Avsnitt 149: Försvunnen III

På hemsidan för Alaskas räddningtjänst finns en lista över 1 252 namn. Varje post är daterad. Den äldsta kommer från den 15 juni 1956. Den senaste är bara några veckor gammal, från den 13 september 2020. Alla, var och en av namnen, tillhör någon som någon gång de senaste decennierna försvunnit i Alaska.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och Alaska, det är den mest glesbefolkade delstaten i USA. Av dess 730 000 invånare bor drygt hälften i dess största stad, Anchorage. Övriga 350 000 bor utspridda på delstatens en och en halv miljon kvadratkilometers yta, en befolkningstäthet som gränsar till det obefintliga. Det är spökstädernas förlovade land, från Ukivok i öster, byggd på en bergssida över det isiga havet och övergivet sedan över 50 år, till den gamla kyrkogården i Skagway där offren för en lavin 1898 ligger begravda, såväl de identifierade som de okända som bara begravts som namnlösa kroppar.

Man kan utan att stöta på en enda människa vandra i Alaskas vildmarker i veckor, följa breda vårfloder som öronbedövande dånar ner från glaciärerna mot Stilla havet, klättra uppför lodräta, kala klippor tills man når platåer med utsikt över orörd skog så långt ögat når, pulsa genom flera meter djupa snötäcken över en oändliga tundra och blicka ner i avgrunder så djupa att det bara är naturvetenskapens benhårda logik som påminner om att de har en botten. Ja, man kan födas, leva och dö i Alaska utan att någonsin skåda tecken på mänskligt liv.

I sådana miljöer är det inte konstigt att människor försvinner spårlöst. Sådana ytor går aldrig att överblicka, inte ens den mest ambitiösa skallgång kommer åt dess mest svårtillgängliga platser, och inte ens den största räddningsflygflottan kan flyga så långt att den hinner nå dess mest avlägsna hörn. De som själva beger sig ut i dessa marker vet om att de gör det på egen risk.

Vi vet lite om hur det är att vandra iväg i Alaska för att leta efter det vackra vilda, men istället möta sin egen kalla dödlighet. Några som gått iväg för att aldrig återvända har nämligen fört dagbok. En av dem hette Carl McCunn, och var fotograf. Han var lång och kraftigt byggd, med lockigt rött hår och ett snett, charmigt leende. Han var social och öppen, men trivdes också bra ensam ute i vildmarken. I mars 1981, när han var i 35-årsåldern, anlitade han en pilot för att släppa av honom 35 mil nordost om Fairbanks. Han satte upp sitt tält vid en namnlös sjö i en namnlös dal, hans livs sista adress. Han tänkte stanna till augusti, då han hade avtalat med piloten att denne skulle återkomma och hämta honom, och hade med sig 600 kilo packning, 500 filmrullar, gevär och bönor och ris att äta. Carls dagbok, 100 lösa blad där handstilen under åtta och en halv månad gick från prydlig och strukturerad till vild och planlös, hittades vid hans döda, utmärglade kropp i februari 1982.

I början är tonen dagboken hänfört eftertänksam. Han beskriver djur och natur, och noterar att den moderna människan är så hjälplös i denna miljö. Framåt augusti börjar dock hösten göra sig bemärkt, med ett oavbrutet regn som drar in, och samtidigt får Carl nästan slut på bönor och ris. Vinden som blåste från söder gick över till att blåsa från norr. “Ett dåligt tecken”, skrev Carl. Då och då lyckades han fånga eller skjuta några djur, som renar, ankor och till slut bisamråttor. Hungern kom krypande. Han bannade sig själv för att under sommaren, till följd av ett infall, ha slängt bort merparten av sin ammunition. Då! Oroliga vänner hade ringt Alaskapolisen, som bestämt sig för att flyga ut och titta till Carl. Han såg flygplanet och började vifta med sin sovsäck. När flygplanet svängde förbi ovanför honom ännu en gång knöt han näven i axelhöjd i en segergest. Då drog det upp hastigheten och flög iväg, utan ansats att landa eller hjälpa honom. Senare insåg han sitt misstag. Gesten han gjort för att fira att flygplanet kommit hade varit allt för lik den man använder för att signalera “allt väl”. Polisen i flygplanet trodde inte Carl hade några som helst problem. “Jag känner mig som en idiot”, skrev Carl.

Det började närma sig vinter, och han insåg att han förmodligen måste överleva den med vad han hade. Han började konkurrera med rävar och vargar om kvarlämnade kadaver. “Nu är jag inte bättre än en asätare”, skrev han. Det blev kallare och kallare, och till slut kom snön. Han blev svagare. “Det har varit en hemsk dag och jag tänker inte ens gå in på det. Mina händer blir mer och mer förfrusna för varje dag. Det sticker i fingertopparna, och i fötterna”, skrev han. I november hade han bara kryddor, salt, malen rödpeppar och timjan, kvar. Han åt det i handfullar, “bara för att visa magen att jag fortfarande är kvar”, som han skrev. Till slut åt han bark från en gran. “Jag är så trött och utmattad och liksom avtrubbad, och har som ett tomt hålrum i magen”, skrev han. Han började få vad han kallade för “the chills”, och han hatade och fruktade det.

Till slut, en dag i december, gjorde han slut på sin sista fotogen så han kunde värma sig på elden, och skrev ett sista inlägg i dagboken. “När askan kallnar kommer jag kallna med den”, skrev han. Han bad till Gud att ta hand om hans familj, bad om ursäkt för sina svagheter och sina synder, och sade åt den som hittade honom att behålla hans gevär och övriga tillhörigheter som hittelön. Sedan fäste han sitt körkort vid pappret, och signerade det. “De säger att det inte gör ont”, skrev han. Sedan sköt han sig. Hans kropp låg kvar i nästan två månader innan den hittades av delstatspolisen.

Människan som den äldsta posten på Alaskas räddningstjänsts hemsida efterlyser är George Tonsgard. Han var 28 år gammal när han en sommardag 1956 med några vänner begav sig med en båt ut i Gastineaukanalen utanför huvudstaden Juneau i sydvästra Alaska för att dyka efter en stege som fallit från en förbipasserande ångbåt. Tonsgard hoppade i, men vad som händer sedan har blivit föremål för lokala legender. Man säger i Juneau att han ska ha kommit upp igen, panikslaget viftande efter hjälp, när en stor arm – som den på en jättebläckfisk – drog ner honom igen. De som var med på båten den dagen säger att det bara är nys, men kan ändå inte riktigt förklara hur Tonsgard försvann. De ska ha sett honom komma upp över ytan, men sedan försvinna igen, denna gång för gott. Kanske steg han upp för snabbt och fick dykarsjuka, eller så hade han fastnat i någonting som satt fast i havsbottnen. Sedan den dagen har han i alla fall inte synts till. Tja, utom möjligen då den bit av ett kranium som dykare hittade 2010, med överkäken och några tänder kvar. Kanske är den Tonsgards. Hur det än är finns han kvar där, på Alaskas lista över försvunna människor.

Där finns också en annan lista, över försvinnandefall som anses “aktiva”. Det är ett mindre antal, runt 130 stycken, där räddningstjänsten gått ut med mer detaljerad information om de försvunna människorna. Där hittar vi bland andra den som allra senast efterlysts, en man som heter Mark James, med lång, slokande mustasch och en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. “Den 13 september 2020 runt klockan tio i två rapporterades Mark James försvunnen hos Alaska State Troopers i Fairbanks”, skriver delstatspolisen i sin efterlysning och berättar att han senast sågs i den nordliga lilla byn Arctic Village, där de 150 invånarna måste börja pälsa på sig inför nollgradigt väder redan i september. Mark hade kört iväg vid niotiden på kvällen i sin fyrhjuling, och dagen efter hittades den övergiven vid vägen. Själv är han ännu borta.

Och så här fortsätter läsningen för den som scrollar på räddningstjänstens hemsida. Merrian Carver, en 40-årig kvinna med stora, vakna ögon och rött kort hår, som bordade kryssningsfartyget Mercury den 28 augusti 2004 och sedan var borta när kryssningen tog slut den tredje september. Någonstans på resan mellan hamnstäderna i Alaska hade hon försvunnit, och lämnat sina tillhörigheter efter sig i hytten. Åttaåriga lilla Amy Fandel, med mjölktandsleende på det foto som finns, som var klädd i tröja, rödblå väst och randiga jeans när hon och hennes tolvåriga bror Scott den femte september 1978 för sista gången syntes i familjens husvagn. Frank Johnston, 21 år gammal med brunt, lockigt hår, som liftade norrut vid Sterlingmotorvägen hösten 1980. I någon mening finns de alla kvar där ute i Alaska, än idag, om än kanske vid det här laget sedan länge upplösta eller söndervittrade till den jord vi alla en gång ska gå upp i.

Sedan finns de motsatta fallen, de när en kropp hittats, men ingen vet vem den tillhört. Det är inte många – Alaskas räddningstjänst har bara två sådana ute på sin hemsida just nu. Den ena kroppen tillhörde en oidentifierad man i 40-årsåldern. Han hittades i augusti 2001, i ett trädområde vid tredje avenyn mitt i centrala Anchorage, iklädd en svart vinterjacka, jeans och tennisskor. Hans gråa, uttunnande hår hade han fäst i nacken i en hästsvans. Han bedömdes ha legat där sedan i februari. Polisen har gjort en rekonstruktion av hans ansikte, och det är en ganska kuslig gestalt man ser på bilden, med plågat, spänt ansiktsuttryck, till synes uppbyggt i blekt hudfärgad lera, med glest skägg och utan ögon. Vet man vem han kan ha varit ska man kontakta polisen i Anchorage. DNA och tanduppgifter finns. Tills vidare kallas mannen Doe.

Den andra upphittade kroppen är kanske Does motsats, åtminstone i kategorin oidentifierade kroppar. Hon är sedan länge känd som Eklutna Annie. På bilden av hennes rekonstruerade ansikte, uppbyggt från hennes bara kranium, ser hon godmodig och intelligent ut. Ett par vakna ögon, en mun där ett begynnande leende anas. Man vet inte vem hon var i livet, men man vet hur hon dog. Sommaren 1980 hittade hon begravd vid en elledning utanför den lilla byn Eklutna. Då var hon bara ett skelett. 1983 anhölls Robert Hansen, en av den amerikanska moderna historiens mest fruktansvärda seriemördare. Han hade under tio års tid dödat minst 17 kvinnor i Alaska, och 1984 erkände han att Eklutna Annie var en av dem. Han hade plockat upp henne på en bar, och sedan kört iväg med henne i sin bil. När hon försökte fly knivhögg han henne. Robert Hansen erkände allt detta, ändå har kvinnan aldrig kunnat identifieras. Själv dog Hansen i fängelse 2014. Men Eklutna Annie ligger fortfarande kvar på räddningstjänstens hemsida, tillsammans med bilder av hennes handgjorda smycken: fingerringar, örhängen och ett halsband med ett hjärta. Alla går de i samma bruna, matta färg, efter ett år i jorden tillsammans med dess mördade ägare.

Alla dessa försvinnanden, dessa ouppklarade människoöden, har gjort att vissa börjat prata om ett trekantigt område som sträcker sig från Juneau i söder till Utqiagvik (UUT-kee-AH-vik) vid arktiska havet i norr som Alaskatriangeln – en egen motsvarighet till Bermudas mer kända triangel. Här, säger man, har oförklarligt många försvunnit de senaste årtiondena. Vissa pratar om 160 000 försvinnanden sedan 1988, men det är antagligen en överdrift. En mer pålitlig siffra är 60 000 rapporter om försvunna människor sedan dess. Många av dem kommer hem igen, eller hittas döda, men fortfarande är det obegripligt många av dem som förblir saknade. Det är allt från Chris McCandles, vars ensamma död i centrala Alaska 1992 blev till boken och sedan filmen Into the Wild, till 66-årige Michael LeMaitre som under ett femkilometerslopp upp och ner för ett berg längs kusten i Seward, trots att loppet hade en stor publik, försvann spårlöst och aldrig mer sågs till.

Det är människor, flygplan, båtar och bilar som försvinner utan ett spår, som lett till viskningarna om Alaskatriangeln. Är det någonting mystiskt med det där området? Eller är pratet om en triangel bara ett försök för den mänskliga hjärnan att förstå hur obrytt mordiskt landskapet i Alaska kan vara, för den som försöker bemästra det? Är det bara att vi försöker ge en spännande inramning till det tragiska faktum, att tusentals människor genom åren helt enkelt dukat under för kylan, hungern, drunknandet eller stormen, och att de än idag ligger kvar oupptäckta, begravda av sin baneman: naturen själv.

I veckans Creepypodden pratar vi om vad som händer när någon eller något försvinner bortom rutinens horisont. Långt från alla, men många av de försvunna i Alaska hade gett sig ut för att upptäcka något – naturen, sanningen eller sig själva, det varierar – när de försvann. Vi människor tycks tro att det där som inte går att få syn på i vardagen blir uppenbart om vi bara lämnar våra invanda rutter, om vi bara tar en risk vi inte brukar eller en chans vi sällan får. Men då måste vi ibland också betala priset för vår opportunism.

Den som ser mest av dessa offer är kanske just de olika livräddare som posteras vid gränsen mellan det bebyggda och det obebyggda, som till exempel skog- och kustvakter. En skogvakts berättelser har vi ju redan hört i den här podden, i avsnitt 33, men nu har det dykt upp ett nytt vittnesmål på nätet.

I en serie poster under rubriken “Min vän jobbade för den amerikanska kustbevakningen. Det här är hans berättelser” skriver Redditanvändaren Oscar494 om vad det kan handla om, det man ser när man arbetar på liv och död i havet utanför USA:s kuster. Det är inte riktigt en vanlig berättelse, med en början, en mitt och ett slut, utan mer en samling anekdoter från tiden ute till sjöss. Men det är historier som det är svårt att skaka av sig, när man emellanåt tittar ut över havsytan och undrar vad den döljer. Historien läses av Tobias Jacobsson.

Kustbevakningen är den äldsta fortfarande aktiva sjöfartsmyndigheten i USA. Jag kommer än idag ihåg dagen då Owen kom in. Jag hade aldrig sett honom så glad förut, förutom på hans bröllop. Han hade drömt om det ända sedan vi var barn. Jag delade hans kärlek till havet, och förstod honom, men hade själv nöjt mig med att bli simlärare. Inte lika glamouröst, men jag trivdes.

Genom åren sågs jag och Owen ofta och berättade om våra respektive yrkestillvaron. Bara efter ett par månader på jobbet märkte jag en förändring i honom. Hans uppträdande, sinnestillvaro och i största allmänhet energi var inte honom lik. Inte förrän jag påtalade det öppnade han upp lite, och började berätta om de märkliga saker han upplevt. Jag tänkte återberätta några av de historier han berättat för mig genom åren.

En del berättelser var inte särskilt långa, men mystiska i sin korthet. Då och då hörde Owen folk berätta att deras kompasser plötsligt svängt 180 grader, till synes från ingenstans. Ibland märkte inte ens besättningen förrän det redan inträffat. De kunde vara på en kurs västerut, och så plötsligt en halvtimme senare märkte de att de var längre bort från sitt mål än innan, eftersom båten plötsligt svängt åt väst. Han berättade att han själv råkat ut för det, men att de märkt det innan de hunnit åka särskilt långt. De brukade skylla det på de elektromagnetiska fältet, men de verkade inte riktigt säkra på sin sak där.

En annan udda händelse var när en hajmigration ägde rum. De utrymde stränderna i närheten, men en kille ville se den på nära håll och åkte ut i sin lilla båt. Kort därefter ringde någon och larmade om att det syntes en stor blodfläck på ytan nära hajarna. När de åkte dit upptäckte de killen i sin lilla båt, och det visade sig att han själv var den som hade ringt och larmat. Blodfläcken var enorm. När de åkte närmare såg de ett flertal hajars kadaver, och tänkte först att de måste ha börjat angripa varandra av någon anledning. Men så hittade de en riktigt stor haj död. Den var säkert två meter lång, och avbiten på mitten. Owen beskrev det som att det som hade attackerat hajen måste ha varit enormt. Något han inte visste om fanns. Något som kunde angripa en så stor haj, och sedan fortsätta äta, och äta, och äta.

Sedan var det fallen med försvinnanden. Ofta gällde det barn, men även vuxna kunde gå upp i rök. En söndageftermiddag var det en man som hade åkt ut för att dyka. Hans fru brukade följa med, men hon hade känt sig risig och stannat hemma, men sagt åt honom att åka själv. När han inte återvände hem den kvällen ringde hon och larmade. Owens team hittade hans båt nästa dag. Efter att ha bordat den hittade de mannen, fortfarande iförd sin dykardräkt. Han hade en blödande skada i huvudet, men var vid liv, men framför allt helt ifrån sig. Han pratade så snabbt att de inte förstod vad han sade först, och det tog ett bra tag att lugna honom.

Enligt vad han berättade hade allt gått väl med dykandet, tills han kom upp till sin båt igen. Han påstod då att det stod någon uppe på båten, med ryggen mot honom. Det såg ut som en människa, naken, dyblöt och helt utmärglad. Han såg inga andra båtar i närheten, så han klättrade upp och frågade om allt var okej och vem han var. Han fick inget svar, så han gick fram och skymtade då figurens ansikte.

Han beskrev ansiktet, sade Owen, som ett enda vågrätt streck. Det var, påstod han, munnen. Den öppnades och dykaren såg dess rader av vassa tänder, som på en haj. Killen fick panik, backade skrämt in i relingen och föll överbord. Han slog huvudet i skrovet och svimmade nästan, men när han hörde ett högt plask invid sig kickade adrenalinet in och han flydde upp i båten och in i kajutan. Förgäves försökte han sparka igång båten, men motorn var död. Han var övertygad om att varelsen hade gjot något med den, men hur som helst var han fast. Så han stängde in sig i kajutan, och hängde kvar där hela natten, och han berättade att han hela tiden hörde varelsen där ute hoppa upp och ner från båten, och knacka på skrovet utifrån.

Owens team utgick ifrån att mannen slagit i huvudet så hårt att han börjat hallucinera när han föll överbord, eller möjligen att han blivit förvirrad under dykningen. Ingen verkade hur som helst vilja tro honom. Men jag vet inte. Jag såg på Owen att han blev illa berörd av mannens berättelse, och den kan fortfarande, än idag, ge mig kalla kårar.

Det påminner mig om ett annat fall, där en man, jag tror runt 68 år gammal, försvann till sjöss. Han var en författare som åkte på en ensamsegling, och när han inte anlände till en hamn vid avtalat datum skickades de ut för att leta efter honom. De hittade hans segelbåt inte långt därpå, tom, och med hans saker och utrustning utspridda över hela däcket. De letade i dagar efter honom i havet men hittade inte ett spår.

Eftersom hans blogg hade fått en del läsare under tiden han hade varit ute gjordes en del privata efterforskningar, och överraskande nog hittade någon faktiskt en sko i havet som kan ha tillhört honom. Detta gav den privata räddningsoperationen mer energi att fortsätta, men de gjorde aldrig några andra fynd. Det hela var tragiskt, men det fanns en mycket märklig detalj som aldrig fick någon större uppmärksamhet. När Owen och hans team först gick ombord på segelbåten, och upptäckte hans saker strödda över däcket, så återfann de hans andra sko upp och ner, hängande i masttoppen. Hur kunde den ha hamnat där? Där har vi bara våra gissningar att vända oss till.

Nästa historia minns jag inte om Owen personligen var inblandad i, men jag kommer ihåg kvällen då han berättade den. Den handlade om en grupp amatördykare, mest turister tror jag, som åkte ut för att snorkla och dyka bland lite korallrev. De leddes av en rutinerad guide som visste var det fanns fina saker att se, ni vet, sköldpaddor och färgglada fiskar och sådant turister gillar. Efter att de varit ute i den halvtimme de betalat för blåste guiden i sin vissla för att återkalla alla, och de gjorde en inräkning för att se till att ingen blivit lämnad kvar i havet.

Då var det en kvinna och hennes dotter som såg sig omkring bland folket ombord, och när guiden sade att alla var med invände de. De sade att det var en de saknade. Man frågade vad de pratade om, och de berättade att de hade blivit guidade av någon när de var nere och dök, någon som inte är med. De hade tittat på sköldpaddor när en dykare i vit dräkt dök upp bakom dem, och gjorde en gest för att få dem att följa med. De simmade efter honom, och kom fram till en undervattensgrotta. Den såg fantastiskt vacker ut, men mamman tyckte de började komma lite väl långt från båten. Hon rörde vid sin dotter och gestikulerade att de skulle simma tillbaka. Dottern sade att hon vände sig om då, och såg den vitklädda dykaren flyta utanför grottan och vinka till dem.

Guiderna blev förvirrade. Deras utrustning gick all i svart eller blått, och ingen av dem hade varit vid någon grotta som lät som den mamman och dottern sett. De räknade in alla närvarande igen, och sedan hoppade till och med en av guiderna i för att se om de kunde hitta den okände dykaren. Men han lyckades inte ens hitta grottan som mamman och dottern beskrivit. De kände sig alla illa till mods av risken att lämna någon i havet, men eftersom det inte hade varit någon av dem hade de till slut inget val.

Apropå båtar. Den här historien har jag alltid tyckt varit extra minnesvärd. Det började med att ett fraktfartyg nästan körde in i en jolle. De bärgade den, och hittade en man och ett barns livlösa kropp i den. Mannen, som var vid medvetande, berättade att han varit kapten för en större segelbåt som seglat in i en storm och gått under. Ombord hade en familj med två barn och kaptenen och hans fru funnits. Han sade sig ha lyckats få med sig barnet, men att det då redan drunknat. Det skulle ha varit barnets pappa som anlitat mannen som kapten, och att resmålet hade varit en ö en bit bort där de skulle semestra. Eftersom mannen var den enda överlevande hade besättningen på fraktfartyget inget annat val än att tro honom.

Fem dagar senare var Owen och hans team ute på patrull när de stötte på en liten segelbåt, som signalerade till dem. De upptäckte att segelbåtens besättning hade hittat en liten flicka på en flotte. Hon hade varit extremt illa däran, uttorkad och solbränd, och att hon hade räddats i absolut sista minuten.

Owen berättade att flickan, efter att ha återhämtat sig något, berättat om hur hon hade varit ombord på en stor båt på semester med sin mamma och pappa, och att den en natt hade sjunkit. Hon sade att hon hade vaknat av att det var vatten i hennes säng, och att hon då hade gått upp på däck där hon hade sett sina föräldrar ligga livlösa. Kaptenen stod också där, och han sade att hon skulle gå ner igen och vänta tills han sade åt henne att komma upp. Hon var så rädd att hon lydde, och sedan väntade hon så länge hon kunde. Inte förrän hon hade vatten upp till midjan gick hon upp igen, och då var kaptenen och hennes föräldrar borta. Hon skyndade sig att slänga i den uppblåsbara livflotten i vattnet och hoppa i, och inom några minuter sjönk segelbåten.

När hon fick frågan om hur hon hade överlevt så länge ensam till havs berättade hon att de “tjocka delfinerna” hade gett henne mat en dag. De simmade runt, runt hennes livflotte, och under den simmade de “större djuren”. De kunde hon inte beskriva, för hon hade inte sett dem på nära håll. Hon hade bara sett dem som stora skuggor långt under vattenytan.

Ganska omedelbart lade man ihop ett och ett, och började leta efter kaptenen som hade plockats upp av fraktfartyget. Till slut hittade man honom på ett vandrarhem, där han hade tagit in under falskt namn. Man hittade honom död, med ett rakblad i ena handen. När man kollade upp hans bakgrund hittade man en serie suspekta incidenter han varit inblandad i, med allt från skilsmässor till försäkringspengar. Det verkade som att mannen fått nys om att flickan från båten överlevt, och bestämt sig för att göra slut på allt.

Flickan hamnade hos sin moster i en annan del av landet, och såvitt Owen hade hört så mådde hon bra idag. Men det var en tragedi han aldrig kunde glömma.

Den sista historien har jag sparat eftersom det är den ruggigaste av alla. Jag minns ännu hur han darrade när han berättade den. Även jag blev illa berörd av den, men det är ju en sak att höra den som berättelse, och något helt annat att uppleva det själv.

Owen berättade att det hela hade börjat som en räddningsoperation efter en försvunnen båt. Det hade varit två systrar som hade åkt ut på sjön en ledig dag, för att komma bort lite från vardagsstressen. Sedan hade det gått flera timmar utan att de hördes av. Flera räddningsteam skickades ut för att leta efter dem, och bland dem var Owen och hans två kollegor. En av dem var en vän till Owen som hette Brandon. De letade hela kvällen, men varken från helikopter eller båt kunde kustbevakningen se ett spår av dem. När natten föll kallades Owens team hem igen, men bestämde sig för att göra en sista tur innan de återvände. De var långt ute till sjöss vid det laget och det var beckmörkt, men de kunde alltid försöka.

Owen sade att de körde väldigt långsamt, och att han och Brandon stod ute på däck och lyste med strålkastarna när han plötsligt började känna sig yr och illamående. Han skulle precis säga till Brandon när båten plötsligt tvärstannade. Owen kände att han inte riktigt vågade släppa relingen, av rädsla att han skulle falla överbord, men han ropade på Brandon och fick då svaret att även han kände sig risig. Han var “tung som fan i kroppen”, sade han. Ingen av dem hade någon aning om varför båten stannat. Owen skulle precis svara att han också var dålig, när ett extremt högt och gällt ljud plötsligt skar genom luften och fick det att smärta i öronen.

Han sade att det lät som om någon visslade i en megafon rätt i öronen på honom. Han föll ihop på däcket och höll händerna för öronen, skrek på Brandon men kunde inte ens höra sin egen röst, och såg sig i desperation omkring för att få syn på ljudkällan. Han kunde inte för sitt liv förstå vad som kunde åstadkomma ett sådant läte. Just som han kände att hans huvud skulle sprängas tonades ljudet ned och tystnade.

Owen samlade sig och kom upp på fötter igen, och även om det fortfarande ringde i öronen kunde han och Brandon hitta deras tredje kollega och förvirrat börja diskutera vad i helvete det hade varit som precis inträffat. Ingen av dem hade något bra svar. De bestämde sig hur som helst för att omedelbart återvända till kusten. Om de nu skulle försöka förstå vad det var de hade hört kunde de lika gärna göra det från trygga land.

Men, bara ett par minuter efter att de började köra in, sade Brandon till den tredje killen att slå av motorn. Owen frågade varför, men Brandon svarade med att hyssja honom och säga åt honom att lyssna. Vinden hade mojnat, och det ringde inte längre i hans öron. I ett ögonblick hörde han bara vågorna slå mot skrovet. Sedan hörde han på långt håll långa, utdragna ylanden. Någon grät och skrek i långa, gälla rop. Owen försökte förstå vilket håll ljudet kom ifrån, men lyckades inte. Det verkade som om det kom från överallt, och det blev allt högre.

De tre klev ut på däck, och så snart de kom ut tystnade klagandet. Brandon ropade de två saknade kvinnornas namn men fick inget svar. De tittade på varandra, och sedan ut i det mörka havet igen. Brandon ropade på kvinnorna igen. Men han hade nätt och jämnt hunnit öppna munnen, förrän det mest skräckslagna gallskrik Owen någonsin hade hört ringde genom natten, lika högt som om det hade kommit från någon ombord. Det var nära på att Owen svimmade i chock. Han beskrev det som bedövande högt. Den tredje killen rusade in i styrhytten och satte igång motorn, och när den drog igång tystnade skriket. Båten tog ett skutt framåt, men så dog motorn igen, och med den även strålkastarna och ljusen ombord.

Nu stod de i den kolsvarta natten, mitt ute i havet. Det enda som hördes var vågskvalpet.

Brandon svor för sig själv, och Owen och den tredje killen försökte få igång radion. De redan var på gränsen till panik, när de återigen hörde något. En mjuk röst. Jag får rysningar bara av att tänka på hur Owen beskrev den. Det var en flickas röst, klart och tydligt, och den kom nerifrån havsytan. Den sade: “Hjälp. Snälla, hjälp.”

De tre tittade ut, och kunde till och med i mörkret se en persons skepnad ute i havet. Den stack upp i midjehöjd, och var vänd mot dem. De hörde några snyftningar, som verkade komma från figurens håll.

Livräddarinstinkten kikade in hos Brandon, och han gick fram till relingen och gjorde sig redo att slänga i en livboj, men Owen kände på sig att någonting var fel. Han hejdade Brandon, och de stod i ett ögonblick och betraktade figuren. “Kan du simma närmare båten?”, frågade Brandon, men fick bara snyftningar till svar. “Hjälp. Snälla, hjälp”, hörde igen. Owen kände en ilning av skräck genom kroppen, och Brandon blev helt stilla vid hans sida.

Owen skrek “vad vill du?”, så uppskrämt att hans röst bröts, och de stod och tittade på figuren ute i havet, men den rörde sig fortfarande inte. De hörde dess snyftningar, men då insåg Owen vad som var fel: de kom inte från figuren. Han stötte Brandon i sidan, och såg att han också märkt det. “Hjälp. Snälla, hjälp”, hördes det igen. Det var nog för dem. De vände om, in i styrhytten, och stängde dörren bakom sig.

Rösten och snyftningarna hade hela tiden kommit från någon annanstans, inte från silhuetten i vattnet. Det var någonting annat som gjorde ljuden. Owen sade att vad den än hade varit så hade det gått på repeat, om och om igen, och varje gång låtit som om det kommit närmare. På slutet verkade det vara precis bakom relingen.

De stod inne i styrhytten i ett par minuter medan den tredje killen försökte få igång motorn. Rätt som det var gick allt igång på en och samma gång, motorn, strålkastarna och ljusen, och de lade omedelbart gasen i botten. Inte förrän de hade hemmahamnen framför sig saktade de ner. Både Brandon och Owen frågade senare runt bland sina kollegor, ifall någon av dem hade varit med om något liknande, men det hade de inte.

Säga vad man vill, men Owen var helt uppenbart fortfarande helt tagen av den upplevelsen och jag själv tycker den är riktigt ruggig. Jag själv har lite svårt ens att gå ut och fixa en nattmacka utan att tända alla lampor, och tänk då hur det ska vara mitt ute i havet, där man inte ens kan fly eller gömma sig. Där man inte har någon aning om vad det är som gömmer sig och väntar på en där nere i det ogenomträngliga mörkret. Nej, för fan.

De hittade förresten aldrig de där försvunna systrarna. De hittade rester av vad som kanske hade varit deras båt, men det var ingenting Owen fick bekräftat.

Ni har hört “Min vän jobbade för den amerikanska kustbevakningen. Det här är hans berättelser”, skriven av Redditanvändaren Oscar494 och uppläst av Tobias Jacobsson. Det här var en kortare version av historien, men resten finns att läsa i original på Reddit, för den som inte fått nog av kustbevakningshistorier.

Vittnesmål från nätter ute till sjöss är, precis som berättelserna om de som försvunnit i Alaska, helt klart en del av tillvaron vid sidan av tillvarons mittfåra: där det oväntade kan hända. Där man kan försvinna. Men även mitt i stan kan man gå förlorad, i moderna, ofta labyrintliknande kontors- och lägenhetshus. Hur det kan gå till kan vi höra i avsnittets sista berättelse, som nyligen skickades in till podden av lyssnaren Ola Larsarp. Han kallar sin berättelse “Snurran”, och den läses av Ludvig Josephson.

Jag vet inte om det här är den rätta platsen för det jag har att berätta men min fru säger att det kan passa och det är en intressant och dessutom ganska okänd historia. Jag har bytt ut namn av hänsyn till människorna det gäller och jag har medvetet undvikit att skriva var detta hände. Den som bodde i närheten under de år det gäller känner däremot säkert igen sig.

Det var någon gång i början av åttiotalet som jag hörde talas om “Snurran” för första gången. Smeknamnet var gammalt redan då. Det verkar ha följt med ända sedan 60-talet då huset byggdes och passade så bra att det ännu kallades för Snurran när det revs för några år sedan. 1983 var jag tolv år gammal och det vi pratade mest om i skolan var helt klart knarkarkvarten bakom gallerian också kallad Gråa tornet eller oftast Snurran.

Den ursprungliga ägaren hade sålt huset till kommunen 1972. Det sägs att priset var lågt. En del säger att ägaren skänkte bort huset och sedan försvann spårlöst. Det är svårt att skilja rykten från fakta runt Snurran och det stämmer särskilt väl när det gäller tiden innan kommunen tog över. Det verkar som om hyresgästerna flyttade ut en efter en tills huset stod tomt men varför ingen ville bo där har varit svårt att ta reda på. Ingen av de hyresgäster från den tiden som ännu lever har velat prata med mig. Jag har hittat dokument som berättar att man hade haft planer på ett gruppboende för alkohol och drogberoende i kommunen och Snurran verkar ha passat perfekt in i planerna. De boende skulle vara i slutet av sin behandling och de skulle få en lägenhet och ett kommunalt jobb som en del i försöken att förvandla dem till fungerande samhällsmedborgare. Kanske fungerade det i en del fall men det mesta tyder på att programmet aldrig var någon framgång.

1979 fick någon, den för tiden moderna, idén att också låta psykiskt sjuka flytta in som ett led i deras anpassning till samhället. Huset var redan då nedgånget men fyra år senare var det en katastrof. Ibland funderar jag på om det inte fanns något bättre. Om det inte, för en billig penning hade gått att ordna så mycket bättre boenden för dessa människor. Men man gjorde kanske sitt bästa. Jag antar att pengar inte växte på träd då heller. Man kanske inte visste bättre.

Jag minns skogen bakom huset som överströdd av skräp. Det gick rykten om att barn funnit använda kanyler där. Att de stuckit sig och fått aids. Jag såg aldrig själv några nålar men jag hittade en gång något som jag senare förstod var en hashpipa. De flesta av traktens föräldrar förbjöd sina barn att komma i närheten av Snurran och självklart gjorde det huset till ett uppskattat utflyktsmål för de lite mer äventyrliga av oss. Jag minns speciellt en gång då vi var några killar som gick förbi och lade märke till en man som låg utslagen mitt på betongplattan utanför entrén. Han hade någon skada på armen tror jag. Minnet är suddigt men jag är säker på att han låg helt stilla. Som jag minns det stod vi några meter ifrån honom och bara glodde en lång stund innan vi gick därifrån. Då hade redan flera vuxna gått förbi utan att reagera.

En annan gång, en kväll, cyklade jag ensam förbi och fick syn på en ung kvinna inne i entrén. Hon kastade sig fram och tillbaka mellan väggarna därinne samtidigt som hon skrek på hjälp. Jag hörde henne tydligt genom dörrarna. Det är som om jag ännu hör henne när jag tänker på det. Hon lät desperat, skräckslagen, som om hon var helt förlorad i panik. Jag kunde inte se någon annan, varken där inne eller utanför huset men jag vågade inte stanna utan drog bara vidare. Det gick runt historier i skolan som var värre, historier om mord och ännu hemskare saker, men det var omöjligt att veta vad som var sant och inte.

Information om tillståndet i huset måste till slut ha nått de som hade något att säga om saken för under slutet av 80-talet slussades hyresgästerna ut tills det stod helt övergivet. Första gången jag såg husets insida var någon gång vid den här tiden.

Det känns som det är dags för mig att försöka beskriva huset. Det byggdes i en tid av så kallad “arkitektonisk innovation”. Det gamla trygga femtiotalet fanns i hög grad kvar men då och då lät man kreativiteten blomma ut i mer eller mindre framgångsrika experiment. Huset byggdes runt en central pelare av betong. Inne i pelaren fanns ett hisschakt i mitten med en smal, sällan använd, trappa som vindlade sig uppåt. Utanför denna pelare gick sedan en två meter bred korridor i cirkel runt hela huset och upp en våning för varje varv. Var fjärde meter fanns en dörr till en lägenhet så grannen bredvid bodde alltid en halvmeter högre eller lägre än dig. Utsidan var en cylinder av obehandlad betong utan balkonger. Någon måste, någon gång, ha tyckt att det skulle se modernt ut men jag tyckte alltid att det var fruktansvärt. Alger och mögel hade långsamt tagit över fasaden och även i mina äldsta minnen av det så ser huset ut som om det oavbrutet grät bittra svarta tårar.

Den innovativa arkitekturen gjorde många människor förvirrade. Det gick åtta lägenheter på ett varv och huset hade runt hundra lägenheter vilket borde innebära tolv till tretton våningar. Det var bara det att eftersom alla lägenheter låg på olika höjd så var det svårt att räkna hur många våningar det var. Det blev som en lek för oss att få någon oinvigd att räkna våningar och sedan dra med dem till en annan sida och räkna igen. Vissa människor hade svårt att acceptera att det inte gick att komma överens om en siffra. Vi andra tyckte bara att det var en rolig detalj. Jag får dock själv inte ihop hur det kunde skilja sig så mycket som mellan tio och femton våningar beroende på var man stod eller till och med vem som räknade.

De flesta var tvungna att gå en bit genom spiralkorridoren efter att ha klivit ur hissen för att komma till sina lägenheter. Det gjorde att det ofta uppstod förvirring om vilken våning man bodde på eller var i huset man var. Jag har hört flera gånger att människor gick vilse där inne. Att de gått åt fel håll från hissen eller att de plötsligt befunnit sig på helt fel våning utan att kunna säga hur de kommit dit. Om man gick mer än något enstaka varv runt spiralen började dörrarna man passerade flyta ihop som likadana föremål på ett löpande band. Jag har hör flera senare hyresgäster berätta att de, när hissen inte fungerat och de varit tvungna att gå hela vägen upp, gått förbi sin egen dörr och inte märkt det förrän de, helt slut av klättringen, funnit sig stående framför dörren till taket.

Det var mest yngre killar som bröt sig in men jag och min vän Per bestämde oss en kväll för att kolla upp vad alla pratade så mycket om. Det sades att en tjej i nian, som stannat där inne hela natten, blivit galen. Man sa att det var fullt av använda kanyler och piss och skit och annat man kunde dö av att röra vid. Man sa att folk hade försvunnit i snurran. Men det som lockade oss mest var nog att det ryktades att det högst upp i huset fanns flera lägenheter som lämnats helt orörda sedan folk flyttat ut. Att ingen vågat gå så långt upp. Jag vill gärna nämna här att vi inte var några förhärdade brottslingar. Faktum är att vi aldrig hade gjort något värre än att gå mot röd gubbe eller cykla där vi inte fick. Med det sagt hade vi en bild av oss själva som någon slags gangsters. Jag vet inte var vi fått det ifrån men att bryta sig in i en sedan länge övergiven lägenhet och se vad vi kunde hitta passade liksom in på oss tyckte vi. Det var dessutom något spännande som bröt av mot vardagen och också så gott som riskfritt. Det var liksom inga vuxna som verkade bry sig om Snurran sedan den övergavs. Vi kom dock aldrig så långt upp. Vi hade väl gått några varv längs korridoren och höll på att undersöka en förstörd lägenhet full av klotter och skräp när vi tydligt hörde tunga fotsteg från lägenheten ovanför. Redan uppskrämda var det allt som krävdes för att vi skulle rusa ut ur lägenheten och ner för spiralkorridoren. Det kändes som om vi sprang minst tio varv innan vi såg ljuset från entrén.

Jag har letat i arkiven och det var faktiskt människor som försvann runt den här tiden. Jag har läst en polisutredning där en tolvåring vittnade om att han kommit ifrån sin jämnåriga vän inne i Snurran och att vännen sedan aldrig återfunnits. Huset genomsöktes men pojken återfanns aldrig.

Inte länge därefter flyttade jag till en annan stad och återsåg inte min uppväxtort förrän många år senare. Det var min dotter (vi kan kalla henne Anna) som skulle studera i min uppväxtstad och vi hjälpte henne under sommaren att hitta boende. Det var då jag fick syn på det i ett utskick från hennes nya högskola. Huset var upprustat och målat himmelsblått men det gick inte att ta fel. Det var Snurran. Jag var förvånad att det hade gått att rädda överhuvudtaget och ännu mer förvånad att de gjort studentboende av det. Det gjorde mig illa till mods redan då så jag valde att ignorera det hela i flera veckor men när terminsstarten närmade sig och Anna ännu inte funnit någon stans att bo så ringde vi och frågade och hon fick en lägenhet direkt. Jag funderade på att göra mig lustig och berätta några otäcka historier om huset hon skulle flytta in i men jag valde att låta bli. Jag kände att pressen kring att flytta hemifrån och börja studera var tillräcklig för henne ändå.

Vi hjälpte henne att flytta in och det var en underlig upplevelse att stå där i början av den långa korridoren igen. De hade målat väggarna i någon slags orangerosa men här och var syntes redan förfallet i form av obscent klotter och smala sprickor i färgen. Utanför hennes dörr på sjätte våningen insåg jag att det ännu inte fanns något enkelt sätt att se vilken våning man befann sig på. Väggarna hade samma färg som i entrén och alla dörrar såg så gott som likadana ut. Flytten gick utan problem och jag och min fru tog farväl och åkte de tolv milen hem.

Redan samma kväll ringde Anna och ville komma hem. Hennes mamma fick trösta henne och förklarade att det var naturligt att ha hemlängtan och att man bara var tvungen att ta sig igenom det. Efter någon timme lyckades vi lugna ner henne och de la på. Min fru berättade att Anna sagt att hon hört konstiga ljud men min fru verkade inte vara orolig så jag var inte det heller.

Några dagar senare ringde vi henne och då verkade det vara bättre. Tydligen var det mycket “spring i korridoren” på natten och där var ännu en massa konstiga ljud men hon sa att hon hade börjat vänja sig.

Det dröjde ungefär halva terminen innan något mer hände. Jag pratade med henne i telefon när jag plötsligt märkte att hon var orolig för något. Jag frågade vad det var och hon berättade att en av hennes grannar, bara några lägenheter bort, hade försvunnit. Polisen hade varit där och förhört alla i hela huset men ingen verkade veta något. Det här var innan jag hade läst några av polisrapporterna så jag tänkte inte så mycket på det utan försökte bara lugna henne. Bara några dagar senare ringde hon igen och pratade med sin mor. Nu hade någon misshandlats svårt i korridoren några våningar under henne. Många, inklusive Anna, hade hört det hända men hon hade trott att det bara varit något mindre allvarligt bråk och hade inte gjort något. Min fru fick åter igen trösta sin dotter i över en timme innan de kunde lägga på. Bara lite mer än ett dygn senare ringde hon igen. Det var mitt i natten och jag hade först svårt att höra vad hon sa genom gråten. När hon till slut fick fram orden stelnade jag till av oro. Någon hade bankat som en galning på hennes dörr en lång stund, skrikit att han skulle döda henne. Hon sa att hon inte visste vem det var och att hon hade ringt polisen men att de hade sagt att de inte hade tid att rycka ut så länge ingen var inne i hennes lägenhet.

En rysning for genom min kropp när jag plötsligt förstod att hon pratade om något som pågick just nu medans vi pratade. Jag sa till henne att jag skulle ringa polisen och åka och hämta henne. Jag tror att jag skällde ut en helt oskyldig larmoperatör medan jag slet tag i jackan och rusade ut till bilen men hon tog det med lugn och lovade skicka en patrull så fort det blev någon ledig. Bilfärden var hemsk. Min fantasi försedde mig med den ena fasansfulla bilden efter den andra och varje rödljus, varje långsam bilist möttes av de värsta svordomar jag samlat på mig genom livet. När jag kom fram var polisen där. Det hade, enligt dem, inte varit någon utanför min dotters lägenhet när de kommit till platsen men dörren bar tydliga spår av att någon sparkat och slagit på den. Anna var otröstlig men somnade med tårarna rinnande i bilen på väg hem. Händelsen drabbade henne hårt och det var omöjligt att övertala henne att flytta tillbaka. Hon fick avbryta sina studier för att försöka igen ett halvår senare i en annan stad. Några veckor senare åkte jag och hämtade hennes saker med en hyrd skåpbil och konstaterade, i dagsljuset, att Snurran redan såg mer förfallen ut än den gjort vid terminsstarten. Det skulle bli skönt att slippa tänka på huset mer. Bara att bära hennes saker de åtta metrarna uppför spiralkorridoren till hissen gjorde mig illa till mods. Anna hade berättat om konstiga ljud men när jag var där den där sista gången var det tyst. Tystare än det borde vara i ett hus fullt av studenter.

På väg därifrån gick jag in på en ICA-affär för att köpa något att äta till hemfärden och fick syn på någon jag kände igen. Det tog en stund för mig att placera honom men så förstod jag att det var Per. Han var orakad och hade slitna kläder men såg annars ut nästan som för tjugo år sedan. Han stod och studerade etiketten på en ölflaska och när jag gick fram till honom så kände jag direkt doften av alkohol omkring honom. Han kände igen mig på en gång och vi började prata. Jag föreslog att vi skulle ta en kopp kaffe och några minuter senare satt vi på ett fik på andra sidan torget utanför affären. Han berättade att han aldrig hade flyttat från bostadsområdet där vi växte upp och fortsatte med att han aldrig haft ett riktigt jobb och att han farit in och ut på “hispan” som han kallade det. Sedan sa han något som först fick mig att bli arg på honom. Han sa att allt dåligt i hans liv hade börjat den där gången då jag hade lämnat honom ensam i Snurran. Jag förstod inte vad han menade och berättade att som jag mindes det så hade vi sprungit ut tillsammans. Då sa han att jag hade sprungit ifrån honom och att han inte hade hittat ut. Vad han sedan berättade fick mig att tvivla ännu mer på hans mentala hälsa. Han hade sprungit neråt, varv efter varv. Han kunde svära på att han hade sprungit längre än vad vi gått uppåt när vi kommit dit. Medan han sprang så hade han börjat se saker. Innanför dörröppningarna till lägenheter han passerade. Siluetter framför fönster inne i mörka rum. Skuggor som rörde sig under dörren i en tom hall. Och rösterna. Han berättade att han hade börjat höra människor prata inne i de övergivna lägenheterna. När han hade varit inlagd, sa han, så hade han hört sådana röster igen. Det var det osammanhängande mumlandet hos vissa schizofrena människor. Människor som helt tappat kontakten med verkligheten. Han sa att han inte mindes mycket mer efter det men att han någon gång hade vänt och sprungit tillbaka uppåt igen och att han kunde svära på att han nått entrén underifrån. Som om han kommit upp från en källare.

Jag visste nu att Per inte var frisk. Jag hade just kommit från Snurran själv och även om huset gav mig kalla kårar så var en sak helt klar. Snurran hade inget källarplan. Jag hittade på någon ursäkt och lämnade honom där på kafét. Det sista han sa till mig var att han tyckte det var synd att vi aldrig ens pratat med varandra igen efter den natten. Jag mumlade något till svar men kände mig arg igen. Visst hade vi pratat. Som jag mindes det hade vi bara glidit ifrån varandra under åren som följde. Men så försökte jag minnas någon gång då vi umgåtts efter natten i Snurran och hur jag än försökte kunde jag inte komma ihåg en enda gång. Han hade synts till då och då men vi hade kanske aldrig mer pratat med varandra. Jag kände mig trött och åkte hem med Annas saker i en tyst bil.

Trots att jag försökte under de följande veckorna kunde jag inte släppa tankarna på Snurran. I ett infall skrev jag in ordet i en sökmotor på nätet och fick två relevanta träffar. Det ena var från två år innan. Högskolan annonserade om att de renoverat den gamla “Snurran” och byggt om den till studentlägenheter. Det var bilder på huset och rektorn som var mycket stolt över satsningen. Den andra träffen var en tråd på ett glest trafikerat forum där man diskuterade övergivna hus och urban exploration. Det var mest en användare som skrev om Snurran. Hon berättade att hon varit där inne strax innan renoveringen och att hon gått vilse. Någon annan hånade henne för det. Hur kunde man gå vilse i ett hus som bara bestod av en enda lång korridor undrade han men hon kunde inte förklara det. En tredje användare skrev att han aldrig skulle gå in i det huset efter allt som hänt där. Efter en fråga svarade han att han menade alla mord och försvinnanden. Ingen hade skrivit i tråden på över ett år så jag brydde mig inte om att skriva något utan började istället leta själv i kommunens arkiv och polisens offentliga handlingar. Det visade sig att ända sedan 60-talet hade folk försvunnit i huset. De första redan samma år som det byggdes. En utredning hade till och med påbörjats om saken men aldrig lett till något. Man hade i princip bara konstaterat att över ett dussin personer, så vitt man kunde bedöma utan några gemensamma nämnare annat än att de bott i huset, hade försvunnit spårlöst. Rapporten nämnde något om dödsfall och efter lite vidare sökande hittade jag polisrapporter om en handfull oförklarliga dödsfall, både innan och efter försäljningen till kommunen. En kvinna som arbetade på högskolan berättade på telefon för mig att på de två år Snurran varit studentboende hade “flera” studenter försvunnit spårlöst. Hon vägrade att bli mer specifik än så.

Jag körde förbi staden nyligen och passade på att ta en tur genom mitt gamla kvarter. Allt såg ut nästan som det gjorde när jag var ung men en sak var annorlunda. Efter ytterligare våldsamma händelser och ökande klagomål från hyresgästerna lades Snurran till slut ner som studentboende och revs strax därefter. Nu fanns där bara kvar en öde grusplan i skogen bakom gallerian. Jag stod där en stund och såg på de glesa grässtråna som långsamt börjat ta tillbaka platsen. Så ryste jag plötsligt till. Trots att solen sken kändes det som om en skugga fallit över mig. Jag tittade upp över trädtopparna, upp på himlen där Snurran en gång lutat sig över alla som vågat sig nära. Så klev jag in i min bil igen och körde därifrån för sista gången.

Signaturmelodi

Ni hörde “Snurran”, skriven av lyssnaren Ola Larsarp och uppläst av Ludvig Josephson. Därmed är det dags för Creepypodden att återigen försvinna i skuggorna. Men sätt inte upp några efterlysningar, utan vänta bara tålmodigt – om två veckor är vi tillbaka igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.