Avsnitt 224: Barndomsminnen
Varje gång någon nämner Mandelaeffekten tänker jag på något helt annat än det falska men utbredda minnet av att Nelson Mandela skulle ha dött i fängelse på 1980-talet. Jag tänker inte heller på att gubben på Monopol skulle ha haft monokel, eller att Darth Vader skulle ha sagt “Luke, I am your father”.
Jag tänker på när jag var liten och badade. Jag tänker på när jag simmade i det salta havet vid min släkts gamla sommarställe på Skaftö. Och jag tänker på att jag ibland, om omständigheterna var de alldeles rätta, kunde andas under vattnet.
Det här är ett minne jag har. Ja, det är naturligtvis falskt. Jag har aldrig kunnat andas under vattnet. Men jag minns likväl att om jag drog snabba, ytliga andetag under vattnet – liksom silade in det lilla jag inbillade mig fanns där mellan vattenmolekylerna – så kunde jag faktiskt andas. Och det speciella är att ju fler jag nämnt detta för, desto fler har också känt igen sig. De bär också inom sig ett märkligt minne av att ha kunnat andas under vattnet.
Mandelaeffekten är egentligen inte särskilt konstig. Det är lätt att plantera falska minnen hos människor. Man behöver bara beskriva en situation tillräckligt väl för att vi ska skapa oss en egen bild av hur den såg ut, kändes och luktade. Vi är byggda för det där, för att med vår fantasi göra om ord till bilder i vårt huvud. Dessutom förväxlar vi andras berättelser, scener ur filmer eller böcker och starka bilder med egna minnen, om bara tillräckligt lång tid gått. Mitt minne av att kunna andas under vattnet kan mycket väl vara just en sådan förväxling.
Men det finns ett direkt, om än väldigt avlägset, släktband mellan oss idag och fiskar. En gång i tiden andades vår stamfader under vattnet. Och det finns teorier om att vissa andra fysiologiska fenomen, som till exempel det häftiga ryck man ibland upplever precis när man glider ner i sömnen, bygger på urgamla erfarenheter från en helt annan art i vårt förflutna, i sömnryckets fall primater i träden.
Den tanke som trots att det är så enkelt att förfalska minnen ändå kan förhäxa mig är därför denna:
Finns det vissa falska minnen som våra kroppar på något djupt plan, nästan i cellerna, kan känna igen sig så väl i att de blir extra starka?
Är våra falska minnen av att kunna andas under vattnet en sista, flämtande hälsning från en miljontals år gammal förfader?
Signaturmelodi
Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och idag ska vi höra historier om barndomsminnen.
De finns i olika sorter, kan man ju säga. Det finns de som sticker ut, som inte lämnar en ifred. För att fortsätta på simspåret finns det en historia om ett sådant minne på Reddit, i en tråd där just kusliga barndomsminnen efterfrågas, skriven av användaren c_rexx.
“En gång när jag var runt tio”, berättar c_rexx, “övade jag på att hålla andan i under vattnet i poolen medan min morbror, som på den tiden var inneboende hos oss, passade mig. Han skulle hjälpa till och höll mig nere under vattnet, men han höll alldeles för länge, tills mina lungor brann. Jag trodde helt ärligt då att han bara ville hjälpa mig öva, men senare fick jag veta att han, min mamma och alla deras syskon blev fruktansvärt illa behandlade av sin pappa. Min morbror hade utvecklat grava aggressionsproblem. Jag antar att han tog ut dem på mig den dagen.”
Och så finns det de sovande minnena, de som plösligt vaknar, gör sig påminda när något oväntat händer och sätter det i ett förklarande men ofta iskallt ljus. Som till exempel en annan historia från Reddit, där användaren Outrageous_Claims berättar om en gång när han och hans storebror lekte i garaget i barndomen. Han var tre-fyra år gammal, och storebrodern två år äldre.
Storebrodern svingar tankspritt med ett slagträ, som barn gör, och oförsiktigt som barn är hamnar Outrageous_Claims i vägen. Han får en smäll, börjar blöda näsblod och gråta. Och han ser sin brors panikslagna ansiktsuttryck. Då hände det läskiga.
Storebrodern håller krampaktigt i slagträet medan han försöker trösta honom, bara för att till slut inse att han är otröstlig. Då höjer han slagträet igen. Och slår honom i ansikten med det igen. Sedan släpper han det och springer ut ur garaget.
Många år senare påmindes Outrageous_Claims om detta, då hans storebror stod åtalad för misshandel. Storebrodern svor att han var oskyldig, att det hela var ett misstag. Men Outrageous_Claims kom då ihåg händelsen i garaget. “När han av misstag slog mig i ansiktet den första gången”, skriver han och fortsätter: “Men den andra gången, det var inget misstag. Han försökte tysta mig. För gott. Allt jag var för honom var i det ögonblicket ett problem. Han såg mig hellre död och tyst än vid liv och kapabel att skvallra.”
Så skrev Outrageous_Claims på Reddit. Och för att fortsätta på temat barndomsminnen som plötsligt får en helt annan betydelse ska vi nu höra en historia. Den är skriven av Sofia Albertsson, och den heter: “Kvinnan som jag bor ihop med”. Den läses av Rakel Josephson.
Långt borta bakom skogen under den ljusblå sommarnattshimlen hördes ännu sång. Vi satt runt bordet på verandan när pappa kom ut med tre glas vin.
Det var första gången vi firade midsommar utan mamma och det kändes som om något viktigt, somrigt saknades. Såklart hade vi gjort samma saker som varje år, mamma hade till och med bakat den vanliga jordgubbstårtan och skickat med den… Men det hade inte hjälpt. Tårtan smakade inte som vanligt utan henne. Hettan från dagen låg kvar, trots att det snart var midnatt, kondensen gjorde glasen dimmiga.
“Det finns en sak vi måste prata om.”
Pappa var förvisso ingen skämtare, men heller aldrig sådär allvarlig utan att jag blev orolig. Jag och Jenny tittade på varandra, efter hennes mans cancerbesked förra sommaren frågade hon snabbt:
“Du är väl inte sjuk?”
Pappa skakade på huvudet, strök undan det grå håret från axlarna. Jenny tog en klunk vin och verkade slappna av. Det kunde inte jag.
“Vad är det då? Det låter så allvarligt när du säger sådär, man blir ju orolig. Är det nåt med mamma?”
“Ja, det är nåt med Lena, men bli inte oroliga, hon är inte sjuk.”
Pappa satte sig tillrätta i stolen, den knakade till svar.
Skilsmässa. Det måste vara det. Säkert är det därför hon inte firar midsommar med oss i år, inte för att de hade ont om vikarier på jobbet. Jag skulle just säga det, rakt ut, när pappa ställde tillbaka glaset på bordet, svalde och sa.
“Nu när det bara är vi tre här, och ni är vuxna, så tänker jag berätta … jag har funderat på när och hur jag ska säga det. Men jag blir inte klokare, så nu tar vi det såhär. Ni får flika in om ni har några frågor, okej?”
Vi nickade, det irriterade mig att Jenny verkade så lugn. Förstod hon inte att våra föräldrar säkert kommer skilja sig? Vår fina lilla familj som alltid hållit ihop och stöttat varandra. Hur kommer det bli med huset? Alla minnen …
“Det här hände några år efter att vi hade flyttat till huset i Krylbo, ni var små och gick fortfarande i förskolan. Det var ungefär efter att du ramlade på cykeln Milla.”
Jag nickade, tittade på ärret som fortfarande lyste vitt på underarmen.
“Mormor ringde och pratade länge med Lena. Jag satt vid köksbordet och hörde en del av samtalet. Det var inte ett av de vanliga samtalen, Lena var kortfattad, i försvarsposition. Märkbart upprörd. Vanligtvis brukade samtalen med mormor göra henne glad. Jag förstod så mycket som att någon som hette Ann ville ha kontakt med Lena och mormor. Efteråt blev jag tvungen att fråga henne, vem var Ann? Lena berättade, motvilligt, att hon hade en syster. Jag blev chockad, vi hade varit tillsammans sen gymnasiet och aldrig hade hon nämnt en syster. Jag trodde inte vi hade några hemligheter för varandra, men tänk så snabbt en sådan illusion kan försvinna. Det ryckte undan mattan under mina fötter, plötsligt kände jag mig ensam, fastän det egentligen inte förändrade något mellan oss. Men det är ändå en stor sak att hålla hemligt. Jag frågade varför Lena aldrig nämnt sin syster, fast jag självklart förstod att något familjebråk låg bakom. Det visade sig stämma.”
Pappa nickade mot oss, gjorde en paus.
”Mormor hade ringt för att berätta att er moster återvänt från Köpenhamn, där hon tydligen bott under många år. Lena sa att hon inte var intresserad, inte ville ha något med sin syster att göra efter det hon gjort. Vad det var ville Lena inte gå in på, men hon sa att ingen människa gör så mot sin familj. Det sårade mig såklart, känslan av att vara utanför förstärktes av att jag inte ens i efterhand fick veta mer om systern och hela situationen. Men, jag accepterade det ändå, vissa saker är kanske för smärtsamma för att prata om, vad vet jag. Lena sa att Ann hade fått, och struntat i, sina chanser till försoning.”
“Va, vänta nu, har vi en moster? Ann? Varför har du inte berättat det? Var bor hon nu?”
Jenny satt rak i ryggen och stirrade på pappa och sen på mig.
“Det vill väl du också veta?”
“Ja, men det verkar ju varit något hemskt jobbigt som hänt, vi borde fråga mamma innan vi börjar gräva i det. Men, varför berättar inte mamma det här? Borde inte hon vara med när du tar upp det här med oss? Det gäller ju hennes familj.”
Pappa tog en stor klunk vin till svar, suckade och såg stressad ut. Varför gjorde han det? Nu var ju hemligheten ute i det fria. Det var egentligen inget förfärligt, att familjer bråkar och säger upp kontakten händer hela tiden.
Även om det kändes främmande att vår helt vanliga, Svenssontråkiga familj, skulle ha ett hemligt bråk. Att vi hade en hemlig moster. Vem var hon? Hur såg hon ut? Vad hade hon gjort som var så oförlåtligt? Visste hon om att jag och Jenny existerade?
“Det är som det är. När jag och Lena förberedde för julen några år senare, så fick hon plötsligt svårt att röra ena armen. Vi höll på att sätta upp utebelysningen i busken med de vita bären, då hon vinglade fram till mig i snön. När hon pratade förstod jag vad som hänt och att det var bråttom, orden kom i oordning, armen bara hängde. Grannarna tog hand om er, jag ringde ambulansen. Kändes som om det tog en evighet, jag satt med Lena i famnen och vaggade henne – så som jag gjorde med er när ni var ledsna. Livrädd, fy fan. När ambulanspersonalen la Lena på båren och körde iväg med oss höll jag hennes hand och sa att det skulle gå bra. Vad ska man säga annars? Första timmarna var jag på akuten med henne, sen flyttades hon till en avdelning där många andra som fått en stroke låg. Jag var tvungen att åka hem och hämta er från skolan, ni var så små att jag inte ens tror att ni minns det, eller?”
Jenny och jag skakade på huvudet, kanske hade mamma nämnt i förbifarten att hon blev sjuk och låg på lasarettet när vi var små, men inget mer ingående än så.
“Hon blev kvar på rehab i två veckor. Fick gå på sjukgymnastik och öva på att prata och gå, stroken hade inte varit allvarlig och hon repade sig bra. Jag var lättad, hemma ensam med er hade jag legat vaken om nätterna och målat upp mardrömsscenarion. Oroat mig för att Lena skulle komma hem som ett vårdpaket, utan kontakt med omvärlden. Eller få en till stroke och, ja, dö.”
“Stackars mamma, hon kanske inte velat prata om det för att hon också blev rädd?”, sade jag.
Pappa svarade inte. Ansiktsuttrycket var fortfarande märkligt, ingen lättnad över att han berättat hemligheten – tvärtom. Bekymmersrynkan låg djup mellan ögonbrynen. En svalas skrik skar igenom vår tystnad, alla verkade försjunkna i sina egna funderingar. Så blev vi sittandes ett tag. Jag antog att pappas berättelse var klar: vi har en hemlig moster, mamma hade en stroke hon aldrig tagit upp med oss. Var det ärftligt sånt där?
“Mmm…”, hummade pappa slutligen, mest för att ta ordet igen.
“Tiden efter stroken blev en annorlunda tid för oss alla fyra. Till en början märktes det inte mycket, vardagen flöt på och jag kände mig tacksam över att vi kommit undan så lindrigt. Ibland när Lena pratade hördes det att hennes språk var annorlunda. Ibland blandade hon ihop era namn, men oftast var det långtidsminnet som saknades, semestrar vi haft, ställen vi besökt. Det var såklart tråkigt, men inget konstigt för en strokedrabbad. Men, det var ändå något som skavde. Det började med att jag kände mig iakttagen. Jag minns den första gången, en tidig morgon när jag tog en dusch kom hon in i badrummet och var tvungen att borsta tänderna. Trots att hon hade sovmorgon. Vi hade en genomskinlig duschkabin och även om vattendropparna rann utefter plasten så kände jag hennes blick. Utforskande, nyfiken. Hon var inne där länge, längre än vad det tar att borsta tänderna, efteråt gick hon och la sig igen. Först trodde jag att det var inbillning, men i och med känslan så blev jag mer uppmärksam. Då upptäckte jag att Lena ofta smög på mig.”
Jenny fnissade till, men tystnade när pappa gav henne en ”jag-trodde-du-var-vuxen”-blick.
”På morgonen när jag klädde på mig såg jag hennes blick via spegeln i hallen. När jag satt och tittade på TV kunde hon snegla på mig från bakom en dörr. Om jag var ute i trädgården kunde jag se hennes skugga bakom köksgardinerna, smygkikandes. Som om hon var nyfiken på mig. Sen blev det ännu märkligare… Jag och Lena har ju varit tillsammans sen gymnasiet, och ni vet hur samlivet blir… Det glöms bort i vardagsstressen och man rör inte vid varandra så ofta.”
Jenny och jag satt tysta och nickade.
“Jaja, ni förstår. Men efter stroken så var Lena, jag hittar inget bättre ord än hungrig sexuellt. Som ett utsvultet dju…”
“Mhm, vi fattar pappa.”
“Ja, och det kändes konstigt. Lena var aldrig sexuell på det sättet. Hon var ömsint.”
Pappa sa det sista som punkt för ämnet, jag visste inte vad jag skulle säga. Att människor förändras efter en stroke är inget konstigt. Det är väl vanligt? Jenny såg ut att tänka samma sak, jag tyckte mest synd om mamma. Det kändes som att pappa var för hård mot henne, han kunde väl stötta henne i stället för att leta fel?
”Lena lyssnade på folkmusik, oftast när jag kom hem från jobbet, men stängde av så fort hon märkte att jag var hemma.”
“Men mamma har ju alltid älskat folkmusik!”, sköt jag in.
“Nej, det har hon inte. Hon har alltid gillat sjuttiotalsrock, Led Zeppelin och Black Sabbath – som jag. Precis som att hon alltid har varit en kattmänniska. Vi hade en katt innan Jenny föddes, som Lena älskade. Ozzy hette den, såklart. Kolsvart och smart, han brukade alltid sova som en luden hatt på Lenas huvud i sängen. När Ozzy dog sjukskrev sig Lena från jobbet den dagen, låg hemma otröstlig och rödögd. Vi hade en begravning, med musik och blommor, i skogen. Efter stroken brukade hon gnälla över grannens katt.”
“Katter är elaka och opålitliga, fattar inte varför de måste ha den springande lös”, sade Jenny, med vår mammas tonläge.
Pappa nickade.
“Det var så mycket som kändes fel efter stroken. Men vad skulle jag göra? Det var ju min fru, er mamma, som jag alltid älskat. ”
“Så tråkigt att det blev så. Men det verkar ändå ha gått över med tiden. Man lär känna varandra på nytt”, sa jag, sökte efter en försäkran på att det blivit bra, att ingen dömde mamma för något hon inte kunde rå för.
“Ett år efter stroken så dog er mormor och vi åkte upp till Umeå för att gå på begravningen och rensa dödsboet, se vad vi skulle behålla. Vi åkte alla fyra. Väl där tyckte jag att Lena betedde sig märkligt, hon verkade inte ledsen över att mormor var borta, rotade mest runt bland hennes saker som om hon letade efter något speciellt. Jag frågade om jag kunde hjälpa till, i hopp om att få reda på vad som saknades, men fick inget svar. Vi ringde en secondhandbutik i stan och bad dem hämta det vi inte skulle ta med hem, er mormor var lite av en, hm… Samlare.”
“Hon var en hoarder eller?”
“Ja. Minst sagt. Minns ni inte högarna av skräp som ni klättrade runt på?”
Pappa skrattade till för första gången under kvällen.
“Det var låda efter låda med gamla tidningar och reklamblad. Men på ett sätt så var det tur. För när personalen från secondhandbutiken kom, hjälptes vi åt att bära ut alla möbler, i ett försök att sortera skräp från annat. Lena var kvar i lägenheten, helt inne i att oförsiktigt rota överallt. När jag bar ut ett sängbord så kastade jag tidningarna som låg inknölade i det och upptäckte en hög med foton. Jag stoppade dem i bakfickan – om det är något som är värt att spara är det foton. Vi fortsatte rensa och förbereda för begravningen hela den veckan, Lena var sig inte lik, men jag antog att alla reagerar olika på sorg. När vi kom hem var vi två helt slut, ni hade saknat klasskompisarna och var glada över att återgå till skolan kommande dag. Den kvällen somnade Lena tidigt, när jag klädde av mig kom jag att tänka på fotona i bakfickan, vilka legat där bortglömda. Första bilden var på en liten flicka, Lena. Hon var sig lik. De lite sneda grönbruna ögonen, fräknarna jag alltid älskat, det lockiga ljusbruna håret. Men på nästa bild var det två flickor, och den andra flickan – hon såg exakt likadan ut. Det var fem-sex stycken foton, minnen på när två små flickor lekte, fyllde år och firade jul. Jag blev stående ett långt tag med dem framför mig, utspridda på fönsterblecket. Det kändes overkligt.”
Jag och Jenny satt tysta. Var mamma och moster tvillingar?
“Det kom en insikt, eller snarare misstanke, som inte gick att skaka av sig. Jag visste att korten var tvungna att förbli min hemlighet. Den natten låg jag sömnlös. Morgonen efter, väl på kontoret, så ringde jag lasarettet. Jag ville få ut Lenas journal, men då behövde administrationen såklart ha hennes godkännande. Det var inte ett alternativ för mig, hon fick inte veta att jag luskade. Jag sa att det dykt upp en del beteendeförändringar och att jag ville prata med hennes läkare. Denne ringde upp någon timme senare, jag frågade om Lena fått några besök när hon låg inne på rehabavdelningen. Men det var såklart inget som journalförts. Vi pratade en del om förlorade minnen och nya sidor av personligheten som kan framträda efter en stroke. Vissa lugna människor kan bli äventyrliga och tvärtom. Läkaren sa att det kan vara jobbigt för partnern till den drabbade, att denne kan känna att det är som att vara tillsammans med en ny, främmande person. Men det fick man acceptera och istället vara tacksam för att ens partner hade överlevt. Det fick mig att skämmas, jag höll med och skulle avsluta samtalet när läkaren frågade om Lena hade förirrat sig från huset någon gång efter hemkomsten. Det hade hon inte, sa jag och frågade varför läkaren undrade. Läkaren svarade att Lena meddelat att hon skulle gå ut och träffa sin syster på parkeringen en kväll. Lena hade verkat lite upprörd, men inte ledsen. Efter en timme ringde personalen henne då det var dags för medicin, men ingen svarade. De ringde en gång till efter ytterligare en timme och började sedan att leta. Att strokepatienter gick vilse i sjukhusets alla korridorer var inget ovanligt. De hade hittat Lena innanför sjukhusentrén, hon hade skrapsår i ansiktet och smutsiga kläder. Lena sa att hon hade ramlat på gruset på parkeringen och sen glömt bort vilken avdelning hon bodde på. Tacksam men generad hade hon följt med tillbaka. När personalen frågade hur det kändes att träffa sin syster hade Lena svarat att mötet blev inställt, att det var lika bra då hon aldrig kommit överens med sin syster. Hon hade tagit en kvällspromenad ensam och sen gjort sig illa. Läkaren berättade att Lena skämts mycket över att ha glömt bort vilken avdelning hon bodde på och tagit upp det flera gånger i samtalsterapin. Men att om Lena inte förirrat sig någon mer gång efter det, var det ett gott tecken. Vi la på efter det, jag visste inte vad jag skulle säga.”
Klumpen som infunnit sig i min mage växte sig tyngre för varje minut.
“Hur längesen är det mamma hade stroken?”
”Nitton år sen.”
Pappa verkade vilja säga något mer, men ångrade sig. Jag kliade mig på benet där ett knott just ätit klart. Jenny stirrade framför sig, mobilen i handen som vanligt.
”Men, har du försökt hitta moster Ann?”, frågade hon utan förvarning.
Tänkte hon på samma sak som jag? En kylig vind drog in med en myggsvärm, musiken från midsommarfesten hade tystnat. Skogen såg högre och hotfullt taggigare ut än innan.
“Ja, massor av gånger. Men både för- och efternamn är så vanligt, jag vet dessutom inte om hon har sitt efternamn kvar, kanske har hon gift sig någon gång? Det finns inga spår att gå på. Den enda som visste något om Ann var er mormor.”
”Har du frågat mamma om Ann?”
”Till en början, men hon vill inte prata om henne. Säger att Ann har valt att leva ifred i Köpenhamn och att hon respekterar det.”
”I Köpenhamn?”, frågade jag.
Pappa nickade långsamt. Klumpen i magen växte ytterligare. Känslan av att något var fel växte sig ofantligt stor och intog hela kroppen. Att något tagits ifrån mig.
“Varför har du inte berättat allt det här för oss?”, frågade Jenny
“För jag vet inte vad som händer om det når henne att jag vet så mycket.”
“Om det når mamma?”
“Om det når kvinnan som jag bor ihop med.”
Vi hörde “Kvinnan som jag bor ihop med”, skriven av Sofia Albertsson och uppläst av Rakel Josephson. En historia om att få veta något som får en att betrakta många av ens barndomsminnen i ett helt nytt ljus.
Men värst av allt kanske ändå är att sent omsider plötsligt påminnas om något man gjort sitt bästa för att förtränga, och uppleva hur allt rullas upp igen och ställer en inför ett trauma man knappt bearbetat alls, trots att det var så länge sedan det inträffade. Ett trauma som, därtill, knappt går att förklara.
Det ska vi få höra om nu. Vi ska höra historien “Dimman”, skriven av Jonsí och uppläst av Kim Ohlsson.
Jag heter Mikael och jag är född och uppvuxen i en liten by mitt i Skåne som heter Höör. Än idag tycker jag, trots allt ni ska få höra, att det är en vacker liten plats i världen, mellan de skånska slätterna och den skog som fyller norra Skåne och Småland. Att växa upp där var som att bo i ett vidsträckt skogsbryn som böljade av och an som en kustlinje av bokar, björkar, ekar och tallar.
Mycket av det jag ska berätta har jag börjat minnas alldeles nyligen eftersom runt ett år av min barndom gick förlorat i ett stort mörker. Det var faktiskt inte förrän jag efter ett besök hos mina föräldrar körde in på fel gata som minnena började komma tillbaka. Att jag som barn hade en vän som bodde i huset längst ner på gatan. Att hon hette Lisa och hade brunt hår och bruna ögon. Att hennes leende var som en sommardag i mitt bröst.
Jag minns att jag satt där i bilen i fullkomlig chock medan minnesbild efter minnesbild spelades upp för mina ögon och allt kom tillbaka på nytt. Den kvällen, först i stora mängder, sedan pö om pö, kom mitt förlorade år tillbaka. Det är det jag vill berätta om.
1996 var jag 10 år. Mina föräldrar har ofta sagt att jag var ett speciellt barn, att jag spenderade mycket tid med att läsa och att jag tyckte om att vara för mig själv. Jag hade inga vänner och även om jag ibland kunde springa iväg och leka med några från min klass var det som om det fanns en gräns jag bara inte ville gå över. Jag trodde länge att det var för att jag saknade behovet av att komma någon särskilt nära, men idag tror jag att jag bara inte vågade.
Men mina klasskamrater var snälla och jag blev aldrig utsatt för mobbing eller något liknande och under hela lågstadiet var jag så min egen bästa vän och de enda som följde med mig hem för att leka var karaktärerna i mina böcker.
Men i fjärde klass hände något som fick allt att förändras. Hon hette Lisa och hennes familj hade flyttat till Höör alldeles före skolstarten. Hon bodde ungefär en kilometer från mig, i utkanten av byn, ut mot vad som kallas Stenskogen. Första dagen på höstterminen fick hon sitta i bänken bredvid min och det var så vi kom att lära känna varandra och för första gången i mitt liv ville jag hellre umgås med en människa än med en bok.
Lisas föräldrar jobbade båda inom kommunen, exakt med vad visste jag inte, men de var snälla och brukade alltid fråga om jag ville stanna på middag. De var fina människor. Jag och Lisa var på många sätt lika varandra. Hon hade en livlig fantasi. Ena dagen kunde vi drömma ihop att vi var ett par upptäcktsresande i Amazonas regnskog, och nästa dag att vi var astronauter på väg mot Mars.
Månaden efter skolstarten var den bästa i mitt liv. Hon var min vän. Antagligen var hon den enda jag någonsin haft eller kommer att få. Men om du frågar någon i Höör idag om Lisa, så finns det ingen som minns henne. Människor kommer att titta bekymrat på dig, som om du frågar efter en sagofigur. Om du går genom Höör finns hennes namn bara kvar i gamla arkiv, och i mina minnen.
Och om det finns någon i den där jävla byn som är värd att minnas, så är det hon.
Det började när hösten kom. Ingen var särskilt solbränd, minns jag. Sommaren hade varit regnig och kall, och i mitten av september blev himlen grå för att sedan aldrig lätta upp. Kort därpå kom första dagen när det ångade om min andedräkt. När jag vaknade en morgon i början av oktober, kunde jag knappt se något utanför mitt fönster. En dimma hade krupit fram och låg nu tjock över byn och skogarna omkring och några dagar senare kändes det som om jag hade glömt hur blå himlen kan vara.
Dimma är inget ovanligt i Höör, där de blöta ängarna och fälten möter den kalla skogen, men den här var något särskilt. Den kändes illavarslande på något sätt. Med tiden tycktes den bara bli tätare och tätare, och himlen mörkare och mörkare. Vissa såg man inte mer än några meter framför sig mitt på dagen. Ingen kunde riktigt förklara varför dimman dröjt sig kvar så länge eller varifrån den kommit. Men det märkliga var att ingen heller verkade bry sig.
Jag minns att det var som om dimman förändrade människorna i byn, som om de blev till sömngångare. En gång var jag och handlade med min pappa på Konsum, och då slog det mig plötsligt att den välfyllda affären var nästintill knäpptyst. Ett hundratal människor var där och väldigt många kände varandra men ingen vare sig pratade eller hälsade, utan bara hasade omkring i gångarna i slowmotion. Jag minns att jag stod och tittade ut över frysdiskarna och såg hur alla gick omkring med blicken fäst på golvet, långsamt och slött, som om de bara såg ett steg framför sig.
Mina föräldrar var likadana. Vi pratade men det saknades ett engagemang, som om samtalen gick på autopilot med ett par automatiska svar. Jag fick infallet att jag egentligen hade kunnat säga vad som helst och ändå fått samma reaktion. Någon gång under hösten öppnade jag kylskåpet och såg att flera av matvarorna hade börjat mögla, långt före sina utgångsdatum. Varorna låg kvar i flera dagar innan jag tog och kastade dem i soporna.
Men det var inte allt. På skolan hörde jag rykten om människor som försvunnit eller gått vilse i dimman. Ryktena rörde mest dementa gamlingar som bodde på något av byns ålderdomshem, men det gjorde det också så mycket obehagligare. Det var skrämmande att det bara några meter bort i dimman kunde irra runt en förvirrad gammal tant som inte visste var eller vem hon var.
En gång när jag gick till skolan såg jag en bil som stod till hälften uppkörd på trottoaren, som om föraren hade svängt tvärt där det inte fanns någon väg. När jag kom närmre såg jag hur dörren på förarsidan stod öppen, som om föraren bara hade stannat och gått ut i dimman. Vart vet jag inte. Jag kunde se att nycklarna fortfarande satt i tändningen men det fanns inga spår efter någon. Jag minns att det kom en bil körande från andra hållet och hur den bara körde om bilen utan att sakta ner eller stanna, trots att den var en trafikfara där den stod.
Bilen stod där i två dagar med sin öppna dörr utan att någon kom och hämtade den. Den tredje dagen tog jag en annan väg till skolan.
Jag minns att min granne, en snäll gammal man, som hade en schäfer, slutade gå ut och rasta den. I själva verket såg jag den inte mer hos grannen. Det verkade som om hunden hade sprungit bort och att min granne aldrig gjorde en ansträngning för att hitta den. Vissa kvällar kunde jag se när han kom hem från jobbet och sedan ställde sig vid sin grind och tomt tittade ut i dimman. Varje gång tänkte jag att han skulle börja leta efter sin hund, eller åtminstone ropa, men det hände aldrig. Tillslut gick han alltid in i sitt mörka, tomma hus utan att ens tända lamporna. Jag undrade om han ens märkte den tomma matskålen eller om han bara gick förbi och satte sig i soffan i mörkret.
Det skrämde mig. Ibland undrade jag vad mina föräldrar skulle göra om jag försvann. Skulle de ens leta efter mig? Jag sov allt sämre, oftast bara halva nätterna, för att sedan ligga och titta i taket tills dess att klockan ringde. Ibland tyckte jag mig kunna höra långsamma, hasande fotsteg ute på gatan och då gömde jag mig under täcket och höll för öronen tills jag somnade. Jag tror inte ens att jag drömde något under den tiden. Eller jo, jag drömde om dimma. Bara om dimma.
Skolan var lite annorlunda. Mina klasskamrater var också tysta och nedstämda, men inte i samma utsträckning som de vuxna. Emellanåt spelade vi fotboll eller lekte på skolgården. Men även det kändes halvhjärtat, och dimman förstörde allt. Vissa dagar låg den så tät att vi inte kunde hitta varandra på skolgården och flera gånger började någon gråta för att de inte kunde hitta tillbaka till skolans tunga träport. Jag gick själv vilse ett par gånger och när jag ropade på hjälp försvann min röst i de virvlande dimslöjorna. När mina klasskamrater ropade tillbaka förvrängdes deras röster så att jag inte kunde avgöra vilket håll de kom ifrån och om man bestämde sig för att gå i en rak linje var det som om skolgården växte och blev oändlig.
Lärarna var som alla andra vuxna. De kom sällan ut och försökte hålla reda på oss utan verkade nästintill apatiska inför vad vi gjorde under rasterna och lektionerna. Det hände att flera av oss i klassen kunde komma in sent på lektionen efter rasten, ibland så mycket som en halvtimme. Vår lärare brukade inte ens titta upp där han satt vid katedern.
En gång, när jag under en rast ansträngt mig för att hålla mig nära skolan men ändå lyckats gå bort mig, kände jag något som jag inte känt tidigare. Jag kände en närvaro väldigt nära, nästan som om något rörde sig i dimman och letade efter mig. Jag kunde inte höra något, men ändå visste jag att det fanns något där. Något främmande. Känslan var ännu inte så stark att jag kände mig direkt hotad, men det var som att något rörde sig annorlunda än alla vi andra där i dimman.
Då slogs jag av tanken att det här – vad det än var – gömde sig i dimman, snarare än att det var vilse. Ljudet av mina klasskamrater hade upphört och jag tror att nästan alla hade hittat vägen tillbaka till skolans ingång utom jag. När känslan av att inte vara ensam blev så stark att jag blev riktigt rädd började jag gå väldigt snabbt i en riktning. Jag hittade inte skolan, men när jag kände något halt och blött slingra sig runt mina ben insåg jag att jag var räddad. Någon dag tidigare hade vi knutit ihop en massa hopprep och fäst den ena änden i dörrhandtaget på den närmsta ingången till skolan. När jag följde repen kom jag till slut fram till dörren, i motsatt riktning till vad jag trodde skulle vara rätt, och så smet jag kvickt in.
Efter den dagen sov jag ännu sämre. En natt behövde jag gå på toaletten då jag såg ett ljussken från vardagsrummet. I soffan såg jag min mamma, sittandes med halvslutna ögon framför en brusande tv. Jag vågade inte gå fram.
Det verkade som om barn hade en större motståndskraft mot dimman än de vuxna. Lisa var den av mina klasskamrater som verkade ha lättast för att inte bli påverkad och jag minns henne som den som oftast var mest vaken och full av energi. Trots att vi pratade om dimman ofta tror jag att vi som barn aldrig på riktigt ifrågasatte det ovanliga i att den höll i sig i veckor. På många sätt blev det en del av vår vardag och våra lekar, och vi anpassade oss, som bara barn kan. En dag hade hon med sig en tjock bok med grå pärm, som även i mina ögon såg gränslöst tråkig ut. Jag läste på framsidan: Höörs lokalhistoria. Sägner och berättelser från förr.
Jag tittade på Lisa, som såg tillbaka på mig med ett ivrigt leende.
”Jag tror jag har hittat något kul.” sa hon och började bläddra i boken.
”Om vadå?” frågade jag trött.
”Något riktigt gammalt!” svarade hon, och entusiasmen i hennes röst var så övertygande att jag faktiskt piggnade till. Hon slog upp en sida och vände boken mot mig.
”Läs högt!” sa hon. Jag harklade mig.
”De första människorna kom till Skåne för cirka 10 000 år sedan, och Höör är den plats där människor tycks ha haft permanenta bosättningar som längst, närmare 8000 år. I trakterna runt den moderna orten finns det fler sten- och bronsåldersgravar än någon annanstans i Skandinavien. Dessa gravar är anlagda över flera tusen års tid och har placerats i en grov cirkel kring det sjösystem som en gång fanns där det moderna Höör idag ligger. Sannolikt kommer även dess namn från dess sjörika lokalområde, och det finns en teori som säger att de tidiga människorna tillbad sjöarna för dess rika djurliv.”
Jag såg upp på Lisa som nickade åt mig att läsa vidare.
”De flesta skånska ortsnamn slutar på något som -löv, -arp, -tofta och -inge men Höörs ursprung saknar än idag en etymologisk förklaring. Det är sannolikt ett förkristet namn, troligtvis från tidig bronsålder men saknar koppling till den urgermanska språkstammen. Förslag på betydelse: offerplats, efter de många megalitgravar som finns i orten.”
Jag tittade upp igen på Lisa, som ännu log.
”Jag tror vi har en sån grav i skogen utanför mig. Vill du kolla in en offerplats?”
En rysning gick utmed min ryggrad. Jag nickade ändå.
Som jag nämnde tidigare bodde Lisa i utkanten av byn, ensligt och avsides i skogsbrynet av Stenskogen, som omringar byn på nästan alla håll. Någon vecka senare, när jag följde med Lisa hem efter skolan, föreslog hon att vi skulle gå och titta på megaliten som fanns i skogen bakom hennes hus.
Det var sent och solen höll på att gå ner någonstans bakom de gråa molnen men dimman låg inte särskilt tät just den dagen, utan vi kunde se förhållandevis långt. Det tog oss bara tio minuter att komma fram till platsen där graven låg. Den tunga, gråa megaliten bestod av stora stenblock som lagts och byggts nästan som ett primitivt hus. Den var naturligtvis plundrad sedan tusentals år, och det fanns inget mer att se för oss än en samling stenblock som lika gärna kunde ha varit kvarlämnade efter inlandsisen.
Vi gick ett varv runt graven och trots att jag till en början tyckt det hela var ganska odramatiskt började tanken till slut att landa i mig hur oerhört länge sedan stenblocken lagts här. Det måste ha varit så ansträngande och tungt i en tid när livet var kort och hårt. Och ändå hade de gjort det. Varför?
”Det måste ha betytt mycket för dem.” sa jag för mig själv, och la min hand på ett av stenblocken. Den var iskall, och fukt rann ned för dess skrovliga yta.
”Titta!” hörde jag Lisa ropa och jag vände mig om, ryckt ur tankarna. Jag såg henne stå några meter bort och peka på något, in bland träden.
”Dimman!” sa hon, och jag gick dit.
Dimman, som tidigare omringat oss som en tät vägg, hade delat på sig, och det gick nu att se en smal stig som slingrade sig bort in bland träden. Utan att tänka på det, började vi följa den. Stigen svängde och krokade sig här och där, men gick i en tydlig riktning. Det var som om luften var klarare och det blev lättare att andas, vilket lockade oss längre och längre in bland de mörknande träden.
Vi hade gått länge i tysthet och stigen var nu täckt av gula och röda löv. Någonstans till höger om oss hörde jag det svaga porlandet av en bäck. Utöver det var skogen alldeles tyst. Inte ens vinden susade, inte ett enda löv prasslade i grenarna ovanför oss, bara våra lätta fotsteg hördes i de fallna löven som låg så tätt på stigen att de såg ut som en matta.
Det var en så märklig känsla, denna tystnad där ute, där jag var så van vid att det alltid fanns ljud omkring mig. Efter en stund såg jag upp mot vart vi var på väg och stannade. Då slog det mig, att träden och grenarna var så stilla att det kändes fel. Det var som en teaterkuliss, som om träden omkring oss i själva verket var döda träd som klätts i löv för att luras. Jag minns att jag vände mig om för att se vägen tillbaka, men såg då att dimman hade slutit sig bakom oss, och att det inte längre fanns någon väg att gå. Någonstans i mig kände jag en närvaro, samma närvaro som på skolgården, som om det stod någon precis utanför dimmans gräns och gömde sig. Eller väntade. Jag tittade mot Lisa men hon verkade inte ha känt av något utan fortsatte tanklöst följa den väg dimman öppnade för oss. Försiktigt och rädd för att tappa bort henne, skyndade jag efter och när vi gått så långt att himlen hunnit svartna kom vi upp på ett krön och stannade.
Där nere låg en tjärn. Av någon anledning var dimman inte lika tät här och jag kunde se så långt som tio, femton meter, mer än jag kunnat se på månader. Luften kändes plötsligt kall jämfört med den fuktiga, tjocka dimman, och jag minns att jag kände mig naken och sårbar där jag stod, fullt synlig. Vattnet i tjärnen var mörkt och djupt och jag såg snabbt att den var speciell, den här tjärnen, eftersom den varken hade ett inlopp eller ett utlopp. Dess svarta vatten måste ha kommit ur en underjordisk källa och någonstans i dess djup måste det ha funnits en tunnel där vattnet också rann ut.
Tyst stod vi där och såg ner på tjärnen. Den såg ut som ett slutet öga, som om den låtsades ligga och sova. Trots att allt var tyst omkring oss kände jag en plötslig oro skölja över mig. Någonstans inom mig kände jag början på en djup, oförklarlig panik, en svag instinkt om att något höll på att hända och att vi var på väg rakt i en fälla. Mina andetag blev snabbare för varje sekund och jag kände ett tryck mot min blåsa. Jag tittade på Lisa, men hennes ögon var nästan halvstängda, trots att solen hade gått ner och skogen låg dunkel omkring oss. Jag undrade hur vi skulle kunna ta oss ut.
Ljudet av en kvist som bröts hördes i närheten och vi såg båda åt hållet det kom ifrån. Ett rådjur kom sakta gående från andra sidan mot tjärnen. Den reste huvudet och lyssnade blick stilla men fortsatte sen igen. När den kom fram till vattenbrynet tittade den ner i vattnet i några sekunder, som om den tvekade, men sänkte sedan huvudet mot vattenytan och började dricka. Tyst såg vi på. Jag såg från rådjuret till vattenytan och kände ett olustigt tryck över bröstet. Det svarta vattnet var inte någon riktig tjärn. Tanken började virvla runt i mitt huvud, men vattenytan låg stilla som en spegel, bara störd av ringarna från rådjurets drickande.
Så dök det plötsligt upp en ny ring, mitt ute på tjärnen, som om en tung droppe landat där. Rådjuret slutade dricka och ringen från tjärnens mitt ebbade ut och både jag och Lisa höll andan. Tystnaden var nu så fullständig att jag inte tror att jag hade förmått bryta den, ens om jag velat. Så kom en ny ring, större och kraftigare. Rådjuret stod som fastfrusen. Nu kom fler ringar och små vågor började svalla längs tjärnens kanter. Det var som om något förflyttade en stor mängd vatten någonstans i tjärnens djup. När jag till slut tog ett andetag kände jag att marken vibrerade och att träden omkring oss svajade. Massör av gula och bruna löv föll ner över oss. Vågorna blev större i tjärnen och svallade över rådjurets ben, men trots det stod den kvar, ännu med huvudet sänkt, till och med när vågorna började skölja över dess huvud. Det såg så onaturligt ut, som om rådjuret paralyserats.
Men så såg jag något, alldeles under vattenytan, i tjärnens mitt. Det rörde sig något där.
Sedan hördes ett högt knakande precis bakom oss och vi vände oss om samtidigt. Skakningarna i marken hade fått en tall att bli så instabil att den välte – rakt mot oss. Vi backade upp på krönets kant med ögonen fästa på tallen. Först föll den långsamt men när rötterna släppte for den med en sån kraft och fart att vi tog ett stort steg bakåt för att undvika att bli träffade, men förlorade fotfästet och föll båda handlöst bakåt – ner mot tjärnen.
Jag föll tungt och landade på högerbenet. Någonstans under löven låg en sten och jag hörde ett vidrigt blött knäppande från smalbenet. I fallet rullade jag en bit till och hamnade slutligen på rygg. Mitt ben exploderade i smärta och jag bet samman käkarna. Sekunder av chockartad smärta passerade, och sedan såg jag ner på mitt ben. Det såg ut som om jag hade fått ett extra knä. Jag trodde jag skulle kräkas.
Lisa hade landat på ryggen och verkade ha fått luften rejält slagen ur sig, men tycktes i övrigt oskadd. Med ett stön reste hon sig upp på ena armen och såg på mig med stora ögon. Hon drog efter andan när hon såg mitt ben.
“Mikael!” skrek hon och kröp bort till mig. Jag såg upp på henne med väsande andetag medan hon tog av sig sin jacka och formade den till en liten kudde. När hon höjde mitt huvud för att lägga tröjan under den såg jag tjärnen, vars vattenbryn låg kanske två meter från mina fötter. Rådjuret var borta och både skakningarna och vågorna hade upphört. Och jag märkte att tjärnen såg annorlunda ut. Vattnet tycktes ha fått en annorlunda färg… rödsvart på något vis. Och ur tjärnen hade något rest sig.
Det var vattnet självt. Det hade stigit upp, som om det var en sjunken husvägg som flutit upp igen, en vägg av vatten kanske två meter bred och tre meter hög. I det svarta vattnet såg jag det djupaste mörker. Jag stirrade som besatt, livrädd för vad som skulle hända. Sedan hörde jag en röst ur det där mörkret, ett uråldrigt språk jag inte förstod, något som lät som ren ondska. Det fyllde varje vrå av min hjärna, raderade ut varenda självständig tanke och fick mitt huvud att explodera i en sån smärta att jag trodde att det hade klyvts. Mina händer for upp till mitt huvud och jag slet tag i mitt eget hår samtidigt som mina ögon rullade bakåt och jag skrek rätt ut.
Jag kommer aldrig kunna rekonstruera eller upprepa hur det lät, men det var på något sätt så uppenbart vad rösten ville. Den sade: “Kom.”
Och jag kom. Jag hade inget motstånd. Trots min smärta och skräck började jag långsamt resa mig. Någonstans hörde jag Lisas förskräckta röst och kunde känna hennes grepp om min arm när hon försökte hålla mig nere. Men skräcken gav mig styrka och det var först när jag försökte resa mig på mitt brutna ben, och den brutna benpipan trängde ut genom huden, som jag föll samman i en hög bland löven. De blodvita benpiporna som stack ut ur mitt ben bröt förtrollningen. Jag måste ha svimmat.
Sedan hörde jag Lisas röst igen och kände händer på mina kinder. De var varma och blöta. Hon hade vridit mitt ansikte bort från tjärnen och mot sig själv, så att vi såg varandra i ögonen. Det sprängde av smärta i huvudet och mina ögonlock kändes våta och klibbiga. Någonstans långt in i mitt medvetande undrade jag om hon inte hade sett vad som hänt. Jag försökte ta mig upp på händerna men Lisa höll mig försiktigt tillbaka och sa åt mig att inte röra mig.
“Du måste ha slagit i huvudet”, sa hon. Jag fick inte fram ett ljud. Jag hade aldrig sett hennes ögon så stora. Hon fortsatte, nu nära gråten och stammade fram orden.
“Det kom blod ur dina ögon, det bara rann, som om du grät blod.”
Jag förstod nu vad den klibbiga känslan i ögonen var. Jag kände mig utmattad. Min blick gled iväg från hennes, och suddigt skymtade jag tjärnen bakom hennes rygg. Ytan var blank så när som på en cirkel som stilla ebbade ut.
“Jag måste hämta hjälp.” Hennes röst var gäll. Bakom henne uppstod en ny cirkel på tjärnen. Jag tog hennes hand och tryckte den hårt. Äntligen fick jag fram ett ord.
“Nej…”
Min strupe var torr och gjorde ont. Bakom Lisa formades en ny cirkel på vattnet, nu så kraftig att en våg svepte upp över kanten av tjärnen.
“Snälla…”, fortsatte jag, och min panik växte för varje sekund. Jag visste att jag skulle dö om hon lämnade mig. Mitt hjärta slog så hårt att jag trodde att mitt bröst skulle explodera. Ännu en våg svepte upp ur tjärnen och när den var som störst var den inte mer än en meter från mina skor. Medan jag desperat såg på Lisa märkte jag i ögonvrån hur något började ta form i tjärnens mitt och jag tog tag i Lisas båda händer, drog i ärmen på hennes jacka med fingrar som var nerkletade av blod. En vägg av mörker reste sig långsamt upp ur ytan.
“Lämna mig inte, snälla, gå inte!”
Lisa såg skräckslaget på mig och jag såg att hon inte visste vad hon skulle göra. En ny våg bubblade upp ur tjärnen och den här gången var vattnet bara några centimeter bort. Jag släppte taget om Lisa och började mödosamt och i stor smärta släpa mig bakåt, men det var som om det bara eggade tjärnen, för nu kom en ny våg, starkare än förut.
Då tog Lisa nu chansen, när jag släppt mitt krampaktiga tag om henne, och hon reste sig upp för att gå.
“Jag måste hämta hjälp men jag lovar att jag kommer tillbaka!” Hon röst var rädd men beslutsam.
”Jag lovar!”, sa hon, och i hennes röst hörde jag att hon menade det. Ute på tjärnen hade vattnet rest sig som en klippvägg mitt i Atlanten.
Det var då jag gjorde det. Jag fick panik. Gick på ren instinkt. Lisa hade redan tagit ett första steg uppför sluttningen och var mitt i steget när jag med båda händer fattade tag i fållen av hennes tröja och med all min kraft ryckte i den. Hon överraskades av den plötsliga kraften, tappade balansen och vacklade bakåt. Hon lyckades bara ta två klumpiga steg innan hon föll på händerna ner i vattenbrynet av den uppsvällda tjärnen.
Jag såg allt. När hon landade där i vattnet var det som om hon frös till is med ansiktet bara några decimeter från den svarta väggen av vatten framför henne. Sekunder passerade. Hon såg in i mörkret, först stilla men så ryckte hon till och började skaka. Långsamt öppnade hon sin mun i ett stort, tyst skrik. Jag ville blunda men förmådde inte.
Blod började rinna från hennes ögon, först i en tunn rännil men efter någon sekund var det som om någon satt på en kran inuti hennes huvud. Det rann nerför hennes kinder, droppade tungt i vattnet som började koka och täcka hennes ben och armar. Efter några sekunder satte hon sig upp, så att hon satt på knä i vattnet som forsade vilt runt henne, och så höjde hon sina skakande händer mot ansiktet. Blodet rann ur hennes ögon och hon skakade, och så började hon klösa sig i ansiktet med sina fingrar. Först långsamt, sedan snabbare och mer desperat, fortfarande med munnen vidöppen, fortfarande fast i sitt tysta skrik. Blodet skvätte utmed hennes händer och armar och hon rispade upp långa, djupa sår i sitt ansikte.
Till slut förstod jag hennes rörelser. Hon försökte riva ut sina egna ögon.
Vattnet blev allt vildare omkring henne och hela tjärnen bubblade i ett vitt skum. Plötsligt, som om hon fick nog, slutade Lisa att riva sig i ansiktet och hennes blodiga armar föll slappt till hennes sidor. Sedan satt hon där en stund, som vid ett altare. Och så föll hon, med ansiktet först, ner i det svarta vattnet och försvann långsamt ner i mörkret. Tjärnen, som hade expanderat och bubblat blev som i ett trollslag helt lugn igen och vattnet började sakta sjunka samman. Den svarta vägg som stått i dess mitt likt en spegel upplöstes i ett dis och inga spår fanns kvar av det som precis hade hänt.
Omkring mig var skogen tyst. Dimman flöt ner från och täckte vattnet, som om jag inte skulle behöva se den och bli påmind om vad jag hade gjort. Jag frös och skakade. Chocken la sig som ett lock över allt – över smärtan, skräcken och skulden. Den la sig som en dimma över mina tankar och i mitt bröst, och fortsatte fylla mig tills jag inte längre kände igen mig själv. Varje minne där Lisa fanns ersattes av ett töcken och blev en harmlös och meningslös spillra. Alldeles blank i hjärnan slöt jag mina ögon och la mitt huvud bland löven, och så omslöt dimman även mig.
Jag låg där i två dagar medan vädret långsamt lättade över Höör och livet återvände till byn.
Sedan hittades jag av en hundpatrull och togs till universitetssjukhuset i Lund där de lagade mitt ben så gott de kunde. Idag haltar jag, men fick åtminstone behålla benet. Mina psykiska skador fanns det dock inget botemedel för. När jag kom in på sjukhuset var jag fullständigt katatonisk och reagerade inte på någonting. Läkarna saknade en förklaring, men landade i att jag måste ha slagit i huvudet på något vis när jag skadade mig, trots att jag inte hade några skallskador.
Så småningom flyttades jag till ett mentalsjukhus utanför Höör, där jag låg i min säng, omedveten om världen och tomt stirrandes upp i taket. Jag förblev så i ett år, fram till sommaren året därpå. Under tiden pågick sökandet efter Lisa i skogarna runt Höör. De draggade och genomsökte tjärnen de funnit mig vid, men upptäckte ett avancerat tunnelsystem som både fyllde och avvattnade tjärnen och drog slutsatsen att hennes kropp sköljts med i de underjordiska strömmarna. De hittade henne aldrig. Jag vet inte vad som hände med hennes föräldrar men när jag nyligen sökte i folkbokföringen såg jag att de från 1997, året efter, inte längre var skrivna i kommunen.
Den 23:e augusti, 1997, på dagen ett år efter jag för första gången träffade Lisa, vaknade jag upp. I min chock och förnekelse över vad som hänt kunde jag inte ta in att jag varit sängliggande i ett år. Ganska snabbt beslöt sig mina föräldrar för att helt enkelt låtsas som om året aldrig hade hänt. Det blev lättast så.
Jag fick gå om fjärde klass och för varje dag som gick den hösten raderades motsvarande dag från det föregående året ur mitt minne. Jag konstruerade ett nytt år för mig själv. Jag intalade mig att jag aldrig hade haft vänner, att jag aldrig känt en flicka som hette Lisa och att jag aldrig legat ett år på sjukhus. Eftersom jag varit lite annorlunda redan innan mitt år på sjukhuset, och måste ha framstått som ännu konstigare när jag återvände, var det ingen som ville prata med mig. Alla visste att jag haft en vän, men alla valde, liksom jag, att glömma bort henne och med tiden försvann hennes minne ur världen. Mitt haltande ben inbillade jag mig att jag hade haft sen jag var liten.
Jag höll mig för mig själv men måste alltid ha haft kvar något mått av desperation i min blick, för mobbare har hållit sig ifrån mig ändå in i vuxen ålder. Jag gick genom min skolgång i Höör och sedan gymnasiet i Lund, knappt utan att säga ett ord till någon.
När jag tog studenten började jag direkt plugga på Lunds universitet och flyttade dit. Och där har jag förblivit. Jag har besökt Höör många gånger, men bara för ett besök över dagen och bara in till mina föräldrars hus, och sedan direkt hem igen. Det är som om jag undermedvetet har varit rädd för att minnas.
Tills middagen hos mamma och pappa den där kvällen. Hur jag körde fel. Hur allt kom tillbaka och hur jag plötsligt befann mig utanför Lisas hus. Men det var inte bara därför som jag plötsligt kom ihåg allt som hänt, utan det var också något annat som väckte mina minnen. När jag satt där, i min bil i den sena höstkvällen, såg jag nämligen hur det mellan de mörka träden i Stenskogen, långsamt vällde fram en tät dimma.
Signaturmelodi
Vi hörde “Dimman”, skriven av Jonsí och uppläst av Kim Ohlsson. Och därmed lämnar Creepypodden barndomsminnena bakom sig för den här gången. Men något vi berättat kanske blivit en påminnelse för dig? Kunde du, till exempel, också andas under vattnet? Eller hände dig ännu mörkare ting? Berätta för oss, så kanske vi berättar om det i den här podden när vi hörs igen om två veckor.
Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:
Tack för att ni lyssnat.