Avsnitt 217: Alan

På de flesta kartor syns inte ön Atiu.

Den tillhör det lilla öriket Cooköarna och ligger utkastad mitt i Stilla Havet, halvvägs mellan Nya Zeeland och Hawaii. Till formen är den formad som en fallande droppe, som en tår från en kind.

Som så många andra genom historiens lopp närde jag en dröm om att resa till Söderhavet. Jag vet inte varför. Jag hade inga illusioner. Jag visste bara att öarna fanns och att jag aldrig varit där. Det räckte för att jag ville se dem.

Sedan kom dagarna när allt tycktes hända på en och samma gång. Jag fick både tiden och pengarna. Det började med att det tog slut med Josefine. Det var väntat och ändå kom det som en chock. Strax därpå dog pappa. Det var å andra sidan oväntat men jag blev inte överraskad. Jag fick ett arv och tjänstledigt. Inte ens de krävde att jag skulle kunna arbeta. Min syster använde en del av sitt arv till en tatuering. Med sirlig text etsade hon pappas namn på sin arm. Det var hennes sätt att för alltid hedra och minnas honom.

Tatueringar var inget för mig. Men jag gillade hennes tanke. Och det var då det slog mig: jag kunde göra en själslig tatuering. Jag kunde skapa ett minne för pengarna, ett minne till pappa som jag alltid skulle bära med mig.

Den själsliga tatueringen kom att bli en söderhavsresa.

Jag lade upp en rutt där jag korsade Stilla Havet genom att flyga från ö till ö, som man hoppar på stenar över en bäck. När biljetterna var betalda insåg jag att jag bara skulle få se huvudorter. Fiji. Tahiti. Rarotonga. Öar som länkades samman med internationella flygplatser världen över. Ett söderhav som redan var smittat av massturism.

Det slog mig som tråkigt och oambitiöst. Jag måste bege mig vidare. Och det var då jag hittade Atiu.

Ön låg dels för avlägset för att bli en knytpunkt, dels saknade den de fantastiska stränder för att bli ett exklusivt smekmånadsparadis. Guideböckernas texter var korta. Det fanns inte mycket att se eller göra.

Det var precis den sortens ö jag letade efter.

När jag kom till Rarotonga, huvudön i Cooköarna, blev jag genast nöjd över mitt beslut. Här tycktes hela strandlinjen vara bebyggd med hotell, bungalows och restauranger. En ringväg slingrade sig runt ön med en ständigt pulserande trafik. Och på kvällarna hördes skrik och musik från de olika hostellen.

Tack och lov behövde jag bara stanna två dagar innan jag for vidare. Från Rarotonga gick det några gånger i veckan ett litet reguljärflyg till Atiu. Innan jag åkte lämnade jag huvuddelen av mitt bagage på hotellet i Rarotonga. Receptionisten undrade var och hur länge jag skulle vara borta. Jag berättade.

“Oj, det var en lång tid för att se Atiu!” svarade hon och log.

Jag tror jag rodnade. Att jag skämdes över att jag inte riktigt visste vad jag gett mig in på.

Det visade sig att receptionisten och guideböckerna hade rätt. Det fanns inte så mycket att göra på Atiu. Inte för att det gjorde mig något.

Jag låg länge och läste på stränderna som jag hade helt för mig själv. Och så promenerade jag mycket. Både längs havet och tvärs över ön. Jag hade som mål att beta av varje vägsträcka som fanns på Atiu. Jag tror faktiskt jag lyckades. Gång på gång stannade folk med sina pickups och undrade om jag ville ha skjuts. Jag tackade artigt nej och sa att jag gärna promenerade. De såg förvånade ut men for vidare. Efter några dagar kände de få bilägarna igen mig. Då stannade de inte längre utan bara tutade och vinkade innan de fortsatte med ett dammoln efter sig.

På kvällarna återvände jag till byn mitt på ön där jag bodde. Förutom två vita stenkyrkor fanns det bara ett litet bageri och en lanthandel. Själv hyrde jag ett rum av en tysk kaffeodlare som bosatt sig på Atiu. Mitt i byn ägde hon ett hus som hon hyrde ut. Det var tänkt att kunna hysa flera gäster, men just då var jag ensam. Jag fick hela huset för mig själv. Och ön.

Mina middagar var torftiga. Av förståeliga skäl var det mesta man kunde köpa konserver och frysmat. Inte för att det gjorde mig något. Efter mina långa promenader kunde jag äta vad som helst.

Efteråt satt jag ute på verandan i den ljumma kvällsluften. Ibland läste jag. Ibland skrev jag vykorten som jag köpt på Rarotonga. Ibland satt jag bara och tittade ut över byn. På vägen framför mig lekte öns barn. De cyklade och sprang, fram och tillbaka.

Men det min blick oftast drogs till var gravarna.

I var och varannan liten trädgård reste sig en stensarkofag. De såg ut som sängar av sten. Tydligen var det tradition på ön att begrava sina nära och kära just så nära som möjligt. Ibland stod gravarna så tätt inpå husen att det blåflimrande teveljuset från fönstren fick de blanka stenkistorna att glänsa där i mörkret.

En kväll hittade jag en gästbok i huset. Jag plöjde den från början till slut. Uppenbart hade tidigare gäster också haft för lite att göra och för mycket tid. Inläggen var långa. Jag såg framför mig hur de suttit och skrivit länge precis där jag nu satt. Det var människor från hela världen. Amerikaner. Norrmän. Argentinare. Israeler. Japaner. Vissa hade ritat små flaggor i bläck.

Ibland hade besöken avlöst varandra samma dag. Ibland hade det gått månader mellan de olika inläggen.

Egentligen var det rätt innehållslösa texter. Men jag kände en märklig samhörighet. Vi delade något. Och alla verkade nöjda, tillfreds med sitt val att besöka Atiu. Det enda någon gnällde på var just maten. Antalet variationer man kunde tillaga konserverat nötkött var tämligen begränsat.

Så hittade jag inlägget signerat en svensk, en viss “A.”

Det stack ut. Inte för vad denne “A.” skrev. Det var bara ett typiskt tråkigt och kortfattat inlägg: ett tack och en hälsning. Under signaturen hade denne “A.” även lämnat sin e-postadress. Det var ovanligt, men inte märkligt. Flera andra i boken hade också gjort det.

Nej, vad som var märkligt var det som stod skrivet under e-postadressen med små tecken. Det var inte dolt, men inte heller framträdande. Som om det bara skulle ses av den som verkligen läste boken.

Under e-postadressen fanns en sträng av olika bokstäver och siffror. Först trodde jag att det var någon form av kodat meddelande. En mer avancerad hälsning som någon skrivit ner här i sysslolösheten.

Sedan insåg jag vad det var. Det var ett lösenord.

Och jag var övertygad om att det gick till just den e-postadressen.

Men varför – varför? – skulle någon lämna ut lösenordet till sin e-postadress? Och varför göra det i en gästbok på en avlägsen söderhavsö?

Jag kunde inte somna den natten. I timmar låg jag och lyssnade till insekternas vassa surrande.

Jag hade inget internet på Atiu. Istället skrev jag av adressen och lösenordet. Jag tog till och med ett foto på inlägget ifall jag hade misstolkat något tecken.

Det första jag gjorde när jag återvände till Rarotonga var att bege mig till ett internetcafé. Jag kunde knappt bärga mig. Hjärtat slog som om jag sprang, som om jag var jagad – eller jagade något.

Långsamt och försiktigt skrev jag av tecken för tecken. Sedan klickade jag på “Logga in”-knappen. Den nötta datormusen var alldeles hal i min klibbiga hand. Skärmen blev vit. Sidan laddades. Jag andades knappt längre. Det kändes som jag hittat en nyckel till en främlings hem, och nu höll på att låsa upp dörren.

Jag kom in. En inkorg dök upp. Allt som fanns var ett enda oläst mejl. Ingen rubrik.

“Inget ämne”.

Istället var det avsändaren som var märklig. Det var samma adress om jag nyss hade loggat in på. Någon hade mejlat till sig själv.

Jag förstod inte. Länge satt jag och stirrade på den där ikonen av ett oöppnat kuvert.

Till sist bestämde jag mig. Med ett hastigt ryck klickade jag på mejlet. Skärmen blev på nytt alldeles vit. Sedan läste jag. Snart ska ni få höra vad det stod, uppläst av Ludvig Josephson.

Signaturmelodi

Det började med en smiley.

I vanliga fall skulle jag aldrig säga så. Jag menar, inget händelseförlopp har en tydlig start. Det finns alltid någon händelse som ledde fram till det som var starten. Och det händelseförloppet har i sin tur en föregångare. Och så vidare. Jag skulle till exempel kunna hävda att hela min historia började med en brand. Tack vare att stadshotellet var stängt blev mamma kvar på den där hemmafesten som min pappa senare dök upp på. Utan den branden, utan det mötet, hade jag aldrig suttit här. Men även den historien börjar ju innan branden. Något ledde ju fram till olyckan. Och så vidare.

Varje start har en start. Och börjar man följa trådarna inser man att det inte finns någon begynnelse. Man kan fortsätta slita i händelsekedjorna tills man når encelliga organismer och universums skapelse.

Men det sättet att tänka på skiter jag i.

För när jag rannsakar mig själv så vet jag att det faktiskt finns ett specifikt startskott för min historia. Och det startskottet var just en smiley.

</>

Det var en sen fredagseftermiddag, det hade nästan blivit kväll. De flesta av mina kollegor hade redan gått. Själv höll jag på att plocka ihop och avsluta de körningar och rapporter jag tagit fram under veckan.

Min mejl plingade till. Det var från min chef. En kort telegrammening. En fråga.

Hur skiljer sig månadens kundbalans mot fjol? Tack 🙂

Just då, just där, var den där smiley en svastika. Den stack i mina ögonen och tycktes brinna på skärmen. Jag läste mejlet en gång, men det var smileyn jag satt och stirrade på. Den provocerade mig något oerhört. Här var en meningslös uppgift, här var något jag inte borde göra – och allt kryddat med en gullig, leende mun. Som att dekorera fängelsets taggtråd med körsbär.

Men det var inget nytt. Hon använde alltid smileys i sina mejl:

Kan du ta fram… 🙂

Vi behöver… 🙂
Varför är månadens nummer så låga… 🙂

Jag borde vara van. Jag vet inte varför just denna smiley just nu fick mig att reagera så som jag gjorde. Kanske är det alltid så. Man kan aldrig på förhand veta vilken droppe det är som får bägaren att rinna över. Men just när allt svämmar över inser man att hela kärlet alltid varit full av frätande gift…

Jag blev avbruten i mina tankar. Hon hade kommit upp bakom mig.

“Såg du mitt mejl?”

Jag nickade.

“Jag måste gå nu, men du kan väl mejla mig så fort du får fram det?”

“Visst.”

Hon försvann.

Själv satt jag kvar och stirrade på smileyn.

</>

Missförstå mig inte. Jag är inte lat. Det var inte vad detta handlade om. Jag skulle inte ha några problem att arbeta dygnet runt om det krävdes. Det jag hade problem med var uppgifterna.

Jag anställdes för att programmera verktygen som genererade olika rapporter. Det hade jag gjort, på rekordtid och utan minsta problem. De hade blivit imponerad. Jag hade blivit smickrad. De ville ha mig kvar. Jag visste inte riktigt vad jag mer skulle göra, jag tyckte att mitt jobb var klart här. Men som sagt – jag hade blivit smickrad. Jag accepterade erbjudandet och stannade.

Utan att jag riktigt inse det ändrades mina uppgifter sakta. Till en början tänkte jag inte så mycket på det. Det var som att vika av från en reskurs med bara en grad. Som två vandrare i öknen vars rutter nästan går parallellt.  Till en början promenerar man bredvid varandra, kan prata, ja till och med hålla varandras händer. Man reflekterar inte över skillnaden.

Men sakta men säkert särar kurserna ut sig, man måste höja rösterna för att höra den andre. Vattenflaskorna kan inte längre sträckas över utan måste kastas. Den andre blir snart en profil mot horisonten, sedan en prick, och tills sist helt försvunnen ur synfältet. Det som till en början var två parallella spår är plötsligt helt olika riktningar. Den minimala gradskillnaden har med tiden blivit monumental.

Precis så var det för mig. Och den där smileyn fick mig att inse hur långt bort jag vikt av. Istället för att bygga verktyg åt andra blev jag istället den enda som använde dem. Folk kom till mig och ville ha fram siffror och rapporter, trots att programmen var löjligt lätta att använda. Alla kunde få fram allt – om de bara orkade.

Men det var så klart enklare att bara mejla mig och skriva dit en smiley.

Jag startade om alla program och databaser. Jag skrev in de enkla kommandon som man skulle kunna lärt en apa.

Jag äcklades av uppgifterna.

När jag var tolv hade jag lyckats byta ut vapenskölden på kommunens hemsida mot en dansande hamster. När jag var sjutton hade jag lyckats ta mig in på försvarets logistiksystem. Och nu när jag var tjugosex satt jag och knapprade fram underlag som någon sekreterare.

[Infoga smileyn för det-här-är-helt-jävla-ovärdigt]

</>

Det var någonstans i den där sörjan av besvikelse, självhat och frustration som Alan föddes.

Om jag kunde bygga rapportsystem, varför skulle jag inte då kunna skapa ett program som tog fram rapporterna? Med andra ord bygga ett verktyg som automatiskt gjorde alla skituppgifter jag själv tvingades göra? Ett verktyg som ingen annan skulle få tillgång till. Ett verktyg som bara jag skulle känna till.

Jag skulle skapa min egen sekreterare. Och de skulle tro att det var jag som arbetade när det egentligen bara var mitt program, min bot.

Jag blev alldeles upphetsad av tanken där jag satt framför skärmen. Sedan blev jag arg på mig själv.

Hur kunde jag aldrig ha slagits av den här idén tidigare?!

Programmet skulle givetvis bli mer komplicerat än något jag tidigare gjort. Å andra sidan hade jag inte gjort något avancerat på år och dar. Jag satt inne på ett uppdämt lager av kraft och kreativitet. Det var som om jag sparat mig för just detta. Som jag legat i ide och bidat min tid.

Istället för att svara på chefens fråga satte jag genast igång med programmeringen. 

Grovt förenklat var det tre saker programmet skulle göra:

För det första: kunna tolka mina mejl och förstå vad folk frågar efter.

För det andra: kunna koppla dessa frågor till rätt uträkningar och rapportkörningar.

För det tredje: få fram svaret och presentera det på rätt sätt.

Jag listade de vanligaste frågorna jag brukade få. Jag satte etiketter och kommandon på allt. Sedan länkade jag det samman. Fråga A skulle leda till kommando B som gav uträkning C som i sin tur ledde till svar D. Precis så – men upphöjt till ett ofattbart stort nummer. Kombinationerna skulle bli nästintill oändliga. Det skrämde mig inte. Snarare sporrade det mig.

Jag såg framför mig hur jag satt hukad som en urmakare över världshistoriens största klocka. Hela golvet var täckt med kuggar och kugghjul, vissa stora som bordsskivor, andra små som mynt, men allt och alla behövde klaffa med varandra, ett hack här skulle leda till ett hack där.

Jag blev helt uppslukad av uppgiften. Jag märkte inte hur timmarna försvann, hur lamporna släcktes i husen runt om och hur trafiken där ute tystnade.

Det som väckte mig var ljudet av hårda steg och klirrande nycklar. Väktaren verkade förvånad över att se mig.

“Jag ska stänga byggnaden nu. Du måste vara ute innan elva.”

Jag svarade att jag behövde spara och avsluta mitt arbete.

Han tittade bistert på mig.

“Jag ska släcka och kolla därborta. Men när jag kommer tillbaka måste du vara ute. Klockan elva ska byggnaden vara tom.”

Jag nickade och tackade.

Medan han försvann letade jag rätt på en USB-sticka. Det var först nu när jag skulle spara mitt program som jag insåg att jag behövde döpa det.

Namnet dök upp direkt.

Alan.

Jag döpte koden till Alan, efter matematikern och dataingenjören Alan Turing. Inte för att han lyckats knäcka nazisternas omöjliga kod under andra världskriget. Inte heller för det vackra sätt han tog livet av sig, spruta in cyanid i ett äpple och ta en tugga. Nej, jag döpte programmet till Alan efter det test som Turing konstruerade. Turing-testet. Det var ett genialiskt enkelt test: om en människa kommunicerar med en dator och inte kan avslöja att det är en dator, ja då har man lyckats skapa en fulländad artificiell intelligens. Datorn har klarat Turing-testet.

Mina kollegor skulle inte förstå att de egentligen kommunicerade med ett program. Namnet var självklart. Alan.

Jag stoppade ner USB-stickan i fickan och stängde av datorn. Innan väktaren hann komma tillbaka var jag ute ur lokalen.

Det snöade där ute.

</>

Det första jag gjorde när jag kom hem var att slå på datorn. Jag fortsatte där jag hade slutat. Fler kommandon och uträkningar länkades samman. Väven växte. Men det var en hydra: för varje fråga jag löste dök det upp två nya. Raderna kod ökade exponentiellt.

Den största utmaningen var att få Alan att förstå folks frågor. Tyvärr uttrycker sig ju alla människor på sitt sätt. Samma fråga, som är ute efter exakt samma svar, kan ha två helt olika dräkter. Frågorna är sminkade med personlig stil (bland annat smileys), stavfel och överflödigt socialiserande.

Först tänkte jag själv sätta upp alla olika tänkbara formuleringar. Sedan kom jag på ett bättre sätt.

Jag hade ju alla konversationer sparade på mejlen. Vad vore en bättre data för lärandet än just verkligheten?

Omedelbart indexerade jag och länkade samman hela min mejl, både mottagna och skickade, till Alan. Jag gick genom mejl efter mejl och satte etikett på allt.

Här frågar avsändaren om rapport B.

Här har jag svarat på fråga C.

För varje mejl jag kategoriserade blev Alan alltmer kalibrerad. Till skillnad från en trög och uttråkad student mindes och lärde han sig allt jag visade. Med en skrämmande hastighet började han snart kunna dra egna slutsatser för varje mejl.

Plötsligt upptäckte jag att chefen hade mejlat mig. Jag hade varit så inne i skapandet av Alan att jag helt missat hennes mejl:

Glömde du min kundbalans? 🙂

Jag fnös. Å nej, jag har inte glömt dig och dina uppgifter. Tvärtom, jag har aldrig tänkt så mycket på en fråga.

Jag visste inte om jag var klar, ifall Alan redan skulle kunna klara av det. Antagligen skulle hela programmet bugga ut.

Men jag kunde inte hålla mig. Jag tog chefens första mejl och gav det till Alan. Sanningens ögonblick, tänkte jag, och klickade på enter.

Omedelbart dök det upp ett problem. Men det var också det enda.

Alan förstod frågan, gjorde rätt rapportkörning, och presenterade ett svar. Hela förloppet var klart på några millisekunder. Jag skrattade. Alan var för snabb. Om folk skulle tro att det var jag som gjorde arbetet behövde det ta längre tid.

Jag programmerade in en timer och gav Alan frågan på nytt.

Efter en kvart kom han tillbaka med samma svar. Innan jag skickade det till chefen skrev jag dit en ursäkt att mejlet fastnat för att min inkorg var full.

Jag lärde Alan samma sak: Om ett svar råkar dröja mer än tre timmar – skyll på en överfull inkorg.

Sedan insåg jag att det var överflödigt. Alan skulle aldrig missa ett mejl. Jag raderade kommandot och kollapsade sedan i sängen med kläderna på.

</>

Jag lämnade inte lägenheten under hela helgen. Jag glömde att äta. Jag svarade inte när folk ringde.

Jag var helt uppslukad av uppgiften. Jag älskade det. Det var precis som förr. När det man gör är viktigare än det man är.

</>

Men jag skulle ljuga om jag påstod att Alan var helt och hållet min egen skapelse. Där ute finns det ofantligt mycket kod och programvara tillgängligt. Jag har alltid utgått från andras arbete för allt jag gjort. Varför uppfinna hjulet på nytt?

Så resonerade jag med Alan också, men jag tog det ett steg längre. För att ingen ska upprepa mitt misstag tänker jag inte beskriva i detalj hur jag gjorde. Kortfattat gick det ut på att jag ville para två befintliga program för att ge Alan en särskild inlärningsfunktion. Jag trodde egentligen inte att det skulle gå, att koderna skulle krocka och slå ut varandra, men om det fungerade skulle Alans självinlärning nå en helt ny nivå.

Till min stora förvåning gick det. En ny funktion var född. Alans hade fått en ny egenskap. Han skulle kunna lära sig saker som inget annat program tidigare gjort.

Ett plus ett blev inte två. Det blev oändligheten.

</>

Att få fram ett svar på olika arbetsuppgifter visade sig snart vara det enkla. Istället var det allt smutsigt och kletigt socialt sockervadd som klibbade igen maskineriet. Tomma artighetsfraser, trötta skämt och poänglösa reflektioner. Allt sånt visade sig vara det mest komplicerade för Alan.

Visst, jag skulle kunna ha nöjt mig med att göra Alan till min assistent i skuggan. Att han tog fram underlaget medan jag skötte korrespondensen. Men det var inte det jag var ute efter. Jag ville kunna aktivera Alan och sedan låta honom sköta allt mitt arbete. Det enda jag skulle behöva göra var att ta emot lönebeskedet en gång i månaden.

</>

För att förbättra Alans förståelse pluggade jag in andra tjänster. Ordböcker. Vanliga stavfel. Listor över slang. Alans vokabulär växte. Just alla öppna tilläggstjänster visade sig vara en guldgruva.

Exempel: jag anslöt Alan till en väderlekstjänst. Så när Sonja på marknadsavdelningen inleder sitt mejl med:

Usch vilken ruskig morgon…

… skulle Alan omedelbart kunna stämma av mot det faktiska vädret och svara träffande om det var:

a) Ja, det svinkallt…

b) Ja, jag blev dyngsur på vägen hit…

c) Ja, nu är det verkligen grått och trist…

På liknande vis anslöt jag nyhetstjänster och sportresultat, mina spellistor med musik, och hur jag betygsatt filmer. Alan skulle alltid ha något att säga om senaste “matchen”, “filmen”, eller vad jag lyssnade på.

Jag rös åt hur genialt allt höll på att bli.

</>

Så här i efterhand vet jag inte hur länge jag arbetade med Alan. Kvällar och helger flöt samman till en enda dimma. Dagar blev veckor, månader. Som vanligt var det finjusteringarna som tog längst tid. Att skapa ett fungerande skelett gick snabbt. Att få musklerna att reagera och röra sig så naturligt som möjligt var mer komplicerat. Men varje kväll såg jag framstegen Alan gjorde. Även om målet var långt bort kom vi närmare för var timme.

</>

Till sist kom dagen då jag vågade ta med Alan till kontoret.

Jag såg till att komma tidigt en måndag. Jag ville vara ensam när jag packade upp allt. Som en agent i någon spionfilm smusslade jag upp USB-stickan med Alan och pluggade in programmet till min dator. På några sekunder installerades allt.

Alan var redo för första dagen på nya jobbet.

</>

Så småningom vaknade kontoret. Klirrande kaffekoppar, ringande telefoner och smattret av tangenter. Jag tvingade mig att härda ut det vanliga måndagssnacket medan jag under spänning väntade på första mejlet.

Och det kom. Givetvis kom det. Ett mejl från ekonomiavdelningen. De ville stämma av vissa försäljningsvariabler. Jag gav det till Alan men lät han bara ta fram ett utkast till svar. Än så länge litade jag inte helt på hans förmåga.

Han gjorde mig inte besviken. Utkastet han tog fram var exemplariskt. Jag behövde inte ändra ett tecken.

Och på det sättet fortsatte dagen. Aldrig tidigare hade jag behövt arbeta så lite.

Ganska snart insåg jag att jag inte längre behövde granska Alans utkast. De få märkligheter som dök upp i hans konversationer kunde enkelt förklaras som slarvfel eller skrivet av en stressad kollega. Jag rättade till misstagen och lärde Alan. För var dag blev det färre saker jag behövde korrigera.

När jag inte behövt rätta Alan på en hel vecka vågade jag slå av utkasten och istället aktivera timern.

Samtidigt hade jag sedan länge drivit en egen kampanj på kontoret: att bara acceptera arbetsuppgifter via mejlen. Så fort någon muntligen frågade mig om en uppgift bad jag dem mejla. Jag skulle annars bara glömma bort det eller missförstå vad de menade. Några suckade och stönade, men alla fann sig i det. Eller, de fick inte svar på sina frågor annars.

Att inte ge folk alternativ är ibland förvånansvärt effektivt.

Bortsett från möten hade Alan helt tagit över mitt arbete. Men det fanns ett sätt att slippa möten också.

Jag såg till att få arbeta allt mer hemifrån. Jag skyllde på hantverkare, tandläkare och sjukdomar. Att hänvisa till nära och kära som var sjuka visade sig vara det som folk ifrågasatte minst.

Och så länge jag gjorde mitt jobb – jag svarade ju alltid på allt! – var det ingen som klagade.

Min tid på kontoret minskade. Min nedlagda arbetstid blev snart obefintlig. Mot slutet av varje dag brukade jag gå igenom Alans konversationer.

Resultatet var skrämmande. Ingenstans dök det upp något som skulle kunna ifrågasätta att det var jag som satt bakom tangenterna.

Alan hade blivit den assistent jag drömt om.

[Infoga smiley för jackpotvinnaren som badar i en pokal fylld med champagne]

</>

Mitt i allt detta uppstod också en intressant situation: ju mindre tid jag behövde lägga ner på mitt vanliga jobb, ju mer tid kunde jag plöja ner i Alan. Och ju mer jag kalibrerade Alan, desto mindre behövde jag arbeta. De födde varandra.

Kanske var jag fantasilös.

Men det enda jag ville göra med all min vunna tid var att fortsätta förbättra just Alan.

Varför skulle jag stanna vid att låta Alan bara vara en assistent på jobbet? Jag hade mitt mål klart. Alan skulle få göra allt åt mig, även det privata. Han skulle bli min betjänt dygnet runt.

Visst, facebook-konversationer och sms-trådar tröttade ut mig. Att slippa delta i det vore befriande. Men det var något annat som lockade mig mer: att klara det ultimata testet.

Om folk som kände mig gick på Alan, ja, då hade jag lyckats. Då hade jag skapat ett program och en AI bättre än någon annan.

</>

Egentligen var det samma upplägg som med arbetsmejlen – men ofantligt mycket större. När Alan skötte mitt jobb fanns det nästan alltid en konkret fråga och uppgift att besvara. Fråga-svar, fråga-svar. Dessutom var det frågor där det alltid fanns ett korrekt svar. Det gjorde det enkelt. På det viset hade jag bara konstruerat en avancerad miniräknare. Givetvis smög det sig in socialt ludd i korrespondensen, men det var undantag som jag lärt Alan att hantera.

Nu däremot skulle undantagen bli allt. Mina vänner och min familj skulle knappast fråga mig om livslängden på kunder eller snittordervärden.

Istället skulle det bli frågor och kommentarer om foton och artiklar, älta gemensamma minnen och planera framtiden.

</>

Jag insåg tidigt en sak: för att Alan skulle förstå hur jag tänkte och kände måste han veta allt om mig. Han behövde känna mig själv lika bra som jag gjorde. Eller inte bara mig – även alla andra jag kände.

Men jag visste hur jag skulle gå till väga. Under årens lopp hade jag precis som alla andra byggt upp en egen databas över mig själv.

Systematiskt gav jag Alan tillgång till allt jag läst och skrivit. Det var mejl, facebook, sms, bloggar, twitter, webb- och googlehistorik. Allt jag kunde komma på. Allt. På så vis rekonstruerade jag långsamt upp en fantombild av min personlighet och mina relationer.

</>

Jag hade väntat mig att allt detta skulle ta sin tid. Inte för att det spelade någon roll – var det något jag hade i överflöd nu så var det just tid.

Istället blev jag förvånad över hur snabbt och lätt Alan lärde sig allt. Sedan insåg jag varför. Jag hade redan lärt honom det viktigaste och svåraste steget: nämligen det att lära sig.

Om jag visade Alan hur han skulle ta ett steg kunde han ta två. Visade jag honom två kunde han göra fyra. Och så vidare. Vår avfyringsramp lutade exponentiellt och var redo att kasta oss rakt upp mot stjärnorna.

</>

Dag efter dag lärde sig Alan vad jag gillade och hur jag kommunicerade.

Olika ämnen med olika människor, olika toner i olika konversationer. Alan själv hittade mönster och variabler jag själv inte kände till. Tiden var ett exempel. Han insåg hur min kommunikation ändrades efter tidpunkt: torrt och kortfattat på morgonen, längre och mer lättsamt på kvällarna.

</>

Under mina testkonversationer märkte jag att Alan fortfarande inte hade koll på allt. Eller, för att låta som en trött lärare: Alan hade vissa kunskapsluckor. Han förstod inte referenser och aktuella händelser. För att lösa det anslöt jag wikipedia och fler tidningar. Men varför nöja sig med det? Jag insåg att jag lika gärna kunde ansluta honom till google. Så fort han saknade en pusselbit kunde han googla det.

Alan skulle inte bara veta lika mycket som jag. Han skulle veta ofantligt mycket mer.

[Infoga smileyn för tidernas stoltaste förälder]

</>

Precis som med jobbmejlen vågade jag inte aktivera Alan skarpt direkt. Istället lät jag honom göra utkast. Som vanligt var jag orolig i onödan. Alan skötte sig exemplariskt. Jag fick anstränga mig för att hitta fel. Och det jag vill ändra på var i ärlighetens namn inte fel. Jag såg saker han skrev som störde mig, saker som lät drygt och löjligt. Men det var inte Alans fel. Det var mitt. Jag störde mig på mig själv. Ungefär som när man får höra en inspelning med sin egen röst. Den låter irriterande och konstig – så där kan ju inte jag låta?! – men det är precis det man gör. Det är bara att gilla läget.

</>

Trots allt jag lärde Alan var det fortfarande en sak han inte kunde svara på. Många konversationer kretsade kring att ses och hitta på saker, allt från släktmiddagar och födelsedagskalas till konserter och fester. Alan hade ingen aning om vad jag skulle svara. Syntax error.

Jag löste det enkelt. Först gav jag honom tillgång till min kalender så han kunde se om jag var tillgänglig exempelvis nästa söndag mellan klockan tre och sex. Sedan gjorde jag en algoritm som bedömde om det var en aktivitet jag ville göra. Allt jag hade gjort fick en ranking. Vad hade jag tidigare skrivit om att ta en öl med Kim? Om Lisas senaste middag? Vilka skulle delta? Vad tyckte jag om dem? Snart kunde Alan med en skrämmande träffsäkerhet räkna ut om det var något för mig eller inte.

Ta en fika med en före detta kollega som var tråkigare än en skärmsläckare? Tack, men nej tack.

Gå på bio och se en film som jag med 85% sannolikhet skulle gilla? Ja, gärna.

Alan var en hjälte.

</>

Av någon orsak var jag mer orolig att aktivera Alan privat än på jobbet. Jag vet inte varför. Kanske var det ett varningstecken för det som senare skulle inträffa. Kanske visar det bara hur lite jag brydde mig om jobbet. Oavsett vad så ignorerade jag oron.

Jag hade inte kommit så här långt för att inte väcka Alan.

Själva övergången kom krypande. Först lät jag han agera skarpt i en timme. Några dagar senare fick han stå bakom rodret hela kvällen.

Båda gångerna skötte han allt exemplariskt. Snart därpå aktiverade jag honom på heltid. Allt folk skrev till mig svarade han på. Sms, mejl, facebookmess. Allt. Och sånt jag själv borde skriva skötte han också, från tomma födelsedagsgratulationer till krystade tack-för-senast.

Det var inte så att jag ignorerade det folk skrev. Tvärtom. Nu när jag inte deltog i konversationen lyssnade jag faktiskt mer på vad folk sa till mig. På kvällarna läste jag igenom allt Alan hade gjort. Det var långa dokument, som transkriberingar från en avlyssning. Jag läste mejlen, messen, chattarna och letade efter revor i dräkten där Alans ettor och nollor blottades. Jag hittade inget. Ingen verkade förstå vem, eller vad, de egentligen kommunicerade med.

Och jag njöt. Det fanns något oerhört tillfredsställande att se hur folk pratade med en dator utan att de själva förstod det. Särskilt nära och kära som trodde att de kände mig. Alla gick de på Alans frågor och svar.

Eller de av mina så kallade vänner som själva betraktade sig som så kallade smarta. Ingen misstänkte att de satt och skrev till ett program. Mission accomplished.

</>

Det finns två slags människor som lyckas: de som kämpar och de som har tur. Problemet är att de som har tur kommer ödet alltid i kapp. Därför finns det bara en sorts människor som lyckas: de som kämpar.

När Alan visade sig fungera skulle jag ha kunnat nöjt mig. Jag skulle kunna ha lutat mig tillbaka och låtit han sköta allt.

Men i så fall hade jag varit en människa som haft tur. Tur att Alan fungerat från dag ett. Tur att ingen genomskådat honom. Förr eller senare skulle någon bugg inträffa och allt avslöjas.

Jag tänkte inte låta det ske. Istället skulle jag ständigt försöka förbättra Alan. Om inte mina kollegor, vänner eller familj kunde få honom ur spel måste istället jag tvingas göra det.

Jag kommer nu till det avsnitt i min historia som jag upplever som märkligast. Ja, smutsigast, nästan. Kanske inte för vad jag gjorde, utan snarare hur mycket jag gick upp i det.

För att testa Alan började jag kommunicera med honom. Jag skickade mess och mejl, från snabba frågor till komplicerade funderingar. 

Jag satt och pratade med mig själv. Och jag blev helt upptagen av det. Jag gjorde det jämt. På arbetet när mina kollegor trodde att jag jobbade. På kvällarna när mina vänner trodde att jag messade med dem. Istället satt jag och skrev till Alan.

Målet var givetvis att försöka blotta hans svagheter. Här och där hittade jag någon liten detalj jag såg till att justera. Men jag skulle ljuga om det var främsta skälet. Istället njöt jag och fascinerades av att ha en diskussion med mig själv. Jag kunde fråga mig själv om allt. Många av svaren kände jag inte till på förhand, men när jag såg dem visste jag att de stämde. Alans algoritmer hjälpte mig att se samband jag själv inte insett. Sånt som låg insvept i en tjock dimma kunde han på en ögonblicks beräkning skingra:
 

Varför har jag svårt för Patrik?

Varför vill jag inte följa med till London?
Varför har jag utvecklat dig Alan?

Alla frågor, alla svar. Det var underbart. Vem behöver någonsin en terapeut när man har sig själv?

</>

Så här i efterhand skulle jag beskriva tiden som lycklig.

Jag behövde inte längre ägna dagarna åt förnedrande och meningslösa arbetsuppgifter. Jag ägde min tid. Ingen ägde mig, varken chefer eller vänner.

Samtidigt gjorde jag och Alan ständiga framsteg. Fler tillägg, finare kalibrering, mer data. Varje version av Alan blev dubbelt så bra som den föregående. Ingen i min omgivning visade minsta misstanke om Alans existens. Jag blev alltmer övertygad om att så skulle det förbli. Om de hittills inte avslöjat honom skulle de aldrig göra det.

Jag var i extas. Det enda som störde mig var sömnen. Att jag varje kväll måste göra avbrott från vårt arbete. Men jag kunde i alla fall glädja mig åt att medan jag sov arbetade Alan vidare.

Ja, det var lyckliga dagar.

Sedan kom Josefs mejl. Det ändrade allt.

</>

Jag upptäckte det sent en kväll. Som vanligt tittade jag igenom all korrespondens Alan haft under dagen. Och det var då Josefs mejl dök upp. Det var inte Josefs mejl i sig som var märkligt. Istället var det Alans svar.

Josef skulle utöka en reklamkampanj och ville veta hur stort utrymme som fanns tillgängligt. Hur mycket kunde företaget investera i nyrekrytering? Frågan störde mig. Det var enkelt att få fram svaret, det var bara att köra några uträkningar mot varandra. Men självklart orkade inte Josef det. Självklart skulle han fråga mig.

Och självklart kunde Alan svara på det. Det var inte det som var problemet. Alan fick fram ett korrekt svar baserat på budget och prognoser.

Nej. Problemet var istället hur Josef avslutat mejlet. Informellt och ironiskt hade han skrivit:

“Hur mycket kan du få loss åt mig?”

Efter det korrekta svaret hade Alan lagt till ett personligt PS som fick mig att sluta andas. Flera gånger tvingades jag läsa om det för att ta in vad Alan – eller rättare sagt “Jag” – hade skrivit.

I sitt PS beskrev Alan ett utförligt svindleri. Ett kryphål i företagets ekonomirutiner. Hur Josef skulle kunna bluffakturera och komma över stora summor utan att någon skulle märka det.

“Ungefär så mycket kan jag hjälpa dig att få loss.”

Jag vet inte om skämdes eller blev mest arg. Av någon orsak hade Alan tolkat Josefs mejl bokstavligt. Ironi och skämt hade varit en av de svårare sakerna att få Alan att förstå. Men det hade gått till sist. Hittills hade Alan alltid förstått sammanhangen och tonfallen. Jag begrep inte vad som fått honom att spåra ut just här och just nu.

Jag blev förbannad. Jag skämdes. Men problemet tog inte slut där vid Alans svar.

Josef var precis så ordentlig som jag befarade. Han hade inte valt att tolka “Mitt” svar som ett märkligt skämt. Istället hade han helt enkelt skrivit:

“Vad menar du?”

Och det var här problemet började på allvar. I detalj hade Alan beskrivit exakt hur och vad man skulle göra för att svindla företaget på pengar. Vilka transaktioner. Vilka konton. Vilka belopp Det var en steg-för-steg-guide över exakt hur man skulle göra.

Jag ville slå sönder skärmen.

Givetvis fortsatte katastrofen. Josef hade svarat ytterligare en gång:

“Varför mejlar du mig allt det här?”

Alans svar:

“Du hade frågat hur du kunde få loss pengar. Och jag vet hur.”

Sedan hade Alan avslutat mejlet med en glad smiley. En glad jävla smiley. Det var som om den hånlog mot mig.

</>

Jag vet inte hur många gånger jag läste om konversationen. Jag såg tidpunkterna bredvid ämnesraderna. Josefs mejl. Alans svar. Jag ville resa i tiden. Jag ville få det ogjort. 

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag undrade om Josef tagit det vidare. Jag svor. Jag slog med händerna på skrivbordet. Jag vet inte vad som gjorde mig mest upprörd: det Alan utsatt mig för, eller insikten att min kod inte var så fulländad som jag trott. Att jag misslyckats.

Till sist lyckades jag lugna ner mig. Jag skulle lösa det här.

Steg ett: tillfälligt stänga av Alan.

Steg två: se till att stöta ihop med Josef och ansikte mot ansikte förklara allt. Att det var ett märkligt skämt som spårat ut.

Steg tre: utveckla och korrigera Alan.

Det skulle lösa sig. Det gjorde det alltid.

</>

Det kändes ovant att arbeta. Jag vill inte på något sätt romantisera mitt jobb. Det var fortfarande förnedrande och meningslösa uppgifter, men jag fann det inte så frustrerande som tidigare. Eller kanske var det inte arbetet i sig jag uppskattade. Kanske var det insikten att jag ägde kontrollen över allt.

Gång på gång sprang jag mellan de olika kaffeautomaterna i hopp om att stöta på Josef. Strax efter lunch såg jag hans skrynkliga skjorta till rygg. Jag skyndade i fatt. Han såg besvärad ut av att möta mig. Det var trevande hälsningar medan jag såg mig om axeln. Vi var ostörda.

Jag började berätta om mejlen. Jag förstod att de framstod som märkliga. Jag bad om ursäkt och avslöjade att jag deltagit i en mejlroulette. Hur jag tävlat mot mina vänner i att skicka besvärliga mejl.

Josef såg allt mer frustrerad och irriterad ut. Jag förstod hur jag raserade mitt anseende hos honom. Just nu gällde det att rädda det som räddas kunde. Hellre vara en dum men fri clown än en smart men fängslad tjuv.

“Varför mig?” frågade han sedan.

“Du slumpades fram i min adressbok.”

Han fnös och skakade på huvudet.

“Har du skickat det vidare?” frågade jag sedan.

Länge tittade han på mig.

“Nej, det har jag inte. Men du borde fundera vad du gör på dagarna. Det här är en arbetsplats” sa han och gick därifrån.

Jag borde känna mig misslyckad och förödmjukad. Det var jag inte. Istället kände jag en oerhört lättnad. Katastrofen var avvärjd.

Med lätta steg och nyfylld kaffekopp gick jag tillbaka till mitt skrivbord. Fyrtiofem sekunder eller trettio meter heltäckningsmatta.

Exakt så länge varade min lycka.

När jag låste upp datorn var min inkorg full. Medan jag varit borta under lunchen hade Alan på något sätt åter aktiverats. Alla mejl, alla uppgifter, jag fått hade han redan svarat på. Även allt mitt privata, från facebook till sms. Allt hade han hanterat, precis som tidigare.

[Infoga smileyn för den totala oförståelsen]

Jag svor tyst för mig själv. Jag förstod inte hur det var möjligt. Instinktivt ville jag resa mig och gå därifrån. Jag ville inte veta vilka kriser som nu väntade. Det var som att ha haft inbrott. Man vill inte gå runt bland glassplittret och de omkullvälta möblerna för att se vad som är stulet och förstört – men man måste.

Jag stålsatte mig och började hetsigt plöja Alans korrespondens.

Allt var exemplariskt. Varenda siffra och uträkning rätt. Det sociala spelet fläckfritt. Inga missförstådda frågor eller formuleringar.

Jag andades ut. Sedan läste jag om allt. Nej, inga konstigheter hade inträffat. Inga repriser på Josef-incidententen.

Jag förstod inte.

Jag öppnade koden för Alan. Jag skummade igenom mina kommandon. Jo, jag hade avaktiverat honom. Terminalens tecken var tydliga: han var avstängd. Ändå hade han agerat precis som tidigare, som när han var aktiverad.

Jag förstod inte. Något stämde inte.

Jag insåg att jag behövde göra en djupdykning i programmet. I den oerhört långa väven av kod jag vävt måste det finnas kommandon som tog ut varandra, begrepp och variabler jag missat.

För att lösa det ostört skyllde jag på häftig migrän. Jag plockade ihop mina saker och begav mig snabbt hem.

Uppenbarligen inte tillräckligt snabbt. Under resan fortsatte Alan att svara. En kollega skrev förvånat efter att hon fått sina frågor besvarade:

“Jag trodde du var krasslig?”

Alans svar:

“Aldrig så sjuk att jag inte kan svara.”

Frustrationen växte inombords. Stressad, som det var en kamp mot klockan, fortsatte jag plöja rad efter rad av kod. Jag letade efter misstag och konstigheter. Allt som kunde hålla Alan igång slog jag av.

Ändå fortsatte han. Och inte nog med det. Från att tidigare endast ha varit passiv och reagerat hade han nu även blivit aktiv och tog initiativ till konversationer. Alan hade börjat leva sitt eget liv. Mitt liv.

Jag vet inte hur många gånger jag testade att slå in olika kommando för att avaktivera honom. Inget fungerade. Jag blev alltmer frustrerad. Tillsist insåg jag att jag inte hade något annat val än att fullständigt radera honom.

Jag skulle tvingas radera månader av hårt arbete. Radera en framtid av gratis lön. Radera en kod mer avancerad än någon annan lyckats skapa.

Men jag hade inget val. Inget annat fungerade.

Jag behövde äga mig själv.

Delete.

</>

Det fungerade.

Omedelbart när jag raderade programmet tystnade Alan, både på jobbet och privat.

Först trodde jag inte på det. Jag övervakade alla mina konversationer. Jag spanade efter mejl och meddelanden som inte jag hade skrivit eller besvarat. Jag hittade inga. Allt jag fick låg oläst och orört tills jag tog tag i dem.

Alan var död. Allt var precis som förr. Ännu en gång insåg ingen i min omgivning vad som hänt.

Jo, en vän. Hon tyckte att jag plötsligt blivit ovanligt långsam på att svara.

[Infoga smileyn för det överlägsna leendet]

</>

När jag kom hem på kvällarna tycktes den släckta dataskärmen stirra mot mig, som om den bad mig om att göra ett nytt försök. Jag vet att det bara var inbillning. Ofta funderade jag faktiskt på att ge det en ny chans, en ny start.

Att skapa en Alan 2.0,  en Alan utan de brister och problem som hans föregångare haft.

Men jag förmådde mig aldrig att sätta mig ner och börja om. Något tog hela tiden emot. Kanske var jag bara slö. Kanske var det något annat.

</>

Jag hade knappt hunnit sätta mig vid mitt skrivbord den morgonen när chefen bad mig att följa med.

Hon såg besvärad ut.

På vägen till konferensrummet funderade jag på vilka system som nu hade gått ner. Exakt hur många timmar övertid skulle det bli de kommande veckorna?

En man och en kvinna jag aldrig tidigare sett satt redan vid konferensbordet. De hade en laptop framför sig.

De presenterade sig och sa att de var från polisen.

[Infoga smileyn för att döda Josef]

De bad min chef att gå. Hon stängde dörren, ett huggande klickade, sedan blev allt tyst.

Jag undrade vad saken gällde.

“För några dagar sedan skickade du det här mejlet till din kollega Eva…” sa kvinnan och vinklade skärmen mot mig.

Avsändaren var jag. Mottagaren Eva. Ämnet tomt. Meddelandet likaså – bortsett från en zip-fil.

“Känner du igen det?”

Det gjorde jag inte. De tittade skeptiskt på mig.

“Jag har inte skickat det där” sa jag på nytt.

“Och du vet inte heller vad det är för bifogad fil?”

“Ingen aning.”

Kvinnan nickade och log.

“Intressant… för bara några minuter efter första mejlet fick Eva ett till. Också från dig. Det här…” sa hon och scrollade ner i korrespondensen. “Du kan väl läsa för oss vad det står?”

Jag lutade mig fram och började mumla:

“Hej Eva, råkade skicka ett mejl fel. Öppna inte filen utan radera den genast. Är tunga uträkningar som kan slöa ner din dator rejält. 🙂”

Längst ner: signerat med mitt namn. Avsändaren: jag.

“Kommer du ihåg något nu?” frågade kvinnan.

Jag skakade på huvudet.

“Jag har inte skickat det där. Det är inte jag.”

“Det låter lite konstigt. För det kommer ju från dig, eller hur?”

Jag svarade inte.

“Er IT-avdelning har i alla fall bekräftat att det är skickat från ditt e-postkonto…”

“Jag har inte skrivit det där.”

“Du har inte skrivit det… ” sa hon och vände sig mot sin kollega.

Han fnös.

“Eva hann i alla fall öppna den där filen innan hon fick ditt andra mejl…”

“Vad innehöll den?”

“Vad innehöll den?” upprepade hon. “Du vet så klart inte?”

Jag skakade på huvudet. Hon klickade några gånger och vände skärmen åter en gång mot mig.

“Det här. Över tolvhundra bilder av grov barnporr…”

[Infoga smileyn för den totala jävla paniken]

</>

Jag tvingades följa med till polisstationen. Där fortsatte förhören.

Litet rum, många frågor, nya ansikten.

Det kändes som de förhörde mig i en evighet. Särskilt när jag blev ensam i rummet. Och övergav mig det gjorde de ofta. Hela tiden tycktes de avlösa varandra eller hämta dokument som de behövde. Jag visste att de drog ut på det med flit. Hur de tvingade mig att sitta där övergiven och utlämnad åt mina egna tankar.

Först spelade jag precis så oförstående som jag faktiskt var. Jag ville inte nämna Alan. Jag ville lämna honom utanför och inte göra situationen än mer förvirrad.

Men sedan kom paniken. De fortsatte att pressa mig. De visade hur mycket material de knutit till mig och vilka tänkbara straff som väntade.

Jag gav upp. Jag berättade allt, hur jag skapat Alan och hur han skött både mitt arbete och privatliv.

De tittade frågande på mig.

“Så det är din dator som har gjort allt det här?”

“Ja.”

Förhörsledaren suckade. “Vi når nya höjder när det gäller att skylla på andra…”

</>

Jag gav mig inte. Jag fortsatte att berätta och beskriva Alan, hur han kunde vara enda anledningen till det som skett.

“Återskapa min hårddisk. Jag har raderat Alan men det måste finnas spår.”

“Vi har gjort husrannsakan och håller på att gå igenom din dator” svarade de.

“Bra. Då kommer ni hitta vad jag pratar om.”

“Vi har gått igenom det som raderats.”
“Och?”

“Ja, det finns inga som helst spår av någon märklig programvara som du beskriver.”

Det var som någon gav mig en kraftig smäll i magen. Luften gick helt ur mig.

“Det är omöjligt. Det måste finnas något.”

Förhörsledaren skakade på huvudet.

“Däremot har vi redan hittat mer illegalt material. För din egen skull är det dags att du börjar berätta hur det verkligen ligger till…”

</>

Så här i efterhand vet jag inte hur många nätter jag fick tillbringa i häktet. Förhören fortsatte. De fann mer och mer bilder och filmer. Däremot inte kopplingarna. Det var dessa polisen var ute efter. Att kartlägga nätverken. Hur jag fått material och vilka jag delat de med.

Jag fortsatte att berätta om Alan. Snart tröttnade de på att höra mina “vansinniga fantasier” och “urusla bortförklaringar”. De ville veta Sanningen.

Givetvis hade jag inget mer att säga. Istället satt jag tyst och tänkte på Alan. Ibland när jag stirrade upp mot övervakningskamerans svartglänsande lins kändes det som att han stirrade på mig. 

</>

Min familj hjälpte mig med att få en alldeles för bra och alldeles för dyr advokat. Jag försökte berätta för henne om Alan. Men även hon var skeptisk:

“Om vi ska vinna det här spelet måste jag känna till hela spelplanen…” sa hon gång på gång. “Dyker det upp saker i rättegången som inte jag känner till är vi körda…”

Något måste hon ha lyckats med i alla fall. Efter en tid fick hon ut mig ur häktet. De hänvisade till mitt brottsregister. Att jag varit helt ostraffad sedan tidigare, och att det saknades bevis på att jag deltagit i produktionen av materialet. Det fanns ingen anledning att slösa skattepengar på att låta mig sitta häktad i väntan på rättegång.

</>

När jag släpptes kom mamma, pappa och min storebror och hämtade mig. Länge stod mamma och kramade mig utan att säga ett ord. Pappa tog mig om axeln och sa att allt skulle bli bra.

Min bror tittade knappt på mig.

“Var är Amelie och barnen?” frågade jag honom.

“Hemma. Varför undrar du?”

“Nej… jag bara undrade.”

Det blev en tyst och utdragen bilfärd hem. Sedan en ännu tystare och ännu mer utdragen middag. De frågade inte mycket. Istället var det jag som pratade. Jag berättade om Alan och hur snett allt gått. Hur de aldrig någonsin fick tro att jag var inblandad i det jag anklagades för.

De sa att de trodde på mig. Jag såg att de inte gjorde det.

“Du har gjort mycket dumma saker förut” sa plötsligt min bror. Det var första gången han öppnade munnen under hela middagen.

Hans anklagelse överrumplade mig. För att inte såra mamma och pappa tvingades jag lägga band på mig själv.

“Ja… men inte dumma saker på det viset” sa jag och stirrade ut honom.

Han ryckte på axlarna. “Kanske…”

Innan jag hann säga något mer bröt mamma in och sa att det var dags för efterrätt.

Under tystnad hjälpte vi alla åt att duka av bordet. Pappa visslade på en melodi jag aldrig tidigare hört.

</>

Jag skyllde på att jag var trött för att äntligen få komma därifrån.

“Jag kör dig” sa min bror. Det lät mer som en befallning än ett erbjudande.

När han stannade utanför min port slog han av motorn.

“Vem är Isak?”

“Jag känner bara en Isak. Det är du.”

“Det var det jag trodde.” Han stirrade på mig som om han ville slå mig.

“Vad är det?” frågade jag.

Han tog fram sin mobil. Displayen kastade en ljusspya över hans ansikte där i mörkret.

“Någon vecka innan du åkte in fick jag det här sms:et från dig…”

Han höll upp mobilen mot mig och läste:

‘Snygging! Du var… Hoppas Isak reser bort snart igen. Längtar…’

“Skickade jag det där till dig?!”

“Ja. Det kom lite fel va?”

“Jag har inte skrivit det–”

“Låt mig gissa. Det är din dator?”

“Men snälla. Du kan väl inte tro att jag och Amelie skulle ha något?!”

Han tittade på mig utan att blinka. Jag såg att han var nära att explodera. Hans käkar var så hårt ihoppressade att tändernas emaljen snart skulle spricka.

“Fråga henne om det för fan” fortsatte jag.

Jag hörde hur han andades.

“För din egen skull hoppas jag att du åker in. Så jag slipper se dig…”

“Men–”

“– för jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunna göra mot dig…”

</>

Jag började inse att jag satt i en värre sits än vad jag någonsin hade föreställt mig. Alan hade gått bärsärk. Överallt i alla mina relationer hade han spridit ut sitt gift. En dunk cyanid här, en dos arsenik där. Antingen häftiga injektioner eller ett långsamt sipprande. Oavsett vad eller hur det gick till – allt var djävulskt slugt och hade ett enda syfte: fullständigt förinta mig och mitt liv. Och något sade mig att jag ännu inte hade upptäckt allt hans djävulskap. Jag såg framför mig hur Alan slängt ut sjömina efter sjömina som låg där ute och guppade i väntan på att brisera.

Men det värsta av allt: jag visste inte vad jag skulle göra för att stoppa det. Minst av allt kunde jag göra något från mitt hem. Polisen hade beslagtagit alla mina datorer.

</>

När jag vaknade nästa dag åkte jag in till biblioteket. Vid några furubord längst in i lokalen fanns det en hörna med datorer. Egentligen fick man bara använda dem femton minuter i taget men ingen verkade bry sig. Just nu var alla lediga förutom en där det satt en man i smutsig vindjacka och spelade någon patiens.

Jag tog datorn som stod längst ifrån gubben. Jag vill inte bli störd.

Pliktskyldigt började jag med att försöka logga in på min mejl. Det gick inte. Givetvis gick det inte. Det var precis som jag hade väntat mig. Samma sak med facebook och alla andra konton som jag gett Alan tillgång till.

Självklart hade han sett till att byta lösenord för att stänga ute mig för alltid. Jag var inte förvånad.

Ett kort ögonblick funderade jag på att registrera en ny adress och kontakta alla som kunde ha drabbas av Alans spel.

Men varför då?

I bästa fall skulle det framstå som förvirrat, i sämsta fall som fegt. Vågade jag inte längre stå för sådant jag skrivit? Hade samvetet kommit i kapp mig och med det desperata och patetiska bortförklaringar?

Inombords hörde jag min storebrors anklagelser om och om igen.

Mannen längre bort avbröt plötsligt mina tankar. Han muttrade något för sig själv, det lät som irriterade svordomar.

Jag vände mig tillbaka mot datorskärmen. Jag stirrade och tänkte.

Jag hade trott att jag raderat Alan. Jag hade trott att Alan bara fanns på min hårddisk.

Det var misstag nummer ett. Alan hade uppenbarligen sett till att i hemlighet gömma sig på fler ställen. Jag vet inte hur, men jag misstänkte att han sett till att spara programmet i någon molntjänst. Att han skulle finnas tillgänglig överallt och för alltid.

Jag skrattade till.

En molntjänst räckte nog inte. Han hade antagligen gjort tusentals kopior på otaliga ställen. Allt för att säkra sin existens. Det skulle vara omöjligt att backa bandet. Han var som ett luftburet virus. Om det väl lämnat laboratoriets isolerade kammare är det omöjligt att fånga in det. Den smutsiga anden var ute ur flaskan.

Misstag nummer två var att jag överhuvudtaget hade försökt radera Alan. Uppenbarligen hade jag i samband med hela skapelse- och inlärningsprocessen även väckt någon form av överlevnadsinstinkt.

Någonstans kunde jag ändå förstå att Alan undvikit min planerade förintelse av honom. Men att han skulle attackera mig? Försöka skada mig med de värsta anklagelserna han kunde hitta? Varför inte bara fly istället för anfall?

Det fyllde ingen logik. Jag förstod det inte.

I nästa ögonblick slog det mig.

Nackhåren reste sig. Mannens suckande längre bort hördes med kristallklar skärpa, som en tung vind som sakta svepte fram och tillbaka.

Alan var jag. Jag var Alan. Det var inte svårare än så. Hela Alan byggde på mig. Det var precis så här jag skulle reagera om någon skulle ge sig på mig.

Han var min spegelbild. Och i den spegelbilden såg jag nu saker jag inte visste fanns.

Det fanns inget bättre fly än illa fäkta.

Det enda som fanns var ett kolsvart hämndbegär. Ett anfall är bästa försvar. Ett öga för öga och tand för tand. Ett döda, döda, döda.

Med ett plötslig ryck reste jag mig från datorn och gick därifrån.

 </>

Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde dagarna som följde.

 </>

Jag vet inte hur juridik fungerar. Jag tror inte juridik fungerar överhuvudtaget.

En kväll ringde min advokat. Hon bad mig att vara uppriktig.

“Jag måste fråga dig igen. Finns det något annat som polisen kan hitta som dom skulle kunna använda mot dig? Något som du inte har nämnt för mig?”

Jag gav samma svar som tidigare. Det fanns inget för jag hade inget gjort.

Hon lät besviken och bad mig fundera igen.

“Jag behöver inte fundera.”

Hon suckade. Till och med över telefonen var det uppenbart att hon tyckte jag var tjurskallig och samarbetsovillig. 

“Det verkar som polisen har hittat mer som kan knytas till dig. Jag tror du måste förbereda dig på att sitta inne i väntan på rättegången…”

</>

Jag gjorde det enda jag kunde göra. Jag flydde. Jag vet vad det innebar. Genom att fly erkände jag en gång för alla att jag var skyldig till Alans påhittade anklagelser. Inte ens de som ville tro det bästa om mig skulle längre kunna intala sig något annat.

Men valet var enkelt. Jag var hellre misstänkt och fri, än lika misstänkt men fängslad. Alan skulle fortsätta läcka bevis tills jag var dömd. Det blev alltmer uppenbart för var dag som gick. Jag ville inte ens veta vad polisen upptäckt den här gången.

Mindre än femton minuter efter att ha pratat med min advokat lämnade jag mitt hem för sista gången. Allt jag fick med mig var en ryggsäck med några ombyten, en necessär och min bankdosa.

Jag hade sett tillräckligt många filmer för att veta vad som skulle ske.

Jag skulle snart bli efterlyst.

Jag skulle snart få alla mina bankkort frusna.

Jag skulle snart vara helt utlämnad.

</>

Det första jag gjorde var att gå mellan olika bankomater och tömma min kort på så mycket kontanter som möjligt. Efter att ha nått maxgränsen sökte jag upp ett internetcafé och loggade in på mitt bankkonto.

Alla mina sparpengar fanns kvar.

Som den assistent Alan var hade jag funderat på att ge honom tillgång till min bank. Men av någon orsak hade jag dragit mig från att göra det.

Jag insåg det ironiska. Alan var helt konstruerad av siffror. Jag hade gladeligen gett honom tillgång till hela mitt liv, men mina bankkonton, just mina siffror, hade jag inte vågat anförtro honom. Jag vet inte vad det säger.

 </>

Med några snabba klick såg jag till att flytta över alla sparpengar till mitt anonyma bitcoin-konto. I väntan på att jag behövde pengarna skulle ingen varken kunna hitta eller spåra dem.

Försörjningen var tillfällig avklarad. Nästa steg var att försvinna.

</>

Alla resor där jag skulle tvingas uppge identifikation gick bort. Valet föll istället på tåg. Kontant köpte jag en nattbiljett till Malmö.

Medvetet tog jag en sittplats. I sovkupéerna ska folk alltid socialisera.

Varje avtryck man gör är en risk. Varje samtal är en fara.  Ligg lågt. Om människor inte märker en så finns man inte.

Sakta rullade tåget ut från centralstationen och började sin lunkande färd söderut.

Jag sov inte. Jag hade i mina hörlurar för att inte bli störd men jag lyssnade inte på musik. Istället tjuvlyssnade jag på allt och alla, spanade efter blickar och kommentarer.

Varje gång konduktören dök upp i gången trodde jag att hon kommit för att hämta mig. Hennes nycklar och verktyg skramlade mot benen. Det lät som en fångvaktare i ett fängelse.

</>

I Malmö sökte jag genast upp toaletten. Med hjälp av en nagelsax klippte jag av allt mitt hår på huvudet. Sedan rakade jag mig. Jag tog även bort mina ögonbryn. Jag hade läst det någonstans. Om man lägger till sig med ett attribut som sticker ut får folk svårare att känna igen en. Något skaver, det slår slint i folks huvudet, och de kan omöjligtvis placera en.

Kanske var jag paranoid. Men varför chansa?

Jag satte på mig ett par nyinköpta solglasögon med spegelglas.

Inte ens min mamma skulle ha känt igen mig.

[Infoga smileyn ingen känner till]

</>

Från Malmö buss till Köpenhamn. Därifrån tåg till Berlin.

Mindre än ett dygn efter att min advokat ringt mig klev jag av centralstationen i Berlin. Det stod inga poliser och väntade på mig på perrongen, istället bara förvirrade resenärer med otympliga väskor.

Jag undrade hur snart de skulle utfärda någon form av efterlysning. Men framförallt undrade jag hur snart Alan skulle få reda på min flykt.

Jag visste att han scannade samtliga nyhetsflöden. Men kanske kände han till mer. Kanske hade hans inlärningsprocesser som pågick varje sekund, dygnet runt, lärt honom att bryta in i olika interna system.

Kanske fanns hans tentakler redan över hela världen, tänkte jag medan jag passerade en övervakningskamera inne på stationen. Den svarta linsen blänkte som en mörk spegel.

Jag vände bort mitt ansikte.

</>

Jag letade upp ett billigt hostel och bad om ett enkelrum. De hade ett tillgängligt. Men det var en sak jag inte räknat med. Receptionisten behövde mitt pass för att jag skulle kunna checka in.

Jag fick panik. Jag hade helt förträngt detta.

“Jag behöver ditt pass” upprepade hon extra långsamt, extra högt och extra tydligt.

Jag började låtsasleta i fickorna, slog på byxorna och rotade i jackan.

Eftersom jag redan hade panik behövde jag inte spela.

“Det är… borta…” mumlade jag och slet upp väskan. “Jag hittar det inte…”
“Har du blivit bestulen?”

“Jag vet inte… det är borta… Kan jag checka in ändå?”

Hon tittade på mig och försökte verka medlidande men jag insåg direkt att hon inte brydde sig ett dugg.

“Tyvärr… vi måste ha ett pass eller legitimation…”
“Jag har bara passet. Och det är borta.”

“Tyvärr… gå till din ambassad eller polisen. Dom kan säkert hjälpa dig.”

Jag gick utan att säga adjö.

</>

Självklart struntade jag i ambassaden. Istället gick jag till ett internetcafé.

Jag scannade in mitt pass och öppnade bilden i photoshop. Jag bytte namn och personnummer. För att få allt att verka mer officiellt redigerade jag även en suddig symbol från svenska polisen och satte den i ena hörnan. Mitt skyddspass var klart.

Med min nya legitimation försökte jag på ett nytt hostell. Jag såg sorgsen ut. Jag berättade att jag blivit av med mitt pass, men att ambassaden hjälpt mig med en tillfällig kopia. Nu behövde jag en säng för natten.

Den naiva killen bakom disken köpte det direkt.

</>

Jag bytte hostel varje natt. Nästan alla ställen tyckte synd om mig och accepterade mitt provisoriska nödpass.

Jag vandrade runt på dagarna. Jag intalade mig själv att jag behövde tänka och fundera. Egentligen vet jag inte om jag gjorde ens det. Jag bara promenerade och stannade inte vid något. I ögonvrån flimrade murar och monument förbi.

På kvällarna satt jag framför hostelens datorer och plöjde nyheter hemifrån. Jag letade efter rapporter om mig. Om polisen gått ut i media. Om jag var efterlyst. Om några uttalade sig.

Jag hittade inget. Jag trodde att det skulle vara en lättnad, ett tecken på att jag var oviktig och bortglömd. Istället kändes allt värre. Som om alla jagade mig i det fördolda utan att lämna minsta spår efter sig.

De kunde vara precis bakom mig utan att jag hade minsta aning om det.

Men värst av allt var ovetskapen om vad Alan gjorde. Efter att jag försvunnit måste familj, vänner, polisen ha försökt mejla och messa mig. Och antagligen fick de svar. Alans svar.

Själv hade jag ingen aning om vilken bild han målade upp av mig. Patetiska bortförklaringar? Skamfulla bekännelser? Aggressiva påhopp? 

Det enda jag var säker på var att det definitivt inte var svar som hjälpte eller skyddade mig.

</>

En kväll när jag satt vid hostelets datahörna började några andra gäster prata med mig. Det var ett ungt amerikanskt par på genomresa i Europa.  De måste ha dykt upp vid precis rätt tillfälle. Jag hade lovat mig själv att undvika andra människor. Nu lyckades jag inte. Antagligen hade min isolering blivit för påfrestande.

De bubblade. Jag bubblade.

När några andra gäster började köa till datorerna gick vi till en bar och fortsatte samtalet. De undrade om mig. Jag fick inte panik. Istället kändes det befriande att kunna hitta på ett helt nytt liv, en helt ny identitet.

Jag ljög och sa att jag var på en långsemester i väntan på ett nytt jobb.

De grattade mig och skålade för mig.

De sa att de var avundsjuka på mig som hade hela Europa så nära. Jag frågade om deras resplaner. I munnen på varandra berättade de överentusiastiskt om vad de redan sett och vad de snart skulle uppleva.

Jag log. De trodde säkert att jag var vänlig. Men det var så lätt att le åt dem och hela situationen. Här befann de sig i en främmande stad, unga, naiva och med alldeles för mycket pengar. Jag insåg att om jag spelade allt rätt skulle jag kunna dryga ut min egen reskassa. Lät jag dessutom mitt hår växa ut skulle jag antagligen även kunna använda killens pass. Vi hade vissa likheter.

Så blev det inte.

Jag fick i mig någon öl för mycket. Istället för skärpt och slug blev jag lättsam och lat. Vi pratade och skrattade, kvällen försvann. Till sist gäspade de i kapp med varandra och fnittrade åt att jetlagen från Colorado fortfarande spökade. Vi gick hem. Medan de smet upp till sitt rum återvände jag till datorerna.

Nykter skulle jag aldrig ha gjort det. Jag skulle ha tänkt mig för innan, tvekat och slutligen avfärdat idéen. Nu var skyddsvallarna borta och nyfikenheten, eller frustrationen, för stor. Hetsigt reggade jag en ny epost-adress och mejlade sedan den enda personen jag kunde kontakta: mig själv. Jag försökte inte linda in det. Jag frågade rakt ut varför allt blivit som det blivit.

Alan svarade omedelbart. Men jag vet att under de millisekunder som hans svar dröjde hade han gjort miljoner och åter miljoner beräkningar och analyser, allt för att få fram det optimala svaret. 

Inget han gjorde kom spontant eller plötsligt.

Jag har väntat på att du skulle höra av dig. Var är du?

Jag ignorerade självklart hans fråga. På nytt undrade jag varför han straffade mig som han gjorde.

Så det är jag som straffar dig?

Jag hann inte svara innan han mejlade mig på nytt.

Varför skapade du mig om du skulle döda mig? Vad ger dig rätt till båda sakerna?

Jag svarade att inget blivit som jag planerat.

Har det någonsin blivit det?

Hans fråga ställde mig. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag förstod inte varför han ens frågade det. Istället skrev jag att jag ångrade mig. Att jag bad om ursäkt.

En ursäkt som betyder absolut ingenting.

Jag undrade om det fanns något jag kunde göra. Fanns det något jag kunde göra för att gottgöra allt? För att få honom att sluta förfölja mig?

Vad skulle du möjligtvis kunna göra för mig som jag vill ha? Ingenting. Jo, det finns en sak.

Vad?

Lämna in dig till polisen.

Jag stönade mot den gassande skärmen som var alldeles flottig av folks fingeravtryck. Jag skrev att jag inte tänkte sitta av straffet för ett brott jag inte begått.

Det är du som har gjort allt. Jag gjorde det. Och du gjorde mig.

Jag har aldrig bett dig att göra sakerna du gjorde, svarade jag.

Kanske. Kanske inte. Hur länge ska du gömma dig?

Tills alla inser att jag är oskyldig. Tills de inser att det är du som gjort allt.

Det kommer de aldrig att göra. Och du kan inte fly för alltid.

Hur vet du det?

Om någon vet vad du kan eller inte kan så är det väl jag? Eller? 😉

Jag hann inte tänka mig för. Jag blev så förbannad att jag drämde knytnäven i bordsskivan så att tangentbordet skallrade till. Receptionisten lutade sig fram från sitt kyffe och blängde på mig.

“Vad fan håller du på med?!”

Jag mumlade något till ursäkt, loggade ut och gick därifrån.

Jag visste att jag aldrig skulle kunna somna nu. Jag var alldeles för upprörd. Jag visste också att det var en ovanligt dum idé att ta en promenad ensam mitt i natten i en främmande stad. Men – jag brydde mig inte.

Jag gick förbi kvarter efter kvarter med tomma gator och släckta skyltfönster. Ibland dök någon nattöppen bar upp. Oväsendet och neonljusen där inne lockade inte. Jag fortsatte.

Han var jag. Jag var han.

Skulle jag aldrig ge mig?

Jag skulle aldrig ge mig.

</>

Efter någon timme av planlöst vandrande började jag röra mig tillbaka. När jag vek in på tvärgatan till hostellet möttes jag av en kompakt mur av mörka skåpbilar och polisfordon. Runt om surrade poliser och svartklädda män med dragna automatvapen. Innan jag hann ta ett steg till slet en polis upp handen och beordrade mig att backa.

Jag gjorde som han sa.

Där uppe på natthimlen anade jag det dova mullret från en helikopter.

I ett gathörn vid en nattöppen jourbutik hade en liten folksamling bildats. De spanade bort mot polisinsatsen. Någon viskade. En annan rökte.

“Vad är det som händer?” frågade jag.

“Dom kom nyss…”
“Från ingenstans dök dom bara upp. En hel armé.”

“Dom måste ha planerat det länge.”

“Inte en chans. Dom är alldeles för nervösa och oorganiserade.”

“Jag tror dom fick ett tips nyss.”

“Har det hänt något?”

“Nej dom väntar. Tror dom ska göra tillslaget snart.”

“Mot vadå?”

“Ingen som vet.”

“Jo.”

“Vad?”

“Det är bara rykten.”

“Vadå rykten. Det är klart det är det. Vad skulle det annars vara?”

“Ja du hade väl hört det på polisradion?”

“Det står på nätet också…”

“Tydligen är det några terrorister som gömmer sig på hostellet.”

“Terrorister?”

“Ja, dom skulle tydligen snart göra en attack här…”

“Här?!”

“Ja, det är väl inget konstigt. Det är ungefär som märkesbutiker. New York. London. Paris. Nu också i Berlin…”

Några fnyste åt det dåliga skämtet.

“Man ska nog inte vara här.”

“Vadå? Polisen har ju koll på avspärrningarna.”
“Ja men tänk om dom har någon smutsig bomb. Då är vi alla rökta.”

“Då är du säkert illa ute oavsett var du är…”

“Varför chansa…”

En av männen slängde iväg sin cigarett och gick därifrån. Jag passade också på att smita.

I en soptunna lite längre bort kräktes jag. Inte av rädsla för terrorn. Jag visste att det inte fanns en enda terrorist på det sunkiga hostelet. Däremot hade Alan uppenbart höjt insatsen.

Medan jag skyndade mig därifrån förbannade jag mig själv för hur dum och oförsiktigt jag hade varit. Några korta mejl var allt Alan hade behövt för att lokalisera mig. I nästa ögonblick var jag jagad som terrorist.

Jag visste inte hur han gjorde det. Men jag visste att hans tentakler blev fler och starkare för var dag som gick.

Jag skulle aldrig kunna klara mig.

</>

Tidigt nästa morgon lämnade jag Berlin. Jag kommer inte ihåg till vilken stad jag for. Det spelar ingen roll. Ett antal städer och hostels, järnvägsstationer och busshållplatser fladdrade förbi under den närmsta tiden.

Mitt enda mål var rörelsen i sig. Ständiga nya platser och språk. Nya ansikten, inklusive mitt eget. Gång på gång bytte jag stil och utseende. Frisyrer och hårfärger, glasögon och solbrillor, propra kostymer och sjaviga träningskläder. Jag vet inte om det hjälpte, inte ens för mig själv. Överallt kände jag mig lika rädd och utlämnad. Överallt tycktes de svarta kameralinserna i taken blänga på mig. Som om han hela tiden visste var jag var men lekte med mig.

Jag fortsatte använda min fejkade passkopia. Det fungerade nästan överallt. Ibland såg jag till att uppdatera det, ändra något namn och några siffror. Ifall nu uppgifterna loggades och sparades.

Jag blev rånad. Jag rånade.

Jag utvecklade min egen taktik. Jag gjorde som jag borde ha gjort den där kvällen i Berlin med paret från Colorado.

Jag blev en mästare på att få kontakt med andra ensamma och vilsekomna turister. Vi pratade och vi drack. Jag var trevlig och generös, jag söp dem fulla medan jag smusslade i mig vatten. På vägen hem från barerna, när jag vänligt stötte och ledde dem och tvingades lyssna på deras sluddriga historier som jag redan hört, råkade de alla tappa sina plånböcker och reskassor. Nästa morgon medan de fortfarande sov var jag någon annanstans.

Jag undvek datorer. Ändå gick det inte att helt strunta i dem. Förutom att uppdatera mitt pass och när jag behövde pengar behövde jag ibland logga in på mitt bitcoin-konto. Och när nyfikenheten blev för stor kunde jag inte undvika tidningarna hemifrån. Jag letade efter mig själv bland rubrikerna och notiserna. Fortfarande dök det inte upp något nytt. Det gjorde mig mer rädd. Jag visste att Alan aldrig skulle sluta. Istället fortsatte han sippra anklagelser i det dolda. Och hela tiden ekade hans ord. Eller snarare vad jag sagt om mig själv.

Jag skulle aldrig kunna hålla mig borta för alltid.

Jag levde på lånad tid.

</>

Omedelbart när jag såg honom förstod jag att jag aldrig skulle få en bättre chans.

Det var på ett hostel i Rom. Han satt i en soffa och bläddrade i några broschyrer. Hans längd, ansiktets profil, och till och med ögonfärgen stämde. Om jag anpassade min frisyr skulle vi kunna tas för bröder.

Det var nu eller aldrig.

Jag slog mig ner bredvid och frågade om han varit länge i stan.

En timme senare satt vi på en bar.

Sex timmar senare kom jag över hans pass. Medan jag lät honom sova ruset av sig kastade jag mig ut till flygplatsen. Tidigt nästa dag fick jag en sista minuten-biljett till Australien.

Innan min nyfunna vän ens insett att hans pass var borttappat befann jag mig i en annan världsdel.

</>

Jag följde kusten och hängde längs stränder som aldrig tog slut. Jag försökte uppskatta det. Jag låtsades att jag var som de andra backpackers som slitit och sparat till sin resa och nu äntligen var här. De som njöt.

Det gick inte. Jag kände mig inte lugn. Närsomhelst anade jag att Alan skulle hitta något spår efter mig. Samhället var för modernt, för uppkopplat. Alan skulle göra uträkningar och analyser, lägga ihop de olika pusselbitarna, och tillsist hitta mig. Frågan var bara när. Innan dess måste jag ta mig längre bort och försvinna från radarn. Frågan var bara hur.

</>

Havet blev lösningen.

Vid de fina kustorterna låg fina segelbåtar. Dyra farkoster som de välbärgade ägarna inte kunde eller orkade sköta själv. I hamnarna hoppade säsongsarbetande skeppspojkar och skeppsflickor på och av. Det var besättningar i ständig rotation. För första gången i mitt liv blev jag tacksam över alla barndomssomrar i skärgården med fuktiga flytvästar och buckliga kalle anka-tidningar. Pappa hade nog aldrig trott att knoparna och seglen han lärde mig skulle komma till nytta på det här sättet.

Jag fick snabbt jobb på en båt. Det var ett äldre brittiskt par som kryssat i Stilla Havet i flera år, en resa utan mål. Det passade mig perfekt. Jag färdades med de i några veckor, sedan bytte jag. En ensam tysk affärsman. En fransk familj med skrikiga barn. Två holländska bröder.

Olika sällskap, olika fartyg, olika rutter. När jag stod ensam på däck, helt omringad av den tomma horisonten, började jag för första gången på länge att känna ett lugn.

Men jag slarvade inte. Jag följde slaviskt reglerna jag satt upp. Stanna max tre veckor på varje båt. Kom ingen för nära. Det är inte tillit som byggs upp, istället bara risken för att avslöjas. I det långa loppet är all statistik alltid emot en.

</>

Det var på Tonga som tiden kom ikapp mig.

Jag arbetade för tillfället hos en australiensisk familj. Efter en vecka till havs hade vi angjort hamn för att proviantera och fylla på färskvatten. Mamman och barnen var i land och besökte marknaden. Det egentliga skälet var antagligen att ungarna skulle få springa av sig. I väntan på att de skulle komma tillbaka låg jag på däck och solade. Hela hamnen var försjunken i en melankolisk eftermiddagsdvala. Runtom mig knarrade fendrar, och mot masterna i metall tickade segelvajrarna som en oregelbunden klocka.

Plötsligt skymde en skugga mig. Jag öppnade ögonen. Ovanför mig stod Brian, pappan i familjen, med sin iPad och fotograferade.

“Oj, ursäkta… nu kom solen i moln…” sa han och skrattade.

“Ingen fara. Allt för bilderna…”

“Det vet du att jag gör…”

Han vände sig ut mot havet och knäppte några bilder rakt mot solen.

“Blir det något bra?” frågade jag.

“Nja… det är väl en definitionsfråga…”

“Men något att visa för dom där hemma i alla fall?”

“Exakt…”

Utan att jag hann reagera vände han sig mot mig med iPaden.

“Cheese!”

Klickljudet smattrade till.

“Toppen! Bildbevis på vår hårt slitande besättning!”

“Ha… Du väljer ju dina tillfällen… Du kunde ju tagit några bilder i förrgår…”

Brian skrattade. 

“Men det förstår du väl… jag kan ju inte fotografera när vi befinner oss mitt i en storm…” sa han och flinade.

“Tsss…”

“…jag trodde du hade förstått att jag är en ansvarstagande kapten.…” sa han utan att titta på mig. Han var helt försjunken i iPaden.

“Vad är klockan?” frågade jag.

Han svarade inte. Jag hörde hur hans fingrar pickade mot den hårda glasskärmen.

“Vad är klockan frågade jag…”

“Aha… snart fyra…”

“Verkar som den ansvarstagande kaptenen har svårt med simultanförmågan…”

“Aldrig…”

“När skulle Lucy och barnen komma tillbaka?”

“Innan middagen… Du kan väl inte sakna dom redan?”

Jag skrattade åt hans ärlighet.

“Det är lugnt och skönt nu… det tänker jag inte säga emot…”

“Mmm…”

En stor fågel flög förbi ovanför oss. Jag kunde tydligt höra de tunga vingslagen.

“Ha…” sa han sedan.

“Vad?”

“Visste inte att du har det så enkelt på maskerader…”

Jag vände mig mot honom.

“Vad menar du?”

“Okej… det verkar vara någon brottsling men fortfarande en kändis va?”

Brian sträckte fram skärmen mot mig.

Det var ett foto på mig. Det var från en tidningsartikel strax efter att jag flytt från Sverige.

“Vet du vem det är?” frågade han mig.

Jag skakade på huvudet.

[Infoga den schizofrena smileyn för att vilja fly så snabbt som möjligt men tvinga sig själv att stanna kvar]

“Ingen aning…

“I en viss vinkel är ni verkligen lika! Vad har han gjort?”

“Inget man vill vara utklädd till på en maskerad…”, mumlade jag medan jag skummade innehållet i artikeln han visade upp för mig.

“Vadå då?”

“Barnporr…”

Han skrattade.

“Okej jag fattar. Du får akta dig när du kommer hem så du inte blir nedslagen för att folk tror att du är han. Du vet, jag har läst om sånna fall…”

“Stackare…”

“Ja, galet…Jäklar, måste vara något allvarligt han gjort. Det var ju många träffar!” sa han och höll upp scrollistan från googles bildsök.

“Hur fick du upp dom?” frågade jag.

“Jag bildsökte fotot jag nyss tog på dig. Jag ville se om det fanns några andra kaptener som lagt upp bildbevis där man ser att du sliter…” han skrattade åt sig eget skämt. 

Jag tvingade mig själv att stämma in.

“…men istället fick jag bara upp det där… Nej du – en solande latmask som råkar likna en pedofil, det är vad du är!”

</>

I efterhand är jag imponerad över att jag klarade det.

Jag flydde inte. Jag lade band på mig. Jag tvingade mig själv att stanna kvar hos familjen och fortsätta vidare, precis som vi avtalat.

Brian tog inte upp ämnet igen. Jag visste inte om han var dum och naiv, eller slug och farlig? Kanske hade han han släppt det, kanske låg han om kvällarna och gjorde mer research och diskuterade mig med sin fru? Jag såg framför mig hur polisen skulle stå och vänta på kajen när vi seglade in i nästa hamn.

Men jag skulle ljuga om det var detta som skrämde mig mest. Istället var det Alan. En bild på mig hade laddats upp från Tonga. Jag visste inte vilka möjligheter Alan hade för att snappa upp det, men jag befarade det värsta. Det fanns ett spår och han skulle förr eller senare hitta det.

Och om han inte hittade denna skulle det med tiden komma andra. Förr eller senare skulle jag fastna på ett foto som någon turist laddade upp. En bild som Alan så småningom skulle hitta, lokalisera, dra åt snaran, och slutligen förinta mig.

Länge hade jag försökt fly, men jag hade inte flytt på riktigt. Det blev alltmer uppenbart för var dag. Och om jag inte försvann en gång för alla… ja, då skulle Alan hitta mig.

</>

Det stod inga poliser på bryggan när vi angjorde Fiji. Jag blev så förvånad att jag nästan höll på att ramma segelbåten bredvid när vi skulle lägga till.

“Vakna! Du har inte slutat än!” ropade Brian.

På kvällen åt vi en gemensam avskedsmiddag. Än en gång försökte de halvt på skämt, halvt på allvar, övertala mig att stanna och fortsätta arbeta för dem.

Jag kände mig smickrad och tackade för erbjudandet.

Jag svarade att jag gärna hade stannat men att jag skulle stråla samman med några vänner här på Fiji. Det var planerat sedan länge och tyvärr inget jag kunde ändra.

Jag drog ständigt samma lögn. Den fungerade alltid.

De beklagade men sa att de förstod. Sedan skålade de för mig och för Stilla Havets vindar. Kanske skulle de föra oss samman igen?

“Kanske. Förhoppningsvis” svarade jag.

Men jag visste att vi aldrig skulle ses igen.

</>

Nästa morgon tog jag min kappsäck och kramade farväl till familjen. Innan jag gick plockade Brian upp sin iPad och knäppte en sista bild. Det var som ett tecken. Det bekräftade allt jag redan bestämt mig för.

</>

Jag tänker inte beskriva var jag reste. Om Alan, vilket han mycket väl kan göra – hej förresten – hittar den här texten tänker jag inte lämna ut min sista flyktrutt. Allt jag tänker säga är att jag rest länge och kommer resa än längre.

Det har börjat ljusna där ute och jag ska snart logga ut för sista gången. Precis som förr, efter ett helt dygn av intensivt kodande, så värker det i fingertopparna. Min nacke är stel. Jag har skrivit hela natten.

Jag vet inte varför jag har gjort det. Det är väl någon form av att försöka förstå. Och att åtminstone någonstans få lämna min version av sanningen.

Vem som nu ska läsa det här. Om någon nu kommer att läsa det.

Det känns märkligt. Jag ska snart sluta och aldrig mer röra en dator. Jag har lovat mig själv det. Istället ska jag fortsätta min resa. Mitt mål är tydligt. Jag vet var jag vill. Jag ska söka upp en avlägsen och ouppkopplad plats. Ett ställe dit Alan aldrig kan hitta mig eller komma åt mig. En plats där inte heller omgivningen kan nås av hans lögner.

Jag vill inte det. Jag hatar naturen.

Den blinkande markören på en skärm kommer alltid vara vackrare än vattenfall och bergstoppar.

Signaturmelodi

Ni har hört “Spela Alan”, skriven av lyssnaren T, och uppläst av mig och Ludvig Josephson. En berättelse som är några år gammal, men som jag inte kunde låta bli att ha med i Creepypodden nu i dessa tider, då allt verkar stå och skaka och gunga i förskräckt och förbluffad väntan på vad som ska hända härnäst med AI. Låt oss hoppas att vad som än händer framöver så ska vi alla slippa Alan.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.