Avsnitt 221: Innanför huden

Så här stod det i ett mejl som vi fick för inte så länge sedan:

“Hej Creepypodden.

Jag jobbar som lärare på ett välkänt svenskt universitet och har under vårterminen som vanligt undervisat en kurs i neurovetenskap. På den sista hemtentan hade jag med en fråga om smärtförnimmelse, och jag fick in ett långt och välskrivet svar från en student. En kollega till mig sa att jag borde skicka in hens svarstext till er. Själv förstår jag inte riktigt varför det skulle platsa i er podd – jag tyckte mest att det var ett exemplariskt fullpoängssvar på tentafrågan med utförliga källhänvisningar. Dessutom har studenten bemödat sig att stoppa in egna skämtsamma kommentarer i texten, vilket lättar upp en så faktatung text. Det är något jag uppskattar då det gör mitt jobb med rättningen lite mindre långtråkigt än vad det oftast är. Visst har studenten en mörk humor, men inte särskilt läskig direkt. När jag sa det till kollegan så svarade hon nåt om att det ‘inte var skämten som var det obehagliga i texten’, men jag begriper inte vad hon syftar på. Resten av texten är ju bara medicinska fakta.

Men ni får väl bedöma själva antar jag.”

Sedan bifogade avsändaren hemtentan i fråga. Den utgjordes av svaret på en fråga: “Redogör för de neurologiska mekanismer som möjliggör nociception. Diskutera kort kliniska implikationer.”

Så här hade studenten skrivit, uppläst av Michael Forsberg:

Nociception (smärtförnimmelse) är, till skillnad från vad jag trodde före kursen, inte en aspekt av beröringssinnet. Ur neurologiskt perspektiv skulle man inte kalla smärta för en “sinnesförnimmelse” över huvud taget, utan snarare en upplevelse. De bakomliggande processerna är extremt komplexa och innefattar nästan hela hjärnan, vilket är den främsta orsaken till att det är så svårt att behandla kroniska smärttillstånd (samt varför det inte finns något tillfredsställande vetenskapligt instrument för att mäta smärta). En teoretisk modell för att förstå nociception är Melzacks “smärtans neuromatris”, som beskriver smärtprocessen utifrån tre sammanlänkade processer i nervsystemet: en sensorisk, en kognitiv och en affektiv. Den sensoriska smärtprocessen genererar ren, fysisk information om smärtan: var i kroppen den sitter, hur intensiv den är, vilken “smak” den har osv. Den kognitiva smärtprocessen är patientens medvetenhet om smärtan och mentala processer i respons till den (medvetna och omedvetna). Den affektiva smärtprocessen är patientens inställning och känslomässiga respons på smärtan. Dessa tre processer aktiverar specifika, och delvis överlappande, områden i hjärnan, men informerar också varandra i en feedbackloop där neuromatrisen genererar ny input till sig själv.

Den sensoriska smärtprocessen utgår från en specifik sorts nervändar som kallas nociceptorer. Dessa finns nästan överallt i kroppen (med vissa undantag, t ex i hjärnan) och kan aktiveras av tre sorters stimuli: mekanisk (om kroppsdelen blir t ex skuren eller krossad), kemisk (om man utsätts för en giftig växt eller frätande syra) och termisk (dvs om man brinner). Fascinerande nog är de flesta nociceptorer specifika för bara en av dessa kategorier, och de olika sorterna är inte jämnt fördelade i kroppen. Det betyder att vissa kroppsdelar går att skära i smärtfritt, men inte att bränna, och så vidare, vilket jag även kunnat bekräfta själv genom experiment. När en nociceptor aktiveras avges en blandning av olika ämnen som på läkarspråk kallas “inflammatorisk soppa” och som dels främjar aktiveringen av närliggande nociceptorer och dels skickar signaler till hjärnan via ryggraden. En intressant detalj är att de axoner eller nervfibrer som förmedlar smärtsignaler ligger på motsatt sida ryggraden mot var smärtan är lokaliserad, medan axonerna för vanlig beröring ligger på samma sida som beröringen. Också detta kunde jag bekräfta genom att göra ett försiktigt snitt genom den vänstra halvan av ryggraden på ett försöksobjekt; mycket riktigt blev resultatet att objektet förlorade känseln för beröring i vänster ben men behöll smärtkänseln, medan det högra benet förlorade smärtkänsel men fortfarande kunde känna beröring (ett tillstånd som kallas Brown-Séquard-paralys).

Den sensoriska smärtprocessen i neuromatrisen består av två nervbanor, en uppåtgående och en nedåtgående. Jag har hittills beskrivit den uppåtgående, dvs hur kroppen kommunicerar smärta till hjärnan. En historisk detalj kring detta är att läkarskrået länge trodde att människor föddes utan denna nervbana och att den inte utvecklades förrän kring två års ålder, vilket skulle innebära att det var fysiskt omöjligt för spädbarn att känna smärta. Därför brukade man förr utföra kirurgi på spädbarn utan bedövning, och små barn med svåra brännskador ansågs inte behöva smärtlindrande medicin. Lyckligtvis ändrades sjukvårdens rutiner på 1980-talet efter att denna teori motbevisats.

Den nedåtgående nervbanan är hjärnans sätt att reglera smärtimpulserna från den uppåtgående nervbanan. De två nervbanorna integreras genom neuroner i dorsalhornet i ryggraden, och denna integration innebär att hjärnan t ex kan aktivera en insöndring av kroppsegna opioider för att minska smärtupplevelsen. Denna funktion är kritisk för neuromatrisens inneboende smärtregleringssystem, men integrationen i dorsalhornet är också skälet till att vi är så dåliga på att lokalisera organsmärta inuti kroppen.

Tre delar av hjärnan som är viktiga för neuromatrisen är PAG, dvs en nervkärna i mitthjärnan som är tätt befolkad av opiodreceptorer, främre gördelvindlingen som är en del av limbiska systemet och som integrerar emotionell och somatisk information, och prefrontalkortex, dvs kognitionens och medvetandets högborg. Jag återkommer till detta.

Först vidare till de andra två aspekterna av neuromatrisen, affektiv och kognitiv. Syftet med det affektiva systemet är att inrikta offrets uppmärksamhet på smärtan och dess källa, och det är detta system som laddar smärtupplevelsen med negativ valens. Om jag till exempel skulle tända eld på en människa eller ett annat djur så skulle det vara den affektiva smärtprocessen som gjorde att personen upplevde en stark motivation att släcka elden. Den kognitiva smärtprocessen däremot skulle organisera personens beteenden och tankar kring situationen. Man kan säga att om det affektiva systemet skriker åt människan “gör något!” så är det det kognitiva systemet som styr vad personen gör, exempelvis att försöka springa iväg från smärtan eller att slänga sig på marken och rulla eller bara att skrika rakt ut. Jag har under mina experiment observerat att brinnande människor brukar försöka utföra alla ovanstående beteenden, ofta på en och samma gång.

Vad gäller de kliniska implikationerna, kan smärtbehandling i princip kategoriseras utifrån vilken aspekt av smärtans neuromatris man huvudsakligen söker påverka. De mest uppenbara interventionerna vid smärta inriktas på den sensoriska aspekten. Alvedon t ex blockerar produktionen av vissa substanser som ingår i den “inflammatoriska soppan”, och sänker därmed aktiveringströskeln för närliggande nociceptorer. Opiater är ett annat exempel som också påverkar den sensoriska processen, men inte lokalt vid smärtans källa utan genom att binda till opioidreceptorerna i PAG i hjärnan vilket leder till en extremt stark aktivering av den nedåtgående, smärtreglerande nervbanan. En mer ovanlig metod är hjärnimplantat som aktiverar PAG elektroniskt, vilket kan vara ett alternativ till opiater vid kroniska smärttillstånd. Tyvärr bygger kroppen upp tolerans mot kroppsegna opiater på samma sätt som mot opiater i pillerform. Även fysioterapi för att få bättre hållning etc kan betraktas som en sensorisk intervention.

Men det finns också flera sätt att behandla smärta som inte är sensoriska. En kognitiv behandlingsform är faktiskt lobotomi, och även om vi nuförtiden kanske ser ner på en “medicinsk behandling” som går ut på att man slår in en ishacka genom ögat på patienten och vispar runt i frontalkortex mer eller mindre slumpmässigt, var lobotomin på sin tid faktiskt ett stort framsteg jämfört med de ännu mer barbariska, eller i bästa fall obefintliga, behandlingar som fanns tidigare. Kroniska smärttillstånd var en vanlig orsak till lobotomi, och många av de smärtpatienter som överlevde proceduren blev också bättre av den. Varför det fungerade framgår av neuromatrisen, eftersom: 1) upplevelsen av smärta genereras av en feedbackloop som integrerar sensation, affekt och kognition, 2) prefrontalloben är det viktigaste området i hjärnan för kognitiv funktion, 3) av (2) följer att hjärnskador i detta område medför försämrad kognitiv funktion, 4) av (1) följer att försämrad kognitiv funktion leder till smärtlindring då en tredjedel av smärtupplevelsen är kognitiv funktion. Men man utför givetvis extremt sällan lobotomi nuförtiden, åtminstone inom sjukvården. Däremot finns ett annat kirurgiskt ingrepp som kallas frontalcingulektomi, som kan tillgripas som absolut sista utväg vid extrema behandlingsresistenta smärttillstånd. Om du har oturen att lida av obotlig, intensiv smärta och får denna behandling, avlägsnas kirurgiskt den främre gördelvindlingen, dvs den del av din hjärna som gör att det limbiska systemet kan kommunicera med sensorimotor-kortex. Man skär alltså bort din förmåga att ha en emotionell respons på fysisk smärta. Du skulle fortfarande känna smärtan, men du kan inte längre bry dig om den. Min första tanke när jag hörde detta var naturligtvis: varför gör man inte så med alla människor? Men svaret är detsamma som varför man inte opererar bort allas blindtarmar: narkosproblemet.

Problemet med narkos, som är välkänt bland läkare men knappast diskuteras inom hörhåll för patienter, är att det är oklart i vilken utsträckning narkos är verksamt. Här bör nämnas att narkos inte är en medicin, utan ett tillstånd, frambringat av en kombination av flera olika preparat som syftar till att uppnå exakt fyra olika olika effekter – som tillsammans påverkar alla tre processer i smärtans neuromatris. Nummer ett, affektiv: nedsövning, så att du inte är vid medvetande under operationen. Nummer två, sensorisk: bedövning, så att du inte känner smärtan av ingreppet. Nummer tre, också sensorisk: paralys, så att du inte kan röra dig. Och nummer fyra – som patienten helst inte ska känna till – kognitiv: amnesi, vilket gör att om du skulle vakna under operationen, så kommer du inte ihåg det efteråt. Skälet är inte något cyniskt utan helt enkelt att skona dig från vetskapen om vad som hänt. Problemet med dessa mediciner är att det är betydligt enklare att framkalla amnesi än att framkalla fullständig bedövning. Den engelska facktermen för att vakna under en operation är “anesthesia awareness with recall”, och som namnet antyder handlar det inte bara om att du har vaknat, det handlar om att du vet om att du har vaknat. En olycklig konsekvens av att amnesi är en så pålitlig effekt under narkos är att det inte går att veta hur vanligt det är för patienter att bibehålla någon grad av medvetande under operationen, eller ens vilken grad av medvetande det handlar om. Om du fysiskt rör på kroppen under ingreppet så förstår givetvis narkosläkaren att du inte är tillräckligt bedövad, men i det fall man har lyckats inducera paralys men inte bedövning, kan läkaren bara bli medveten om din situation efter att ingreppet är klart och du berättar om det. Och du kan naturligtvis inte berätta om man har inducerat amnesi, vilket nästan alltid lyckas. Det finns en mängd olika studier som har försökt hitta ett sätt att mäta förekomsten av smärtförnimmelse i en paralyserad patient, men nociceptionens komplexitet har visat sig medföra svåra utmaningar. Prevalensen för “anesthesia awareness with recall” sägs vara cirka 1-2 fall per tusen operationer, vilket inte är idealiskt men inte heller särskilt högt. Prevalensen av “anesthesia awareness without recall” däremot är ännu inte säkerställd i forskningen, men vissa studier uppskattar den till så mycket som en tredjedel av alla operationer. Det är alltså möjligt att var tredje kirurgisk patient är medveten om sin operation, men bara var tusende kommer ihåg det efteråt. Man får också anta att de flesta inte skulle föredra att komma ihåg en sådan upplevelse, vilket alltså gör amnesin till en framgångsrik kognitiv intervention i neuromatrisen.

Detta väcker dock påträngande filosofiska frågeställningar som tyvärr ligger utanför ramarna för den här kursen. Det finns en arabisk legend om ett tillstånd där en människa varje natt drömmer en fruktansvärd och utdragen mardröm, men dock aldrig kommer ihåg den när hen vaknar. Den stackars människa som hamnar i detta tillstånd kommer leva resten av sitt liv utan att någonsin i vaket tillstånd känna till att hen lider av tillståndet, men måste likafullt varje natt uppleva den obeskrivligt plågsamma mardrömmen, om och om igen. Den obesvarade gåtan inneboende i denna legend, samt i den moderna narkosmedicinens begränsningar, den gåta som länge dröjer sig kvar i medvetandet hos den som en gång hört talas om den, är: Vad är det att genomgå en levande upplevelse som bara existerar i det ögonblick den sker, utan att lämna något spår i minnet? Jag har utvecklat flera nya experiment för min personliga forskning kring ämnet, och inväntar nu bara ytterligare försöksobjekt.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var ett svar på en tentafråga uppläst av Michael Forsberg, inskickad av en anonym lyssnare som själv hade att rätta tentan och inte kunde se vad i den som skulle vara så läskigt. Kan du?

Det här med det kroppsliga är en logisk yta för skräck. Det är med ens kropp som det är med ens internet: det är en lyx vi tar för givet att inte behöva förstå hur det funkar, utan bara njuta av att det funkar. Man vill till varje pris inte behöva öppna upp något och rota runt, för det man fruktar är att det bara ska skapa nya, oläkbara problem. Det är en illusion, en illusion om att vara odödlig, som vi lever i ända tills den av en eller annan anledning krossas.

Jag tänker ofta på en formulering som jag hörde i samband med en märklig nyhetsstory runt 2015. Det var en italiensk kirurg, en Sergio Canavero, som plötsligt dök upp i tidningarna eftersom han påstod sig planera ett ingrepp som tidigare trotts vara omöjligt. Han skulle transplantera ett huvud.

Patienten var en ryss, 33-årige Valery Spiridonov, som led av Werdnig-Hoffmanns sjukdom. Sjukdomen bröt ner hans muskler och nerverna i hans hjärna och ryggmärg och det fanns inget botemedel. Programmeraren Valery hade inget att förlora, och när förslaget kom att invänta en donator – förslagsvis en hjärndöd människa med en kropp som skulle kunna fungera – hoppade han på det.

Valery var i Stockholm 2016 för att delta på en konferens, och intervjuades då av Svenska Dagbladet. “Hans huvud kommer att kylas ner till mellan 12 och 15 grader för att stoppa hjärncellerna från att dö”, skrev SvD och fortsatte: “Kortfattat skär kirurgerna sedan av ryggmärgen med ett nano-diamantblad och huvudet flyttas sedan till ryggmärgen och limmas ihop med en speciell typ av lim. Huvudtransplantation är planerad att ta cirka 36 timmar och involverar för närvarande närmare 100 personer.”

Det var en djärv idé, men kunniga röster lät oroliga – risken var att Valery genom operationen skulle komma att uppleva något som kanske är värre än döden. Att limma ihop ens ryggmärg med någon annans, där så mycket nerver sitter som är så behäftade med ens mänskliga förmåga att uppleva ens omvärld, ja, kanske till och med ens identitet, skulle kunna utlösa något fruktansvärt. Och det är här den där formuleringen dyker upp, den jag inte kunnat glömma.

Ingreppet skulle, står det i The Independent, kunna “result in a hitherto never experienced level and quality of insanity.”

Smaka på det. En hittills aldrig upplevd nivå och kvalitet av vansinne. Det är svårt att föreställa sig vad det innebär. En tortyr av ens hela väsen omöjlig att uppleva, kanske ens förstå, utan att ha upplevt den. Ett kaotiskt mörker. Och kanske lyssnade Valery. För det sista jag hört av honom var att han 2018 ändrat sig. Han avstod från huvudtransplantationen. Han visste vad det innebar att leva instängd i en kropp som långsamt bryter ner sig själv, men ändå verkade han alltså tänka att alternativet var värre. För döden går trots allt att föreställa sig.

“En sista kontroll. Dödsattest. Ett protokoll upprättas som undertecknas av samtliga närvarande jämte överläkaren som hastigt tillkallats. Liket förs ner i källaren.”

Så beskriver John Nihlén det ögonblicket, så enkelt som det kan vara när någon dött. Men den död han beskriver är i själva verket långt från enkel.

Nihlén var arkeolog och hembygdsforskare med många strängar på sin lyra. Han föddes 1901 och 1983, och var kanske mest känd som kulturmiljövårdare men också för sina utgrävningar på Gotland och i Småland. Men han skrev också böcker, märkliga samlingar av egna upplevelser och andra berättelser. I en av dem, “Spöken jag mött” från 1980, finns en sådan. Den handlar om en läkare i Mälardalen, en Erik Swärd. Han var en erkänd kirurg men blev hårt ansträngd och djupt påverkad av sitt arbete på ett sjukhus med en särskild avdelning för skadade från bilolyckor.

“Hela tiden såg han den lidande människan och sörjde över att hans hjälp var så begränsad”, skriver Nihlén om Erik Swärd. Till slut fick han nog och tog jobb som läkare vid ett mentalsjukhus i Norrland. Där mötte han en betydligt lugnare tillvaro, så pass att han började njuta av klassisk musik och litteratur på kvällarna igen, något han inte kunnat göra på länge.

Dessutom träffade han någon. Hans assistent, en kvinna som hette Ingrid Varne, delade hans kärlek till musik och litteratur. De kom att ses oftare och oftare, prata allt mindre om patienter och allt mer om Mozart, Händel, Tegnér och Fröding.

Men en dag försvann Ingrid. De hade bestämt att de skulle ses och äta middag, men hon dök inte upp. Dagen efter fick han på sjukhusets expedition höra att hon “hastigt insjuknat” och tvingats resa till sin släkt i Uppsala. När han sökte släktingarna visade det sig att de flyttat.

Den kvällen kom han hem till ett brev.

“Erik, mitt liv har rasat samman. I Dig har jag funnit den jag alltid sökt. Men jag kan aldrig få Dig. Den man jag har haft sällskap med och som jag en gång gav ett löfte vägrar att ge mig fri. Vi väntar ett barn tillsammans. Han hotar att ta sitt liv. Jag måste gå min egen väg. – Ta väl hand om de olyckliga människor Du är satt att vårda. Må alla goda krafter stå Dig bi. Farväl. Din Ingrid.”

Några dagar i förvirring och sorg följde för Erik. Han arbetade på rutin och tog sömnmedel på kvällarna. Men en kväll ringde det. En vän i Uppsala hörde av sig för att berätta att Ingrid var död.

“Troligen självmord.”

Innan Erik ens hade hunnit ta in det han hört ringde det från sjukhuset. En patient hade tagits in akut. Han var fastspänd på grund av tendenser till våldsamhet. Han krävde att få behandlas av doktor Swärd.

Och nu börjar något märkligt hända i historien. Erik är förkrossad och har förlorat allt han hade att leva för, men något driver honom att ta sig till sjukhuset. Var det Ingrids sista ord till honom, att han skulle “ta väl hand om de olyckliga människorna”? Kanske. Han kommer i alla fall fram, och på en brits ligger en man, grå i ansiktet och med fradga i mungiporna. Erik sätter sig in i mannens fall – han heter David, är musiklärare och har gripits av polis i tron att han var berusad.

I Davids ägo hade en lapp hittats. På lappen stod Eriks namn, och under det, ordet: “MÖRDARE” i stora bokstäver.

Det är inte första gången Erik har en våldsam, förvirrad och hotfull patient, så han tar lappen med ro. Driven av Ingrids önskan att hjälpa de som har det svårast tar han sig an David.

På kvällen, när han ska gå och lägga sig i sitt rum, ser han ett ljus i ett fönster i sjukhusets avdelning för isoleringsceller. Han ser att det rör sig innanför, och får syn på en skepnad som tycks stirra på honom. Det är David. Erik vet det, han känner det på sig, och blicken fyller honom med fasa.

Den natten har han en mardröm. Han vaknar upp och ser en gestalt med sönderrivna kläder och fjättrad i handbojor stå vid sängen.

“Du tog min kvinna. Du tog vårt barn. Mördare!”, väser gestalten och höjer en kniv.

Erik vaknar i panik. Han kände igen gestalten – det var David, den sjuke som igår togs in på sjukhuset. Han förstår hur allt hänger ihop. David har blivit galen av sorg och kommit för att hämnas.

Där går Eriks gräns. Han är utmattad och förstörd, och accepterar efter några dagar det erbjudande om sjukledighet som överläkaren gett honom. Han planerar en resa till Italien för att vila upp sig.

Kort innan avresan får han besked från sjukhuset att ett akut nödläge uppstått. En patient som Erik förut behandlat har fått en allvarlig magsjukdom. En operation är nödvändig och det är akut. Bara en erfaren kirurg som Erik kan genomföra den.

Han tvekar länge men Ingrids ord ringer i hans öron – “ta väl hand om de olyckliga människorna” – och övertygar honom till slut om att det enda rätta är att hjälpa David. David är trots allt kanske den olyckligaste han hittills behandlat.

Operationen sätter igång och den blir komplicerad och svår. Tarmarna och bukhålan är inflammerad. Erik blir allt mer övertygad om att det är hopplöst, men fortsätter kämpa.

“Då inträffar en händelse som är alldeles unik vid operationer av detta slag”, skriver Nihlén. “Medan bukhålan ännu är öppen vaknar patienten ur sin narkos, som ändå är på vanligt sätt kontrollerad. Han reser sig till hälften och med ansiktet förvridet av hat och smärta ropar han till läkaren: mördare, mördare… Och faller ner död.”

Det är nu Nihlén beskriver dödsögonblicket. Det är nu dödsattesten skrivs och liket av David tas ner i källaren. Erik själv är chockad och får hjälpas tillbaka till sitt rum. Han ställs under ständig uppsikt av sina kollegor, som är orolig för vad han ska ta sig till. Han lever som i ett töcken.

Dagen för avresan till Italien kommer. Han tar farväl av sina vänner och medarbetare, men drivs av en märklig vilja att också ta farväl av David. I ett oövervakat ögonblick tar han trapporna ner i källaren, där en rad lik täckta av gråvita lakan ligger i ett rum.

De obegripliga händelser som sedan följer, skriver Nihlén, har man sedan trott sig kunna rekonstruera. Nihlén skriver:

“Swärd ser ett lakan sakta böja sig som när en människa rör sig i sömnen. Han går fram och drar lakanet åt sidan. En ohygglig syn möter honom: ett utmärglat, spöklikt ansikte där käkarna rör sig sakta och dödsfradgan sipprar fram i mungiporna, en utmärglad, sönderskuren kropp. Mördare, väser den döde och griper med de smala händerna om läkarens hals. Du skall dö!

Det hörs ett gåtfullt oväsen från källaren och en vaktare rusar ner. Där måste ha försiggått ett vilt tumult i den upprivna sängen. Läkaren har tydligen sökt fullfölja sin operation och sitter med den dödes inälvor i sina kupade händer. Han stirrar tomt och oförstående på folket som strömmar till. Han låter sig utan motstånd föras bort. Förståndet har slocknat. Rivalen har fått en ohygglig hämnd.”

Så avslutade Erik Nihlén sin berättelse i “Spöken jag mött” om läkaren Erik Swärd i Mälardalen. En historia om att ha stirrat för långt in i den avgrund som är den mänskliga fysiska dödligheten, och plötsligt uppleva att döden själv stirrar tillbaka.

Vi ska höra ännu en historia, på sätt och vis på samma tema. Det är en anonym lyssnare som skrivit den, och den läses av Ludvig Josephson. Den heter “Kyrkskolan.”

Våren 1989, när jag precis hade fyllt tretton, var det städdag på Kyrkskolan. Namnet till trots är det inget religiöst med den anrika låg- och mellanstadieskolan, den heter så bara därför att den ligger en knapp kilometer från Värmdö kyrka, strax utanför Ängsvik i Stockholms skärgård. På den tiden var skärgårdsidyllen fullkomlig där ute. Jag antar att storstan har hittat dit vid det här laget. Själv har jag aldrig återvänt, så jag vet inte hur pass mina vackra minnen stämmer överens med verkligheten idag,

2023. Wow, trettiofyra år. Jag utgår ifrån att bussarna går tätare numera än var tredje timme på söndagarna, och jag tvivlar på att ängsviksborna än idag går och handlar mat hos farbror Öyvind i det pyttelilla bruna huset nere vid vägen. Men tussilagon blommar väl fortfarande i vägkanten, fiskargubbarna lär fortfarande stå med sina kastspön på andra sidan Prästfjärden, och skolbarnen tågar förmodligen ännu den traditionella vandringen bort till kyrkan på skolavslutningarna inför sommarlovet, eftersom den lilla skolbyggnaden inte har någon sal med plats för alla på en gång.

Städdagen 1989 var det tre veckor kvar till sommarlovet, och alla mellanstadieelever förväntades hjälpa till. Det fanns olika arbetslag och vi skulle delas in i grupper. En av städuppgifterna var att hjälpa rektorn röja upp på vinden, och det var den överlägset mest attraktiva sysslan. Skolhuset byggdes i slutet av 1800-talet, och en hel del av undervisningsmaterialet var rena antikviteter. Bara rasterna i sig var som små historielektioner tack vare själva lokalerna. Men hundra årskullars rädslor och lidande hade också satt sin prägel i de gulnade väggarna. Ibland när jag lämnade klassrummet för att gå på toa och fick en stund ensam ute i hallen, kunde jag ana i vilka hörn och skrymslen mobbarna för otaliga generationer sedan trängt in sina offer. Svetten av deras ångest osade fortfarande på något sätt i tystnaden, där mina steg ekade i fotspåren av elever från svunna år som hunnit åldras, bli dementa och tyna bort i sina sjukhussängar innan jag ens var född. Att få en sällsynt chans att bestiga trappan upp till den dammiga vinden i ett sånt skolhus, det är varje trettonårings dröm. Trots den hemsökta känslan jag kunde få i korridorerna, hade jag aldrig sett ett riktigt spöke på skolan – men fanns de, så fanns de på vinden. Därför blev jag nästan gråtfärdig av besvikelse när tjugo andra elever också räckte upp handen för vindsgruppen och vår fröken valde ut fem stycken på måfå, ingen av dem jag.

Min bästa kompis Peter och jag hamnade i skolgårdsgruppen, den tråkigaste av alla. Vi fick följa med vaktis och snygga till utomhus – sopa bandybanan och kratta löv och sånt. Trots att jag var tonåring nu, tyckte jag fortfarande att vaktis var lite läskig. Han hade inte gjort någonting för att förtjäna det, det var väl snarare hans ämbete som på något sätt kändes obehagligt. Han stod liksom utanför resten av skolmiljön, man såg honom nästan aldrig utom när någon lärare kallade på honom för att något behövde fixas. Han höll till i ett litet skjul som låg en bit avsides från skolbyggnaden, i ett hörn av skolgården. Vi undvek att gå för nära, försökte utmanade varandra att kika in genom fönstren. Men det var egentligen inget speciellt med det där skjulet, och inte med vaktis heller. Det enda han gjorde den där dan var sitt jobb. Han delegerade olika sysslor åt skolgårdsgruppen, som hjälptes åt två och två. Peter hade ett medfött hjärtfel, och trots att det var opererat sen länge och han kunde göra samma saker som alla andra, kunde de vuxna vara nervösa och oroliga för honom. Han brukade utnyttja det där för att slippa vara med på gympan. Och idag var det antagligen orsaken till att jag och Peter fick den minst ansträngande uppgiften, att hjälpa vaktis stryka ett nytt lager falufärg på bollplanket bakom skolan. Och det var så vi fick se Kyrkskolans källare för första gången.

Vaktis skulle ner i källaren och hämta färg. Vi insisterade såklart på att få följa med. Fick vi inte komma upp på spökvinden så var åtminstone källaren det näst bästa, och en oväntad guldkant på den trista arbetsuppgiften. Källaren på Kyrkis var bara tillgänglig via en dörr från utsidan, halvvägs nedför den asfalterade lilla backen till höger om skolbyggnaden. Under sex års skolgång hade ingen av oss någonsin sett den dörren öppnas, så att nu få tillträde dit i en minut var ett riktigt privilegium. Vaktis skramlade med nycklarna och låste upp dörren.

Vad som fanns på andra sidan fick oss båda att bokstavligen gapa av förvåning. Men det var långt ifrån något övernaturligt. Det var hemdatorer! Flera stycken, som bara stod där och samlade damm i skolans källare. För er som är under 35 kanske jag måste understryka vilket mirakel det här var på den tiden när jag gick i mellanstadiet. Datorer var till att börja med någonting som de flesta inte hade hemma. Och fanns det en så var det någon förälders arbetsredskap som man, om man hade tur, fick spela dataspel på i max en timme på lördagarna. Nåt i den stilen. Jag och Peter hade använt en riktig dator hemma hos en kompis ett par gånger, men ingen av oss hade fri tillgång till en. Större skolor inne i stan hade börjat köpa in datorer för att eleverna skulle kunna lära sig den nya tekniken, men då rörde det sig oftast om en dator på hela skolan eller möjligen en per klassrum. Anspråkslösa Kyrkskolan hade ingen dator alls, så vitt vi elever visste. Men här stod uppenbarligen fyra stycken beigefärgade Macintosh Plus-burkar i källaren utan att användas och utan att någon kände till dem. Vi började känna på dem och ställde storögt tusen frågor till vaktis. På den här tiden fanns det självklart inte “IT-personal” på skolorna på samma sätt som det gör nu, utan det var vaktmästarens jobb att sköta om alla elapparater i byggnaden, inklusive datorer. Han förklarade att skolan fått macarna som donation av en förälder, de var begagnade från hans kontor.

“Men varför använder vi dom inte!?” halvskrek vi i mun på varandra.

“Nja, det är invecklat, det där,” sa vaktis. “Man kan inte bara stoppa i sladden och köra hur som helst. Utrustningen kan gå sönder om man gör nåt fel. Lärarna behöver utbildas först, och jag med för den delen. Såna kurser kostar i både tid och pengar. Dessutom är det Apple-datorer. Det är ett jäkligt osäkert kort det där. Finns bara en tillverkare – dom kan gå i konkurs när som helst, och då sitter alla där sen med apparater som ingen kan reparera när dom går sönder och kunskaper som inte går att använda eftersom alla andra kör MS-DOS. Om vi skaffar datorer till skolan nån gång så lär det inte bli Apple.”

“Om vi skaffar nån gång,” fnös Peter till mig längre fram på dan, när städningen var klar och vi var utom hörhåll för vaktmästare och lärare. “När dom redan har fyra styckna! Vet du att dom där burkarna kostar säkert trettitusen spänn? Styck?”

Han var arg, jag var ledsen. Min önskedröm var att en dag äga en alldeles egen dator, och tanken på att skolan hade en hel uppsättning som ruttnade bort i källaren utan att eleverna ens visste om dem gjorde mig bedrövad. Därför var jag lättövertalad när Peter kom med sin idé.

Jag sov över hos Peter den helgen för att vi skulle kunna smyga ut mitt i natten utan att bli upptäckta. Peter hade ingen mamma och hans pappa brydde sig inte så mycket om vad vi höll på med, om han över huvud taget var hemma. Herregud, som trettonåring såg jag den friheten som nån sorts lyx.

Skärgårdsnatten var heldöd och alla hus nedsläckta när vi smög oss ut mot Stora Vägen förbi Ängsviks hjärta, kollektivet Ängsviksgården. Om någon utanför Värmdö hört talas om Ängsvik över huvud taget så är det antagligen tack vare Ängsviksgården, eller mer specifikt tack vare att Gudrun Schyman bodde i kollektivet vid den här tiden. Min lillebrorsa gick i samma klass som hennes son. Men nu var det stora huset bara den svarta konturen av en tung, hög låda mot det mörkblå himlavalvet, där fullmånens starriga öga vakade girigt över sina silverfärgade nattlandskap.

Peter och jag tog oss fram längs grusvägen så tyst vi kunde fast det krasade under fötterna, sen kom vi ut på Stora Vägen som var asfalterad och vi rörde oss ljudlöst uppför backen mot skolan.

Källardörren låg rakt i månljuset och den bleknade grönaktiga färgen tycktes nästan skimra i mörkret. Peter fiskade upp nyckeln ur fickan och körde in den i låset. Än idag vet jag inte hur i helvete han hade lyckats få tag på den nyckeln.

“Kom in och stäng dörren.”

Så fort dörren var stängd bakom oss, vred han om strömbrytaren på väggen och de uråldriga lysrören surrade och blinkade och ansträngde sig för att tända upp i källaren. Lyset längst in funkade inte, så bortre änden av rummet låg kvar i mörker.

Att jag inte kunde se väggen längst bort gav mig en obehaglig känsla av svindel, som om rummet fortsatte i oändlighet där inne i mörkret. Jag lyfte snabbt upp en av macarna i handtaget på ovansidan och gjorde mig redo att gå ut.

“Om jag tar datorn så tar du mus och tangentbord, så skyndar vi oss härifrån.”

“Är du helt pantad? Vi ska inte bara ta en fattar du väl! Du tar två, en i varje hand. Jag tar de andra två, och sen får vi ta en vända till för att hämta tillbehören.”

“Men vadå… vad ska vi med fyra datorer till?”

“Du fattar ju ingenting. Hörde du inte vad dom kostar eller? Vi behåller var sin och så säljer vi dom andra två såklart! Det blir tretti lakan var!”

Det här tyckte jag inte om. Jag kan inte förklara det, men det kändes på något sätt inte alls lika försvarbart att stjäla skolans datorer för att sälja dem, som att stjäla och behålla dem. Dessutom var jag livrädd att vi skulle bli upptäckta, jag hade redan nu bråttom ut härifrån och hade verkligen ingen lust att komma tillbaka en gång till. Det dubblade ju risken att någon kom på oss. Men innan jag hann börja argumentera hördes ett ljud från mörkret i andra änden av källaren som fick oss båda att hoppa till.

“Vad i helvete var det där!?”

“Vi drar. Vi drar med en gång.”

“Larva dig inte, det var säkert bara en råtta eller nåt.”

Peter gick längre in i rummet. Jag stod kvar nära dörren.

“Kom råttis, kom då…”

Han försvann in i mörkret. Sen hörde jag ett dovt ljud och Peter svor till. Han hade stött i något med foten. Nu hörde jag ett ihåligt stampande.

“Du, kom hit! Det här är coolt. Det är en lucka i golvet här.”

Nej nej nej nej nej. Jag var inte intresserad av några källarluckor, jag var knappt ens intresserad av datorerna längre. Jag var rädd att vaktis skulle dyka upp när som helst – helt irrationellt, som om han bodde här om nätterna liksom. Och även om jag aldrig hade erkänt det för Peter så var jag dessutom rädd för vad som kunde dölja sig i mörkret. Jag visste inte riktigt vad det nu skulle vara – spöken? Jättespindlar? Barnsligt. Ändå fanns den växande skräcken där. Jag var väl barnslig då.

Peter stånkade och jag hörde gnyende gångjärn och rasslande kedjor från andra änden av rummet.

“Vi behöver en ficklampa.”

“Nej, vi behöver dra härifrån.”

“Kolla om det finns nåt i det där skåpet. Öka för fan!”

Jag öppnade skåpet intill källardörren, där det mycket riktigt fanns en silverfärgad ficklampa av äldre modell. Jag låtsades trycka på knappen och knackade mot glaset.

“Den verkar inte funka.”

Peter kom fram ur sitt mörka hörn och tog ficklampan ur handen på mig. Han tryckte på knappen och den tändes omedelbart. Han flinade. “Tönt.”

Så tog han tag om min arm och drog med mig in i mörkret och fram till källarluckan. Han lös med ficklampan ner i det fyrkantiga hålet i golvet. Trappsteg ledde ner till ett stort rum med jordgolv. Jag följde motvilligt med ner.

“Kolla! Det här är asballt!”

Vi stod nu i ett tomt rum, med den åldrade trätrappan i mitten, och jag tänkte att det här är källaren under källaren. Någonting med den tanken fick det att krypa i kroppen på mig. Peter svängde runt med ficklampan, och hittade till slut något som bröt av från den enformiga bruna jordfärgen. I ena änden av källarrummet fanns en öppning, med en tunnelgång som ledde vidare in i mörkret. Peter lös in genom ingången, men tunneln vred sig lätt åt vänster och vi kunde inte se var den slutade.

“Vad fan ska vi här nere att göra? Tänk om nån kommer in i källaren medan vi är här nere? Vi har gjort inbrott ju!”

“Vi har hela natten på oss. Kom nu.”

Och eftersom han hade den enda ljuskällan, blev jag ju tvungen att följa med honom när han började gå in i den underjordiska tunneln. Inte en chans att jag skulle bli lämnad här i mörkret.

Jag lugnade faktiskt ner mig efter en stund. Det kändes nästan tryggt att komma allt längre ifrån källaren. Här nere verkade det bara finnas jord ändå. Tunneln vindlade sig hit och dit men tycktes aldrig komma fram någonstans. Så småningom skiftade underlaget och vi gick nu på någon sorts stengolv.

“Kommer du ihåg i fyran när Bengt berättade om den hemliga flykttunneln? Kan det vara den vi har hittat?”

Enligt en gammal legend skulle det finnas en tunnel mellan Värmdö kyrka och en av de gamla sätesgårdarna på ön, för att adeln hastigt skulle kunna fly om ryssen kom. Vilken gård det gällde var legenden inte tydlig med, och ingen har någonsin lyckats hitta tunneln.

Innan Peter hann svara, kom vi plötsligt in i ett större rum. Det liknade det första, förutom att golvet var stenbelagt och istället för en trappa i mitten av rummet stod där en gammal brunn. Inte en sån där stängd brunn med metallpump som den på skolgården, utan en riktig sagobrunn av sten och trä. Ett utnött rep var surrat runt en tjock bjälke som låg över brunnens stenmurade väggar och löpte ner i det runda hålet. Vi gick fram för att lysa ner i brunnen och se om det fanns vatten där nere, men någonting hände.

Jag minns bara ett öronbedövande brak och ett flimrande mörker. Jag hade ont överallt och det var kolsvart. Jag kände hårt och mjukt och hud.

“Peter?”

Jag tror att jag kan ha varit medvetslös en kort stund, men det är svårt att veta med det totala mörkret.

“Vad hände? Var är ficklampan?”

“Jag tror vi föll ner i brunnen.”

Stället var urgammalt, instabilt. Golvet måste ha rasat under oss och nu var vi på botten av brunnen. Det var ren tur att det inte var vattenfyllt här nere, eller att brunnen varit djupare.

Vi trevade i mörkret efter ficklampan, men den var krossad. Jag skar mig på skärvorna av glaset. I mörkret kunde jag inte se hur illa såret såg ut, men jag kände bara enstaka blodsdroppar längs fingrarna. Det var nog okej. Det låg enorma stenar överallt, de måste komma från den trasiga brunnen där uppe. Väggarna gick inte att klättra på, särskilt inte i det här mörkret. Vi skulle aldrig kunna ta oss upp samma väg vi kommit. Men det var inte bara ett brunnsschakt vi trillat ner i, tack gode gud. Tunneln ledde vidare. Vi hade inget annat val än att fortsätta följa den framåt i mörkret. Jag lät min oskadda hand stryka längs ena väggen och Peter längs den andra, så att vi skulle märka om tunneln delade sig längs vägen. Här nere var det inte jordväggar längre utan fuktiga klippväggar.

Vi fortsatte allt djupare in i mörkret och stenen i vad som måste ha varit flera dagar. Det var ingen idé att vänta på att bli räddade. Det var fullt möjligt att ingen skulle ha något ärende till Kyrkis källare innan nästa termin. När vi blev trötta, sov vi. När vi blev törstiga, slickade vi på de blöta stenväggarna för att få i oss lite vätska. Vi behövde skita en gång var och gjorde det tio steg bakåt längs tunneln utan att prata så mycket om det. Efter det var det tomt i tarmarna, eftersom vi inte hade något att äta. Vi pratade inte om det heller. Vi visste båda att det bara fanns två alternativ: antingen skulle tunneln leda oss ut innan det var för sent, eller så skulle vi dö tillsammans i mörkret i underjorden och det skulle vara vårt eget jävla fel.

En gång vaknade vi och kunde vagt urskilja varandras silhuetter som svarta skepnader mot en svart bakgrund. Vi trodde först att det var ögonen som vant sig vid mörkret, men efter ett par timmar upptäckte vi att klippväggarna var täcka av någon sorts självlysande, snorgul, svampaktig hinna. Den blev tjockare ju längre vi fortsatte, och Peter rev loss små bitar av den som han åt. Jag vägrade in i det längsta, men till slut åt jag också. Jag skulle ju svälta ihjäl om jag inte åt någonting, och det fanns inget annat. Smaken var jordaktig och en aning besk.

Jag vet inte hur lång tid som gått, men en “dag”, eller vad man ska kalla det, fick vi syn på en skepnad som kom emot oss i mörkret.

“Det är nån!” utbrast Peter.

Det var en kvinna. Hon kom stapplande på förtvinade ben, med utnötta kläder som hängde i trasor. Ögonen var djupt insjunkna i sina hålor, och när hon fick syn på oss började hon skaka av något mellanting mellan skratt och gråt.

När hon samlat sig, berättade hon att hon hette Hanna Kabay och jobbade på Anticimex. Hon hade skickats ut till Ängsvik 1971 för att lägga ut råttfällor i Kyrkskolans källare. Väl nere i källaren hade hon fått syn på en underlig trappa som inte fanns med på ritningarna. Hon hade gått ner för den och – råkat ut för samma sak som vi. Jag kände mig iskall vid tanken på att hon varit vilse här nere sen innan jag föddes, och vad det kunde betyda för mig och Peter. Men jag sa inget.

Hanna slog följe med oss, men det blev inte långvarigt. Peter blev allt tystare och allt smalare, som om hans kropp inte kunde ta till sig av vad det nu var vi alla åt. Han började ge Hanna blickar som gjorde både henne och mig illa till mods, och en “morgon” när jag vaknade var hon borta. Hon måste ha bestämt sig för att gå sin egen väg genom labyrinten. Hon ville hellre tillbaka till sin ensamhet i denna gudsförgätna mardröm, än att tillbringa mer tid med Peter. Vi pratade inte om det. Vi bara fortsatte framåt, fortsatte leta efter vägen ut.

Tunneln hade gradvis bytt form från den fyrkantiga korridor vi först vandrat in i, till att nu likna en rund hålgång som vindlade sig på ett organiskt sätt, som om en gigantisk mask ätit sig genom berget. “Berget”, förresten, det var knappast berg längre. Den underliga växten som täckte väggarna och gav oss ljus och näring, hade både skiftat färg och blivit så tjock att vi inte kunde avgöra vad som fanns bakom den. En gång körde jag in armen så långt jag kunde i den blågröna massan, och det var som att den aldrig tog slut.

“Tror du vi kan gräva oss ut?” frågade jag Peter.

“Nej. Slöseri med energi att gräva sig ut i ingenting när vi kan följa gången. Den måste leda nånstans.”

Den där formuleringen fick det att gapa och skrika i mitt inre. “Ut i ingenting”. Var vi verkligen i ingenting? Jag mindes hur mörkret i källaren hade känts oändligt. Var det möjligt att vi på något sätt hade fallit in i oändligheten? Tunneln kändes svindlande oändlig, var substansen omkring oss också oändlig? Desperat greppade jag tag om ett stycke av den köttiga tunnelväggen och slet bort det. En ljusblå vätska rann ut i rännilar från såret – ja, det var som ett sår. Jag slet loss ett stycke till och ett stycke till, tills jag plötsligt kände en skarp smärta i handen. Jag drog snabbt åt mig armen. Jag blödde.

“Vad hände?” frågade Peter.

“Vet inte. Nånting stack mig.”

Vi tittade närmare på den skadade väggen där det ljusblå nu blandades med mitt röda blod. Jag vågade inte komma för nära. Jag såg framför mig hur insekter eller ormar skulle komma krälande ut, jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag blivit biten av något. Men Peter körde in händerna i väggen och grävde försiktigt, trevande omkring.

“Akta, det kan vara ormar,” sa jag.

Peter var helt tyst. Så drog han försiktigt ut händerna och höll upp någonting – inte en orm – något smalt, vasst. Det tog en stund innan jag såg i mörkret. Det Peter höll i sin utsträckta hand var en kanyl. Den var våt av den underliga vätskan i de obehagligt mjuka väggarna. Jag höll om min blödande hand. Jag fick kväljningar. Peter grävde försiktigt vidare inne i väggen och plockade ut en till, och sen ännu fler. Massan som omgav oss var full av injektionssprutor.

“Vad fan är det här egentligen?” sa jag. “Det här kan inte vara på riktigt. Drömmer jag en mardröm?”

Men jag visste att det inte var någon dröm. “Vi måste vidare,” sa Peter, och vi fortsatte gå.

Efter flera minuter av tystnad, sa Peter:

“Det var så min morsa dog, vet du.”

Jag sa ingenting. Jag visste att Peters mamma dog när han var ett eller två år. Vi hade inte pratat så mycket om det, han hade ju liksom aldrig haft någon mamma. Han visste inget annat. Han fortsatte:

“Farsan sa alltid att hon dog i cancer. Jag visste inte förrän i vintras. På min tolvårsdag berättade han sanningen, sa att nu var jag stor nog att veta. Min morsa var knarkare, fattar du? Hon gick på heroin. Farsan jobbade när hon dog, han var ute på en lång körning uppåt Norrland. Hon hade varit död i flera dagar när han kom hem, kanylen satt fortfarande i armen. Jag låg på golvet bredvid och försökte suga på hennes tutte för att få i mig mat. Jag hade svält ihjäl om farsan kommit en dag senare, sa han. Jag fick ligga på sjukhus i två veckor.”

“Fy fan, Peter.”

“Men det var lika bra, för det var så dom upptäckte mitt hjärtfel.”

Jag tänkte på hungern här och nu, började fundera på vilket som var värst: att amma ett lik eller att äta den vidriga materian som tunneln bestod av. Det svampaktiga köttet hade börjat liksom tätna nu, det krävdes större ansträngning att få loss bitar att äta. Färgen var blå och röd och lila, och tubaktiga utbuktningar fick det att se ut som om tjocka blodådror löpte under det yttersta köttlagret längsmed väggarna. Om man la handen mot, kändes det varmt och vibrerande.

Det borde vara mitt i juli nu, någonstans där utanför.

“Vet du vad det här liknar?” sa Peter. “Jag öppnade en hund en gång.”

“Vad sa du?”

“Jag öppnade en hund. En död. Den låg i diket, hade blivit påkörd eller nåt. Jag släpade in den i skogen och skar upp den med fickkniven.”

Peters ögon hade börjat sjunka in i sina hålor och hans ansikte var smalt och benigt, som om han inte åt alls. Ändå åt vi ju båda tillsammans av köttet med jämna mellanrum, och jag mådde, under omständigheterna, “bra”.

“Jag ville se vad som fanns inuti,” fortsatte Peter. “Jag drog ut allting. Tarmarna var som ormar, de slingrade sig ur mitt grepp hela tiden. Stanken var outhärdlig. Jag blev förvånad över hur många olika färger som finns i en kropp. Det var inte bara rött som blod, det var… blått och rosa och lila… vitt…”

Jag vek mig dubbel och kräktes. Sen en tid tillbaka var golvet ingen fast yta längre utan vi vadade fram genom en decimeterdjup, klumpig sörja. Vi hade tagit av oss skorna, hur äckligt det än var att känna den där smeten pressas mellan tårna så var det omöjligt att röra sig genom det här med strumpor och skor. Min spya plaskade vidrigt när den landade i vätskan på marken och blandades upp med trådarna och delarna som flöt omkring där.

“Men vet du vad det sjukaste var?” frågade Peter. “Jag fick syn på en hårtuss inne i hunden. En lång, blond, blodig hårslinga. Och när jag drog ut den följde ett huvud med. Ett dockhuvud. Det här var inte från hundens magsäck, fattar du? Hela magsäcken låg redan ute på marken. Hunden hade ett dockhuvud inne i buken. Precis som de här tarmarna vi klafsar runt i, med kanyler inne i köttet. Tror du att det finns någonting, ett väsen, som kan ta dockor och kanyler och få dom att hamna inuti kroppar? Jag kan plocka ut saker ur en död hund, men inte fan kan jag stoppa in något i en levande. Det är någonting övernaturligt med hela Ängsvik.”

Jag låtsades inte om Peter mera. Vi behövde fortsätta framåt för att ha en chans att överleva, inget annat var värt att lägga energi på. Men jag skulle aldrig prata med honom igen eller någonsin träffa honom igen efter att vi kom ut. Om vi kom ut.

Efter någon eller några dagar till hade Peter blivit så trött och utmärglad att han knappt kunde ta sig fram längre. Hans svammel blev dessutom allt mer obehagligt.

“Jag har maskar i mig,” sa han.

Om jag skyndade mig en stund skulle jag kunna springa ifrån honom, lämna honom här och slippa höra honom göra allting ännu värre än det redan var. Men jag kunde inte överge honom. Tunneln tycktes bli smalare och smalare, och den stinkande köttgyttjan steg oss nu till knäna. Peter snubblade och föll och kom under ytan. Jag hjälpte honom upp. Hans hud hade börjat torka ut och han såg ut som ett skelett i en jutesäck. Jag borstade av honom så gott det gick, det hängde stripiga trådar som av sjögräs från honom och en del av det var hans eget hår. Gröten som flöt i tunneln var full av någon sorts långa fibrer och mjuka klumpar som liknade avföring.

“Maskarna äter mig inifrån,” yrade Peter. “Dom äter av mig.”

Kunde han ha fått någon parasitsjukdom av det bisarra köttet vi åt? Var det bara en tidsfråga innan jag började få samma symtom? Jag pressade bort tankarna, bet ihop och släpade Peter med mig, djupare och djupare in i tunneln. Jag trodde inte längre att den här vindlande gången ledde någonstans. Vi skulle dö här inne. Peter skulle dö av sin underliga sjukdom, vad det nu var för fel med honom, och jag… Gud vet vad som skulle hända med mig, även om jag slapp dela Peters öde. Förmodligen skulle jag bli vansinnig i katakomberna till slut och dränka mig själv i dyngan. Men inte nu. Jag hade fortfarande någon sorts ork kvar i mig.

Nu borde det uppskattningsvis närma sig juletider ovan jord. Här nere var varje dag lik den andra.

När tunneln äntligen ledde oss fram till någonting annat, hade Peter varit medvetslös sedan flera timmar. Jag fortsatte att släpa på honom. Där framme skymtade en trappa, och herregud om inte trappstegen ledde uppåt. Det var första gången vi rörde oss uppåt sedan… herregud, sedan vi stod utanför källardörren i våras. När vi var vid foten av trappan såg jag att den ledde upp till en dörr.

“Peter! Kolla!”

Hans kropp hängde livlös i min famn. Men han andades fortfarande. Jag hade fantiserat om det här i evigheter. Dörren som skulle ta oss tillbaka ut i friheten igen. Och om inte ut, så åtminstone till vad som helst förutom ännu mer av denna oändliga mardröm av kött.

“Peter! Snälla, vakna!”

Jag skakade om honom, trots att jag var rädd att bryta nacken av honom, så tunn och skör som han hade blivit. Han stönade något ohörbart, men vaknade inte till. Jag var själv för svag för att bära honom uppför trappan.

“Jag ska bara gå upp och försöka få upp dörren, okej? Vänta här. Jag kommer tillbaka.”

Jag satte honom försiktigt ner. Sörjan på golvet nådde honom upp till bröstet. Jag såg till att han satt stabilt lutad mot väggen så att han inte skulle falla ner och drunkna. Sen gick jag uppför trappan.

Halvvägs kände jag hur jag klev på något konstigt. Trappstegen vara röda och ådriga, men såg inte sjuka ut på samma sätt som resten av tunneln. Det stack upp någon sorts metallföremål ur köttet, det var det jag klivit på. Jag tog tag i det och ryckte till. Det lossnade ur den omgivande massan med ett vått, mosigt ljud som av övermogen frukt. Det var någon sorts tubformat nät, inte särskilt stort alls. Jag släppte ner det på marken igen. Sen fortsatte jag upp, och kastade mig över dörrhandtaget. Dörren flög upp omedelbart, och genom den tumlade jag ensam ut i friheten.

Jag låg sjuk i en vecka och bara spydde och spydde. Men jag hann bli frisk före skolavslutningen. Månaderna i underjorden hade inträffat någon annanstans, utanför vardagen, utanför verkligheten. Men de hade inträffat. Jag vet att det var det som hände där nere som gjorde mig sjuk. Jag vet inte hur jag kom ut därifrån – jag vet egentligen inte hur jag kom in, heller. Jag vet inte ens var någonstans vi befunnit oss. Det kan knappast ha funnits någon lucka i golvet i Kyrkskolans källare eller någon underjordisk labyrint, det är helt orimligt. Nej, vi placerades där i tunnlarna, någonting fick oss dit med avsikt. Precis som Peter sa.

Det finns en kraft där ute i Ängsvik, någonting som har sin egen, främmande vilja och sina egna obegripliga metoder att genomföra den. Någonting annat. Och vad det än var som placerade oss i de omöjliga vindlande gångarna under Kyrkskolan, måste det ha varit samma kraft som tog mig ut därifrån igen. Varför? Jag vet inte. Allt jag vet är att Peter aldrig kom ut. Han försvann. Precis som Hanna Kabay – ja, hon fanns på riktigt. Långt senare hittade jag en tidningsnotis om henne i ett biblioteksarkiv. Hon försvann mycket riktigt 1971, 27 år gammal, och utöver tidningsnotisen var det som att ingen reagerade. Som om hon inte bara försvann från markytan utan även ur samhällets kollektiva medvetande. Eller som om hon var osynlig för omgivningen redan innan.
När de frågade mig om jag sett Peter, sa jag inte åt någon att leta efter en underjordisk tunnel under skolan. Jag pratade så lite som möjligt om honom, och det verkade alla andra göra också. Hans pappa flyttade nånstans samma år och snart var båda bortglömda. Jag antar att något liknande måste ha hänt med Hanna.
Jag satte aldrig min fot på Kyrkis igen, aldrig heller i någon källare, och så fort jag blev gammal nog flyttade jag från Värmdö för att aldrig återvända till skärgården.
Under veckan som jag var magsjuk låg jag i sängen med gardinerna nerdragna och en röd hink bredvid sängen, som mamma kom och tömde på kräks med jämna mellanrum.

“Hur kan det få plats så mycket i en så liten kropp?” hörde jag att hon ojade sig till pappa.

“Jag kan bara inte begripa vad det är han har ätit,” sa pappa.

En gång efter att jag precis spytt, såg jag något som blänkte i hinken i ljusstrimman från gardinen. I vanliga fall hade jag aldrig börjat gräva i en hink med spyor, men efter min tid i tunneln kändes det nästan normalt. Jag fiskade upp metallbiten. Det var så sjukt, jag höll i just det rörformade nätet jag sett i underjorden. Jag hade ju lämnat kvar den mojängen i labyrinten, och ändå hade jag nu på något sätt spytt upp den, liggandes här i min egen säng. Jag var för matt av sjukdomen för att tänka något mer, men jag stoppade in metallbiten under kudden.

Jag har behållit den i alla år, har den fortfarande hemma idag. Jag sa aldrig till nån var den kom ifrån, men jag frågade mamma och pappa om de visste vad det var för något. De hade ingen aning. Jag frågade lärarna på högstadiet, de visste inte. Jag frågade varje gång vi hade gäster hemma, men ingen hade svar.

Först på gymnasiet fick jag veta vad det var. Det var biologiläraren som förklarade.

“Det där, det är en stent. Ett medicinskt implantat. De används framför allt för att stärka blodkärl som spruckit, efter en hjärtattack till exempel. Eller för att utvidga för trånga blodkärl.”

“Medfött hjärtfel,” mumlade jag.

“Ja, precis,” sa läraren. “Såna där finns i princip bara på sjukhus, och inuti folks kroppar förstås. Var i allsin dar har du hittat den?”

För mitt inre såg jag bilden av hur Peter tynade bort intill mig, hur mycket vi än åt av de underliga tunnlarnas väggar.

“Jag minns inte,” sa jag.

Och jag önskade att det var sant.

Signaturmelodi

Vi har hört “Kyrkskolan”, skriven en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har Creepypoddens vandring genom tunnlarna upphört för den här gången. Men vi ger oss ner med blinkande ficklampa och osäker bild av slutstationen om två veckor igen. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.