metformin without a prescription https://canadianpharmrx.com

Avsnitt 68: Att återvända

Av någon anledning kan vi aldrig låta bli. Vi måste tillbaka – till våra barndomshem, till brottsplatsen, till där historien började. Vi är som en sorts ålar, som vid en viss punkt helt enkelt vänder om. Vi måste tillbaka för att kunna gå vidare. Tyvärr är det inte alla som kan gå vidare efter att en gång ha återvänt. De vänder om – och blir kvar.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och i dag ska vi höra två berättelser om just detta: att återvända.

Den första finns publicerad på nätet i form av en berättelse man klickar sig fram i, och där har den lockat läsare ända sedan 2013. Vill du läsa den i sin orginalform finns länken på vår sida på Sverigesradio.se, men historiens författare – Michael Lutz – har låtit oss berätta hans historia även här. Och hans historia handlar om hans pappas långa, långa ben.

Jag växte upp söder om en industristad i mellanvästra USA, i ett hus som var så gammalt att källargolvet bestod av trampad jord. När pappa började gräva där var jag fortfarande så liten att jag inte ifrågasatte mina föräldrars beteende när det drog åt det konstigare hållet – men jag förstod att det var någonting andras pappor inte gjorde.

Jag har egentligen bara ett enda klart minne från tiden då man fortfarande kunde kalla vår familj normal. Jag sitter vid foten av källartrappan i trä, och framför mig, i källarens dova ljus, står pappa i det redan midjedjupa hålet. Han hade inte tagit av sig sin arbetsoverall från fabriken, och hans hud som redan var smutsig och härdad från de långa passen bland maskinerna var nu också täckt av ett lager damm.

Jag betraktade pappa med all den glädje och beundran som små barn har för sina föräldrar, innan de växer upp och förstår att de aldrig varit oövervinnliga. Från övervåningen ropade mamma att middagen var färdig.

Pappa tog ett sista spadtag, hällde jorden över kanten och svingade, i en enda imponerande hävning, sig upp ur hålet. Han satte foten mot kanten och kom upp i hela sin längd, och gick rätt förbi mig och upp för trappan.

Han hade alltid varit lång och slank, åtminstone att döma av mina minnen och de gamla bilderna av honom, och än idag kan jag se honom framför mig: hur han kom upp ur hålet han skulle tillbringa flera år med att gräva, och hur han, tronande på sina långa, långa ben, gick förbi ovanför mig.

Utöver honom bestod min familj av min mamma, min yngre bror, och så mig.

Det var mycket med mamma jag aldrig förstod. Hon berättade långt senare att hon ursprungligen dragits till min pappa eftersom han stack ut. Kort efter att han kom till staden där mamma bodde skaffade han sig ett jobb på samma fabrik som hon. Han var händig och praktiskt lagd, men läste också ständigt och brett – om allt från reparationsarbeten till filosofi. Han menade att det var hans egna föräldrar som givit honom den vanan.

Detta var det enda pappa berättade om sin egen uppväxt. Frågade man honom om den bytte han antingen ämne eller reste sig upp och lämnade rummet. Mamma sade en gång att han kanske hade flytt hemifrån. Men vad han än hade för skäl att glömma sin gamla familj så väntade han inte länge med att skaffa sig en ny. Jag föddes bara några månader efter att mina föräldrar gift sig.

Inom bara några år hade pappa kommit upp i tillräckligt hög lånenivå för att mamma skulle kunna stanna hemma och se efter mig och, strax därpå, min lillebror.

En kväll, när min bror kanske var ett år gammal, kom pappa hem med från jobbet och tog fram en nyinköpt spade från pickupens baklucka. Han försvann ner i källaren och började omedelbart gräva. När mamma frågade varför svarade han att han ville byta ut jordgolvet mot ett av cement, och verkade inställd på att börja renovera huset.

Som barn tyckte jag alltid mina föräldrars handlingar och planer var mer eller mindre outgrundliga, och om mamma förstod att han ljög från första början vet jag inte.

Jag vet inte heller vad som hände när pappa sade att de måste diskutera saken och hämtade ner mamma i källaren, för efter att källardörren stängdes lämnades jag och min lillebror i ovisshet, ensamma i huset. Min bror grät sig till sömns den natten medan jag själv låg i sängen och tryckte en kudde över huvudet.

Morgonen därpå väckte mamma oss utan ett ord, gjorde frukost under tystnad, och låste sedan in sig i sovrummet. När pappa kom hem återupptog han grävandet utan att kommentera det.

Det var sista gången de sov i samma rum. Pappa började sova i källaren, vilket i efterhand kan ses som det första tecknet på hans pågående förändring. Den var långsam men tydlig. Han blev smalare och blekare, och efter att fabriken stängt hände det att han tillbringade hela dagarna där nere. Det tog inte lång tid för hans hud att gå från mörkbrun och härdad till vit som kalk.

Kanske var det det, hans förändrade hudfärg, eller att han såg mer och mer utmärglad ut, som också fick honom att framstå som längre – som om han växte allt mer ju mer engagerad i projektet i källaren han blev.

Samtidigt satte mamma min lillebror i förskolan, och mig själv på en fritidsklubb. I vad som verkade som en medveten kontrast till pappa tycktes hon bli allt mindre och mörkare.

Min lillebror var mer känslomässig än jag. När pappa började gräva tycktes det för honom som en vanlig del av livet, varken mer eller mindre. För mig var det tydligt att någonting i våra relationer hade gått sönder – jag tyckte den skarpa spänningen i luften då mamma lagade mat åt oss på kvällarna och sedan drog sig tillbaka till sitt sovrum skrek det i ansiktet på oss.

Jag tyckte naturligtvis det var uppenbart i och med att vår pappa, efter att ha förlorat jobbet, tillbringade hela dagarna i källaren med avbrott eller pauser enbart om han skulle gå på toaletten eller äta någonting. (För att inte tala om hans fysiska förändringar.)

Och jag tyckte det speglades tydligt hur dysfunktionell vår familj hade blivit i mina egna handlingar och känslor: den tunga ångest jag kände hela tiden inför risken att mina eller min lillebrors vänner skulle märka något – om jag själv kände så här, vad skulle då en utomstående tycka – eller att vår familj skulle splittras.

Eftersom min bror var för liten för att tycka att det var konstigt hade han inte heller några problem med att bjuda hem vänner, och han tog till och med ner dem i källaren för att visa vad han tagit efter sin pappa med att kalla det: “renoveringen”. Ingen av hans vänner som fått komma ner till källaren bad någonsin att få se den igen. Några av dem slutade, till min lättnad och min lillebrors besvikelse, till och med hälsa på hemma hos oss.

Ett enda tillfälle kommer jag ihåg, då en av min lillebrors kompisar ställde till med en scen efter att ha sett källaren. Jag tror han kom från en troende familj, vilket kan ha varit en orsak, men det kan också bara vara mina egna fördomar som talar. Hur som helst tycktes han dela min ryggmärgskänsla av obehag inför källaren, även om han hade en annan livsåskådning än jag. Han hade visst försökt förklara för min lillebror att pappas projekt var onaturligt, fel.

Jag satt i vardagsrummet, men när jag hörde gråt från hallen fruktade jag det värsta och gick ut dit. Där stod de två pojkarna med dörren ner till källaren på glänt. Min lillebror såg upp på mig när jag kom, handfallen och förvirrad inför sin panikslagna vän.

Kompisen tittade på mig och viskade, med röda kinder, “Ni kommer hamna i helvetet.”

“Det är dit han gräver sig, förstår ni inte det”, fortsatte han till min lillebror. “Han gräver sig ner till helvetet och han tänker ta med sig er dit.”

Efter den dagen tog min lillebror med sig allt färre vänner hem, och jag tror inte han visade “renoveringen” för någon av dem någonsin igen.

“Ska vi verkligen hamna i helvetet?”, frågade han mig en natt då han haft mardrömmar och därför kommit in och lagt sig hos mig.

Jag svarade att jag inte visste.

“Men är det dit pappa gräver sig?”, frågade han.

Jag svarade att helvetet inte fanns, åtminstone inte där.

“Varför gräver pappa då?”

I början, när jag fortfarande brukade sitta i källartrappan och se på när han arbetade, hade pappa försett mig med en mängd olika förklaringar till varför han grävde. Han letade ena dagen efter dinosaurieben, och andra dagen grävde han en ny källarvåning för att ha ett gästrum och hobbyrum där. Han sade att han letade skatter, att han hoppades hitta en oljekälla och att han trodde det fanns en varmvattenkälla under huset.

Alla dessa undanflykter hade naturligtvis tappat sin mening vid den här tidpunkten, men när min lillebrors troende kompis hade frågat pappa varför han grävde hade han svarat något helt nytt.

“Det här är inte den verkliga världen”, hade han sagt.

“Det vi tror är den verkliga världen är bara ett lager jord runt universums verkliga mittpunkt.”

“Och vad är egentligen jord? Dödvikt! Tom massa. Resterna av de som kom före oss, som håller ner och kväver skapelsen med dess tyngd.”

“En gång i tiden var människan en jätte som vandrade på en liten jord, men nu har jorden blivit fet och hatisk tack vare våra rester, medan vi blivit små och förtryckta.”

“Jag tänker börja här, med att skrapa bort vårt sediment, förjaga vår koagulerade avföring, och återställa vår ursprungliga storhet.”

Det var ungefär så han började säga, pappa, i lite olika ordval och variationer över åren, och det var så han sade till min lillebrors troende och nu livrädda vän. Det var den sortens prat som kunde göra en liten pojke livrädd, oavsett om han trodde på Gud eller inte.

Men utöver att skrämma oss gjorde svaren oss inte klokare, och särskilt inte när vi låg och skulle försöka sova tillsammans med bilder av helvetet i källaren inför våra inre ögon. Jag hade inget bättre att säga min lillebror än det jag redan hade sagt, och jag lät frågan dö ut i tystnaden.

Pappa grävde i den där källaren i åtminstone ett årtionde, och när jag hade börjat gymnasiet syntes han inte ens längre till vid middagarna. Kort därefter ansökte mamma om skilsmässa.

Han var då så uppslukad av arbetet i källaren, det som mer och mer liknade hans livsverk, att han knappt brydde sig om vad som hände med oss. Om han någon gång velat ha kvar oss, hans söner, i sin närhet, så hade den viljan uppenbarligen försvunnit tillsammans med väldigt mycket annat i botten av hålet han grävde.

Mammas självständighet lyfte en tyngd från hennes axlar. Hon verkade nästan växa, åtminstone räta på sig. Hon pratade och skrattade mer. Hon hade vänner och älskare.

Vi träffade inte pappa mer efter skilsmässan. Inte ens dagen då vi flyttade ut ur huset de hade köpt tillsammans kom han upp ur källaren, och frågan är om hans ens hade kunnat, så lång som han hade blivit.

Inte förrän många år senare föreslog min bror att vi skulle återvända till pappas hus och hälsa på.

Kanske var det den natten då vi pratat om helvetet som stannat kvar i min lillebrors huvud, och som fick honom att vilja träffa pappa igen. Och jag hade ju själv anledningar att återvända – frågetecken som aldrig rätats ut.

Ett eller ett par år innan mamma och pappa skilde sig var jag nere i källaren för sista gången.

Min lillebror var ute med sina vänner, eftersom han vid det laget till slut insett att vårt hus inte var en plats dit man tog främmande, och mamma satt inlåst i hennes sovrum och hade av allt att döma gått och lagt sig. Pappa var naturligtvis nere i källaren och arbetade, och jag satt själv framför teven och gjorde läxorna.

Det knackade på ytterdörren.

Mannen på tröskeln var kort och tjock, men välklädd i kostym och fin kappa. På nästippen vilade ett par mycket små glasögon, och de fick hans redan runda och stora ansikte att verka ännu tjockare.

“Hallå där, lille vän”, sade han till mig. “Är din far hemma?”

“Vem är du?”, frågade jag.

Mannen puttade sin gammeldags hatt tillbaka ett par centimeter och log. “Ja, hur skulle du kunna veta det?”, sade han och fortsatte: “Jag är din farbror.”

Jag lämnade mannen på tröskeln, låste dörren bakom mig, och gick upp för att fråga mamma. Hon svarade inte när jag knackade på dörren. Mitt enda val var att gå ner i källaren och fråga pappa.

Han svarade inte när jag öppnade källardörren och ropade på honom, men jag hörde svagt ljudet av hur han grävde där nere. Jag vände mig om och såg mot ytterdörren, och skymtade genom fönsterglaset formen av mannen som hävdade att han var min farbror. Sedan gick jag ner för trappan.

Det enda ljuset där nere kom från en naken glödlampa som hängde i taket.

Pappa hade lärt sig leva i dunklet, men för mig gjorde bristen på ljus att labyrinten som avtecknade sig i jorden under mig tycktes som ett förvirrande och motsägelsefullt mönster av fuktiga, svarta jordväggar och mörkare skuggor emellan dem.

Pappa hade först försökt gräva sig rakt ner, men allt eftersom åren gick hade han uppenbarligen ändrat planen och börjat gräva sig snett i gångar nedåt från mitten av källaren och nått ett djup på runt tre meter. Därifrån hade han sedan börjat gröpa ur källaren genom att gräva sig genom jorden i en lång gång, som slingrade sig framåt som en orm, allt djupare ner under marknivån.

Jag stod vid källartrappans fot, på det sista trappsteget och det som jag såg som vårt hus sista utpost innan pappas projekt tog vid. Vid mina fötter låg en hög böcker, gamla och utnötta, och vid sidan av dem något som liknade en gammal smutsig skallra. Här och där låg också stenar som tycktes ha utformats till verktyg.

Jag lutade mig fram och ropade på pappa.

Jag fick inget svar, men hörde nu svagt men tydligare hur han grävde sig fram där nere. Jag ropade igen, och fortsatte den här gången med att ropa att det var någon som ville träffa honom. “Han säger att han är min farbror”, ropade jag.

Jag rätade på ryggen och inväntade ett svar, och då tystnade ljudet av spadtag.

Pappa dök upp en minut senare, kom fram ur labyrinten av gångar i jorden, med kläder som på hans bleka men dammiga hud såg ut som trasor. Hela han var täckt av jord, och särskilt mörkbruna var – märkte jag – hans mungipor.

“Din farbror”, muttrade pappa, mer som ett påstående än som en fråga.

Jag nickade.

“Säg åt honom att komma ner”, beordrade han mig.

Den rundlagda främlingen – min filmjölksdoftande farbror – tycktes bli upprymd när han fick komma in. Jag visade honom nerför källartrappan, och hans rörelser blev allt mer eggade när han gick ner och ställdes inför min pappa i hans fulla längd. Jag minns honom som en bra bit över två meter lång, då. Jag förstod att jag gjorde bäst i att inte stanna kvar där nere, och medan jag kilade upp för trappan igen hörde jag bakom mig hur besökaren sade åt min pappa att han tycktes ha “skaffat sig en riktigt fin tillvaro.”

Jag såg aldrig mannen som påstod sig vara min farbror igen, varken den dagen eller någon annan gång efter skilsmässan.

Detta är mitt sista tydliga minne av pappa, och det minnet som dök upp när min bror föreslog att vi skulle åka hem till honom och hälsa på. Det verkade som att han ville få sinnesro genom att se hur pappa mådde, eller om han alls levde, efter att vi inte hört av honom på så länge. Jag förstod och kunde till och med uppskatta tanken, även om jag visste att vi inte skulle få någonting ut av besöket. Och jag såg på min bror att han skulle åka själv, om jag inte följde med.

Vi bestämde en dag för resan, och utan att veta säkert bestämde vi oss för att pappa troligen var kvar i vårt barndomshem och att vi skulle träffas där en eftermiddag under veckan därpå.

Men vi måste på något sätt ha missförstått varandra. Jag var nämligen sen. Jag måste ha varit sen – alternativet är att min lillebror åkt dit för tidigt i smyg för att träffa pappa innan jag hann dit. Varför han skulle ha gjort det vill jag inte tänka på.

Staden hade blivit betydligt mindre industripräglad än den var när vi växte upp där, även om doften av fabriker fortfarande låg kvar i luften. Vårt gamla villaområde hade blivit än mer nergånget.

Husen stod längs vägen, till synes tomma och övergivna. Mellan gatstenarna sprang ogräs upp, och jag fick köra försiktigt över gatorna för att inte förstöra hjulen i någon av groparna. Trädgårdarna bakom trottoarerna tycktes övervuxna sedan åratal.

Det enda livstecknet var en bild, min lillebrors, parkerad utanför vårt gamla hem.

Bildörrarna var stängda och låsta och fönstren upprullade. Jag lade handflatan mot motorhuven och kände att den var sval, men kunde inte avgöra hur länge den hade stått där.

Framför mig låg huset.

Det såg ut som de andra husen, färglöst och nedslitet av elementen. Fönsterglasen var borta, förstörda och bortblåsta, och verandan tycktes ha kollapsat under tyngden av regnvattnet och var nu blott en pöl. På gångjärnen hängde ytterdörren snett och lealöst.

Jag gick försiktigt in genom ytterdörren och fann mig själv i vårt gamla vardagsrum. Golvet var täckt av skräp och från väggarna hängde de fuktskadade tapeterna. Teven var borta, men jag kunde se var den hade stått eftersom golvet var ljusare där. Soffan såg ut att ha möglat.

Korridoren mellan vardagsrummet och övriga huset låg i mörker, men jag såg att dörren till källaren stod vidöppen. Jag ropade på min lillebror och avvaktade ett ögonblick. Nere i källaren var det kolsvart. Elen måste ha stängts av för länge sedan.

På golvet framför källardörren låg en ficklampa. Den såg ut att vara ny. Jag tog upp den, tände den, och pekade den ner för trapporna. Den lyste upp ända ner till källartrappens sista trappsteg. Jag ropade på min lillebror igen, och väntade.

Jag fick inget svar.

Om källartrappen var i samma skick som huset i övrigt, eller som den hade varit senaste gången jag såg den, och min lillebror hade gått ner utan ficklampa fanns det en betydande risk att han fallit och slagit sig. Han kanske låg där nere medvetslös. Jag var tvungen att se efter.

Med ficklampan framför mig gick jag ner i källaren. Trappan knarrade betänkligt under mig. När jag nådde trappans fot kunde jag konstatera att pappa hade hunnit jobba på ordentligt under åren.

Jag ropade på min lillebror igen. Den unkna doften av gammal jord fyllde min näsa. Var var han någonstans? Jag hade inga andra val än att gå ner i labyrinten.

Jag gick länge. Jag svängde av i flera korsningar, där pappa grävt sig igenom sin egen gång. Jag tycktes komma ner långt under marknivå, och allt eftersom jag tog mig fram ersattes tystnaden av ett monotont ljud jag kände allt för väl igen:

Spadtag.

Jag ropade på min bror gång på gång, men fick aldrig något svar. Bara min egen röst ekade mot jordväggarna, och ersattes av grävandet någonstans under mig. Det avbröts inte, även om jag skrek efter min bror. Som om den som grävde inte visste, eller inte brydde sig om, att jag var där. Jag följde ljudet av spadtagen.

Jag rörde mig i mörker, med min ficklampas svaga ljus som den enda vägvisaren. Gångarna vred och vände sig genom jorden, i ett avancerat system som såg ut att ha funnits där i århundraden. Hur länge hade jag varit där nere? Gick jag i cirklar? Hur skulle jag ens kunna avgöra det?

Jag gick och gick.

Du vet redan hur den här historien slutar.

Jag hittade aldrig min lillebror. När jag till slut kom fram till spadtagen, och såg vad som levde där, vad som hade funnits eller kanske snarare växt fram där under alla år, vände jag om och flydde. Jag har tungt vägande skuldkänslor, tvivla inte på det. Men skuldkänslorna övervägs av fasan som fyllde mig när jag hamnade ansikte mot ansikte med resultatet av pappas försök att återställa en ruttnande värld till sin forna storhet.

En gång i tiden sade jag åt min lillebror att det inte fanns något helvete. Jag hoppas fortfarande jag hade rätt. Men var han än är i dag, min bror, så undrar jag… Om han blivit lika lång som vår pappa.

Ni har hört “Min pappas långa, långa ben”, skriven av Michael Lutz och läst av mig, Jack Werner. Länken till originalversionen av historien finns på Sverigesradio.se.

Det här avsnittets andra historia är något utöver det vanliga. När människor frågar mig hur jag upptäckte och blev intresserad av creepypasta brukar jag nämna grottutforskaren Teds berättelse, som vi återberättade i avsnitt tio av Creepypodden. Och så var det – det var en sen kväll för mer än tio år sedan som jag upptäckte den gamla bloggen, och med stigande fascination läste om den mystiska grottan och vad den gömde. Det var grottutforskaren Teds berättelse som utgjorde det första steget på min väg till creepypastan.

Men det andra steget på den vägen, den historia jag upptäckte samma natt som jag läste grottutforskaren Ted, har jag än så länge inte pratat så mycket om. Jag har trott att den varit för svår att läsa in i poddform, att den varit uppbyggd för att läsas och inte höras. Men nyligen läste jag om historien, och förstod att det inte stämde. Den gick utmärkt att berätta här i podden. Historien heter Dionaeahuset, och handlar om några gamla barndomsvänner som inser att någonting fanns i ett hus där de växte upp, och att de måste tillbaka för att förstå vad. Historien är skriven av Eric Heisserer, läses upp av Ludvig Josephson, och det är ett nöje att – mer än tio år efter att jag för första gången läste den – få berätta den för er, mina lyssnare.

Blogginlägg, sjunde oktober 2004:

Till Jennifer och Marks vänner och familj:
Som utlovat kommer här kopior av de mejl och SMS jag fått från Mark den senaste månaden. För det mesta har jag bara kopierat och klistrat in dem rakt av.

Som ni kommer se i vår kommunikation bad han mig göra detta, för att ni förhoppningsvis då bättre skulle förstå varför han gjorde vad han gjorde.

Jag byggde denna sajt eftersom det var det lättaste sättet att delge er alla detta. Jag kommer inte skicka länken till denna sajt till någon annan utomstående, men jag tror det vore klokt om ni kunde tipsa alla ni tror skulle kunna vara till hjälp i efterforskningarna av vad som har hänt. Allt eftersom jag själv samlar på mig mer information kommer jag också uppdatera denna sajt.

Om ni vill prata med mig har Jennifer mitt nummer. Tack för ert tålamod, och än en gång: jag är hemskt, hemskt ledsen för allt det här.

Signerat, Eric.

Mejl från Mark Condry till Eric, tisdag den sjunde september 2004.
Ämnesrad: Vår gamla vän

Hej Eric,

Mark från Houston här, från gamla lördagsgänget. Känns väldigt avlägset nu, va? Jag hittade din mejladress på din hemsida, och läste mig till att du bor i Los Angeles nu, vilket låter härligt. Jag har för mig att jag en gång sade att jag trodde du skulle passa in där? Hela Kalifornien-grejen, liksom. Hänger du fortfarande ihop med Connie? Jag bor själv i Dallas nuförtiden, tillsammans med en som började jobba i samma byggnad som jag. Vi har varit tillsammans i snart två år.

Anledningen att jag skriver till dig så här från ingenstans är för att jag fick ett brev som innehöll ett tidningsurklipp. Du kanske också fick samma? Det handlar om Andrew. Han kallades Drew, kommer du ihåg honom? Travis brukade av någon anledning ta med honom. Stökigt hår, lite nördig. Jag hade glömt hans efternamn, men fick reda på det nu i tidningsartikeln och hela grejen är riktigt märklig – faktiskt rätt läskig.

Vet du vad som har hänt? Har du redan hört om det?

Hör av dig om du har tid att snacka. Vi kan ringas om du har tid. Jag ska se om jag kan få fatt i Travis eller Dave. Jag hittade dem inte när jag sökte lite snabbt efter dem, men de kanske bara inte har några hemsidor eller så. Om du har kontakt med dem kanske du kan snacka med dem?

Allt gott,
Mark

Mejl från Mark Condry till Eric, onsdag den åttonde september 2004
Ämnesrad: Re: Vår gamla vän

Eric,

Tack för att du svarade så snabbt! Förlåt för att jag lät kryptisk och konstig, men jag har varit lite osugen på att dra in folk i detta. Jag hade inte ens tänkt på Andrew sedan han slutade dyka upp på våra spelkvällar, och det är ju många år sedan nu. Senast var väl 1999, innan vi alla försvann iväg åt våra olika håll? Jag till Dallas, du västerut, etc. Så jag blev ju rätt chockad när jag fick det där brevet.

Jag trodde det kanske var du som skickade artikeln till mig, men jag ska skriva av den här så du kan läsa den. Den är i slutet av mejlet.

Jag känner igen mig i det du skriver om att du minns honom som osjälvständig, som någon som inte direkt hade någon egen åsikt utan mest köpte det som den mest högljudda av oss sade. Han var också sist med att fatta skämt, minns du det? Och fortsatte sedan skratta långt efter alla andra slutat.

Det är Andrew i ett nötskal, åtminstoen som jag minns honom. Ibland gick han mig på nerverna, men han verkade verkligen tycka om att vara en del av vårt gäng. Han kunde fråga mig om jag ville ge honom några spelmarker när vi lirade poker, eller låna tärningar ur min påse när vi spelade rollspel, sådant där. När vi körde Nintendo skulle han alltid vara på mitt lag. Jag hade inte haft några problem med det om han bara inte var så jävla dålig.

Du skriver att du inte hört av Travis eller Dave på åratal, då antar jag att du tappade kontakten med dem ungefär samtidigt som jag? Och alltså jag menade inte att det var du som hade brutit kontakten med oss, det gjorde jag verkligen inte, jag vet att man förlorar vänner när man flyttar isär. Ingen av oss gjorde någon ansträngning för att hålla kontakten. Jag hoppades bara du redan skulle ha hört om vad som hänt.

Jag har inte lyckats hitta något sätt att kontakta killarna på än, men de kanske vet mer än vi om saken. Andrew brukade väl lifta med Travis, eftersom de bodde åt samma håll, eller hur? Bodde inte Andrew med sin mamma? Typ i en lägenhet någonstans? För hans styvpappa var väl mäklaren som bodde där ute bortom motorvägen, eller minns jag fel där?

För om jag minns rätt var Andrew alltid livrädd för det där huset.

Iallafall, här är artikeln. Det fanns med en bild av honom i den, den såg ut att vara från hans körkort. Han hade fortfarande lika stökigt hår.

Utdrag från artikel, rubrik: “Sköt två på restaurang – begick självmord”

Lunchen för besökarna på Roadside Breakfast Café vid Interstate 84 utanför Boise, Idaho, fick ett abrupt slut när de tvingades fly ut på parkeringsplatsen igår eftermiddag, då en man började skjuta vilt omkring sig. Dramat slutade med att han tog två liv, innan han vände pistolen mot sig själv.

John och Lucy Madson, ett gift par, åt lunch när 26-årige Andrew Hughes kom in på restaurangen beväpnad med en pistol av märket Smith and Wesson 59, enligt polisen. Vittnen säger att Hughes muttrandee för sig själv gick mot rökrummet, men vände sig om och öppnade eld när han passerade det första bordet där det satt någon.

Alla tre kördes med ambulans till St. Alphonsus Regional Medical Center, där Hughes och John Madson senare dödförklarades. Lucy Madson, 37, opererades i timmar men överlevde inte natten. Polisen utreder skottlossningen som dråp, men ska nu undersöka hans arbetsplats och bakgrund. Än så länge är inget motiv känt.

Ja, så stod det i artikeln, åtminstone den del som jag fick. Resten var bortrivet. På andra sidan är det bara en reklam.

Jag tycker fan det här är obehagligt, Eric. Vad gjorde Andrew i Boise? Med en jävla pistol? Vi hängde ju med honom i över två år. Jag fattar inte.

Det är något annat med hela saken som stör mig också, men jag har inte räknat ut exakt vad än.

Allt gott,
Mark

Mejl från Mark Condry till Eric, torsdag den nionde september 2004
Ämnesrad: Andrew

Hallå,

Jag vet precis hur det känns. Jag har också tänkt på hur han brukade sitta bredvid oss, leende som en idiot, och hur han kastade tärningarna och flyttade runt sin höga hatt på bordet. Han älskade verkligen Monopol. Höll på med tungan mot tänderna när han räknade sina pengar. Jag tror inte ens han tänkte på att han gjorde det.

Det är omöjligt att få ihop den Andrew med en som skjuter ner folk på en restaurang.

Nej, det fanns ingen avsändaradress på kuvertet. Men det var poststämplat i Idaho, och inte i Kalifornien eller Texas. Och det här du skriver om att det skulle vara fejkat, jag hade gärna velat tro det, men det verkar inte så. Jag har funderat på om det skulle kunna vara ett practical joke eller någon sorts påhitt, som någon beställt ett specialgjort tidningsurklipp för, men jag har faktiskt kollat upp det lite mer. Jag sade det inte förut men jag ringde till det där sjukhuset, Saint Alphonsus, och frågade om de hade haft någon patient vid namn Andrew Hughes den senaste månaden. De hade inga papper på det, men när jag frågade om de skulle skrivit ner hans namn om han var död när han kom in kopplade de mig vidare till akutmottagningen där de hade ambulanspappren och information om sådant.

Där fanns han med. Han kom in den 28 augusti, död efter en skottskada i huvudet. Dödförklarad klockan kvart över tre på eftermiddagen.

Jag frågade om de visste något om var han bodde, eller om han hade några telefonnummer på sig, och det ville de inte säga utan hänvisade till polisen. Sjukhuset självt delar visst inte med sig av någon personlig information, iallafall inte om man inte har anhörigas medgivande. Jag har än så länge inte kontaktat polisen, men det är nästa steg.

Kul förresten att du och Connie fortfarande är ihop! Förlåt att jag tränger mig på med sådant här mitt i vardagen, jag visste inte bara vem annars jag skulle vända mig till.

Jag hör av mig om någonting mer dyker upp. Just nu är min hypotes att det var Andrews mamma som skickade mig urklippet. Kanske hade han trots allt koll på mig när jag flyttade till Dallas, och hade skrivit upp min adress någonstans. Jag finns med i telefonkatalogen. Det skulle förklara själva brevet.

Jag fortsätter leta.

Ta hand om dig,
Mark

Mejl från Mark Condry till Eric, fredag den tionde september 2004
Ämnesrad: Tankar och oro

Hej igen,

Jag vet att det är sent på natten (eller tidigt på morgonen) när jag skickar detta men jag kan inte riktigt få Andrew ur huvudet. Jag har till slut förstått vad det är som stör mig med hela historien, och behöver skriva av mig.

Kommer du ihåg veckorna innan Andrew slutade vara med på våra spelkvällar hos dig? Jag hade glömt det men kom på det nu. Han var borta i två veckor eftersom han skulle vakta hans styvfarsas hus. Hans mamma och den där snubben åkte ju på långsemester varje år, i typ tio dagar, och Andrew fick aldrig följa med. Han bodde då vanligtvis i hans mammas lägenhet, men det här året bad snubben honom hålla koll på ett hus han ägde. Det stod ute i en av de rika förorterna till Houston. Han hade ju ett gäng hus, han var någon sorts stjärnmäklare har jag för mig.

Han hade fått en hund av en av hans kunder, någon som flyttat iväg och inte ville ta med sig hunden. Jag tror det var en Australian Shepherd. Minns du någonting av det här? Andrew pratade om hunden helgen innan. Den hade visst problem med uppfostringen – gnällde, skällde, klöste på dörrarna och pissade på mattan. Ville aldrig vara inomhus utan skulle alltid ut. När det inte regnade fick den bo ute i en hundkoja i trädgåren. Andrew skulle alltså ta hand om denna hund och vattna lite blommor och klippa lite gräs och sådant.

Iallfall, Andrew ville verkligen inte vakta det där huset. Dave började nästan bråka med honom för det, och argumenterade för att det var perfekt – möjligheter att ha världens fester. Men Andrew sade bara att det var för kallt för att ha en fest där. För kallt. Det minns jag särskilt. Och så bönade och bad han oss att vi skulle komma dit och hänga med honom när han vaktade huset. Jag tror ingen någonsin följde med honom dit, eller hur? Åtminstone gjorde inte jag det.

Han missade två spellördagar på raken, och sedan plockade Travis upp honom som vanligt i hans mammas lägenhet.

Den kvällen som följde minns jag Andrew särskilt väl, och det gör säkert du också. Det var den konstigaste kvällen vi hade med honom och med gänget överlag.

Andrew klev in mitt uppe i en lång harang, som vi så småningom insåg var en reklam som han oavbrutet citerade. Travis ryckte på axlarna och sade att han hade hållit på så hela bilresan. Han härmade reklamer, program, filmscener, låtar… De första timmarna var som att vi hade en radio på i rummet. Sedan började han härma oss. Han bara apade efter någonting någon hade sagt. Kommer du ihåg detta? Säg att du gör det, för minnesbilderna är så starka för mig.

Och vad han sade när vi bad honom sluta. “Okej.” Andrew, slutade citera avsnitt av Law & Order. Snälla lägg ner med Fordreklamen. Håll käften och kasta tärningarna. “Okej.” Och så, någon minut senare, satte han igång med någonting nytt. Det var inte bara att han höll på med det där vansinnet, det var att han var beredd att ta det så långt. Hela dialogscener som han på något sätt lagt på minnet från något avsnitt av något teveprogram. Hela låttexter. Det gick från konstigt, till roligt, till obehagligt under den första timmen.

Jag tänker bara säga detta nu: jag tror någonting hände under de tio dagarna då hans mamma och styvfarsa var bortresta, och att det förändrade honom. Han var inte sig själv efter det där. Vi vet det, både du och jag. Vi pratade aldrig om det, åtminstone inte när jag var med, men fan ta mig om vi inte alla kände på oss att det var någon annan än Andrew som återvände efter att ha vaktat det där huset.

Jag skrev för något mejl sedan att jag inte tänkt på Andrew sedan -99. Jag ljög. Du vet hur man ibland kan bli påmind av sig själv om någonting man förträngt? De där minnena som får en att skämmas? Jag har tänkt på honom ett par gånger på det sättet – särskilt på grund av den där kvällen.

Var det så allt det här började? Var det därför han sköt folk på restaurangen? Var det den kvällen vi såg hans vansinne födas?

Och i så fall, för guds skull, varför sade vi ingenting?

Mejl från Mark Condry till Eric, fredag den tionde september 2004
Ämnesrad: Dörren är öppen

Eric,

Jag vaknade av att telefonen ringde imorse. Det var en reporter från Idaho Statesman, som äntligen ringde tillbaka (sade jag att jag hade sökt henne för att fråga henne om hennes källor i artikeln jag skickade dig?). Hon kände inte till någon ny information av värde i fallet, men hon skulle fortsätta följa upp storyn.

Jag frågade om det fanns några andra detaljer hon inte hade tagit med i artikeln, och vi gick igenom hennes anteckningar tillsammans. Det mesta var redan känt, men en grej fångade min uppmärksamhet.

Hon skrev ju i artikeln att Andrew hade mumlat för sig själv, eller muttrat, när han kom in på restaurangen, men hon skrev inte vad det var han hade sagt. Enligt vittnen var det “Dörren är öppen”.

Förstår du vad han kan ha menat med det? “Dörren är öppen”???

Hör av dig,
Mark

Mejl från Mark Condry till Eric, söndag den tolfte september 2004
Ämnesrad: Planen

Eric,

Jag har inte hört av dig på några dagar. Ville bara säga att jag har funderat på saken, försökt skaffa mig lite distans till den, och fattat ett beslut.

Jag ska köra ner till Houston och se om jag kan söka upp någon från Andrews familj. En gång följde jag med Travis för att hämta Andrew, och jag tror jag kommer ihåg var det var hon bodde. Därifrån kanske jag kan leta mig vidare till snubben hon var ihop med, och till slut huset som Andrew vaktade. Jag tror jag uttömt alla ledtrådar som fanns i Boise, där Andrew bodde när han sköt det där paret på restaurangen. Jag har pratat med polisen, något som lämnade mig med fler frågor än svar, och nu ska någon utredare som heter Perez ringa tillbaka ifall han behöver höra mig upplysningsvis. Som om jag visste någonting. Andrew bodde hur som helst i en hyreslya där uppe, och jobbade på en hyrvideobutik. Det var allt jag fick veta av polisen eller för den delen någon i Idaho. Så jag siktar in mig på Houston.

Jag kör själv och planerar sova på billiga vandrarhem men resan kommer nog ändå gå loss på runt 200 dollar. Jenny är oroad för hur uppslukad jag blivit av detta, och frågar du henne skulle hon nog helst vilja att jag stannade här och låtsades att polisen skulle kunna reda ut detta på egen hand. Men jag måste försöka förstå vad som hänt själv, Eric. För jag tror Andrew hade anledningar att vara rädd för det där huset. Vilka anledningar det än var så var de väl grundade: under de tio nätter han bodde där var det helt uppenbart någonting som kom åt honom. Tömde honom, rensade honom som en fisk, eller chockade honom så till den grad att han aldrig blev sig själv igen. Han blev urgröpt.

För att fylla tomrummet som uppstod tog han fasta på vad som helst i hans omgivning. Teve, radio, våra samtal. Han sög upp det och rapade upp det igen, som en grotesk imitation av Andrew. Han kunde gå och prata, och var inte fysiskt skadad. Men han tömdes på innehåll och förmådde inte mer än att låtsas att det fanns någonting kvar.

Vad som än hände i det där huset så är det frågetecknet jag måste räta ut. Vi sitter med några pusselbitar, och trots att de tillsammans ska bilda Andrew så går de inte ihop. Jag vill försöka få dem att gå ihop. Det räcker om någonting bara går ihop.

Jag tänker inte be dig flyga ner och göra mig sällskap, men jag skulle gärna fortsätta hålla kontakten. Det finns några frågor kvar du kanske kan hjälpa mig med.

– Vad hette Andrews styvfar? För- och efternamn?
– Vad hette hans mamma? Hette hon Hughes i efternamn?
– Vad hette kvarteret där styvfarsans hus låg? Jag har för mig att Andrew nämnde det någon gång.

Snälla, ring eller skicka ett SMS om du vet något av detta. Du har mitt nummer.

Jag hoppas inte du känner dig helt skräckslagen av att läsa detta. Jag vet att mycket kanske låter som att jag blivit besatt. Eller inte. Du kanske vet hur jag känner, eftersom du också träffade Andrew. Men alltså om du tycker jag verkar ha blivit galen, säg det. Var snäll och säg det då.

Ser fram mot att höra av dig,
Mark

Mejl från Mark Condry till Eric, måndag den trettonde september 2004
Ämnesrad: Re: Planen

Eric,

Tack igen för att du ringde! Jag fick ditt mejl också, och jag tänkte jag skulle återkoppla på några av grejerna du skrev.
Det som hände den där gången Travis hade hämtat upp Andrew var att han hade ringt på, blivit insläppt av Andrews mamma, och gått in till hans rum. Där mötte han en Andrew som gick av och an, fram och tillbaka, över mattan. Rummet var städat och fint men mattan var nedsliten där han gick. Så långt minns både du och jag det, men jag kommer också ihåg att Travis försökte berätta detta som en rolig grej, trots att han helt uppenbart hade blivit illa till mods av att se det. Dave bara skrattade, kallade Andrew “papegoja”, och vi höll alla med, nickande och fnissande. Det var lättare för oss om vi bara avfärdade honom som en dårfink.

Men Travis skrattade inte så mycket. Han hade sett det där rummet med sina egna ögon.

Tråkigt att höra om Connie, hälsa att hon ska krya på sig. Förstår att du föredrar att stanna hemma i den situationen. Jag lovar att hålla dig uppdaterad. Jag kan inte riktigt förklara situaitonen för Jenny, för hon kände inte Andrew. Hon fattar inte varför jag är så uppslukad av detta, bortsett från att hon förstår hur hemskt det som hände på restaurangen i Boise var. Det är därför jag håller kontakten med dig. Du är den enda som förstår.

Nå. Med lite tur stöter jag på Travis eller Dave när jag ändå är där.

/M

Mejl från Mark Condry till Eric, tisdag den fjortonde september 2004
Ämnesrad: Framme

Eric,

Framme i Houston. Trafiken var ett helvete, och min bil är för jävla nedgången redan som den är. Och här i vandrarhemsrummet låter luftkonditioneringen som en jetmotor. Att stänga av den i den här hettan är inte heller ett alternativ. Jag får se om jag lyckas få någon sömn här. Nå, deras internet funkar iallafall.

Det kommer bli en lång dag imorgon. Jag ska köra runt i Braeswood och sydvästra Houston, dina gamla kvarter, för att se om jag kan leta upp ett husområde jag besökt en gång i hela mitt liv. Önska mig lycka till.

/Mark

Mejl från Mark Condry till Eric, onsdag den femtonde september 2004
Ämnesrad: Massa nytt

Eric,

Goda nyheter. Jag har en ordentlig ledtråd. Hela dagen har det känts som att jag letat nålar i en höstack, men det har åtminstone lett mig i rätt riktning. (Och ja, jag vet att de här mejlen börjar ta formen av en sorts dagbok, för att hjälpa mig hålla reda på trådarna i detta, men jag hoppas du har överseende med det.)

Jag åkte runt i Gessner och Braeswood i en timme innan jag lyckades hitta ett kvarter som kändes lovande att fokusera på. Flera minnesmärken hade försvunnit, och det var svårt att leta sig fram. Jag var 90% säker på att det var rätt ställe jag befann mig på, men hade fortfarande inte hittat något som bekräftade det.

Utan att veta vad Andrews mamma hette, och utan att vara säker på att hon hette Hughes i efternamn, stannade vid de hus som kändes mest rätt och sökte upp hyresvärden. Och hade en jävla tur.

Hon fanns i arkiven. Hon hette Nancy Hughes, och slutade betala hyran i september 1999. Andrew tog över betalningarna fram till i februari 2000. Enligt anteckningarna betalade han alltid kontant. Hans mamma verkade ha flyttat iväg, eller bara helt enkelt försvunnit i tomma intet.

Så bodde alltså Andrew där ensam då? Hur kunde han då, med sin låga lön, betala hyran?

Jag visade hyresvärden artikeln om Andrew, och så ljög jag. Jag sade att jag var privatdetektiv. Jag vet hur löjligt det låter, och jag vet inte varför jag hittade på det, men jag kände att behövde något skäl att komma dit och ställa frågor om saker som hände för fem år sedan. Hur som helst tyckte hyresvärden det var skitspännande och grävde sig djupt ner i arkiven för att hjälpa mig, som om hon var någon sorts sidekick i en film.

Och så hittade hon någonting. En inbetalning från en tredje person, för hyran i december 1998. Från någon som heter Kurt Malone. Jag tror det är Andrews styvpappa. Hyresvärden gjorde en kopia av inbetalningskortet och tio minuter senare försökte jag ringa upp honom. Men där hade jag ingen lycka – numret var frånkopplat.

Så istället vände jag mig till nummerupplysningen och bad dem koppla mig till “den lokal mäklaren” Kurt Malone. Efter lite om och men satte de mig i kontakt med ett kontor i Katy utanför Houston. Ägaren, en kvinna som hette Evelyn, svarade och sade att Kurt inte jobbat där på åratal. Han försvann bara en dag, vilket skapade en massa problem för henne. Hon trodde att han hade haft ekonomiska svårigheter och flytt till Mexiko. Kanske var det hennes personlighet men hennes teori lät lite för skvallrig för att vara helt trovärdig.

Iallafall, det lämnar oss med två personer i Andrews familj borta. Spårlöst försvunna. Jag hade trott att hans mamma flyttade ihop med snubben, men nu vet jag inte vad jag ska tro.

Jag och Evelyn pratade i en halvtimme, eftersom hon ville berätta allt om “personalmardrömmen” som hon fick genomgå när Kurt försvann. Hon hade varit tvungen att göra massa extra pappersarbete och lämna över allt till polisen, med mera. Till slut avbröt jag henne och frågade om huset han ägde i den välbärgade förorten i västra Houston.

Då blev hon plötsligt väldigt tyst.

Därefter ägnade vi tio minuter åt att tillsammans gå igenom hennes frågor om vem sjutton jag egentligen var. Jag var ärlig om mitt uppsåt, och det verkade betala sig för hon trodde mig och kollade i sina arkiv.

Det slutade med att jag fick en adress.

Kurt bodde själv i Sugar Land, men han hyrde det där huset av en kund. Långt västerut, nära Pecan Grove Plantation. Evelyn tyckte papprena hon hade kvar var märkliga, för att hon ju egentligen skulle försöka sälja huset men ändå hade suttit på det år efter år. Det såg inte ens ut som att han hade försökt.

Efter att banken tog huset, som kompensation för de lån Kurt hade, vet hon inte vad det blev av det. Men det lär jag väl få reda på när jag åker dit imorgon.

Jag känner att jag är nära nu. Riktigt nära.

SMS från Mark Condry till Eric, torsdag den sextonde september 2004
Skickat klockan 15.33. Kom fram över två timmar senare.

Var är du? Ring

Mejl från Mark Condry till Eric, torsdag den sextonde september 2004
Ämnesrad: Huset

Herrejävlar.

Jag försökte ringa dig fem gånger idag men kom bara till din telefonsvarare. Vi måste snacka. Ring så snart du kan.

Tills vidare ska jag försöka sammanfatta. Var ska jag ens börja? Huset står kvar. Det ser helt oansenligt ut: byggt i tegel och med träfasad, en våning högt, ser ut att vara byggt i samband med de andra husen i kvarteret men ser ändå på något sätt äldre ut. Taket hade lite skador, och uppfarten såg nedgången ut. Det var sprickor i betongen. Några brädor saknades i staketet.

Jag plingade på, med idén att jag helt enkelt skulle prata lite med de nuvarande invånarna. Ingen öppnade. Jag hörde inte om dörrklockan fungerade eller inte, och alla fönster var täckta av gardiner och persienner. I uppfarten stod en sliten bil och dammade.

Jag märkte att en granne på andra sidan gatan stod och plirade mot mig. Vi pratade en stund medan han vattnade sitt gräs. Han visste inte vem som bodde där, eller om någon bodde där alls, men han kom i håg Kurt om än inte till namnet. Han sade att han bott där några månader. De som bodde där före honom – de kunder han sedan hyrt huset av – bodde inte mycket längre där själva. De hade haft massa bekymmer med huset, elen, värmen, sådant. De flyttade utan att ens ta med sig sina möbler, sade han. Packade in allt det nödvändiga i en stor husbil en dag och försvann.

Han kom fortfarande ihåg vad de hette.
John och Lucy Madson.

Mejl från Mark Condry till Eric, söndag den artonde september 2004
Ämnesrad: Re: Uppdatering

Hej Eric,

Vi ringer förbi varandra. När du ringde satt jag redan på planet och när jag hade landat måste du ha åkt till sjukhuset igen. Väldigt ledsen att Connie är så illa däran. Har ni någon aning om vad det kan vara? Låter ju som matförgiftning, men vad säger läkarna?

Jag är i Boise nu. Jag tog en sista minuten-biljett, och lämnade bilen på en långtidsparkering på flygplatsen i Houston. Jenny blev skitarg, men samlade sig och sade sedan med spänd röst att jag skulle ägna mig åt sådant som gjorde mig lycklig. Sedan lade hon på. “Sådant som gör mig lycklig”? Herregud, hon har inte förstått alls.

Jag känner inte en människa i hela Idaho, för att inte tala om Boise. Jag betalar allt med mitt kreditkort och har ingen aning om hur jag ska betala av det sedan. Mitt armbandsur gick sönder igår. Det ringer i mina öron, fast det kommer och går, och det gör mig galen. Men jag kommer inte vara nöjd förrän jag inte längre ser Andrew framför mig när jag blundar.

Jag ska försöka besvara frågorna du skickade i förra mejlet. Vad ska jag göra i Boise? Ska jag berätta för polisen om kopplingen mellan Kurt och John och Lucy Madson, paret Andrew sköt på restaurangen? Tror jag Madsons lämnade något i huset som drev Andrew från vettet, och som fick honom att skjuta dem många år senare?

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro. Just nu är det bara en koppling. De bodde i samma hus. Madsons var där i fyra och en halv månad, och Andrew i tio dagar. Jag vet inte alls vad det betyder. Jag mejlar dig när jag kommit fram till bra svar på de andra frågorna.
Apropå det där med att berätta för andra människor om detta – jag tror inte din idé om att ringa polisen eller media eller något är särskilt bra. Jag trodde först det var det enda raka, men har funderat på saken och tror inte de kommer kunna ge oss hjälpen vi behöver. Det är helt enkelt för mycket saker som är oförklarliga här. Om vi gör det här offentligt kommer vi bara locka till oss två olika sorters människor: knasbollar och skeptiker. Skeptikerna är ju egentligen inga problem, om det inte vore för att jag är orolig att någon ska ringa runt bland Jenny, mina föräldrar, min chef, och försöka sätta ihop en bild av att jag är en kille som blivit galen när hans polare dog. Jag kan väl också låta dig veta att jag inte varit helt ärlig med dem: jag sade till Jenny att jag skulle delta i en minnesstund här i Boise, och till min chef har jag helt enkelt sagt att jag är sjuk. Det vore olyckligt om det skulle uppstå kaos där nu när jag försöker fokusera på att förstå Andrews förflutna.

Men en sak kan du göra för mig, och det här att bara komma ihåg vår konversation hittills. För om någonting händer mig, och jag hamnar i trubbel, kliv då fram och använd den för att förklara vad jag gjort. Skicka vidare mejlen till mina vänner och min familj. Om de får läsa detta kanske de förstår varför jag kastat mig in i detta.

Jag vet att du inte bett om detta, och jag ber om ursäkt för att jag begär det av dig. Men jag uppskattar verkligen all din hjälp.

/Mark

Mejl från Mark Condry till Eric, måndag den tjugonde september 2004
Ämnesrad: Ny ledtråd

Uppdatering:

Jag ringde sjukhuset där Andrew hamnade efter skottlossningen i augusti och ställde några noggrant utformade frågor om var hans kropp tog vägen. Vilka hämtade den? Var det familj eller vänner? Svaret var nej, ingen hade hämtat den, men han hamnade ironiskt nog i samma kylskåp som John och Lucy och de hade blivit identifierade och hämtade av några släktingar. Dessa släktingar fick jag namnen på – det var Johns kusin, och han bor här i trakten. Jag ska träffa honom och hans fru nu, Greg Archer som han heter.

Jag hör av mig igen när jag är tillbaka på hotellet.

/M

Mejl från Mark Condry till Eric, måndag den tjugonde september 2004
Ämnesrad: Greg Archer

Så, nu är jag tillbaka.

Det var en konstig träff. Jag mötte Greg och hans fru, och trots att jag vet att du sagt åt mig att sluta ljuga om vem jag är hade jag inte riktigt mage att berätta att jag var en gammal kompis med han som dödade Gregs kusin. Alltså sade jag att jag hade känt paret Madson när de bodde i Houston. Jag hade några väldigt viktiga frågor om vad som hände när de – som jag påstod – bara försvann iväg efter att flyttade från staden.

Greg stod för det mesta av snacket. Hans fru Helen var trevlig men verkade spänd. Hon verkade hela tiden försöka avbryta Greg med irrelevanta påminnelser om saker han skulle göra, hämta något kylskåp och laga en dörr. Ju mer jag fick Greg att prata på om Madsons, desto ivrigare blev hennes påminnelser.

Greg berättade hur som helst att Madsons hade planerat att bo och leva länge i Houston. John hade fått jobb på ett oljeföretag där, och såg fram mot att göra sig riktigt hemmastadd. Men så snart de flyttat in började saker gå snett. Småsaker, men många bäckar små… Deras bildäck hade alltid punka. Lucy bröt fingret när hon bråkade med diskmaskinen. De fick aldrig sin post. Deras telefon kopplades ur eftersom de inte betalt en räkning de aldrig fick. Sådana grejer.

Till slut hände något, och Greg vet inte exakt vad, men han vet att det fick dem att sälja huset. Samma vecka sålde John alla sina andelar i oljeföretaget, sade upp sina försäkringar, sade upp sig på jobbet, och flyttade in det viktigaste i en husbil som från och med då blev deras nya hem.

De fem följande åren tillbringade de med att köra runt i hela landet, som nomader. Lucy blev gravid 2002 men fick ett missfall. De höll sig på vägarna, och hade troligen bara kört igenom Idaho om inte husbilens luftkonditionering hade gått sönder. Då hade John ringt Greg, vilket var deras första kontakt på åratal, och frågat om han och Lucy fick sova där några nätter. Greg bjöd in dem till deras gästrum och sade att de gärna fick stanna i en vecka om de behövde. Detta var precis innan Andrew sköt dem.

Och här blir det konstigare.

Greg visade mig gästrummet, och pekade på något som såg ut som hack i parkettgolvet framför garderobsdörren. Det såg ut som att något hade tryckts ner i golvet där. Greg berättade att det hade varit ett skåp från andra sidan rummet, som de hade ställt där för att barrikadera garderobsdörren. Hela veckan hade de blockerat den. Det var obegripligt. Han hade också märkt att de höll lampan tänd hela nätterna.

Greg fick aldrig tillfälle att fråga om varför. Jag tror han kände sig lättad över att få berätta om det för någon, dock. Jag är inte hans kusin, men jag är iallafall någon som lyssnade på honom och kunde hålla med om hur konstigt det var.

Jag mådde emellertid själv inte bättre när jag tackade Greg och Helen för mig och åkte därifrån. Jag känner mig sjuk, eller åtminstone svag på det där sättet man är innan man blir sjuk. Jag försöker verkligen förstå vad som hänt här.

Men jag måste åka till polisen nu, antar jag.
Jag lovar att jag åker dit imorgon bitti.

Mejl från Mark Condry till Eric, klockan 02.21 på natten tisdag den tjugoförsta september 2004
Ämnesrad: (tom)

Hej

Jag kan inte sova utan kollar natteve. Såg precis en grej på Discovery Channel, en repris eller något. Om rovdjur i naturen, sjuka grejer. En av rovdjuren var en köttätande växt, en sådan där som lurar en till sig med en fälla som luktar gott och får insekter att flyga dit och fastna när de aktiverar någon sorts känselspröt i växten. Något sådant. Det var en scen där en fluga landade i växten och så pang stängdes den och flugan blev käk. Växterna kallas Dionaea Muscipula, Venusflugfälla, sade de.

Jag funderar på om det är vad jag hamnat i. Skottlossningen, det anonyma brevet med tidningsartikeln, möbeln som barrikaderade garderoben: grejer som ska locka mig till det där huset. Fast istället för att det luktar gott är det skuldkänslor huset lockar med. Skuldkänslorna över att inte ha räddat Andrew, om du fattar vad jag menar. Jag åker land och rike runt med migrän och tror att jag är nära någon sorts sanning, men i själva verket trampar jag bara runt i känselspröt och känner väggarna sluta sig runt mig för att svälja mig så jag hamnar där Nancy Hughes och Kurt Malone är.

Nä fy fan. Jag ska ta några sömntabletter nu. Hoppas Connie mår bättre. Jag saknar Jenny. Hon kan få mig att känna mig trygg och hemma var som helst. Jag är så jävla trött på vandrarhem. Förlåt Eric. Jag måste låta knäpp.

/M

Mejl från Mark Condry till Eric, klockan 12.15 tisdag den tjugoförsta september 2004
Ämnesrad: Där Andrew bodde

Eric! Bingo!

Jag stack till polisen och bad att få prata med den där Perez, men fick träffa en poliskommissarie Sokloff istället. Han sade att han jobbade med fallet Andrew Hughes, men jag tror han bara räddade den där Perez från någon som han trodde var en rättshaveristisk galning. Iallafall, jag berättade om kopplingen mellan Madsons och Andrew, och han sade att de skulle kolla in saken. Sedan började han fråga ut mig om min inblandning i historien, och jag försökte hålla det kort – jag blir nervös när jag är på polisstationer.

Vi hade ett kort och innehållslöst samtal, men det slutade med att han iallafall – som om det inte var någonting särskilt – frågade om jag ville ta hand om Andrews ägodelar. De hade redan tagit hand om det viktiga, och behövde dem inte längre. Jag sade gärna, även om det gav mig känslan att de inte tog fallet på så stort allvar.

Andrew har jobbat på ordentligt under åren. Han hade körkort i Kansas, Colorado, Arizona, Kalifornien och Idaho. Han verkar ha bott hos vänner och bekanta, för på ingen av hans körkort fanns det någon fast adress angiven. Men hans körkort i Idaho hade han skaffat för bara två månader sedan. Och på det fanns det en adress till en hyreslägenhet angiven.

Jag sticker dit i eftermiddag och ser om jag kan hitta några ledtrådar bland hans grejer där. Kanske finns det någonting som avslöjar hur han kunde leta upp paret Madson. Eller varför han sköt dem. Perez eller någon har kanske kollat det, men de kanske inte letade så noga.

Önska mig lycka till
/ Mark

SMS från Mark Condry till Eric, tisdag den tjugoförsta september 2004
Skickat klockan 16.14.

Står framför huset nu. Det är samma hus. Exakt samma som i Houston. Samma skador i taket. Samma plankor saknas i staketet.

Nytt SMS, skickat klockan 16.22.

Pratade med grannen, han sade att huset legat här i åratal och varit uthyrt så länge han kan minnas.

Nytt SMS, skickat klockan 16.25.

Ringde på, fick inget svar. Det är exakt samma. Jag fattar ingenting men husen är identiska.

Nytt SMS, skickat klockan 16.29.

Det ringer i öronen igen fattar inte vad jag ska göra och hur fan kan det vara samma hus???

Nytt SMS, skickat klockan 16.33.

Jag har hittat ett sätt att ta mig in

Nytt SMS, skickat klockan 16.33.

Var är du? Svara i telefonen

Nytt SMS, skickat klockan 16.38.

Jag går in

Nytt SMS, skickat klockan 16.41.

Är inne. Det är tomt här. Luften är iskall. Luktar som järn

Nytt SMS, skickat klockan 16.41.

Finns trappor här. Går upp till andra våningen. Ute från gatan syns det inte att det fanns två våningar

Nytt SMS, skickat klockan 16.47.

Ringde du? Får ingen täckning plötsligt det går från tre ploppar till noll. Jag letar efter Andrews saker. Huset är jättekonstigt, finns massor av rum

Nytt SMS, skickat klockan 16.47.

Stängt dörr av stål i ena korridoren. Kollar i de andra rummen istället

Nytt SMS, skickat klockan 17.05.

Ring

Nytt SMS, skickat klockan 17.09.

Hittade Andrews ryggsäck. Sticker härifrån nu

Nytt SMS, skickat klockan 17.11.

Hörde något. Tror det är någon här

Nytt SMS, skickat klockan 17.77.

Dörren är öppen
Dörren är öppen
Dörren är öppen
Dörr

Mejl från Mark Condry till Eric, klockan 13.18 måndag den tjugosjunde september 2004
Ämnesrad: Om torsdag

Hej Eric,

Detta är Jennifer från Marks dator
Jag har kollat igenom hans dator nu och såg inga andra mejl än de han skickat till dig. Det var inte så många. Han sade inte mycket om detta till mig, Eric. Jag läser det här sista mejlet han skickade till dig den 13:e. Jag visste inte att det här var så känslosamt för honom, varför sade han inte något om det till mig?

Iallafall, som du sade skickade han mejlen från sin laptop när han var i Houston och Boise, och polisen sade att de hittade den i vandrarhemmet och kollar igenom den just nu. Så jag antar att det kommer ta ett tag för dem, och får nog tjata lite på dem om jag ska få tillbaka den.

Finns det någon annanstans jag kan leta efter mer information? Jag vet inte vad jag ska ta mig till annat än att vänta tills du hinner åka hit och titta efter själv. Han har ju MSN men jag vet inte var de gamla chattarna ska ha sparats, eller om han har tagit bort dem. Snälla, om du vet något annat jag kan göra, säg det då. Du vet mer än någon annan om vad han hållit på med nu på sistone. Jag visste inte mer än att han hade någon gammal vän som blivit galen, och nu har Mark varit borta i en vecka…

Om du har några mejl han skickat som inte finns i denna dator, snälla skicka dem då. Jag vill bara veta

Jenny

Mejl från x@x.x till Mark Condry, klockan 12.47 fredag den första oktober 2004
Ämnesrad: (tom)

Kroppsdelar hittade i villaområde

De boende i Scottsdale fick en chock på morgonen igår, när det låg likdelar på Sage Drive mitt i det lugna villaområdet. Rättsläkare var på plats inom en halvtimme, och började undersöka området. Än så länge har inget offer kunnat identifieras. Enligt vittnen var det skelettdelar från en människas armar och ben som hittades.

Polisen har varken kunnat befästa tidpunkten för offrets död, och har heller inga utsikter att kunna göra det bara baserat på skelettdelarna. “De här benen har inte bara fallit ner från himlen, utan någon måste ha lämnat dem här”, sade presstalespersonen för polisen i Boise, Daniel Swift. “Vi uppmanar alla som har tips eller uppgifter om vem benen tillhör kontakta polisen.”

Inga andra bevis hade vid denna tidnings pressläggning kunnat hittas.

Mejl från Eric till x@x.x, klockan 13.30 tisdag den tjugoförsta september 2004
Ämnesrad: (tom). Mejlet kunde inte leveras till mottagaren.

Vem du än är, eller vad du än är

Dra åt helvete. Jag vet inte vad du håller på med, men jag ser vad du försöker göra, och du kommer inte kunna lura mig. Dina jävla fällor kanske lockade Mark men du kommer inte kunna locka mig, och jag kommer varna Jenny och de andra. Snyggt försök men den här gången kommer du inte få mer.

Det här måste få ett slut.

Signaturmelodi

Ni har hört Dionaeahuset, skriven av Eric Heisserer och uppläst av Ludvig Josephson. Och faktum är att den inte slutar här. Eric fortsatte blogga om sin jakt på sanningen bakom huset som tagit två av hans vänner, och hittade mycket mer att berätta om än som har fått plats här. Länkar till sajten där ni kan läsa mer kommer finnas på Sverigesradio.se, gå dit och leta upp dem när ni lyssnat klart.

Och därmed stänger Creepypodden dörrarna för den här gången, och drar sig tillbaka in i huset där det alltid är skymning. Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.