Avsnitt 235: Mysterium III

Under några minuter den nittonde juli 1952 syntes någonting i himlen ovanför San Diego i Kalifornien som aldrig setts till igen. Tre tydliga punkter strålade i stjärnhimlen. På ett foto av samma område i himlen taget en knapp timme senare fanns de inte där. Vad var de tre punkterna för någonting?

Om du känner igen den här formuleringen så är det för att en liknande tidigare förekommit i Creepypodden. Det var i avsnitt 193, “Oväntat besök”, och jag talade då om samma forskare som jag ska nämna idag. Beatriz Villarroel, forskare i astrofysik vid Stockholms universitet.

Förra gången jag nämnde henne var det för att hon och det team där hon ingår hade hittat nio ljuskällor på foton av stjärnhimlen tagna 1950, nio ljuskällor som bara återfanns på bild en enda gång, trots att just det området i himlen fotograferats både före och efter. Nu har några år gått, och hon har hittat fler oförklarliga ljuskällor. Sådana som bara synts i himlen en oändligt kort, undflyende sekund, och sedan lämnat oss ensamma med våra obesvarade frågor.

Bakgrundshistorien är att man på Palomarobservatoriet i San Diego mellan 1949 och 1958 genomförde en stor undersökning av natthimlen. Man tog 2000 bilder, och tack vare att man ville ha bilderna i färg fotograferades varje punkt med både röd- och blåkänslig glasplåt. Dessa foton togs ofta inom loppet av en timme av varandra, vilket betyder att stora delar av stjärnhimlen ovanför Kalifornien fotograferades två gånger om inom kort tid.

Perfekt läge för att, i efterhand, få syn på saker som bara syntes där en kort tid. Först hittade Villaroel alltså nio sådana. Nu har hon hittat tre till. Tre klotrunda ljuskällor, “stjärn-liknande”, som forskarteamet skriver i sin ännu inte peer-reviewade artikel, som ligger alldeles intill varandra, som om de klumpats ihop. Fotografiet, påpekar Villaroel i en text i The Conversation, var av en slump tagit samtidigt som en av den amerikanska historiens mest omfattande och uppmärksammade serie av vittnesmål av UFO:n gjordes – ”Invasionen av Washington”, som den kallades.

Allt man kan säga är egentligen detta. Tre ljuspunkter syntes en kort stund i stjärnhimlen. Sedan var de borta, och har aldrig setts igen. Kanske är det vad man måste förvänta sig när man fotograferar varenda detalj i stjärnhimlen. När så mycket syns, måste en del rent statistiskt verka oförklarligt.

Jag antar att det är lite som mordet på Olof Palme. Det gjorde den 28 februari 1986 till svensk historias mest väldokumenterade dag. Den decennielånga utredningen blev så omfattande att den rymmer information om vad tiotusentals människor gjorde den dagen. Ytterligare miljontals minns den dagen tydligare än de flesta andra i livet.

En extraordinär händelse satte en dag i blixtbelysning, och när man tittar närmare på den händer då det oundvikliga: konstiga detaljer dyker upp. Vissa kan förklaras med att det är sådan verkligheten är. Bland alla sammanträffanden som äger rum en vanlig dag verkar en viss del motsägelsefulla eller betydelsefulla trots att de egentligen inte är det. Annat har vi bara inte ännu förstått hur vi ska förstå. Man kan kanske säga att universum är ett språk, och att vi människor ännu inte är mer än spädbarn som nyss lärt oss säga “mamma”.

Men naturligtvis behöver det inte utesluta att några utsökt få av de där oräkneliga händelserna faktiskt har en större betydelse. Att de visar på något reellt, något för oss ännu okänt. Att de avslöjar ett mysterium.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och jag fick reda på Beatriz Villaroels nya fynd tack vare att en lyssnare nyligen mejlade mig en länk och ett tips. “En historia ni berättat är sann!”, skrev lyssnaren och länkade till en artikel som handlade om Beatriz Villaroels forskningsprojekt VASCO.

För det är inte bara de nio plus tre ljuskällorna jag redan nämnt i stjärnhimlen som försvunnit. VASCO har upptäckt att det handlar om ett hundratal, sammanlagt. Stjärnor, eller vad det nu varit, som försvunnit. Lyssnaren som tipsade mig syftade på historien “Stjärnorna ser så annorlunda ut idag”, som vi hade med i avsnitt 57, “The truth is out there”. Den handlar om en astrofysiker som upptäcker att stjärnor i himlen oförklarligt slocknar, och att de blir allt fler. Den slutsats han till slut kommer till är att något slukar upp dem. Något som kanske närmar sig oss.

Låt oss hoppas lyssnarens association, från historia till forskningsrön, inte egentligen är rättvisande. Låt oss hoppas att det är som alla de där märkliga sammanträffandena vi tycker oss se, de som uppstår när vi bara tittar extra noga på en helt vanlig dag.

Som de sammanträffanden man kan tycka sig lägga märka till när man jobbat länge inom skolan. De som verkar peka åt ett håll man visserligen misstänkt, men inte riktigt velat tänka sig kunde vara sanna. Som vi får höra om i historien “Resurseleverna”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag är lärare på högstadiet och undervisar i svenska och engelska. Jag har varit på några olika skolor men i strax över tio år har jag blivit kvar på den skola där jag nu undervisar. Jag är gammal i gården och precis lagom inkörd i mina gamla hederliga hjulspår.

Nyligen fyllde jag i en enkät som är en del av det årliga kvalitetsarbetet och på två av frågorna satt jag en bra stund och funderade innan jag lämnade dem näst intill tomma. Den ena frågan löd: ”Vilka yttre faktorer påverkar skolan just nu?”

Den andra frågan löd: ”Under din yrkespraktik, vilka förändringar har du sett i elevunderlaget, positiva som negativa?”

Jag kände mig inte mogen att skriva ned det som jag faktiskt funderat mest över de senaste åren. I stället delar jag mina funderingar med er här, för jag är väldigt nyfiken på ifall någon annan där ute känner igen det jag ska berätta om.

Det var efter valåret 2014 jag började märka en förändring. På grund av valresultatet stuvades det om ordentligt både i kommunhuset och inne på utbildningsförvaltningen. Vi fick nya ledord och under det kommande året flyttades chefer runt och försvann. Vår budget drogs ned med allt vad det innebär. Trots fler barn i varje klassrum och färre elevstödjare förväntades vi uppnå samma resultat i betygsstatistiken som tidigare och den nya ledningen var mer fokuserad på mätbara resultat, som de nationella proven.

Nu är jag osäker på exakt vilket år det var jag första gången stötte på elever från resursenheten, men låt oss säga att det var 2015 eller 2016. Den resursenhet vi tidigare haft samarbete med, dit vi tidigare skickat elever med stora svårigheter, lades ned. Men, när det var dags för de nationella proven fick vi information att vi även skulle testa några elever som hörde till vårt upptagningsområde men som nu gick på en nyöppnad resursenhet. Det hela verkade märkligt eftersom ingen av oss mentorer kände till dessa elever, men vi genomförde proven som vanligt.

På dagen för proven dök det upp en grupp okända elever i receptionen som sedan genomförde proven. Vi rättade proven och rapporterade in resultaten och jag tänkte inte mycket mer på det då. Detta fortsatte år för år och det tog något år innan jag började se ett mönster.

Ju sämre det gick för elevgruppen som just då råkade gå i nian, desto fler resurselever verkade dyka upp vid proven. När jag iakttog resurseleverna vid provtillfällena så såg jag att de jobbade på bra, men ibland slutade mitt i ett prov eller när de nått en viss sida. När jag sedan rättade proven noterade jag att eleverna ifråga alltid hade alla rätt på uppgifterna de gjort fram till dess att de slutat arbeta. Vidare noterade jag att vi alltid nådde det förväntade medelresultatet. Vi nådde målen exakt, utan någon marginal.

Jag kunde inte heller undgå att märka hur underligt resurseleverna uppförde sig. Jag är tillräckligt gammal för att ha accepterat att jag för länge sedan tappat kollen på ungdomskultur. Om jag ska nämna en artist eller en film som jag tror kan vara populär bland ungdomarna landar jag oftast på något som var populärt, låt säga, mellan tre och fem år tillbaka. Ändå märkte jag hur resurseleverna verkade vara hopplöst ute. Bandtrycken på deras t-shirts var daterade, liksom deras frisyrer, som alla var blonda förutom ibland en skvätt blått eller rött i luggen. Ni har säkert sett bilden på Steve Buscemi med bak-och-framvänd keps och en skateboard över ryggen. Tänk er den looken, fast på en femtonåring.

För något år sedan såg jag att några av mina elever småpratade med några av resurseleverna innan provet. Efteråt kom de fram till mig och frågade: ”De ska väl inte börja här? De verkar ju skitskumma.”

När jag frågade lite mer berättade de att det hade varit riktigt stel stämning och att resurseleverna hade ställt frågor om mopeder och sociala medier, men att de hade låtit som ifall de inte riktigt visste vad varken mopeder eller sociala medier var för något.

Än så länge låter det kanske inte så konstigt. Hade en kollega berättat samma sak för mig hade jag nog funderat över min kollegas elevsyn och tänkt att hen var misstänksam mot nykomlingar.

Men, det finns mer att berätta. Ofta när elever är färdiga med sitt prov ritar de på baksidan, eller lägger huvudet på bänken och blundar en stund. En av resurseleverna jag hade på prov för något år sedan ritade en imponerande teckning på baksidan av sitt svarshäfte. Det var dödskallar och eldsflammor, sågblad och kedjor. Det vill säga ungefär samma grejer jag själv satt och klottrade ner när jag gick på högstadiet.

Jag tyckte att motivet var imponerande, men jag tyckte också att det såg bekant ut. När jag var nere i arkivet för att stoppa undan proven grävde jag igenom lådorna med gamla prov. Och, på baksidan av ett prov från tre år tidigare återfann jag samma motiv. Vi pratar exakt samma komposition och samma proportioner.

Naturligtvis kan det vara två elever som har samma favoritalbum, av en mer eller mindre känd artist. Men jag har gjort en omvänd bildsökning på bilden och den återfinns ingenstans.

Jag vet att det här fortfarande låter som en gammal farbrors struntprat. Men, om ni hade sett resurseleverna, sett hur lika de är varandra, sett hur lika de är, år efter år…

Först tänkte jag att de kunde vara syskon, inget konstigt där. Men år efter år dyker de upp, samma rena slätstrukna drag. Samma kroppsspråk, samma monotona röst.

De heter saker som Johan Andersson eller Lisa Svensson, de absolut vanligaste och alldagligaste namnen du kan tänka dig.

Varje år när de nationella proven närmar sig växer klumpen i magen och varje gång jag träffar resurseleverna får jag kalla kårar längs ryggraden.

Finns dessa elever i hela Sverige eller är det bara i min kommun?

Vi hörde historien “Resurseleverna”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson.

Det här är Kenny Veach.

Han står uppe på toppen av en kulle, där bara små grästuvor sticker upp i gruset. Bakom honom, en glest bevuxen dalgång mellan halvhöga berg, med en hög bergskedja som fond längst bort i horisonten. Bredvid honom står en enkel järnställning som stöttar upp ett rangligt bygge i plankor. Plankorna slutar i ett mörkt hål, som en stege löper ner i.

Kenny är klädd i solhatt, en smutsig t-shirt, slitna arbetsbyxor med knäskydd och kängor. Han har en pistol i ett hölster på höften. Han ler hela tiden, verkar uppspelt och glad. Han är 47 år gammal, uppfinnare och försäljare till yrket men lever för sin hobby – att hajka och vandra i vildmarken utanför sin hemstad Las Vegas. Och den här Youtubefilmen, den spelar han in av ett alldeles särskilt skäl.

Det här filmklippet laddade han upp den 18 oktober 2014. Och trots att han verkar så säker och entusiastisk var det början på slutet för Kenny Veach. Eller så var det, vilket i så fall är än sorgligare, slutet på början.

Jag ska förklara. Historien börjar, åtminstone för allmänheten, med att Kenny skriver en kommentar på Youtube. Det där han nämnde kort i klippet. Det var i kommentarsfältet till ett filmklipp om Area 51 han dök upp.

“Det här är ingenting”, skrev han. “En gång, på en av mina vandringar ute vid Nellis Air Force Base, hittade jag en gömd grotta. Ingången till grottan såg exakt ut som ett perfekt stort M. Jag går alltid in i alla grottor jag hittar, men när jag närmade mig just den här kände jag min kropp börja vibrera. Ju närmare jag kom, desto mer vibrerade jag. Plötsligt blev jag livrädd, och flydde i en väldig fart. Det var något av det konstigaste som någonsin hänt mig.”

De som såg den där kommentaren live säger att kommentarsfältet snabbt fylldes av svar från människor som uppmanade Kenny att leta reda på grottan igen, och ta med sig en kamera den här gången. Han gjorde som de sade, och återvände ut. Det är filmen han då spelade in vi förut hörde klipp ifrån.

Kenny vandrade iväg i riktning mot området där han förut hade hittat grottan. Den här gången var det inte så lätt. Han hittade visserligen kottar som han öppnade och plockade ut pinjenötter från…

…och han hittade andra små grottor.

Men hur han än letade hittade han inte den där M-grottan. Det var som om den slukats upp av bergen. Och till slut gav han upp.

När han återvänt hem och laddat upp filmklippet igen fick han, enligt de som följde med i kommentarsfälten när det begav sig, kritik. Folk tyckte han borde ge sig ut igen och hitta grottan den här gången. Det var väl lite för spännande för att släppa, och de som kommenterade tänkte inte på att Kenny faktiskt redan gjort sig ganska mycket besvär.

Ett tag verkade Kenny, av hans aktivitet på Youtube att döma, tänka på annat. Han laddade upp filmklipp där han presenterade sig själv, visade upp sitt hem och diskuterade de uppfinningar han skapat. Han tänkte uppenbarligen skicka länken till teveprogrammet Shark Tank, där investerare möter uppfinnare och får möjligheten att investera i deras idéer.

Han tar sig an klippet med samma energi som han hade när han utforskade bergen utanför Las Vegas. Samma obändiga entusiasm.

Men efter att på Youtube både ha uppmuntrats och bryskt uppmanats att återvända ut i vildmarken för att återfinna den mystiska grottan blev det precis vad han gjorde. Den 10 november 2014, en knapp månad efter första hajken, stack han.

Han berättade för sin flickvän och sin dotter att han skulle ge sig ut på en kort, kanske två dagar lång vandring. De visste att han ofta var ute, och att han klarade sig bra för sig själv i ödemarken. Men när tio dagar hade gått och flickvännen och dottern ännu inte hört av honom började oron ändå växa. De larmade, och i lokalnyheterna började det skrivas om att han försvunnit.

Den 22 november nådde en räddningspatrull till den kulle där Kenny stått och spelat in sitt klipp. Vid den gamla järnställningen och plankorna hittades hans telefon. Men sedan försvann alla spår. Han hade uppenbarligen gått dit, men vart Kenny hade tagit vägen sedan visste ingen.

Än idag vet ingen vad som hände med honom. Hans kropp har inte hittats. Men på nätet har ryktesspridningen och mytologin kring honom vuxit. Trots att området där han var ute och vandrade ligger långt från Area 51 har kopplingen dit fastnat i mångas huvuden, och konspirationsteorierna har vuxit fram. Hittade Kenny en dold ingång till Area 51? Mördades han av myndigheterna för att han fått reda på något som måste förbli hemligt? Den typen av frågor ställs i klipp där människor vandrar runt ute i vildmarken och tror sig se spår av Kenny Veach i vilket gammalt skräp som helst på marken.

Hans försvinnande förblir alltså på sätt och vis ett mysterium, i ordets klassiska bemärkelse. Han gick upp i rök i vildmarken. Och det finns många på nätet som skrivit och pratat om Kenny Veachs oförklarliga försvinnande, på det sätt man pratar om något spännande och mystiskt. Den där typen av snack som gör att man känner lukten av popcorn.

Men det finns, för den som bryr sig, annat som spelar in i den här berättelsen. Efter Kennys försvinnande dök en ny kommentator upp i kommentarsfältet till hans filmer, en kvinna som sade sig ha varit Kennys flickvän. Hon gav en annan bild av hur Kenny mådde än den muntra, entusiastiska som han själv hade spritt. Hon berättade om en ekonomiskt försämrad situation, höga förhoppningar på sina uppfinningar och chanser att tjäna pengar som inte infriats, och om depressioner. Hon beskrev det som att Kenny inte hade mått bra.

Den som läser dessa kommentarer får upp helt andra bilder i huvudet än konspirationer och mystik, när de tänker på Kenny Veachs sista, ensamma hajk ut i vildmarken. Och utifrån det blir väl egentligen det riktiga mysteriet varför vi människor så ivrigt föredrar en spännande lögn framför en tragisk sanning.

Idag ligger Kennys Youtubefilm från öknen och bergen utanför Las Vegas kvar. Kommentarsfältet fylls idag inte av människor som är besvikna över att han inte hittade den där grottan igen, utan av sorg över att han försvann och en av allt att döma ärligt känd saknad efter honom. Han verkade så glad och energisk, så påhittig och handlingskraftig i sina filmer. Han verkade som någon man gärna hade träffat. Någon man önskade sig inte hade försvunnit i öknen ensam en dag för snart tio år sedan.

Försvinnanden är som försvinnanden är. De lämnar sorg och frågor i sina spår. Men ibland lämnar de mer än så. Om detta ska vi höra i nästa historia, som heter “Städdagen”. Den är skriven av lyssnaren Kristian, och läses av mig.

Från max.p.jonsson@gmail.com
Till: solitaire222@hotmail.com
Skickat 2013-06-05 kl.04.17

Jag läser ditt mejl igen. Fönstret är öppet men den svalkande nattluften hittar inte in. Här är det kvavt, kvävande kvavt. Ångesten ringlar sig genom bröstet och gör det omöjligt att sova.

Mördare, skriver du.

Att nu när polisen hittat Astons skelett och fann oförklarliga skador på kraniet och andra ben måste det vara jag som slagit ihjäl honom. Haha, vilken sjuk fantasi, ett barn som mördar ett annat barn. Var fick du den idén ifrån? För att jag mobbade honom? När blev mobbning samma sak som mord?

Polisen avskrev Astons försvinnande som en tragisk drunkningsolycka, det blev inget mer än så. Att du ens kan med att säga emot polisen och anklaga mig, som om de inte kan sköta sitt jobb. Och vet du, de har inte hört av sig sedan skelettet hittades. Inget samtal, inte ett enda jävla pip. Borde de inte gripa mig om de tror att jag är inblandad? Va?

Och vem är du? Liam? Nej, du låter äldre. Astons mamma?

Men herregud, det är tio år sedan han dog. T i o år. Snacka om iskallt case, jag var bara ett barn då, 2003. Nu river du upp alla sår på nytt, gör allt läkande förgäves, alla sömnlösa nätter, alla mardrömmar.

Att ge sig på mig, så vidrigt fegt. Jag är tjugotre år gammal och snart död i ALS. Inte ett hot mot någon. Kan inte ens pissa själv.

Blir du glad nu? För att jag ska dö? Jag kan se framför mig hur du flinar när du läser det här. Om du bara visste. Det förlamade benet, ryckningarna i händer och fötter, det avtärda dödskalleansiktet. Nu är jag sängbunden, bräcklig som en fågelunge. Fingrarna värker bara jag skriver det här.

Och vet du vad? Jag ska ge dig sanningen, nej, jag ska inte bara ge dig sanningen, jag ska kväva dig med den, köra ner den i halsen så din skit aldrig tränger upp igen. Jag har inte berättat för någon, inte förrän nu, för dig. Det kräver mod, ett mod som få har, minst av alla du, som anonymt skickar ett mejl från en fejkad adress.

Så låt mig börja med det mest uppenbara. Det var inte jag som dödade Aston.

Idag på sjukhuset såg jag en notis på nätet, den hade ingen skrikande rubrik men fångade min blick direkt. “Kvinna försvunnen på skärgårdsön Nordkoster”. Folk försvinner på havet, åker båt utan flytväst och ramlar i vattnet. Men det här var ingen olycka, lika lite som Astons död var det.

Dagen det hände var en av de sista skoldagarna innan sommarlovet, och klassen skulle städa på stranden i Håll Sverige rent. Allt är etsat i mitt minne, som en film jag kan plocka fram när jag vill.

Vi stod på led, jag sist, den eviga domen för den med ett efternamn på Ö. Det hade regnat mycket, var blött ute och det sista pappa sa innan jag gick till skolan var att ta stövlarna. Som om jag var en småunge. Superlame att ha stövlar, spela roll att få smuts på skorna, tänkte jag.

Vi marscherade iväg mot bussen, med vår lärare Eva i täten. När vi skulle gå över vägen stannade en metallicgrå bil och lät oss passera. Jag anade vilken bil det var. Jo, visst var det pappa som satt där och glodde på oss genom vindrutan. När han såg mig mimade han ett ord.

Stövlarna.

Jag spelade dum, vinkade och tittade bort. Hjärtat dunkade. Varför skulle han komma precis nu?

Jag satte mig längst bak i bussen med Oliver och William.

Snacket gick, om Fredrik Ljungbergs frisyr, vad Stella i 7B skrev om nån kille i sin Lunardagbok.

Sedan nickade William åt Astons håll, och gjorde en ful grimas som påminde om Astons opererade överläpp.

Jag skrattade. Kände att jag också ville få ett garv. Så jag flinade åt de andra och satte mig bredvid Aston. Kände de förväntansfulla blickarna i ryggen.

Han läste i en bok, en sån där gammal, ful från biblioteket med tjocka pärmar och tejpad rygg. På uppslaget fanns en bild på en trasklädd zombie som kom upp ur havet. Orka ta med en bok, tänkte jag.

“Vad läser du?” frågade jag.

“Om Nordkoster.”

Hans ögon var stora, barnsligt ivriga. Jag fattade ingenting.

“Öh, vadå?”

“Ön vi ska till. Ända sen medeltiden har det försvunnit fiskare där.”

“Jaså?”

“Och det är en havsdraug som ligger bakom.”

Han pekade på zombien.

Aston fick upp farten och orden pepprade ut. Lät lika lillgammal som vanligt.

“På våren, när vattnet blir varmare, sägs en havsdraug hemsöka kusten, det är alltså en slags gengångare. Den drar ner fiskare i djupet och äter sedan på dem resten av året. Men sedan fisket dog ut har det istället försvunnit seglare och folk som gått för nära stranden. Det sägs…”

“Woop, woop, nerdalert”, sa jag med hög röst så att alla skulle höra. Ansikten vändes åt mitt håll.

Bakom mig hörde jag fniss.

Aston sänkte blicken och stirrade stint i sin bok. En flammande rodnad kröp fram längs hans hals och kinder. Jag vände mig mot Oliver och William, flinade. Sedan vände jag mig om igen.

“Hallå, hör du eller? En sån fucking loser du är som läser sån skit.”

Med en trettonårings utstuderade grymhet njöt jag när orden sjönk in och gjorde Aston ännu rödare. Fnisset spred sig i bussen. Du ser? Jag håller inget tillbaka, alla smutsiga detaljer är med.

Väl framme på Nordkoster gick vi från färjeläget längs en grusväg. På öns mitt, uppe på en bergsknalle, stod en vitmålad fyr.

Grusvägen övergick i en stig.

Vi passerade en skylt med Bastevikens stugby, ett gäng intetsägande skärgårdshus, och sedan klippor, mer klippor och till slut en vik som ätit sig in i landet som en kil. De senaste dagarnas regn hade skapat fåror i sandstranden, ett delta av bäckar i varierande storlekar.

Eva delade ut svarta sopsäckar, plasthandskar och gav instruktioner.

Vi började plocka, och shit vad folk kastat skräp omkring sig; cola-burkar, sotiga engångsgrillar och plastpåsar. Plockandet tog aldrig slut. Glasspapper, ölflaskor. Nötcreme, fimpar och utspottad snus. En sprucken Nokia utan batteri. Rastlösheten ilade fram i kroppen och jag blev allt mer vårdslös i mina rörelser. Sparkade in burkar bland snåren istället för att plocka upp dem.

Såg mig inte för och halkade till. Sekunden senare kanade jag ner och stod med vatten upp till vaderna i en av bäckarna. Jag skrek till och svor innan jag klumpigt klättrade upp på andra sidan. Den svarta sopsäcken låg som en uppsvälld svart amöba i vattnet.

”Ni måste hålla ihop gruppen”, ropade Eva efter mig.

Ha. Glöm det. Jag hoppade över en smal bäck och fortsatte till en halvö som skilde viken från det öppna havet. Det var en bergsknalle täckt av smala, knotiga tallar, som med slingrande rötter klängde sig fast vid graniten. Jag klättrade upp och gick in mellan träden. Där rådde halvskymning, luktade barr och fukt. De kan behålla sin jävla städning, tänkte jag. Mina vita skor var var genomblöta och leriga. Pappa skulle bli skitsur.

Jag följde en stig genom skogsdungen till halvöns andra sida, som brant sluttade ner mot ett vidsträckt klapperstensfält. Vid strandbrynet låg ett mörkt band av brunsvart tång.

Längs horisonten låg Norge som en avlägsen, diffus skugga.

Jag till hälften hasade, till hälften klättrade ner. En bit bort hade någon byggt en stor koja av drivved. Träet var blekt gråfärgat, som om det var förstenat, med hål efter trämaskar och kanter nedfilade av vattnet.

En gammal båtshake stack upp från taket och längst upp fladdrade en solblekt trasa i vinden.

Jag kom närmare och kände en äcklig stank, av gammal fisk, av något ruttet, förorenat. Min nyfikenhet drev mig in i kojan. Stanken var ännu starkare här och fick mig nästan att kräkas; den klibbade i näsan, fastnade i svalget.

I ena hörnet av kojan låg resterna av en tumlare. Den såg ut som ett urgröpt, blekt skal. Ögat var ett intorkat hål och munnen liknade ett glädjelöst grin, med gulvita vassa tandrader. Små krabbor kröp runt i djurets innandöme. På kroppen fanns underliga märken, där något vasst, slitande, hade strimlat huden. En propeller?

Jag gick ut igen.

Plötsligt stod Aston där. Vart kom han ifrån? Han hade dykt upp utan ett ljud.

”Eva sa att jag skulle hämta dig. Du får inte gå iväg själv, sa hon.”

Jaja, tänkte jag. Whatever.

Jag gick runt kojan och Aston följde efter. Ett gäng oöppnade ölburkar låg bland stenarna. En hade spruckit, som om någon tappat den. Shit, vilket fynd.

“Hallå, du måste gå tillbaka nu. Eva kommer bli skitsur.”

“Chilla”, sa jag. “Var inte en sån tönt.”

Jag sträckte mig efter en av ölburkarna.

Något rörde sig bland stenarna. Först trodde jag att det var en ål eller orm men det var ett nylonrep, tjockt som ett finger och missfärgat av ålder. Repet rörde sig ryckigt, låg still och sedan ett kort ryck till.

Aston lyfte upp repet. Det ledde ner i havet och på ett ögonblick sträcktes det som ett droppande klädstreck.

“Det är något som drar”, sa han förvånat.

Med ett vinande drogs repet ur Astons grepp och lämnade ett blodigt streck i hans handflata. Han skrek till av smärta.

Något rörde sig i vattnet, en mörk, oformlig skugga. Den bröt ytan långsamt och först trodde jag att det var en slags bläckfisk, innan jag insåg att det var ett fiskenät, ett spöknät täckt av sjögräs, ruttnande vitblek småfisk och plastbitar. Inuti nätet fanns något levande, konturlöst, med oljeblank hud. Varelsen kravlade upp ur vattnet. En påträngande stank slog emot mig och gav mig kväljningar.

“Draugen”, viskade Aston med en flämtning.

Varelsens svarta, livlösa ögon skymtade mellan nätets maskor och vändes först åt mitt håll, sedan mot Aston.

Jag frös fast i marken, förlamad, orörlig som en staty. Vågade knappt andas.

Sedan gick allt fort. En bläcksvart arm sköt ut från nätets inre och onaturligt långa, vassa fingrar greppade kring Astons fot. Blod sprang fram och ben knäcktes med ett sjukligt, krasande ljud. Han föll baklänges och drogs sedan ner mot vattnet. Hans blick mötte min.

Ögonen var uppspärrade, vida av förvåning, bottenlös fasa.

”Hjälp mig!”

Han sträckte ut en hand åt mitt håll. Det hade varit enkelt att ta den, hålla emot, göra något, vad som helst. Men istället tog jag ett steg bakåt. Aston ylade av smärta och plaskade omkring sig, försökte hålla emot men varelsen var en naturkraft, okuvlig, omöjligt stark. Han försvann bland vågorna.

För sent insåg jag att en av spöknätets trådar snurrats runt min fot och jag drogs ner i vattnet på ett ögonblick. Ryggen skrapades blodig mot den steniga bottnen och luften slogs ur lungorna. Jag klöste mig desperat upp till vattenytan, spottade och fräste.

Till slut lossnade tråden och greppet om foten försvann.

Jag bottnade inte och sparkade runt med fötterna för att hålla mig flytande.

En bra bit ut på havet dök Aston plötsligt upp, likt en mänsklig kork som hållits nere under vattnet. Han skrek osammanhängande, mer förtvivlade ylanden än ord, och försökte värja sig och slå bort varelsen. Den cirklade runt honom, ett förtätat mörker i vattnet. Han flängde med armarna omkring sig, ylade och skrek, och trasslade in sig i spöknätet, som en fluga fast i spindeltrådar. Med ett sista skri försvann han under ytan igen.

Krusningarna på vattnet slätades ut av vågorna och jag stirrade på platsen där han försvunnit. Kändes som en ond dröm, en overklighet mitt förnuft vägrade att acceptera.

Till slut lyckades jag ta mig till land och kröp utmattad upp i strandbrynet. Ryggen värkte. Jag kunde inte röra mig, och sedan kom det befriande mörkret.

Jag vaknade upp i en sjukhussäng, till polisens frågor. De sa att Aston var försvunnen. Jag sa att han hade ramlat i vattnet och svepts iväg av en stark ström. Att jag försökt rädda honom, men nästan dött själv. Min rygg var full med blåmärken och skrapsår så de trodde mig. Jag fick beröm, att det var hjältemodigt av mig att ingripa. Och då kom en förbjuden känsla. Lättnad. Så jag fortsatte ljuga. Du ser? Jag döljer ingenting.

Man skulle kunna säga att det var Astons eget fel. Att han lockade fram det där jävla monstret genom att ta tag i repet.

Mördare, skriver du.

Här i sjukhussängen går tiden långsamt, och mina sömnsvårigheter medför den fördelen att jag hinner vara mycket på min laptop. Ger gott om tid för att leta upp IP-adressen på ett anonymt mejl. Det tog ett tag med olika trackers men till slut hittade jag dig. Du borde använt en proxyserver, Eva, speciellt då du bor kvar i samma villa som då.

Är det samvetet som gnager, även tio år senare? Att du som lärare var ansvarig för honom och det var ditt fel att han dog? Om du inte skickat honom för att hämta mig hade han levt idag. Och nu skyller du på mig istället.

Men ser du nu hur fel du hade? Kan du förstå varför jag blir arg över dina falska anklagelser? Jag blev också angripen, det var en kamp på liv och död. Jag överlevde och jag skäms inte över det. Hör du det? Jag ångrar ingenting.

Vi hörde “Städdagen”, skriven av lyssnaren Kristian, och uppläst av mig.

Inget mysterietema är väl fullständigt utan ett gammalt hederligt kallt fall, ett som få ännu tänker på men som desto mer fascinerar och retar de som faktiskt känner till det. Ett sådant fick jag höra om nyligen av lyssnaren Karl, som ville berätta om en hundraårig gåta från Gävle – berättelsen om Atlant-linien. Den läses av Michael Forsberg.

En lokal folklivsforskare och kåsör skulle hålla ett föredrag på mitt lokala bibliotek. Jag hade stämt av med honom om vi kunde språkas vid en kort stund efteråt. Han skulle ändå sitta kvar och signera sin nya bok som handlar om kusliga historiska händelser i området. Vis av erfarenhet förväntade han sig inte någon rusning efter signerade kopior.

Jag passade inte in bland hans vanliga publik märkte jag när jag klev in genom dörrarna på biblioteket. På en skara tätt hopskjutna pinnstolar satt en flock av tanter och farbröder. Alla minst det dubbla mina 35 år. Käppar stod lutade efter väggarna. En eller två rullatorer. Broddar klinkade mot stengolvet. Obrydda högljudda harklingar och snytningar. Jag satte mig ner bredvid en tant som av någon anledning hade tagit med sig en stickning som hon satt och arbetade med även när kåsören klev fram och greppade mikrofonen och slog på projektorn.

“Höj volymen” utbrast någon i publiken när han började tala.

“Måste det vara så mörkt i salen?”.

”Tänd lamporna” ropade en annan.

“Det går inte riktigt för projektorn…” började kåsören säga men blev snart avbruten och överröstad av en tredje i publiken som hade ytterligare klagomål. Få satt tysta. Alla pratade i mun på varandra och skrikviskade sinsemellan. Jag fick stänga av öron och hjärnverksamhet och helt enkelt försöka hålla ut tills dess att föredraget var avklarat. Det skulle hålla på i 45 minuter. Jag kollade klockan på mobilen. 43 minuter kvar att hålla ut. Tålamodshatt på.

“Fick du nån bok såld?” frågade jag honom där han satt bakom det uppfällningsbara bordet. Travar med böcker och pennan som fortfarande satt i bröstfickan skvallrade om att kvällen inte varit lukrativ. Han tittade på mig genom smutsiga glasögon och log när han såg vad som måste betraktas som en ungdom i hans kretsar.

“Hej” sa jag och sträckte fram näven, “Jag mejlade dig och frågade om jag kunde få surra med dig en kort stund efter att du var klar här”.

“Ja, självklart, just det, så var det” sa han och påminde sig själv om mitt ärende med honom, “du ville berätta om något du hört, och höra om jag hade något mer att säga om saken, visst var det så?”

Jag instämde.

“Kan vi inte be om en varsin kopp kaffe så kan du berätta historien du hört?” sa han och medans den snälla bibliotekarien, som troligtvis bara vill släcka ner och gå hem innan snön som yrde där ute i mörkret begravt hennes bil till fullo, hämtade vårt kaffe började jag att berätta vad min morfar berättat för mig:

Morfar, som varit på sjön större delen av sitt liv, drygade ut pensionen med att skriva korta texter åt sjöfartshistoriska tidskrifter. Texter om nedmonterade skutor, skeppsvrak, gamla rederier, och såklart pratstunder med kamrater från tiden på sjön. Jag kan bara tänka mig vilka rövarhistorier de drog för varandra. Lumpar- och fiskehistorier är ingenting jämfört med historier från sjön. Överdrifter och halvsanningar och kryddningar till förbannelse.

1986 fick han förslaget att skriva ett par sidor om en av de mindre redarfamiljerna som drev Amerika-trafik. Atlant-linien som gick mellan Gävle och Nordamerika under en kort period. Billigare biljetter än hos de större rederierna, men minst lika hög trivsel ombord, stod det på affischerna som tapetserats på anslagstavlor och torg från längs Roslagskusten ända upp till Hudiksvall och Nordanstig. Morfar hade beräknat att mellan 2700 och 3200 personer utvandrade med Atlant-linien fram tills dess att rederiet upplöstes på slutet av 1800-talet. På 1900-talet började främst bättre bemedlade göra nöjesresor till Nordamerika. Resor av nödtorft blev mer sällsynt. Kanske på grund av krigen, jag vet inte.

I landsarkiven fanns få dokument kvar om rederiet. Några tidstypiska affischer som föreställde fartyget och en man i kaptensuniform som välkomnade ombord med ett ölglas i högsta hugg. Där fanns lite bolagsuppgifter om rederiet: adresser, dotterbolag och namn på ägare och anställda. Nästan alla hade samma efternamn. Familjeföretag. Som så ofta.

Det morfar funnit så märkligt var att han aldrig fann någon information om själva fartygen, Byggnadsår, hemmahamn, registrering, eller vad som hände med dem efter att rederiet avvecklats. Ett par gamla tidningsartiklar berättade att ägarna hade gett sig in i gruvnäringen, och att de snart lämnade trakten. På 1970-talet var deras förmögenhet att betrakta som helt försvunnen eller försnillad.

Morfar försökte få tag på släktingar till dem som rest med Atlant-Linien. Han annonserade i lokaltidningar. Ett fåtal svarade. De hade alla haft syskon till mor- eller farföräldrar som rest till Nordamerika. Men ingen hade egentligen någon ytterligare information. Morfar fick se ett vykort som skrivits hem av en tvåbarnsfamilj som lämnat Gävle för att söka rikedom och anständighet i Amerika. Maskinskrivet var det, poststämpeln så utsmetad att den inte gick att tyda.

“Vi har det alla tiders här i Amerika” hade det stått, “Resan gick fint och Stina har lärt sig baka majsbröd och jag har fått en välavlönad tjänst som postiljon.” Undertecknat av Pär.

Även några av de andra som kontaktade morfar om sina utresta släktingar hade minnen om brev och vykort som skickats hem till Sverige. De skulle rota i källare och på vindar för att se om de kunde hitta dem. Morfar hade gärna velat läsa alla sådana brev. Så blev det inte. Morfars artikel blev aldrig längre än en notis. Den nämndes i en tidskrift morfar skrev åt tillsammans med en bild på en av affischerna, i en artikelserie om nedlagda svenska rederier.

Men morfar grämde sig väldigt över att han aldrig lyckades lokalisera skeppet. Det enda andra stora skeppet som haft Gävle som hemmahamn, briggen Gerda, åtnjöt under många år ett stort kändisskap. Detta var en av de saker han såg tillbaka på i förundran och förtvivlan när kräftan väl tog honom. Det var våren -92, och nu är det höstvintern -2001.

“Och min fråga är enkel” sa jag till kåsören som satt bakom det uppfällbara skrivbordet, “vet du något om Atlant-Linien som kan hjälpa mig att fullfölja grävandet morfar aldrig kunde göra färdigt?”

Kåsören trodde inte det. Han hade aldrig hört talas om rederiet ens. Och bibliotekarien frustade tydligt och högt stående ett par meter från oss. Hon ville stänga och gå hem. Säkert kåsören också. Själv var jag inte ens längre besviken. Så många återvändsgränder hade jag stött på i min jakt på information. Jag fällde upp kragen och drog ner mössan över öronen och gick ut i beckmörkret.

Vintern kom och gick. Livet rullade på som vanligt. Lågintensivt, som det väntade på någonting. Jag jobbade nästan varje dag. Tvättstuga på söndagar, matbutiken på väg hem från jobbet på tisdagar, öppna en flaska vin på fredag, dricka upp den på lördagkväll.

Februari, Mars, ett lite ljusare april. I maj ringde telefonen. Jag kände direkt igen rösten. Kåsören hade hittat några brev han visste att jag skulle vara intresserad av.

“Ska jag ta fotostatkopior och lägga dem på lådan? Eller skanna in och mejla?”.

“Fan heller”, sa jag, “jag sätter mig i bilen och kommer på en gång.”

Han bodde i en förort till staden. Jag ringde på dörrklockan som var stum. Knackade hårt istället. Han öppnade och bad mig kliva på. Direkt in i vardagsrummet som var klätt i tunga gardiner. Tjocka mattor och trämöbler som svalde allt syre i rummet. Som om all inredning i en hel våning på Östermalm tryckts in i en tvårumslägenhet här i småstaden. Han bad mig sätta mig. Jag visste inte om jag skulle välja den blå, den gröna, eller den bruna soffan. Jag valde den vinröda fåtöljen. Han rotade i en hög med dokument och tidningar som låg på en byrå. Ryckte åt sig en näve papper som låg i en plastficka och sträckte dem åt mig.

Överst i bunten låg ett liknande vykort som det morfar hade fått se. Maskinskrivet. Oläsbar poststämpel. Jag ögnade snabbt igenom texten. Gammaldags språk.

“Allt är fint”.

“Johan arbetar som postiljon”.

”…lärt mig baka majsbröd”.

Underligt? Samma budskap som på kortet morfar läst. Jag fortsatte att beta igenom breven. Ett maskinskrivet brev låg i ett kuvert där återigen poststämpeln bara var en blå sörja. Bara årtalet gick att tyda. 1891. Det här brevet var längre, mer uttömmande. Fler detaljer. Barnen har fått kamrater, men ingen skolgång. Kyrkan är fin men predikan är på engelska och svår att förstå. Kajsa bakar majsbröd. Arbete som postiljon.

Jag läste igenom hela bunten. Svettig av iver. Samma sak i alla brev och på alla vykort. Majsbröd och postiljon. Kåsören stirrade minst lika ivrigt på mig hela tiden där jag satt och läste.

“Hur fick du tag i dem här?” frågade jag.

“Jag så gott som bor i arkiven,” svarade han.

Jag nickade och lovade att fortsätta gräva i saken, och höra av mig så fort jag kunde förstå vad de konstiga breven handlade om.

I den svenska skeppslistan som var det enda registret över skepp från 1800-talet fanns rederiet inte nämnt. Inte heller hos Sjöfartsverket som hade ett ganska välordnat arkiv från 1910-talet och framåt. Innan dess var skeppslistan ganska decentraliserat, och jag vände mig då till de lokala hamnkontoren i trakten, samt de platser där Kronan haft skepp och båtar liggande. Överallt kammade jag noll. Inte heller hittade jag några licenser att föra passagerartrafik. Jag ska dock erkänna att jag vid det laget börjat tröttna på att prata med minst lika trötta sekreterare och arkivarier vid olika myndighetskontor. Att söka hos hamnkontor och invandrarverk i Amerika kom inte på fråga. Ingen skulle ha tålamod nog för min knackiga engelska, allra minst jag själv.

Istället rotade jag i uppgifter om själva rederiet och fann, som jag tidigare uppmärksammats på, att de investerat i ett par gruvor. Malmgruvor som var lågt värderade då de ansågs vara utarmade. Båda gruvorna låg i trakten. En av dem låg faktiskt inte alls så långt ifrån min bostad. Trekvart med bil kanske. Jag undrade när driften där lades ner och skickade ett par mejl till olika myndigheter och verk. Jag fick snart svar: ingen lönsam gruvdrift hade bedrivits sedan rederiet köpte gruvan, och den såldes återigen vidare för någon typ av sanering eller nedmontering på 1960-talet. En sak förbryllade mig: namnet på företaget som köpte gruvan 1960 hade ett väldigt snarlikt namn som rederiet. Och en enkel bläddring i företagsregistret berättade för mig att företaget var registrerat som aktivt än idag.

En vacker majdag satte jag mig i bilen och styrde till skogs. Det var en varm dag. Maj började verkligen kvala in som en sommarmånad. Jag önskade att jag hade tagit med mig solglasögon och den enda drickan jag hade med mig hade jag druckit upp innan jag ens var framme vid gruvområdet. Jag såg på kartan att jag närmade mig, och rejäla nätstängsel började torna upp i skogsbrynet vid sidan om vägen. Högre och stadigare än vanliga viltstängsel. Området är kamerabevakat stod det på skyltar uppsatta med jämna mellanrum, mellan dem satt det skyltar med bilder på en ilsken vakthund.

Efter några minuter närmade jag mig en grind. Och innanför grinden satt sänkta vägbommar. Och bredvid vägbommarna stod en liten kur. Och i kuren satt en yngling i väktarkläder och såg ut att sova.

Jag parkerade vid grinden. Det hade regnat. Brun lera men ganska varmt. 16-17 grader. Ynglingen i vaktkuren hade en serietidning i händerna, och en smörgås inslagen i stanniol bredvid sig. Jag väckte honom med tre hårda knackningar på rutan.

“Du får inte komma in.” Målbrottet bröt igenom. Jag vägde åtminstone 30 kilo mer än honom. Han kunde omöjligt stoppa mig om jag ville ta mig in. Men… jag nickade och vände på klacken. Men inte innan jag hunnit notera namnet som stod på den lilla gyllene namnbrickan han hade på bröstet. Samma namn. Samma namn som rederiet. Ett familjenamn.

Jag satte mig i bilen och började köra tillbaka längs samma väg som jag hade kommit. Sakta, spanande. Vad finns därinne? Hål i staketet? En väg in? En lösning på gåtan som kanske inte ens var en gåta i verkligheten utan bara en gåta i mitt huvud. Jag fann ingenting. Istället bestämde jag mig för att åka hem. Vila, och sen återvända inatt med en ficklampa.

Fjorton timmar senare var jag tillbaka. Jag var svartklädd och drog ner min svarta mössa så långt jag kunde över ansiktet. Jag parkerade i en liten öppning i den täta skogen, ett par hundra meter från grinden. Smög den sista biten. När jag kom fram häpnade jag. I kuren satt samma pojke kvar, läsandes samma serietidning. Sov han? Nej, det såg inte ut som det. Men han koncentrerade sig hårt på tidningen. Så jag kröp längs skogskanten, ålade när jag kom fram till kuren. Vågade inte titta upp ifall han skulle stå där och hånfullt se på mig. Men jag hörde inte ett knyst där jag ålade på marken och under grinden och drog ansiktet i leran. Jag ålade i säkert 20-30 meter innan jag vågade höja huvudet och se tillbaka.

Jag gömde mig bakom någon typ av barack. Jag lyste snabbt in med ficklampan, men såg inga rörelser därinne. Bara staplar och högar med någonting i mörkret. Jag smög en bit till och kom fram till en dörr, reglad och låst med ett grovt hänglås. Jag antog att det betydde att ingen befann sig därinne, så jag vågade lysa in genom fönstret igen. Det satt tunna gardiner på insidan, men jag kunde ändå se vad högarna och staplarna bestod av.

Kläder och resväskor. Allt såg gammalt ut. Dammigt och slitet i skinn och tungt ylle. På golvet stod hundratals par skor. Svarta och bruna och beiga. Snörskor och finskor. Allt täckt av ett tjockt lager grått damm. Jag fortsatte längre in på området. Jag vet inte vad jag väntade mig att hitta. Kanske nåt gammalt arkiv eller något annat som kunde förklara hur ett bolag som inte verkade ha ägt ett enda fartyg lyckats skeppa tusentals personer till andra sidan jorden.

En enkel vägbom var det enda hindret framför ett hål ner i underjorden. En mindre bil hade enkelt kunnat köra ner där, om den hade kunnat forcera bommen. För mig var det lätt att bara kliva förbi den. Först såg det ut som ett väldigt rävgryt, men snart blev de jordiga väggarna, stöttade av bjälkar, till sten. Som en grotta, men med tydliga spår av människohand. Metallbeslag, elskåp, vattenledningar, och enstaka lampor som hängde i huvudhöjd. Jag hörde vatten droppa, och vid ett trästaket stod en varnande text: “Schaktet vattenfyllt”. Men så långt ljuset från min ficklampa nådde var det i alla fall fast och torrlagd mark. Jag fortsatte framåt.

Flera gånger delade sig gången och blev till fler, smalare gångar. Jag oroade mig lite för att inte finna min väg tillbaka ut ju längre in jag kom. Men fortsatte att gå, och gjorde det enkelt för mig genom att vid varje vägskäl välja den gång som såg ut att vara lite större, lite bredare. Droppandet blev mer högljutt, nästan porlande, och jag undrade hur långt in i berget jag kommit. Hur djupt ner under mark. Det luktade så gott där nere, kallt och metalliskt. Så väldigt rent och orört. Ficklampan blinkade till och jag upplevde för första gången i mitt liv totalt mörker. I ett mörklagt rum kan ögonen med tiden vänja sig och till slut skönja grovhuggna figurer med hjälp av de få ljuspartiklar som finns i rummet. Men här nere finns inget som helst att vänja sig vid. Inget naturligt ljus har under universums historia någonsin nått ner hit. Stenväggarna jag lyser på hade ingen färg alls innan dess att någon valde att gräva och spränga här. Allt var svart och det som legat i gömsle här förväntade sig nog aldrig att bli sett.

Mina klafsande steg ekade högt mellan gångarnas väggar. Jag tyckte mig även höra andra steg än mina egna, men det kan ha varit mitt eget eko som färdats genom gångarna och tillbaka till mig. Vid ett tillfälle var jag säker på att jag såg en skugga av en gestalt som inte var min egen. Men min rädsla la sig när jag intalade mig själv att ljuset från lampan speglats i dom våta stenväggarna som sken som putsat silver kring mig.

När gången jag gick i blev bredare förstod jag att jag närmade mig någon typ av öppning i berget. Som en grottsal där marken brakade ner i ett djup. Strilar av vatten rann ner för väggarna och jag närmade mig kanten av branten som markerades av ett skröpligt magert trästaket. Om jag tog tio försiktiga steg till och lutade mig framåt över staketet skulle jag kunna se ner i djupet. Då hörde jag väktarens spruckna röst från bakom mig.

“Inte ett steg till om jag får be!”

Det var såklart inte en fråga, utan en befallning. Men det var en befallning utan någon som helst pondus eller värdighet. Jag vände mig om och såg den nervösa ynglingen stå där med en liten ficklampa i handen. Min var mycket större.

“Skärp dig,” sa jag, “jag är på väg ut men har gått vilse.” ljög jag.

Han bad mig följa med honom så skulle han leda mig ut. Men jag fortsatte framåt mot staketet och djupet. Vattnet som rann ner längs väggarna glittrade som kristall och lyste upp bergsalen när jag sänkte lampan. Ett par meter nedanför staketet krusade sig vattenytan. Vattnet var så otroligt klart, och det var inte möjligt för mig att bedöma om högen med hundratals, tusentals kroppar låg på fem eller femtio meters djup. Det rena och iskalla vattnet måste ha bevarat dem i 100 år. Jag såg ansiktsuttryck, vissa rofyllda, andra sorgsna. Huden var gråare än hos en levande människa, men förutom det såg de ut som de bara stelnat till i ögonblicket.

“Det är inte jag som gjort allt det där” pep väktaren bakom mig. Men det visste jag redan. Jag visste att det här var människor som aldrig kom fram till möjligheternas land i väst.

Jag önskar att jag hade tagit med mig en kamera. Ynglingen klev fram och la sin hand på min axel, försökte dra mig tillbaka mot utgången. Hans äckliga magra hand och hans rödflammiga feta hy och alla känslor av ilska och förvirringen gjorde att jag reflexmässigt slog bort honom från mig. Knuffade iväg honom. Jag ville inte ha honom nära mig. Han flög som ett vante. Han vägde ingenting, men ändå tillräckligt för att braka igenom det ängsliga staketet. Ett tyst plums när han föll ner i vattnet. Inget skrik, ingen rädsla som jag kunde se. Bara ett plums. När jag kom fram till stupet hade han redan hunnit börja sjunka, tio, tjugo, trettio meter. Alltför långt ner för att jag skulle kunna göra något. Han var en bland tusen andra nu. Och jag visste att jag, även om det inte var meningen, var ansvarig för att han sjönk. Aldrig kan jag berätta om det här för någon. Kanske är det bäst så. Att tusentals anhöriga lever i visshet om att deras avlägsna släktingar har ett liv skapat för sig i Amerika. Och jag behöver inte avslöja mig själv som dråpare. Om än via olycka och otur. Därför kan jag aldrig berätta om detta för någon. Inte heller för dig. Därför har jag ändrat så att fjorton detaljer skiljer sig från de händelser som verkligen utspelade sig. Fjorton detaljer som gör mig och min historia ospårbar.

Signaturmelodi

Vi har hört “Atlant-linien”, skriven av lyssnaren Karl och uppläst av Michael Forsberg. Och därmed har vi nått slutet på den tråd av mysterier som tvinnats i veckans avsnitt. Men nya frågor ställs hela tiden, betydligt fler än de svar som ges. Om du råkar på en fråga någon gång i framtiden är du varmt välkommen att berätta om den för Creepypodden. Vem vet, kanske har någon av våra lyssnare det svar du söker.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.