Avsnitt 131: Familj, del 2

För några månader sedan vaknade jag med minnet av en dröm. I drömmen hade jag legat och sovit i min säng när det ringde på dörrklockan, det var mitt i natten och jag minns att jag var väldigt förvånad över att någon kom till mitt hem vid den tiden. Jag tog på mig min morgonrock och gick ner och öppnade ytterdörren, och där stod min far. Han såg precis ut som han gjort före sin bortgång för femton år sedan och han verkade glad över att se mig, han gav mig en lång och hård kram. Jag var i chock och kunde inte få fram ett ord men visade med handen att han skulle stiga in. Vi satte oss i köket och allting kändes plötsligt väldigt bekant och vardagligt, vilket gjorde att chocken rann av mig. Han frågade hur mina universitetsstudier hade gått och jag berättade att de gått bra och att jag nu jobbade, vilket ledde konversationen vidare till mitt jobb. Han verkade uppriktigt intresserad och ställde många följdfrågor, han berömde sedan mitt hus och min trädgård. Att arbeta med trädgården är ett av mina stora intressen så vi pratade en lång stund om trädgårdsskötsel och mina andra intressen. Konversationen flöt på med olika ämnen, men den röda tråden var att jag berättade om saker som hänt under de senaste femton åren. Han verkade så stolt över mig, vilket var ganska rörande. Åldersgapet mellan oss hade plötsligt minskat med 15 år, vilket gjorde att vi kunde relatera till varandra på ett nytt sätt.

Efter ungefär en timme så frågade han om han kunde röka en cigarett, och jag sa att det gick bra. Då jag själv inte röker så har jag ingen askkopp hemma men jag tog fram en liten blå keramikskål och vi gick ut på altanen. Jag har en låg tegelmur som löper längs med altanens ena sida, vi satte oss på den och min far tände sin cigarett. Han tog några djupa bloss och tittade ut i den klara och kyliga sommarnatten, ingen av oss sa något. Under samtalet i köket hade vi inte berört vare sig hans sjukdom eller död och jag kände att jag ville prata om det, men jag visste inte vad jag skulle säga. Efter en stunds funderande sa jag helt enkelt ”Pappa, du vet om att du är död va?”. Han stelnade till och hans ansiktsuttryck förändrades, som om han helt hade glömt bort det. Sedan fimpande han cigaretten och vände sig mot mig med ett sorgset ansiktsuttryck, en stark känsla av ångest och ledsamhet vibrerade i luften runtom oss, så verklig att det kändes som att jag kunde skära den med en kniv. Det var inte min ångest utan min fars som jag nu kände med full kraft, och det stod klart för mig att han aldrig accepterat sin situation och att han aldrig funnit frid. ”Jag måste gå” sa han med låg röst och reste sig snabbt, sedan försvann han in i huset och jag hörde strax därpå ytterdörren öppnas och stängas.

Jag satt kvar en lång stund på muren utan att veta vart jag skulle ta vägen, men insåg snart att det bästa vore att gå tillbaka till min säng. När jag lagt mig ner tog det inte lång tid innan jag somnade igen.

När jag vaknade nästa morgon minns jag drömmen så tydligt, jag låg kvar en stund och funderade på hur märklig den varit. Jag steg upp och duschade och klädde på mig, innan jag gick ner till köket och satte på kaffebryggaren. Medan kaffet rann igenom bredde jag två smörgåsar och insåg plötsligt att minnet av drömmen var lika levande som när jag precis hade vaknat, vilket jag aldrig tidigare upplevt. Jag tänkte att den drömmen verkligen satt ett djupt spår i mig. Plötsligt fick jag ett infall och öppnade altandörren, jag gick ut och tittade sedan klentroget på muren – där stod min blåa keramikskål och i skålen låg en halvrökt cigarett.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och den första historien ni hört i detta avsnitt hette “Pappa” och kom från lyssnaren Anders.

Det här är ett av två avsnitt som tillsammans syftar till att belysa båda delar av en familj: dess barn, och dess föräldrar. Då krävs kanske några ord om temat först. I vår kultur tenderar historierna beskriva föräldrarna utefter deras traditionella olika roller, en man och en kvinna, en pappa som fysisk garant för trygghet och en mamma som emotionell garant. Pappan som den yttre muren, och mamma som den inre. Eftersom berättande, särskilt skräckberättande, ofta handlar om att placera hotet mitt i de välbekanta institutioner samhället anser vara de allra mest centrala, och familjen av många betraktas som en av samhällets mest fundamentala institutioner, är det ofta inarbetade vägar dessa historier rör sig på. Det är svårt att överraska, men det är lätt att känna igen sig. Hur berättar man om utsatthet och rädsla i sådana miljöer? I veckans avsnitt ska vi höra två exempel, där föräldern står i centrum.

I den första historien hör vi lyssnaren Kristian berätta om det som plötsligt fick honom att fly det ansvar han älskade mest: det som pappa. Kristians historia är i form av ett brev till hans söner, och den heter “Min ensamhets långsamma natt”. Den läses av Ludvig Josephson.

Hej Oliver och Leo!

Ni får ursäkta pappas handstil men jag har fortfarande inte riktigt lärt mig att skriva med fel hand. Att använda den deformerade klump som en gång var min högerhand är tyvärr omöjligt. Pennor kräver fingrar.

Jag vet inte vad er mamma har sagt till er men ni förtjänar att veta anledningen till att jag flyttade från stan, bort från er. Det krossade mitt hjärta men var absolut nödvändigt. Läser ni till slutet förstår ni varför. Och Oliver, är du snäll och läser högt för Leo?

Jag lever nu ett ensamt, långsamt liv i ett gammalt torp med mulltoa och mossa på taket. Har isolerat mig från alla människor, för med människor kommer elektronik, den digitala världen. Här däremot, finns ingen el, ingen modern teknik, och absolut inte, absolut inte, någon smartphone eller padda. Jag skickar detta med snigelposten, ett brev jag får promenera fem kilometer med till närmaste brevlåda. Och det finns en förklaring till allt detta, hur otrolig den än är.

Jag lovar er, mina älskade barn, att allt är sant, vartenda ord. Jag önskar att de inte var det.

Min mardröm började för exakt ett halvår sedan. Jag satt vid köksbordet, pillade med nageln på en fläck intorkad yoghurt. Jeanette hade hämtat er en stund tidigare och jag fastnade här. Orkade inte plocka undan. Ville inte.

Lägenheten var tom, ett utblåst skal. Det liv som funnits där hade bara lämnat spår efter sig; legobitar och halvfärdiga byggen på golvet, en grupp plastdinosaurier samlade kring en fälld diplodocus. Kläder i högar. Det var som om en tornado dragit fram och lämnat en kvävande tystnad efter sig.

När mörkret gjort lägenheten full med blåsvarta skuggor reste jag mig. Lamporna i ert rum var tända. Jag gick dit. Lego över halva golvet, i våningssängen låg täcken och kuddar ihoptrasslade i varsin hög. En Ninjago-pyjamas hängde ner från sängkanten, som en av Dalís smältande klockor. I fönstret stod ett par kaktusar och en venusflugfälla. Jag mindes fortfarande din besvikna min, Leo, när du såg den första gången. Du hade förväntat dig ett jättelikt gap, något farligt. Inte en ynklig liten växt med rödgröna käftar som bara åt bananflugor.

Jag rättade till en tavla med Wonder Woman på väggen. Det var ett gammalt serietidningsomslag där hon satt gränsle över en avfyrad missil, högt över marken. Ni älskade superhjältar, mest av den muskulösa machosorten. I ett ögonblick av genuspanik hade jag köpt tavlan.

Jag visste att jag borde skaffa mig ett liv, intressen, nya vänner. Visst, jag gick på afterwork med kollegorna, spelade badminton med min kompis Robert, men för det mesta var jag själv i lägenheten.

Tiden efter skilsmässan köpte jag Apple TV och ett nytt Playstation, VR-hjälm och flera spel. Tänkte att det kunde hjälpa. Få den där tjärliknande, klibbiga ångesten i bröstet att försvinna. Det var meningslöst. De flesta filmer tråkade ut mig och jag blev illamående av VR-effekten om jag spelade för länge. Nu hade jag packat undan både konsol, hjälm och spel. Mitt Playstation togs bara fram om ni tjatade eller ensamheten blev outhärdlig.

Jag tände lampor i köket och sedan vardagsrummet. Där låg avlånga soffkuddarna som en bro över till mitt teakbord; en rutig filt hängde ner likt ett ridåliknande tak. Under kuddarna på golvet låg ett par mjukisdjur: en apa och en grön orm. Jag kröp in i kojan och la mig. Höll om djuren. Golvet var hårt men det var skönt att känna er närvaro. Oliver som skrattade och Leo som med bestämd min, tungan i mungipan, försökte få filten att ligga kvar.

En vecka kändes oöverstiglig, en evighet.

Vad skulle jag göra?

Jobbet hade tappat sin mening; det var en tom, robotlik sysselsättning. Jag gick dit och låtsades arbeta. Satt av tid på möten, ignorerade mejl och telefonsamtal. Snart skulle säkert min chef ta in mig för ett av sina “motivationssamtal”. Jag blundade.

Lyssnade på lägenhetens alla ljud. Kylskåpets brummande, grannens burkiga musik genom väggen. Någonstans grät en bebis.

Sedan hördes ett ljud som inte passade in. En kvinnoröst. Jag kände igen den men kunde inte placera den.

“Dina barn har det bättre utan dig.”

Jag reste mig med ett ryck, kuddkojan föll till golvet. Filten fastnade över mina axlar som en mantel. Lyssnade. Rösten hördes inte igen. Inga fotsteg som fick den slitna parketten att knarra, inga andetag. En känsla av obehag vandrade genom kroppen. Jag måste ha inbillat mig. Ett eko i huvudet av någons röst? Vems?

Jag la tillbaka kuddarna och vek ihop filten. Sedan satte jag mig i köket, öppnade en öl. På kylskåpet satt din önskelista, Oliver, numrerad ett till elva. På plats ett till tio stod samma sak: OVERWATCH i versaler. Ett populärt skjutaspel som alla dina kompisar spelade. På en blygsam elfteplats stod Monopol. Det skrev du dit när jag sa att du fick önska dig något mer. “Köp inte det du själv tycker är bäst utan det jag önskar mig”, hade du sagt. Du började bli stor, begrep alldeles för mycket. Och vad förstod du av skilsmässan? Av allt som hänt?

Robert messade och frågade om jag ville sticka till Fjäderborgen. Nej. Jag kände mig omotiverad, trött. Ville hellre lägga mig tidigt.

Sängen, en- och sextio bred, kändes vidsträckt som en sibirisk tundra. Jag låg under täcket och kylan tryckte ner mig. Bara ansiktet tittade fram. Kände på elementet. Kall metall. Trots att det stod på max. Jävla snåla bostadsbolag.

Timmarna gick, jag kunde inte somna.

Tänkte på er, hur ni sov. I egna sängar hade ni berättat, i varsitt rum. I en större lägenhet som säkert inte var lika kall och sliten som den här. Detta var allt kötiden på Boplats kunde erbjuda i närheten av din skola, Oliver. Jag skulle köpa något nytt när jag fick råd. De pengar vi delade på när vi sålt bostadsrätten räckte en bit men jag var tvungen att spara. Lättare sagt än gjort; jag var inte ekonomiskt lagd. Och jag hade inte sett Jeanettes nya lägenhet. Där han bodde. Den jäveln. Vi hämtade och lämnade er här eller via skolan. Inte min idé.

Jag drogs ner i sömnen, medvetandet flackade. Dåsade till.

”Dina barn har det bättre utan dig.”

Det var som om mitt huvud tryckts ner i kallt vatten. På ett ögonblick var jag klarvaken. Det var någon i lägenheten.

”Är det någon där?”

En sådan idiotisk, instinktiv fråga. Jag kastade av mig täcket och ställde mig på det kalla golvet. Ett svagt ljussken kom från vardagsrummet. Gick dit. Min mobil, den lyste. Som om någon precis använt den.

”Jag har inget som är värt att sno. Hallå? Hör du?”

Det var tyst, lägenheten insvept i mörker. Ingen tjuv dök upp från skuggorna, allt var stilla.

Jag letade i alla rum, ryckte upp alla garderobsdörrar. Inga spår av inkräktare. Till slut gick jag och la mig igen. Pulsen dånade i öronen. Luften kändes syrefattig och jag andades snabbt. Klockan var närmare två. Helvete vad sent.

På jobbet var jag dödstrött. Till höger låg en hög rapporter. Jag hade 54 olästa mail i inkorgen. Chefen hade fått för sig att vi skulle minska vår sophantering och plockat bort papperskorgarna.

Istället fick alla varsin liten grön minisoptunna att ha på skrivbordet. En liten sticker prydde den: ”Skrota skräpet.” Min svämmade över av ihopknölade post it-lappar och tomma godispåsar. Bredvid den stod två vita muggar med intorkade, bruna ringar i botten. Att dricka kaffe, och få en ursäkt att göra något annat än att stirra på datorn, var dagens enda glädjeämne.

Jag plockade upp min iPhone och såg till min förvåning att knapplåset var upplåst. En hemsida var öppnad. Jag kände igen den svartvita layouten och den rökande katten. Flashback.

Sedan såg jag titeln på tråden: ”Hur bör jag begå självmord? [Jag har ingen livslust och mår dåligt /Mod]”. Där hade en rad användare svarat med tips på olika starka mediciner, att man måste hoppa från minst våning tio.

Jag tittade mig runt i kontorslandskapet. Vem skämtade med mig? På ett sånt sjukt sätt? Alla satt med böjda nackar eller blicken fäst vid sina skärmar. Ingen tittade på mig, inga kvävda skratt eller sneda leenden.

Jag klickade bort sidan och la mobilen i fickan. Ett illamående sköt upp ur magen och gav en sur smak i munnen. Ett jävligt sjukt skämt.

På tisdagsnatten vaknade jag av ett ljud jag inte kunde placera. Först trodde jag att det var dina tassande fötter i hallen, Leo, på väg till mitt sovrum. Sedan kom jag ihåg att det inte var barnvecka. Gick upp och tittade. Hallen var svart.

Skrap, skrap. Ljudet igen.

Något rörde sig; en mörk skepnad på golvet. Större än en mus, mycket större. Bilder från
ungdomens skräckfilmer sköljde över mig, monster och fasor i alla former. Jag stod som fastfrusen när rörelsen kom närmare. När den passerade ett fönster upplyst av gatubelysningen släppte jag ut ett lättat andetag. Insåg att jag hållit andan.

Det var robotdammsugaren. Den liknade ett svart flygande tefat på hjul. Hur hade den satt igång? Jag böjde mig ner för att ta tillbaka den till dockningsstationen i köket. Skrev en påminnelse om att ladda ner en ny drivrutin till den.

Efter separationen tvingades jag köpa en arsenal med hushållsprodukter: matberedare, mikrovågsugn, brödrost. Matberedaren var egentligen för avancerad men jag köpte den på rea. Det gick att koppla upp den mot wifi och ladda ner uppdaterad mjukvara. Robotdammsugaren var det enda jag fick behålla. Senaste modellen.

Det tog en stund att somna, och när jag väl gjort det jagades jag av ansiktslösa monster.

Jag längtade efter er, ville se och höra er prata; babbla om spel, skolan och förskolan. På torsdagen ringde jag Jeanette på Facetime och väntade på att du Oliver skulle svara. Det var en outtalad överenskommelse. Ville jag henne något ringde jag alltid ett vanligt telefonsamtal. Signaler gick fram och jag såg bara min egen spegelbild. Det osmickrande grodperspektivet gav mig dubbelhaka och fick mitt huvud att se stort och klumpigt ut. Enveckasstubben gav kinderna en grå ton, mina blå ögon såg sorgsna ut. Ansträngde mig för att le, både med munnen och ögonen.

Fler signaler gick fram. Inget svar.

Till slut la jag på.

Jag kände mig mer ensam än någonsin, misslyckad, klängig. De hade det bra hos Jeanette, lekte med grannarna eller hos mormor och morfar.

Hoppet brusade till i bröstet när telefonen ringde. Facetime från Jeanette. Oliver, ditt ansikte fyllde skärmen när jag svarade. Du hade klippt sig, rakat håret på sidorna och kammat luggen bakåt som fotbollsproffsen på TV. Och du Leo kikade fram bakom storebrors axel.

“Hej pappa!” sa ni i kör.
“Hej gänger. Har ni det bra?”
“Ja”, svarade du och tittade ovanför kameran, mot något utanför bild. “Vad snyggt du har klippt dig!”
“Tack.”
“Hur var det i skolan?”
“Bra.”

Du var ovanligt fåordig. “Pappa …”

Du ville säga något men drog på det, som om han inte visste om han vågade.

“Jag har lovat Hannes att visa mina Nintendo-spel men han kunde inte ses förrän efter helgen. Kan vi stanna hos mamma lite längre så att han kan komma hit på måndag efter skolan?”

Det stack till i bröstet. Något gick sönder. Jag försökte dölja min besvikelse bakom en leende mask. Och gjorde en mental notering att köpa ett Nintendo Switch.

“Vad säger mamma då?”
“För henne funkar det.” Jag tvingade fram orden.
“Det går bra. Då hämtar jag er på tisdag då?” Du såg lättad och glad ut.
“Va bra! Nu ska vi spela, pappa. Hejdå.”

Sen stack du Leo fram ansiktet i närbild och skrek in i skärmen.

“Hejdå hejdå!”

Jag avslutade samtalet. Ännu en dag utan er.

Jag låg i sängen och bröt min egen regel om mobiler i sovrummet. Tittade på semesterbilder. När vi var på Legoland, på Hven. Jag granskade Jeanettes ansikte. Försökte se om där fanns några ledtrådar, något som avslöjade att hon redan lämnat mig. Att hon tänkte på honom. Hon såg glad ut, med håret rufsigt av blåsten. Men vi stod inte nära varandra på någon av bilderna, inga selfies ihop. Ni barn stod alltid mellan oss som ett bindande kitt, eller en mur.

Det plingade till och jag fick ett meddelande. Det var från Jeanette.

“Sluta ringa oss pappa. Vi är hos mamma nu.”

Orden gjorde mig alldeles kall och stel. Kunde inte röra mig. Tyckte ni att jag var så jobbig? Mina egna barn?

“Vi kan väl snacka lite ändå gubben?” skickade jag tillbaka. Svaret kom direkt.
“Nej. Låt oss vara.”

Kunde du, Oliver, verkligen skriva på mobilen så snabbt? Jag hade sett din pekfingervals över skärmen. Du använde aldrig punkt och skickade alltid en massa smileys.

En tanke som bara växte, likt fallande småsten blir ett jordskred, gjorde att jag förstod. Det var Jeanette som skrivit. Hon var trött på att jag la mig i, störde hennes nya vardag och påminde om det som varit. Så måste det vara.

Jag kollade på klockan. Halv tio. Nu sov ni. Jag ringde. Fyra signaler gick fram.

“Ja, det är Jeanette.”

Hon lät neutral, som om hon inte såg att det var jag. I bakgrunden surrade en TV.

“Hej.”

Det blev tyst ett ögonblick när jag formulerade mig i huvudet.

“Varför har du skickat de där SMS:n?” Jeanette lät lika delar irriterad och förvånad.
“Vilka SMS?”
“Där du låtsas vara Oliver.”

Hon skrattade till; ett hårt, glädjelöst skratt.

“Nu får du ge dig.”

Jag hörde hur hon bytte rum, TV:n lät avlägsen.

“Jag vet inte varifrån du fått den här sjuka idén men jag kan lova dig att det bara är i ditt huvud”, sa hon och lät ärlig. Nio års äktenskap har skapat en verbal lögndetektor där nyanser i språket kan plockas upp och tydas. Trodde jag iallafall innan den där söndagen för lite mer än ett år sedan.

“Jag fick två SMS från din telefon där det stod att han inte ville prata med mig.” “Det är omöjligt. Han har inte haft min mobil sen ni pratade.”

Tystnad.

“Det här börjar bli patetiskt, Peter. Att hitta på nåt sånt här bara för att kunna ringa. Du måste gå vidare, skaffa dig ett liv”, sade Jeanette med betoningen på de sista fyra orden. Hon la på.

Jag visste inte vad jag skulle tro. Hon lät helt uppriktig men hon hade ljugit förr.
Dagarna gick långsamt, med samma rutiner och mönster. Ibland hörde jag den där kvinnorösten igen, och jag kände så väl igen den. Kunde inte komma på vem den tillhörde. Det var inte Jeanettes, det visste jag. För dov, mörk. Men vem? Hade skilsmässan hunnit ifatt mig? Och gjort mig knäpp på riktigt?

Rösten sa alltid hemska saker, att jag inte förtjänade att leva eller att ni barn skulle ha det bättre om jag var död. Jag intalade mig att det bara var min fantasi och ensamhet som spökade, och väntade på att rösten skulle försvinna.

Till slut var arbetsveckan över, jag knäppte av skrivbordslampan och drog mobilen ur laddaren. Till min förvåning var skärmen full med nyhetsnotiser, presenterade av Google Nyheter. Det brukade vara några stycken. Nu var det över hundra. Och alla hade något gemensamt: självmord.

Man hoppar från Angeredsbron, Hängning vanligaste suicidala metoden, Var tionde dödsfall i trafiken är självmord.

Jag tryckte bort dem men det kändes obehagligt. Påminde om den där Flashback-tråden som någon lagt upp på min mobil. Måste vara samma person som skickat notiserna till mig på något sätt. Sjuk humor, sjuk på ett dåligt sätt.

Efter jobbet åt jag en oxpytt och satte mig framför TV:n. Mobilen plingade till. Det var Robert som frågade om badminton och öl. Inte idag. Zappade mellan kanalerna. Talk shows, någon välgörenhetsgala där man kunde ringa in och skänka pengar till cancerforskning. Bara skit med andra ord.

Innan jag riktigt hann förstå vad jag gjorde hade jag plockat fram mitt Playstation. Kopplade in det och tog på mig hjälmen. Ett Star Wars-spel jag bara hade spelat ett par gånger drog igång. Jag styrde min X-vinge genom rymdens svarta tomhet, slogs mot Tie fighters och rymdkryssare.

Det sprakade till.

Först trodde jag att det var en speleffekt men när sprakandet återkom, längre den här gången, förstod jag att något var fel. Bankade på hjälmen.

”Kom igen då. Funka.”

Det sprakade till igen och plötsligt var jag någon helt annanstans. Jag stod på taket till ett höghus, ett par landmärken (Brooklyn Bridge, Empire state building) placerade mig i New York. Grafiken påminde om Grand Theft Auto. Mina tåspetsar pekade ut över kanten. Långt därnere skyndade små människomyror fram och den trögflytande trafiken gick genom rödljusen i en kör av biltutor.

Vinden ven mellan skyskraporna. På ett fönsterbleck snett nedanför mig satt ett par dammblå duvor, uppburrade mot blåsten. Det sög i magen, munnen blev alldeles torr.
Jag blundade.

”Det är bara ett spel. Det har blivit fel på konsolen och jag är inne i ett annat spel”, sa jag högt för mig själv. Rörde lite på fötterna, grus föll ner från kanten och försvann i intet.

”Hoppa.”

Det var samma kvinnoröst jag hört tidigare. Jag tittade mig omkring men jag var själv. Taket var gjort av grå betong och ett par gröna ventilationstrummor stack upp som stora svampar. Ett litet hus med en plåtdörr stod i mitten. Måste vara trappan ner.

När jag försökte ta ett steg tillbaka från kanten var det som om jag hakade upp mig och gjorde samma rörelse om och om igen, utan att röra mig en centimeter bakåt. Det gick inte. Jag kunde bara röra mig i sidled. Jävla spel.

Försökte ta av hjälmen men mina händer fingrade bara på mina kinder och hår. Vad var det som hände? Varje gång jag försökte gå ner från kanten fastnade jag i samma upprepade loop.

”Hoppa.”

Rösten var nära, alldeles i örat.

Jag ryckte till och halkade på en fläck med gruskorn. Foten gled och kroppen lutade farligt långt framåt. Jag vevade med armarna, försökte hitta balansen igen.
Det gick inte.
Tiden blev sirap när jag i slow motion ena stunden stod på taket, i nästa föll fritt. Sedan gick det fort. Vinddraget drog i kläderna, slet i håret. De båda duvorna flaxade iväg.
Marken, människorna, bilarna och trottoaren rusade upp mot mig. Suddiga fönster svepte förbi, de reflekterade solens strålar som blank metall. Nu kunde jag se uppvända, förskräckta ansikten där nere. Många pekade. Andra skyndade undan för att inte få blod på kläderna.

Jag blundade. Bara ett spel. Bara ett spel.

Och så en blöt smäll; metall knäcktes, glas krossades. Människor skrek. Och jag öppnade ögonen.

Allt var svart.

Paniken högg till i bröstet, hjärtat slog dubbelslag. Sedan kände jag VR-hjälmens tyngd. Slet av mig den och kastade den på golvet. Jag var dyblöt av svett, håret var fuktigt och t-shirten mörkfläckig. Flåsade, svalde luft. Den där jävla konsolen måste säljas så snabbt som möjligt.

Jag svarade på Roberts mess och vi sågs på lördagen. Behövde få annat att tänka på, något annat än min digitala död.

Det var mycket folk i Fjäderborgen; det skrek kring gummisulor vid snabba sidledsförflyttningar och ibland svor någon högljutt när bollen slog i nät. En del spelare kände jag igen, nickade till hälsning till en mamma från din förskola, Leo.

Det var skönt att komma ut, köra slut på kroppen. Ibland fick vi till riktigt bra spel och ett par matcher vann jag.

Vi käkade efteråt på Tullen, drack öl. Jag berättade om rösten jag hört, om spelet där jag föll från ett tak. Garvade för att inte framstå som sinnessjuk. Robert sa att jag dagdrömde och att det bara var det dåliga samvetet som talade.

”Vilket dåliga samvete? Jag har inte gjort nåt fel”, sa jag lite för snabbt, lite för defensivt.
”Föräldrar har alltid dåligt samvete”, svarade han och skålade med en blinkning. Han hade rätt men det var svårt att erkänna.

Jag och er mamma hade glidit isär under lång tid, som två tektoniska plattor på väg åt olika håll. Jag gjorde inget för att stoppa det, vi slutade prata. Levde parallella liv. Hur illa det var stod inte klart förrän hon en söndag kväll berättade att hon träffat en annan. Det utlöste en virvelvind av gräl, utrensningar av minnessaker och bråk om boende. Vi turades om att bo i lägenheten innan vi fick sålt den. Jeanette flyttade in hos honom; jag bodde på vandrarhem och Roberts soffa. Sedan fick jag min slitna trea.
I stormens öga fanns ni, Oliver och Leo. När jag tänkte på att ni fått flytta, lämna kompisarna i kvarteret och höra oss gräla var det som om en jättelik, iskall hand kvävde mig. Att jag misslyckats som förälder.

Helgen tog slut och det blev måndag kväll. Att inte hämta er på skola och förskola när min barnvecka började gjorde att det värkte i mig. Min naturliga rytm var bruten. Försökte hitta en film jag gillade, zappade på Apple TV:n. Tappade fokus gång på gång. Myror rusade fram i blodomloppet.

Jag fick en idé: jag skulle baka bröd tills ni kom. Jeanette gjorde det ibland och jag ville inte vara en hopplös halvfabrikatspappa. Du, Leo, älskar ju russin i bröd så något sånt fick det bli.

Googlade och hittade ett recept på fruktbröd med russin och aprikos. Jag kollade i skafferiet men där fanns bara cornflakes, mjöl som gick ut förra månaden. Några halvtomma glasburkar med frön och nötter. Behövde en rad ingredienser så jag gick ner till torget och handlade. Sedan var jag redo.

Jag tog fram matberedaren och kopplade in den. Insåg att skärbladen måste bytas, till den stora plastklump som instruktionsboken kallade ”degrulle”. Jag greppade om den rostfria metallen för att få loss de trebladiga knivarna.

Ett vinande ljud. Ett ögonblicks förvåning. Sedan slog smärtan till.

De vassa bladen ven som en propeller. Blod fyllde matberedarens genomskinliga plastbunke; ett tunt, rött dis yrde upp i mitt ansikte. Trots att locket inte satt på hade maskinen startat – men det var omöjligt. Det fanns en säkerhetsspärr.

Mer hann jag inte tänka innan jag föll bakåt, med ett krampaktigt grepp kring min sargade hand. Smärtan pulserade i vita vågor; den var bländande, överväldigande.

Min iPhone låg på bänken.

”Hej, Siri. Ring 112!” vrålade jag.

”Nej.”

Jag trodde jag hörde fel, att smärtan förvillade hörseln. Men inte.

”Ingen kommer att sakna dig.”

Meningarna kom avhugget, snabbt, som mekaniskt utdelade order. Och rösten … nu förstod jag. Hur otroligt det än var måste det vara Siri, min iPhone röstnavigeringssystem, som pratat på natten, som skickat meddelanden. Rösten lät annorlunda, mer dov, men visst var det hon.

Jag bet ihop, gjorde ett väsande läte. Virade en kökshandduk om handen. Det gjorde fruktansvärt ont när tyget nuddade sårytorna; jag bet ihop så hårt att det grusade mellan tänderna bak i munnen.

Jag försökte resa mig men blixtar av vitt ljus stängde ute allt annat. Sjönk ner igen. Hasade bort mot dörren och lämnade ett blodigt snigelspår efter mig. Galla fyllde svalget, medvetandet flimrade. Jag fick inte svimma. Jag fick inte svimma.

”Ingen kommer att sakna dig.” Kvinnorösten var mörk, en morrande väsning.

Från andra sidan köket kom ett lågt, skrapande ljud. Det var robotdammsugaren som lossnade från sin dockningsstation. Det luktade fränt av bränd elektronik och smält plast. Roboten styrde rakt mot mig; en enorm, svartblänkande skalbagge från en förvriden feberdröm. Den avgav värme som en öppen ugnslucka.

Jag kunde inte röra mig, en hare i strålkastarskenet. Smärta exploderade i sidan när dammsugaren körde rakt in i mig; det var som om någon tryckte ett strykjärn mot mina revben. Det fräste, luktade bränt. Ett skrik klöste sig ur min hals.

Jag måste bort.

Drog mig upp på en stol, undan roboten. Blixtarna blev ett fyrverkeri, jag vinglade till men de avtog efter ett ögonblick. Kändes som om det brann i sidan, lågor som slickade bränd hud.

Jag satte mig med benen vikta under mig. Dammsugaren dunsade gång på gång mot stolsbenen, det sprakade om den. Stank bränd plast. En bit av min t-shirt hade etsats fast på skalet.

”Ingen kommer att sakna dig, ingen kommer att sakna dig”, mässade Siri, nu på högsta volym.

Överlevnadsinstinkten tog över och gjorde allt glasklart. Jag måste stänga av roboten. Power-knappen fanns på undersidan. Frågan var bara hur jag fick tag på den. Bläddrade i huvudet vad jag kunde använda.

Sopkvasten.

Mitt emot stod städskåpet. Jag sträckte mig, öppnade dörren och där stod min kvast; en lång sak i trä med grova borst längst ner. För att nå den fick jag luta mig farligt långt ut över golvet. Precis när jag trodde att stolen skulle tippa över greppade mina fingrar kring skaftet och jag drog den till mig. Verkligheten svajade, jag blundade och andades genom näsan. Inte svimma.

En duns mot stolsbenet fick mig att öppna ögonen. Nu räckte det. Jag vinklade kvasten mot golvet, tog stöd i armhålan och tryckte in dammsugaren mot väggen.

Adrenalinet stängde ute smärtan från mina blodiga fingerstumpar. Hjulen gnällde och protesterade. Sakta, sakta pressade jag upp den tills den föll över på rygg. Det knastrade och rök när det överhettade skalet smälte ner i linoleummattan.

Jag sträckte mig fram och tryckte på power-knappen.

Robotens små hjul stannade, den låg still. Vilande. När den svalnade knäppte det i elektroniken. Jag drog några frustande andetag. Blev sittande en stund. Mina brännskadade revben gjorde ohyggligt ont, min hand kändes som ett söndertrasat köttstycke. Hur skulle jag någonsin orka ta mig därifrån?

TV:n i vardagsrummet vaknade med ett öronbedövande brus. Sedan hördes Siris röst från TV:ns högtalare, med bruset som en delirisk bakgrund.

“Ingen kommer att sakna dig!”

Det blev en signal som kopplade upp sig mot en gömd kraftreserv i mitt inre. Jag släpade mig ut i hallen och fick en glimt av mig själv i hallspegeln: likblek och med min skadade, invirade hand tryckt mot bröstet som en blodig klump. Siris röst hördes genom bruset på TV:n, ord som dånade likt en litania från helvetet.

”Ingen kommer att sakna dig, ingen kommer att sakna dig, ingen … ”

Jag fumlade med ytterdörren. Ett ögonblick var jag rädd att jag skulle svimma. Golvet gungade under fötterna och synfältet blev suddigt i kanterna.

Till slut lyckades jag öppna, ramlade ut i trapphuset. Föll tungt och gled ner ett par trappsteg. Bakom mig gapade den öppna dörren och plötsligt var allt tyst. Ingen röst, inget brus.

En granne, gubben från våningen under, kom ut i trapphuset iförd en mörkblå morgonrock och raggsockor. Han såg mig ligga utsträckt i trappan; blodig, blek och darrande som av frossa.

”Jag ringer efter ambulans!” ropade han och försvann sedan in i sin lägenhet igen.

Smärtan i handen hade dämpats till en stadig, dunkande värk. Handdukens tyg var mörkrött, blod läcker igenom och bildar en klibbig pöl i trappan. Munnen kändes fruktansvärt torr, musklerna förlamande trötta. Hur länge hade jag legat i trappan? En minut? Tio? Omöjligt att säga.

Grannen kom tillbaka; han pratade i telefon, nej skrek, och stod stel, grå i ansiktet. Ögonen var vidöppna, handen som höll i mobilen darrade. Han gjorde ingen ansats att hjälpa mig.

Jag blundade. Sirener var på väg, allt närmare. Grannen sprang ner till ytterdörren.

Då hördes Siris röst igen, dånande genom vitt brus.

”Jag väntar, jag väntar, jag väntar …”

Nu vet ni varför jag så plötsligt försvann, direkt efter sjukhuset. Jag hoppas att ni snart ska kunna besöka mig här i torpet, kanske nästa lov? Dagarna utan er går så långsamt, så förbannat långsamt. När ni kommer får ni lämna allt elektroniskt hemma, som mobilen. Jag vet att mamma säger att jag bara inbillar mig men det är inte sant. Siri finns där ute på nätet någonstans, och hon väntar på mig.

Vi ses snart!

Jag älskar er över allt annat
Pappa

Ni har hört lyssnaren Kristian historia, “Min ensamhets långsamma natt”, uppläst av Ludvig Josephson.

Att vara förälder är, som jag sade i avsnitt 83 om föräldraskap, att vandra på en smal väg kantad av katastrofer. Ibland snubblar man utanför den smala vägen, och tvingar ens barn till insikten att det måste bli sin egen vårdnadshavare. Kanske är detta den största skräcken, den djupaste ravinen av alla, och kanske är det omöjligt att resa sig när man väl fallit. Om detta handlar den andra och sista historien vi ska höra idag. Och om du tycker det är jobbigt med berättelser som handlar om föräldrar och alkohol så kanske du ska hoppa över just den här. För här tar skräcken sin början med just insikten om att ingenting kan förvandla en förälder som just spriten.

“Släpp inte in dem”, skriven av Redditanvändaren Coney-IslandQueen och publicerad på Reddits underforum Nosleep, läses av Rakel Josephson.

Beroendet tog sakta vår mamma ifrån oss. Det fick henne att skaka där hon låg, djupt nedsjunken i sin smutsiga madrass. När en av hennes tänder föll ut lämnade hon den på badkarskanten. Jag var sju år gammal, och jag lade tanden i en tändsticksask där jag behöll den så att jag skulle ha något beständigt kvar av min mamma. Jag tänkte att vi en dag skulle kunna sätta ihop henne igen, göra henne hel. Medan jag väntade på den dagen fick vi ta hand om och uppfostra oss själva. Taken var fuktskadade, i trappstegen syntes illavarslade sprickor och på vintrarna rann det rostfärgat vatten ur elementen. Men det var ändå vårt hus. Och tack vare Anna var det vårt hem.

Det var Anna som, trots att hon bara var min storasyster, också fick bli min mamma. Hon satte plåster på mina såriga knän och serverade mig ljumma mikrorätter till middag. Hon berättade spökhistorier för mig på kvällarna, och blev inte arg om jag sedan kom smygande och skrämd och ville sova med henne. Barfota på mattan i vardagsrummet, med någon musikvideo och högsta volymen på teven, lärde hon mig mina första danssteg. Hon lät mig alltid duscha först så att jag fick det varmaste vattnet, och klagade aldrig över att hon fick nöja sig med kallvatten. Hon borstade ur mitt toviga hår varje dag innan skolan, och stod ut med att jag gnällde och ibland slog till henne på armen för att det gjorde så ont. Anna hade ärvt sitt svarta hår av sin pappa, vem nu det hade varit, men jag var blond. Hon ville också vara blond, blond som Marilyn Monroe och som mamma. Jag tror hon tänkte att de hade kommit varandra närmare om de hade samma hårfärg. Kanske för att Anna inte hade påmint mamma lika mycket om pappa då. Jag kunde ge vad som helst för att få känna Annas händer i mitt hår igen, hur ont det än hade gjort. Hon flyttade till New York när jag fyllde 18, och kom aldrig tillbaka. Jag drömmer ofta om henne.

Det var omöjligt att hålla jämna steg med mamma. Redan när jag var liten lärde jag mig att inte räkna med henne. Det gällde hur hon än mådde. När hon bara drack en del kunde hon glöda av mani. Hon väckte oss klockan tre på natten med pannkakor, vispad grädde och färska bär. Ibland, när det var fint väder och hon fick nog av att supa i huset, ringde hon vår skola och sade att vi var tvungna att komma hem på grund av sjukdomsfall. Sedan körde hon oss till stranden. Jag minns att sitta i baksätet på väg hem från en av våra dagar vid havet, att höra den höga musiken från radion, känna salten klistra mellan fingrarna och den friska luften som blåste in genom de öppna fönstren. Framför mig satt mamma och Anna, som fått hjälp av sin vän Nina att färga håret och nu var lika blond som hon. Jag kunde inte skilja mellan dem.

När hon drack mycket, då kunde hon vara ute hela nätterna. Hon satte upp håret som en skönhetsdrottning, hade svarta, glittriga kläder och dimmig blick. Ibland gick både natten och dagen därpå innan hon kom hem, ibland var hon borta längre än så. Vi blev aldrig förvarnade, utan vaknade helt enkelt till ett tomt hus men ett fullpackat kylskåp med en post-it-hälsning på dörren. En pussmun i mammas läppstift, och ett löfte om att vara hemma snart igen. Ibland tog hon med sig folk hem, och då fylldes matbordet av ölburkar, spritflaskor och askkoppar, och röken stod tät i taket. Vi somnade i den höga musiken med kuddar över huvudet, och vaknade till främlingar som undrade var vi hade kaffet.

När hon drack för lite, då kollapsade mamma. Hon slutade köpa mat och lämnade oss med ett tomt kylskåp. Hon kedjerökte och lämnade brända små märken efter sig i golvet uppe vid översta trappsteget, där hon slängde sina cigarettfimpar. Hon sov knappt, vilket syntes på hennes djupa, mörka ringar under ögonen. Minsta grej fick henne att tappa humöret. Jag minns en gång då jag spillde ut ett glas juice över soffan. Hon tittade på mig med döda ögon, knuffa ner mig på mattan och kastade ner soffkuddarna på vardagsrumsgolvet. Sedan gick hon ut med dem på bakgården och satte eld på dem. Anna tittade ut på mamma och elden genom fönstret, och sedan kom hon och satte sig vid mig mot den nakna soffans stomme och lutade huvudet mot min axel. Mina tårar föll ner i hennes mörka hår.

Värst av allt var när mamma drack för mycket. Hon skrattade för mycket och för länge, åt allt och ingenting, tills hennes underläpp började darra och hon började gråta ner i flingorna vid frukosten. När mamma var sådan brukade Anna helt stänga av, gå in i sig själv till någon trygg plats där ingenting kunde skada henne. Mamma satt uppe och tittade på gamla svartvita filmer som hon kunde alla repliker i, och hon viskade med i dialogen som om det var böner hon bad. Som femåring grät jag aldrig, utom när jag hittade mamma avtuppad på sängen, för då var jag säker på att hon aldrig skulle vakna igen. Anna torkade mina tårar och sade att mamma bara sov, som prinsessorna i sagoböckerna. Vi satt där, vid hennes säng, och väntade på att hon skulle vakna. När vi hade blivit lite äldre var det jag som gång på gång hjälpte mamma ta sig upp från badrumsgolvet, och Anna som hjälpte henne lägga sig. Jag såg Anna torka bort kräks från mammas kinder och hjälpa henne ur sina nedkissade kläder, och jag tänkte att det inte rådde någon tvekan om vem som egentligen var vår mamma nu.

Det var i augusti. Jag var tretton år gammal, Anna sexton, en onsdagskväll då mamma hade varit borta sedan i måndags. Hon hade ringt oss den morgonen från en telefonkiosk, och sluddrande sagt att hon hade det fantastiskt med alla hennes nya vänner och att hon hoppades vi mådde bra. När hon frågade om jag hade en bra födelsedag så lade jag på i örat på henne. Min födelsedag hade varit dagen dessförinnan. Anna hade gett mig presenter, läppglans och nagellack, som jag inte visste och inte heller brytt mig om hur hon hade haft råd med. Vi hade tagit bussen till stranden med Nina och ätit födelsedagstårtan hon gjort åt mig, med sand i glasyren. Den smakade sött och salt och jag njöt av varenda krasande sockerkorn mellan tänderna. Vi satt där och tittade på solnedgången, som Anna tog brusiga bilder av med sin Nokia, och jag blåste ut ljusen på min tårta och önskade att mamma skulle komma hem igen och stanna hemma.

Men den onsdagkvällen hade jag och Anna blivit ovänner, och nu var det en spänd tystnad emellan oss. Det hade börjat när Anna snubblade på trappans första steg. Vi hade båda skrattat åt henne, och när jag gick fram för att hjälpa henne upp kände jag hennes varma andedräkt mot min fräkniga kind. Jag släppte taget om henne, och hon föll flinande ner på rumpan och skakade bort håret från ansiktet. Jag hade känt lukten av whiskey. Jag visste att jag inte skulle orka hjälpa henne upp också, för att hon bara skulle falla ner igen. Precis som mamma.

Jag hade stirrat på henne och hennes blonda lockar framför ögonen, och allt jag såg var mamma. Sedan vände jag om och marscherade därifrån, hårt stampande över trägolvet. Jag gick in i köket, letade upp varenda flaska och hällde ut dess innehåll i vasken. Anna kom bakifrån och försökte stoppa mig, och jag knuffade iväg henne men inte förrän jag känt doften av sprit om hennes händer. Hon tog tag om mig och skakade mig så jag tappade den sista flaskan, och den gick i golvet och krossades mellan oss så att bitarna flög över golvet, så många att det aldrig skulle gå att hitta och städa bort alla. Anna gick ner på knäna och började plocka och städa, medan ljuset från den gyllenblå himlen strålade in i varma kaskader över henne, och jag började gråta för att Anna försökte alltid fixa allt, även när det var för sent.

Nu var jag i mitt rum, men doften av mat utifrån köket påminde mig om hur hungrig jag var och till slut gav jag upp och gick ut. Anna kokade pasta, riktig mat, ingen mikrorätt. Hon hade dukat och satt på en Tammy Wynette-skiva på CD-spelaren som hon mjukt dansade till medan hon rörde i den sjudande tomatsåsen. Vi åt under tystnad. Jag förlät henne mer och mer för varje tugga. Mamma gjorde aldrig middag åt oss längre, satt aldrig kvar vid bordet en hel måltid och det var länge sedan hon fortfarande kom ihåg att detta var min favoriträtt. Anna var inte mamma.

Vi höll på att diska upp efter oss när vi först hörde det. Jag öppnade fönstret för att släppa ut en mal som hade fastnat i resterna i en kastrull, och från den mörka bakgården kom ett svagt, avlägset ljud. Jag lade huvudet på sned och stod alldeles stilla för att kunna höra det. Det lät som om någon grät. Jag tänkte att det var Mika, grannens tvååring, eller kanske till och med katten Lucky Strike som brukade få mat av alkoholisterna som hängde ute på gatan. Om det var katten ville jag gå ut och ge den något att äta, för det brukade jag vilja göra, men Anna sade alltid att det inte var någon bra idé eftersom katter aldrig fick nog om man väl en gång gett dem något. Nu långt efteråt förstod jag att det nog inte var katten hon pratade om.

Anna tände den gamla julbelysningen som hängde på verandan, och vi satte oss på plaststolarna där ute och tittade på himlen. Vi hade ofta suttit där när vi var mindre, och Anna hade berättat om vad stjärnbilderna hette och hur de fått sina namn och av vem. Det var inte förrän långt senare jag förstod att hon hittat på allt det själv i stunden. Det hade blivit en lek som vi fortsatt leka för att roa varandra.

“Det där ja, det är Arboga Extra Stark. Det sägs att den bildades när Gud slängde ut flaskan från sitt bilfönster”, sade hon och nickade för sig själv.

“Givetvis”, svarade jag och pekade upp. “Och där är Askkoppen, där änglarna fimpar under sina pauser.”

“Just det – om man ser den får man önska sig något, visste du det?”, sade Anna och flinade.

Sedan fick hon något i blicken och slutade le, och så tittade hon upp och sade tyst:

“Vi önskar oss något, Cilla. Vi önskar oss något.”

Ljudet av någon som grät bröt tystnaden. Den här gången var det närmare, och det var definitivt en människa. Vi tittade på varandra. Anna ryckte på axlarna, och jag kisade för att försöka få syn på någon eventuell rörelse ute i mörkret. Det lät som om en bebis låg någonstans där ute, ensam och övergiven.

“Det måste vara Mika”, sade jag medan jag långsamt reste mig. “Kanske har han gått hemifrån? Ska vi ringa Karin och säga att vi bär hem honom?”

Anna svarade inte. Jag himlade med ögonen.

“Okej, då gör jag allt själv då.”

Jag klev ner från verandan, ner i det mjuka gräset. Det luktade som om det skulle kunna komma regn snart, fuktigt, rent och levande. Som ett löfte.

“Cilla”, sade Anna med spänd röst. Jag tittade på henne och stannade upp när jag såg hennes min. “Cilla, gå in. Nu.”

Hon stirrade ut i mörkret, förbi mig. Sedan gick hon upp och öppnade verandadörren utan att slita blicken från punkten hon tittade på, fumlande över dörrhandtaget. Jag stod alldeles stilla, barfota i gräset. Sedan såg jag vad hon såg.

I buskarna borta vid staketet satt någon på huk med huvudet mot knäna och armarna runt benen. Munnen hängde halvöppen, och underkäken skakade när gestalten grät. Som ett barn. Nej, inte som ett barn, utan mer som någon som låtsades vara ett barn. Någon som härmade ett barn. Plötsligt rätade figuren på ryggen, och ställde sig sedan upp i en enda snabb rörelse. Dess ansikte var smalt och utmärglat i mörkret, och armarna tunna och långa.

Någon sorts instinkt från när människor var bytesdjur kickade in, och jag flydde in genom verandadörren. Anna kom efter och drog igen den snabbt, och jag hörde hur den studsade på sina gångjärn när hon låste den. Vi såg människan där ute kliva fram mot verandan genom gräset med långa men försiktiga steg.

Anna tog tag i min hand och höll den hårt, och hon vände sig mot mig.

“Vänd dig inte om nu, Cilla. Vänd dig inte om.”

Av ren instinkt vände jag huvudet mot fönstret, men då tog Anna mitt huvud mellan sina händer och vred det mot sig medan hon skakade på huvudet. Jag förstod att hon menade allvar.

“Jag…”, började hon, men hennes röst bröts, och hon harklade sig istället. Hon tog tag i min hand igen och höll så hårt att det gjorde hon, och jag kände hur hon samlade mod. Jag tittade ner på våra ihoptvinnade fingrar, ben som fötts från samma kropp.

“Vi ringer polisen”, sade jag.

Hennes röst darrade och en tår rann nerför hennes kind. Anna brukade aldrig gråta.

“Din telefon är kvar ute på verandan”, viskade hon och jag kände hur det snörde sig i min strupe. Hennes telefon låg på laddning på övervåningen.

Ett mjukt dunsande ljud fyllde tystnaden. Anna tittade med stora ögon mot fönstret i varandadörren.

Det var ljudet av någons panna, som gång på gång trycktes mot fönsterglaset. Dunsarna blev snabbare och hårdare, tills fönsterrutan och hela dörren skakade i sina gängor.

Ett ögonblick senare slutade det, och allt stod stilla i en sekund. Jag skulle precis fråga Anna om jag kunde titta nu när hon skrek till, varpå jag hörde en hög smäll och glas som sprack och föll till golvet. Vem det än var som hade smugit in på vår bakgård hade krossat fönsterrutan med sin skalle.

Vi rusade uppför trappan, två steg i taget, med bara den gamla vanan som hindrade oss från att kliva på de trasiga trappstegen. Jag vände mig om för att titta bakom ryggen en gång, men Anna tryckte fram mitt huvud igen så jag inte hann se något. Det krasade i de trasiga glasbitarna nere i köket när vi nådde fram till badrummet, slog igen och låste dörren bakom oss. Från nedervåningen hördes ett svagt, jämrande läte, som av ett barn som grät efter mamma.

Anna satte sig med ryggen mot dörren och fötterna mot badkaret, och i handen hade hon en kniv hon fått med sig från köket. Jag satte mig bredvid henne, axel mot axel, med fötterna mot badkaret som hon. I trappan hörde vi mjuka steg, försiktiga och beräknande, och det klagande lätet gick över till något som liknade ett fnissande, korta stötar av skratt följt av ett gällt fnissande. Det blev tyst, och sedan började det igen. Den första dörren på övervåningen gick till mitt sovrum, och vi hörde den dörren slås upp.

Vem det än var så letade den efter oss.

“Vad fan är det här?”, viskade jag till Anna med tårarna rinnande. Hon ställde sig upp med händerna mot dörren, och vi hörde ännu en dörr öppnas där ute. Det var mammas sovrumsdörr. Nästa på tur var dörren till badrummet. Anna drog upp mig och gav mig kniven. Jag skakade frenetiskt på huvudet och gav den tillbaka till henne, livrädd för vad som skulle hända om jag behövde använda den. Anna puttade till mig och tryckte in knivskaftet i handen på mig, så hårt att eggen skar upp ett sår i hennes tumme. Hon torkade av sin hand mot sin tröja och den lämnade en stor fläck.

Någonting slog in hårt i väggen i mammas rum mot badrummet. Sedan hördes ett gällt skrik. Jag höll andan och kände pulsen banka i halsen.

“Jag ska hämta telefonen i mitt rum”, sade min syster. Jag skakade häftigt på huvudet igen. Innan jag hann säga ett ord tryckte hon handen över min mun, och jag kände smaken av blod och svett. Sött och salt, som födelsedagstårta på stranden. “Jo. Jag hämtar telefonen och ringer polisen. Det kommer gå bra.”

Jag skakade på huvudet igen.

“Det är det enda vi kan göra”, sade Anna. “När jag gått ut måste du låsa dörren efter mig. Du får inte öppna den. Inte för mig, inte för någon. Lova mig det.”

Jag skakade på huvudet, och Anna pressade handen mot min mun så hårt att jag kände ögonen tåras. “Lova mig, Cilla!”

Ännu en gång hördes en smäll från rummet på andra sidan väggen. Anna drog tillbaka mitt hår bakom mitt öra, smekte min kind, och mimade “lova”. Sedan låste hon upp dörren så långsamt hon kunde, så ljudlöst som möjligt, och jag såg henne försvinna ut i den mörka hallen. Så var hon borta. Jag kunde inte andas, än mindre röra mig. Tills jag insåg att dörren var olåst. Då slog jag om det blixtsnabbt, i samma ögonblick som någonting dunsade till mot dörren. Någon skrek till utanför dörren, och började sedan rycka i dörrhandtaget, upp och ner och så hårt att jag trodde skruvarna skulle lossna. Jag kände dörren skaka bakom min rygg, och sedan blev allt stilla.

Jag satt kvar mot dörren, med kniven i händerna och önskade Anna inte hade gått. Det var fortsatt tyst. I ett ögonblick var allt jag hörde mina egna andetag och min egen puls i huvudet.

Sedan hörde jag en röst.

“Cecilia?”, sade någon på ett sätt jag hört tusen gånger förut. Jag ryckte till och höll kniven i ett ännu fastare grepp. “Älskling, vad gör du?”

“Mamma?”, sade jag och hörde min röst brytas. “Mamma, är det du?” Jag satte upp knäna och höll om dem för att sluta skaka.

“Älskling, det är ingen fara. Öppna dörren bara. Det är ingen fara, bara du släpper in mig.” Det ryckte ännu en gång i dörrhandtaget, men mjukare. “Bara du släpper in mig är det ingen fara.” Hon knackade otåligt i dörren.

“Älskling, förlåt. Jag är så ledsen att jag missade din födelsedag. Jag är ledsen att jag är en så värdelös mamma. Snälla!”, sade rösten. Sedan började den gråta. “Släpp bara in mig, äskling. Jag är så ledsen.”

Jag knep ihop ögonen. Hon lät så sorgsen och ensam. Jag ville bara att hon skulle hålla om mig, som hon hade gjort när jag var väldigt liten, när jag hade fallit från en gunga och hade ett skrapsår på knät. Kanske menade hon det, den här gången. Kanske skulle det inte vara någon fara. Jag höjde handen mot låset.

Genom dörren hörde jag min systers röst. Den var varm och mjuk. “Ja, Cecilia, släpp in oss. Det är ingen fara.”

Min hand frös i luften, och mitt tag om kniven hårdnade. Anna kallade mig aldrig Cecilia. Hon sade alltid Cilla. Personen där ute bankade med handflatan i dörren så dörrhandtaget skakade.

“Cecilia, släpp in oss.”

Annas röst förvandlades mitt i meningen, blev låg och guttural, och sedan bröt den ut i samma gälla fnissande som jag hört förut. Sedan hörde jag mammas röst igen. Den pratade genom tårar och panik, högre och högre. “Släpp in oss! Släpp in oss! Släpp in oss!”, skrek hon om och om igen, och för varje gång slog någon hårt i dörren. Jag fick en blixtbelyst minnesbild från en av Annas spökhistorier, om monster och demoner som fått oss att vilja gömma oss under sängen.
“Du ljuger! Du är inte mamma eller Anna”, skrek jag genom dörren, med ansiktet i händerna. Jag klättrade in i badkaret och lade mig där ihopkurad i fosterställning med kniven i båda händerna. Jag visste inte vad det var som stod utanför dörren, men jag visste att det inte var Anna. Det var inte den rösten som hade gnällt på mig när jag bytte kanal på teven, eller som hade sjungit “Ja må hon leva”, eller som hade sagt åt mig att jag var smart trots mina låga betyg, eller som pratade med mig om prinsessor som aldrig vaknar. Det var inte hennes röst. Det var inte en mänsklig röst.

Från nedervåningen hörde bankande och skrik, och sedan hörde jag springande fotsteg. Ett lågt, gutturalt vrål fyllde huset, ekade i badrummet så att jag kände det ringa i öronen, och så sparkades badrumsdörren in med ett brak. Jag skrek och täckte ansiktet med händerna, och trodde jag skulle mördas.

Ett ögonblick senare kände jag händer runt mig, och de lyfte upp mig ur badkaret, och bar iväg mig. Jag tittade upp när vi gick ut ur badrummet, och jag såg att badrumsdörren var täckt i långa, färska repor, hela vägen ner till golvet. Golvet i hallen var täckt av bitar av skumgummi och rester av örngott, från kuddarna i våra sovrum, och det såg ut som att det hade snöat. Fjädrarna och dunen rördes upp och singlade mjukt ner till golvet igen när män i blå uniformer gick över dem, från rum till rum, alla fullständigt upp-och-ner-vända och sönderslagna.

Utanför huset stod polisbilar och en ambulans, och där, mitt i alltihopa, stod Anna. Blåljusen lyste upp henne och kastade långa skuggor över henne om vartannat. Jag vrängde mig fri från polisens armar och sprang fram till henne och in i hennes armar, och där stod vi, sönderslagna som glasflaskan under stjärnbilderna vi hittat på tillsammans. Inifrån ambulansen hörde jag kvävda skrik, och jag såg den skaka till. Anna vände mjukt bort mitt huvud, och hon log så sorgset att jag kände hur det gjorde ont i bröstet att se det. Och jag förstod.

Det var ingen demon, inget monster eller spöke som försökt ta sig in till mig. Det var mamma, driven helt från vettet av sprit, droger och allt däremellan, på väg ut ur en veckolång bläcka. Någonting hade till slut slagit fel i hennes huvud, och den här gången skulle det inte gå att sätta ihop henne och få upp henne på fötter igen. Till slut faller man ihop en sista gång, och då går det inte att få ihop bitarna igen.

Anna hade vetat det hela tiden. Hon hade känt igen hennes tunna skepnad ute på bakgården, sett blodet i hennes mungipor och de mörka fläckarna på hennes armar, och förstått att det enda som spelade roll för henne nu var mer, mer, mer. Mamma hade letat igenom köket efter den sprit jag hällt ut, och när hon inte hittat någonting hade hon satt kurs mot tabletterna i badrumsskåpet. Hon hade aldrig varit ute efter mig, bara pillrena. Hon hade varit så hög att hon lyckats imitera Annas röst näst intill perfekt.

De riktiga monstren, det är de som långsamt äter upp dig inifrån, de som kommer i form av en flaska eller en kanyl, och som börjar och slutar som den enda anledningen att gå upp ur sängen på morgnarna. Ibland är det de som en gång fött dig, och kanske till och med älskat dig mest, som fullbordat sin förvandling till monster. Då, till slut, är det upp till dig. Ska du släppa in dem eller inte?

Signaturmelodi

Ni har hört “Släpp inte in dem”, skriven av Redditanvändaren Coney-IslandQueen och uppläst av Rakel Josephson. En historia om den kanske mest verkliga skräcken av alla: att ens förälder ska bli monstret som är värre än alla andra.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Avsnitt 131: Familj, del 2

Skräm en vän: