Avsnitt 97: Anomalier
En anomali är en avvikelse från det normala. Begreppet kommer från grekiskans an, vilket betyder ej, och homalos, som betyder jämn. Det beskriver en orimlig företeelse eller ett orimligt förhållande, något som händer på en plats där det inte borde hända eller på ett sätt det inte borde kunna hända på, en sak på fel plats eller en plats på fel sätt. Ni har säkert upplevt en och annan anomali i era liv – något som legat där det inte ska, en person som sagt något som fått er att haja till.
Historiska anomalier finns det gott om, såväl urgamla som lite nyare. För 4 500 år sedan, till exempel, förändrades den europeiska befolkningens genuppsättning plötsligt dramatiskt. Någonting, en unik händelse eller en kort period av stor dramatik, ledde till att ett släkte försvann och ett annat tog vid. Vi vet än idag inte vad. Några hundra år före Kristi födelse tillverkades den så kallade Antikytheramekanismen, en avancerad astrologisk kalender som föregick klockans uppfinnande med tusen år och som hittades i ett urgammalt vrak på Medelhavets havsbotten. Den bestod av 37 kugghjul och förbluffade världen när den fulla vidden av hur avancerad den var avslöjades. Och på 1100-talet lade en amerikansk urinvånare i Maine ett norskt silvermynt i en lerkruka, som när den hittades tvingade oss att fråga oss om inte vikingarna hade kontakt med de som levde i Amerika då.
Det finns mer samtida händelser som går att klassificera som anomalier också. I mars 1876 började det plötsligt regna köttbitar över orten Rankin i Kentucky. I flera minuter fortsatte det: fem till tio centimeter stora bitar rött kött föll över människorna. En av köttbitarna har sparats i formalin, och finns att se i en glasflaska på ett universitet i Lexington, Kentucky. Ingen vet än idag varifrån köttet kom, eller vilken varelse det tillhört. Och apropå regn: i augusti 1994 regnade det gele över Oakville i Washington. Små klumpar av en genomskinlig, geleartad substans, stora som halva riskorn, föll över en farm utanför staden. Efteråt blev människor yra och illamående, och en doktor som analyserade klumparna fann att de innehöll mänskliga vita blodkroppar. Varifrån de kom vet vi inte heller.
Och en natt i februari 2016 hördes plötsligt ett högt, mekaniskt tjutande i Forest Grove i Oregon, USA. Det var så högt att människor vaknade, och det pågick i flera minuter åt gången, men ingen har kunnat förklara det. Människor spelade in ljudet på sina telefoner, med gapande munnar, och den som hör hur det låter känner nog en bråkdel av den förvirring och skräck man kände där i Forest Grove den där natten…
Signaturmelodi
Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och idag ska vi i två historier granska detta med anomalier: sådant som sticker ut eftersom det inte egentligen ska kunna hända.
Den första berättelsen vi ska berätta kommer från forumet 4chan, där den först dök upp någon gång innan 2012. Dess historia är brokig och okänd, och delar av storyn har spridits som skärmdumpar i sig, men det vi tror oss veta är att någon, någon gång, gick på 4chan och publicerade den i sin helhet. Berättelsen handlar om en serie fotografier som dykt upp på ett oväntat sätt. Om ni vill titta på bilderna samtidigt som ni lyssnar så kan ni leta upp Creepypodden på antingen Facebook eller Instagram, vi heter Creepypodden på båda ställena. Där finns bilderna, så ni kan titta på dem samtidigt som ni lyssnar.
Historien “Anomalier” läses av Ludvig Josephson:
Jag ska från början vara tydlig med att jag är ny här, så ha tålamod med mig om jag inte verkar kunna eran etikett eller era regler. Det var en vän som tipsade mig om det här forumet, efter att jag visat honom en samling bilder och en vidhängande historia som jag snubblat över. Han trodde det skulle passa här, men för att vara helt ärlig – och även om jag precis kommit hit – verkar det här snarare vara en samlingsplats för galningar än något vidare seriöst “forum för utforskane av det övernaturliga”. Nåja. Jag vill publicera det här någonstans, och jag vill göra det anonymt, av anledningar som kommer framgå. Jag begår ett brott genom att göra det, men om jag förstår det här stället rätt kommer ändå min tråd försvinna om någon dag så med lite tur kommer jag undan ansvaret för det.
Så här är det. Jag är redaktör på en litet förlag någonstans i U.S.A. Jag tänker inte säga vilket. Jag tjänar inte så mycket pengar, men jobbet är lätt och jag gillar mina kollegor. Det mesta vi publicerar är så kallade coffee table-böcker. Sådana du bläddrar igenom när du sitter i ett flådigare väntrum eller hemma hos en gammal rik släkting, och som du aldrig i livet skulle läsa pärm till pärm. Historieböcker om vissa städer eller länder som säljer bra i lokala souverniraffärer, kartböcker och biografier. Vissa museer låter oss producera och trycka deras kataloger. Den sortens böcker. Det är inte alltid spännande, men det går rätt bra för oss och bara det är bättre än för många andra i den här branschen just nu.
Eftersom vi har varit med ett tag är det ganska många historienördar och självutnämnda experter som känner till oss. Människor som tror sig vara – och säkert är – bäst i världen på pytteorten Skitmålas historia eller något extremt smalt fenomen hör av sig med manus utan att vi efterfrågat det, och ibland dyker det upp skivor och USB-minnen med stora samlingar fotografier tagna av människor som aldrig borde rört en kamera. Eftersom vi är så små, och inte har en särskild redaktör för jobbet, brukar vi turas om att granska och gå igenom högen av insänt material.
Sällan men ibland hittar vi något vi faktiskt tycker om tillräckligt för att visa resten av kollegorna, och då är det förläggaren själv som har sista ordet. De senaste nio månaderna har jag jobbat tämligen oavbrutet med en bok som alla på jobbet kände rätt starkt för. Det var en annan redaktör som hittade materialet i just högen av insänt material. En gubbe hade hört av sig från ingenstans och erbjudit oss möjligheten att publicera hans unika bildsamling, förutsatt att vi behandlade den med den respekt han tyckte den förtjänade.
Det han ville kalla boken var “Anomalier”. Det vill säga, något som sticker ut från det vanliga och har något oförklarligt över sig. Bilderna han skickade in föreställde alla anomalier av olika slag, och de flesta av dem var tagna under 1900-talets första hälft.
Det här är – som sagt – inte den sortens material vi brukar publicera, men det urval av bilder han gett oss var rätt starkt, och efter att ha sett resten, hört deras bakgrundshistorier och förstått att allt var tidigare opublicerat, kände vi oss säkra på att det skulle bli till en bra bok. Formatet tänkte vi oss som enkelt och stilrent, med mycket vita ytor och tomrum. Varje foto skulle tryckas upp i hög kvalitet på högra sidan i uppslaget, och sidan efter skulle rymma ett par rader som berättade om och beskrev bilden. Vänstersidorna skulle vara tomma.
Ända från början var gubben mer eller mindre en mardröm att jobba med, och det drog ut på tiden då han vägrade skicka mig mer än en bild i taget. Han sände en bild i ett rekommenderat brev, jag fick det och scannade in det, och sedan skulle jag skicka tillbaka det. Först när han fått det igen skickade han nästa. Han verkade tro att hans samling var extremt dyrbar, och var rädd på gränsen till paranoid att förlora den, varför han inte vågade släppa bilderna mer än en i taget. Till slut blev kostnaderna bara för brevskickandet högre än om jag bara helt enkelt hade packat en scanner och en dator och flugit hem till gubben.
Vi hade tagit oss kanske en tredjedel genom arbetet när gubben drog undan mattan under våra fötter. Någon hade erbjudit honom en stor summa pengar, mer än vi lovat honom för boken, under förutsättningen att projektet upphörde och bilderna hölls borta från allmänheten. Vi krävde ett möte, reste och träffade honom och försökte resonera med honom, och efter att vi charmat honom och smickrat honom med allt beröm han skulle få från akademiker när boken väl kommit ut verkade han kanske ha ändrat sig. Men sedan åkte han hem igen, och vände på en femöring: flera dagar tillbringade jag och min chef med att bli utskälld av honom över telefon. Han krävde att boken skulle skrotas.
En jurist skickades fram, som pekade på någon skitklausul i kontraktet för att få det underkänt, och han hotade med stämning som skulle innebära vår undergång om vi fortsatte arbeta med boken. Som lök på laxen skickade hans jurist en liten finnig och irriterande IT-kille som gick igenom våra datorer och såg till att allt var raderat. Eftersom det mesta av materialet fanns på min dator, och jag lagt mest tid på projektet – flera månader – var det nog för mig det hela kändes jävligast. Jag har varit bitter sedan dess. Någon nytta borde komma ur allt arbete jag lade ner.
Det är skälet till att jag är här nu. Jag har tyvärr inte kvar de högupplösta inscannade versionerna av bilderna, men när vi skissade upp boken sparade jag utkasten till beskrivningar av 14 bilder, samt bilderna i lågupplöst format, på min egen hemdator. Inlagan i sin helhet var alldeles för stor att jobba med på min egen dator, särskilt eftersom det mesta jag gjorde var att pyssla med typsnitten och layouten, så bilderna behövde inte vara i original förrän vi skulle ta fram slutversionen. Efter bråket med juristen och IT-killen åkte jag hem och kontrollerade att den fanns kvar, varpå jag sparade den som en PDF och delade upp det i texter och bilder. Och nu kommer det komma er till godo.
Jag ska vara tydlig med att jag inte säger varken bu eller bä vad gäller dessa bilders autencitet, eller beskrivningarnas sanningshalt. Jag är inte här för att övertyga er om att de är på riktigt. Jag är här för att någon vill att ni inte ska få se dem, och att jag inte håller med denna någon.
Bild 1 av 14
Eldsvådan i CollinwoodDet här är den sista kända bilden tagen i Lake View School i Collinwood, Ohio. Skolbyggnaden förstördes i en omfattande eldsvåda den fjärde mars 1908, och 172 elever, två lärare och en brandman dog. Branden startade när en takbjälke antändes av ett upphettat ångrör.
Flera flyktvägar blockerades av elden, och panik och rusning utbröt. Många stängdes in i en trappa, där de sedan kvävdes och brann inne. Andra förlorade livet då de hoppade genom fönster på andra och tredje våningen. Alla på denna bild dog, utom en lärare som hette Olson, längst bak till höger. Skuggskepnaderna i bilden är ännu inte förklarade.
Bild 2 av 14
Charlie Noonans sista intervjuCharlie Noonan var en amatörfolklorist som reste genom södra och sydvästra Förenta staterna under 1900-talets första år för att samla sägner och spökhistorier. Enligt hans fru, Ellie, träffade Charlie en gång en bonde i Oklahoma som berättade om en konstig kvinna som bodde ensam borta i ett ensligt hus i statens märkliga, utstickande landtunga mellan Kansas, Colorado och Texas.
Bonden påstod att kvinnan inte alls var någon människa, utan någonting annat, en varelse som dolde sitt verkliga anlete i sjalar och aldrig gick någonstans utan en stor och skrämmande hund. Noonan lockades av den berättelsen, och åkte västerut för att försöka leta upp kvinnan. Det var sista gången han sågs.
Ellie Noonan kontaktades några år senare av en pantbanksanställd från Tulsa som kom ihåg historien om hennes makes försvinnande. Bankmannen hade hittat Charlie Noonans namn inristat på en kamera, som en belånad person lämnat hos honom i pant och sedan aldrig hämtat ut. Efter att ha fått kameran framkallade fru Noonan dess bilder i hopp om att hitta en ledtråd till vad som hade hänt med hennes make. Det här var den enda bilden som fanns på rullen. Tyvärr antecknade Charlie Noonan varken den exakta platsen han reste till eller namnen på den bonde i Oklahoma som berättat historien.
Bild 3 av 14
John Ulsteds dödDetta profetiskt skadade fotografi visar soldater ur den regimentala färgvakten i Nordstatsarmén, en månad innan den gick i strid vid Antietam i september 1862.
Mannen längst till höger hette John Ulsted, och under striden träffades han av en kanonkula och fick halva huvudet och högra armen avskjutet. Exakt när bilden fick dessa skador är okänt.
Bild 4 av 14
Yxmannen i New OrleansÉdouard Martel var en föga framgångsrik fransk fotograf och uppfinnare som reste runt i U.S.A under 1900-talets första två decennier för att skapa intresse kring och hitta investerare till hans senaste uppfinning, en självutlösare och exponeringsratt till den populära “Brownie”-kameran som Kodak sålde. Under sina resor tog han tusentals bilder för att testa och förfina utrustningen.
Han brukade gå upp i ottan, sätta upp en kamera med självutlösning gömd i ett gathörn i den stad där han för tillfället befann sig, och sätta sig på ett fik eller en restaurang i närheten för att på så vis ta stadsbilder i vardagen. De bästa bilderna han på detta sätt tagit samlades i den enda utställningen Martel någonsin fick göra, i Paris 1924. Martel dog fattig och utblottad 1955, och fotografisamlingen gick i arv till hans dotter Jeanne som gick igenom lådorna. Då hittade hon den här bilden, tagen i New Orleans morgonen den 28 oktober 1919, bara några timmar innan Martel steg ombord på en ångare och reste hem till Frankrike igen.
Martel hatade enligt uppgift rörelseoskärpa i sina bilder, då han trodde det gav ett dåligt intryck av hans optik. Eftersom den här bilden blev oskarp sorterade han troligen bort den, och missade därmed den viktigaste bilden han tagit i hela sin karriär.
Bara någon timme innan den togs hade den ökända och än idag okända seriemördaren känd som yxmannen i New Orleans begått sitt sista mord, då han högg ihjäl Mike Pepitone i sitt eget sovrum och sedan försvann innan Pepitones fru upptäckte kroppen. Kan den här bilden föreställa honom, på väg in genom dörren till sitt hem? Det är omöjligt att säga, men bilden skulle i så fall emotsäga den tidens rådande sanning: att bara en svart man kunde vara kapabel till sådant barbari.
Bild 5 av 14
Kryptiden i Grand CavernDen här bilden togs 1895 av amatörgrottutforskaren Oren Jeffries då denne utforskade en icke kartlagd del av grottsystemet Grand Caverns i sydvästra Virginia. Vid tillfället experimenterade Jeffries med kameror med långa exponeringstider, i ett försök att se om man kunde få till bra bilder i den totala avsaknad av dagsljus som gäller nere i grottorna. Han brukade sätta sig på marken, släcka sin lykta, och sedan låta linsen till hans hemmagjorda lådkamera vara öppen så länge han stod ut i mörkret.
Under ett av dessa försök hörde han någonting röra sig längre ner i grottan. Förfärad tände Jeffries en av blixtlamporna han använde då han tog vanliga bilder, och i en intervju med den lokala tidningen skulle han sedan berätta att han då såg tre “människoliknande” varelser titta på honom från skuggorna längre ner. Han flydde och slutade inte springa förrän han kommit upp ovan jord, och först flera dagar senare återvände han i sällskap av tre andra män för att hämta kameran. Det här är vad som fastnade på filmen.
Bild 6 av 14
Tvillingarna HarlowEvergreen Park utanför Chicago, Illinois, 1938. Billy och Stevie Harlow satt i framsätet med mamma Tammie när deras Ford frontalkrockade med en Chrysler. Efter krocken kastades deras bil över vägen och kolliderade med ytterligare två fordon.
Tammie Harlow överlevde kraschen, men de två pojkarna kastades framåt genom vindrutan och dog omedelbart. En fotograf från lokaltidningen tog denna bild, då räddningsarbetare frenetiskt försökte rädda livet på John Downing, föraren i Chryslern. De två små skuggorna uppe till höger i bilden har inte kunnat förklaras.
Bild 7 av 14
Tragedin i familjen SorrensonFamiljen Sorrenson var danskar som invandrade till U.S.A någon gång mellan 1905 och 1906. När de anlände till Missouri och upprättade en farm där hade de bara sonen Anders, som på bilden sitter på en åsna. Hans yngre tre syskon föddes i U.S.A, och hette Simone (i mitten), Frikke (till höger) och Mathilde (i vagnen). På bilden syns alla fyra, bara några veckor innan tragedin.
De tre äldsta barnen lekte tydligen slott i ladan, och måste ha somnat i halmen. Deras pappa, Niclas, tryckte då ner en högaffel och skakade barnen så illa att de dog. Deras skador ådrog de sig på samma platser på kroppen där bilden blivit vikt.
Den yngsta dottern Mathilde var i stugan med sin mamma när olyckan inträffade. Enligt sonen till en granne till familjen dog åsnan som Anders rider på på bilden senare i en grotesk olycka, när den fastnade i taggtråd och i kampen att befria sig mer eller mindre högg av sitt eget huvud. Den sista detaljen kan vara hörsägen.
Bild 8 av 14
Viola Peters andeViola Peters var en ungmö från en fin familj som bodde ensam i den lilla lantliga staden McCaysville i Georgia. Hon var omtyckt. Hon donerade frikostigt till den lokala baptistkyrkan, till soppköket och till hemmet för föräldra lösa barn. Särskilt under depressionen var alla dessa institutioner i princip helt beroende av hennes generositet.
I juli 1935 mördades Viola av en luffare vid namn Tom Cullin. Cullin hade arbetat en kort period vid ett närliggande kopparverk, men efter mordet på Viola bodde han kvar i hennes hus i sjutton dagar, med hennes lik kvar i huset. När han fångades och spärrades in samlades ortens befolkning i en mobb, stormade fängelset, tog med sig Cullin till den gamla bron över floden Toccoa och lynchade honom där.
Den här bilden togs av Garrett Killian, som bevittnade lynchningen, och när den ett par dagar senare publicerades i tidningen The Atlanta Constitution skapade den uppståndelse. De flesta som såg den ansåg att Viola i anden varit med vid lynchningen, och kanske givits ro. Några andra, de mest sjuka och depraverade, trodde Viola hemsökte Cullins döda kropp för att en sista gång få se sin enda älskare.
Foto 9 av 14
Sarah Eustaces spökeDanvers State Hospital, tidigare ett dårhus vid namn Danvers State Lunatic Asylum, var ett psykiatriskt vårdhem byggt 1874 enligt de då gällande Kirkbride-riktlinjerna. Det förlades till vad som då var en ödslig plats i det lantliga Massachusetts.
Som alla Kirkbridebyggnader var det känt för sin gotiska arkitektur och sina föråldrade metoder för att behandla sinnessjukdom. Det brukar sägas att det var på Danvers den prefrontala lobotomins föddes. Det är dock inte det enda skälet till Danvers ökändhet. Byggnaden inspirerade H.P. Lovecraft till det fiktiva Arkham Sanatorium, som han sedan skrev om i flera berättelser, och som i sin tur inspirerade till Arkham Asylum i DC:s Batman.
Kultskräckfilmen Session 9 spelades in på Danver. I filmen utnyttjar man det långa nätverket av tunnlar under anläggningen, och det är ingen slump: ryktet säger att de intagna på vårdhemmet fortfarande hemsöker dem. Den mest kända historien är om Sarah Eustace, en patient som flydde 1955 genom att smita ner i tunnlarna. Man stängde ner hela vårdhemmet och sökte genom tunnlarna i en vecka, men hittade henne aldrig. Man utgick från att hon dog där nere, ensam och smutsig, av törst eller hunger.
En sjuksköterska som hette Gail Malloy blev mer eller mindre besatt av fallet Eustace, och tillbringade sina lediga timmar på vårdhemmet med att leta genom tunnlarna efter spår av henne. Någon kropp hittade hon aldrig, men en eftermiddag 1966 tog hon en bild som åtminstone antyder att Sarah Eustace än idag vandrar i de tomma gångarna under vårdhemmet Danvers.
Bild 10 av 14
Stevensons familjeporträttVarför skulle inte spöken kunna ha ett sinne för humor? Familjen Stevenson var välbärgad och anrik, med grunden i sina investeringar i den blomstrande industristaden Boston. Det här porträttet, som togs 1945, visar familjens äldsta och yngsta generationer sammanförda. I mitten sitter Emelia, som vid 102 års ålder kallades familjens matriark, och längst ut till höger sitter släktens yngsta nykomling – 18 månader gamla Ophelia.
Det familjen inte visste förrän bilden framkallats var att även en av släktens försvunna medlemmar dykt upp. James Pullman Stevenson (1835-1932), till vänster mellan systerdottern Ginny och kusinen Alfred, kändes omedelbart igen av några av de äldsta närvarande familjemedlemmarna. De mindes honom särskilt för hans fräcka och oändligt kreativa sinne för burdus humor.
Bild 11 av 14
Fru Yurnos försvinnandePå ålderns höst tog Josephine Yurno en kvällspromenad runt grannskapet där hon bodde, i Norwich, Connecticut, varje dag. Den 12 november 1935 gick hon hemifrån som vanligt, men kom aldrig hem igen. Stora grupper frivilliga gick ut på omfattande eftersökningar och polisen i Norwich lade ner mängder av energi på att hitta henne, men hon var spårlöst försvunnen. Inte en enda ledtråd fanns till var hon hade tagit iväg.
Tre år senare upptäcktes fru Yurno, sittandes på huk utanför en grannes hus, utan en skråma och i utmärkt form. Man frågade henne var hon hade varit, men hon förstod inte frågan. Hon hade inte uppfattat det som att hon varit borta. För henne hade det inte gått mer än någon timme sedan hon lämnade hemmet.
Genom hela sensationen och uppmärksamheten som följde betedde hon sig som att det bara var omvärlden som missförstått någonting. Trots att hennes familj, vänner och privatläkare rådde henne att genomgå en fysisk undersökning vägrade hon. Hon fortsatte leva som om ingenting hade hänt, inklusive de dagliga kvällspromenaderna. Hösten 1938 tog en granne den här bilden av henne. Rökmolnen från högarna av brinnande löv skapar en lämplig kuslig stämning.
Den 12 november 1940, exakt fem år efter hennes första försvinnande, försvann fru Yurno igen. Den här gången för gott.
Bild 12 av 14
Sally Yorks ödeEn arbetsplatsolycka 1912, på en bomullsplantage nära North Forks tygfabrik, ledde till att nioåriga Sally York dog. Händelsen var en av flera som ledde till att Keating-Owning-lagen stiftades 1916, den första barnarbeteslagstiftningen i amerikansk historia.
Från och med olyckan och ända fram till att fabriken stängde fyra decennier senare klagade anställda på att de stördes av märkliga ljud, rörelser och oförklarligt kalla platser under arbetet.
Fabrikens förmän struntade i dem alla fram till en bild dök upp 1932. Den togs när fabriken var julstängd och tom av den runtresande fotografen Benny Johnson, som hade sålt den till tidningen North Fork Gazette för tio dollar. Bilden fick skulden för att fabriken senare stängde, men det var nog i själva verket depressionens fel.
Bild 13 av 14
Lily Palmers ögonLily Palmer hade inte ens fyllt fyra när hon började uppleva vad hennes läkare skulle kalla “akuta fall av intryckshallucinationer”. Den här bilden, tagen av Lilys mamma Annette allhelgonakvällen 1952, visar enligt uppgift hur det såg ut när flickan fick ett anfall. Lily var ute tillsammans med sin filippinska barnflicka för att knacka dörr och samla godis när hon plötsligt började skrika och klösa sig i ögonen.
Det gick en stund innan hon kunde lugna sig nog för att prata sammanhängande, och då berättade hon att hon hade känt “saker kravla i hennes ögon”. Flera dagar senare, under ett ögonblick då ingen var i närheten, stack Lily ut sina egna ögon med en av hennes mammas strumpstickor.
Efter att ha legat på sjukhus en tid genomgick hon en psykiatrisk undersökning, och tillbringade sedan resten av hennes liv på olika institutioner – först Bellevue på Manhattan, och sedan på Rockland Psychiatric Center i Orangeburg. Där dog hon av en hjärtattack i mars 2001.
En av hennes vårdare på Rockland har bekräftat att Lily fortsatte genomlida dessa anfall livet igenom, och särskilt kring allhelgonaveckan. Flera gånger vädjade hon gråtande att personalen skulle hjälpa henne “få bort sakerna ur hennes ögon”.
Bild 14 av 14
TreenighetenDet här är en av de mest kända bilderna från historiens första atomexplosion. Det var i White Sands testområde, drygt fem mil sydöst om Socorro i New Mexico, den 16 juli 1945 som man imploderade en plutoniumladdning och därmed inveg atomåldern och det kommande upprustningskriget mellan U.S.A och Sovjet. Samma teknologi användes senare i atombomben “Fat Man” som släpptes över Nagasaki.
Det som länge bara har varit känt av en handfull personer är att den här bilden är beskuren. Originalet har aldrig visats för allmänheten, och nu är alla som sett den döda. Fotografen som tog bilden nämnde den vid ett tillfälle för bildsamlaren som ligger bakom den här boken, och sade att den skulle förbli hemlig tills fotografen bedömde att allmänheten kunde hantera vad den visade. Fotografen dog utan att offentliggöra bilden, så av allt att döma tyckte han aldrig vi var redo att se den i sitt original. Det är okänt om originalet finns kvar intakt någonstans.
Det sista ni hörde här, det var en intervju med J. Robert Oppenheimer, professor i fysik och en av forskarna som brukar kallas “atombombens fader”. I intervjun beskriver han hur det kändes, och hur de som närvarade reagerade, när de för första gången såg atombomben explodera över öknen i New Mexico. Han citerar en rad ur hindusimens episka mästerverk Bhagavad Gita, över två tusen år gammal: “Jag har blivit döden, världarnas förintare”. Jag tyckte det var ett lämpligt sätt att avsluta historien “Anomalier”, läst av Ludvig Josephson.
Nästa historia handlar också om anomalier, men här, idag, mitt ibland oss. Det är en lyssnarhistoria, skriven av lyssnaren Jonathan, som beskriver sitt ovanliga yrke. “Vi kallar oss jägare” läses av Michael Forsberg.
De flesta av oss vet ingenting. Om det beror på att vi saknar förmågan att förstå vad vi kan stöta på i vår vardag, eller om det beror på att vi helst inte vill inse det, vet jag inte. Kanske ligger det i människans väsen att bara bry sig om det som går att förstå, och att strunta i resten. Det gör att mycket helt enkelt göms i skymundan. Det är bäst så – för det mesta. Men ibland krockar vi med dessa naturens mer undangömda delar.
Många kan inte hantera det och babblar för högt om vad de råkat ut för, vilket är ett bra sätt att bli inlåst. Inte den mest optimala lösningen, men den fungerar för att bibehålla status quo. De få som kan hantera sina upplevelser rekryterar vi eller tystar ner.
Låt mig kalla den grupp jag tillhör för Jägarna, helt enkelt. Det räcker för att ge en tillfredsställande beskrivning av vad vi håller på, och det har en fin klang som kan inympa lite yrkesstolthet och kåranda. Vi är ett tiotal som jobbar med det här i Sverige och varje land har åtminstone någon slags motsvarighet till oss. Somliga organisationer – framför allt i tredje världen – är i privat regi men de flesta är liksom oss statliga. Det gör samarbete enklare över nationsgränserna och hjälper till att hålla det hela under mattan.
Officiellt lyder vi sedan tjugo år tillbaka under försvarsdepartementet. Förut tillhörde vi naturvårdsverket men så ej längre, eftersom vår verksamhet knappast inrymmer så värst mycket vård. När naturen blir farlig är den svår att vårda. En lite lustig detalj är att vi inte ens behöver anstränga oss särskilt hårt för att hålla verksamheten hemlig. Den är bara begravd under ett antal lager byråkrati och den som tittar närmare drar oftast slutsatsen att vi sysslar med eftersök, vilket faktiskt inte ligger så långt ifrån sanningen. Vi är sällan proaktiva utan skickas oftast ut först när något gått åt helvete någonstans, letar upp det och löser problemet.
Som ni förstår är det här inte något jag faktiskt får tala om. Även om verksamheten inte är hemlig på pappret så råder sträng sekretess och livslång tystnadsplikt. Men vid det här laget skiter jag i det, för mycket av det som gått åt skogen på sistone beror inte minst på just den rena okunskap som vi själva ligger bakom genom att hemlighålla vårt arbete. Själv har jag gjort det här i nästan trettio år nu. Jag vet vad jag talar om på ett sätt som de flesta av mina chefer och kollegor inte gör. De är för unga. För fokuserade på att hålla hemligheter. Kunskap kan, rätt utnyttjat, ibland rädda fler liv än fyra av oss Jägare på ett år.
Människor som är förberedda, som vet vad de kan stöta på, är mindre utsatta och har lättare att acceptera anomalierna när de inträffar. Det är därför historier från innan den industriella revolutionen är fylld av mystiska väsen, oknytt och motsvarande. Folk var mer ute i skog och mark samtidigt som kyrkan gav vad de såg ett sammanhang. Det var lättare att akta sig när man kände till riskerna.
Allt det har vi förlorat, och polisens lista över försvunna personer är fylld med namn på de som fått betala priset för det. Ni som ännu klarat er förtjänar en varning. Så därför kommer jag att berätta för er vad som finns där ute. Om ni nu inte tror på det eller bara väljer att lyssna är det åtminstone inte längre mitt fel.
Låt mig först förklara en sak. Naturen är anpassningsbar. Det är enkelt att tro att det du skulle se som oförklarliga fenomen bara finns på undanskymda platser. Så är emellertid inte fallet. Växt- och djurliv finns över hela planeten, och där växter och djur finns existerar även det andra. Jag kan garantera att någon av dem finns närmare än du tror, och då menar jag inte de råttor, insekter, spindlar, flugor eller andra djur du gör ditt bästa för att undvika i vardagen. Andra av de från den andra sidan försöker vara i fred, men när människan tar över allt mer mark i jakt på virke åt vårt civilisationsbygge stör vi dem så till den grad att ett möte blir oundvikligt.
Låt mig till exempel beskriva den vanligaste anledningen till att vi kallas ut. Officiellt heter fenomenet en byråkratisk radda siffror men vi Jägare kallar dem i vardagen Grävare. De påminner om en korsning av en mullvad och en mask och föredrar när allt är lugnt och stilla. De är mycket intelligenta, och bygger avancerade kolonier med hundratals individer. Dessa underjordiska samhällen som i det närmaste är att betrakta som underjordiska byar innehåller vad vi tror är lägenheter, torg och till och med affärer där de idkar byteshandel. Liksom oss har de även förmågan att föra information vidare mellan olika individer.
Vi kan inte kommunicera med dem – deras språk är inget vi påträffat förut och hittills har de bara upptäckts i Norden. Ovan jord överlever de inte längre stunder och är mycket känsliga för vibrationer, grävande och annat som hör den moderna civilisationen till. De är också anledningen till att det uppåt norr finns så många och vidsträckta nationalparker – så att de kan leva ifred.
Grävarna är egentligen inte farliga såvida man inte stör dem – men när man väl stör dem kan konsekvenserna bli fruktansvärda. De är duktiga på att hålla sig undan om de märker dig komma på avstånd men tro mig: du vill inte råka överraska dem. En ovanligt aggressiv koloni av Grävare tog sig allt närmare Luleå tills man 1958 beslöt sig för att anlägga ett skjutfält för Försvarsmakten mellan staden och Grävarnas koloni. De ständiga explosionerna och vibrationerna i marken har blivit en barriär som håller Grävarna på avstånd från staden. Samma taktik misslyckades i Kiruna som ligger för nära ett annat av deras samhällen. Just nu håller man på att flytta på hela staden – det var antingen det eller avslöja varför allt fler i staden blir angripna i natten.
Många är de som ute på sin hajk eller skogsvandring, utan att veta om det, har råkat störa dem, glömt att knacka i berget eller satt ner vandringsstaven lite för hårt och blivit angripna. Det är oftast då vi kallas ut, för att hitta de stackars satar som gått ut ensamma. Vi har en bra koll på var kolonierna finns och när ett försvinnande misstänks bero på arga Grävare skickar vi ut någon för att leta.
Ibland hittar vi dem i tid, oförmögna att röra sig och med djupa blödande sår. Alltför ofta kommer vi försent, när offret redan har förblött eller dött av vätskebrist. Då finns det inget att göra förutom att komma på en ursäkt. De överlevande är lite enklare att hantera – allt som oftast har de inte sett det som gav dem ett hårt slag i bakhuvudet och de kan enkelt övertalas att det fanns en stor trädgren som gått av i närheten. Att försöka hitta och neutralisera Grävarna som gjorde det hela är ett fullständigt slöseri med tid. Såvida inte man gräver ut hela området kommer man inte åt dem – om ens det.
Nu tycker ni kanske att det här låter fullständigt vansinnigt – att en livsform som utvecklat språk och egna samhällsbyggen hålls hemlig av myndigheterna med godkännande av flera olika regeringar? Det är fullständigt logiskt. Det fungerar helt enkelt eftersom att det måste. Hade Grävarna varit allmänt kända skulle de vara utdöda vid det här laget. Det finns tillräckligt många mordiska människor för att se till det. Evolutionära extremister oroliga över att de är nästa släkte att ärva planeten. Främlingsfientliga, som är övertygade om människans överhöghet, eller oroliga föräldrar som tror att Grävare ska dyka upp i sandlådan. Det är bättre på det här viset, och Grävarna är inte den enda arten som skyddas på det här viset.
Vi har flera internationella klassificeringar på det som faller inom vårt ansvarsområde, klassificeringar som utarbetats under möten mellan de olika nationella avdelningarna. S står för “Safe”. Den kategorin är i det närmaste ett skämt för just nu finns det bara en art i den kategorin. Det mesta som fanns där var för snällt, för godtroget eller för värdefullt för att någonsin kunna leva i en värld där det finns människor; det kan Skottland, USA, Kina och Indien intyga. Vi försöker att inte tycka illa om länder som misslyckats med att skydda djur i den här kategorin men om man som jag haft en lång karriär där man stött på alldeles för många obrydda idioter är det svårt.
Nästa klass är “W” eller “Warrants Caution”. Grävarna faller under den kategorin eftersom de ibland anfaller. Det är sant för det mesta på listan, men samtidigt anses varelserna här vara mindre farliga eftersom man oftast måste gå in i deras revir eller provocera dem innan något händer. Det är också den största kategorin där majoriteten av våra fall återfinns, alltifrån en svampsort som påverkar människans biokemi till olika vidunder som framför allt återfinns i havsdjupen. Mycket av det behöver vi inte ens hantera utan bara städa upp när någon stackare i sin okunskap snubblat över dem. Aktiva operationer mot Klass W är mycket sällsynta och större insatser sker nästan aldrig trots att det är nästan hundra olika livsformer.
Den näst största kategorin är D, vilket givetvis står för “Dangerous”. Den här kategorin är fylld med olika saker som du generellt mår bäst av att undvika. Med det menar jag att om du inte har rätt träning, rätt utrustning eller förberedelser är det mycket troligt att de dödar dig. De anfaller utan provokation och begränsas oftast bara av att de inte söker sig utanför sina respektive områden. Dessa brukar vi hantera i förhand om de kommer nära ett samhälle eller om de är flocklevande och bildat en stor flock. Eftersom listan på livsformer i Klass D rymmer nästan ett femtiotal och åtminstone trettio av dem kan finnas i Norden innebär de det mesta av vårt arbete.
En del av det arbetet kommer ifrån att D internt även kallas för Dårfinksmagnet. Vissa av dessa arter har observerats och det finns klubbar som envisas med att de faktiskt finns och därför gör misstaget att försöka leta efter dem. Som tur är misslyckas de oftast men ibland kommer de farligt nära sanningen. Då blir det ett jäkla arbete att första rädda dem från sin egen idioti och sedan försöka beslagta fotomaterial eller avfärda det som fejk.
Slutligen har vi en mycket mindre kategori – “E”. Exterminate. Utrota omedelbart. Detta är varelser som är så farliga så att de ska dödas till varje pris så fort de påträffas. I den här kategorin finns en mycket specifik sorts varelser – de som utvecklats till att ha människor som sitt främsta bytesdjur. Rent praktiskt brukar oftast Jägaren som hamnar inför någonting i kategori E tillkalla förstärkningar först, för att öka chansern att målet nedkämpas samt för sin egen överlevnads skull.
I Norden har vi bara haft en enda livsform under den här kategorin – en stor vattenlevande parasit som utsöndrar en speciell feromon som är oemotståndlig för människor. De lockar ut sin offer i vattendrag, där de drunknar. Sedan bosätter sig parasiten i kroppen och livnär sig på innehållet. Det intressanta är att när den väl har bosatt sig i en död människa så är parasiten helt ofarlig. Den kan enbart ta sig ut genom att äta och det tar veckor. Länge var det enklaste sättet att ta kål på en Strömparasit helt enkelt att fiska upp kroppen de bosatt sig i och bränna upp den.
Att skjuta den fungerar också men är svårare – de är visserligen stora men helt genomskinliga. Dessutom rör de sig mycket snabbt i vatten även mot strömmen så man får inte alltid en träff i nervklustret. Det gör det nästintill omöjligt att veta om man dödat den, så därför skjuter vi mot dem oftast bara för att störa deras jakt och skrämma bort dem från en människa som är på väg ner i vattnet.
De få människor som överlevt parasiten – oftast då andra funnits på plats och kunnat hålla fast dem innan de hoppar ner i vattnet – har berättat att de hallucinerat. De har tyckt sig se både formen av en gestalt vid vattnet och hört ett inre ljud, och båda har renderat dem oförmögna att göra annat än att gå mot vattnet och försöka ta sig till botten.
Den sista Strömparasiten utrotades från Nyköpingsån i Virå 1991 av Jägare med hörselkåpor och skyddsmask, men exemplar påträffades i den grekiska övärlden så sent som i 2012. Dessförinnan dödade de hundratals människor årligen i både mindre och stora vattendrag, sjöar och hav. Totalt finns det femton arter listade under E, varav hälften är utrotade och ytterligare två är så pass reducerade att de inte längre klarar av att upprätthålla en livskraftig population och beräknas dö ut.
För att hantera dessa hot har vi två verktyg. Det första är vapen. Under Naturvårdsverkets regi brukade vi få ut vanliga jaktvapen men dessa var ofta repetergevär och kunde inte leverera nödvändig eldkraft vilket gjorde att många av oss gick med i Hemvärnet för att få ha lite kraftigare saker tillgängliga. Det var så jag började bära en AK4, och när Försvarsdepartementet tog över så fortsatte jag helt enkelt med det. Det var i grevens tid för Hemvärnsmän slutade få ha vapen i hemmet strax därefter och det hade inte varit roligt att förlora vad jag anser är ett av mina främsta verktyg. Det finns inte mycket på jorden som överlever tjugo patroner 7.62 NATO i följd på nära håll.
Det andra verktyget är – som jag var inne på i inledningen – kunskap. Inte bara inlästa och praktiska kunskaper, typ att kunna identifiera det som håller på att gnaga på ett människoben, utan också att lära känna de händelser som faller inom vår jurisdiktion. Är det inte en akut nödsituation sköter vi det mesta själva utan att cheferna behöver fördela arbetsuppgifter – vi håller koll på fall från polisen, lyssnar på rykten och gamla spökhistorier. Sedan bestämmer vi oss för om det är värt att resa till platsen. Det sistnämnda beslutet brukar vara upp till magkänsla. Det kanske låter konstigt med tanke på hur mycket jag talat om kunskap, men jag har alltid ansett att god kunskap leder till god magkänsla och vice versa.
En person som inte kan lita på sin magkänsla har inget i den här branschen att göra. När du tvingas fatta snabba beslut, baserat bara på en aning eller ett intryck, är den avgörande. Den är kanske vårt viktigaste redskap, en evolutionärt utvecklad sensor som kan upptäcka när saker inte står rätt till. Det är därför du själv ska fly en plats om din magkänsla säger det, och lämna över uppgiften till oss att uppsöka den.
Som ni förstår har jag upplevt både det ena och det andra under mina år i yrket, och jag tänkte att istället för att berätta om när jag tillbringade en vecka i Smygehuk förföljandes en envis flock Victualer eller hanterade den färska kroppen av ett egentligen utdött monster som skickats in till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm så ska jag berätta om det mest skrämmande man kan vara med om. När man stöter på något helt nytt.
Det hela började som alla våra fall med en anomali: något som sticker ut helt enkelt. I det här fallet handlade det om att kustbevakningen rapporterat in att en segelbåt hittats på en av de mindre öarna i yttre havsbandet. I sig hade väl inte det varit tillräckligt för att väcka vår uppmärksamhet, om det inte vore för att kustbevakningsbåten som skickats för att ta reda på vad som hänt också hade återfunnits övergiven bara några tiotal meter bort från segelbåten. Den andra kustbevakningsbåten valde klokt nog att inte gå iland utan rapporterade händelsen och lämnade platsen. Min chef kände på sig att det här var något för oss, krävde och fick jurisdiktion för att hantera ärendet, och så fick jag uppdraget att utreda omedelbart.
Det här var bara några veckor efter att försvarsdepartementet tagit över vår verksamhet och de var ivriga att visa att de kunde ge oss mer understöd och materiel än naturvårdsverket. Vi erbjöds få låna splitternya automatkarbiner, G36:or från särskilda skyddsgruppen, specialgjorda uniformer och annat som skulle få oss att stå ut som en flod i öknen. Jag tackade nej till nästan allt och klädde mig i mörka kläder från fjällräven, och kontrollerade mitt vapen, min trofasta AK4. Slutligen packade jag ner en radio och en nödsändare samt vindskydd, mat och vatten för flera dagar i en stor ryggsäck.Man vet aldrig vad man kan stöta på ute på ett jobb, framför allt när uppdraget inte följer några tydliga mallar.
Skjuts till ön ordnades på en av Vaxholms kustartilleriregementes stridsbåtar och mina nya chefer hade satt ihop en historia om att jag var en soldat från underättelsebataljonen som skulle öva ensam. Soldaterna och besättningen på båten kastade många frågande blickar men tilltalade mig inte en enda gång förrän de lastade av mig och mitt bagage på ön.
Jag lämnade ryggsäcken och bagaget vid landningsplatsen; min prioritet var att söka av mitt omedelbara närområde efter möjliga hot. Ett dussin personer hade försvunnit på denna ö de senaste dygnen. Det är i sådana lägen man är försiktig. Det första ledet i den försiktigheten var att spänna på mig en skyddsmask ifall det fanns något luften. Jag trodde inte den skulle behövas, och i ärlighetens namn är masken rätt obekväm att ha på sig, men i min bransch tar man inte dumma risker. Med det gjort kontrollerade jag att det fanns en kula i loppet på automatkarbinen och att de två extra magasinen låg i jackfickan.
Jag anade oråd nästan med en gång då jag såg båtarna, och insåg att det här skulle bli något speciellt. Båda båtarna var fortfarande förtöjda och oskadda – absolut sjövärdiga. Där fanns dock inte ett enda spår av någon i besättningen. De mesta varelser vi skyddar mot och nedkämpar är våldsamma nog att lämna gott om spår efter sig. Jag hade väntat mig att båtarna skulle vara skadade och att det eventuellt skulle finnas kroppar eller åtminstone blod i närheten. Tomheten som istället mötte mig var underlig. Det fanns bara två förklaringar – antingen så kunde personerna inte ta sig tillbaka till båtarna eller så ville de inte. Samtidigt kunde jag inte förklara vart de då hade tagit vägen. Kobben var visserligen större än de flesta av småstenarna som stack upp i vattnen runt omkring, men att tolv personer inklusive tre kustbevakare skulle kunna hålla sig gömda där kändes otroligt.
Det var då jag såg den. Inte så långt ifrån båtarna, kanske rentav synlig från vattnet. En öppning i klippan. Inte speciellt stor men tillräckligt för att man skulle kunna tränga in där. Jag suckade. Mitt jobb har en del gemensamt med thrillers, inklusive att man inte sällan går ensam in i mörka utrymmen trots att det nästan aldrig en bra idé.
Jag tog fram ficklampan ur packningen och satte den i ett fäste över pipan på karbinen. Egentligen är fästet gjort för en bajonett men jag har lärt mig att improvisera. Slutligen tog jag fram min radio och rapporterade in mina upptäcker dittills till min chef. Han frågade om jag ville ha förstärkning men jag tackade nej. Grottan var inte stor nog för att flera skulle kunna agera effektivt. Jag lovade att jag skulle söka i max en timma och sedan rapportera in. Om jag inte gjorde det – vilket inte var otroligt med tanke på hur många som försvunnit hittills – skulle man samordna en större insats för att hantera hotet.
Jag tog ett dämpat andetag, tände ficklampan och tog mina första steg in i grottan. Av ren vana knackade jag tre gånger i berget trots att jag visste att det här inte var Grävare. De bosatte sig aldrig nära vatten. I dagsljuset som sipprade in i grottan såg jag att jag tittade på vad som nästan såg ut att vara en naturlig trappa av sten. Dess mjuka steg kunde ha varit resultatet av vattenflöden genom århundradena, men någonting i avstånden mellan avsatserna sade mig att någonting intelligent legat bakom den. Om den var av mänsklig hand var den välgjord: tillräcklig för att ta sig ned, men omärkbar för eventuella förbipasserande.
Tankarna ledde till en slutsats. Om det här var något konstruerat så var jag antagligen på väg mot något i kategori E. På kobbar i ytterskärgården finns det inte något större djurliv värt att jaga, så här ute kunde inte någon ha velat bygga en oskyldig källare på länge. Mitt grepp om karbinen hårdnade, och jag tänkte igenom mitt beslut att tacka nej till förstärkningen. Någon minut senare nådde jag sista trappsteget och lade en hand mot väggen för att stödja mig. Det var då jag upptäckte det. Det var inte halt. Både stenväggen och trappan var helt torra. Visserligen var de kalla, men inte blöta.
Det var en överraskning. Jag måste vara under vattenlinjen. Vatten sipprar alltid in i sådana här skrevor och grottor. Jag fortsatte framåt, genom en avlång tunnel som även den kändes för rak för att ha tillkommit naturligt. Det här var något designat, det var för mycket avsikt bakom allt. Samtidigt kunde jag inte skaka av mig en fascination, en stark lust att vilja fortsätta in, och jag insåg att jag blev manipulerad. Att någonting utanför rörde sig i mitt huvud.
Vad det än som gömde sig här var det intelligent. Den behövde inte ta till våld. Precis som en marulk på havsbotten använder sig av ett bete så var den här grottan ett enda stort bete. Jag stannade upp. Det kunde vara ödesdigert att fortsätta in. Men förstärkningen, om jag kallade på den, skulle ta för lång tid om det inte var nödläge. Efter någon minut höjde jag mitt vapen och fortsatte in i grottan.
Jag hade bara gått några minuter då den svängde av skarpt. Långsamt närmade jag mig hörnet och var noga med att gå nära motsatta väggen så att jag tidigt skulle få en överblick bakom hörnet. En skarp skugga dök upp på golvet när ficklampans ljus studsade mot den blanka stenväggen på andra sidan, och jag såg en gestalt stå rakt i min väg. Med fingret på avtryckaren och karbinen mot kinden siktade jag på den och såg att det var en människa.
Det var en kvinna med kortklippt rött hår, lite kortare än jag själv och kanske runt trettio år gammal. Ansiktet var insjunket och fårat med blodsprängda ögon. Hon var klädd i en av kustbevakningens uniformer som var smutsig men fortfarande hel. Alla hennes verktyg, inklusive pistol satt fortfarande vid bältet. Trots det härjade ansiktet kände jag igen henne från materialet jag gått igenom innan avfärd. Det var kustuppsyningsman Andersson. Vad som slog mig var hur alert hon såg ut.
“Välkommen”, sade hon med hes röst. “Vi har väntat på fler.”
“Du behöver komma med mig härifrån”, sade jag. “När vi fått dig bort från ön kommer vi tillbaka och hämtar de andra.”
Hon log och började väldigt försiktigt röra ena handen mot byxbenet. Ner mot hennes pistol.
“Stopp! Rör dig inte”, ropade jag, orolig för att hon faktiskt skulle försöka dra vapnet.
“Jag måste skydda den här platsen”, svarade hon. “Om du tvingar mig att skada dig är det bara ditt eget fel”, fortsatte hon med samma hesa röst och i nästa sekund nuddade hennes fingrar pistolen i hölstret.
Jag kunde inte ta den risken. Vad det än var som pågick här så var det en fara och även om det låter hårt så kan andras liv ibland behöva offras för att skydda den större befolkningen. Jag sköt av två skott rakt mot hennes bröst. Stora hål öppnade sig där jag träffat men jag såg direkt att något var fel. Såren blödde inte. Det fanns ingen färg där överhuvudtaget och hon stod fortfarande upp, som om hon inte ens känt att något passerat rakt igenom henne.
Hennes rörelse, som avstannat när hon genomborrades av mina kulor, fortsatte. Hon drog upp vapnet. Fort kastade jag mig åt sidan, precis innan kulorna slog in i väggen bakom platsen där jag nyss stått.
Snabbt försökte jag kravla mig bakåt. Jag behövde ta mig ut och slå larm men misstänkte att hon inte skulle ge mig en chans. Helt riktigt så kom hon runt hörnet med pistolen framför sig. Min AK4 kändes tyngre än vanligt när jag höjde den och tryckte av så många skott jag kunde. Inget av dem hade det minsta effekt förutom att skapa nya, blodfria sår i hennes kropp. Alla utom ett. En av kulorna måste ha missat och gick istället lågt, förbi hennes verktygsbälte. Den träffade en liten plastcontainer som hängde där och helt plötsligt var hennes midja och överkropp dyblöta från vatten.
Hon föll genast omkull med ett högt, ihållande, nästan omänskligt skrik. Hon skrek som jag aldrig hört en människa skrika förut. Snabbt laddade jag om AK4:an men insåg att fler skott inte skulle göra någon som helst nytta. En tanke fäste sig i huvudet. Torr grotta. Undanskymd från havet. Den sönderskjutna vattenflaskan. Vad det än som gömde sig här hade det problem med vatten.
Snabbt tog jag min egna vattenflaska från bältet och kastade som en granat mot Kustbevakaren som fortfarande låg och skrek som en vansinnig. Flaskan landade på hennes bröst, jag siktade och sköt sönder den. Vatten skvätte överallt och hon skrek om möjligt ännu högre. Det var då jag insåg att hon inte var ensam om att skrika. Grottan förde med sig ett eko av upprörda läten, läten som lät högre som om de var på väg mot mig. Det fanns inget annat att göra. Jag vände om och sprang upp för trappan. Jag var ute ur grottan på mindre än en minut med förhoppningen att de inte vågade förfölja mig till en plats så nära vattnet.
Jag hade aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv. Flämtande och dödstrött nådde jag till slut min packning och till min stora lycka var allt kvar där jag rört det. Snabbt tryckte jag in nödsändaren samtidigt som jag plockade upp radion och begärde hämtning med högsta prioritet. Amfibiesoldaterna lät mig inte vänta länge; inom tio minuter hade en stridsbåt skickats från sin utbildningsverksamhet för att plocka upp mig. Beväringarna i lastutrymmet tittade osäkert på mig när jag hoppade ombord med en rykande automatkarbin utan att plocka med mig packningen och skrek åt båtföraren att kasta loss omedelbart. De lydde och i full fart var jag snart på väg tillbaka mot basen på Berga.
Än idag vet ingen vad det var jag stötte på där ute i Havsbandet. Det har funnits teorier om att det var en gigantisk strömparasit eller något besläktat men jag tror inte det. En strömparasit är ett djur i ordet riktiga mening. Den har inget begrepp om moral. Den ser en måltid, lockar till sig den och livnär sig på det och de enda som ser något problem med det är vi människor, vi som råkar vara dess byte. Det här var något betydligt mer avancerat. Vad jag stötte på kunde tänka igenom vad den behövde, anpassa sig därefter och planera hur den skulle uppnå det målet. Nästan som vi. Ibland har jag undrat om det ens var något från vår egen planet.
Vi kommer aldrig få veta svaret. Under min senare karriär har varken jag eller någon annan stött på något liknande och det går inte längre att utforska platsen. Försvarsdepartementet utlyste timmarna efter de fått min rapport platsen till nytt skjutfält. Det blev ett jävla liv om att försvaret lekte krig och skräpade ner skärgården med miljöförstörelse som följd. För en gång skulle brydde man sig inte om sådan kritik utan fortsatte i flera dagar med attackflygplan, örlogsfartyg och kustartilleri. Allt som kunde uppbringas för att lägga kobben under vatten. Jag lovar – det var det enda raka. Ibland, när man anar att man är vid sin egen kunskaps bortersta gräns, bör man lita på den som vet mer. Och framför allt på den vars magkänsla larmar.
Med vänliga hälsningar
En Jägare.
Signaturmelodi
Ni har hört “Vi kallar oss jägare”, skriven av lyssnaren Jonathan och uppläst av Michael Forsberg.
Därmed är veckans Creepypodden slut. Har ni varit med om något som stuckit ut och inte kunnat förklaras – något ni skulle kalla en anomali? Skriv om det i ett mejl som du skickar till creepypodden@sr.se – vem vet, kanske är du inte ensam om upplevelsen.
Nå, vi hörs igen om två veckor. Creepypodden produceras som ni vet av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.
Tack för att ni har lyssnat.