Avsnitt 76: Frågor och anonyma svar

Jag har länge väntat på tillfället att få berätta om Visslaren. Denna berättelse kräver en viss detaljrikedom, men den är oförklarlig, kuslig och 100 procent sann. Jag har filmbevis.

När jag var ungefär åtta år gammal gick jag och mamma på promenad genom grannskapet med min hund. Klockan var kanske tio på kvällen. Vi bodde i ett område i Lansing i Michigan, nära ett område av blötmark och skog, och det var som jag minns det en tyst men lite blåsig kväll. Nerifrån blötmarken hörde vi då ett visslande ljud. Det lät lite som en fågel, men eftersom det varierade i så olika melodier kändes det som en mänsklig vissling. Det var än höga visslingar, än lägre. Jag kan inte riktigt beskriva i detalj hur det lät. Mamma fick något bekymrat och lite skrämt över ansiktsuttrycket, och sade att det var dags att gå hem. Jag var för liten för att förstå varför, men hennes rädsla smittade av sig på mig och vi gick snabbt hem. En tid senare hade jag glömt hela saken.

Två år senare var jag ute med hunden igen, sent på kvällen denna gång. Nära vårt hus finns det en stor buske som man lätt kan gömma sig bakom, och när jag återvänt hem från promenaden och skulle gå in hörde jag visslandet igen. Jag kände igen det på en gång: det var samma svängningar i intensitet och ljudstyrka, samma oregelbundna, vandrande melodier. Så snart jag hörde det knöt någonting sig i min mage. Jag kom ihåg mammas förskrämda ansiktsuttryck, och hur hon tittade ner i blötmarken bland träden och tycktes se någonting jag själv hade missat. Jag sprang in så fort jag kunde. Sedan gick åren. Jag berättade inte för så många om det, för det fanns inte mycket att berätta, och till slut glömde jag det igen.

Förra sommaren var jag 24 år gammal, och hade precis träffat min nuvarande flickvän Sarah. Vi flyttade iväg till South Dakota tillsammans för att det fanns jobb där. På självständighetsdagen firade vi med att åka till staden Pierre och titta på fyrverkerierna över Missourifloden. När natten föll var vi i utkanten av tältplatsen, jag och Sarah och inte så många andra människor. Fyrverkerierna sköts upp en bra bit bort, och lyste knappt upp annat än floden vid horisonten. Vi satt nära strandkanten och tittade noggrant för att kunna se någonting. Samtidigt såg vi i andra sidan av skyn hur en stor storm närmade sig, och i vinden som blåste upp kändes luften elektrisk. Det var en kuslig atmosfär. Polisbåtarna som var ute för att hålla ordningen gav de andra båtarna ute på floden tecken att köra in i hamn, och sedan åkte de iväg. Jag och Sarah satt kvar, ensamma efter att de sista andra camparna hade gått iväg längs floden för att få en bättre överblick över fyrverkerierna, och vi delade på några öl och småpratade.

Så hörde vi avlägsna plaskanden. Någon paddlade ute på floden, och efter att ha tittat en stund såg vi en figur i en kanot kanske 20 meter ut i vattnet. Sarah hade precis rest sig för att gå och hämta några fler öl, och efter att ha kastat en blick ut på floden gick hon iväg och lämnade mig ensam med kanotisten.

Ute på vattnet hörde jag hur han började vissla.

Jag kände gåshuden över armarna och ryggen omedelbart. Det var exakt samma oregelbundna melodi som från min barndom, mer än tio år dessförinnan. Jag tittade på silhuetten ute på vattnet men såg inte mycket i mörkret, bara att den hade på sig någon sorts hatt. När han befann sig vinkelrätt från min punkt på stranden vände han om kanoten så den var riktad mot mig, sänkte ner paddeln i vattnet för att sedan låta den ligga orörd där, och visslade rätt mot mig. Jag kom skakande upp på fötter och skrek “vem är du?”. Figuren svarade inte, utan visslade en stund till för att sedan vända om och försvinna iväg i mörkret.

Jag är hobbyfotograf och hade kameran liggande vid min sida för att filma fyrverkerierna, och när kanoten nästan försvunnit fick jag upp den och spelade in en stund av det sista jag såg av den. När Sarah kom tillbaka från bilen kunde hon inte förstå varför jag var så upprörd, men när jag förklarat var hon rätt illa berörd också. Jag trodde ju jag skulle bli mördad den natten. Hur kunde denna visslande figur hitta mig igen, efter 14 år, i South Dakota? Var det ett sammanträffande? Varför samma märkliga melodi? Jag har så många frågor om detta, och jag kommer aldrig få svar. Men jag vågar nästan inte ge mig ut i mörkret längre, för jag tror alltid jag ska höra det där visslandet.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska vi återvända till ett format ni lyssnare verkar tycka om – tio korta historier, allihopa hämtade ur verkligheten, åtminstone såvitt vi vet. Det ni nyss hörde var en berättelse från Redditanvändaren Bingbong1234, publicerad som ett svar på frågan “What is the creepiest thing that has ever ACTUALLY happened to you?”, ställd den 19 december 2015.

Inlägget skrevs i underforumet AskReddit på Reddit, en del där man kan ställa frågor till forumets alla användare och få en mängd tankar, erfarenheter och idéer som svar. I den här podden är det ju oftast Reddits Nosleep-forum vi hör historier från, men även i AskReddit finns det mycket matnyttigt att hitta för skräckälskaren – inte sällan handlar frågorna nämligen om vilka skrämmande, kusliga och oförklarliga händelser folk varit med om. Därför har jag valt ut tio svar på dessa frågor, och de ska jag och Ludvig Josephson läsa upp för er idag. Varken mer eller mindre. Jag hoppas ni ska gilla det.

Användaren Temptotosssoon som svar på frågan “Have you ever felt a deep personal connection to a person you met in a dream only to wake up feeling terrible because you realize they never existed?”, den 11 januari 2012.

Under min sista termin på högskolan var det en snubbe som slog ner mig för att jag var i poolen där han ville dyka. Han vägde 150 kilo, och jag är ganska liten, så han gjorde mycket skada. När jag låg där medvetslös vid poolkanten levde jag ett helt liv.

Jag träffade en fantastisk tjej som fick mitt hjärta att slå extra slag och som alltid fick mig att rodna. Jag tillbringade månader med att uppvakta henne, och fick till och med stå ut med att hon gick igenom ett par andra idiotiska killar innan jag till slut vann hennes kärlek. Vi gifte oss efter att ha varit ihop i två år, och hon födde ganska omedelbart vårt första barn: en dotter.

Jag hade ett jobb jag trivdes med, och hon var hemmafru. När vår dotter var två år gammal fick vi en son. Jag älskade honom så oändligt mycket. Varje morgon innan jobbet tillbringade jag en stund med att mysa med honom och min dotter.

En dag när jag satt i vår soffa märkte jag att någonting i vår golvlampas perspektiv var skevt, eller nästan inverterat. Den var tredimensionell, men kändes fel på något sätt. Den var röd med förgyllda detaljer, stod på fyra ben och hade en vit lampskärm. Jag kunde inte slita blicken ifrån den. Jag satt och tittade på den hela natten, och struntade i jobbet dagen efter. Det var någonting som inte stämde med den.

Jag slutade äta. Först lämnade jag bara soffan för att gå på toaletten, men efter en stund behövde jag inte göra det längre utan kunde sitta kvar och bara betrakta lampan. Jag stirrade på den i tre dagar, och först då blev min fru orolig. Hon ringde någon psykolog som kom och försökte prata med mig, men jag var okontaktbar. Jag kunde inte förstå vad som var verkligt. Min fru bröt nästan samman. Hon stack till slut, till sina föräldrars hus, och hon tog med våra barn. Jag brydde mig inte: jag hade precis fått insikten som lampan hade dolt hela tiden. Lampan fanns inte. Huset fanns inte. Min fru, våra barn, ingenting fanns. Jag började förstå att de senaste tio åren av mitt liv var ihopfantiserat.

Lampan började växa, bli större och djupare, fortfarande i sin märkliga inverterade form. Den krävde hela mitt synfält, och allt jag såg var rött. Jag hörde röster, skrik, oväsen och kände plötsligt smärta. Massor av smärta. Det första jag sade var att jag inte har några tänder. Jag slog upp ögonen, och fann mig själv liggande på ryggen på kakelplattor, omgiven av människor jag inte kände. De verkade oroliga. Jag förstod ingenting.

En polis dök upp efter ett tag, släpade in mig i sin bil och slängde in mig i baksätet. Jag var fortfarande för förvirrad för att förstå någonting. Han körde mig till sjukhuset, för han verkade bedöma att vi inte hade tid att vänta på ambulansen, och där genomgick jag en massa prover och undersökningar.

Jag har varit deprimerad i tre år sedan dess. Jag har sörjt förlusten av min fru och våra barn, och försökt hantera insikten att de aldrig funnits. Jag var rädd att jag skulle förlora förståndet, särskilt nätterna då jag grät mig till sömns i förhoppningen att jag skulle drömma om dem igen. Det har aldrig hänt, men ibland tycker jag mig se min son i utkanten av synfältet, bara skymta honom. Han är fem år gammal, blir aldrig äldre, och även om jag ser honom röra på munnen hör jag aldrig vad han säger.

Användaren MeaninglessDebateMan som svar på frågan “What is the most mysterious/paranormal thing you’ve witnessed?”, den 30 april 2013.

Jag växte upp norr om polcirkeln. I staden där jag bodde såg vi ofta olika ljusfenomen på himlavalvet, små prickar och olikfärgade ljus som rörde sig över skyn. Vintrarna är långa här uppe, vilket betyder att man tillbringar mer tid under stjärnhimlen och att man helt enkelt ser mer av den än på andra platser. Det är kallt men ack så vackert. Ibland tar jag snöskotern ett par kilometer bort från staden, stänger av den och bara ligger i snön och tittar upp på den majestätiska scenen. Det enda som stör tystnaden då är en och annan frasande vindpust i pulversnön.

Man ser norrsken ofta, också. Inte varje dag, men tillräckligt ofta för att de ska kännas vardagliga. Emellanåt är de dock så imponerande att de fångar ens uppmärksamhet. Den kväll jag tänkte berätta om hade jag lånat mina föräldrars snöskoter (visserligen utan att fråga dem först) för att åka ut på en sådan där nattlig stjärnskådarresa. Jag åkte över kullarna i några kilometer för att komma undan stadsljusen, stängde av den och hittade en bra plats att lägga mig på och bara vara för mig själv.

Det var ingenting särskilt på himlen den natten. Några satelliter som flög förbi, lite rester av norrsken i magnetsfältet, och så vidare. Men så märkte jag ett klickande ljud.

Först trodde jag det var snöskotern som kyldes ner, och att motorn gav ljuden ifrån sig när den svalnade. Men ljudet kom inte därifrån. Då tänkte jag att det kunde vara ett djur av något slag, och fick lite förhöjd puls eftersom man inte vill vara ensam med ett vilt djur ute i vildmarken, men insåg att det klickade för regelbundet för att det skulle kunna vara ett djur. Det lät mekaniskt. Och så kom det inte heller från runt mig, insåg jag, utan ovanifrån. Jag vände tillbaka blicken upp mot skyn.

Det var ingenting särskilt där: stjärnor, norrskensresterna, en ensam satellit som långsamt korsade himlen. Men innan jag hann resa mig och åka hem igen såg jag någonting som stack ut i norrskenet. Det var tre vita punkter, symmetriska i förhållande till varandra, ganska ljusstarka, som jag först hade avfärdat som stjärnor. Det visade sig inte kunna stämma: de blev långsamt mer ljusstarka. Jag stirrade fascinerat på dem medan de blev allt ljusare, utan att för den sakens skull förvandlas till annat än just punkter i himlen. Klickljudet blev också starkare, mer tydligt i tystnaden, som om någon slog en penna i ett skrivbord eller slog ihop två biljardkulor inuti mitt huvud.

Så slutade det abrupt. Ljuspunkterna försvann, klickandet tystnade, och de lämnade mig lite frusen, stel och förskrämd i mörkret. Jag tog mig upp och hoppade på snöskotern, vars motor strulade lite, men inom några minuter var jag på väg hem. Jag gick igenom några möjliga förklaringar i huvudet. En helikopter? Eller någon sorts grej med polstjärnan? Jag fick ingen ordning på det, men det kan väl inte ha varit någonting stort.

Jag kom fram till huset, och det var nedsläckt och mörkt. Lite konstigt, för så sent var det ju inte, men jag öppnade i alla fall ytterdörren så tyst jag kunde och klädde av mig ytterkläderna i hallen. Det var tyst hemma. Helt tyst. Mamma och pappa är lärare, och kvällarna tillbringar de ofta med att rätta läxor eller titta på teve, men de hade visst redan gått till sängs. Jag smög upp för trappan så tyst jag kunde, och ingen verkade vakna. Väl i sängen var jag nöjd över att ha tagit mig dit så tyst, och skulle bara ställa min väckarklocka när jag såg någonting som förklarade allting. Motorn som var svår att få igång igen, hur stel och frusen jag var, och det faktum att de redan gått och lagt sig.

Klockan var runt elva på kvällen när jag åkte hemifrån, och den började nu närma sig sex på morgonen. Jag låg och tittade på klickande ljuspunkter i himlen i nästan sju timmar.

Jag fick ingen sömn den natten, och jag åker inte längre på sådana där nattliga utflykter.

Användaren Rattus_Amicus, som svar på frågan “What is the creepiest “glitch in the matrix” you’ve experienced?”, den 15 februari 2014.

Jag kommer från Finland, och det var också där det jag nu tänker berätta om inträffade. Det var på slutet av sommaren ett år för ganska länge sedan, innan alla hade en smartphone med GPS i fickan, som jag och två kompisar drog långt upp i norra Lappland för att campa. Myggsäsongen var över, och solen kallnade allt mer varje dag inför den kommande hösten. Vi hade tagit med oss tillräckligt med mat och utrustning för att vara ute i tio dagar, och kört upp till en parkeringsplats utanför Urho Kekkonens nationalpark – ett 2 500 kvadratkilometer stort vildmarksområde invid den ryska gränsen. Terrängen varierar där uppe, med allt från kala bergsområden till täta skogar av granar, tallar och dvärgbjörk. Träsk finns också, massor av träsk. Man ser inte sällan renar trava förbi, och vissa nätter somnar man till ljudet av vargar på avstånd. Då och då springer man till och med på järvar och björnar, fast de undviker oftast människan.

Vi kamperade oftast i ett medhavt tält, men där ute finns det också vindskydd och hyddor byggda för att vandrare ska kunna sova i dem och emellanåt använde vi dem. Efter att ha varit ute i fem dagar var vi som allra längst bort från civilisationen, mitt ute i ingenting. Varken byar, städer, bebyggelse eller skogsbruk, det är en nationalpark i sitt esse. Som mest såg vi människor på avstånd, när vi kom upp en bit och hade utsikt, men inte en enda gång gick vi in i några andra campare. Mitt i denna vandring satte vi upp vårt tält i en liten glänta, med djup skog omkring oss i alla riktningar. Mörkret hade fallit, vi hade ätit vår middag och tryckt in oss i det gemensamma tältet. Visst, det var trångt, men det fungerade. Där inne låg vi i sovsäckarna och snackade skit som killar i 20-årsåldern gör, och till slut tystnade en efter en av oss. Precis innan vi skulle somna, när vi alla hade tystnat, hörde vi det: röster. Och ljudet av maskiner som var igång.

Detta slog oss som djupt obegripligt. Vi låg i ett tält mitt i natten, ute i ingenstans, och hörde vad som lät som ett arbetslag ute i en nationalpark? Kanske var det några andra campare som hade slagit sig ner en bit bort? Vi kunde inte urskilja några ord av det som sades, men att det var människor som pratade var otvetydigt. Och det tunga maskineri vi hörde, vilket lät som en grävmaskin eller tankbil, var ännu märkligare. Det lät stort, kraftfull och inte allt för långt borta, och det fanns ingen möjlig förklaring till detta. Det lät som en byggarbetsplats hade poppat upp i skogen.

Vi hade vaknat till alla tre, och kröp ut ur tältet. Det var svalt i luften och kolsvart förutom det lilla glödet som låg kvar i vår brasa. Vi tog fram ficklamporna, och diskuterade riktningen ifrån var ljudet kom. Kanske 500 meter bort, bestämde vi oss för, i en klart nordlig riktning. Det fanns en liten kulle åt det hållet, kanske var det bakom den dessa män arbetade. Men det syntes varken några ljus eller kändes vibrationer i marken, och vi kunde fortfarande inte urskilja några ord ur samtalet. Det gick inte ens att höra vilket språk den monotona rösten talade. Det lät lite som när man hör en röst i brus, det vill säga när ens hjärna försöker uttolka något vettigt ur meningslöst susande dån. Till exempel på radion mellan kanalerna, eller i en hårtork: nog har du någon gång varit med om att du tycker du hör någons röst och stänger av hårtorken, bara för att konstatera att det var hårtorken som skapade illusionen av ett ljud. Kanske var det så rösten kom till i våra huvuden, som en del av ljudet av tungt maskineri. Man hörde hur den ibland accelererade eller gick på högvarv, och hur den ibland gick på tomgång.

Jag har aldrig varit den modigaste i det där gänget. Mina två kompisar ville gå och se efter vad det rörde sig om, så jag anmälde mig frivillig att stanna kvar och vakta lägret. Vi klädde oss varmt igen, och jag satte på mig mina kängor och slog mig ner vid den döende brasan med några nya vedträn. Jag skulle sitta här och vänta på mina kompisar medan de undersökte en mystisk byggarbetsplats mitt ute i finska Lapplands skogar, för den situationen hade vi hamnat i nu. Killarna tog fram sin karta, en kompass och gick sedan in i skogen. Jag hörde dem vandra och såg deras ficklampa fäkta mellan träden ett tag, sedan försvann dem. Ljuden från arbetsplatsen fortsatte. Killarna var borta i 15 minuter, och sedan en halvtimme. Sedan nästan en timme. Att döma av hur ljudet lät borde de ha nått fram till dess källa och tillbaka igen för länge sedan, och det var konstigt att de var borta så länge. Jag lade på ytterligare några vedträn och försökte urskilja vad rösterna sade, men misslyckades. Till slut hade det gått två timmar. Jag började tro att de slagit sig ner med byggarbetarna och tagit en kaffe eller något.

Då upphörde ljudet. På en gång, utan förvarning, som om ett kassettband tog slut. Både motorljudet och rösterna försvann, och det blev helt tyst i skogen. Jag satt vid elden i ytterligare en halvtimme, orolig och nu lite rädd över vad som hade hänt med mina vänner, och funderade på om jag skulle ge mig ut och leta efter dem. Jag ropade efter dem några gånger, och byggde medan på brasan så den till slut var ganska stor. När jag väl såg ficklamporna på håll mellan träden skrämde det först vettet ur mig, men när jag såg killarna kände jag igen dem – och insåg att de kom springande.
De kom fram utmattade, och behövde hämta andan en stund. Sedan berättade de att de hade följt ljudet till bakom den lilla kullen, utan att hitta dess källa eller ens verka komma ljudkällan närmare. Då och då stannade de upp och lyssnade, bestämde vilken riktning det låg i, och fortsatte sedan gå utan att någonsin närma sig den punkt varifrån det kom. Så här gick de vidare inåt skogen. Ljudet förändrades aldrig. Flera gånger om bestämde de sig för att fortsätta bara en liten bit, och plötsligt – som om någon pausade en MP3-fil – upphörde ljudet. De insåg att de hade vandrat länge, och att de var ensamma mitt i den mörka skogen. Så vände de om, och gick snabbt tillbaka igen. Till slut såg de min enorma lägereld från en kulle och sprang den sista biten.

Det märkliga är att vi tycktes ha upplevt att ljudet upphörde vid olika tillfällen. De hade varit borta i totalt två och en halv timme. De sade själva att det slutade höras efter en timme och en kvart, och att de sedan vänt om och gått lika lång tid för att komma tillbaka igen, medan det för mig var tydligt att det slutade efter två timmar – en halvtimme innan de återvände. Vi fick inte mycket sömn den natten, men det hände ingenting mer konstigt under resan och vi fick aldrig byggarbetsplatsljudet förklarat. Vi frågade runt lite bland de andra vandrarna, men ingen visste någonting. Vi kommer nog aldrig få veta vad det var vi hörde, och jag har stört på mig det allt sedan dess.

En kommentar från en användare som därefter raderat sitt konto, från samma tråd.

Jag jobbar som nattvakt i ett lägenhetshus. Det är 24 våningar högt, och ett av de äldsta husen i staden. En natt sitter jag vid mitt skrivbord när telefonen ringer. Klockan är tre på natten. Jag svarar och säger mitt vanliga “det är nattvakten, hur kan jag stå till tjänst”, men hör inte vad den uppringande personen säger. Linjen är brusig och dålig och jag hör bara att det är en kvinna som talar, inte mer. Det enda jag urskiljer är “23:e våningen”. Jag försöker säga att jag inte hör vad hon säger, frågar vilken lägenhet hon ringer ifrån, men får samma brusiga, obegripliga svar där det enda som hörs är “23:e våningen”. Efter mitt tredje fruktlösa försök att höra vad hon säger ropar jag in i telefonen att jag inte förstår henne, men att jag åker upp och att vi möts i hallen.

Jag går till en av de stora hissarna, men båda visar sig vara uppe på 23:e våningen. Det finns lyckligtvis en annan hiss, en gammal servicehiss som befinner sig på sjunde våningen så jag klickar ner den istället. När jag kommer in och trycker på knappen för 23:an funkar det inte. Dörrarna stängs inte ens. Jag låser upp luckan där servicepanelen gömmer sig, startar om hissen, och den åker iväg med ett ryck – utan att dörrarna stängs. Jag får lite panik, för det går fort och känns otryggt att åka i en gammal hiss med öppna dörrar, och trycker mig mot den bakre väggen. Jag når våning 23 efter vad som känns som allt för lång tid.

Jag kliver ut, och som om de retades med mig stängs då hissdörrarna utan problem. Jag tittar mig omkring i hallen, och finner mig själv alldeles ensam. Ingen är uppe och det är tyst innanför alla dörrar. Jag går långsamt genom korridorerna för att lyssna efter eventuella livstecken, men det är lika tyst överallt. Så tar jag en promenad åt andra hållet också, mot de vanliga hissarna, och finner dem där tomma och stillastående med dörrarna öppna. Pulsen har fortfarande inte riktigt gått ner, men det kan ju bara vara att hissarna fått någon sorts hicka, så jag går in och tänker att jag ska köra ner dem och sedan starta om dem på bottenvåningen. Då hör jag hur den uppenbarligen öppna dörren till trapphuset slår igen.

Jag springer ut och över till trapphuset, och finner dörren stängd och ingen där, men å andra sidan står dörren till trapphuset upp till hissarnas maskinrum öppen. Det är mycket udda, för jag är den enda med en nyckel till den dörren. I byggnadens vind finns det stora maskinrummet där inte bara hissmaskinen finns utan också byggnadens ventilationsanläggning och dörren ut till taket, och det brukar vara högljutt, smutsigt och mörkt där uppe. Jag gillar vanligtvis inte den där vinden, som är kuslig och ensam som fan, men i den här situationen verkar det inte som att jag har något val.

Jag tar mig upp för trappan, och sticker in huvudet i maskinrummet. “Hallå?”, ropar jag och får inget svar. Taklampornas lysrörslampor blinkar och man ser knappt någonting, annat än en ljusglimt borta i den mörka andra änden av rummet. Det är en glipa natthimmel jag ser. Dörren ut till taket står på glänt. Jag går långsamt genom maskinrummet och tittar noggrant i varje utrymme mellan maskinerna medan jag passerar, men ingen är där. Jag är ensam. Om det är någon ute på taket måste jag agera, för det kan vara någon som tänker hoppa. Jag trycker upp den tröga dörren, som nästan rostat fast i sina gångjärn, och går ut på taket, men nätt och jämt hinner jag ta mig ut innan en hög smäll hörs bakom ryggen på mig. Dörren har dragits igen.

Jag hade skrivit av det om det inte var för att den där dörren var så igenrostad och seg. Man får anstränga sig för att röra den i någon riktning alls. Jag sliter upp den med hjärtat i halsgropen, slår igen den efter mig och springer rakt genom maskinrummet, fram till trappan ner till näst högsta våningen. Den låser sig av sig själv när man stänger den, vilket jag tacksamt kommer ihåg när jag slår igen den efter mig och springer vidare till hissarna på 23:e våningen – som fortfarande står med öppna dörrar. Jag åker ner och försöker lugna ner andningen.

Så snart jag kommer till mitt skrivbord ringer det i telefonen. Jag plockar försiktigt upp luren, håller den några centimeter från örat som om den brändes, och nog fan hör jag samma brusiga röst. “23:e våningen”, urskiljer jag igen. Jag lägger på luren, drar ut sladden och tillbringar resten av natten med att stirra på övervakningskameran över garaget.

Det är inte det enda som hänt i det där huset. På nätterna är det som att jobba i ett spökhus. En natt gick jag förbi ett mörkt rum på första våningen, och tyckte jag såg någon där inne i ögonvrån. Men vad märkligare var vad att jag tyckte det såg ut som jag själv, som om jag tittade i en spegel. Nästa natt jobbar jag med någon reparation där inne, då lamporna plötsligt slocknar i rummet och jag ser en gestalt gå förbi i hallen utanför dörren. Jepp, det såg ut som jag, det med.

En kommentar från en användare som därefter raderat sitt konto, som svar på frågan “Reddit, what is your creepiest, most unnerving story? Real or not, please creep us out.”, den 23 mars 2010.

Som ung bodde jag i Taiwan ett år, och hade en gång stuckit till en kvällsmarknad. De är populära och fulla av folk, och kan pågå ganska långt in på småtimmarna. I närheten såg jag en skylt som signalerade att det fanns ett internetcafé där, i ett hus som såg ut att vara fem-sex våningar högt. Jag behövde skicka ett par mejl, och trängde mig fram till byggnaden och dess lilla, mörka ytterdörr. Huset var åt det äldre hållet och inte så väl omhändertaget, men så ser å andra sidan de flesta husen i Taiwan ut. Innanför ytterdörren fanns en liten hall som ledde fram till en hiss.

Jag tryckte på hissknappen och gick in, och fann en hiss som var tämligen ny i jämförelse med resten av huset. Jag fäste inte så mycket intresse vid det, utan tittade på hissknapparna och fann att det – som det ibland är i delar av Asien – inte fanns någon fjärde våning. Det är som när hus i USA inte har en trettonde våning, och bygger på att ordet “fyra” låter som ordet “död” på flera asiatiska språk. Våningsföljden var 1-2-3-5-6, och jag tryckte på sjätte våningsknappen, där internetcaféet skulle ligga. Hissen satte igång och började stiga uppåt. När den stannade till och dörrarna öppnades trodde jag det var vid min våning, så jag tog ett steg ut genom dörren men foten blev hängande i luften. Det var kolsvart på våningen dit jag hade kommit. Den enda ljuskällan var lampan i hissen, och våningen såg ut att ha varit övergiven i åratal. Huset var så litet att jag såg i princip hela våningen från där jag stod, och jag märkte några möbler täckta av vita skynken nära hissen. Jag måste ha kommit till fel våning, tänkte jag, och tittade på lamporna ovanför hissknapparna. Men ingen av dem lyste, förutom den ovanför sjätte våningen, vilket jag tolkade som att jag ännu inte hade kommit upp dit.

Allt det jag beskrivit hittills inträffade på ett par sekunder. Det var först därefter jag märkte en figur som rörde sig en bit in på våningsplanet. Det var svårt att se detaljer i mörkret, men jag tyckte mig se en person klädd i någon sorts nattlinne, som långsamt kom gående mot hissen och mig. Jag fick lite svårt att andas, backade ett steg och tryckte in knappen för att stänga hissdörrarna. I samma ögonblick blinkade lampan i hissen till, och släcktes. Jag fick ont i magen. Jag får det fortfarande nu, när jag tänker på det. Sedan tändes hisslampan igen, och jag såg hissdörrarna stängas framför mig och kände hissen rycka till. Ett par sekunder senare öppnades dörrarna igen, och nu var jag vid internetcaféet. Lättad gick jag ut och satte mig vid en dator för att pusta ut. Efter en stund gick jag över till kassören och berättade vad jag hade varit med om. Tjejen i kassan lyssnade och bleknade lite. Det fick mig att fråga om hon hade hört talas om något sådant förut.

Hon svarade att hon aldrig själv hade varit med om det, men att kollegor och kunder då och då nämnde det. Huset hade sex våningar, sade hon, och den fjärde våningen var avstängd. Det hade legat någon sorts hårsalong där, tills att en av de anställda begick självmord. Hon gjorde det på jobbet, vid en av handfaten, och hittades död där nästa dag. Salongen höll öppet en tid därefter, men efter klagomål från både anställda och kunder – över sådant som att vattnet i handfaten ibland färgades rött när man tvättade kundernas hår i dem – och man började se en gestalt röra sig på våningen. Några månader senare stängde hårsalongen.

Husets ägare hade försökt hyra ut stället, men aldrig lyckats. De flesta i Taiwan är lite vidskepliga, och ingen ville hyra en fjärde våning där någon hade dött, oavsett hur billig hyran var. Till slut, när ägaren försökte hyra ut våningen nästan gratis, var det någon som ville hysa in sin affär där men först renovera lite. Under byggarbetet inträffade flera olyckor. Verktyg hittades på konstiga ställen, en spegel sprack när ingen var i närheten av den, och efter att en av byggarbetarnas händer fastnade i hissen när den plötsligt stängdes oväntat vägrade man fortsätta bygget. Husägaren gav upp, och stängde ned våningen. Hissen byggdes om så man inte kunde stanna vid den fjärde våningen.

Det var alltså så att hissen var programmerad att inte kunna stanna vid den fjärde våningen. Det finns inte ens någon knapp. Men av någon anledning, ibland när någon åkte i den hissen, stannade den ändå där och dörrarna öppnades. Och vissa, som till exempel jag, fick se en gestalt vandra runt ensam i mörkret.

Användaren Rwbingham, som svar på frågan “Reddit, what is the creepiest ‘true’ story some one has ever told you?”, den 28 juli 2012.

En gång runt Halloween satt jag och mina kompisar och berättade skräckhistorier. Min kompis sade att hon skulle berätta en grej om sina föräldrars första dejt. Hon gillade inte att berätta den historien, sade hon, eftersom den faktiskt var sann, men vi uppmuntrade henne och hon gav till slut med sig. Vi kan hoppa över inledningen, och nöja oss med att säga att hennes föräldrar hade haft en trevlig men något tafatt första träff, och att de hade haft lite svårt att tacka för sig och avsluta. Hennes blivande pappa föreslog att de skulle ta en nattlig biltur upp till klipporna runt Provo Canyon, som han visst var bekant med efter att ha klättrat en del i bergen där. Det unga paret satte sig alltså i sina bilar, kör upp i bergen och kliver av vid en parkeringsplats. Sedan vandrar de en stund under den fantastiska stjärnhimlen, i fullmånens ljus.

Killen, alltså min kompis pappa, började vid en punkt känna sig lite illa till mods: stigen de gick på ledde in mellan några stora träd och skulle alltså vara mörklagd, och dessutom höll det på att bli ganska sent. Han avfärdar känslan och de promenerar vidare. När de pratade om detta i efterhand hade tjejen, alltså min kompis mamma, sagt att hon också fick någonting konstigt i maggropen just då. Iallafall går de vidare, och några minuter senare slår det killen igen att någonting kändes fel. Han gick vidare, vid sidan av stigen några meter in bland träden, och kände plötsligt något mjukt under skon. Det var för mörkt för att se någonting, men känslan slog nu till med full kraft. Istället för att undersöka vad det var killen gått in i sade de till varandra att det var dags att återvända, och stack halvt joggande därifrån.

Flera år senare, när de varit gifta ett bra tag, tittade de på en intervju med den kända seriemördaren Ted Bundy. Han hade fått frågan om när han känt att det varit som närmast att han blev påkommen och tagen, och berättade om en natt då han hade mördat en kvinna uppe på Provo Canyon. Han hade precis dödat henne, när han hörde några människor komma upp på berget. Han gömde sig bakom ett träd, och höll sig gömd där när han såg en kille komma gående, gå rätt fram till kroppen och sedan, av någon anledning, vända om och gå därifrån.

Användaren Tragedyx, som svar på frågan “Creepypasta are great, but does anyone have any good true creepy stories?” den 28 september 2014.

När jag var runt 19 år gammal var jag i det militära, och förlades till Iran. Vi jobbade med bomber, och det kändes den där perioden som att det var osäkert om jag skulle komma hem igen i ett enda stycke. Halvvägs genom min insats fick jag information av Röda korset att min pappa var dödssjuk. En vecka senare var jag på ett flygplan, på väg hem till USA igen.

Jag var van vid att pappa var sjuk. Han var dock en seg jävel, och jag hade aldrig riktigt förstått att jag faktiskt skulle komma att förlora honom. Min mamma gick bort när jag var sju år gammal, och kort dessförinnan kollapsade pappas lungor. Han hade redan överlevt cancer en gång vid det laget, fick syrgas och satt i rullstol, och tog en handfull tabletter ett par gånger om dagen. Han gick upp i vikt och fick diabetes. Ändå trodde jag inte han skulle dö – han var för stark, för central för mig för att han skulle kunna, eller få, dö.

Jag kom hem, åkte direkt till sjukhuset, och träffade honom. Han försäkrade mig att han mådde fint, och att de överreagerade på sjukhuset. Jag besökte honom varje dag under min tid hemma, och varje dag sade han att han skulle vara i tipptoppskick vid det laget då jag kom hem igen för gott. Det slutar med att jag åkte tillbaka till Irak. Jag ringde honom på sjukhuset så fort jag hade några minuter över, och vi var i närheten av ett telefoncenter. Han blev utskriven, eller åkte snarare helt enkelt hem från sjukhuset, eftersom han sade att han inte ville dö där. Sedan blev han sämre igen, och åkte in ännu en gång. Familjen hälsade på hela tiden, men jag tror vi alla förstod att han inte skulle klara sig den här gången.

En dag, när jag kommer hem till basen efter att ha varit ute på uppdrag, ringer det i telefonen. Det är från ett okänt nummer, så jag svarar inte utan det går till telefonsvararen. När meddelandet spelas in på telefonen hör jag en hes, sliten röst mumla: “ring sjukhuset.” Det är pappa. Jag sliter upp luren, men det är för sent: han har redan lagt på. Jag ringer sjukhuset. De säger att han legat i respirator i några timmar, och att han precis börjat få hjärtstopp. Han svarar inte på behandlingen, och det är dags att komma och säga adjö. Jag säger att han precis ringde mig, och de säger att det inte är möjligt. Han har varit medvetslös och blivit omhändertagen i timmar.

Jag lade på, desperat och ensam i Irak, och trycker på telefonsvararen igen. Och igen. Och igen. Det var sista gången jag hörde pappas röst. Jag är en skeptiker. Jag tror inte på spöken eller övernaturligheter, men det där kan jag inte förklara. Och jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det.

Användaren Misstatements, som svar på frågan “What is the creepiest, most unexplained thing you have ever experienced?”, den 3 januari 2017.

En av mina patienter dog nyligen. Hon var dödssjuk, men det kom ändå oväntat: hon hade klarat sig ganska bra tills dess. Hon var på väg att bli förflyttad till ett vårdhem för vård i livets slutskede, efter att ha kämpat med sin cancer ganska länge. Hon skulle lämna sjukhuset tidigt morgonen därpå, och hennes make hade planerat att möta upp henne där – allt var i sin ordning. Hon verkade vara på gott humör och förmögen att se klarsynt på situationen. Hon tog sina mediciner, och sedan skulle hon titta på nyheterna och ta en tupplur.

En timme senare gick jag för att titta till henne. Hon halvsatt i sängen med slutna ögon, och tyst kollade jag hennes dropp, såg till att hon hade allt hon kunde behöva inom räckhåll och ställde hennes nattduksbord till rätta. Det var först sedan jag märkte att hon var borta. Hon såg ut som att hon sov, men hade ingen puls och andades inte. Oftast när människor dör faller deras hakor ner och det är lätt att se att livet lämnat dem. Men hon såg precis ut som hon bara tog en tupplur. Jag var tvungen att ringa dit en kollega, som bekräftade. Jag hade trott hon skulle vakna när som helst, men hon var död.

Jag försökte få tag i hennes make men hans telefon var avstängd, så jag satte igång med pappersarbetet istället, och avbröt det då och då med att titta till de andra patienterna. Ett par minuter senare gick jag förbi centraldisken, och fick då frågan från några kollegor var jag hade varit. Jag berättade att jag hade delat ut mediciner nere i den andra korridoren, och fick några konstiga blickar. Men sjuksköterskor ger inte sällan sådana till varandra, så jag lät det vara och arbetade vidare.

När jag stod i ett rum och pratade med en patient om hennes behandling kom chefsjuksköterskan och bad mig följa med. Jag antog att det var den döda kvinnans make som hade ringt tillbaka, men så var det inte. Tydligen hade det, medan jag arbetade med annat den kvällen, kommit en rad telefonsamtal till centraldisken från den döda kvinnans rum. Samtal efter samtal, men när de svarat hade ingen hörts i andra ändan – bara andetag.

Det måste vara ett skämt, tänkte jag. Men medan jag stod där ringde telefonen, och jag såg på nummerpresentatören att det kom från kvinnans rum. Jag gick in till henne och såg telefonen på nattduksbordet. Teven var avstängd, och det såg fortfarande ut som att hon sov. I badrummet var det också tomt. “Jag lämnar dörren på glänt”, sade jag tyst för mig själv när jag lämnade hennes sovrum.

Det kom inga mer telefonsamtal den natten, men under timmen som följde kom det rörelselarm från tomma rum och rum där patienter ligger som inte kan röra på sig, en maskin slocknar oväntat, och en dement patient börjar klaga över att främmande folk kommer in till henne. Beskrivningen hon ger passar mer eller mindre in på den döda kvinnan.

Till slut kom maken till den döda kvinnan. Han hade anat varför jag hade ringt. Han tillbringade några minuter inne i rummet med henne, och sedan kom han ut och sökte upp mig. “Hon sade imorse att hon aldrig någonsin ville hamna på ett hem, oavsett hur kort tid”, sade han. Jag antar att hon verkligen menade vad hon sade.

Användaren Orange_kid, från samma tråd.

Jag har en historia om när jag var husvakt.

Två månader efter att min bror och hans fru flyttat in i en villa skulle de resa iväg en stund, och behövde någon som kunde mata deras katter. Deras hus och och mitt kontor ligger ganska när varandra, men en bra bit från där jag bor. Brorsan frågade om jag ville bo i deras gästrum i några dagar, så jag slapp åka den långa sträckan mellan jobbet, dem och mig. Jag ställde såklart upp, och fick nycklarna och lite instruktioner. Jag skulle bo där tre nätter, måndag till torsdag, och hade en lugn måndagkväll. Fram till ungefär vid midnatt. Jag hade legat på soffan och tittat på teve med en av katterna i famnen, och börjat dåsa lite. När jag vaknade befann jag mig stående, i kolmörker. Jag snodde runt, chockad och förvirrad, och fick så smått panik. Jag vevade med armarna i mörkret och kände ingenting, och var helt borta tills jag såg en strimma blått ljus ovanifrån. Jag närmade mig ljuset, och förstod till slut att jag befann mig i källaren. Ljuset kom från dörrspringan, bakom vilken månljuset kom in genom köksfönstren.

Jag rusade uppför trapporna, tände lamporna i köket och slog igen källardörren bakom mig. Jag hade hjärtat i halsgropen och svettades, men kom när jag lugnat mig till slutsatsen att jag måste ha gått i sömnen. Hela vägen ner för källartrappan, efter att ha öppnat källardörren (som jag visste hade varit stängd).

Ett par saker man måste veta här är att källaren, för det första, var den sämsta delen av huset. Villan i sig var väldigt fin, bättre än vad min bror och hans fru trodde de skulle ha råd med. Men källaren var ofullständig, inte ens färdigbyggd, och någonting de hade skjutit upp tills de hade tid att renovera den. Just då fanns det bara lite flyttlådor och en tvättmaskin och torktumlare där nere. Jag hade aldrig någon anledning att gå ner i källaren, och hade till och med mer eller mindre glömt bort att den fanns.

Den andra saken man ska veta är att sömngång är någonting jag och min bror fick med familjen. Det är nästan ett internskämt för oss: brorsan pratade hela tiden i sömnen, och gick då och då en bit också, vilket alltid skrämde vettet ur mig. Det är något med tanken på att man kan göra saker medan man sover som fick och fortfarande får det att krypa i skinnet på mig. Brorsan vet detta om mig, och brukar reta mig för det, så i vår familj är denna min lilla fobi ganska välkänd. Men själv hade jag aldrig någonsin, inte förrän den natten, gått i sömnen. Bilden jag har i huvudet är av mig själv som reser på mig ur soffan, går till köket, öppnar källardörren, och snubblar ner för trappan ner i det fullständiga mörkret. Det är fruktansvärt skrämmande, tycker jag.

Hur som helst såg jag att teven fortfarande stod på i vardagsrummet, och att det gick en komedi på teve, så jag såg den andra hälften av den för att komma på andra tankar och kanske skratta lite åt hur jag skulle berätta sömngångshistorien för min brorsa sedan. Sedan gick jag och lade mig i gästrummet, och sov i stillhet den natten såvitt jag vet. Det var första natten.

Morgonen därpå, i dagsljuset, kändes inte upplevelsen lika läskig längre. Jag SMS:ade brorsan om det och skämtade lite, och kunde flina åt mig själv. Men när jag gick ner till min bil i kontorets garage blev jag plötsligt, från ingenstans, illa till mods igen vid tanken på att sova ensam i det där huset och kanske gå i sömnen igen. Så på vägen dit stannade jag på en hobbyaffär och köpte dörrstoppar. Väl i villan klämde jag fast en av dem i källardörren, och sparkade in den så långt jag kunde. Sedan kände jag på dörren och den gick inte att rubba. Perfekt.

Senare den kvällen gick jag upp och lade mig. När vaknade trodde jag först att jag drömde. Jag stod i mörkret igen, men förstod på en gång var jag var. Jag kände igen lukten. Cementgolvet under mina fötter var kallt och skrovligt, precis som förra gången. Jag såg mig om efter ljuset från källardörren, men det tog en stund att hitta det eftersom det var längre bort. Natten dessförinnan hade jag bara hunnit till källartrappans fot, den här gången stod jag några meter bort från den. Jag rusade upp, och tände kökslamporna. På golvet såg jag dörrstoppen ligga slängd någon meter från dörren, som om någon kastat den där. Jag hade varit mer upptagen med att fundera över den, om jag inte omedelbart började föreställa mig hur jag hade gått i sömnen igen. Ut ur sovrummet, nerför trapporna, och sedan stått och ryckt i källardörren. Till slut böjt mig ner och dragit ut dörrstoppen, och sedan långsamt försänkt mig ner i källarens mörker.

Jag bestämde mig för att tända lamporna i källaren och hålla dem tända. Jag öppnade källardörren igen, och slog på lampknappen vid trappan. Den tände bara en glödlampa över trappan, men jag såg att nere i källaren fanns det en strömbrytare också. Den tände antagligen upp hela källaren, som källartrappan delade av i en större, öppen yta till vänster och den lite mindre delen med tvättmaskinen till höger.

Jag gick försiktigt, aningen motvilligt ner för källartrappan och satte på ljuset. Det var då jag såg någonting min bror inte hade nämnt när han visade mig huset. Kanske fyra-fem meter in till vänster i det öppna, större rummet fanns det en dörr in till något som såg ut som en liten garderob. Den var stängd men saknade dörrhandtag, så det såg ut som att den inte var låst. När jag tittade på den dörren insåg jag något som sände ner ilningar genom min ryggrad: det var som att jag, varje natt, gick mot den där garderobsdörren, och kom närmare och närmare innan jag vaknade upp varje gång. Så snart jag fick den insikten rusade jag uppför källartrappan igen, lämnade lamporna tända och slog igen dörren efter mig. Jag gick till sovrummet igen men det tog ett bra tag för mig att somna den gången. Det var den andra natten.

Nästa morgon, onsdagen, vaknade jag och hade försovit mig. Jag stressade upp och ut ur huset, och tänkte inte alls på källaren. Väl på jobbet kom dock tankarna om natten tillbaka, och jag SMS:ade till slut brorsan och frågade om den där garderoben i källaren. Han svarade: “Vadå, har du varit i källaren?”

Jag insåg att jag aldrig nämnde den delen för honom när jag berättade om min sömngång, att det var i källaren jag vaknade. Så jag SMS:ade tillbaka att ja, det var i källaren jag hade vaknat upp, två nätter i rad nu. Det tog en stund, sedan svarade han med ett SMS i novellängd. Han skrev att källaren var läskig, att jag inte skulle gå ner dit, och att de hade försökt ha kattlådorna där nere men att katterna vägrat gå ner och därför kissat i huset. Han nämnde att han gör vad som helst av hushållsarbetet, så länge det inte är tvätten, så han ska slippa gå ner dit. Allt detta i ett SMS som förvånar mig, eftersom brorsan aldrig har varit någon vidare vidskeplig kille. Det som slog mig var också att han inte svarade på min fråga om garderobsdörren, men han verkade uppstressad så jag lät det vara för tillfället.

Efter jobbet den dagen fick jag samma känsla av ångest när jag var på väg till bilen. Jag ville inte sova där igen, och bestämde mig för att jag faktiskt inte var tvungen att göra det heller. Allt som krävs är ju att mata katterna, sedan kunde jag sticka hem. Om jag tog en sväng förbi hans hus morgonen därpå, då katterna också måste ha mat, så hade jag gjort det jag skulle. Den kvällen, när jag gick och lade mig hemma i min lägenhet, tänkte jag på allt jag skulle behöva göra för att gå till källaren i sömnen igen: hitta min parkerade bil, sömnköra till brorsans hus och såvidare. Det blir lyckligtvis ingenting av det: jag sover lugnt natten igenom. Det var tredje natten.

På torsdag morgon åkte jag förbi brorsans hus som planerat. Jag skulle precis sticka när jag kom på att lamporna i källaren var tända. I det friska morgonljuset var det inte alls skrämmande att gå ner dit. Det kändes lugnt och tryggt. När jag gick ner fångades min blick ännu en gång av den där dörren utan dörrhandtag, och inte heller den skrämde mig längre. Så jag tänkte att jag väl kan kolla in den.

Jag gick fram, fortfarande i samma lugna sinnestillstånd, tills jag sträckte fram handen för att ta tag i hålet där dörrhandtaget förut hade suttit och öppna dörren. När jag gjorde det, och jag menar i samma sekund, kände jag känslan av elektricitet i luften. Som innan en storm. Jag såg för mitt inre öga en hand komma fram ur hålet och ta tag i min handled. Det var som att gå från noll till hundra på en sekund, från trygghet och stillsamhet till en fruktansvärd känsla av att någonting hemskt skulle hända om jag öppnade den dörren. Det är svårt att beskriva med annat än känslan av elektriciteten i luften innan en storm, och det slutade med att jag ännu en gång flydde källaren hals över huvud.

En månad senare träffade jag brorsan över ett par öl. Vi började skoja om sömngång efter en stund, och jag nämnde att han aldrig berättade vad det var innanför den där läskiga dörren i källaren. Då sade han att jag inte ville veta. Först sade han det skämtsamt, sedan allt mer på allvar. När han till slut berättade trodde jag honom inte. Jag hade svårt att förstå vad han menade.

Så här förklarade han det hela. Villans förra, och första, ägare hade haft en tonårig dotter som använt källaren som sitt sovrum. Den där dörren hade gått till hennes garderob, där hon en natt hade lagt sig i fosterställning, tagit en handfull piller och begått självmord. Familjen försökte bygga om källaren efter det, men när de hade rivit ner den till hälften hade de insett att de inte ville bo kvar där och flyttat. Det var därför källaren var halvfärdig, och därför huset sålts så billigt. Försäljaren hade varit tvungen att berätta att någon begått självmord där. Brorsan sade att jag kunde kolla upp priset på andra, jämförbara villor i området om jag ville dubbelkolla hans story.

Han och hans fru anser sig vara rationella människor och såg det hela bara som ett kap, men han kände sig ändå obekväm med att berätta historien. Hans fru hade inga problem med källaren, men själv hatade han den. Han bad mig om ursäkt för att han inte hade berättat detta innan jag sov över där, men sade att han aldrig trott att jag skulle gå ner dit.

Min bror har drivit med mig en miljon gånger i våra liv, men han sade en sak som övertygade mig om att han var allvarlig. “Okej”, sade jag, “det som får mig att faktiskt tro dig är att den sista morgonen då jag var där så gick jag fram till garderobsdörren”. Jag såg min brorsas ansiktsuttryck få något spänt över sig, och jag fortsatte. “När jag skulle öppna den kändes luften plötsligt”, sade jag, och i samma ögonblick, i mun på varandra, sade vi sedan: “elektrisk.” Precis samtidigt. Jag såg hans min och insåg att han talade sanning.

Jag har aldrig varit nere i den källaren igen, och aldrig mer gått i sömnen heller.

Signaturmelodi

Så slutade den sista berättelsen från AskReddit, uppläst av Ludvig Josephson, för dagens avsnitt. Därmed slutar veckans avsnitt av Creepypodden, men om det är någonting ni insett är det kanske att det är värt att ställa frågor… åtminstone om man är beredd på att bli livrädd när man väl får svar.

Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.