canadian online pharmacy canadianrxcenter.com/

Avsnitt 38: I Vermonts skogar

Våren 2010 rullades en märklig historia upp för de då ganska få prenumeranterna av Reddits underforum r/creepy. En historia om avlägsna och oförklarliga ljud, kraschade gamla flygplan och krånglande kameror. En historia som berättaren själv inte orkade slutföra, utan som kanske fortfarande pågår sig uppe i de djupa, nordamerikanska skogarna. Och en historia, sist men inte minst, som vi viger hela veckans avsnitt av Creepypodden åt.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner, och allt började med att användaren ducttape36 publicerade sitt första inlägg på Reddits underforum r/creepy, en plats där man kan diskutera allt möjligt så länge det är kusligt och skrämmande. “I’m Going Camping This Week in Vermont… Creepy Details Inside”, skrev ducttape36, och i det här avsnittet kommer Ludvig Josephson läsa upp vad han skrev. Och han börjar med att förklara vad han har uppe i Vermonts skogar att göra.

Första posten, första april 2010

Min polare köpte ett hus förra sommaren. Jag vill inte säga exakt var, men det är uppe i skogen i Vermont, miltals från ens närmsta by. Under vintern stötte han ofta på vilt kring huset, rådjur, älgar, vargar och sådant, och han hörde ofta ylanden och annat inifrån skogen. Men han hörde också en del ljud han inte kunde förklara. Han berättade en gång om hur han och hans fru väcktes av dem på natten, och verkade tycka att det varit skrämmande. Jag flinade bara åt honom och sade att det var var han gick in för när han flyttade ut i vildmarken. Det är inte konstigt att det låter där. Han envisades med att det visst var något märkligt, men jag brukade bara skratta bort honom.

Men så en natt var vi ute hos honom, ett gäng polare, och tittade på en film. Då hörde vi det ljud han hade pratat om. Visst fan var det konstigt, det var som ett omänskligt men vansinnigt vrål. Och med omänskligt menar jag att det verkligen inte lät som en människa, men inte heller som ett djur. Det var inte särskilt gällt, men verkade ha flera lager. Som om fler än en röst skrek i kör. Det lät dessutom som om det var väldigt nära, som om det fick väggarna i huset att skaka. Vi blev vettskrämda, men kunde inget mer göra än att försöka skämta bort det. Vi kollade klart på filmen, åt vårt snacks och efter en stund hade vi lyckats förtränga det och stämningen blev lite lättare. Vid tvåtiden på natten åkte jag hem.

Nästa dag ringde han med andan i halsen. När han gick hemifrån den morgonen hade han hittat spår över hela snön på bakgården. Fast det var inte spår, menade han, utan mer snö uppsprätt och omkringslängd, som om två djur haft ett slagsmål på gården. Något sko- eller mänskligt fotspår hittade han inte, men vid skogskanten såg han något som såg ut som en upptrampad stig i snön. Han samlade sig och gick in i skogen, och följde stigen. Innan han kommit långt började han se röda fläckar i snön. Blod. Överallt. Han stannade upp och såg sig omkring, och några meter bort låg ett dött rådjur. Det var bokstavligt talat slitet i stycken. Ett ben saknades helt och hållet. Det andra hängde i en köttslamsa från kroppen. Det var en grotesk syn.

Men det sjukaste var det han såg bakom kadaret. Där satt ett antal avbrutna trädgrenar i snön. De hade inte fallit ner eller blåst dit, de var helt uppenbart nedstuckna i snön av någon. Som någon sorts helgedom. Min kompis fick riktigt bråttom iväg, och han har inte återvänt dit sedan dess. Tyvärr hade han inte med sig kameran första gången, så det fanns inga bevis eller dokumentationer av hur det såg ut. Inte för att han kände för att stanna kvar länge nog för att ta snygga bilder, i och för sig.

Allt eftersom vintern fortgick hörde han de där ljuden från skogen då och då, oftast på natten men då och då även under dagtid. Han har frågat lite avlägsna grannar och någon polis som brukar patrullera området, men ingen har haft en bra förklaring. Kanske förklarar han helt enkelt inte tydligt nog.

Iallafall, snabbspola fram till nutid. Hans ägor sträcker sig inte mer än ett par hektar bakom huset, men det ligger väldigt ensamt där ute. En bit bort i skogen finns en tjusig bergstopp, täckt av skog, som vi länge velat bestiga och campa vid. Och imorgon kväll blir det av. Jag ska ta med mig min kamera, och så är vi såklart lite bekymrade över det här djuret som hörts, så min kompis tar med sig sin pistol. Själv hatar jag pistoler men han kan hantera den så det är väl lika bra. I slutändan känner jag också att jag faktiskt har campat tillräckligt mycket i skogen för att veta att det mesta som hörs bara är galna djur. Jag har aldrig stött på värre problem än arga älgar, vilket i och för sig kan vara nog så farligt. Det enda som verkligen skrämmer mig är de där uppstickande grenarna i snön. De kan inte ha placerats där av något djur.

Nå, stöter vi på något konstigt så lovar jag att filma det.

Ja, så skrev alltså ducttape36 i sitt första inlägg på Reddits Creepy-forum. Senare återkom han och uppdaterade sitt inlägg med en text om att han då varit ute på hajken, och att “konstiga saker hände när de var där uppe”. Han lovade berätta allt i ett nytt inlägg, och lockade dessutom med att han skulle ha fångat ljudet kompisen berättat om på video.

Men det här var 2010. Mycket har hänt på internet sedan dess – och många Youtubefilmer som då fanns har nu försvunnit. Samtliga filmklipp som ducttape36 länkade till och visade upp var nu tomma, försvunna, eller hade slutat fungera. Varenda ett. Ducttape36 hade dessutom sedan länge raderat sina inlägg med berättelsen från Vermont, och det var bara genom arkiveringsverktyg jag kunde få tag på dem och läsa dem som de en gång sett ut. Han ville uppenbarligen att historien skulle glömmas bort och försvinna. Men jag ville ändå inte ge upp. Så lite lätt uppgivet hörde jag ändå av mig till ducttape36 och frågade: fanns de där gamla filmklippen kvar någonstans?

Och han svarade: ja. Han hade kvar dem, inte alla, men några av dem, och jag kunde få dem. Det ni nyss hörde var han, ute på vandring. Och precis som utlovat återvände ducttape36 till Reddits Creepyforum några dagar senare, med hela berättelsen om vad de hade hört i skogen på berget…

Andra posten, fjärde april 2010

Okej, vi klättrade alltså uppför berget. Vi följde en gammal skogsarbetarstig som till slut försvann, och då fick vi börja klättra istället. Då fanns det ingen som helst stig, och terrängen var verkligen den tuffaste jag någonsin upplevt. Då och då tvingades vi bokstavligt talat ner på knä, för att krypa framåt.

Under en klippavsats hittade vi en gammal cirkel av stenar som måste ha använts för lägereldar, och runt den satte vi upp våra tält. Den kvällen var rätt rolig och avslappnad – vi lekte dryckeslekar och skojade om vår lite konstiga situation, där ute ensam i skogen på berget. Pistolen hade vi faktiskt lämnat hemma, eftersom man inte ska blanda alkohol och skjutvapen, men vi hade med oss varsin kniv.

De läskiga grejerna:
– Vi hittade benbitar runt omkring vår lägerplats.
– Vi upptäckte en spökradiostation. Jag kallar den spökradio eftersom det var en obegriplig sändning på en AM-frekvens som senare under kvällen försvann.

Videoklipp 2, helt kort mellan 00.10 och typ 00.20

– Allt elektroniskt vi hade med oss, mobiltelefoner och kameror, krånglade under kvällen. Batterierna tog slut onaturligt snabbt och grejerna stängde av sig. På morgonen, när vi vaknade, fungerade allt felfritt.
– Sist men inte minst hörde vi något som lät som ett gråtande barn i skogen. Jag lyckades inte fånga ljudet med min krånglande kamera, men vi är rätt säkra på att det var någon sorts fågel.

Och så var det där ljudet. Det som min polare berättade att han hade hört utanför sitt hus. Vi hörde det två gånger, och den andra gången lyckades jag fångade en sekund av det på kameran. Den stängde av sig gång på gång, och när jag en gång vaknade under natten och kan svära på att jag hörde röster utanför tältet funkade den inte och jag vågade mig heller inte ut för att undersöka varifrån de kom. Men en sekund av skriket i skoget fick jag. Den första gången vi hörde det lät det ganska avlägset, men den andra gången – den jag filmade – lät helt nära. Ni ska få höra.

Jag frågade Ducttape om det här klippet, men det var ett av dem som inte fanns kvar, ens i hans egen dator. Men han filmade också när de stod runt lägerelden på natten och lyssnade på musik, och det klippet finns kvar. Där tycker Ducttape36 sig plötsligt höra något en bit inifrån de mörka träden som omgav dem.

Man hör inget, men det gjorde uppenbarligen Ducttape36. Men detta var allt han hade att berätta från sin vandring. Mysteriet kvarstod, kanske framför allt med den märkliga radiosändningen. Vad var det för pipande kod som sändes ut, mitt ute i skogen? Först trodde Ducttape36 det var en nummersändare, en sorts mystisk spionradiokanal som vi har pratat mer om i avsnitt 12 av Creepypodden, men sedan uppmärksammade en annan användare honom på att det var något ännu kusligare. Radiostationen sände ut en bild. En riktigt konstig bild.

Tekniken kallas SSTV, stillbildsöverföring, och användes bland annat av de tidigaste rymdsonderna för att med toner och radiovågor skicka hem fotografier. Bilderna översätts i toner, som sedan översätts till bilder igen med hjälp av ett konverteringsprogram.

I den här sändningen hittade en användare, med hjälp av konverteringsprogrammet, en bild som såg ut som myrornas krig. Men i överkanten av bilden syntes också bokstäver – ett meddelande. Först, uppe i vänstra hörnet, stod det I A O i röda, stora bokstäver. I A O. Och under I A O fanns det fler, större bokstäver som såg ut att vara slarvigt ritade i Paint. Det stod “Kstagua” eller “Kstaqua”, ett ord som användaren kände igen som cherokee, ett av språken amerikanska urinvånare pratar. Vad I A O betyder rådde viss oenighet kring i kommentarsfälten på Reddit, men det verkade ha med antingen antika gudar som symboliserade födsel, förstörelse och återfödsel att göra eller med den hebreiska motsvarigheten till djävulens nummer – 666. “Kstaqua” kunde användaren med konverteringsprogrammet översätta. “Kom till mig”, eller “gå med mig”, betydde det.

Det här vore ju tillräckligt för att få många att säga tack och hej och aldrig mer åka ut i skogen igen, men Ducttape36 var inte så lätt att bli av med. Han fascinerades av den mystiska radiosändningen och ville se om han kunde höra den igen. Han köpte nya batterier till sin kamera, och några dagar senare drog de ut igen. Och så dröjde det en vecka… Och sedan kom han tillbaka.

Tredje posten, den 18 april 2010:

Okej, nu är det sent på natten så många missar nog detta inlägg men jag har alltså precis kommit hem från att ha varit vilse i den vidriga jävla skogen! Jag är trött och rädd, och grejer har hänt mig som jag inte ens vågar utgå ifrån att ni ska tro på. Jag skulle isåfall inte beskylla er, för det är nätt och jämt så att jag själv inte ens tror på det.

Vi hittade radiosignalen igen, och jag lyckades få den på band. Ni måste hjälpa mig att dechiffrera det vi hörde.

 

Men det blev värre. Mycket värre. Kort efter att vi upptäckt radiosignalen hittade min kompis med huset i skogen ännu en sådan där helgedom gjord med pinnar nerstuckna i jorden. Jag fattar nu helhjärtat varför de skrämde honom så. De var definitivt medvetet utplacerade där. Det fanns inga mördade kadaver där, men det fick mig nästan att känna mig sämre till mods. Det kändes som att vi var tänkta att bli nästa offer för vad det nu är som förföljer oss där ute.

Nu när jag har kommit hem är det faktiskt så det känns: som om vi var förföljda. Inte av någon puma eller varg eller något annat heller. Det är för mycket: radiosändningarna, helgedomarna, ljuden. Det måste gömma sig någon där ute. Eller något, jag vet inte. Det känns som om jag har tur som lever. Okej, nu svamlar jag. Jag ska försöka fortsätta berätta.

Efter att vi spelat in radiosändningen och tagit lite bilder av helgedomen drog vi. Men vi måste ha lyckats svänga av på fel ställe någonstans, för istället för våra tält hittade vi ännu en helgedom. Och nu började ljuden i skogen bli svåra att ignorera. Visst, det regnade och det kan ju ha skapat en del oljud, men då och då svär jag på att vi hörde något. Något som inte var regnets oljud. Jag kände paniken stiga inom mig. På ett av mina filmklipp ser man hur vi försöker skämta med varandra men märker hur spända vi båda är.

Vi försökte hitta tillbaka till den första helgedomen och därefter till lägret, men gick bara ännu mer vilse. Så hamnar vi plötsligt mitt i en stig, utmarkerad i terrängen med likadana pinnar. De ledde fram till ett träd som kändes helt torrt, trots att det regnade. Jag stod och kände på barken när jag plötsligt hörde min kompis dra efter andan och sedan vända om 180 grader och springa allt han hade. Jag följde efter, och hörde bakom mig ljudet av någonting som rörde sig. Vi rusade en bit och sedan stannade vi upp och vilade lite, och min kompis sade helt panikslaget att han sett någonting vandra förbi en bit bort bland träden. Så hörde vi ljudet av rörelse bland träden igen och började springa, eller snarare jogga… Vi var så trötta vid det laget. Vi viskade för att inte höras. På något sätt lyckades vi till slut hitta fram till ett område i skogen där vi kände igen oss, och en bit bort, nedanför den ås där vi befann oss, såg jag min bil.

Jag vände mig om för att visa för min kompis att vi var nära bilen, när vi båda hörde ljudet inifrån skogen igen. Mycket högre den här gången. Det lät som ett högt brak, och som om någonting med jättestora fötter klev närmare oss, som om det sprang med oregelbundna steg. Jag fattade inte utan bara sprang. Jag hade kameran i handen, och försökte sätta på den. Den krånglade och jag bara tryckte på alla knappar jag kunde, och just precis när den där varelsen gjorde sitt ljud så lyckades jag spela in. Bara någon sekund men jag lyckades spela in.

 

Det var så nära, och det var så fruktansvärt högt. Det kändes som att det tog över alla andra ljud. Det kan inte vara ett djur. Det kan det inte vara. Vi sprang och sprang och sprang, jag kände blodsmak i munnen, och plötsligt var vi bredvid bilen och vi hoppade in och körde därifrån så fort vi kunde. Jag vill aldrig åka dit igen i hela mitt liv. Jag är inte vidskeplig och jag är inte dum men jag vill inte tillbaka dit. Förlåt om ni hade förväntat er en lösning på gåtan men jag vågar inte. Jag tror mitt liv svävade i fara där ute. Jag kommer inte kunna sova alls inatt. Förlåt om jag skriver osammanhängande men jag kan knappt tänka just nu.

Någon dag efter att Ducttape36 publicerat detta inlägg återkom han för att uppdatera det. Några andra användare hade då avkodat radiosändningarna han spelat in, och hittat nya bilder. De är, för att uttrycka sig försiktigt, konstiga.

Den första föreställer en mörk, böjlig och gummiaktig människogestalt utan några kläder eller ansiktsdrag. Den ser ut som en sådan där trädocka som man kan trycka på undertill, och få den att röra sig. Ovanpå figuren står det I A O, och så ordet “kvinna” skrivet på cherokeespråk. Ytterligare två bilder föreställde myrornas krig, med meningen “Följ med mig” och ordet “inlåst” skrivet ovanpå, återigen på cherokeespråk. Och den sista bilden, den sista bilden visade en flygplanspropeller.

En flygplanspropeller? Varken Ducttape36 eller någon annan av hans läsare förstod vad den gjorde där, tills de hittade en gammal hemsida om flygolyckor. Någon snubblade på den av en ren slump. Den 14 juni 1947, mitt under en våldsam sommarstorm, vaknade de boende i Perkinsville, Vermont av en jättelik explosion. De skyndade sig upp för att se vad som hade hänt, och insåg att en B-29, ett jättelikt militärt bombplan, hade kraschat rätt in i en av bergväggarna som reste sig ur skogen. En senare utredning visade att besättningen på planet flugit åtskilliga mil vilse i regnet och ovädret. När Perkinsvilles invånare nådde platsen för kraschen fanns det bara brinnande, sönderslitna rester kvar av planet och dess tolv besättningsmän. Numera finns ett minnesmärke i staden för att hedra de unga männen.

Men, som Ducttape36 och hans läsare upptäckte, det var inte det enda minnet som fanns kvar efter olyckan. Enligt envisa rykten i Perkinsville ska det i hemlighet ha funnits med en kvinna ombord på flygplanet. Hennes kropp hittades aldrig. Det gick en kollektiv rysning genom alla på Reddits Creepy-forum när de läste detta, och sedan drog sig till minnes den första bilden som uttyddes från de märkliga radiosändningarna. Den svarta, mänskliga gestalten. Ordet “kvinna” på cherokeespråk. Skriken som hördes i skogen.

Trots hans sista, skräckslagna inlägg på forumet hade inte de på Creepy sett det sista av Ducttape36. Den 23 april 2010 dök han upp igen, om än nu på sin egna blogg om händelserna, och sammanfattade allt som hade hänt. Och varför han tänkte återvända till skogen. Ludvig Josephson läser…

Femte posten, den 23 april 2010:

Jag har läst att ni har många teorier, till exempel att det är kvinnan som spökar eller att det är någon indianstam som blivit arga över att vi stör. Men jag själv har ingen aning. Så därför tänker jag hitta mer ledtrådar. Jag tänker åka tillbaka.

Planen är att vi, på söndag i början av maj, ska till platsen där flygplanet kraschade på Hakwesberget. Det ligger mittemot den bergstopp där vi förut campade, cirka sex-sju mil därifrån. Vi ska försöka hitta alla tänkbara ledtrådar vi kan. Troligen blir det något mer än vi redan hittat, eftersom det är så nära där planet kraschade, men vem vet. Kanske hittar vi ingenting.

Sen, mellan den 14:e och den 17:e maj, ska vi åka på ännu en campingresa och försöka utforska så mycket vi kan av hela skogen i området. Målet är att hitta källan till radiosändningarna. Hittar vi den tror jag stora delar av mysteriet kan lösas.

Ducttape36 åkte iväg till berget där flygplanet kraschade, och hade för första gången en trevlig utflykt. Inga radiosignaler, inga vrål i skogen, inga förföljare. Lite bilder på de gamla rostiga flygplansdelarna som låg utspridda vid bergets fot, men ingenting mer än så. Ducttape36 skrev att han såg fram mot den längre hajken, den som planerats till fyra dagar i mitten av maj 2010. Det gjorde hans läsare också. Tiden gick, och helgen för utflykten passerade. Och så ännu en vecka. Och så ännu en. Läsarnas tålamod byttes ut mot irritation. Och så byttes irritationen ut mot glömska. Ingen visste vad som hade hänt med Ducttape36, sedan han gett sig ut på sin campinghelg i skogen i Vermont.

Men så en dag kom han tillbaka. Och berättade allt. Ludvig Josephson läser den sista, längsta berättelsen från Ducttape36.

Åttonde posten, den sjunde juni 2010:

Förlåt att det har mig tagit sådan tid att återkomma. Jag har varit sjuk och sängliggande i några veckor, och jag ska berätta mer om det snart. Jag har inte orkat titta igenom filmerna och bilderna jag tog med mig från den sista resan än, men jag ska försöka göra det snart. Hoppas jag. Jag vet att ni alla har längtat efter att veta vad som händer så låt mig börja.

Vår tanke var att börja med att leta upp ett område med mark som var platt nog för att vi skulle kunna sätta upp våra tält, eftersom terrängen är för ojämn för att vandra i under längre perioder. Sedan skulle vi utforska området kring själva lägret. Vi tog med oss en GPS, och försökte hålla oss inom ropavstånd från varandra. Vi som gav oss ut var jag och mina vänner Mo, Brendan och Tim, som var den som hade huset ute i skogen. Vi satte igång vid lunchtid på fredagen, och satte kurs mot den campingplats där vi satte upp våra tält den första gången. Det tar bara en trekvart att vandra dit, men det är i svår terräng. Till slut kom vi iallafall fram, satte upp våra tält, åt något litet och satte igång med utforskandet.

Vi hittade snart några sådana där helgedomar av pinnar. Om de var tänkta att bilda någon sorts mönster eller form så syntes inte det. De stod här och var, till synes utan relation till varandra, och några ledde fram till olika träd och slutade tvärt. Jag var lite förvånad över hur nära vår ursprungliga campingplats de stod, och att vi inte hade märkt dem då.

Efter att ha gått omkring i några timmar och försökt ha det så trevligt vi kunde samtidigt som vi dokumenterade allt vi såg återvände vi till lägret. Solen höll på att gå ner, så vi lagade till lite middag och tog fram radion och en kortlek. Inga mystiska radiosändningar hördes, så vi spelade lite kort och åt mat och så satt vi vid elden ett tag och snackade. Vid tiotiden släckte vi brasan och gick och lade oss, för att ha så mycket energi till morgondagens utflytk som möjligt.

Jag vet inte vad klockan var när jag vaknade, men säg mellan midnatt och tre på morgonen. Jag visste att det var skriket som väckt mig. Det hade låtit som om det var bara några meter bort. Jag reste på mig i sovsäcken och lyssnade, och märkte att det väckt de andra killarna också. Vi pratade med varandra genom tältväggarna men ingen vågade lämna tälten, förrän vi tillsammans räknade till tre och samtidigt gick ut. Till vår stora förvåning möts vi av en flammande brasa. Visst, vi kanske helt enkelt gjorde ett dåligt jobb när vi släckte den, men vi hade hällt jord på och allting tills att vi inte ens såg kolet längre. Det var förvirrande och skrämmande. Jag höll upp min kamera och filmade fläckvis i skogen, men efter en stund av att inte ha hört någonting gick vi och lade oss igen.

På lördagmorgonen vaknade vi vid halv elva-tiden, trötta och slitna efter en inte så värst vilsam natt. Det första jag gjorde var att förgäves leta efter spår kring tälten. Det enda jag hittade var trampspår som vi själva kunde ha lämnat under vår nattliga eskapad. Däremot hittade jag benbitar, inte alls olika de jag hittade den första gången vi var ute och tältade. Vi åt frukost, peppade varandra med skämt och ansträngt gott humör, och packade till slut ihop oss och drog. Det var en ganska blöt och dyster dag. Fördelen var att vi inte svettades lika mycket i solen, och därför inte behövde lika mycket vatten. Eftersom vatten är det enskilt tyngsta man packar med sig i väskan var det skönt att lämna lite och kunna vandra vidare med lättare packning.

Med våra ryggsäckar och magar relativt fulla vandrade vi så iväg i riktning mot pinn-helgedomarna vi förut hittat. När de började dyka upp vid sidorna av oss blev det rätt tryckt stämning. Till slut hittade vi fram till en skogsdunge där tre-fyra samlingar pinnar stod relativt nära varandra. Vi pausade lite medan jag fotade dem och undersökte dem närmare, och då insåg jag att en av pinnsamlingarna bildade en inhängnad gång som ledde mot ett träd. Förra gången jag stod inför en sådan aveny, eller vad man ska kalla det, förstod jag inte varför den slutade rätt i en trädstam. Men den här gången, i solskenet, såg jag varför. I barken vid trädstammen hade någon ristat in tre bokstäver. Ni kanske kan gissa vilka? Japp. I. A. O.

Exakt då började jag känna att jag var färdig med den här skogen. Upptäckandet hade inte varit lika roligt som allt det skrämmande omkring hade varit kusligt. Jag stoppade ner kameran, men de andra ville fortsätta ett tag till. Vi bestämde oss för att försöka nå bergstoppen, eftersom vi redan hunnit upp nästan tre fjärdedelar av vägen upp till toppen. Det var ett jävla härke att klättra med de tunga ryggsäckarna, och det slutade med att vi ändå drack en hel del vatten. Så pass mycket att vi började bekymra oss för om det skulle ta slut. Vi tittade oss omkring efter vattendrag, men trots att det var en så blöt dag såg vi bara gyttja och lera överallt.

Några timmar senare nådde vi bergstoppen. I brist på bra utsiktsplatser och platta ytor för våra tält fick vi dock ta oss en bra bit ner för andra sidan, tills vi hittade en dunge som såg bra ut. Klockan hade hunnit bli runt fem på eftermiddagen när vi satte upp våra tält inför den andra natten. Jag kände mig dödstrött efter vandrandet, och efter att ha varit helspänn hela eftermiddagen efter att ha sett det där trädet. Vår vän Mo verkade dessutom må dåligt. Han var i lite sämre form än oss andra, och tog dessutom en rökpaus varenda gång vi slog oss ner någonstans. Allt som allt hade han svårt med tempot. Nå, han tog en tupplur medan vi grävde upp en eldplats och gick för att hitta ved.

Vid sjutiden hade vi fått igång en fin lägereld och Mo hade vaknat. Han klagade över huvudvärk och såg riktigt blek ut, och dessutom mumlade han något om mardrömmar men de ville han inte beskriva närmare än så. Jag hade med mig värktabletter, men det ville han inte heller ha. Han ville bara äta något, och vi andra insåg att vi också var ordentligt hungriga så vi satte igång med middagen.

Efter maten mådde jag mycket bättre, och kände att jag nog var modig nog för att ge skogen en till chans. Vi ville hinna utforska lite mer av området, men Mo kände sig så dålig att han ville stanna kvar. Tim anmälde sig frivilligt till att hänga kvar med honom, så han inte skulle behöva sitta ensam, och Brendan och jag gick iväg för att titta oss omkring. Klockan var halv nio och solen började gå ner, så vi skyndade oss upp till bergstoppen för att få en överblick över vilket område vi skulle kunna rikta in oss på. Vi beslutade oss för att utgå från stället där vi stannat och snacksat förut, och där delade vi upp oss och gick åt varsitt håll för att se om vi missat något. Dumt, jag vet. Men då tänkte jag inte så. Jag var övermodig. Jag promenerade runt och tittade efter vad jag nu skulle kunna hitta, och snubblade rätt som det var över ytterligare pinnar i marken. De ser ut att vara helt slumpmässigt nedstuckna i jorden. Omkring dem fanns hela tre-fyra träd med I A O inristad i barken, tillsammans med och annan ytterligare inristning. Att döma av texten på bilderna från radiosändningarna såg det ut att vara tecken på cherokeespråk, kanske till och med ordet som betydde “kvinna”. Jag tog några bilder, men märkte då att kameran började få problem med batterierna igen.

Medan jag fotograferade såg jag plötsligt något glimta till bland löven på marken. Jag gick fram och borstade bort löven och lite jord, och såg att det var en stor plåtbit. Den såg ut att ha utsatts för extrem hetta och blivit helt tillknycklad, och om jag måste gissa skulle jag väl tro att den kom från det kraschade flygplanet. När jag skulle försöka vända på plåtbiten rördes löven till och mellan dem stack en kabel fram. Jag drog i den istället, och såg att den ledde till ett träd med en inristning på. Mina ögon följde kabeln uppåt längst trädstammen, och upptäckte att ut från en av grenarna stack en antenn upp. Se där, tänkte jag. Ett steg närmare de mystiska radiosändningarna. Jag såg mig omkring noggrannare i trädkronorna och insåg att det stack upp några till antenner här och var. De såg ut att vara ihopkopplade och uppsatta mer eller mindre på måfå, vilket antagligen var skälet till att man bara kunde få in radiosändningarna här och där. Tyvärr låg radion kvar vid lägret, i Tims väska, så jag kunde inte försöka lyssna där.

Jag blev uppspelt och började ropa på Brendan och att han skulle komma och titta. Först några gånger medan jag fortfarande undersökte antennerna i träden, och sedan, när jag insåg att han inte svarade, medan jag vänt mig om och sökte honom bland träden. Jag ropade och ropade, men hörde bara ekot av min egen röst. Solen var nu halvvägs nere för horisonten, och jag gick upp till platsen där vi delade på oss för att leta upp honom. Efter att ha stått och ropat någon minut hörde jag ljud av springande steg i skogen, och de verkade komma rakt mot mig. Jag sade, lite nervöst, “Hallå?”, och såg sedan Brendan komma fram mellan träden. Han springer som om han höll på att missa ett flygplan, tittar på mig och flåsar “spring för fan”.

Mina blodådror var redan till hälften fyllda av adrenalin från alla upptäckter, så jag hade inga problem med att lägga benen på ryggen utan att bry mig om varför. Vi rusar mot tältlägret, och trots att jag försöker fråga honom om vad han sett svarar han bara “spring bara”. Jag är inte lite skrämd vid det här laget.

Så vi springer alltså genom skogen, troligen i flykt från någonting, men jag vet inte vad. Jag kastade blickar bakom ryggen för att se om något dök upp, men såg bara träd och lera. Framför oss dök lägerelden plötligt upp, och framför den satt Tim och Mo ihopkurade över någonting. Vi kom fram och böjde oss ner för att flåsande och flämtande hämta andan, men killarna höjde inte ens blicken för att hälsa oss. De satt och lyssnade på radion, och riktade den sin fulla uppmärksamhet. När vi hade hämtat andan frågade jag Brendan vad det var vi sprang från, och han börjar med ett blekt ansiktsuttryck berätta att han såg något enormt stort i skogen – som tittade rakt på honom. “Var det en älg eller något”, frågade jag trots att jag redan visste att det naturligtvis inte skulle fått honom att fly som en galning. Han sade att han inte sett några av jättens former, men att han först såg den hukad över någonting men att den sedan plötligt reste sig och vände något som såg ut som ett ansikte mot honom.

Visst, vi hade sett mycket konstigt där ute, men jag tyckte Brendans story lät lite för galen. Jag tittade på honom med en blick som var menad att säga “var det för det här struntsnacket du fick mig att springa benen av mig”, men som troligen bara såg trött ut. Då hörde jag vad det var Tim och Mo lyssnade på på radion. Det var en sång. Det lät som någonting från en speldosa, följt av en rad siffror som lästes av en röst över ljudet från en ny stillbildsöverföring. Jag tog fram min kamera och försökte spela in, men batterierna krånglade så att jag bara fångade en eller annan sekund.

Vi lyssnade ett par minuter, jag berättade om mitt fynd av antennerna i skogen och så bestämde vi oss där och då för att vi måste försöka hitta var kablarna leder. Brendan var den enda som inte ville, han hade fått nog. Han sade att han skulle stanna kvar vid lägret med Mo, som mer och mer börjar se ut som döden själv och som hade druckit upp nästan allt hans eget vatten. Vi gav honom lite av vårat, eftersom vi tänkte att nästa dag skulle bli den sista ute i skogen och då behöver vi inte ransonera längre.

Återigen föll natten över skogen och oss, och som vanligt började dagens beslut att stanna kvar där kännas dummare och dummare, ju mörkare det blir. Jag lyckas ändå somna, men vaknar efter några timmar av röster utanför tältet. Det är Brendan och Tim. Jag tittade ut ur tältet och frågade vad som pågick, och Brendan berättade att han hade gått för att kissa när han sett något röra sig i skogen. Det hade utstött ett kvackande ljud och sedan stuckit iväg mellan träden. Jag sade att det väl nog var en anka, men Brendan hade inte kunnat släppa det han tidigare sett i skogen och släpat upp Tim för att ha sällskap medan de undersökte ljudet. Jag och Tim försökte lugna ner Brendan, när vi också började höra någonting. Vi tystnar och står helt stilla. Det lät som fotsteg uppifrån bergstoppen, men de försvann så fort vi började lyssna på allvar. Jag sade åt Tim att sätta på radion tyst, för att se om det fanns någon särskild signal just då, men den visade sig fortfarande sända ut samma speldosemelodi som förut.

Vi försökte intensivt lyssna efter steg i skogen, medan den där melodin bara gick och gick. Det lät som i en mardröm: en munter lite trudelutt, fast delvis förstörd av brus och störningar, medan vi stod på helspänn i skogen. Och då tystnade plötsligt sändningen. Radion blev komplett tyst, alltså inte brusande som om den förlorat kontakten utan som om någon stängt av trudelutten och nu satt i tystnad framför mikrofonen. Vi stod blick stilla och väntade på att sändningen skulle återupptas, när plötsligt ett av de där fruktansvärda vrålen skar genom natten. Vi sket nästan på oss.

Mo stack ut huvudet ur tältet, och jag gestikulerade till honom att han skulle vara tyst. Han nickade, återvände in i tältet, och kom strax ut igen. Då hade han tagit med sig två knivar. Fantastiska Mo hade tagit med sig knivar. Han gav en till Brendan, och vi alla fyra ställde oss med ryggarna mot varandra och tittade ut åt varsitt håll i skogen. Ingenting hände. Vi stod där i säkert en halvtimme. Ingenting hördes, och när vi började bli lite modigare kastade vi ut pinnar och grenar i skogen i den riktning där vrålet kom ifrån. Inte ens då hördes någonting, och till slut återvände vi in i våra tält.

Den som trodde vi skulle få någon sömn vid det laget bedrog sig. Jag låg vaken i två timmar, eller kanske en timme men som kändes som två, tills tältet skakade av ett nytt vrål. Närmare, den här gången. Vi kastade oss ut ur tälten, och jag såg att Mo såg ut att falla död ner vilken sekund som helst. Han mådde inte bra alls. Delvis därför, men mest för att vi verkligen var så hemskt rädda då, bestämde vi oss för att avbryta hajken och åka hem. På en gång. Vi packade våra grejer så snabbt vi kunde, medan vi ständigt höll ögonen på skogen runt omkring oss. Det tog kanske trekvart att komma i ordning, och sedan började vi försiktigt treva oss fram i mörkret med bara våra ficklampor till hjälp. Mo var för svag för att bära sina egna saker, men för att förhindra att han skulle sinka oss delade vi upp dem emellan oss. Att lämna Mo några meter bakom oss medan vi gick var inte ett alternativ.

Den sista prövningen vi stod inför, insåg vi, var att den enda rimliga vägen till bilen var samma väg som vi kom. Över bergstoppen, och det i mörkret den här gången. Jag gick först, och efter mig kom i tur och ordning Tim, Mo och Brendan. Vi vandrade i komplett tystnad, och försöker göra våra steg så mjuka mot underlaget som möjligt. Allt för att kunna höra eventuella ljud i omgivningen. När vi kommit upp till bergstoppen och skulle börja gå nerförs igen gick mitt hjärta i 180. Det var här Brendan såg den stora varelsen, och det var typ här jag hittade antennerna. Det känns som själva epicentrat för allt konstigt som pågått. Jag försökte i princip hålla andan medan jag gick, naturligtvis utan någon större framgång. Vi räknade därifrån med att behöva vandra i ungefär tre timmar tills vi kom fram.

Brendan bröt plötsligt den kompakta tystnaden med ett enda ord: “stopp”. Vi frös till mitt i steget, och hörde det på en gång. 15-20 meter in i skogen hördes snabba, lätta steg. Det var något som sprang omkring där ute, och det lät som att det sprang cirklar runt omkring oss. Runt och runt. Jag trodde mig höra andetag, men blev förvirrad då jag insåg att de kom från bakom min egen rygg. När jag vände mig om såg jag Tim stå där med likblekt ansikte, och med radion i handen. Den var på, men hade fortsatt vara knäpptyst ända sedan vi lämnade lägerplatsen. Men nu var den inte knäpptyst längre. Ur radion kom andetagen. Någon satt framför mikrofonen, var den nu fanns på detta gudsförgätna berg, och andades.

Jag väste fram att vi inte kunde göra någonting åt saken, mer än att sätta lite extra fart, och vi började gå fram lite snabbare. Mo hade tagit fram sin kniv, och även Brendan höll sin framme i ett krampaktigt grepp. Vi powerwalkade fram mellan träden och inom en timme hade vi nått fram till den ursprungliga, första tältplatsen. Det betydde att det bara återstod en 45 minuters vandring till Tims hus, men eftersom vi var så trötta utbröt det en liten diskussion om huruvida vi skulle stanna där eller fortsätta hela vägen fram till Tim. Jag röstade för att vi skulle stanna, för att vi ju inte hört något på länge, men alla andra ville fortsätta. Helt utpumpade vandrade vi alltså vidare. Under vandringen hörde vi vrålet en gång till, men då lät det avlägset och dessutom var vi då inom räckhåll från skogens utkant. Ingen reagerade ens på skriket då. Vi var för trötta.

Vid halv fem-tiden på natten kom vi fram till Tims hus. Jag somnade på hans soffa. Brendan var så trött att han sov under en filt på vardagsrumsgolvet. När vi vaknade, vid ettiden följande eftermiddag, var vi alla sjuka.

Och det är min story. Det är vad jag hade att berätta. Vi fick aldrig någon lösning. Vi kunde aldrig förstå varifrån radiosändningarna eller vrålen kom. Tack för att ni har hängt med så här långt, och förlåt för att ni nu säkert är så besvikna. Om ni bor eller känner någon som bor i Vermont kan ni ju själva försöka ge er ut där.

Så avslutade Ducttape36 sin långa berättelse om utforskandet av bergen och skogen i Vermont, i översättning och lätt bearbetning av mig och uppläst av Ludvig Josephson.

I och med det här avsnittet tar Creepypodden sommaruppehåll. Vi kommer tillbaka med nya avsnitt den 29 augusti. Men fortsätt mejla och berätta era spökhistorier och upplevelser, och om ni behöver något att lyssna på under tiden vi är borta, kolla in poddens blogg, Creepypasta.se, för tips om andra bra skräckpoddar. Eller lyssna igenom våra gamla avsnitt en gång till – många historier är väl värda att återupptäckas.

Signaturmelodi

Och med det sagt är det dags för mig att säga tack och hej för veckans avsnitt. Jag heter Jack Werner, och Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken i podden. Följ gärna oss på Facebook och på Instagram också, på båda ställena heter vi Creepypodden, och om du vill kolla in något av våra äldre avsnitt eller lyssna på någon av historierna i detta avsnitt en gång till är det bara att gå in på vår hemsida, som du hittar genom att söka på Creepypodden på sverigesradio.se.

Tack för att ni har lyssnat.