Avsnitt 230: Folktrons hemligheter

Bland det roligaste med det här jobbet är att få ta del av lokala, svenska spökhistorier. Sådana kan annars vara svåra att komma över. De är ofta spridda bara i sina egna trakter, inte sällan sprungna ur fysiska platser vars namn kanske bara är känt i grannskapet.

Men Creepypodden har lyssnare överallt, i de mest avlägsna byarna och ut i de glesast befolkade skärgårdarna, och då och då påminns ni av berättelser ni hör hos oss om att: just det, även vi har ju våra sägner. Och så skickar ni ett mejl till creepypodden@sr.se.

På så vis kommer de då och då in, de märkliga historierna som inte har riktigt varken början eller slut. Som den om kvarnen på Tärendö. Tärendö är en småort utanför Pajala med anor sedan 1600-talet och en befolkning idag på runt 130 personer. Hamnar man där, vilket väl är osannlikt, och känner igen sig, vilket kanske är ännu mer osannolikt, så är det nog för att delar av filmen “Populärmusik från Vittula” är inspelad där

Själv har jag aldrig varit där, och skulle nog aldrig ha hört talas om Tärendö ens, om det inte var för en lyssnare. För något år sedan fick jag ett mejl där jag fick läsa om den gamla kvarnen i Tärendö. En sliten, enkel fyrvåningsbyggnad med vindsfönster invid en av Tärendöälvens forsar, byggd på 1920-talet men på samma plats som en äldre kvarn från 1700-talet. Idag är den mest känd i trakten för spökhistorierna som omger den.

“En mjölnare ska ha träffat djävulen där en sen kväll”, berättade lyssnaren som mejlat mig. “Han såg aldrig överdelen utan bara fötterna, eller snarare klövarna. Mjölnaren skall ha sagt några väl valda ord och slängt mjöl mot figuren som då försvunnit. Den historien kom jag att tänka på när jag lyssnade på myten om getmannen.”

På Tärendös sajt kan man läsa om kvarnen att två unga män, efter att ha hört historier om att spöket som skulle hemsöka kvarnen, i början av 1900-talet själva åkte dit för att ta reda på sanningen. För kvarnens mjölnare skulle spöket ha uppenbarat sig, presenterat sig som Henrik Filiboksen, bror till Ollin Filiboksen, och berättat att hans kropp låg begravd på ön. Nu ville han hamna i vigd jord. De två unga männen skulle ha rott dit och börjat gräva, och då hittat ett skelett bara några decimeter under markytan. Skelettet begravdes på kyrkogården och mjölnaren slutade plågas av hemsökelser.

Men det fanns mer att säga om denna berättelse, menade lyssnaren som mejlat mig. “För enligt sägen skall mannen ha blivit mördad på grund av stöld av mjöl”, skrev hen. “Kroppen hittades och det skall enligt vittnesmål ha funnits ett hål i kraniet, orsakat av en yxa. Han har alltså blivit mördad och därför skall kroppen ha gömts.”

Lyssnaren sade sig ha “passerat ön många gånger men aldrig ensam klivit iland där”, för “man känner sig inte välkommen.” Men de historier som fanns kring kvarnen vid Tärendöälven höll på att falla i glömska, tyckte lyssnaren, och ville därför berätta dem för mig. Samtidigt bad lyssnaren noga om att få förbli anonym. För, som man ibland märker, gamla spökhistorier är inte alltid harmlösa, trots sin ålder. En avsiktlig mystik kan ibland spåras hela vägen in i våra tider.

Eller som lyssnaren skrev, efter att ha bett om att inte behöva höra sitt namn nämnt i podden:

“Rädd för vad andra bybor ska tycka. Och det brukar inte alltid vara populärt att gräva i det förflutna.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det är ju så att det bakom lokalt berättande kan finnas dolda sanningar. Ibland önskar vi kanske inte ens att vi hade fått reda på dem, ibland är de tvärtom förlösande.

I sensomras åkte jag till den lilla byn Karleby, söder om Mariestad, för att vara med när en åker skulle undersökas. Det var en åker som länge hade burit på hemligheter. Jag pratade med en som heter Åke, en man i pensionsåldern som vuxit upp i Karleby. I sin barndom hade han hört ryktena om den där åkern. Det skulle ha legat en kyrka där för länge sedan. Men den skulle ha försvunnit, eller kanske aldrig ens byggts. Det talades om troll och olyckor som kommit i vägen. Men idén om att en kyrka funnits där hade gjort tillräckligt avtryck för att en del av åkern skulle komma att kallas Kapellgärdet.

Och så en dag på 1980-talet upptäckte bonden Jan, som ägde Kapellgärdet, att någonting konstigt kommit upp ur jorden när han höstplöjde. Han tittade närmare, och upptäckte en människas lårben.

Utgrävningarna som följde avslöjade något så spännande som resterna av en kyrka och en kyrkogård från runt år 1000, en av de tidigaste undersökta i hela Skandinavien. Traktens folkberättande hade haft rätt. Det hade funnits en kyrka på åkern. Men den hade försvunnit någon gång på 1300-talet. I sjuhundra år hade det bara varit i vandringssägnerna sanningen hade skymtat.

Sedan dess har åren gått, men Åke och Jan undrar fortfarande vilka de tusentals skeletten som legat begravda där i alla hundratals år hade tillhört. Nu hade de äntligen fått ihop pengar till en markradarundersökning, som kanske kunde visa vad mer som hade funnits under åkern. Jag skrev ett reportage om det där, och har återkommit till det i tankarna sedan dess. Att myterna stämt. Att de öppnat dörren för att byns folk skulle få en djupare förståelse av sin egen hemtrakt.

Men så finns också fallen av myter man kanske inte hade velat komma så nära. Ett exempel på en sådan fick jag höra från en lyssnare som vill vara anonym, som ville berätta om något hon själv varit med om som barn. Vi kan kalla henne Lisa, och hon kom från Härnösand, där hon gått i en grundskola som heter Gerestaskolan. Namnet Geresta stammar från järnåldern och har sprungit ur ett mansnamn, troligen Gervid. På skolan fick man höra att det hade varit en storbonde, och i montrar fanns oformliga klumpar av järn och brons som hittats i utgrävningar.

Lisa var inte så intresserad av dem, och inte heller nämnvärt fascinerad av den lilla kulle på skolgården där det fanns en liten träddunge. Kullen, fick de höra, hade en gång i tiden varit en gravhög. Kanske hade den haft med storbonden Gervid att göra, kanske inte, men hur som helst var det inte en plats Lisa och hennes klasskamrater tänkte mer på än när de hade sina skolavslutningar där.

Men skolan hade gjort sitt bästa för att väcka barnens historieintresse, bland annat genom att skapa sin egen Gervid-docka. En lång figur i naturlig storlek, gjord i papier maché, med lite för breda axlar i papp, klädd i gamla beiga och bruna kläder – sådana man kunde föreställa sig att en man på järnåldern burit, som Lisa skrev. Det som särskilt stack ut var ansiktet. Lisa skriver:

“Gervids hud var målad i en gråbeige färg, men man hade inte ansträngt sig för att ge honom några vidare ansiktsdrag. Han hade en näsa och en utformning av läppar, men inget av det var ifyllt i någon annan färg än den där livlösa gråbeiga. Ögonen var bara två grunda gropar. Det var det som var det läskiga, tror jag, att det bara fanns en antydan till ögon och ansiktsdrag. Inget liv.”

Nå, denna figur flyttades runt lite i skolan men hamnade till slut i en källarkorridor under skolans fritids. I korridoren fanns dörrar till en rad klassrum, men mestadels sökte sig Lisa dit när hon och hennes kompisar skulle öva in små teaterpjäser och framträdanden och inte ville bli störda. En gång när de var där efter att skolan tagit slut, och hon och hennes kompisar fördrev tiden på fritids, så kom de på en lek. Då var det färre i skolan och de kunde leka ostört, och just därför blev leken desto mer spännande.

Leken, skriver Lisa, gick ut på att man skulle gå fram till Gervid och vända honom ryggen. Sedan skulle man långsamt börja gå genom korridoren med ryggen vänd mot honom. Om man gjorde det skulle man höra Gervids smygande steg bakom sig, då han långsamt började gå efter en. Målet var att inte vända sig om, och om man klarade sig hela vägen bort till sexåringarnas klassrum vann man. Vad som hände om man vände sig om varierade, ibland att Gervid skulle ta en, ibland att man skulle möta Gervids tomma blick centimeter ifrån ens ansikte, och ibland till och med att Gervid klockan tolv den natten skulle stå vid fotändan av ens säng och döda en.

Sådär höll de på, en gång tills Lisas kompis Sofia blev så rädd att hon plötsligt flydde korridoren, och ramlade i trappan så hon slog sig. När hon sedan inte vågade sova den kvällen fick föräldrarna reda på vad flickorna gjorde i källarkorridoren, och därefter blev det formellt förbjudet att leka där.

Först ville inte Sofia berätta varför hon hade blivit så rädd, men med tiden kröp det fram. De hade befunnit sig i mitten av korridoren när hon faktiskt hört ett tyst prassel som av tidningspapper bakom sig och tysta, matta steg. Lisa hade inte hört något och trodde väl egentligen inte Sofia, men tyckte synd om henne och lät bli att säga det.

När skolavslutningen kom det året ägde den som alltid rum på Gervids kulle. Efteråt kom Lisa på att hon behövde hämta sina teckningar nerifrån bildsalen i källarkorridoren. Inte förrän hon kom ner för trappen insåg hon att hon var helt ensam med Gervid. Det kändes betydligt kusligare nu, ensam i korridoren, än när de var flera som lekte. Lisa skriver:

“Kanske var det fantasi och rädslan för otäckheter hos en nioåring som spökade, kanske var det Sofias påståenden, men precis när jag skulle trycka ner handtaget till bildsalen hörde jag det. Ett svagt mjukt ljud. Som om någon som knappt vägde något alls skulle ta ett tyst prövande steg, och så hördes ett skarpt prassel av papper. Jag ville springa, men jag var mer rädd för att vända mig om och springa tillbaka, så jag kastade mig in i bildsalen och de automatiska lamporna slog igång. Jag ställde mig med örat mot dörren och försökte lyssna, men kunde inte höra något mer.”

En lång tid efter det där hade Lisa svårt att sova, precis som Sofia hade haft. Hon var rädd att Gervid skulle stå där vid sängen och se på mig med sina tomma livlösa ögonhålor. Precis som det skulle gå till, enligt leken.

Ett sista möte skulle det bli med Gervid innan Lisa lämnade skolan. Det var i högstadiet, och intressena hade förändrats. Man lekte inte längre, utan hängde på basketplan, tjuvrökte och snackade skit. Lisa var där med Sofia och en ny vän, Rasmus, tills det var dags att börja gå hem. Lisa skriver:

“Det var Sofie som lade märke till det först. Hon tystnade tvärt mitt i en mening och blev helt stel. När vi frågade vad det var pekade hon bara rakt fram. Där, på kullen, stod någon. På Gervids kulle. Det var sent i september och klockan var kanske åtta, så det var hyfsat mörkt ute, men man kunde tydligt se konturerna av en man. Jag och Rasmus rörde oss långsamt framåt, med Sofie några meter bakom i släptåg. Ju närmare vi kom desto konstigare verkade mannen se ut. Han hade liksom fel proportioner. Axlarna var alldeles för breda och huvudet en aning för stort. I handen verkade han hålla i någon sorts pinne…

‘Det är Gervid!’ utbrast plötsligt Sofie. Och ja, nog var det han som stod där. Det var för mörkt och för långt bort för att kunna se hans nakna tomma ansikte och ihåliga ögon, men det kändes som att han tittade rakt mot oss.”

Lisa och Sofia flydde, och det visade sig att skräcken ändå satt i ännu, trots att några år hade gått sedan leken i källarkorridoren. Sofia var så rädd att hon grät, och fick skjutsas hem av Lisas pappa. En omöjlighet i vanliga fall – vilken tonåring skulle gått med på något så pinsamt.

Så vem hade ställt fram Gervid-dockan på gravhögen, denna mörka, ensamma kväll utanför den stängda skolan? Det fick de aldrig veta. Dagen efter i skolan fick de höra hur vaktmästaren, tidigt morgonen därpå, upptäckt Gervid på kullen. Han hade burit in honom igen och under dagen frågat lärarna om de visste något. Några spår av inbrott fanns inte, så man kom till slut fram till att någon skämtare måste ha ställt Gervid på kullen i slutet av skoldagen. Men Lisa visste att Gervid inte hade stått där när de kom för att spela basket, bara när de gick därifrån. På något sätt hade han kommit ut ur skolan och upp på kullen efter att skolan stängt.

Det är ingen stor historia det här, understryker Lisa själv, men en gåta så som de så ofta kan se ut i verkliga livet. En riktig spökhistoria. Och som alla sådana upplevelser har den lämnat spår.

“Jag tror fortfarande inte på spöken”, skriver Lisa, “men när det är höst och blåser, och de torra löven prasslar mot marken bakom mig, vågar jag fortfarande inte vända mig om.”

Vi ska fortsätta vistas i skolmiljö i avsnittets nästa historia, som även den handlar om vad som händer under våra skolor. Men den här gången ska vi ännu längre ner – hela vägen till det urgamla berget. Historien heter “Maggan”, är skriven av lyssnaren Jocke, och läses av Michael Forsberg.

Jag vill berätta om skolan jag tog studenten från och som jag nu återvänt till. Byggnaden som gett mig tre år jag älskat mer än något annat men som nu gräver sår i min mage.

Skolan består till största del av trappor. Tre ingångar med tillhörande trapphus binder samman originalbyggnaden med utbyggnaderna. Ord studsar mellan stenväggarna, mörka trädörrar slår igen tungt när man passerar. Den som besöker skolan välkomnas av den breda studenttrappan som leder till låsta dubbeldörrar. Där går man bara ut en gång i livet och då går man inte – då springer man. Läroverket kallas skolan i folkmun för det är svårt att släppa taget om gammalt. Margaretagymnasiet säger man sällan men det står så på kommunens hemsida. Kort och gott säger vi som jobbar här: ”Maggan.”

Käringen Maggan är gammal och hungrig, berättar vaktmästaren på den traditionsenliga rundvandringen för alla ettor vid skolstart. Till skillnad från mina klasskamrater har jag fortfarande inte släppt ordvalet. Gammal. Hungrig.

Jag var nyanställd under upplärning när jag återvände till Maggan. Vaktmästaren skulle gå i pension och föra över all kunskap till mig. Han pratade med metaforer. Ett hungrigt hus, en kropp som ska lära sig rutiner, ”det ska kännas i blodet”, sa han om och om igen och jag försökte absorbera kunskapen om hotspots för wifi, datorutlämningsrutiner och hur elcentralen för skolans automatiska belysning fungerade. Det var mitt i sommaren, ändå var han angelägen om att visa hur skolans uppvärmning fungerade.

”Förr i tiden var hela skolan uppvärmd med panna. Nu är det någon själlös centralvärme som styrs av Gud vet vem”, suckade vaktmästaren.

”Det finns knappt någon kropp kvar av det som var, men tro inte att du slipper undan enkelt, här håller vi på traditionerna och blidkar de som ska blidkas.”

Vaktmästaren låste upp trädörren till källaren och bakom den blottades en betongdörr med en egen nyckel som jag ännu inte fått på min nyckelknippa. Vi gick genom en korridor som tycktes löpa hela vägen från huvudentrén till studentrappan och vidare förbi klassrumslängan där jag några meter ovan jord kämpat med matte och geografi. Tanken svindlade, att vaktmästaren gått omkring här nere under oss.

”Maggans ryggrad”, sade vaktmästaren och tittade uppåt.

”Hon bär oss alla.”

Han klappade på väggen och låste upp ännu en dörr.

Den innersta källargången innehöll ett pannrum med en enorm metallkonstruktion som en gång i tiden matats med bränsle. Vaktmästaren rasslade med nycklarna.

”Nu står vi under caféet, faktiskt precis under kiosken där Yasmin säljer bullar, kvarg och proteinbars. Men vi är ändå inte i det innersta rummet.

Vaktmästaren låste upp ännu en dörr.

”Är det något du ska veta om Maggan så är det att under hennes hud finns ännu mer. Och under musklerna, ännu mer. Kom ihåg att hela den här staden är byggd på ett berg.”

Han höll upp dörren för mig och lät mig gå först.

Vi passerade en trång passage in till grunden som bestod av tre beståndsdelar: damm, sand och sten. Kvadratiska block staplade på varandra som jätteklossar. Vi stod krökta, som i en grotta.

”Skolan är byggd ovanpå sten. Det är inte många som vet det.”

Vaktmästaren fortsatte ner mellan gångarna, han lyste vår väg med ficklampa. Han visste var han skulle böja på knäna och vika undan nacken för att inte fastna. Till sist kröp vi båda på knä med händerna som stöd mot marken. Jag hade ingen aning om varför det här ingick i nyorienteringen som anställd, kanske var det något om skolans historia. Maggans anda. Ryggraden och själen i en verksamhet.

”Här ser du.”

Vaktmästaren stannade. Ett större stenblock blockerade vår väg.

”Hit kommer du, hit men inte längre.”

Jag såg att det fanns ett hålrum. Men jag ville inte titta. Jag vände mig om för att börja krypa tillbaka. Min rygg klarade inte mer, jag behövde resa mig upp, jag behövde andas riktig luft. Här nere var andetagen tunga.

”Jag är inte klar med genomgången”, sa vaktmästaren.

Jag tog stöd med händerna mot stenarna omkring mig.

”Nu ska du få den viktigaste arbetsuppgiften av alla. Varje morgon går du ner hit och knackar tre gånger.”

”Varje morgon?”

”Ja. Varje morgon. För att visa respekt. Du kan inte ta något förgivet. Ovan jord kan du svära och spotta och tro på Gud, Satan eller vad fan du vill men här nere är det dom som bestämmer. Kan du lova mig det?”

Jag nickade. Jag lovade. Jag frågade inte vilka han menade med ”dom”.

Vaktmästaren fick ett nytt smeknamn av mig som jag aldrig sa högt. Trollgubben. Jag längtade efter att bli av med honom och få jobba i min egen takt, skapa rutiner, hänga mer med eleverna. Hans steg var snabba men han erkände sig aldrig vara stressad. Allt gjorde han felfritt och jag försökte kopiera hans vana att kryssa mellan olika arbetsuppgifter. Jag lärde mig att sortera post till de olika arbetslagen, byta ut HDMI-kablar till projektorer och att ställa tillbaka klockan i matsalen som alltid föll tillbaka i den dåliga vanan att gå två minuter långsammare än resten av världen. Jag lät honom gå ner i källaren varje morgon klockan sju och utföra sin ängsliga ritual för att blidka gammalt oknytt. Själv fick jag tid till en kopp kaffe i lugn och ro och för att snacka skit med IKT-pedagogen.

När jag och trollgubben skildes åt under avtackningen i skolmatsalen önskade han mig lycka till inför våra kollegor.

”På måndag är du ensam ansvarig över att skolan fortsätter vara hel.”

Ledningen skrattade hjärtligt. Lärarna log. Min mage knöt en hård knut som inte lossnade på hela helgen. Vadå hel? Som om jag skulle kunna få marken att rämna.

Ensam gick jag i gångarna under skolan, dörren som skulle ta mig tillbaka till luft, ljus och människor bytte plats. Jag kunde gå rakt mot den och sedan ha den bakom ryggen. Dörren ändrade färg från röd till blå, från betong till jord. Jag knackade på väggar men det fanns inga handtag att ta i, inga linjer som visade en öppning. Jag befann mig i ett slutet bergrum med sand under fötterna…

Jag vaknade från mardrömmen och gick till jobbet på måndagsmorgonen. Torr i halsen och snuvig efter att ha stressgråtit mer än vad jag ville erkänna. Halv sju var jag på plats och larmade av Maggan. Jag kontrollerade elcentralen, gick ett varv i klassrummen och kollade klockorna, hämtade dagstidningar och landade tillsist framför kaffeautomaten där jag tryckte fram den starkaste dopingen som gick att uppnå som kommunanställd. När administratörerna stämplade in hejade jag glatt.

”Jag ska ner i källaren, kom och leta efter mig om jag inte kommer tillbaka till lunch!”

De skrattade och jag stegade på genom korridorer, öppnade vaktmästardörren till källargångarna men i pannrummet tvekade jag. Vad gjorde jag om den sista dörren gick igen bakom mig? Funkade ens administratörernas nyckel ner hit? Jag la örat mot den inre dörren och lyssnade. Gravtyst. Jag satt mig en stund på golvet, lutade mig mot den gamla pannan och när jag kollade klockan var det förmiddagsfika. Jag skyndade mig upp till dagsljuset.

Jag undvek källaren i veckor och ingenting hemskt hände. Det fanns tillräckligt att göra ovan jord. Halva tiden satt jag klistrad framför datorn och svarade på mail. Formulerade felanmälningar till IT-kontoret och fastighetsskötaren, följde upp gamla ärenden enligt ett dokument jag skapat i Excel. Ibland vilade jag ögonen från skärmen genom att sortera verktygen som legat utspridda på skrivbordet. Det var ett fint jobb, jag gjorde nytta. Fortfarande ny på jobbet började jag tänja på gränserna, ingen märkte om jag inte kontrollerade klockorna i klassrummet, ingen märkte om jag inte knackade i källaren. Ingen märkte om jag inte kollade till pannan. Men en dag när jag larmade av och gick in i entrén såg jag en spricka i cafeteriagolvet. Början på ett hål hade tagit form. Jag hämtade spackel och svepte igen spåren. Gamla byggnaders skavanker brydde väl ingen sig om. Min kropp ryckte till varje gång någon kom in på kontoret, men ingen frågade om sprickan. Ingen annan än jag hade sett den. Jag var bara nojig, sprickan hade säkert funnits där i hundra år.

Varje morgon var sprickan någon centimeter längre och djupare. Jag spacklade innan rektorerna kom. Ingen klagade på mitt arbete. Lärarna gick på semester och den administrativa personalen som hade några veckor kvar att arbeta frågade försiktigt om värmen. Skolans temperatur hade ökat, kanske var det därför min puls dunkade i huvudet.

”Vi har ingen AC”, förklarade jag. ”Den luft som finns ute är den luft som kommer in i byggnaden. Men jag ska göra en felanmälan och se om vi kan få hjälp av fastighetsskötaren, om det ändå är något som inte stämmer.”

Jag skrev mail efter mail och till sist kom en kvinna från fastighetsbolaget och följde med ner i källaren.

”Det är verkligen en bastu här nere.”

Hon såg sig omkring, landade med blicken på pannan. Hon knackade med knogarna på plåtytan.

”Använder ni fortfarande den här gamla reliken?”

Jag svalde en sten. Strupen sved. Jag hade inte gjort källarkollen på över en månad och det var hett som i helvetet här nere. Kvinnan sökte efter en knapp, något att vrida på, hon la handflatan lätt på plåtytan.

”Jaedu, det verkar som att den är igång och jag vet inte hur man stänger av den här men vrid inte på mer. Och be om hjälp om du är osäker, det är bättre än att försöka själv. Ska vi säga så?”

Jag nickade, visade henne vägen upp och ut ur källaren. Ensam återvände jag till pannrummet där jag pressade min värkande rygg mot den heta ytan. Jag gjorde ett försök att vrida på de reglage som fanns men ingenting rubbades. Jag lyssnade inåt och hörde ett svagt sus som lika gärna kunde vara de ljud som hörde till en gammal byggnad.

Det sista jag gjorde innan jag gick hem för dagen var att spackla igen sprickan i cafeterian som under dagen blivit centimeterbred.

Jag tog helg med känslan av att jag ändå gjort allt jag kunnat.

På söndagen ringde det på min privata mobil. Jag väcktes av samtalet och svarade utan att presentera mig.
”Vad fan har du gjort?” sa någon.

Jag gäspade, drog handflatan över ansiktet och harklade fram min röst. Klockan var sju på morgonen.

”Förlåt, jag är inte riktigt vaken än. Vem är det?”

”Maggan..”

Det lät som om vaktmästaren grät hennes namn.

”Hon… Din jävel. Din idiotiska jävel. De släcker elden nu. Du knackade inte va? Du… du sket i det.”

”Jag…”

Telefonen rann ur handen ner på golvet. Han låg där bland mina strumpor och underkläder och skrek på mig tills jag var vaken nog att trycka bort samtalet och kliva upp. Jag fick ta cykeln till skolan på min lediga dag och kolla hur Maggan mådde.

Utifrån var Maggan sig lik men när jag pratade med brandkåren meddelade de att cafeterian tagit skada men de k-märkta stentrapporna, stengolven och väggarna var intakta om än svedda. De talade om att det var pannan som överhettats, kartonger med gamla läromedel hade fattat eld men det fanns inga tecken på brott. De la sina händer professionellt på min rygg. Det var inte lätt med första jobbet. Jag gick till baksidan och tittade in genom glasdörrarna. Golvet var sotigt, jag såg inte djupet på sprickan. Jag tänkte på eld och berg och att skolan var byggd på sten, byggd för att hålla i hundratals år.

Skolan sanerades och under tiden som arbetet pågick var jag noga med att genomföra morgonrutinen korrekt enligt vaktmästarens instruktioner. Att gå ner i källaren, gå förbi pannrummet och slutligen öppna den sista dörren för att komma ner i grunden. Om jag kom halv sju hann jag ta mig in till den innersta stenen i grunden och knacka tre gånger, gå till idrottshallen och låna duschen, byta om och sedan sätta mig i personalrummet för att se presentabel ut med en kopp kaffe på morgonmötet. Rutinen verkade hålla Maggan nöjd. Hon höll lagom temperatur men jag blev trött av de långa dagarna. Min chef såg mina tunga ögonlock och kallade till samtal.

”Är du stressad?” Hon la huvudet på sned. ”Det är tufft att vara ny på jobbet.”

”Det är väl inte stress egentligen, jag är bara ovan.”

”Är det någon särskild arbetsuppgift som är belastande?”

”Källaren.”

Chefen la hakan i händerna och lutade sig framåt.

”Vad är det med källaren? Det där med pannan var ju inte ditt fel, det händer saker i gamla byggnader som vi varken behöver förstå eller förklara.”

Sömnbrist flödade genom kroppen, jag tappade kontrollen över mina händer, handflatorna slog i bordsskivan.

”Jävla troll.”

Chefen stirrade. Jag svalde ett par gånger tills jag hittade bättre ord.

”Du vet om rutinen eller? Ganska sjukt.”

Hon nickade. Knackade tre gånger på bordsskivan. Något skiftade i hennes uttryck, ögonen blev kallare, som om vi nu när korten lagts på bordet kunde tala klarspråk.

”Självklart vet jag, rutinen är en del av skolans tradition. Lät du bli att knacka?”

Hennes läppar pressade mot varandra.

Mina knän skakade under bordet. Jag la ner händerna på låren för att stilla mig.

”Jag…”

”Svara på min enkla fråga. Knackade du? Eller inte?”

Armbågarna på bordsskivan vek sig, jag gömde ansiktet i händerna och pressade ut orden ur min trånga hals.

”Nej. Jag knackade inte. Jag trodde inte… Att det var nödvändigt. Det lät som… en fix idé, något en gammal människa hakat upp sig på. Det är ingen gruva. Eller hur? Man ska knacka tre gånger för gruvfrun… men det är ju bara… något man säger.”

Jag försökte skratta, lätta upp stämningen.

Chefen tittade allvarligt på mig.

”Du har faktiskt provanställning, så det går enkelt att ordna med den saken om inte arbetet passar dig. Här på Margaretagymnasiet håller vi på traditionerna, vi respekterar det fundament vi är byggda på… för annars. Ja, du såg ju. Marken rämnar. Snyggt spacklat över sprickan förresten. Men framöver ser jag hellre att du tar tag i problemen och utför dina arbetsuppgifter korrekt som du blivit tillsagd. Är vi överens?”

Jag fick trots allt jobba kvar. Men hon fanns där i bakhuvudet, hungriga Maggan. Jag tänkte på hennes ryggrad, stenarna i källaren som höll henne upprätt. Som värmde oss på vintern, gav oss svalka på sommaren. Jag tänkte på hennes magsäck, hur källaren var som insidan av en kropp där jag behövde röra mig med respekt. Jag gjorde allting rätt. Och var jag sjuk åkte den gamla vaktmästaren in och blidkade byggnadens behov. Våra knackningar höll tillvaron stabil.

På fritiden försökte jag hitta logiska förklaringar till byggnadens underjordiska struktur som jag utforskade i lokalsamlingen på folkbiblioteket. Det enda jag hittade av värde var en text från den tiden då skolan kallades läroverk, elever som nu var döda berättade att skolan var byggd på trollsten. Maggan var ett trollbygge, en kompromiss mellan de ovan och de under jord. En plats för troll att sova på och i gengäld ge skydd och värme.

I ett citat berättade en före detta elev om hur trollen sov under dem men vaknade om något inte stämde, om missnöje uppstod. De avsmalnande gångarna under källaren gick enligt sägnen ända bort till Margaretakyrkan och vidare upp mot Stadsberget. Det berg som en gång ska ha varit trollens hemvist. I ett modernt samhälle behöver trollen någonstans att vila, men skyddet kostade långa dagar för en orutinerad vaktmästare och ansvaret vägde tungt i kroppen. Att allt kunde rämna om jag gjorde fel.

Den här morgonen när jag skriver ner berättelsen för att förstå allt som hänt har jag fått ett infall. Jag vill veta från grunden. Jag vill se vad allt egentligen handlar om. Jag når det innersta rummet i skolans botten tidigare på dagen än jag någonsin gjort. Jag har bestämt mig för att pressa mig in dit det inte är meningen att jag ska gå. Jag behöver se att det bara är utrymmen som finns under alla byggnader med sten, jord och sand i en värld som annars består av betong. Att vi bara leker som människor alltid gjort, tror på skrock och följer rutiner. Jag ska knacka senare, först pressar jag mig igenom den smala springan dit inte ens den förre vaktmästaren ville gå. Underjorden öppnar sig. Jag har hört om salar i gruvor. Hur de huserat banketter, hur ett grottsystem kan innehålla dussintals oupptäckta utrymmen. Jag lyser med mobilen. Salen är fylld med stenar i människoliknande formationer. Jag försöker se om de har blickar, om de kan se mig såsom jag ser dem. Marken skakar av deras tunga kroppar eller om det är luften som tar slut. Jag faller ner på marken. Pulsen rusar i kroppen. Jag kan inte höra mina egna tankar, adrenalin pressar mig tillbaka, jag får in benen genom springan men fastnar med midjan. Tröjan åker upp. Grova stenar rispar mot min nakna hud.

Stenarna i salen rör sig. Inte fort. Men framåt.

Det är inte jag som faller. Det är marken, salens golv som skakar när stenformationerna förflyttar sig. Och jag tänker på sprickan i cafeterian. Vilken jävla idiot jag är. Vilken skada jag än en gång håller på att göra.

Jag skjuter ifrån med händerna, dunsar ner på andra sidan. Letar efter rätt sten och knackar. Ett, två, tre. Bullret från salen stillar sig. Jag lyser inte med lampan, jag vet redan att de ser mig, att de vet att jag har sett dem. De som är Maggans själ, de vars kroppar vi rör oss över. De som tillåter oss att vara här.

Maggan är lugn nu när jag skriver detta i en anteckning på mobilen men jag får inte ner pulsen. Jag sitter i cafeterian. Yasmin bakar. Det är skolstart snart, bäst att passa på att dricka kaffe i lugn och ro. Mina fingrar skakar. Jag ser på det lagade golvet, ärret efter sprickan som jag orsakat. Jag hoppas att den skola jag fått ansvar över inte ska rämna. Att trollen ger mig den tillit som den gamle vaktmästaren gjort sig förtjänt av. Att jag är värdig ansvaret att vi alla inte ska behöva falla genom jorden. Marken skakar under mina fötter. Såret i magen svider, var jag tvungen att göra henne arg? Maggan är hungrig. Maggan är vrång. Hennes mage, vårt fundament, darrar.

”Är det inte lite varmt?” säger Yasmin. ”Kan det vara någon skit med den där pannan igen?”

Och med hennes ord ser jag antydan till sprickbildning, alldeles under mig rör sig golvet. Jag hör ett kras, som av äggskal modell större. Maggans mage kurrar. Fan också.

Fan, vad har jag gjort.

Vi har hört “Maggan”, skriven av lyssnaren Jocke och uppläst av Michael Forsberg.

I veckans sista historia ska vi släppa skolmiljön, men uppehålla oss i sådant man kan hitta strax under markytan, och hur det kan förändra vår vardag i grunden. Vi ska höra “Ondskan är oförstörbar”, skriven av PS Haraldsson och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag låg i den högra filen på E4:an söderut mot Södertälje, körde långsamt i sommarnatten och väntade på gryningen. Då jag svängde av på Morabergsavfarten var det fortfarande mörkt, vilket fick mig att köra runt lite på måfå och invänta gryningsljuset. Nervositeten hade släppt och ersatts av en lugn beslutsamhet som överraskade mig. Jag visste precis vad jag skulle göra.

Solens första strålar föll in över hustaken då jag körde in på garageuppfarten och stängde av motorn. Jag låste upp garaget och hämtade en spade och skottkärran. Jag hade gått igenom allt i huvudet och noggrant valt ut en plats på tomten. Det var ganska torrt i marken så jag vattnade lite på gräset där jag skulle gräva. Fåglarna kvittrade men ingen människa syntes till, allt var lugnt och stilla. Precis vad jag hade hoppats på.

När vattnet hade trängt ner i marken började jag gräva. Jag grävde loss grästuvor så att det bildades en fyrkant. Jag la tuvorna på gräsmattan bredvid fyrkanten och började sedan gräva mig nedåt. Den lösa jorden lade jag i skottkärran. Medan jag höll på som bäst att gräva mig ner genom jorden hörde jag hur en bil närmade sig, jag la spaden åt sidan och stod helt stilla. Det var tidningsbudet, jag stod kvar och väntade tills han passerat. Jag återupptog grävandet och fortsatte tills jag hade kommit ner genom lagret av matjord och det började bli hård morän.

Jag gick tillbaka till bilen och hämtade en inplastad aluminiumlåda som jag lade i botten på gropen. Jag noterade att fågelsången hade tystnat. Jag tog jord från skottkärran och fyllde igen hålet. Jag avslutade med att lägga tillbaka grästuvorna och trampa till dem så att det inte gick att se några spår efter ingreppet. Allt hade gått som jag hoppats och det hade inte tagit mer en kvart. Jag gick in i huset och åt frukost medan jag tittade ut genom fönstret på platsen där jag begravt aluminiumlådan. Fåglarna hade återupptagit sin sång och en granne hämtade morgontidningen, allt var som det brukade.

Jag ska ta allt från början. När min son tjatade till sig en metalldetektor. Han och en kompis var ute på tomten och skannade med den och hittade lite spikar och annat skräp. Efter en tid utan att ha hittat några skatter använde han den allt mer sällan. Jag föreslog att vi kunde gå ner till badplatsen, man kunde ju kanske hitta något smycke som någon tappat. Vi hittade så klart inget smycke utan bara kapsyler och liknande. På vägen hem föreslog jag att vi skulle ta vägen via skidbacken.

”Du vet väl att din gammelmorfars mormor och morfar hade en gård där skidbacken nu ligger? Vi kan väl söka lite där, vem vet det kanske finns något som gömmer sig under marken där.”

Min son nickade.

Fruktträd och en husgrund är allt som återstår av min släkts gård Kalholm. Mina äldre släktingar har dock alltid talat mycket om Kalholm och gården har fått en närmast mytisk framtoning på den sidan om mitt släktträd. Det pep några gånger om metalldetektorn och vi hittade en konservburk, en hästsko och de vanliga spikarna. Men efter en stunds letande fick vi en något kraftigare markering. Jag tog trädgårdsspaden och började gräva.

Efter ett tag stötte spaden i något hårt. Efter ytterligare lite grävande och bändande fick vi upp ett järnlock. Vi kunde se att det var gammalt, och fast det var smutsigt och täckt av intorkad lera syntes att det fanns något sorts mönster och några bokstäver i dess skrovliga yta. Under locket uppenbarade sig ett av tegelstenar murat hålrum. Först såg vi inget alls, men när min son tände ficklampan på sin mobil såg vi en plåtask som stod på botten av hålrummet. Jag lade mig ner och sträckte mig efter asken och tog upp den. Den var ungefär lika stor som en skokartong och vägde några kilon.

”Öppna den, pappa, vad är det för något?”

Han lät upphetsad. Jag försökte öppna asken men locket satt hårt.

”Vi får ta hem den och försöka öppna i lugn och ro.”

Vi tog med oss järnlocket och asken hem och rengjorde dem. Järnlocket visade sig vara relativt välbehållet och mönstrat med vinrankor samt bokstäverna HS VP i snirkliga bokstäver. Asken däremot såg oansenlig ut. Den var gjord i grov plåt utan några inskriptioner eller annan utsmyckning. Jag fick lirka och försiktigt vicka på locket. Det var tålamodsprövande, men efter en stund lossnade det. Grabben hängde över mig när innehållet blottades.

”Vad fan”, sa han besviket.

Det blev något av en antiklimax. I stället för en skatt fanns där en statyett i lera, några mindre lerfigurer och ett antal benbitar. Statyetten och lerfigurerna var enkelt gjorda och de sa mig egentligen inget. Statyetten såg ut som ett amatörmässigt försök att efterlikna en romersk staty och lerfigurerna liknade någon slags små tomtar eller något väsen. Benbitarna visade sig vid en lite noggrannare inspektion ha inristade tecken i sig. Grabben tappade snart intresset för askens innehåll men var desto mer nöjd över järnlocket som han ställde i sitt rum. Jag själv kände mig lite olustig till mods över asken och dess innehåll. En impuls kom att göra mig av med alltihopa, att helt enkelt slänga den i soptunnan, men något höll mig tillbaka. Jag stoppade in den i en byrålåda under en massa vinterkläder och hoppades att den skulle falla i glömska.

Så här i efterhand när jag tänker tillbaka så började konstigheterna faktiskt redan innan jag och min son grävt vid skidbacken.

Vi har bott i vår villa i många år och alltid gått och sprungit i närområdet. Då vi i familjen dessutom har en hund så lär man känna igen folk som rör sig i området och man blir lite ytligt bekant med andra hundägare och traktens motionärer. En dag, kanske två veckor innan vi hittat asken, dök det upp ett nytt ansikte. En man i 70-årsåldern, skulle jag gissa. Han var väldigt pratsjuk som en del pensionärer ibland kan vara, han var dock trevlig och visade sig känna till en hel del om min släkt. Han visste vilka mina morföräldrar var och kände till min mamma, min morbror och även deras kusiner. Vi pratade ända tills hunden började bli otålig och ville vidare. Några dagar senare hade jag tagit en löprunda i skogen och närmade mig hemmet när våra vägar korsades igen. Vi kallpratade ett tag när han nämnde att han brukar gå till skidbacken och titta på utsikten, “ja vid Kalholm, din morfars morföräldrars gård”, som han sade. Det var även en del andra familjeförhållanden där han hade en insyn som förvånade mig en del. Men folk har väl koll på varandra, tänkte jag.

Några dagar, eller snarare nätter, efter att jag gömt asken i byrån började hunden att bete sig underligt. Vi har en del vilt som besöker trädgården om nätterna och då brukar hunden skälla till några gånger, det är vi vana vid, men plötsligt morrade han bara. Vi har sovrummen på övervåningen och vaknade av att han gått ner på bottenvåningen och stod och morrade i soffan med blicken fäst ut genom fönstret. Min fru gick ner och tittade ut utan att se något. Jag gick ner nästa natt då han åter stod och morrade ut genom det mörka fönstret. Vi sa att det nog var en räv eller en katt som stått i trädgården, som vi inte sett i mörkret.

Jag arbetar skift. Det var efter ett kvällspass då jag kom hem strax efter 23 och satte mig i favoritfåtöljen för att varva ner som hunden kom springande och började morra. Jag släckte lamporna och försökte ta reda på vad han tittade efter. Då ögonen började vänja sig vid mörkret kunde jag se fruktträden och buskarna, inget djur eller något som förklarade hundens beteende. Efter ett par minuter tyckte jag mig se något i ögonvrån. Då jag vände mitt fokus ditåt försvann det, inte helt ovanligt att det dyker upp saken när man stirrar ut i mörkret tänkte jag och gick och lade mig.

Jag hade intensiva drömmar den natten. Jag drömde först att jag stod på en trappa till en katedral. Det stod mängder med folk nedanför på ett stort torg. De pratade högljutt och argumenterade i mun på varandra och verkade vara oense. Jag uppfattade inte vad saken gällde men fick känslan av att de stod i begrepp att fatta ett stort beslut. Ju mer de höll på desto mer kaosartat blev det, folk började knuffa på varandra och det revs i både kläder och hår. Jag hade en läderväska bredvid mig på trappan, när jag öppnade den låg asken på dess botten. När jag tog upp asken och höll den i mina händer tystnade folkmassan sakta och all uppmärksamhet riktades mot mig. Den totala uppmärksamheten var både skrämmande och berusande.

”Vad vill ni?” ropade jag över det nu dödstysta torget.

”Vi vill bli vägledda”, svarade en man som såg ut att vara någon form av ledare för de andra.

”Ska vi gå ut i krig?”

Av någon anledning svarade jag att ja, de skulle gå ut i krig. Alla bugade och ställde upp sig i ordnade rader och marscherade bort från torget och försvann.

Jag vaknade till och kände mig nästan berusad. När jag somnade om hamnade jag i en ny dröm, den här gången befann jag mig i en skog. Jag gick på en stig och kom efter en stund fram till en liten by. Det var en sådan liten pittoresk by som man kan hitta i Dalarna. Jag mötte en äldre kvinna som tittade olycksbådande på mig och skakade på huvudet. Jag skulle just fråga henne vad som var fel då jag märkte att jag höll asken synlig i mina händer. Jag vaknade med ett ryck.

Den morgonen hade jag svårt att släppa tankarna på asken. Jag satte på kaffe och lyssnade på radionyheterna men det var som att jag inte förstod vad de sa. Jag glömde bort att jag skulle in till jobbet innan skiftet på ett möte, det var först efter att min chef ringt och påmint som jag försenad kom till mötet. Vi skulle diskutera en eventuell omläggning av schemat. Jag fick koncentrera mig hårt för att överhuvudtaget förstå vad de andra sa. Under hela kvällskiftet hade jag svårt att släppa tankarna på asken och dess innehåll.

Då jag kom hem sent på kvällen hällde jag upp en stor whisky och satte mig i vardagsrummet. Halva glaset hann gå åt, innan hunden sprang ner och började morra. Jag hade helt nedsläckt och gott mörkerseende. Det tog någon minut innan jag såg en rörelse i yttersta synfältet som sedan försvann. Jag fortsatte att titta ut genom fönstret och lyckades fokusera blicken på en mörk figur som snabbt försvann. Efter en liten stund dök den upp igen. Det gick inte att följa den med blicken, den dök upp och försvann ungefär som när man försöker följa en fladdermus med blicken mot en falnande sommarnattshimmel. Den påminde lite om ett vildsvin, fast ett vildsvin som gick på två ben. Jag höll mig vaken tills det började ljusna. Då försvann varelsen.

Det var bestämt sedan länge att min fru skulle åka till bekanta på västkusten kommande helg och stanna i två veckor. Jag skulle vara kvar och jobba under tiden och sedan skulle vi tillsammans åka till vår stuga på Fårö. Efter lite övertalning lyckades jag ordna så att hela familjen, inklusive hunden, for med till västkusten. Jag ville stanna ensam kvar hemma. Drömmarna och tankarna på asken hade blivit allt mer påträngande och jag fått svårare att klara jobbet. Till slut sjukskrev jag mig. På nätterna satt jag uppe och såg varelsen fara runt utanför fönstret. De verkade vara flera stycken nu.

Ibland när man fattar beslut så kan man själv i efterhand undra hur man tänkte. Jag vet inte om jag tänkte överhuvudtaget när jag bokade en färjebiljett till Gotland med nattfärjan. Det var samma dygn som jag konstaterat att det antagligen var flera varelser i trädgården. Jag ville få bort asken från huset och hitta något ställe vid stugan på Fårö där jag kunde gömma den. Framme på Fårö la jag asken i en kökslåda så länge. Jag hälsade på några grannar och satte på vattnet och elen som man gör. Jag var mycket trött på kvällen och gick till sängs redan innan det började skymma ute. Jag låste dörrarna och kontrollerade att alla fönster var stängda, något jag aldrig gjort tidigare i stugan. Jag tittade även i kökslådan och konstaterade att asken låg som jag lämnat den.

Jag sov och drömde om mannen hemifrån. Han talade till mig i sömnen, jag minns inte allt men kom ihåg att han sa något om att jag måste välja den rätta vägen och att det var min tur att ta över. När jag vaknade såg jag att solen höll på att gå upp. Jag drog upp rullgardinen och såg skymten av ett ansikte med svarta ögon som stirrade mot mig från andra sidan fönstret. På ett ögonblick var ansiktet borta med det behövdes inte mer än så för att förstå vad jag sett.

Jag gick ut i köket och där fick jag en ännu större chock. Det var som att få ett hårt slag i magen. Jag vet, det är så man brukar säga men det var så, mina knän vek sig, jag blev stående på knäna och stirrade. Lerfigurerna stod uppställda på spisen. När jag hämtat mig från den första paniken rafsade jag åt mig en kniv och genomsökte huset utan att hitta någon där. Jag tittade ut genom fönstren och såg att allt var i sin ordning. Jag tog med darrande händer upp asken som låg i lådan där jag lagt den, och jag kände direkt att den var lättare. Vet inte vad jag hade förväntat mig, men det var lerfigurerna som flyttat på sig under natten, någon eller något hade alltså varit inne i huset medan jag sov.

Vet inte hur lång tid det tog för mig att komma till sans. Jag behövde hjälp att komma vidare, någon att be om råd. Jag kunde inte gärna ringa frugan eller någon kompis och fråga hur jag skulle bete mig med upphittade lerfigurer som själva flyttade sig under natten. Polisen kändes inte heller som ett alternativ, jag skulle förmodligen bli skjutsad till först bästa psykiatriska klinik. Jag skulle inte själv ta min egen berättelse på allvar om det inte varit just min egen.

En ny biljett till fastlandet? Jag skulle kunna kasta askjäveln över bord halvvägs till Nynäshamn, fast om det nu skulle visa sig vara ett misstag så skulle det vara svårt att reparera.

Kyrkan? Präster var väl inte främmande för det övernaturliga. Jag var inte religiös, men jag var döpt och gift i kyrkan och betalade fortfarande kyrkoskatt. En präst kunde nog hantera det som fanns i asken. Jag la asken i ryggsäcken och satte mig i bilen. Oavsett så tänkte jag inte tillbringa ännu en natt i närheten av asken och dess innehåll.

Jag stannade vid Fårö kyrka och bad en av parkarbetarna att få tala med en präst. Jag fick höra att det inte fanns någon präst på plats och att hon skulle komma ut till Fårö först i övermorgon, men att det antagligen fanns en präst i Fårösund. Jag tackade, satte mig i bilen och styrde mot bilfärjan som länkar Fårö till resten av Gotland. Kyrkan i Fårösund kände jag till, på åttiotalet hade jag där svurit trohet till konungen och fosterlandet under min värnplikt på KA3.

Framme vid kyrkan klev jag in och bad en äldre kvinna som plockade med psalmböcker att få tala med en präst. Hon pekade mot altaret där en medelålders man höll på att ordna med något. Han presenterade sig som Anders och frågade vad han kunde hjälpa mig med. Jag förklarade att jag helst ville ta det i enrum och kastade en blick mot kvinnan med psalmböckerna. Anders gjorde en gest mot sakristian och stängde dörren efter oss. Vi satte oss ner och han bad mig berätta. Jag började trevande beskriva mitt fynd av en ask, men märke till att prästen var skeptisk. De måste nog få höra en hel del tokigheter, hann jag tänka, innan han rättframt bad mig visa asken. Jag tog fram den och öppnade locket. Han blev vit i ansiktet och ryggade tillbaka som om det legat en giftorm där.

”Stäng locket, stäng det på en gång”, ropade han och tog ett steg bakåt. ”Oj oj oj”.

Han var påtagligt stressad och började fingra på sin telefon.

”Just det, bara fasta telefonen, fasta telefonen” mumlade han och försvann.

Efter några minuter var han tillbaka och satte sig nervöst ned och försökte kallprata. Han hade helt uppenbart mottagit instruktioner från någon överordnad. Tanten med psalmböckerna visade sig i dörröppningen och undrade om allt var i sin ordning. Prästen skickade bryskt i väg henne att hämta kaffe. Jag förstod inte vad som pågick.

”Hur blir det med asken? Kommer kyrkan att ta hand om den?”

”Inte här i denna kyrka, det kommer någon från Stockholm tror jag. Vi ska bara vänta så kommer någon och tar hand om det här”

Från Stockholm tänkte jag, det kommer att ta tid, jag har ingen lust att sitta här med den oroliga prästen och slösa bort tid. Som tur var slutade prästen Anders med sina tafatta försök att normalisera denna bisarra situation med kallprat. Det dröjde faktiskt bara en knapp timme innan vi kunde höra hur en bil stannade på parkeringen. In i kyrkan kom en man i rullstol som såg mycket gammal ut, med sig hade han en ung kvinnlig assistent. Något i hur hon förde sig fick mig att tänka på henne som en livvakt eller militär.

”Lämna oss ensamma”, sa mannen, varpå Anders och assistenten lämnade sakristian.

”Visa vad du har hittat”, sa han utan omsvep med blicken fäst i min.

Om han verkat gammal och skröplig i kroppen så var blicken knivskarp och intensivt närvarande. Han tittade på lerfigurerna och plockade upp en av benbitarna som han synade mot ljuset och la tillbaka i asken. Han bad mig berätta hela historien från början och fram till nu. Han lyssnade uppmärksamt och ställde bara några kompletterande frågor. Det kändes bra att få berätta min historia för någon.

”Bra”, sa han. ”Har du några funderingar?”

”Ja, faktiskt ganska många. Vad är detta som nästan skrämmer livet ur en erfaren präst? Vad kan få lerfigurer att framkalla svarta skepnader utanför huset och ta sig ur en plåtlåda på egen hand? Hur kan den framkalla drömmar och få fram en gubbe jag aldrig sett som verkar känna till allt om min släktgård som har legat i ruiner i över ett halvt sekel? Och framför allt, kan du eller någon annan ta med sig föremålen så jag slipper ifrån allt det här? Sen blir jag också nyfiken på vem du är, hur du kan komma hit från Stockholm på under en timme och få nervvraket till präst att bete sig som att det inte är något särskilt?”

”Jag skulle kunna sitta och föreläsa i veckor kring allt du varit med om. Vi har tyvärr inte den tiden på oss. Lerfigurerna kan man lite förenklat säga är komprimerad ondska. Ondska är som energi, den är oförstörbar och kan bara byta form. Om till exempel en ond människa dör så försvinner inte ondskan utan tas upp i ny form, kanske i en ny människa som bär den vidare. Så att förstöra asken eller, som du var inne på, att slänga den i havet skulle bara frigöra den inneboende ondskan och vi skulle inte ha någon aning om var eller när den skulle komma. Om vi däremot gömmer den så har vi kontroll på den utan att den exponeras. Vad gäller benen så kommer de från en mycket ond människa som levde för länge sedan, runorna som ristats i dem är en sorts förbannelse. Varelserna du sett är vad en del skulle kalla onda andar eller demoner, de kan inte göra dig någon fysisk skada men påverka dig psykiskt, få dig att fatta dåliga beslut eller göra dumma saker. Lerfigurerna har inte på egen hand tagit sig ur asken, det är du som tagit upp dem i sömnen och vad det säger mig är att det börjar bli bråttom.”

”Mannen som du stött på både ute i verkligheten och i dina drömmar är väktaren. Han är troligtvis en del av, eller någon som står din familj nära. Och han, det här blir nog jobbigt att höra, har just lämnat över till dig.”

Han höjde handen i en dämpande gest just som jag var på väg att protestera.

”Det är bara du som kan ta hand om föremålen och se till att de förblir gömda. Du är nu väktaren. Du kan välja att se det som ett ok, du kan också se det som att du har fått ett stort förtroende och att dina förfäder har utsett just dig som den de tror klarar av att axla ansvaret”.

”Vem jag är spelar ingen roll, de som står mig närmast brukar kalla mig den gamle. Tiden rusar min vän, du får göra det du måste. När du är redo tar du bilen till flygplatsen i Visby så kommer någon att möta upp dig och ta hand om det som måste tas om hand. Och, det viktigaste av allt, se till att du är på flygplatsen innan mörkret kommer.”

Jag satte mig i bilen och körde till färghandeln i Fårösund där jag köpte epoxi, härdare och glasfiberduk samt penslar.
Jag tömde en verktygslåda av aluminium som jag visste fanns i redskapsboden på dess innehåll och la i asken. Jag plastade med flera lager så den blev hermetiskt tillsluten. Medan det sista lagret epoxi härdade sade jag adjö till grannarna, och skyllde på att jag blivit tvungen att rycka in på jobbet.

Solen började dala på himlen när jag rullade av färjan i Fårösund. Jag körde så fort jag vågade på vägen mot Visby. Det var ganska skumt när jag parkerade vid flygplatsen. Jag gick mot entrén och hann tänka att det nog skulle bli problem att komma igenom säkerhetskontrollen med en påse som innehöll en inplastad aluminiumlåda, då en man diskret kom fram och bad mig följa med. Han såg ut som en militär. Han visade upp ett id-kort och jag vinkades förbi säkerhetskontrollen.

”Ge mig bilnyckel så ser vi till att bilen levereras vid din adress.”

Han ledde ut mig på själva flygplatsen och fram till en av försvarets helikoptrar. Jag visades in i helikoptern och blev fastspänd i ett säte.

Vi landade utan missöden vid Bromma flygplats där den gamles assistent väntade. Hon ledsagade mig ut från flygplatsen och gav mig nycklarna till en hyrbil.

”Den gamle hälsar, han tycker att du sköter dig utmärkt”, sa hon.

Och vid den här punkten i historien är vi tillbaka där jag började.

Det har nu gått några månader sedan jag grävde ner lådan och hösten börjar närma sig. Saker och ting börjar återgå till det normala, det går allt längre tid mellan de numera enstaka besöken i trädgården. Mannen som promenerat till skidbacken har jag bara mött en gång till. Han besökte mig i drömmen där han tackade för att han äntligen fått frid.

För att få visshet om väktaren innan mig, besökte jag min mammas kusin Monika. Hon hade många fotografier från Kalholm i sina ägor. Jag tittade noggrant på alla gamla svartvita bilder av uppställda människor och kunde se många yngre upplagor av folk jag träffat genom åren. Så plötsligt fick jag se vad jag letade efter. Han stod mellan min morfar och hans bror. Den förre väktaren, den som sökt upp mig. Jag fick reda på att han hade hetat Hjalmar. Hjalmar hade dött på sjuttiotalet, fick jag veta.

Signaturmelodi

Vi hörde “Ondskan är oförstörbar”, skriven av PS Haraldsson och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har vi tagit oss till slutet av denna veckas avsnitt. Men folktron är stor och dess hemligheter många, och kanske har veckans berättelser påmint er om något just ni hört om? I så fall, mejla oss den berättelsen, så kanske det blir den vi möter nästnästa vecka – när vi är tillbaka igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.