. Hör honom kvida att han inte menade det. Att han fryser så mycket, att han bara behöver värma sig lite. Jag tittar inte bakåt, fortsätter bara springa. Han följer inte efter.

När jag når pendeltågsstationen står jag ute på perrongen och stampar för att hålla värmen. Nästan ingen här, bara en tonårstjej i en stor dunjacka och för mycket smink som står och röker. Jag noterar henne knappt. Tills jag känner hennes händer sluta sig runt halsen bakifrån. Hon håller hårt, fingrarna är iskalla. Försöker bända bort dem, men hon släpper inte taget. Jag känner i fickan och hittar en kulspetspenna. Tar ett grepp, bänder bort hennes ena hand och kör med all kraft in pennan i handflatan.

Hon skriker, svär och backar iväg från mig. Det borde börja blöda, men hennes hand är bara blekt, vitt kött med svarta fingrar. Det har gått långt. Jag håller pennan som ett vapen riktat mot henne.

Hon håller i handen, som om det gjorde ont. Men jag vet att det inte gör det, inget gör ont förutom kylan. De är avdomnade. Men hon lider av hålet i handflatan, för det syns att hon fortfarande bryr sig om sitt utseende. Lager av brunkräm, tjockt med ögonskugga och läppglans. Jag tar upp nycklarna ur fickan. Håller dem med alla de vassa ändarna utåt och ser att hon ryggar tillbaka ännu mer. Hon vänder sig om och springer iväg, lämnar mig ensam på perrongen. Fortfarande 14 minuter kvar. Jag hoppas att hon inte har vänner att ta hjälp av, känner mig utsatt på perrongen. Men allt förblir tyst och stilla tills tåget kommer.

Väl ombord på tåget tar jag upp mobilen och ringer polisen och anmäler Daniel. Att han har rymt. En lugn kvinnlig röst i andra änden svarar. Hon säger att det är vanligt att de rymmer. Att de kommer efterlysa honom direkt. Det dröjer nog inte länge innan en patrull hittar honom, han har trots allt fotboja. Hon uppmanar mig att inte oroa mig. Att polisen rycker ut på registrerade fall och att de är snabba. Att han registrerade sig betyder att han inte vill skada andra, att han förstod vad smittan kan orsaka. De kommer ta in honom till karantän, de skickar ett sms när de hittat honom.

Hon låter så lugn. Jag förstår inte hur hon kan låta så lugn. Det hon kallar karantän har ett annat smeknamn i media. Slutförvaringen. Polisen kan vara hur snabba som helst, men smittan fortsätter spridas.

Jag åker in till stan med pendeln, tar in på ett hotell vid T-centralen. Får låna en mobilladdare i receptionen. Vaknar av ett sms bara några timmar senare. De har hittat honom, han är intagen på gamla Kronobergshäktet. Besökstider vardagar 9-11, stängt på helgerna.

Jag står utanför porten när de öppnar på morgonen. Visas in till besöksrummet. Glasskiva mellan oss ända upp till taket, separat ventilation. Ingen möjlighet för hans feromoner att påverka mig. Han ser liten ut bakom glaset. Jag lyfter luren, ser hur han gör det samma. Först sitter vi bara tysta och tittar på varandra, hör varandras andning. Till slut säger han att han är ledsen för vad han gjort. Att det enda han kunde tänka var att han aldrig skulle bli varm igen. Han ber mig få ut honom från förvaringen. Hans ansikte har mer blå ådring nu, ett tunt nät över kinderna och pannan. Jag lägger handflatan mot glaset, det är kallt, lika kallt som hans hud har varit de senaste veckorna. Jag säger att det är för sent, att jag inte kan få ut honom. Han börjar gråta. En torr, hulkande gråt utan tårar. Jag sitter med handflatan mot glaset och ser på honom, min frusna pojkvän.

Jag fyller i blankett efter blankett. Något om ansvarsfrihet. Ett dokument om tystnadsplikt. Sedan ordnar vi en överföring av 30 000 kronor. Det är mycket pengar, men inte mer än vårt gemensamma sparkonto kan klara av. Jag är förvånad över att pengarna inte ens är en muta. Pengarna går direkt till brottsofferfonden. Det hela tar mindre än en dag. De behöver varje plats tillgänglig i häktet nu. Till att förvara alla de vita. Det är inte många som har någon som hämtar dem. De behöver utrymmet för alla de vita som ingen är beredd att betala för att få hem.

Jag hämtar inte Daniel direkt utan köper näspluggar först. Den dyraste sorten. Och ringer en låssmed som sätter starkare lås på källardörren. Sen tar jag tid på mig och gör mig i ordning. Tvättar håret, sminkar mig och tar på parfym. Byter till en svart kjol och en ren t-shirt. Så att jag ska vara fin när han kommer hem.

Det ringer på dörren. Två poliser eskorterar ner honom i källaren. När den ena polisen är på väg ut genom dörren stirrar han på mig. Skakar på huvudet. Frågar varför jag vill ha hem honom. Det kommer att bli hårt, jag förstår inte hur ont han kommer att ha, säger han. De har svårt att få folk att hålla sig lugna i häktet. Han säger att de har tillräckligt många vitingar ute på gatorna redan nu. Att jag inte borde bli en av dem.Jag vet inte vad jag ska svara. Polisen har ingen elak blick, snarare något slags trött medlidande. Han klappar sin kollega lätt på axeln för att markera att det är dags för dem att röra på sig. Och går ut genom dörren. Jag låser upp källardörren och tar ett djupt andetag, försöker samla mig. Jag hör hur Daniel har börjat spela musik i källaren. The Smiths. “And if a ten ton truck kills the both of us, tonight by your side is such a heavenly way to die.”

Går ner med trevande steg. Han har tagit på sig en stor tröja som får honom att se yngre ut. Som en blek och rädd tonåring sitter han hopkurad i soffan med armarna över bröstet.
Utanför huset är det mörkt. Fredagskväll och tomt. Vi har elementen på högsta värmen och han har flera lager filtar på sig. Jag svettas. Kramar hans hand och känner hur han kramar tillbaka. Fingrarna är kalla. Han har en stickad mössa på sig. Vi lyssnar på radion, TT rapporterar att myndigheterna uppmanar att alla håller sig hemma. Dagis och skolor har stängt. Alla som kan uppmanas jobba hemifrån. Alla som har lantställen flydde till dem redan när de första rapporterna kom, så det råder inget trafikkaos nu. De som flydde återvände aldrig till stan, de väntade ut katastrofen. De kommer få vänta länge. De vita finns redan i hela Europa. Hade myndigheterna velat hindra smittan borde de ha blockerat gränserna mycket tidigare. Folk flyr redan från området, på alla sätt de kan. Tack vare EU var de inre gränserna redan raderade. Smittspridningen gick enkelt. På ett eller annat sätt kommer smittan försvinna naturligt. Eller så hittar de ett botemedel. Frågan är bara hur lång tid det tar.

Daniel vill inte ha mat. Jag tvingar honom att äta kex och dricka juice. Han blir värre under de kommande dagarna. Jag ser hur han vitnar. Men han låtsas inte om det och sjunger med i radions jullåtar. Blinkar åt mig när han sjunger ”I´m dreaming of a white christmas”. Jag försöker le, men är nära gråten. Försöker att inte tänka för mycket. Försöker att bara tänka på oss, att vi åtminstone har den här tiden tillsammans. Men det är svårt. Han klappar mig på kinden. Jag rycker till, kan inte låta bli. Som att bli smekt med en isbit. Ser att han blir sårad, men försöker verka som att det inte är någon fara. Små kristaller av rimfrost runt ögonen på honom. Det närmsta han kommer gråt nu.

På nätterna ber jag till Gud. Jag som aldrig trott på sådant. Käre gud, om du kan lyssna på människor i allt det här kaoset, kan du bota honom? Han betyder mycket för mig, jag vill inte förlora honom. Och jag vill inte se honom lida. Han förtjänar inte det här. Det är många som inte förtjänar det, men jag är självisk. Jag bryr mig inte om de där andra. Han är den enda jag bryr mig om. Mer än allt annat. Snälla, bota honom. Jag får inga svar. Förväntade mig inga heller. Men jag fortsätter att be inuti mitt huvud. Det finns inte mycket annat jag kan göra.

Daniel säger att han mår bättre. Han ser inte bättre ut. Han ser ut som en skugga. Efter några dagar i källaren får vi inga nyheter längre. Elen stängs av. Det sista vi hörde var att viruset började spridas snabbare. Utan el finns det inga nyhetssändningar att slaviskt följa på datorn eller tv:n. Ingen delar ut tidningen.
Jag försöker ringa pappa, men kommer bara till hans mobilsvar. Det finns ingen annan att ringa, jag vill inte prata med någon. Daniel äter nästan ingenting och jag slutar tvinga honom. Eftersom han inte äter räcker maten längre. Jag lagar mina middagar på ett trangia-kök som fanns i källaren efter en fjällvandring. Äter mig igenom skafferiet, ransonerar så mycket jag kan. Jag vet inte hur länge jag måste få det att räcka. Jag vill inte gå utanför huset. Vet inte ens om det går att få tag i något därute. Vet inte hur illa ställt det är ute i verkligheten. Vår värld är här mellan husets väggar. Inget annat spelar någon roll.

Vi läser böcker i det svaga skenet av värmeljusen från Ikea som vi aldrig trodde skulle gå åt. Spelar kort, yatzy och backgammon. Han försöker spela låtar för mig på sin gitarr med stela fingrar. Kämpar sig igenom låtutkasten tills han ger upp. Till slut nynnar vi på låtarna istället och spelar in dem på våra mobiler innan batterierna dör. Minnen åt mig när han är borta.
Han har ont. Det blir värre och värre. Ingen av oss har längre något hopp om att det ska komma ett botemedel. Jag måste hela tiden hindra mig själv från att komma för nära, det är utmattande.

På nätterna sover jag på övervåningen och han i källaren med låst dörr. Jag har flera lager kläder på mig och dubbla täcken, men fryser ändå så jag skakar av vinterkylan. När jag väl somnar är jag som död. Drömmer inget, det är bara ett befriande mörker. Daniel och jag pratar inte om att jag kommer att överleva och han dö. Det skulle förstöra illusionen som vi klamrar oss fast vid, att allt är precis som det ska vara.

En morgon när jag kommer ner i källaren rör Daniel sig inte. Han är kall, men det är han alltid. Jag förstår inte. Skakar honom varsamt, men han reagerar inte. Ögonen är öppna.
Jag går uppför trappan, öppnar ytterdörren och går ut på farstun. Andas kall morgonluft som sticker i lungorna. Gatan utanför är tömd på folk och bilar. Det är tyst och öde, jag ser inga ljus någonstans. Det är som att jag är den enda som finns kvar.

Jag försöker förstå att han är borta, men det går inte. Försöker föreställa mig ett liv utan honom. Stänger in mig på övervåningen och sover. Dagen går, jag lämnar knappt sängen. Jag vet att jag måste försöka göra något. Försöker att inte tänka på att han ligger därnere. Jag kan inte låta honom ligga i källaren och ruttna. Men just nu klarar jag inte av att hantera det. Jag vaknar av att kommer elen tillbaka. Jag märker det för att taklamporna tänds. Det får mig att piggna till lite. Jag går ner och mikrar vatten i en kopp och gör en pulversoppa. Sätter mobilen på laddning av ren vana. Tuggar på en bit knäckebröd och dricker soppan utan att känna smaken, bara varmt mot tungan.

När jag startar mobilen har jag fem meddelanden och flera missade samtal från pappa. De skickades för flera dagar sen. Läser det första.

”En kollega ringde från Smittskyddsinstitutet. De har isolerat viruset och tror att de har ett botemedel. Ta er till Karolinska Institutet så fort ni kan, innan nyheten sprids. Säg att jag skickat er. Jag ska försöka ta mig ner med mamma, hoppas bensinen räcker. Ring mig. Kram.”

Lyssnar inte på meddelandena i mitt talsvar och läser inte resten av sms:en. Jag börjar gråta. Kan inte sluta. Ligger på golvet och kramar mobilen och gråter.

Jag loggar in på datorn. Möts av en värld som jublar över det snabbverkande botemedlet. En värld som är fylld av hopp. En värld som sett undergången och lyckats undfly undan den.

Han levde fortfarande när botemedlet kom.

Jag läser alla artiklar jag kan hitta.

Ser varje nyhetssändning på tv:n i flera timmars tid.

Sedan går jag upp till badrummet. Fyller badkaret med hett vatten som tränger undan all kyla. Plockar fram rakbladen.

Signaturmelodi

Ni har hört “De vita” av Boel Bermann, en författare i skrivarkollektivet Fruktan, uppläst av Sara Bergmark Elfgren. Därmed är veckans Creepypodden slut. Men du kanske har ett minne av en gång då det – på något av alla upptänkliga sätt – var för sent? I så fall, skriv om det i ett mejl som du skickar till creepypodden@sr.se. En tröst kanske är att åtminstone få berätta om det.

Nå, vi hörs igen om två veckor. Creepypodden produceras som ni vet av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.