Avsnitt 45: Skräcken i Haukimaa

Lyssnaren Minna mejlade i våras in till Creepypodden. Hon kommer från Kiruna, där fjällsjöarna med dess klara vatten delar mark med de orörda älvarna och den vidsträckta hedmarken. Minna berättade om en gång då hon lämnat sin snöskoter hemma hos ett ex, en och en halv mil utanför Kiruna. Det var mörkt och Minna ville inte köra ensam, så tillsammans med en vän tog hon sig ut till exet och satte sig på snöskotern.

Halvvägs framme ser de att den vanliga vägen är upptinad, och tvingas köra över en myr istället. De sladdar till, åker av spåret, och så händer det som inte får hända: skotern kör fast i den djupa snön. De kämpade ett bra tag med att få upp den tills de gav upp och ringde efter hjälp. Sedan följde en lång väntan. De satt med varsin cigarett och försökte hålla mörkret och den iskalla tystnaden borta genom att lättsamt prata om roliga saker, men innerst inne var de båda illa till mods. Då och då blev det tyst mellan dem, och de bara satt och tittade ut över myren. Då märkte Minna att hennes kompis stelnade till. Hennes blick fastnade vid en punkt ute på myren.

“Minna, det är något där”, sade hon. Dagen innan hade Minna upplevt en annan märklighet i trakterna kring Piteå, och allt hon ville var att kompisen skulle se fel. Det är bara i din fantasi, sade Minna medan hon knappt ens själv vågade titta ut. Men till slut gjorde hon det, följde vännens blick, och insåg att hon tittade på en grå skepnad en bit bort. Den var ungefär lika lång som en man i yngre tonåren, drygt 170 centimeter, och till Minnas fasa rörde den sig långsamt mot dem.

Hon stelnade till is. Det enda hon kunde få fram var “starta skotern och gasa”, med tanken att om skepnaden var ett djur så hade ljudet skrämt bort det. Kompisen drog igång skotern, gasade på, och skepnaden stannade till. För att sedan fortsätta röra sig mot dem.

Det blir svart i Minnas minne därefter. Skepnaden ute på myren är det sista hon minns, innan hon kommer ihåg att hon sitter på skotern igen. De hade tagit sig lös på något sätt, men gud vet hur. Hon tittar sig bakom ryggen, och ser skepnaden. Den rör sig efter dem, i hög hastighet. Minna skriker att kompisen ska köra fortare. De kör genom natten och den djupa, tunga snön, tills de möter mannen som skulle komma till deras hjälp.

Dagen efter ringde mannen och frågade hur sjutton de hade lyckats ta sig loss. Han hade återvänt till platsen där de fastnat, och sett hur djupt hålet de fastnat i var. “Vi måste ha lyckats ta oss loss på något sätt, men jag minns inte hur”, sade Minna. Mannen svarade: “Ja, jag förstår inte hur ni har kommit lös, men något måste ni ha sett där ute. Ni måste ha lyckats dra upp skotern tack vare adrenalinet. Jag kan inte förklara det på något annat sätt”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och när jag slutat läsa mejlet från Minna satt jag försjunken i tankar på Lappland och de öde markerna där uppe, de stora landområden där det inte ens finns vägar, och hur mycket historier det måste ligga begravda under snön där uppe. Nu, de senaste veckorna, har de tankarna väckts till liv igen – eftersom ni lyssnare börjat tipsa om en historia. Den heter “Skräcken i Haukimaa”, och finns publicerad på en hemsida som heter Noaiddi.com, en hemsida som mestadels verkar handla om traditionell shamansk läkekonst. Historien handlade dock inte alls om läkekonst, utan om begravda minnen och kusliga fynd i historieböckerna. Den var allt jag önskat mig när jag läste Minnas mejl. Så jag tog kontakt med författaren.

Han heter Erik Kuoksu, är född i Jukkasjärvi men bosatt utanför Göteborg. Han är socionom och etnolog, har skrivit ett flertal historier som publicerats i lokaltidningar uppe i Kiruna och har gett ut novellsamlingen “AUTIO och andra berättelser från Torne lappmark”. Och idag ska vi höra två historier av honom, båda från Sveriges nordligaste marker.

Jag börjar med att läsa Skräcken i Haukimaa:

En halvmil nedströms Torne älv från Siikakielinen, en ganska strid fors, som i alla tider har varit känd för sitt utmärkta harr- och laxöringsfiske, ligger ett område som kallas Haukimaa. Detta område skiljer sig inte mycket från sina omgivningar; det är en torr tallhed genombruten av åsar, som i norr avgränsas av älven och i de andra väderstrecken gradvis går över i snårskog och myrar. Genom området går en ganska djup dalgång, i vars botten bäcken Haukijoki rinner.

I äldre tid stod området öde. En genomgång av skattelängderna visar att ingen same någonsin har haft Haukimaa som skatteland, vilket är något förvånande, då renlav växer rikligt på åsarnas flacka sluttningar. Trakten hade därför varit idealisk som vinterbetesland för renar och mycket riktigt har de angränsande områdena sedan 1500-talet brukats av såväl fjäll- som skogssamer. En etnolog vid Umeå universitet hävdar att renarna av okänd anledning alltid har undvikit Haukimaa under sina vandringar. Det var troligen detta som ledde till att samerna i äldre tid kom att betrakta platsen som osund och ohälsosam att vistas på.

Första gången Haukimaa omnämns i bevarade handlingar är 1703, då en Henrik Larsson Pudas från Kolari insynade området som nybygge. Troligen hade Henrik och hans hustru Helena Hansdotter Lainio bosatt sig på platsen redan under 1600-talets sista år, men först tre år inpå det nya seklet hade de alltså röjt så många slåtterängar och åkrar att de kunde ansöka hos länsstyrelsen om att göra Haukimaa till krononybygge.

En domboksnotis från 1703 visar att Henrik Pudas kunde – som termen lyder – “föda” sex kor över vintern och att han kunde så en tunna korn. Haukimaa uppfyllde alltså de krav som ställdes på ett krononybygge och Henrik gavs de eftertraktade nybyggarprivilegierna samt tolv års skattefrihet.

Under de följande tio åren fick Helena och Henrik, som numera kallades Henrik Haukimaa, även kallad Harju, fem barn, varav två överlevde spädbarnsåren. Bevarade handingar visar att Henrik Haukimaa eller Harju oavbrutet röjde fler ängar och bröt upp mer åkerjord. År 1713 försvann Henrik och hans familj ur mantalslängderna. Ingen anteckning antyder vad som orsakade detta försvinnande – de antecknas varken som döda eller som utflyttade.

Att en nybyggarfamilj försvinner spårlöst ur mantalslängderna är i sig inget ovanligt, men när jag i jakt på andra uppgifter för ett par år sedan gick igenom ett svårläst parti i 1713 års dombok för Jukkasjärvi tingslag snubblade jag över den chockerande förklaringen till varför Haukimaa blev öde:

Vid vintertinget i Jukkasjärvi 1713 trädde drängen Klemet Hansson Lainio, Helena Hansdotter Lainios fjortonårige bror, inför tingsrätten och berättade att han i september 1712 hade vandrat mellan Mikonheikki och Jukkasjärvi kyrkoby och att han den 24 september hade bestämt sig för att besöka sin syster och svåger i Haukimaa. I vägskälet Vittangi – Jukkasjärvi – Haukimaa tog han stigen mot nybygget och när skymningen långsamt övergick i en kall och månlös natt såg han Henrik Haukimaas pörte skymta mellan tallarna på en avlång kulle, en så kallad “harju”, en bit inåt land från älven. Klemet Lainio berättade att han blev förvånad över att ingen rök steg upp från pörtets taköppning. När han kom närmare såg han sin svågers körren ligga död på marken, omsvärmad av flugor. Renen låg bunden vid en tall och hade inga synliga skador, men kadavret var bara skinn och ben, trots att djuret såg ut att ha dött bara några dagar tidigare – fåglarna hade inte hunnit öppna buken och underlivet på den, utan bara pickat ut ögonen. Klemet antog därför att djuret hade dött av svält. Han förstod genast att något inte stod rätt till; han kastade en blick mot ladugården, men den var tyst och tom.

Han såg först nu att pörtets dörr stod öppen på vid gavel. När han gick över tröskeln och stängde dörren efter sig fann han att även pörtet var tomt. Ingen eld brann i eldstaden i rummets mitt – när han kände på askan fann han att den var kall. Sängen, som stod i ett av pörtets hörn, var obäddad; sängkläderna och halmen låg utspridda på golvet och familjens kläder hängde på ett par krokar på väggen. På bordet stod ett träfat med intorkad surmjölk. Klemet berättade att rummet av någon oförklarlig anledning var inpyrt med den lukt man kan känna “ij skoghen om hösten, då marcken ähr tächt af rutnande löf.”

Medan Klemet stod i pörtet hörde han hur skogsfåglarna plötsligt tystnade – han hörde hur kvistar bröts och hur något rörde sig borta i skogsbrynet. Han greps av en lika plötslig som oförklarlig skräck och kastade sig in i det trånga utrymmet mellan sängen och golvet. Han hörde något ute på gårdsplanen nu… något stort och tungt som gick med lufsande, fumlande steg… Stegen närmade sig pörtet och stannade just utanför dörren. Något andades där utanför… en djurisk, vädrande andhämtning. En okänd stank spred sig i pörtet. Ett par sekunder senare stod något utanför pörtets enda fönster och krafsade på det tunna skinnmembran som täckte öppningen i timret.

Klemet låg längst in i hörnet under sängen. Han sade att han hade bett till Gud och Maria att vad det än var som stod utanför pörtet inte skulle kunna se – eller få vittring på – honom. Krafsandet gick plötsligt över i ett par välavvägda slag, som inom kort slog hål på det spända skinnet… Klemet hörde ett ljud han inte kunde beskriva och hans medvetande blev blankt. Nämndemannen Mickel Grelsson Ullatti uppmanade honom strängt försöka minnas vad som hade hänt, men Klemet vidhöll att hans minne var fullständigt tomt. Kanske, sade han, hade han svimmat av fasa.

Här bröt den gamle nämndemannen Nils Mickelsson Inga, kallad Niia, in och frågade Klemet vad för sorts djur det var som hade belägrat det lilla pörtet. Klemet svarade tyst:

”Jagh kan icke utan at brytia mijn edh sägia, at thet war ett diur.”

Därefter fortsatte Klemet sin berättelse: När han åter kom till sans efter sin minnesförlust var det tidig morgon. Han låg fortfarande kvar under sängen och han låg länge kvar där och lyssnade orörlig, men han hörde inga andra ljud än det rofyllda suset i tallarnas kronor. Det var redan middag när han med darrande ben vågade sig ut från sitt gömställe. Han såg med en rysning att det skinn som hade täckt fönstret hängde i trasor. Han sprang från gården så fort hans ben bar honom. Hela vintern hade han sedan befunnit sig i den ostadige kyrkoherde Elingii tjänst i kyrkobyn. “Tärmedh afslöt Clemett sitt wittnesmåhl,” avslutar tingsskrivaren.
Tingsrätten sände samma dag ut ett uppbåd av betrodda män, ledda av länsmannen Per Pålsson Inga i Tingevaara, till Haukimaa, men då de återkom nästa dag vi vid middagstid kunde de bara bekräfta Klemets iakttagelser och rätten kunde inte göra annat än notera Klemet Lainios berättelse i domboken, för inget brott kunde bevisas ha ägt rum, även om omständigheterna kring familjen Haukimaas försvinnande var nog så märkliga. Tingsrätten förklarade därför att det hela, om inte ytterligare bevis på motsatsen framkom, inte var en rättssak. Två år senare hade inga nya uppgifter i saken kommit till rättens kännedom och därför förklarades Haukimaa nybygge vara fritt att övertas för den som ville. Ingen var dock intresserad att göra detta.

Gradvis återtog naturen det som Henrik Haukimaa hade berövat den… Pörtet, ladorna och ladugården förföll, rasade samman och förmultnade, ängarna växte igen med sly och blev till skog. Nybygget Haukimaa försvann ur folks medvetande, men motviljan mot platsen bestod och rentav ökade. När etnologer på 1920- och 30-talen upptecknade sägner i trakten nämndes Haukimaa ganska ofta som en plats där man kunde vänta sig att träffa på manalaiset – spöken – men ingen kunde egentligen säga vilka som spökade eller varför.

Men den märkliga domboksnotisen hade väckt mitt intresse och jag bestämde mig för att ta reda på så mycket jag kunde om platsen. Jag försökte ofta föra Haukimaa på tal när jag tillfälligtvis träffade mycket gamla människor från de omgivande byarna. Ingen kunde dock säga något mer än att Haukimaa var en plats man helst undvek och att det alltid hade varit så.

I juni 2002 var jag på en släktings begravning i Jukkasjärvi och då jag vid det laget hade börjat åtnjuta ett visst rykte som släktforskare och etnolog, var folk på minnesstunden efter gravsättningen angelägna att tala med mig om olika sägner och släktskapsförhållanden. En 84-årig man från Kurravaara – en avlägsen släkting vars namn inte behöver nämnas här – hade tydligen hört talas om att jag hade visat intresse för Haukimaa, så ganska oförmodat tog han mig litet avsides just då alla var på väg hem. Han berättade följande historia för mig medan vi stod vid älvstranden och tittade över mot Poikkijärvisidan:

“Det var på trettiotalet, sommaren trettiotvå tror jag, som jag och Einari hade varit i Vittangi. Vi var på väg till Einaris föräldrar i Jukkasjärvi – vi cyklade på gamla Vittangivägen – och vi insåg att det började bli natt. Einari tittade på sin klocka och sa att den redan var halv ett och att vi borde slå läger för natten. Jag visste inte riktigt var vi var, men Einar sa att: ‘vi är nog ganska nära Haukimaa…’

Nå, Einari var inte en man som var rädd för manalaiset, så han bara skrattade bort mina invändningar… Vi gick en bit upp i skogen – det var en ljum sommarnatt. Det måste ha varit just efter midsommar, för solen stod rödgul just ovanför trädtopparna. Vi gjorde upp eld i en glänta uppe på en ås, inte så långt från sänkan där bäcken rinner och när jag gick en bit bort för att tömma blåsan såg jag något på en sluttning på andra sidan sänkan. Det såg ut som gamla husgrunder som var alldeles övervuxna. Jag vet inte vad det var för husgrunder, men man brukar ju kalla såna där husgrunder som nästan har sjunkit ner i marken för stalotomter…

Nå, jag berättade om dom där husgrunderna för Einari när jag kom tillbaka och han följde med mig och tittade på dem. Han sa att det här inte var några stalotomter, utan vanliga gamla husgrunder. Han berättade att han hade hört att det en gång bodde en man här på Haukimaa, som kallades Hauki-äijä och att det kanske var han som hade bott där för länge sedan. Vi tänkte inte mer på det, utan åt vår medhavda matsäck – det var sik och bröd – och lade oss sedan för att sova…

Jag drömde ganska konstigt den natten… Jag såg hur fyra svartnade lik, två stora och två små, långsamt steg upp ur sumpmarken nära Haukijoki och klapprande och klibbiga av dy vandrade genom kärröken mot oss… De stod just framför mig nu och tittade ner på mig med sina tomma ögonhålor – deras läderartade hud hade märken som om vilddjur hade gnagt på dem och det droppade smutsigt kärrvatten från dem ner i ansiktet på mig… Jag vaknade med ett ryck och såg – det var ju midnattssol – att Einari också var vaken. Jag kände hur det kröp efter ryggraden på mig… Einari, han stirrade med uppspärrade ögon på en punkt i skogen på andra sidan sänkan och tecknade åt mig att vara tyst.

Jag viskade: ‘Vad är det?’

Han svarade med ångest i rösten: ‘Helvete!… Herre gud… Titta!'”

Här tystnade den gamle mannen… Han svalde ljudligt och hans blick blev glasartad. Han fortsatte, viskande:

“…Och jag tittade… jag såg något som jag aldrig kommer att glömma… Mellan träden… Det var stort, vad det än var – jag såg hur träden sviktade sig när det lutade sig mot dem… Jag hade aldrig kunna föreställa mig något så fruktansvärt… Och lukten – som om hela skogen och alla djur i den hade ruttnat ner – det lunkade fram i riktning mot vårt läger – jag såg hur de fuktiga stockarna i elden fortfarande pyrde och gav ifrån sig rök; det måste ha sett röken på långt håll – det vällde ner i sänkan… Herregud, inte längre lik en människa eller någon annan av Guds skapelser… Jag hörde hur det klafsade i gyttjan, något gled upp därnerifrån – led för led… Det var då vi började springa ner mot vägen helt… Och hela natten cyklade vi mot Jukkasjärvihållet utan att känna någon trötthet…

Einari dog sjuttiåtta… Jag tror inte han berättade för någon om det här. När vi hade kommit hem frågade Juntti – hans far du vet – honom vad som hade hänt med hans packning – bland annat en svepask som var full av smör. Han svarade att han nog hade tappat dem på cykelfärden och med det lät sig gamle Juntti nöja. Men gamle Paaninen – han gjorde båtar i byn och han såg en del som är fördolt för oss andra – han hade suttit på kökssoffan hela tiden. Han vände sig till mig och Einari och sade lugnt, medan han stoppade sin pipa: ‘Det var skräcken, pojkar… Skräcken i Haukimaa.’ Sedan sade ingen något på hela kvällen.”

Jag hade lyssnat utan att säga ett ord, helt uppslukad av berättelsen. Den gamle mannen tystnade, stod tyst en stund, log tvetydigt, nickade ett farväl och gick bort till sin son, som otåligt väntade vid bilen uppe på parkeringen vid kyrkan. Med ens var trettiotalet – inte så avlägset i tid, men i Lappland ändå en annan värld – långt borta. En fullastad turistbuss, brutal och banal, svepte in på parkeringen och förtrollningen var bruten.

Jag har själv aldrig varit i Haukimaa och jag kan inte säga något om sanningshalten i den gamle mannens berättelse. Jag träffade honom aldrig igen eftersom han dog några månader efter begravningen. Det står dock klart för mig att han inte kan ha känt till något om Klemet Hansson Lainios upplevelser i Haukimaa hösten 1712 – Hur skulle han ha kunnat det? Nästan tre sekler av glömska skiljer dem åt.

Alltför mycket i de båda berättelserna klingar för likartat och för främmande för Tornedalens normala folklore för att likheterna skall kunna avfärdas som tillfälligheter… Och klangen är mycket obehaglig… Jag vill inte dra några slutsatser, men läsaren bör minnas att den som frivilligt söker sig till platser där ingen människa borde vistas längre än nödvändigt får skylla sig själv… Idag saknar många av dem som för nöjes skull vandrar runt i Torne lappmark kopplingar till dem som ännu minns och som fortfarande kan varna… Jag tror med andra ord att den ökande turismen kommer att locka fram en och annan halvt bortglömd skugga ur vildmarkens okända djup – en och annan skugga som borde ha fått vila i frid.

Det var “Skräcken i Haukimaa”, en historia av Erik Kuoksu och uppläst av mig.

Nästa historia, skriven av Erik även den, läses av Ludvig Josephson och heter Tallarna på Supasvaara.

Det hände i juni… Jag och Henrik talade med en åldring i Peltomaa utanför Jukkasjärvi. Den gamle mannen berättade avmätt på sin lätt distanserade Jukkasjärvifinska om en tallund på ett utskott av Supasvaaras västra sluttning, mot ravinen mellan Supasvaara och Muurhaisenvaara. Han berättade att generationer av fångstmän på väg mot Piettarasjärvi hade gjort ovala avbarkningar på tallarna och på dessa avbarkningar ristat in bomärken och andra tecken. Jag minns hans exakta ordval:

“Ni kan inte missa det. Det går en stig mot Piettarasjärvi en bit åt Sautushållet vid vägskälet vid saivon bortom Vuonojänkkä, där Piettarasjärvivägen delar sig… Vik av till höger mot Sautusjärvi, så korsar stigen grusvägen efter en stund. Håll ögonen öppna bara. Om ni tar till vänster istället så kommer ni till den gamla Sevujärvistigen. Den skall ni strunta i, ta inte den stigen… Nå, Piettarasjärvistigen… ingen använder den stigen längre… Hmm… Sedan är det raka vägen – följ bara stigen, kom ihåg det – ni ser den där lilla rännilen i ravinen till höger efter ett par kilometer. Ni kommer att se tallarna på långt håll. De reser sig högt över den övriga skogen uppe på berget… Men följ stigen.”

Det var något med mannens ord som ingav mig farhågor, men jag kunde inte säga varför – det var nog tonen i hans röst som antydde att han sa något som han egentligen inte ville, eller inte borde säga, men av någon anledning sa ändå. Henrik verkade inte ha noterat detta – han var inte lika perceptiv som jag när det gällde sådana saker – utan lämnade den gamle mannens hem full av entusiasm inför tallarna och dess bomärken:

“Tänk att de står där, så nära bebyggelsen, och ingen har varit där och dokumenterat det hela… De står ju inte kvar för alltid, så vad väntar vi på?”

Vi var vid den här tiden de mest aktiva medlemmarna i hembygdsföreningen, men vi hade vuxit upp i staden, och det mesta vi visste om den tornedalska kulturen kom från böcker. Nu under vårt sista sommarlov efter gymnasiet hade vi lovat varandra att under en vecka resa runt på landet och se så mycket vi hann med. Vi skulle båda redan samma höst flytta söderut och börja läsa på universitet, jag i Uppsala, han i Linköping.

Vi hade redan, trots vår ungdom, fått rykte om oss att vara ovanligt kunniga när det gällde att leta upp och beskriva intressanta gamla platser i fjällen och på skogen och Henrik hade till och med för något år sedan blivit intervjuad av Populär Historia efter att vi upptäckt en gammal offerplats, som låg mycket otillgängligt på en fjällsluttning vid Torne träsks norra strand.

Vi tackade dem gamle mannen, satte oss i Henriks Datsun och körde upp på den dammiga grusvägen som enligt vägskylten ledde till Piettarasjärvi. Det var en torr försommardag, stickmyggorna hade ännu inte kommit till trakten – de moln av insekter som svärmade här och var i skuggorna bestod mest av harmlösa fjädermyggor och nyvakna flugor. Ängarna var ännu gula och fuktiga efter den kvardröjande snön, men grusvägen var torr och dammade. Det var ännu ganska kallt i luften.

På väg upp efter vägen passerade vi några hus och förbommade avtagsvägar, men efter bara några minuter omgavs vi av djup och orörd skog – vi passerade en soptipp, en skyttebana och några myrar och snart var vi vid vägskälet som den gamle talat om.

Jag kan inte påstå att trakten var särskilt tilltalande den här tiden på året – allt såg grått, gult och ödsligt ut. Ingenting hade ännu börjat växa efter vintern, naturen låg liksom och väntade. Ödsligheten förstärktes av de mörka, barrskogsbeklädda berg som omgav det lågland vi körde genom. Enbart här och var syntes kvadratiska kalhyggen, ödsliga och spöklika med djupa traktorspår och en och annan vajande slyruska.

Vi tog till höger i vägskälet och fortsatte fram till den plats den gamle hade anvisat. Vi svängde av på en liten parkering – i själva verket en tillplattad grushög som någon lastat av vid stigen – gick ur bilen, tog med oss våra ryggsäckar med kameror, lunch, karta och anteckningsblock. Jag frågade Henrik om han inte skulle låsa bilen, men han sa bara: “Varför? Det är bara vi här”. Jag insåg att han hade rätt. Han lade nycklarna i handskfacket: “Då vet vi var vi har dem”.

Vi började gå på stigen mot Piettarasjärvi, och kom fram till en mossig, halvt förfallen koja som någon av någon anledning hade byggt i utkanten av en myr. Den var inte särskilt gammal, kanske 70 år eller så. Henrik, nyfiken som alltid, öppnade dörren, som inte var låst, och gick in medan jag stod en bit ifrån och rökte en cigarett.

Han kom ut från kojan en stund senare och sade med ett leende:

“Ingenting att rapportera… Nuförtiden är det bara myror som bor därinne… Fanns en gammal utdragssoffa där, och ett grovt hopsnickrat bord av masonit. Det låg en möglig gammal filt på soffan, annars var det tomt och huset lär inte stå kvar länge till. Taket är nästan borta. Märkligt ställe att ha en sommarstuga på, förresten.”

Han tog fram kartan och funderade över den en stund, sade sedan:
“Hmm. Jag tror att det blir en genväg att gå över myren och sedan in i skogen där borta vid tjärnen. Vi sparar nog ett par kilometer på det.”

Jag frågade om han var säker på att vi inte skulle gå vilse, men han skrattade och sa bara: “Skärp dig… Om vi går vilse är det bara att gå en bit tills vi hittar en brandgata i skogen, så följer man den så långt det går… Till slut hittar man antingen en elledning eller en väg. Det här är ju inte precis ödemarken… Vi är bara någon mil från Jukkasjärvi.”

Skogen var mörk, träden var gamla, mestadels granar. Under dem var marken kal och mörkbrun av århundradens fällda kottar och barr, miljoner nyvakna myror ilade omkring under granarna. Solen strilade in mellan trädtopparna och avslöjade nästan osynliga spindelnät fulla av daggdroppar. Det blev varmare när solen kom fram, det verkade som om sommaren skulle bli ovanligt varm. Henrik gick först med karta och kompass i handen. Jag noterade att vår kurs var ganska krokig, men Henrik var en van kartläsare, så jag följde honom utan att ifrågasätta hans vägval.

Efter att ha gått en halvtimme öppnade sig skogen, och vi stod framför en myr, omgiven av sankmark. Längre ut på myren var marken täckt av grön och gul mossa, som verkade växa på stenar under marken, stenar som här och var stack i dagen. En av dessa, en stor gråsten, stod ungefär mitt på myren, som en sorts monolit. Henrik tog några steg ut på mossen, och jag följde efter. Snart stod vi mitt ute på mossen. Jag stod en bit från den stora gråstenen, men Henrik lutade sig mot den och tittade med hopknipna ögon mot solen. Han sa: “Lyssna.” Och mycket riktigt, någonstans under marken hördes ljudet av porlande vatten.

Han fortsatte: “Det måste finnas underjordiska källor här. Konstigt att den här myren inte finns utmärkt på kartan.”

Plötsligt insåg jag att sommarfåglarna, som drillat osedda i skogen hade tystnat, men under oss porlade vattnet och runt oss susade vinden i trädkronorna. Jag kände mig kusligt berörd av dessa ljud – vinden och vattnet. De var ljuden av en opersonlig natur, en natur som existerat här årtusenden innan människan först beträdde Lappland och som oberört skulle fortsätta existera årtusenden efter att den sista människan försvunnit.

Henrik reagerade annorlunda – jag är osäker på om han gjorde samma reflexioner som jag… antagligen inte. Han drog in den klara luften i lungorna och sade upprymt:

“Jag känner mig så levande… så sammankopplad med naturen. Känner du inte det? Det är något jag aldrig har känt förut, en sorts känsla av att vara ett med det jag hör och ser… Förstår du vad jag menar?”

Jag svarade ja, men han verkar ha hört tveksamhet i mitt tonfall, för han log snett mot mig och sade inget mer.

Vi fortsatte vår färd och hittade snart ravinen den gamle hade talat om. Bäcken var mindre än vad jag hade föreställt mig. När vi gick över den i våra stövlar räckte vattnet enbart till vristerna på oss. Till höger om oss tornade Muurhaisvaara upp sig – ett avlångt kupigt berg. Till vänster låg den branta sluttningen av vad jag förstod var Supasvaara. Marken nere i ravinen var sank och besvärlig, så vi gick upp en bit på Supasvaaras sluttning för att hitta den gamla stigen, som skulle ligga en bit upp på berget.

Vi gick rakt på stigen, den var förstås omöjlig att missa, trots att den var smal och nästan övervuxen av kråkbärsris. Ingen verkade ha gått på den på åratal. Henrik stannade plötsligt till, tittade sig runt och sade:

“Hörde du något?”
Jag svarade nej, och han fortsatte:
“Jag hörde något… ett underligt ljud…”
“Kan det ha varit en lom? De kan låta ganska kusligt.”
“Nej, det var inget fågelläte… Ett sorts frasande, ganska långt borta… Strunt samma.”

Vi fortsatte gå på stigen, men jag kände mig illa berörd av min väns beteende utan att kunna säga varför. Utan att jag egentligen ville det, lyssnade jag uppmärksamt. Jag tyckte mig höra kvistar som bröts på marken bakom oss… små stenar som rullade utför sluttningen ner mot bäcken. Jag stannade upp och sa:

“Nu hör jag något… Undrar vad det är som rör sig där borta!”
“Björn, kanske”, sade han, nästan ironiskt
“Hmm…” Sade jag. Jag visste lika väl som han att björnen knappast hade lämnat sitt ide ännu.

Stämningen blev med ens tryckt, men vi gick vidare. Snart såg vi ett utsprång på berget – en skogsbeklädd kulle som sköt ut från bergssidan mot ravinen. Där stod de gamla tallarna, till synes högre och utan tvivel äldre än de omgivande träden. Utan att säga något gick vi in bland dem, och satte ner våra ryggsäckar vid vad som verkade vara en gammal eldstad. Vi kom överens om att ta oss en titt på träden innan vi åt vår lunch. På träden hade barken skapats bort i ovala kartuscher. Dessa var översållade av märken, inristade med kniv – bomärken och monogram och årtal – jag hittade inget som var senare än 1918.

När jag vände mig om för att meddela Henrik denna iakttagelse såg jag honom inte någonstans… Och ändå hade han varit bara några meter bakom mig, vid en annan tall, för bara någon minut sedan. Förvånad gick jag runt på den lilla kullen och spanade åt olika håll, men jag kunde inte se honom någonstans. Jag ropade hans namn, men det enda svar jag fick var ekot av min egen röst.

Jag var mer irriterad än oroad och satte mig ned och väntade, tog en kopp kaffe ur termosen och åt en smörgås. Vad var meningen med detta? Var det någon sorts skämt? Efter en halvtimme eller så började jag bli verkligt orolig. Jag ropade “Henrik”! ett par gånger, men åter var det bara ekot som svarade. Av någon anledning verkade det bli alldeles för tyst när ekot klingade bort – som om något stannade upp och väntade, som om ett nästan ohörbart ljud tystande vid mitt rop. Jag tog upp min mobiltelefon för att ringa honom, men jag insåg efter en blick på displayen att det inte var någon mottagning här ute.
Framemot eftermiddagen började jag känna mig mycket illa till mods. Vad skulle jag göra – stanna och vänta eller gå tillbaka till bilen? Henrik hade lagt ned kartan och kompassen i sin ryggsäck när vi kom fram, och den stod fortfarande lutad mot eldstaden, så det skulle inte vara några problem för mig att hitta tillbaka samma väg vi kom, och Henrik skulle – om han återvände – lätt kunna följa stigen tillbaka. Åtminstone intalade jag mig det.

Jag bestämde mig för att ropa en sista gång, och sedan gå mot bilen… Längre än så sträckte sig inte mina planer. Jag ställde mig längst ut på kullen och ropade:

“Henrik!”
Jag väntade mig inte att få ett svar, jag ropade mest för sakens skull, så jag hoppade till när jag hörde en lugn röst bakom mig svara:
“Ja, vad vill du?”
När jag svängde om såg jag att Henrik stod där, till synes oberörd. Han sa, utan att röra en min:
“Vad är det, varför skriker du sådär?”

Hans röst lät kall och oberörd. Jag frågade:
“Var har du varit?”
Han svarade:
“Jag har varit här.”
Hans tonfall fick det att krypa efter ryggraden på mig:
“Du har varit borta i flera timmar, varför?”
“Det har jag inte, jag har ju varit här med dig. Vad är det med dig?”
“Vad menar du? Lägg av med det där…”
“Med vad?”

Ett äckel som var lika oförklarligt som överväldigande spred sig i min kropp… Utan att jag hann säga något fortsatte Henrik:
“Det är dags att återvända.”
“Men ska vi inte titta på tallarna och på inskriptionerna nu när vi väl är här?”
Han log ett leende som blottade kindtänderna:
“Jag har redan sett dem…”

Sedan började han gå ned för sluttningen utan att säga något mer. Jag tog våra ryggsäckar från marken och följde efter. Han gick rakt ut i skogen med bestämda steg. Han verkade strunta i den väg vi hade kommit på:

“Men… vart är du på väg?” stammade jag.
“Hem?” sade han frågande, utan att stanna upp eller ens vända sig om.
“Jag hittar nog vägen” fortsatte han och vände sig om med ett leende som föreföll helt känslolöst.

Jag följde honom hack i häl, och sade inget mer, för jag kände att jag inte skulle stå ut med att höra hans röst igen – en röst som var välbekant men ändå märkligt främmande. Vi gick hastigt genom den snåriga skogen, han först och jag efter. Han gick utan att ge akt på några landmärken, som om han kände varje meter av skogen. Plötsligt stod vi på myren med de underjordiska källorna. Han stannade upp vid den stora gråstenen, vände sig mot mig och sade:

“Nu känner jag ingen mig!”

Utan att vänta på svar fortsatte han att gå tvärs över myren och in i skogen på andra sidan. Jag följde efter. Nu på eftermiddagen föreföll mig skogen betydligt mörkare än på morgonen, solen stod så lågt att dess ljus skymdes av tallarnas täta grenar.

Henrik gick… automatiskt – han gick nästan i rak linje, som om han hade haft en inre kompass. Vid sextiden på kvällen stod vi åter vid den övergivna skogskojan. Henrik stannade just utanför dörren och vände sig åter mot mig. Han sade:

“Så… Det är alltså här vi skall bo.” Han sa det som om det varit ett nyktert konstaterande.
“Vad… vad menar du?” lyckades jag stamma fram.

För första gången skrattade han nu. Ett torrt, fnysande skratt som fick mig att liksom vakna till som ur en dagdröm. Jag skrek i plötslig vrede:

“Vad fan menar du? Vad håller du på med egentligen? Vad är det här för jävla dumheter… Vad har hänt med dig? Stanna här om du vill, men jag åker härifrån.”

Han tittade på mig utan att ändra min och sade:

“Ja, du gör ju som du vill.”

Han stod kvar ett par meter framför mig, orörlig. Jag vände på klacken och gick rasande mot stigen till bilen. I skogsbrynet vände jag mig om. Han stod kvar där borta, orörlig.

En stund senare åkte jag tillbaka samma väg vi hade åkt på morgonen – Tankarna på Henriks underliga beteende virvlade runt i mitt huvud. Jag kunde helt enkelt inte förstå det… Vad var det med honom? Vad skulle hända nu? Vad skulle jag säga till folk? Vem skulle jag prata med? Jag kände att jag kanske hade överreagerat. Jag borde nog vända tillbaka och hämta honom, men hur jag än försökte intala mig att det var det rätta, stod jag inte ut med tanken på att tala med honom igen, inte just nu.

När jag kom fram till Peltomaa såg jag den gamle mannen stå på gårdsplanen utanför sitt hus, stödd på en käpp. Han gick mot vägen när han hörde bilen komma och vinkade åt mig. Jag körde in till vägrenen och stannade. Han tittade frågande på mig och sa:

“Var ni inte två?”
“Jo, men…” Jag kunde inte förmå mig att fortsätta.

Hans oberörda min förändrades knappt märkbart och han sa tvekande:

“Hittade ni de där tallarna?”
Jag svarade inte.
“Vad blev det av din vän?”
“Han… han stannade… kvar?” Mitt svar lät som en fråga.

Jag såg nu att den att den gamle mannen darrade av skräck, en skräck som han inte längre förmådde dölja:

“Jag vet… Jag skulle aldrig ha sagt något, för jag vet vad det är för ett ställe… Jag hörde det av min far… Jag… Vilhelm, min farbror, gick ut i skogen för att samla ved när de skulle till Piettaras för att fiska – en stark ung man var han – och kom tillbaka till sina bröder vid lägerelden där borta vid tallarna som en annan… som om något annat hade tagit sin boning… Som om han mötte någon… något på väg tillbaka till lägret… Det är mer än hundra år sen nu.”

Den gamle mannen såg inte längre på mig. Hans ögon såg en annan verklighet:

“Far sa att de la sig för att sova bland tallarna där borta på Supasvaara, han och hans bröder; det var Leevi och Juntti förutom han och Vilhelm. På morgonen var Vilhelm borta. De letade – var ända bort till Piettaras och letade, de försökte ringa in honom som man ringar in en björn – de var alla goda jägare – men de såg inte ett spår efter honom.

När de kom hem var Vilhelm redan där, men han var en annan… Ingen såg honom äta något och han bara satt där på kökssoffan som om ingenting hade med honom att göra. Och några nätter senare försvann han ut i skogen. Farmor vaknade till och frågade vart han skulle, men hon fick inget svar, och hela sommaren förflöt utan att han kom tillbaka.

De hörde av de andra byborna att man hade sett honom vandra runt ute på myrarna, men att han inte svarade när man ropade på honom. De gav sig iväg och de hittade honom däruppe på den lilla myren ganska nära vägen – som då ännu bara var en stig. Han låg i fosterställning på mossan och verkade sova. När de väckte honom och bad honom följa med hem sa han att han redan var hemma, så de byggde en liten stuga åt honom där på myren och där bodde han i många år – förfallen… jag vet inte vad jag skall säga… som en fuktig sten… han talade aldrig mer med någon, kunde kanske inte längre tala, så som han var… Men en gång – det var under kriget… När jag och far skulle åka och se till honom var han borta. Vi såg honom aldrig mer…

Jag frågade far vad det var som hade hänt min farbror… Han sa något om att ‘sånt kan hända, det har hänt förr och Gud har väl en mening med det också…’ Men sedan frågade jag gamla Miina – hon visste en del, hon var av gamle Njolpas släkt – och hon var den enda som kom ihåg vad de riktigt gamla hade sagt…

Du vet de använde den stigen för mycket länge sedan, sedan tog de en annan väg, men man glömde bort varför och började åter använda den gamla, gamla stigen, och man skrattade bara när Miina protesterade… Det skulle dom inte ha gjort, för de mycket gamla visste, hade själv sett… Under mossan… de där hålorna… Bakom berget, där borta… Man hör vattnet därunder, och något annat…”

Den gamle mannen slutade tvärt. Han återfick sitt lugn:

“Och vi här i Peltomaa, vi som bor närmast… Vi lärde oss snabbt att använda den nyare stigen. Att följa stigen. Det var säkrast.”

Jag stod inte längre ut… Jag hade lyssnat stelfrusen av skräck.

“Men vad… Vad är det som finns där?”
“Ingenting! Det är bara skog. Ingenting finns där!”

Jag samlade det sista mod jag hade. Jag insåg att jag inte kunde lämna Henrik ensam där uppe – det var ännu ljust och skulle vara det hela natten, så jag behövde i alla fall inte frukta att överraskas av mörkret, vad jag än skulle träffa på därborta… Körde in på gårdsplanen och vände bilden, körde åter upp mot vägskälet och myren med kojan… tänkte knappast på något, det var som om mina tankar nått sitt slut och jag inte längre kunde tänka, som om jag handlade automatiskt, som ett djur. Jag visste bara att jag inte kunde lämna Henrik därute ensam över natten. Kanske är det detta som kallas mod, kanske är det detta mod egentligen är…

Jag parkerade Datsunen där den stått under vår vandring – klockan var nu halv nio på kvällen – och jag… jag måste välja mina ord nu, för jag vet att det finns de som säger att jag har slagit ihjäl honom och gömt liket någonstans i skogen, även om polisen inte längre tror det och de har ändå förhört mig och försökt snärja mig på alla tänkbara sätt… Jag gick in på stigen – det kändes som om en iskall eld brände mig – ren ångest – som om den skuggiga skogen omkring mig vibrerade med blåa flammor… Men jag hade stålsatt mig och jag gick vidare.

Jag stod åter på den lilla myrplätten, jag såg den förfallna kojan en bit bort… Men allt var tyst, vinden hade dött ut. Allt var tyst… Det var då jag såg det… I de mörka skuggorna i skogen tvärs över myren tvåhundra meter bort… Henrik – kanske hade han stått där hela tiden – men det var som om han dröp fram ur skogen – eller var det verkligen han? Hans ansikte tittade in i mitt, men jag är idag inte säker på om jag verkligen såg ett ansikte där bland tallarna… Det varade bara en sekund eller så… Det var inte ett återseende – jag kände bara främlingskap. Sedan fanns ingenting där han hade stått… Bara skog… Ingenting fanns där.

Signaturmelodi

Ni har hört Ludvig Josephson läsa “Tallarna på Supasvaara”, den andra av två berättelser skrivna av Erik Kuoksu. Med det sagt lämnar Creepypodden trakterna kring Kiruna och tackar för veckans lyssning.

Jag heter Jack Werner, och Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken i podden. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se. Och sist men inte minst: skicka in era spökhistorier och tips på andra spökhistorier! Ni når oss på creepypodden@sr.se.

Tack för att ni har lyssnat.