Avsnitt 201: Förbjuden forskning

Signaturmelodi

Till de som sover

Allt det här hände för några år sedan. Kanske hörde du ryktena, om du går på samma universitet. Det ska tydligen till och med ha läckt ut något om det på nätet. Men ingen vet vad som egentligen hände. Jag är den enda som vet, och jag har varit tyst. Av en mängd olika skäl. Men inget av dem spelar längre någon roll. Det här är vad som egentligen hände.

Vi blev alla fyra handplockade av Richardson, professor på enheten för sömn- och vakenhetsforskning, för att delta i experimentet. Vi hade alla varit antingen hans assistent eller elev, och vi hade tydligen fått hans förtroende.

Han sade att det här experimentet var annorlunda. Vi måste vara tysta om det, och vi fick bara veta så mycket detaljer som absolut nödvändigt. Allt han hade bett om var en månad av våra liv, och att om han lyckades så skulle människan inte längre behöva sömn.

“Tänk på vad det innebär”, sade han. “Sex till åtta timmar mer per dag. Ni kommer ha tjänat in den där månaden innan året är slut.”

Om han fick rätt skulle det innebära ett säkrat Nobelpris. Världen skulle förändras. Vi trodde på honom. Sömn skulle bli något man gjorde på fritiden, som hobby eller för att det var skönt. Tänk. Vi kände oss utvalda och lyckosamma som fick vara del av forskningen. Våra förhoppningar var skyhöga, för oss själva och för mänsklighetens framtid. Det var bara jag som skulle återvända.

Första veckan.

Richardson körde oss dit med sin van. På vägen förklarade han vad som skulle hända, och vad han ville att vi skulle göra. För studiens syfte ville han att vi skulle tillbringa månaden i “anläggningen”, som han kallade den. Vi skulle bli inlåsta utan fönster eller wifi. Och förutom att tålmodigt befinna oss där inne förväntades vi inte göra något särskilt.

“Min maskin sköter resten”, förklarade han. “Med en komplex blandning av ljudvågor som ni inte kan höra stör den ut en grundläggande mekanism i insomningsprocessen, en evolutionär restprodukt från förhistoriska tider. Det ni lär märka tydligast är att ni inte kommer ha några drömmar.”

Märkte vi av några andra bieffekter skulle vi notera dem. Vi befann oss, som han sade, “utanför kartan” och borde “kartlägga de eventuella riskerna.”

Bara projektets ambitioner var svindlande. Sedan fick vi se det Richardson kallade “anläggningen”. Åttahörningen, som den kallades. En byggnad med åtta hörn uppförd i betong någonstans i slutet av en labyrint av grusvägar utanför Searcy i Arkansas. Jag har inte kunnat hitta det på någon karta. Richardson sade att den ursprungligen byggts som fängelse för terrorister, men att den aldrig användes och till slut övergavs. Den var omöjlig att ta sig in i eller ut ur, osynlig för satelliter, men välförberedd: det fanns allt vi kunde behöva för att ha det bekvämt i en månad.

Jag tror egentligen inte att någon av oss förväntade att vi på riktigt skulle övervinna sömnen. Vi trodde kanske att det som bäst gick att dra ner på behovet. De första två dagarna diskuterade vi mest hur den där maskinen kunde fungera, hur den “komplexa blandningen av ljudvågor” var uppbyggd och om sömn verkligen bara var en restprodukt från evolutionens tidigare stadier, som Richardson sagt.

Den tredje dagen av att bara ha sovit tre-fyra timmar om nätterna kände vi oss inte alls förstörda utan tvärtom mer alerta och energiska än någonsin. Vi var på utmärkt humör och möttes vid frukosten fulla av energi för att diskutera läget.

“Han klarade det”, sade JT. JT var en stor kille med rött skägg, en sådan där som antagligen har en ordentlig samling Magickort hemma.

“Det vet vi inte”, svarade James, samlingens skeptiker. Han hade kommit hela vägen från Australien för att bli Richardsons elev. “Kanske stimulerar bara maskinen våra binjurar så att de mikrodoserar oss med adrenalin hela dagarna.”

“Även om det är så förändrar det inte att han faktiskt slagit sömnen”, sade jag.

Vi hade en massa ny ledig tid att använda oss av, och vi använde den för att läsa, spela hutlöst mycket Call of Duty och sitta och debattera saker och ting.

“Tja, jag måste väl erkänna att det här är helt jävla otroligt”, sade James.

Vi kände alla detsamma. Det var en sorts eufori, det som drabbade oss när vi tänkte att vi kanske var de första människorna som levde utan sömnbehov. Visst, vi gick fortfarande och lade oss och sov några timmar per dygn, men vi var eniga om att det mer handlade om gammal vana än något egentligt behov.

Sedan, den fjärde dagen, sade Don att han tyckte någonting kändes fel. Han var en seriös person. Mycket allvarsam. Jag hade hört att han hade levt som munk en tid. Han var tystlåten, men när han sade något var det en god idé att lyssna. Den här gången satte han ord på en känsla jag själv insåg att jag delade, även om den liksom hade drunknat i all uppståndelse.

“Med experimentet, eller?”, frågade JT.

“Jag vet inte”, sade Don. “Det är bara en känsla. En sorts konstant osäkerhet. Som att det här inte fortlöper som det ska, eller att vi är på fel plats.”

“Ja, jag tror det kan vara det”, sade James. “Det är det här stället. Vi såg ju alla att det var rätt udda när vi kom. Denna åttakantiga betongklump. Men att bo här, det, det känns fel. Som om något hemskt har hänt här.”

“Richardson sade att det aldrig hade använts”, sade jag.

“Så säger väl alla regeringar om tortyrfängelser de byggt”, sade James.

“Det är något annat också”, sade JT. “Jag känner det också. Jag trodde först det berodde på att det inte finns några fönster. Men nu tror jag att det har att göra med vinklarna i det här huset. De hänger inte ihop. Det blir mer grader än det borde.”

“Tänk om alla där ute är döda”, sade Don.

James hoppade till och svor. “Lägg av, Don. Varför säger du så där?”

“Vad är det ni själva säger?”, sade jag. “Är det här en åttahörningen hemsökt?”

“Ja, James”, sade JT. “Är den byggd på en åttahörnig gammal indiankyrkogård?”

“Okej, om det är så ni ska ha det”, sade James. “Lyssna här. Rummen vi bevistar förändras baserat på hur vi upplever dem. Ta en kyrka. Folk som går i sådana uppfattar dem som heliga. Det får dem att förändra sitt beteende. De släpper sina kryckor och tycker sig plötsligt kunna gå och sådant. De tänder ljus, vilket förändrar rummet som sådant, och därmed befästs och växer uppfattningen av det som heligt. Nya besökare grips av det och förändras själva. Så är det också med platser som beskrivs som hemsökta. Av ett eller annat skäl fastnar beskrivningen i platsen, och ju fler som uppfattar den som hemsökt, desto mer genomsyrar det platsen. Även om du aldrig hört talas om den märker du det när du väl är där, om du är bara aldrig så lite uppmärksam. På sätt och vis är alltså platsen hemsökt, precis som kyrkan är helig. Vår interaktion med platsen har förändrat den till något större än dess beståndsdelar.”

James drog efter andan.

“Så det jag säger är att något kanske trots allt har hänt här, och att vi känner av det. Något hemskt. Och på så vis, ja, är det en hemsökt åttahörning.”

“Nej, nej, nej”, sade Don. “Platser uppfattas som heliga för att en auktoritet bestämmer det. Samma gäller hemsökta platser, fast då för att de som tjänar pengar på dem bestämt det.”

“Okej, vad det än beror på”, sade jag, “är vi alla överens om att vi tycker det känns konstigt här och nu. Kanske beror det på maskinen. Jag föreslår att vi noterar det som en potentiell bieffekt.”

Och det kunde vi alla enas om. Det dämpade inte den konstiga känslan, men vi gjorde varsin anteckning om den. Av någon anledning skrev vi alla upp ungefär samma sak. “En påträngande upplevelse av att ha inträtt någonstans där vi inte är välkomna.”

Andra veckan.

Vi försökte så gott vi kunde ignorera det vi kände och bete oss normalt. De första dagarna där inne hade trots allt varit våra yrkeslivs lyckligaste. Men så lyckliga skulle vi aldrig mer bli.

Jag hade börjat tänka att det var ett misstag av Richardson att lämna oss där inne utan någon kontaktväg till omvärlden. Till slut sade jag det till de andra.

“Ja, det har jag också slagits av”, sade JT. “Men Richardson är inte dum. Fattar du? Jag tror han gjorde det med avsikt.”

“Varför skulle han ha gjort det?”, frågade jag.

“För att det ingår i experimentet, naturligtvis”, sade han. “Det är en metastudie. Vi har fått höra att det handlar om en sak, men i själva verket undersöker han hur vi reagerar på själva experimentet. Som Milgram.”

“Eller så har han inget val”, sade James. “Det är myndigheterna som styr. Och maskinen är byggd för att styra våra tankar. Eller så är det någon kult. Scientologerna.”

“Det är ju myndigheterna som byggt huset”, sade JT. “Så långt låter det logiskt. Fast inte det där om scientologerna, kanske.”

“Tänk på saken”, sade James, men jag avbröt honom.

“Okej, okej, nu samlar vi oss. Det är fortfarande en tänkbar förklaring att Richardson är en skitstövel som inte bryr sig om hur vi mår, eller hur?”

“Lägg av nu”, sade Don och överraskade mig – av alla som skulle låta upprörda förväntade jag mig det minst från honom. “Sluta försöka bete dig som rummets enda klartänkta. Du vet ingenting om hur Richardson är. Han håller på med saker han inte berättar om för någon.”

Jag tittade mig omkring och såg att de andra var lika förvirrade som jag.

“Vad pratar du om?”

“Jag har hört en del rykten om honom”, sade James. “Han har några idéer som är rätt… extrema.”

“Ja, han är ju ingen vanlig akademiker”, sade Don. “Jag har läst lite texter av honom som han låtit bli att publicera. Han tror, alltså är på riktigt övertygad om, att det finns något mer än bara det här.” Han knackade på bordet. “Något mer än bara det materiella.”

Jag hade förväntat mig något värre, och ryckte på axlarna.

“Det är inte det knäppaste jag hört.”

“Så här uttryckte han det”, sade Don som om han inte hört mig. “Tänk på alltings början. Det måste ha funnits förutsättningar för att universum ska ha kunnat uppstå. Om de förutsättningarna inte fanns hade ingenting kunnat uppstå. Håller ni med om det?”

Vi nickade.

“Okej, och de förutsättningarna kan varken ha varit materiella eller naturlagsstyrda, eftersom allt sådant uppstod i och med universum. Så vad de än var måste de ha varit något annat än universums byggdelar. Låter det rimligt?”

“Ja, det antar jag”, sade jag. “Du tänker inte argumentera för Gud nu, va?”

Han skakade på huvudet. “Det jag syftar på är något som fortfarande existerar. Fast vi kanske inte ens kan uttrycka det så. Idéer som ‘något’ och ‘att existera’ har uppstått i och för en materiellt verklighet. Det här är något förmateriellt. Något före själva existensen. Vad det än är så tillät det universum att spontant uppstå. Vem vet vad mer det kan ha gjort under alla dessa miljarder år.”

“Bara där säger du emot frågans själva utgångspunkt”, började jag säga, som en impuls ur mina filosofistudier.

“Ja, ja”, sade Don. “Men han tror på det där. Han tror det är källan till vår fria vilja. På något sätt kommer våra hjärnor i kontakt med det. Och därför tror han att han kan nå fram till det, studera det och kanske till och med använda sig av det. Mycket mer än så hann jag inte läsa.”

“Och om resultaten av det här experimentet inte är något han tänker publicera”, tillade James, “så kanske det har just med dessa hans lite märkligare idéer att göra.”

“Så han tänker inte alls göra sömn överflödig, utan sätta oss i kontakt med Gud fader?”, frågade jag.

Don suckade. “Jag vet inte. Jag säger bara att om han tror att våra hjärnor är i kontakt med en annan verklighet så är det här precis ett sådant experiment han skulle behöva för att kunna bevisa det.”

“Tror ni han avlyssnar oss?”, frågade JT.

“Jag tror han kanske är här någonstans”, sade jag spontant, utan att tänka på vad jag egentligen menade.

Allas blickar vändes mot mig, fyllda av vad som liknade skräck. Märkligt att vi skulle känna så här när vi talade om en man som för bara två veckor sedan var vår förebild.

“Jag känner ibland på mig att någon betraktar mig medan jag sover”, sade jag, och hörde att min röst darrade. “Jag trodde först det var någon av er. Det är särskilt tydligt när jag inte är helt vaken än, eller precis innan jag somnar. De där ögonblicken när man halvsovande rättar till kudden. Då har jag känt av någon i närheten, någon som står bredvid mig. Som bara andas och tittar. Jag har aldrig varit tillräckligt vaken för att göra något. Jag har alltid bara somnat om.”

De andras blickar blev än mer spända.

“Jag har också känt så”, sade Don, nästan viskande, som om han inte ville att någon skulle höra. “Jag har trott jag hållit på att bli galen.”

“Jag med”, sade James.

“Någon annan är här inne med oss”, sade jag.

Vi kröp ihop närmare varandra och såg oss oroligt omkring i det grå rummet. Alla måste ha känt som jag då. Att vi var fångna. Instängda i en vidrig byggnad med någon, eller något, annat, något okänt.

“Vänta, vänta”, sade JT. “Om det fanns någon annan här, vad skulle den äta? Vi har inte sett någon av vår mat försvinna. Det finns ingen väg ut, och ingenstans att gömma sig. Vi måste tänka lugnt och klart nu.”

Jag ansträngde mig för att rensa upp i tankarna och insåg att han hade rätt. Det var som om en dimma lättade.

“Okej, så här”, sade jag. “Det är ännu en bieffekt av maskinen. Fas två: paranoja.”

“Fas två: paranoja”, upprepade Don och nickade.

Vi skrev ned det.

Dagen därpå, när vi satt vid frukosten, tittade JT på oss. “Har ni drömt något?”

Alla skakade på huvudet.

“Där hade han minsann rätt, Richardson”, sade jag.

“M-hm”, sade JT. “Visste ni att barn som växt upp i isolering inte heller drömmer?”

“Hur kan man veta det?”, frågade James.

“De har berättat det. De som tagits om hand och rehabiliterats. De säger att drömmar är något som kommer sedan. När de utvecklat språket, fått objektpermanens och sådant.”

“Hundar då?”, frågade jag. “Du vet, som de springer när de sover.”

“Det är autonomt och inte viljestyrt.”

“Kanske gör språk och objektpermanens bara att man börjar minnas drömmarna”, föreslog James. “Det emotsägs inte av tillgängliga data. Du måste kunna bevisa att det inte är så.”

JT fnös.

“Hur som helst, vad är din poäng?”, frågade Don.

“Poängen är att jag undrar om det är friskt att inte drömma. Jag tror inte det. Jag tror maskinen inte gör så att vi inte behöver sömn, bara att vi inte känner oss trötta. Jag tror allt vi har känt på oss beror på att vi inte drömmer.”

“Det kan vi inte veta, eller hur?”, sade James. “Drömmar kommer av sig själv med REM-sömnen. Vi har inga studier på skillnaderna mellan effekterna av att inte drömma, och de av att inte sova.”

“Kanske drömmer vi ändå, men drömmarna hamnar någon annanstans”, sade JT.

Jag vet inte vad han menade med det. Ingen verkade förstå honom. Men samtalet tog slut och vi drog oss tillbaka till våra rum. Något i vad han sade hade känts lite för sant.

Tredje veckan.

Allt mer sällan samlades vi för att ha teoretiska diskussioner. Vi isolerade oss och började betrakta varandra med misstänksamhet. Känslan av att inte vara välkommen och på något sätt otrygg hängde kvar och gjorde sig påmind varje dag.

Och varje natt stod den där figuren bredvid min säng. Jag sov ännu mindre nu. Som mest en timme per natt. Det ledde till att jag ibland hann se den försvinna iväg.

Den sista gången såg jag var den tog vägen. Den dök in i ett hörn i rummet som jag alltid hade tyckt var konstigt på något sätt. Jag hade många gånger suttit och stirrat dit, trots att det väckte olust i mig. Vinklarna var konstiga där. Jag kunde liksom inte fokusera blicken när jag tittade dit. Dit gick figuren, och så försvann den.

När jag satte mig upp i sängen och tittade efter den undrade jag om det hela varit inbillning. Fas tre: hallucinationer? Jag reste mig och gick in i hörnet för att titta efter. Det första som slog mig var att det luktade märkligt där. Som terpentin. Ju mer jag tittade, desto suddigare blev min blick, men jag var ändå säker på att jag såg något röra sig inne i hörnet. Och det tittade tillbaka på mig. Så hörde jag ett förfärligt ljud, ett hatiskt ljud, från hörnet. Jag vände om och tog mig snabbt ut ur mitt rum. Från och med den dagen tog jag mina allt kortare tupplurar i biblioteket.

En gång när jag låg där hörde jag JT prata med någon i korridoren. Han pratade om vinklarna igen. Han sade att gradantalet var högre än det rent fysiskt kunde vara, närmare bestämt 2.7488 grader högre. “Tillräckligt för att driva mig från vettet, men ändå inte så mycket att det är iögonfallande”, sade han. Personen han talade med svarade något som jag inte helt förstod. “Det är ett gradantal som sliter”, lät det som, men rösten lät förvrängd, så jag hörde inte. Men jag visste att jag inte kände igen den. Vem JT än talade med så var det ingen av oss.

Jag blev iskall och låg alldeles stilla. När JT gick förbi låtsades jag sova. Och när han hade försvunnit hörde jag någon komma in i biblioteket och ställa sig bredvid mig. Sedan blev det tyst.

Jag låg kvar i en stund och försökte övertala mig själv att det bara var inbillning, och sedan vände jag mig om och såg att jag var ensam. Jag reste mig och gick efter JT, men hittade honom inte. Istället stötte jag på James, som också sade att han letade efter JT. “Har du sett eller hört någon som inte ska vara här inne?”, frågade jag.

James tittade på mig och såg ut att vara lika delar överraskad och förskräckt. “Hur visste du det?”, sade han. “Jag har inte sagt något om det.”

“Om vad?”

Han berättade att han hade hört sin mamma ropa på honom. Det hade inte varit ett svagt ljud som han tolkat som sin mammas röst, utan han hade hört henne lika tydligt som han hörde mig nu, och han hade hört att hon ropade på honom. Han hade nästan svarat, men sedan knipit ihop munnen. “Hon har varit död i ett år”, sade han. “Vad som än ropade på mig så var det inte mamma.”

Jag såg att han skakade och höll nävarna knutna. Håll ut, sade jag. Det kunde vara hallucinationer. Jag hade trots allt också hört ljud. Ett barn som grät, hade jag hört. Det hade varit så tyst och avlägset att jag först trott det var vattnet i rören.

“Vi borde ha ett möte”, sade han.

Jag funderade på JT, och på vad jag nyss hade hört. “Vi tar och berättar för Don, bara”, sade jag.

“Det vore logiskt som ännu en bieffekt av maskinen”, sade han när vi hade berättat. “Dess ljud ska inte vara hörbara. Men kanske registreras de ändå av vår hjärna, som sedan försöker tolka dem till något begripligt. Hjärnan applicerar ett minne på ljuden för att få dem meningsfulla.”

“Tror du på det?”, frågade jag.

“Inte för en sekund”, sade James.

Men vi hade inte många logiska förklaringar att ty oss till, och den dög ändå som tröst. Jag hoppades att Don hade rätt.

Ett par dagar senare gick jag förbi gymmet och såg James stå där inne och hamra i boxningssäcken. Jag frågade om allt var okej med honom. Han ignorerade mig, och jag gick tillbaka till läsrummet. Ett par minuter senare stod han plötsligt bakom mig.

“Rösten jag hört är inte min mammas”, sade han.

“Nej, såklart inte”, sade jag. Det hade vi ju redan enats om.

“Nej, jag menar… Jag vet inte. Mamma var snäll. Även om den här rösten försöker låta som hennes så är det så stor skillnad. Den är inte snäll. Den är inte mänsklig.”

Jag lade ifrån mig boken och tittade på honom, för att se om han var allvarlig. Det var han.

“Hon har berättat allt möjligt för mig”, sade han. “Hon bad mig fråga dig om du kommer ihåg skjulet.”

Jag kunde inte svara. Jag var mållös. Skjulet. Jag hade aldrig berättat om det för någon. Det hade tagit åratal för mig att komma över det. Det var så länge sedan. Jag hade varit ute och lekt i skogen bakom vårt hus, som jag så ofta gjorde. Jag brukade bygga rangliga kojor i träden, men den här gången hade jag gått lite längre än jag brukade och hittat ett skjul. Jag hade aldrig sett det förut, det minns jag. Inne i skjulet hörde jag ett barn gråta. I tron att det kanske kunde vara en kompis att bygga träkojor med tittade jag in genom fönstret. Barnet låg kedjad till väggen, och på golvet låg en hundmatskål. Jag ville hjälpa, men jag visste att jag gått längre in i skogen än jag fick. Jag såg mig omkring. Då såg jag en man stå bara ett stenkast bort. Han var iklädd svarta, gammeldags kläder. Han hade stått där och betraktat mig hela tiden, helt uttryckslös. Jag sprang så fort jag kunde därifrån.

Jag var så uppskrämd att jag inte kunde berätta för mina föräldrar förrän det var läggdags, och jag inte vågade sova. De ringde polisen, som hittade skjulet. Jag fick höra att de hittat kedjorna och hundmatskålen, men inget barn. Jag har alltid ångrat att jag inte sade till tidigare.

“Gör du det?”, frågade James.

“Ja…”

“Okej. Ja ja, hon har också berättat hur man kan komma ut härifrån.”

Jag tittade på honom och sade ingenting, för han verkade manisk.

“Hon sade att det finns en hemlig utgång inuti JT. Vi måste bara skära upp honom, så hittar vi den.”

“James”, sade jag, osäker på hur jag skulle fortsätta.

“Jag vet, jag vet”, sade han och svalde. “Det är inte sant. Men jag var tvungen att berätta för någon.”

“Jag vet inte vad det är som pågår här”, tillade han. “Jag är rätt rädd.”

Det var jag med. Jag kände att jag ville ut ur åttahörningen.

Fjärde veckan.

Efter den dagen började James och jag leta efter utvägar. Vi hade slutat sova helt och hållet, och hade mycket tid över för att leta. Varje gång vi trodde att vi hittat något insåg vi att det var en återvändsgränd. Det var medan vi letade som vi såg Don stå i en korridor med ryggen mot oss.

“Vad håller han på med?”, frågade James. Något med hans hållning var konstigt.

“Don, är allt väl?”, hojtade jag.

Han vände sig om, och log stort. Sedan vinkade han. “Hejdå killar”, sade han, och gick iväg runt ett hörn.

Jag tittade mot James för att se om han tänkte samma sak, att något hemskt var på väg att hända, och han bara stirrade på mig. Vi sprang efter Don. Han var längst bort i nästa korridor och vi hann precis se hur han klev in i hissen. “Don, nej, stanna”, ropade vi medan vi rusade fram, men hissdörrarna stängdes innan vi hann fram. Den åkte iväg uppåt.

Grejen är att åttahörningen bara har en våning. Det finns ingen hiss där. Varken före eller efter att det där hände. Jag vet inte var Don tog vägen, eller om det vi bevittnade verkligen hände, men det var sista gången vi såg Don.

“Jag förstår inte”, sade James. “Vad händer?”

Innan jag hann formulera ett svar kom en samling människor fram från bakom hörnet i korridoren och började gå mot oss.

“Vi borde sticka”, sade jag.

“Vilka är de?”, frågade han.

“James, kom”, sade jag.

“Varför är de så suddiga?”

“Jag vet inte men nu sticker vi.”

Jag tog i hans arm och drog honom med mig, och så sprang jag. Jag sprang till köket och gömde mig bakom kylskåpet. Jag var säker på att jag hade James alldeles bakom mig, för jag hörde hans steg, men när jag vände mig om var han borta.

Jag blev kvar där tills jag inte längre stod ut. Ett par timmar, tror jag. När jag klev ut såg jag någon stå och titta på mig i dörröppningen. Jag blev så paff att jag tog ett ofrivilligt steg tillbaka. Det var en liten pojke.

“Hej?”, sade jag.

Då hörde jag skrik. Pojken försvann. Mer skrik.

Jag kunde inte ignorera dem. Inte en gång till. Jag sprang mot skriken, skräckslagen över vad det kunde vara som hände, och om det var James som skrek. Ett sista skrik hörde jag, och så plötsligt tystnade det. Det kom från JT:s rum.

Jag önskade på en gång, och önskar fortfarande, att jag inte hade öppnat dörren. James var där inne. Han hade skurit upp JT:s mage och hade stuckit in handen i såret. Han trevade med den. JT:s bleka ansikte hade stelnat i ett chockat uttryck.

“Vad har du gjort?”, frågade jag.

“Jag måste ut härifrån”, sade James och grävde i JT:s inälvor.

Jag backade ut ur rummet. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag måste gömma mig någonstans tills Richardson kom och hämtade oss.

Stående i korridoren hörde jag James röst igen. “Mamma?”, och sedan, “Åh nej, nej, nej”, och sedan skrek han. Jag kastade mig in igen. James var borta. Jag hade hela tiden haft dörröppningen inom synhåll. Det fanns inte en chans att han hade lämnat rummet den vägen. Men nu var han borta. Och svart, giftig rök bolmade ut ur JT:s öppnade buk. Det luktade som brinnande bildäck.

Jag tog mig till köket. Där hittade jag stearinljus. Jag smälte ett på en pappersnäsduk, och fyllde öronen med vaxet. Sedan lade jag mig i ett hörn i fosterställning och knep ihop ögonen i väntan på att jag skulle somna. Jag fick vänta länge men till slut gick det.

När jag vaknade var det av att Richardson skakade mig. Han hade redan dragit vaxpropparna ur mina öron. Först trodde jag att han hade avbrutit experimentet i förtid. Senare fick jag veta att jag hade sovit i flera dagar.

Han frågade var de andra hade tagit vägen. Jag berättade allt jag visste, eller, allt jag förstod. Jag försökte visa honom JT:s kropp, men den var borta, och inte minsta blodsdroppe fanns kvar. Sedan körde han mig till ett sjukhus.

“Jag står för alla kostnader”, sade han. “Och du kan glömma ditt studentlån.”

“Så det är så du ska sköta det här?”, frågade jag.

“Tja, jag försatte dig i fara”, sade han. “Så ja. Du har förtjänat det. Om du är tyst.”

Jag sade att jag inte trodde jag skulle kunna vara tyst om vad som hade hänt de andra.

“Du tror väl inte det där hände på riktigt? Du menar att fysikens lagar plötsligt upphörde att gälla för er fyra? Nej. Du har haft vakendrömmar. Du skulle egentligen inte ha drömt någonting, det var jag övertygad om att du inte skulle göra, men maskinen är tydligen ofärdig. Forskning kvarstår. Men det är forskningen, det. De andra mår fint. De kommer ligga lågt ett tag, åtminstone tills jag publicerar mina resultat. Gör det du också, är du snäll.”

Jag ville tro honom. Jag har alltid tänkt på mig själv som rationell. Men jag kunde inte. Visst, allt hade kunnat vara en dröm. Det hade varit den enklaste förklaringen. Men så var det inte. Jag har försökt hitta de andra, men inte lyckats. Jag tror inte de mår fint. Jag försökte berätta för polisen, men de ville ha bevis. Jag har inte lyckats hitta den åttahörniga byggnaden igen.

James, JT och Don, om ni är där ute och det här på något sätt når er, snälla, kontakta mig. Och ni andra får gärna försöka förstå er på det här. Richardson hade rätt om en sak, tror jag. Sömnen var verkligen något som utvecklades för att beskydda oss. Men inte för djuren i skogen om nätterna. Det beskyddar oss mot något mycket värre, något vi är inbäddade i. Och det gör att den aldrig kan bli överflödig. Om du tror att det finns något som beskyddar dig där ute, tacka det för att det låter dig sova och drömma.

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och vi hörde precis Michael Forsberg läsa historien “Sömnexperimentet i Arkansas”, skriven av Jared Roberts och publicerad på Creepypasta Wiki.

Med veckans avsnitt är det som så att vi bjuder på två långa historier. De är båda så långa att det inte finns någon plats över för mig att säga mycket. Att det handlar om förbjuden forskning har vi redan märkt på den första historien, och dess förfärliga slutsats är uppenbar, att vissa vägar helt enkelt inte bör utforskas av vetenskapen.

Och veckans andra historia pekar möjligen ut en annan sådan väg, som kanske är ännu värre. Lyssna på egen risk. Ludvig Josephson läser “Ålkvinnan”, skriven av lyssnaren T.

Jag måste varna dig som nu väljer att lyssna på min historia: Det jag ska berätta kommer att påverka och förfölja dig resten av ditt liv. När du väl har hört min historia kommer du inte att kunna få det ogjort. Hela ditt liv kommer hädanefter bestå av ett före och ett efter, och jag kan lova dig att det här efter kommer inte att vara bättre. Det jag snart ska berätta kommer inte bara förfölja dig, det kommer till och med hota din självaste existens.

Jag ger dig chansen. Du kan sluta lyssna nu.

Du lyssnar alltså fortfarande? Det var det jag anade. Tro mig, du kommer inte få ut något gott av att höra min historia, men jag förstår dig. Du drivs av samma förbannade egenskap som jag: den naiva nyfikenheten.

Låt mig få börja med att beskriva en plats. Det är Riksarkivet i Marieberg i Stockholm. Det är en rödbrun tegelkloss som ligger i ena änden av Västerbron, nästan som om byggnaden höll den enorma bron på plats.

Riksarkivets byggnad är i sig också stor. Ändå är det man ser ingenting jämfört med det som gömmer sig under marken. Nedsprängt i berget ryms ett lagermagasin stor som en katedral, totalt finns där över 8 mil av bokhyllor som innehåller diverse skrifter i Sveriges historia, från Gustav Vasas dagar fram till idag.

Jag har tillbringat mycket tid på Riksarkivet, för mycket tid skulle man till och med kunna säga. Jag har lagt otaliga beställningar på diverse dokument som arkivarierna hämtat upp från labyrinterna av bokgångar, dokument som jag sedan suttit böjd över i den knäpptysta läsesalen.

Jag skriver nämligen på en avhandling. Jag säger skriver när det egentligen är ”skrev”: sedan min fasansfulla upptäckt har arbetet stått helt stilla. Frågan är om jag någonsin kommer bli klar.

Min avhandling undersöker resursförbrukning på diverse slott och gods runt om i Sverige under 1500-talet. Oväntat mycket av inventarielistor finns bevarat. Det är torra listor som tydligt redovisar herrgårdarnas förbrukning, försäljning och inköp av diverse råvaror. Snirkligt svart bläck på tjockt pergament. Prydliga kolumner och rader. Varor in, varor ut. Trots dess sakliga ton slutar jag aldrig fascineras över att det faktiskt är skrivet av en annan människa från en annan tidsålder. I just det ögonblick jag undersöker dokumentet är det som tidsrymden för ett ögonblick sluts och vi möts.

Men jag ska inte romantisera forskningsarbeten för mycket. Mesta av arbetet är som alla arbeten: tröttsamt och monotont.

Dagen jag gjorde min upptäckt var just en sådan genomsnittlig arbetsdag: efter flera timmars arbete var jag både trött och uttråkad. Alla dokument man beställer upp förvaras i skyddande pappmappar. Det enda som skiljer de åt är tjockleken och märkningens serienummer.

På mitt bord hade jag två tjocka högar: en med det jag gått igenom och avverkat, en med det jag beställt men ännu inte hunnit sammanställa.

Och det var i den senare jag märkte något som inte stämde. Bland alla mapparna fanns en som jag inte hade beställt upp.

Det hade visserligen aldrig hänt tidigare, arkivarierna var pedantiskt noggranna här, men jag såg enkelt hur misstaget kunde inträffa. Olika beställningar hade blandats ihop, eller så hade man råkat få med en mapp för mycket från underjorden.

Egentligen borde jag bara ha gått fram till receptionen och förklarat misstaget. Det gjorde jag inte. Jag var för uttråkad och för nyfiken.

Utåt sett ser som sagt alla mappar likadana ut, men invändigt kan de innehålla allt mellan dödsdomar och kärleksbrev. Mappen framför mig var helt enkelt en lott till allt möjligt som kan ha inträffat i Sverige under de senaste femhundra åren.

Skulle jag inte öppna och se vad slumpen hade kastat mot mig?

Jo. Tyvärr.

Försiktigt öppnade jag pappmappen och fann däri ett gammalt ihopvikt dokument, papperet såg om möjligt äldre och mer skört ut än det jag var van vid att läsa.

Det var dock inte det som överraskade mig mest.

Dokumentet var förseglat med ett blodsvart sigill.

Jag förstod inte. Under alla dess år sedan dokumentet skrevs, vad det nu än innehöll, hade ingen någonsin läst det? Hur hade det i sin tur, helt orört och oöppnat, hamnat i Riksarkivet?

Jag förstod ingenting.

Jag lutade mig närmare för att granska sigillet.

Även det överraskade mig. Det påminde inte om något jag sett under alla mina år av forskning och studier. Det var ingen vapensköld, ingen slingrande text, inga välkända symboler. Istället bestod det bara av tre parallella streck, likt romerska siffror på en klocka.

Jag såg mig om. Ingen av mina bänkgrannar eller arkivarierna tog notis om mig. Försiktigt stack jag in min blyertspenna under sigillet, och lirkade tills den hårda lacken släppte på ena sidan.

Jag kan än idag inte beskriva vad det var för typ av text. Under mina studier och min forskning har jag kommit i kontakt med många olika sorters källor och medier, men det här kan jag fortfarande inte sätta en etikett på.

Det var skrivet som verser, men det var inte poesi. Det beskrev händelser, men det var inte en regelrätt krönika. Det hade en avsändare och mottagare, men det var inte ett brev.

Efter att ha läst igenom det flera gånger fick jag till sist en uppfattning om vad det handlade om.

Textförfattaren beskrev händelser som inträffat vid ett gods kallat Ulvsborg i norra Uppland. Det här är min tolkning och sammanfattning:

När ett oväder härjade trakten sökte en skräckslagen främling skydd för natten. Regnet piskade, åskan dundrade, men det var också allt som skedde denna första natt.

Det märkliga, det obehagliga, började ske dagarna och veckorna efteråt, efter det att främlingen lämnat Ulvsborg. Som om en smittsam farsot drog fram började folk på godset att dö, en efter en, och alla till synes för egen hand. Någon hoppade från ett hustak, en annan dränkte sig i en brunn, en tredje stack en dolk i sitt eget bröst.

Författaren fortsatte lista dödsfall efter dödsfall, och för var rad märkte jag hur jag fick allt mer gåshud. Men det som verkligen fick mig att rysa, ja, till och med känna ett vagt illamående, var samma återkommande mening efter varje konstaterat dödsfall:

”Ålkvinnan ropade, ålkvinnan kom.”

Någon hade hängt sig i ladan, en annan gick ner i ett träsk.

”Ålkvinnan ropade, ålkvinnan kom.”

Jag blev helt uppslukad av den märkliga texten. Utan att jag hade märkt det hade mina bänkgrannar plockat ihop sina saker och försvunnit. En bibliotekarie harklade och tittade strängt på mig. Medan jag mumlade ursäkter samlade jag ihop mapparna och passade på att hastigt skriva ner serienumret för det märkliga dokumentet.

Sedan gick jag ut i höstkylan och påbörjade min promenad hem. Jag hade det som vana: efter långa researchdagar inne i läsesalen gick jag alltid hem över Västerbron, trots blåsten, trots att bron reste sig som en brant kulle.

Det hade redan börjat skymma och på ena sidan lös city, kungliga slottet och gamla stan som ett fruset fyrverkeri av ljus. På brons andra sida bredde mörkret ut sig, Mälarens kalla vatten och öarnas dunkla skogar.

Alltid när jag passerade Västerbrons högsta punkt blev jag påmind om något jag läst eller hört för länge sedan: när man först satte upp räcken för att förhindra folk från att hoppa från bron började man med sidan som vätter mot stan. Tydligen var det så att nästan alla hopp skedde från den sidan, varför visste man inte. Det berörde mig något oerhört – hur folk i den totala olyckan och ensamheten ändå sökte sig mot ljuset, mot staden, mot människorna. Det var både vackert och rörande, men det fick mig också att rysa, varför kan jag inte riktigt svara på.

När jag till sist kom fram till Hornstull var jag både svettig och frusen på samma gång. Jag gick ner i tunnelbanan och åkte den sista biten hem till Telefonplan.

Trots att jag var trött kunde jag inte sova den natten.

Ja, jag grubblade över dokumentet, över Ulvsborg och ålkvinnan.

Men det var också något annat. När jag borrade ner huvudet i kudden kunde jag vagt ana ett ljud jag aldrig tidigare hört. Ljud är kanske fel ord, snarare en knappt förnimbar retning. Som om tystnadens vanliga tjutande ersatts av ett rispande.

För var timme som gick tycktes ljudet öka. Eller förnimmelsen av ljudet, inte att det lät högre, bara att rispandet blev alltmer närvarande.

Bilder for genom huvudet.

Naglar mot en källarvägg.

Tänder mot ett badkar.

Tillsist klarade jag inte av det mer. För att tysta ljudet och bryta mina skenade tankar gick jag upp. I köket tog jag ett glas vatten och tittade ut över den öde gatan. Fönsterna i alla grannhus var släckta. Bilarna stod parkerade längs trottoarerna. Inte en människa syntes till.

Min blick föll på en skogsdunge längre bort där gatlyktornas ljus inte nådde fram.

Det var något som inte stämde. I den dunkla träddungen var det som om mörkret pulserade, hur det becksvarta rörde sig som i vågor. Något fanns där utan att finnas.

Jag märkte hur håret på mina armar reste sig och hur det där märkliga rispandet plötsligt återkom och hördes allt skarpare och hetsigare, som om det nu kommit närmare.

Hastigt vek jag bort blicken, svepte vattenglaset och ställde ner det med en smäll på köksbänken.

Ljudet och skuggrörelserna försvann.

Den kommande tiden fortsatte jag med min avhandling som vanligt. Det var långa, tysta dagar i Riksarkivets läsesal. Mina anteckningar växte med sida efter sida.

Men när jag satt där och arbetade kunde jag ändå inte släppa tanken på dokumentet om ålkvinnan. Visst, texten skrämde mig på ett plan, men just nu så retade den mig framförallt. Jag förstod inte vad det var, vem som skrivit den, eller vad den gjorde här.

Som om jag gjorde det i smyg tog jag pauser från mitt vanliga arbete för att söka på Ulvsborg. Jag letade i källmaterial, akademiska artiklar, populär- och lokalhistoria, men hittade knappt något. Jag fick bekräftat att godset existerat, men att det övergavs för flera sekler sedan, antagligen efter att ha brandhärjats. Under 1950-talet hade en mindre arkeologisk utgrävning och kartläggning genomförts, men den verkar snarare ha gjorts pliktskyldigt och inte ens satt några större spår bland bygdens lokala historieskildringar.

Tidens tand verkade ha gjort sitt bästa för att nöta ner alla spår av Ulvsborg.

Om ålkvinnan var det ännu sämre ställt. Här fanns inget skrivet överhuvudtaget.

Jag började tvivla på dokumentet jag läst. Till sist kunde jag inte längre hejda mig. Jag letade upp serienumret bland mina anteckningar, och beställde upp dokumentet från arkivets djupa källare. Nästa dag skulle det finnas tillgängligt för mig igen.

Som av en händelse hörde jag samma natt rispandet på nytt. Ljudet av knivhugg mot en klippvägg höll mig vaken i flera timmar.

Nästa dag låg mappen åter på mitt skrivbord. Jag var förvånad – jag var nästan övertygad om att jag skulle få beskedet att dokumentet inte fanns eller hade kommit bort. Med tanke på hur märkligt hela historien hittills hade varit hade det varit fullständigt rimligt.

Men här låg det nu istället. Det var precis som jag mindes det. Samma sigill, samma gamla pergament, samma oförklarliga innehåll.

Ulvsborg. Dödsfall efter dödsfall.

Ålkvinnan ropade, ålkvinnan kom.

Det enda nya jag noterade var en mening jag inte fäst någon större vikt vid tidigare. I modern tolkning lyder den ungefär så här: ”En blir tre, en blir fri.” – vad det nu betydde.

En blir tre, en blir fri.

Jag bestämde mig för att åka till Ulvsborg.

Egentligen hade jag inte tid, jag låg redan efter med min avhandling, men jag inbillade mig att det här kanske kunde resultera i något annat, kanske en artikel eller ett kommande forskningsprojekt.

Att vara forskare inom humaniora är att ligga i ett ständigt krig med sin privatekonomi. Så fort min avhandling var klar skulle jag tvingas söka medel och stipendier för ett nytt ämne. Kanske skulle historien om Ulvsborg kunna garantera min försörjning längre fram?

Men innerst inne visste jag att det här bara var självbedrägeri.

Sanningen var den att min nyfikenhet var alldeles för stor. Jag hade blivit besatt av det märkliga dokumentet och historien om Ulvsborg och ålkvinnan.

Jag lånade mina föräldrars bil en tidig morgon och påbörjade resan till Ulvsborg. Platsen, eller snarare lämningen, var utmärkt på kartor.

Ändå var den svår att hitta.

Från en större väg svängde jag av till en mindre, från en mindre väg till en än mindre.
Jag körde fel flera gånger, såg på kartappen i mobilen hur platsen kom närmare för att senare försvinna bort.

Någon parkering fanns inte, utan jag fick istället ställa bilen längs diket. Jag började följa det som en gång antagligen var en stig, men nu var igenväxt med högt gräs och spretiga grenar.

Luften var rå och disig. Det var som om självaste molnen landat och nu låg och tryckte bland träden.

Mina gympaskor blev snabbt blöta, marken var fuktig och sank, och jag insåg att jag borde ha tagit gummistövlar istället.

Jag mindes plötsligt referensen i dokumentet, hur någon hade dränkt sig i ett träsk när ålkvinnan ropade. Det slog mig att det faktiskt kunde vara just här där jag nu gick, att en grav eller mordplats vilade under mina fötter.

Tanken väckte ett obehag och en rysning slingrade sig längs min ryggrad.

Tack och lov glesnade snart träden och en daggig äng bredde ut sig. Mitt på ängen reste sig några mossklädda stenväggar.

Ulvsborg. Jag hade till sist kommit fram.

Jag tog ett varv runt ruinerna och insåg att byggnaden var större än jag först hade trott. I ena änden stötte jag på en väderpinad skylt som länsstyrelsen hade satt upp. Informationen var torr och skral, det var årtal och namn, men ingenstans nämndes någonting om olyckor, dödsfall, eller ålkvinnan.

Jag fortsatte min rundtur. Jag vet inte var jag letade efter eller vad jag hoppades på att hitta. På något vis kändes det både som en lättnad och ett orosmoment att platsen faktiskt existerade.

Från skogsbrynet hörde jag en kråka kraxa. Ljudet tycktes eka över ängen.

Genom att slå bort några grenar kunde jag ta mig in i det som en gång i tiden hade varit själva godset. Omsluten av väggarna insåg jag att här inne lät allt annorlunda. Tystare. Dovare. Resterna av de raserade väggarna skyddade mig från vinden, men även från ljuset.

Det var här ni hade bott.

Det var hit främlingen hade sökt skydd.

Jag rörde vid de skrovliga stenarna. De sa mig ingenting, stenväggarna såg likadana ut som alla andra ruiner jag besökt. Kalla, hårda, mossbeklädda. Det fanns inga inskriptioner, inga avslöjande spår. Jag vet inte vad jag hade väntat mig.

En plötslig tanke slog mig som i samma ögonblick gjorde mig illamående av obehag:

Jag borde stanna här tills det blev mörkt. Kanske skulle något komma fram ur nattmörkret? Kanske var natten den nyckel som krävdes för att låsa upp den här platsens mysterier?

Nej. Aldrig. Inte en chans att jag skulle utsätta mig för det.

Redan nu kände jag ett växande obehag för den här öde ruinen. Jag ville lämna den snarast och –

Jag blev avbruten i mina tankar.

Något silvrigt glimrade plötsligt till på marken. Jag böjde mig ner för att titta närmare. Det höga gräset dolde föremålet och försiktigt föste jag grässtråna åt sidan.

Det jag hade sett var ett metalliskt skimmer. Jag mindes kniven jag föregående natt hört hugga mot klippväggen. Var det här? Var det en stenmur och inte en klippvägg som dolken hade skrapat mot?

Det silvriga glimrade till igen och jag både pustade ut och skrattade åt mig själv. Gömt och kvarglömt i gräset låg en gammal solblekt chipspåse. Det var allt.

Jag knycklade ihop den och körde ner den i min jackficka. Vad höll jag på med? Hur kunde jag låta mig skrämmas så mycket av lite skräp? Jag var uppenbarligen gjord för studier i torra arkiv och inte vara ute på fältet…

Jag vek undan grenarna och kravlade förbi ena stenväggen för att ta mig ut på ängen igen.
Innan jag hann sätta ner fötterna överrumplades jag.

Jag var inte ensam.

Framför mig tornade en högrest skepnad upp, en skuggfigur som skymde det lilla ljus som trängde igenom den gråtunga himlen.

“Jag tyckte att jag såg någon här.”

Rösten kom från en äldre man i oljerock och gummistövlar. Bredvid honom satt en liten tax och viftade nyfiket på svansen.

Jag harklade mig. ”Ja, jag är här för att titta på ruinen” sa jag nästan ursäktande.

”Vi bor någon kilometer härifrån. Vi brukar gå förbi här på våra rundor…” sa mannen och nickade mot hunden. ”… men det är nästan aldrig någon här.”

Jag nickade. ”Jo tack, det är inte den lättaste platsen att hitta…”

”Så hur hittade du hit?” frågade mannen sen.

Min lögn till svar kom så omedelbar att den överraskade även mig själv: jag hänvisade till min avhandling, att även Ulvsborg var en av platserna jag undersökte.

”Jag förstår, det är bra att den inte glöms bort… Det var förresten en annan forskare här en gång för längesen, det var säkert tio-femton år sen. Hon höll också på med någon avhandling…”

Jag stelnade till. Det här var helt ny information som jag aldrig tidigare stött på.

”Om Ulvsborg?”

”Ja, hon var här flera gånger. Åtminstone två gånger sprang jag på henne… men som sagt – annars brukar det vara rätt dött här…”

”Vet du vad hon skrev om? Alltså vad var hennes fokus och vinkel?”

Gubben skakade på huvudet. ”Näe, så mycket pratade vi inte. Eller, det var något om platsens historia. Jag kommer inte riktigt ihåg… Men just det – jag vet att hon tyckte att platsen förtjänade mer uppmärksamhet. Att mycket mer intressant hade hänt här än folk fattade… Men jag antar att alla forskare tycker att just sitt forskningsområde har blivit orättvist bortglömt…” sa han och blinkade mot mig.

Hela bilfärden hem grubblade jag över det jag nyss fått höra. Jag fick inte ihop det.

Under alla mina sökningar i databaser och arkiv hade jag knappt hittat något om Ulvsborg. Men om jag skulle tro gubben borde en avhandling ha publicerats för drygt tio år sedan. En sådan skrift skulle jag fått upp direkt vid mina sökningar.

Det började skymma medan jag körde. Mörkret sänkte sig snabbt och bröts bara tillfälligt av mötande strålkastare som snabbt fladdrade förbi.

Det fanns bara två alternativ:

Antingen ljög gubben. Eller så hade forskaren drabbats av den största skräcken av dem alla: skrivkrampen. Avhandlingen hade aldrig blivit klar. I så fall fanns det någon därute som fördjupat sig i Ulvsborg och kanske hade svaren på mina frågor.

Den personen måste jag få tag på.

När jag kom hem somnade jag snabbt, trött och mör efter dagens fältundersökning.

Mitt i natten vaknade jag av att jag hörde ett ljud.

Det påminde om rispandet men det lät annorlunda. Efter ett tag insåg jag vad skillnaden var: det här var ett riktigt ljud, inte bara någon svag retning på gränsen till inbillning.

Först försökte jag ignorera ljudet, sedan hoppades jag att det skulle gå över, till sist gick jag upp.

Ljudet kom från andra sidan dörren, från hallen.

Jag öppnade försiktigt sovrumsdörren och möttes av hallens kompakta mörker och rispandet som lät allt högre.

Med små, trevande steg rörde jag mig ut mot hallen, ut mot ljudet.

Framför den stora hallspegeln stannade jag.

Hur osannolikt det än verkade så kom ljudet just från spegeln. Nu var det inte bara ett rispande. Det obehagliga lätet hade blivit ljud som blivit ord:

“Ookh… ohm… ookh… ohm…”

Långsamt vande sig mina ögon med mörkret och jag såg min spegelbild träda fram allt tydligare. Snart syntes hela jag, men också något annat:

Långa band av svart dimma, likt armar av mörk rök, tycktes slingra sig mot min avbild i spegeln.

Jag såg mig omkring i hallen.

Ingenting.

Runtomkring fanns bara det dunkla nattmörkret.

”Ookh… ohm…”

Min blick vände tillbaka till spegeln, och precis som innan kunde jag se hur svarta skuggarmar rörde sig mot mig. Utan att släppa blicken från spegeln tog jag upp mina egna armar för att försöka röra dimman. Jag kunde se hur min händer skar genom det svarta, hur det klöv röken, men utan att jag själv kände något.

Det fanns där utan att finnas.

Jag vet inte hur länge jag förblev stående framför spegeln, helt uppslukad av det märkliga mörkret som dansade runtomkring mig, hela tiden med ljudet, rösten, som upprepade det där märkliga lätet:

“Ookh… ohm… ookh… ohm…”

Under flera veckor hände sedan ingenting.

Inga rispande ljud, inga virvlande skuggor, ingen slingrande dimma.

Så gott det gick försökte jag återgå till min vardag och avhandling.

Det gick förstås inte.

Jag beställde upp det material jag behövde till avhandlingen men öppnade det knappt. Min handledare hörde av sig och jag gjorde allt för undvika hennes samtal.

Istället fortsatte jag att leta och läsa på om Ulvsborg och ålkvinnan.

Jag fann inget nytt. Det lilla som fanns hade jag redan hittat och tagit del av.

”Ookh… ohm…” hade jag hört från mörkret den där märkliga natten. Två korta ord som jag försökte hitta en förklaring till utan att lyckas, inte ens på andra språk. Det närmsta jag kunde bryta ner det till var ”ok”, ”ok” som i ”bärok”, det gamla redskap man bär över skuldrorna för att kunna bära en större vikt, men som med tiden också blivit en synonym till ”börda”. Men vad för börda? Och vems?

Gång efter gång slutade det med att jag istället beställde upp det märkliga ursprungsdokumentet från Riksarkivets underjord. Jag lärde mig rabbla serienumret utantill som man en gång i tiden kunde rabbla telefonnummer.

Samma sak med själva texten. Jag förstod den inte bättre – snarare var den ännu mer obegriplig nu – men jag kunde recitera varje mening, varje stycke, som om det vore en helig bön.

En obehaglig insikt hade börjat gro allt starkare inom mig: den dagen jag läste dokumentet för första gången hade jag väckt något, exakt vad visste jag inte. Långt ner i Riksarkivets källare, i de där tillsynes oändliga gångarna med bokhyllor och arkivskåp som sträcker sig likt rötter in under stan, hade dokumentet legat och väntat i sekler som något nedfruset virus.

Och jag, idioten, hade väckt något som aldrig borde ha blivit väckt.

Jag insåg mer och mer att jag måste prata med forskaren som också intresserat sig för Ulvsborg.

Kanske hade hon upplevt något liknande. Kanske satt just hon inne på svaren som jag så desperat behövde.

Det blev ett omständligt arbete, men jag hade inget val: sakta och metodiskt började jag kontakta institution efter institution. Var det någon som kände till en doktorand som skrivit om Ulvsborg?

Stockholm, Uppsala, Lund avverkades snabbt. Ingen jag pratade med kände till någon avhandling eller forskning.

I Umeå däremot träffade jag rätt direkt. Administratören kopplade mig till en professor som varken bad mig upprepa eller förtydliga min fråga.

”Det stämmer. Lilja skrev om Ulvsborg. Jag vill minnas att hon hann åka dit flera gånger också innan hon gick bort.”

Det tog emot att uttala orden men jag var tvingad:

”Är hon… död?”

”Ja, det trodde jag att du visste? Det är ju därför du inte har hittat någon avhandling. Hon kunde aldrig göra klart den… En väldigt sorglig historia alltihopa, att en sån begåvad forskare skulle ta livet av sig. Men prestationsångesten kan ju förgöra den bäste, ja, kanske särskilt den bäste… efter hennes död gick vi faktiskt igenom arbetsmiljön för alla forskare på institutionen, och särskilt för alla doktorander… Hallå, är du kvar?”

Jag harklade mig.

”Ja… ja, jag blev bara lite chockad. Vet du om jag skulle kunna tala med hennes handledare istället?”

Jag fick en tung suck till svar, som om just den frågan var just den enda frågan hon inte ville ha.

”Det går tyvärr inte heller. Kimmo omkom i en trafikolycka samma termin strax efter.”

”Va?”

Jag började rysa. Håren ställde sig på armarna och nacken brände till.

Några ord började eka inom mig samtidigt som minnesbilderna från hallen fladdrade förbi.

Ookh… ohm…

Ålkvinnan ropade. Ålkvinnan kom.

Ookh… ohm…

”Ja, vissa menade på att Kimmo medvetet körde på den där långtradaren, men jag vet inte… En olycka händer ju så lätt, det är ju så lite som ska till och det var ju mörkt och halt…”

Jag satt tyst. Jag var fortfarande helt chockad och visste inte vad jag skulle svara.

”… men det var ingen rolig höst det året här på institutionen… det var det inte…” fortsatte sedan professorn.

Själv hörde jag inte längre vad hon pratade om. Inombords spred sig ett allt kraftigare illamående. Det var precis som om jag hade en ål sprattlande i magsäcken.

Jag kunde inte somna den kvällen.

Tankarna for runt och slet i allt jag inte förstod. Dokumentet och Ulvsborg. Ljudet och spegeln. Doktoranden och hennes handledares död. Ju mer jag borrade ner mig i mysteriet desto mer obegripligt och obehagligt blev allt.

Var det så här resan in i galenskapen såg ut? Att höra ljud som inte finns? Att se samband som egentligen inte existerar?

Kvällen blev natt. Mitt grubblandet blev inte nödvändigtvis drömmar, men gränsen mellan vakenhet och sömn suddades ut alltmer.

Och det var då jag plötsligt hörde ljudet på nytt.

Det kom från hallen. Det där rispandet som tycktes karva på mitt eget skelett.

Likt förra gången försökte jag till en början att vänta ut det. Jag intalade mig själv att det var inbillning som snart skulle gå över.

Det gjorde det inte. Rispandet blev bara tydligare, ett skarpt ljud som hördes där från andra sidan dörren.

Jag vek undan täcket, klev upp, och gick bort mot hallen. En kort tvekan, sedan tryckte jag ner handtaget.

Den här natten kom inte ljudet från spegeln. Istället såg jag något jag bara sett en gång tidigare i mitt liv: längst bort vid ytterdörren, där hallen var som mörkast, såg jag hur mörkret pulserade, svart olja i vågrörelser, precis som jag noterat utomhus några veckor tidigare.

Strax därpå hörde jag ljudet igen. Det kom från det där levande mörkret som jag inte kunde slita blicken från:

”Ookh… ohm… ookh… om…”

Det blev tyst en stund, sedan började ljudet om.

”Ookh… ohm…”

I nästa ögonblick började något röra sig ut från mörkret.

Ur dunklet lösgjorde sig en lång människoliknande varelse, flera huvuden högre än mig själv, helt täckt i något som närmast kan beskrivas som svart sjögräs. Tunga, svarta flagor, likt toviga hårtesar, hängde ner och täckte det som var ansiktet.

Jag stod helt förstelnad. Sådant här händer inte.

”Ookh… ohm…” Rösten var torr och knarrig, som om den inte använts på sekler.

Medan varelsen långsamt rörde sig mot mig sträckte den fram sina armar. Armar är egentligen fel ord, för när kroppslemmarna höjdes mot mig kunde jag se hur varje arm bestod av ett antal slingrande tentakler, precis som sprattlande ålar.

”Ookh… ohm…”

De svartglänsande armarna dansade i luften och kom allt närmare. Det var ett stim av ålar som hungrigt sökte sig mot mig.

“Ochh khoom… Och khom…”

Den rossliga rösten blev allt klarare.

Jag hade haft fel.

Det var inget annat språk, det handlade inte om något “ok”. Det var helt enkelt:

“Och kom…”

Och nu inträffade det som så här i efterhand faktiskt har skrämt mig mest: jag kunde inte streta emot, jag ville inte springa därifrån. Tvärtom.

Den becksvarta varelsen, de sprattlande armarna, det rispande ljudet – allt tycktes ha en enorm dragningskraft på mig. Den skulle till mig, jag skulle till den. Det var som om allt jag gjort, allt jag levt för, hade bara handlat om att ta mig till den här punkten. Att få omfamnas av ålkvinnans armar.

Jag tog ett långsamt steg mot de där mörka, slingrande armarna.

“Och kom…”

Varelsen kom sakta närmare. När bara någon meter återstod såg jag att en av armarna höll i den långa förlängningskabel som jag haft liggandes på hallgolvet. I kabelns ena ände var nu en lång hängsnara knuten som sakta vajade fram och tillbaka.

“Och kom… Och kom…”

Armarna sökte sig mot mig och jag sökte mig mot armarna. Hängsnaran stora ögla tycktes gapa mot mig. Den dinglade rakt framför mig, precis i huvudhöjd, redo att sluka–

Något började tjuta.

Det kom från gatan, en hög, gäll signal. Ett bilalarm där ute hade plötsligt gått igång och det var som om någon kastat en spann iskallt vatten på mig.

Jag vaknade till och insåg att jag genast måste bort.

Med ett hastig ryck vände jag på mig och rusade tillbaka till mitt sovrum, slängde igen dörren, och tryckte emot med hela min tyngd. Mitt hjärta dunkade och fick hela mig att skaka.

Sånt här händer inte.

Bakom dörren kunde jag höra hur varelsen fortsatte upprepa sitt rispande läte. De många och långa armarna började slå mot dörren, först enstaka dunsar, sedan ett hektiskt trummande. Genom den tunna träskivan kunde jag känna slag efter slag.

“Och kom…Och kom!”

Medan jag pressade ryggen mot dörren slet jag upp min händer och höll för öronen samtidigt som jag började nynna nästan skrikande på en gammal barnvisa. Melodin brummade genom kroppen och varelsens väsande tynade sakta bort.

Till sist slutade även slagen mot dörren, men jag vågade inte resa mig upp.

Jag har suttit och skrivit på min redogörelse hela dagen.

Jag vill tro att det som hände mig föregående natt bara var en mardröm, en hallucination, eller ett missförstånd.

Men innerst inne vet jag att så inte är fallet. Ålkvinnan finns. Ålkvinnan har besökt mig.

Tvivlar jag räcker det med att jag tittar i min egen hall: Där, i ena hörnan, ligger förlängningskabeln med en hängsnara knuten i ena änden. När jag böjer mig ner för att ta upp den anar jag en stank av gammalt sjövatten.

Innan det blir kväll på nytt, innan mörkret sluter sig om oss igen, måste jag bli klar med mitt vittnesmål. Genom en osannolik slump överlevde jag ålkvinnans första besök. Jag kan inte räkna med att ha en sådan tur igen. Hela natten, där jag satt pressad mot dörren, har jag tänkt. Tankarna har klarnat och jag inser nu hur allt hänger samman.

Ja, jag hittade något i Riksarkivet som jag inte borde ha hittat, precis som den andra doktoranden gjorde.

Jag, precis som hon, väckte ålkvinnan.

Ålkvinnan existerar endast bland de som känner till hennes existens. Och får man en gång reda på hennes existens finns det bara ett pris att betala. Med ditt liv.

Ålkvinnan ropade, ålkvinnan kom.

Det var vad som hade hänt där på Ulvsborg för flera sekler sedan. Den vettskrämda främlingen som sökt skydd en natt måste själv ha varit jagad av ålkvinnan. Väl insläppt på godset berättade främlingen om det för några andra där, andra som i sin tur berättade det vidare. Jag kan se framför mig samtal kring brasor och måltider, samtal mellan drängar och pigor.

Giftet släpptes ut. Giftet spreds. Ålkvinnan fick nya offer.

Samma sak med den andra doktoranden. Under sitt arbete om Ulvsborg fick hon också kännedom om historien om ålkvinnan, en upptäckt hon antagligen ovetandes om dess konsekvenser, avslöjade för sin handledare.

Båda fick betala det yttersta priset.

Men, och här kommer ett viktigt men: det finns ett undantag.

En blir tre, en blir fri.

Likt ett kedjebrev författat av ondskan själv belönas den som sprider historien och giftet vidare.

Ge ålkvinnan tre nya offer och du själv blir befriad.

Jag är ledsen. Jag själv kan inte välja tre personer att berätta om ålkvinnan för. Jag själv kan inte ta på mig den bödelskåpan och bestämma vilka tre oskyldiga som ska dömas.

Istället får det bli den här formen. Tre av ni som hör den här historien, kanske de tre första, kanske tre slumpmässigt utvalda, kommer få bära denna mörkrets fackla vidare.

Jag vet att dokumentet jag läste fyllde samma funktion. Någon försökte bli kvitt förbannelsen genom att skicka den vidare till en annan. På något sätt misslyckades det, istället blev skriften liggande i Riksarkivets djupa gångar till den ödesdigra dagen jag hittade den och väckte allt till liv.

Förlåt.

Signaturmelodi

Vi har hört “Ålkvinnan”, skriven av lyssnaren T och uppläst av Ludvig Josephson, och med det är veckans avsnitt av Creepypodden slut. Men läxan kvarstår. Var aktsam med vissa frågor. All nyfikenhet är inte av godo. Kanske inte ens den som drev er till att lyssna så här långt. Skyll inte på oss när mörkret börjar pulsera.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.