Avsnitt 172: Vägval

Steven Spielbergs klassiska film Närkontakt av tredje graden från 1977 börjar med att ett mysterium ur verkligheten får sin bisarra lösning. I Sonoraöknen i norra Mexiko hittas fem torpedflygplan, till synes uppståndna ur tomma intet över natten. En tokig gammal gubbe är det enda vittnet, och allt han säger till forskarna som kommer dit är att solen hade gått upp den natten. Och att den hade talat till honom.

Flygplanen tillhör, visar det sig, den 19:e gruppen, fem flygplan på ett uppdrag som under märkliga omständigheter försvann på en övning i Atlanten utanför Florida 1945. Försvinnandet har aldrig riktigt klarats upp, men i Närkontakt av tredje graden visar det sig att flygplanen och dess besättning slukats upp av utomjordingar. De har på något sätt hållits utanför tiden, för trots att över 30 år förflutit sedan de försvunnit ser de ut att vara helt orörda, som den dag de försvann. I filmen återförs till slut också dess besättning till jorden, även de inte åldrade en dag.

Verkligheten är en annan. Man tror att den 19:e gruppen hade problem med sina kompasser, och att den därför – efter fullgjord övning – åkte rätt ut i havet när den istället skulle tillbaka till basen i Florida. Länge hade man på land radiokontakt med den 19:e gruppen, kanske ända till slutet. Gruppens ledare hördes vid en tidpunkt säga till de övriga att de skulle hålla ihop, och att de skulle behöva landa i havet om de inte fick syn på land. “När det första planet går under 40 liter går vi alla ner tillsammans”, hade ledaren sagt.

Det var det sista som hördes från den 19:e gruppen. Än idag har de inte återfunnits. Deras försvinnande blev ett av de största mysterierna som gäckade oss under hela förra århundradet.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner, och det enda man säkert vet om den 19:e gruppen är att de ställts inför ett vägval utan någonting annat än sin egen intuition att gå på, och valt fel. Just den dynamiken är egentligen, som jag ju på sistone i den här podden varit inne på flera gånger, ganska vardaglig. Den drabbar oss varje gång vi köper fel lott eller satsar på ett tåg vi inte hinner med.

Men när den dynamiken inträffar i en situation där mycket står på spel, då blir följderna dramatiskt annorlunda. Fallet med den försvunna 19:e gruppen är ett exempel på det. På grund av att det försvinnandet av en del mindre seriösa skribenter satts i samband med Bermudatriangeln, och tack vare att det fick spela en liten roll i Spielbergs Närkontakt av tredje graden, har det blivit extremt uppmärksammat. Det finns dock andra, kanske än mer tragiska händelser, som liknar den men som ändå aldrig nått någon bredare allmänhet. En del av dem har till och med jag missat.

En lyssnare mejlade häromveckan mig med ett tips på en historia han inte hört nämnas i podden, den om “Lady be Good”. Bakgrunden är enkel. “Lady be Good” var smeknamnet på ett amerikanskt bombflygplan som byggdes våren 1943, och förlades till en bas i Libyen för att delta i andra världskriget. Det fick sin besättning och ett första uppdrag, att flyga över Medelhavet och släppa bomber över Neapel i Mussolinis fascistiska Italien. På grund av en sandstorm över havet och dålig sikt över Neapel var det dock bara ett fåtal av flygplanen i attackformationen som faktiskt lyckades släppa några bomber över sina planerade mål. Ett av de flygplanen var “Lady be Good”. Sedan vände det om, och åkte tillbaka över Medelhavet, mot basen i Libyen. Vid tolvtiden på dagen sände bombplanets radiotekniker ett meddelande om att deras automatiska vägvisare inte längre fungerade. De fick en beskrivning av hur de skulle hitta tillbaka, men hördes inte av mer. Vid midnatt den dagen hörde några på basen motorljudet av ett stort flygplan. Men sedan tystnade det, och “Lady be Good” klev ur historien.

Vad som hände med bombflygplanet blev en gåta. Man trodde det hade kraschat över Medelhavet, men en räddningsoperation hittade inga spår av dem. Till slut fick det bara antecknas som “saknat” i rullorna, och sorgebud fick skickas till de anhöriga till de nio männen ombord. Sedan försjönk bombplanet i samma träsk av tragiska minnen som alla andra som försvann spårlöst under kriget. 12 000 människor, som än idag är spårlöst försvunna.

15 år gick. Kriget var slut. 1958 var ett oljeföretag ute och flög över öknen i östra Libyen, hundratals kilometer från närmaste civilisation. Man var ute för att genomföra en kartläggning av öknen, men fick syn på något oväntat: ett ganska välbevarat flygplansvrak mitt ute i ingenstans. Det skulle dröja nästan ett år, men våren 1959 nådde en patrull från en amerikansk flygbas i närheten till vraket, och på flygplanskroppen såg man omedelbart orden som stod skrivna: “Lady be Good”.

Flygplanet hade av allt att döma gjort en buklandning i öknen, och var märkligt välbevarat. Det var som att kliva in i en tidskapsel. Kaffet som fanns kvar i en termos gick fortfarande att dricka, vatten fanns kvar i dugligt skick ombord och radion och till och med maskingevären fungerade fortfarande. Men ingen människa fanns kvar på flygplanet. Däremot saknades ett gäng fallskärmar. Förbluffat insåg man att besättningen hade övergivit flygplanet i luften, och att det hade landat sig själv.

Vad som egentligen hade hänt, och hur ett flygplan som skulle ha landat vid Libyens kust istället hade kraschat i öknen 70 mil söderut, var dock fortfarande ett mysterium. Fram till 1960, då man till slut – efter att ha letat i öknen – började hitta besättningsmännens kroppar. I 17 år hade de legat där de fallit i öknen, men nu kunde historien om hur de gick under rullas upp. För i deras fickor fanns deras dagböcker, där de fortsatt skriva ända till sina sista stunder.

Tydligen hade “Lady be Good” kommit vilse. Under flygningen över öknen hade man ombord fortsatt tro att det var Medelhavet man flög över, och att man var på väg till sin bas på Libyens kust. Det fortsatte tills man fick slut på bensin, och då hoppade alla ombord ut med sina fallskärmar. En besättningsmedlems fallskärm löstes aldrig ut, och han dog i fallet, men de andra åtta hittade varandra, konstaterade att de befann sig i en öken, och började den mödosamma och planlösa vandringen för att hitta ut ur den.

Anteckningarna i dagböckerna är fruktansvärda. Man fick bara med sig en vattenkantin ut ur flygplanet, och den delar man på. En sked med vatten per person och dag. Den mat man fått med sig, några mackor och lite godis, äter man. Det är fruktansvärt varmt på dagen, och iskallt på natten. Måndag den femte april börjar man vandra. Mot nordväst, som man av någon anledning valde. Hade man gått söderut istället hade man snart hittat vraket efter “Lady be Good”, med dess vatten, fungerande radio och skydd mot den brännande solen. Bara en liten bit till söderut därefter fanns en oas med ännu mer vatten. Men nu gick man istället mot nordväst och ingenting annat än mer öken, och man gick, och gick, och blev allt tröttare.

Onsdagen den sjunde april skriver co-piloten Robert F. Toner i sin dagbok. “Samma rutin. Alla blir svagare, kommer inte långt, ber hela tiden, återigen är eftermiddagen väldigt varm, ett helvete. Kan inte sova. Alla är ömma från underlaget.”

Torsdagen den åttonde skriver flygingenjören Harold J. Ripslinger: “Trötta in i märgen. Vi kan knappt gå. Vår fjärde dag. Ett par droppar vatten var. Klarar oss inte mycket längre utan hjälp. Be.”

På fredagen hade man gått 13 mil på fem dagar, och då valde man att dela upp sig. Fem av männen, däribland Toner, var för svaga och stannade kvar och väntade. De grävde små hål åt sig själva, och lade sig där, i vad som skulle bli deras egna gravar. Robrt F. Toners sista anteckning var ett enkelt konstaterande: “Väldigt kall natt”. De tre som orkade fortsätta gå, däribland Ripslinger, strävade vidare norrut, med hopp om att hitta någon eller någonting som kunde bli deras räddning. De gick tills de föll, och där förblev de liggande tills de hittades. Längst av alla kom Ripslinger, som då hade gått 32 mil genom öknen innan han dog. Hans sista anteckning i dagboken var: “Palmsöndagen. Kämpar fortfarande för att komma bort från sanddynerna och hitta vatten.”

Genomgående var deras anteckningar enkla, korta och sakliga. Det är som om den inte ville skriva något mer personligt, någon sista hälsning till en familjemedlem där hemma, eftersom det vore att komma alldeles för nära det överhängande hot de alla vandrade under, det att detta skulle bli deras död. Eller så var det kanske oviljan att acceptera att de hade fattat ett beslut om åt vilket håll de skulle gå, och att de nu fick lida för att just det hållet inte visade sig erbjuda någon räddning. Vem vill erkänna för sig själv, när man till slut faller omkull i öknen, uttorkad, utmattad och söderbränd, öm i varenda lem, att det hade kunnat gå annorlunda? Vem vill tänka på att det som ledde till ens slut var ens eget vägval?

I veckans avsnitt ska vi höra historier som på sätt och vis alla anknyter till dessa frågor. Det blir två historier från internet, skräckisar som spridits från person till person i åratal, men vi ska börja med en kort lyssnarhistoria. För i historien hör vi om vad som kan hända när man väljer den ensamma men ofta härliga vägen ut i snön, på skidor en kall vinterdag. Vi hör “Spår”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Emelie Rosenqvist.

När ett stort snöfall slutat blir omgivningen både mjukare, ljusare och liksom dovare. Den här dagen hade jag spenderat inne på kontoret i Östersund, jag hade sneglat ut genom fönstret och längtat till att få sätta på skidorna. En ansenlig mängd tid på min arbetsdag hade gått åt scrollande av instagram och all friluftsinfluencers och årekonsulter som skapade händelser och inlägg som visade upp en flexibel tillvaro som tillät tre timmar lunch vilket gjorde det möjligt att åka orört snöpuder i sluttningar eller glida fram med turskidor bland snötäckta träd. Jag fick uppdateringar om spårprepareringar och såg ett spår en bit utanför stan faktiskt hunnit preparerats efter det massiva snöfallet.

Så fort jag kom hem från jobbet bytte jag om och satte mig i bilen med skidorna instuvade på sniskan. Nu hade det börjat bli rejält kallt, instrumentbrädan i bilen visade på -21, jag njöt av rumpvärmaren som stod på max. Väl framme så blev jag lite paff. Parkeringen var tom, jag hade i alla fall väntat mig runt tre-fem bilar. Klockan var 19.30 så det var verkligen inte sent. Spåret var upplyst så jag tyckte att det ändå kändes okej att vara där själv. Skogen badade i strålkastarljus och all snö glittrande men det var sjukt kallt. Småhoppandes bytte jag om till pjäxor och krånglade in de tjocka vantarna i öglorna till stavarna, det gick snabbt att bli nedkyld och jag kände redan nu hur benen började bli stela.

Jag valde sjukilometersspåret och följde en mjuk kurva in i skogen. Snart kom min mörkerrädsla och viskade fram hjärnspöken om att ingen visste var jag var, tänk om jag ramlade och slog mig och frös ihjäl, tänk om det fanns en galning i skogen – här skulle ingen höra, tänk om jag stötte på något vilt. Jag stannade, slet upp handen ur varma vanten och skrev ett snabbt sms till min mamma om vilken tur jag var ute på och var jag var. Den lilla minuten gjorde fingrarna till isklumpar och jag fick slita rätt hårt för att få upp pulsen rejält innan jag kunde känna dem igen. Jag bestämde mig för att strunta i rädslan, man kan inte hålla på att oroa sig för allt hela tiden, dessutom ska jag erkänna att jag längtade efter att dela med mig av den här magiska skidturen med snötäckta granar och stjärnklar himmel i sociala medier. Det var verkligen otroligt vackert och jag kunde inte motstå frestelsen att gång efter gång stannar för att ta foton med mobilen trots att det kostade mig värme.

Varje gång jag stannade upp så lyssnade jag också på tystnaden, så fridfullt, alldeles vindstilla. Kontrasten när jag började röra mig i spåret var stor, knarret från skidorna, prasslet från mina kläder och de ansträngda andetagen tog över helt och lät nästan öronbedövande. Något fick mig att vända mig, det var inget jag hade hört för allt jag hörde var mig själv, men jag stannade ändå för att kunna lyssna. Kompakt tystnad. Jag fortsatte, men känslan var kvar, så jag slängde ännu en blick över axeln men det fanns ingenting där.

Ungefär halvvägs genom spåret såg jag ett par större djurspår som hade korsat spåret och fortsatt in i skogen. Jag reagerade för att de såg så färska ut, ingen snö hade blåst över dem. Jag kunde inte så mycket om vilja djur men reagerade på formen, var de inte väldigt stora för att vara något av de viltet man kunde vänta sig vare ute här, så som älg, rådjur eller räv. De kunde väl inte vara en björn som blivit väckt ur sin sömn…nej, det såg inte ut som det intalade jag mig själv.

Eftersom jag hade så långt kvar vägrade jag erkänna att det nu kändes rätt kymigt. Att jag allt oftare oroligt sneglade bakåt och in i skogen för att bara mötas av snötäckta granar. De hade alldeles nyss tätt sig så vackra, nu uppfattade jag dem som nästan hotfulla. Omedvetet hade jag ökat tempot så mycket att jag hade börjat svettas, det kändes som att händerna brann. Jag saxade mig uppför backen och var så trött att jag snubblade på mina skidor på krönet. Jag började nynna gällt för att jag hade läst att man skulle göra så, för att göra vilda djur uppmärksam att man var där.

Så såg jag henne. En bra bit bort i spåret skidade en äldre dam långsamt. Jag blev så otroligt lättad att jag genast saktade ned och axlarna sjönk, hela kroppen slappnade av och med ens var det som att granarna och vinterlandskapet blev ljusare och snällare. Jag kunde njuta igen. Sakta men säkert kom jag närmare henne, såg en lång grå fläta under toppluvan, hon var lång och hade en stadig figur, storväxt. Hon försvann bakom kröken och jag fortsatte glida fram i spåret. Bakom kröken så var den långa raksträckan under kraftledningarna helt tom. Var hade hon tagit vägen? Kisspaus? Jag fortsatte skida framåt och hålla utkik efter skidspår utanför spåret. Det låg bara orörd snö där och snart hade jag skidat den rätt långa lätt uppförslutande sträckan, hon hade omöjligt kunnat hunnit längre i det tempot. Vad fan?

Plötsligt hade jag börjat tänka på hur märkligt att det var att hon ens var här den här tiden. Ingen bil hade ju stått på parkeringen och de här spåren låg rätt långt från bebyggelse. I alla fall för långt för henne. Kanske hade hon blivit avsläppt av en vän eller make? Mina tankar avbröts av ett ljud bakom mig och jag vände mig om och så såg jag en välbekant figur. Där var hon ju, jag blev återigen så lättade att jag i några sekunder tänkte sträcka upp handen för att vinka innan det slog mig hur omöjligt det var att hon plötsligt kunde komma bakifrån. Hade hon ändå skidat in i skogen och jag inte märkt spåren trots att jag kollat så noga? Hon var så långt borta att jag inte riktigt såg hennes ansikte, speciellt inte eftersom jag inte hade mina glasögon på, men det var något underligt med hennes rörelser. Och plötsligt hörde jag henne skratta högt och gällt, det var ett elakt och oväntat skratt. Så vinkade hon långsamt med staven.

Det måste ha varit skrattet som fick mig att kasta mig iväg. Nu slet jag i spåret med känslan av att hon när som helst skulle vara i fatt mig. Blodsmaken var brutal och bröstet värkte av den iskalla luften i kombination av den stora ansträngningen. Jag var tvungen att titta bakåt och det var helt tomt, men jag fortsatte nästan springa fram på skidor. Jag försökte tänka, var det jag som var helt galen? Kanske hade hon egentligen gråtit och behövde min hjälp, det kanske inte var något elakt skratt. Men var kom hon ifrån. Efter en evighet skymtade jag parkeringen och såg att det nu stod flera bilar där men ingen hördes eller syntes till. Det var flera mils långa spår och de skidåkarna som kom i bil kunde vara var som helst. Jag slet av mig skidorna och skulle precis öppna bilen men nyckeln fungerade inte. Jag klickade och klickade som en besatt men inget hände. Hade systemet frusit. Med ett klick åkte till sist bildörren upp.

Hemma i soffan under en varm filt hade rädslan släppt. Jag tyckte mest att det var konstigt möte, vilken skum kvinna. Men jag skrattade också över mina panikartade reaktioner. Jag började kolla igenom mina publicerade händelser på Instagram. Jag såg henne redan på första bilden. Hon var med samtliga bilder, men på långt håll, ibland långt inne i skogen, ibland långt fram i spåret. Alltid med ryggen mot kameran.

Vi har hört “Spår”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Emelie Rosenqvist.

Ibland är det inte man själv som fattar beslut om vägvalen som förändrar ens liv. Åtminstone inte de konkreta, de som utspelar sig ute på vägarna. Symboliskt kan man å andra sidan själv ha satt sig på spåret som, på sätt och vis, faktiskt lett dit. Så går det åtminstone till i historien “Cirkusburgaren”, skriven av Bonny Lee Hardgrove och publicerad 2015 på Creepypasta Wiki. Den läses av Michael Forsberg.

Som många andra studenter levde jag i stort sett på snabbmat under mina studieår. Vad jag än åt så var det allt som oftast antingen friterat eller täckt i smält ost, och ibland både och. Då, när jag var runt 20, hade jag en ämnesomsättning som tillät det. Nu är det länge sedan jag fyllt 30, och det skulle inte dröja länge innan hjärtattacken kom om jag fortsatte så. Så jag har slutat med snabbmat. Men det har inte bara med hälsan att göra. Eller, inte bara med hälsan på det sättet.

Jag bodde i en liten studentlya, inredd mestadels med loppisfynd och filmaffischer. Det var enkelt men billigt, och jag behövde inte dela med någon. Dessutom var det centralt, nära till både affärer och uteställen. Jag var nöjd. Den enda nackdelen med lägenheten var att jag fick så mycket reklam. Det hade väl att göra med att jag bodde på bottenvåningen och i ett område med bara studenter, och var i det stora hela naturligtvis inte så farligt, men det är klart att man tröttnade efter ett tag, när man varje dag snubblade över en hög med pizzamenyer på hallmattan. Jag kände redan till varenda ställe, inklusive vilka som var öppna sent, vilka som var billiga och vilka som var dyra, och vilka som gjorde de då mycket ovanliga hemkörningarna av mat. Jag antar att det hela pekar på att jag beställde hämtmat lite för ofta.

En kväll, när jag satt och pluggade inför en tenta dagen därpå, kände jag magen börja kurra och insåg att det börjat påverka min förmåga att koncentrera mig. Som vanligt hade jag fastnat i plugget, och som vanligt hade det lett till att jag glömt äta, och som vanligt skulle det betyda att det blev hämtmat igen. Klockan var efter nio och det var mitt i veckan, en onsdag, tror jag, så det mesta var stängt. Jag bläddrade igenom flygbladen från matställena och försökte hitta något jag kunde leva med. Inte pizza igen. Jag kunde inte äta det till både frukost, lunch och middag. Bland alla menyer stötte jag då på en jag inte hade sett förut.

Det här utspelade sig i en annan tid, en som man kanske inte ens känner igen om man är född runt millennieskiftet. Det fanns inga appar för att beställa hämtmat, få som erbjöd hemkörning och knappt ens något annat hamburgerställe i stan än de stora amerikanska kedjorna. Men här hade jag reklam för något så ovanligt som ett självständigt hamburgerställe som erbjöd hemkörning. Pappret var glansigt och fransigt i ena änden, som om det var utrivet ur ett livsstilsmagasin, men jag kunde inte komma ihåg att jag skulle ha rivit ut det. Det föreställde en serieteckningsartad clown som höll i ballonger, och bredvid honom stod det: “CIRKUSBURGAREN. Öppet till 03! Vi kör hem!” Sist, ett telefonnummer.

Jag hade aldrig hört talas om Cirkusburgaren. Var det nytt? Jag hade aldrig heller beställt hem en burgare, men tänkte att det var värt ett försök. Kunde man ens lyckas göra en dålig hamburgare?

Jag ringde numret. Det gick fram en signal, och sedan svarade någon. “Välkommen till Cirkusburgaren! Vill du prova vår husets special?” Rösten lät nästan elektronisk, som om den var förinspelad.
“Öh, nej tack”, svarade jag. “Jag skulle vilja beställa hem en burgare.”

“Naturligtvis. Vad önskar du?”, svarade rösten med en väldig munterhet.

“En burgare med ost, gurka, sallad, lök och tomat. Och pommes.”

“Vill du ha senap, ketchup, majonnäs eller vår husets special-sås?”

“Senap och ketchup, tack.”

“Naturligtvis. Din beställning kommer strax levereras. Tack för att du beställer från Cirkusburgaren!”

Sedan bröts samtalet. Jag tittade förvirrat på luren. De måste råkat lägga på. Min adress eller någon information om vad det skulle kosta hade inte nämnts. Jag ringde numret igen.

Den här gången gick signalerna fram, en efter en, tills fem minuter hade gått utan att någon hade svarat. Jag lade på, och försökte igen, men med samma resultat. Det bara ringde och ringde och ingen svarade. Jag tänkte att de väl kanske blivit upptagna, även om jag inte direkt hade förväntat mig att de skulle ha så mycket att göra så här dags. Sedan fick jag tanken att de kanske hade helt magiska burgare, som det alltid var kö till, och att jag bara hade haft tur den här gången. Jag provade en gång till. Den här gången var det, efter tredje signalen, någon som plockade upp luren.

“Välkommen till Cirkusburgaren! Vill du prova vår husets special?”

Samma röst igen. Den lät långsammare och djupare den här gången. Som om hastigheten på inspelningen dragits ned.

“Hej, jag ringde för en stund sedan och lade en beställning, och jag tror samtalet bröts. Ni fick inte min adress eller…”

“Oroa dig inte, Rikard”, svarade den långsamma, elektroniska rösten. “Din beställning är på väg.” Klick.

Jag blev återigen stående med luren i handen och bara tittade rakt fram, med oseende ögon. Jag hade aldrig sagt vad jag heter. De olika möjliga förklaringarna flög igenom mitt huvud. Hade de nummerpresentatör, och slagit upp mitt nummer? Eller hade beställt därifrån förut, och glömt bort det? Då kanske de hade mitt namn och min adress i någon adressbok. Eller så presenterade jag mig helt enkelt med namn och glömt det sekunden därpå, så pluggsnurrig som jag var.

Inom visste jag att det inte var så. Jag hade aldrig beställt hem någon burgare, och jag hade inte presenterat mig med namn. Jag kan vara förvirrad, men inte så förvirrad. Jag hade inte ens hört talas om restaurangen förr, visste jag ju. Allt jag hade var, av någon anledning, deras reklam liggande på hallbordet.
Jag beslutade mig för att strunta i alltihopa, invänta min mat och inte ifrågasätta något mer. Jag satte mig vid skrivbordet och böckerna igen och väntade på att det skulle plinga på. Det räckte inte riktigt för att bli av med den gnagande förvirringen, dock. Nu var jag både hungrig och en smula illa berörd, och det gjorde inga underverk för koncentrationen, så jag satte på teven, och den kvävande tystnaden i lägenheten bröts av en såpopera i repris. Jag tittade förstrött i några minuter, tills jag märkte att bilden försämrades och ljudet blev brusigt. Precis samtidigt var det uppenbarligen reklampaus, för de urtvättade färgerna i såpoperan byttes till grällt rött och grönt, och en clown, lik den jag sett på flygbladet i hallen, dök upp. Bakom bildstörningarna såg jag den dansa runt med ballonger i händerna, och jag hörde trots bruset samma elektroniska röst som hade varit i telefonen säga: “Besök Cirkusburgaren! Här tar det roliga aldrig slut! Nu erbjuder vi hemleverans!” Ett telefonnummer dök upp i rutan, och sedan tog reklamen slut. Störningarna försvann, bilden och ljudet blev normalt, och såpoperan fortsatte. Jag stängde av teven.

I samma ögonblick knackade det på dörren. Jag reste mig tvekande ur soffan, gick fram till dörren och sköt luckan till titthålet i dörren åt sidan. Sedan lade jag ögat mot det, och såg att utanför stod en clown, med ballonger i ena handen, och en papperspåse med trycket “Cirkusburgaren” på i andra. Jag svalde, sedan tog jag ett djupt andetag och öppnade.

Clownen log stort när jag öppnade. “79 kronor, tack!” Det var samma röst som i telefonen. Den lät fortfarande elektronisk, insåg jag. Hur kunde den göra det?

Jag drog fram en hundralapp ur plånboken och stack fram den. “Behåll resten”, mumlade jag. Clownen tog sedeln och sträckte fram papperskassen.

“Tack! Hoppas det ska smaka och beställ gärna igen. Nästa gång, prova vår husets special!”

Jag nickade, och så skulle jag dra igen dörren, men tänkte i ett ögonblick att jag borde fråga hur han kände till mitt namn och min adress. Kanske var det så enkelt att de bara hade nummerpresentatör och hade ringt nummerupplysningen, men då ville jag höra honom erkänna det. Men jag blev bara stående och tittade på honom. Han stod orörlig lite för länge. Utan att släppa mig med blicken eller ändra en min. Långsamt stängde jag dörren, medan han stod kvar, blick stilla. Sedan gick dörren igen, och jag blev stående. Någon sekund senare lutade jag mig fram emot titthålet igen. Då var han borta.

Nyss hade jag varit så hungrig, men nu hade jag ingen aptit längre. Jag öppnade påsen och möttes av en helt vanlig hamburgare, som jag hade beställlt den. Ost, gurka, sallad, lök, tomat. Ketchup och senap och pommes. Den var varm och luktade gott. Jag kände magen kurra igen, och kunde inte motstå den. Det tog mig knappt mer än ett par minuter att stoppa i mig hela. Den var inte så dålig. Inte den värsta jag ätit, men absolut inte hemsk. Jag kände mig lite mer samlad, och satte mig vid plugget igen. Där blev jag sittande till tvåtiden på natten, då jag till slut däckade.

Ett par dagar senare kom helgen. Jag stack hem till mina föräldrar på middag, och kände på bussen hur välbehövligt det var. Hemgjord, ordentlig mat och en stund i soffan efteråt framför teven, det var precis den sortens paus jag behövde inför tentorna nästa vecka. Bussen körde igenom några förorter på vägen ut, som jag var van vid att snegla förstrött på under resan. Men den här gången var det en sak som fick mig att reagera. På grund av något vägarbete leddes bussen om, och körde längs vägar jag inte var van vid. Den körde genom ett inte särskilt livaktigt handels- och industriområde med sina klassiska fyrkantiga, kartongliknande företagsbyggnader. I ett hörn vi passerade fick jag syn på en maskot jag kände igen. Clownen.

Jag flämtade till och stirrade på byggnaden. Den var nedgången och gammal, skylten smutsig och med falnande färger. Några av fönstren hade täckts över med plank. Det såg ut att ha varit övergivet i åratal. Det sista jag hann se innan bussen åkte runt hörnet och huset försvann ur sikte var en text under skylten. “Prova vår husets special!”

Jag kunde inte tro mina ögon. Det kunde inte vara från den restaurangen jag beställt mat. Det låg alldeles för långt hemifrån mig, och var uppenbart stängt sedan länge. Jag hade inte sett någon skylt om att de flyttat, men så måste det ha varit. Det var en obegriplig slump. Jag vägrade åtminstone tro att det var något annat än en slump.

Väl hemma hos mina föräldrar den kvällen frågade jag om någon av dem visste något om Cirkusburgaren. Mamma tittade förvånat på mig.

“Har du glömt Cirkusburgaren? Vi tog er dit flera gånger när ni var små. Tills det stängde”, sade hon.
“På grund av sanitära olägenheter var det, va?”, sade pappa.
“Ja, det var det väl. Det var väl inget särskilt med det stället egentligen. Som en hamburgerrestaurang, fast med cirkustema. Ni fick ballonger. Det tyckte ni var kul. Men det är klart, att det tydligen var så mycket snusk där blev man ju orolig för i efterhand.”
“Vad hette clownen de hade nu igen?”, sade pappa.
“Cirkusroboten, på grund av den där konstiga rösten han hade. Det var någon sorts elektronisk röstförvrängade. Jag tyckte aldrig om den”, sade mamma.
“Asch, han var väl lite rolig. Det var synd att de stängde”, sade pappa.

Han tittade på mig och fortsatte, med en blick över glasögonen. “Det var ju på grund av att de hade för skitigt i köket, men ryktet sade att det stängde på grund av de där försvunna ungarna.”

Mamma fnös. “Det var bara snack.”

“Vadå för snack?”, frågade jag.

Pappa flinade och tittade på mig. “Äsch, det sades att ett eller två försvinnanden som tydligen ägde rum då hade som enda gemensamma nämnare att de hade beställt från Cirkusburgaren samma dag som de försvann. Det var bara snaskig ryktesspridning, såklart. Men de sade att de som beställt därifrån och sedan försvunnit till och med beställt samma sak: husets special, vad det nu än är.”

Jag nämnde aldrig min egen upplevelse för mamma och pappa, och jag har inte fått den förklarad sedan dess. Ingen svarade på Cirkusburgarens telefonnummer, när jag försökte ringa igen kort därefter. Ingen annan jag pratat om Cirkusburgaren med har hört talas om stället. Jag tror inte det går att ta reda på något mer om det där.

Jag minns inte heller alls att pappa och mamma skulle ha tagit oss dit när vi var små. Jag vet inte hur jag har kunnat glömma det. Men de har ingen anledning att ljuga. Och det är kanske det jag tycker är värst med hela den här historien.

Clownen som var här med min mat måste ha kommit ihåg vad jag hette i alla dessa år.

Vi har hört “Cirkusburgaren”, skriven av Bonny Lee Hardgrove och uppläst av Michael Forsberg.

Sist men inte minst i denna veckas avsnitt ska vi höra om ett vägval i ordets mest klassiska bemärkelse, och vad det inneburit för den olycklige man som gjorde det. Vi hör “Landsvägen”, skriven av Michael Landry och publicerad på Creepypasta Wiki. Och den läses av Ludvig Josephson.

Jag försöker leva ett liv utan att älta och ångra allt för mycket. Jag har haft mina fram- och motgångar, precis som alla andra, och jag anstränger mig för att inte grubbla över vad som hade hänt om jag gjort annorlunda. Man gör sitt bästa inför varje given situation, utifrån vad man vet och vad man vill där och då, och att fastna i funderingar över vad som hade kunnat vara är meningslöst, för det hade bara varit om situationen var en annan som man hade fattat ett annat beslut, och det var den ju inte. Alla är experter i efterhand, men inte ens då kan man ju egentligen vara säker på vad effekterna hade blivit, om man hade gjort något annorlunda. Om man hade tagit av till vänster istället för till höger. Det är egentligen bara på en punkt jag aldrig lyckas gå vidare helt och hållet. Ett beslut jag fattade, en väg jag valde, som ständigt får mig att undra: hur hade mitt liv sett ut om jag hade gjort annorlunda.

Jag reser mycket i mitt arbete. Det är inte nödvändigt att gå in på detaljerna, för det spelar ingen roll. Det ni behöver veta är att jag arbetade i Philadelphia under ett par år, och då bodde i Cherry Hill, New Jersey, på andra sidan floden Delaware. Om jag hade vetat mer om området innan jag flyttade dit så hade jag nog satsat på att bo västra Philadelphia istället för i New Jersey. Då hade jag sluppit att tillbringa så många timmar av mitt liv i bilköer under rusningstrafiken. Men när jag väl insåg det var hyreskontraktet påskrivet, och det fanns inte mycket att göra.

Jag är född i nordvästra Pennsylvania, och eftersom det var första gången sedan jag flyttade hemifrån som jag bodde nära mitt föräldrahem var jag ofta där på besök. Jag visste att det bara var en tidsfråga tills jag skulle flytta igen, och mamma och pappa blir inte yngre, så varje månad såg jag till att hälsa på dem, trots att resan tog sju timmar och knappast var något vidare stimulerande. Jag körde över Ben Franklin-bron över floden, uppför I-476:an i en timme eller så, och sedan i en mindre evighet tvärs över i stort sett hela Pennsylvania på I-80:an innan jag tog av norrut på I-79:an mot Erie. Den enda variationen jag kunde se fram emot var resan genom själva Philadelphia, där trafiken kunde variera. Så snart jag kom fram till påfarten till I-467:an kunde jag med fem-tio minuters marginal förutspå när jag skulle komma fram.

Sommaren andra året i Jersey tog jag två veckors semester, och planerade för att tillbringa den andra veckan hos föräldrarna i Erie. Men så kom en storm och flög genom staten på onsdagen, och slog ut strömmen där jag bodde. Det var 32 grader varmt. Att tillbringa resten av veckan utan luftkonditionering verkade inte särskilt lockande, och efter en särskilt svettig natt lät jag meddela mina föräldrar att jag skulle komma lite tidigare.

Med facit i hand skulle jag ha rest hemifrån tidigt på morgonen, så fort jag hade gått upp. Men eftersom jag hade lite saker att göra i stan var det inte förrän efter lunch, ja, fram emot tidig eftermiddag, som jag till slut kom ut på vägarna. Av någon anledning var trafiken i Philadelphia extra jävlig, och när jag till slut kom ut ur stan var jag en timme efter schemat. Givet de vanliga restiderna borde jag, tänkte jag, hinna hem till föräldrarna lagom för att äta middag och ta en öl med pappa och brorsan innan läggdags. Men så upptäckte jag så småningom att jag inte var ensam om att ha fått idén att lämna staden, och att det dessutom var något vägarbete någonstans framöver, för köerna sträckte ut sig oändligt långt framför mig.

Interstatemotorvägsystemet är egentligen en jävla uppfinning. Att kunna flyga fram i 110 kilometer i timmen, på vissa avlägsna vägar i typ Texas ännu snabbare än så, gör det väldigt snabbt och praktiskt att köra mellan staterna. Jag vet inte hur många gånger jag hört mamma och pappa prata om hur det var när man skulle besöka någon vän i en angränsande stat innan de upprättade interstatemotorvägen, och det tog dubbelt så lång tid som idag. Men det som än idag kan fascinera mig är att det, trots att det bara tog en sådär 35 år att bygga och knyta ihop alla motorvägarna, verkar som att på vissa delar pågår arbetet för evigt. Som här.

Trafiken var ovanligt trög, men det rörde sig, och jag kände att jag kom någonvart. Tills jag såg varningslamporna som meddelade att de fyra filerna skulle reduceras till tre. Och sedan två. Och till sist en. Hundratals trafikkoner stod uppradade längs vägen så långt jag kunde se, och framför mig kunde jag konstatera att bilarna stod blick stilla. Det var en av de värsta stockningarna jag någonsin haft oturen att hamna i. Jag tror vi rörde oss 1500 meter på en timme. Efter tre timmar började det kurra i magen. Jag hade tappat hoppet om att köerna skulle lätta, hittade en avfart, och efter den en diner. Vid det laget hade jag fem timmar kvar att köra, även om trafiken plötsligt mirakulöst lättade. Jag skulle inte längre hinna hem till middagen.

Efter maten körde jag upp på motorvägen igen, och det verkade som att det ändå hade börjat hända något för jag tillryggalade snabbt ett par kilometer. Men sedan nådde jag ifatt köerna, och blev stående stilla igen. Solen började gå ner i horisonten. Jag tog fram telefonen för att kolla om Google Maps kunde ge mig några goda råd om hur jag skulle göra.

Det är en märklig grej med mänskligheten, det där: vi gillar inte att vara stillastående. Studier visar att på flygplatser föredrar folk att gå lite längre för att komma till bagagebanden framför att vänta kvar i sina flygplanssäten, även om väntan hade varat en kortare stund. Ibland undrar man vad den där rastlösheten har för pris. Hur som helst fick jag mycket riktigt ett gott råd från telefonen. I-80 var täckt av en argsint röd färg hela vägen fram, men ett par kilometer längre fram såg jag en landsväg som tog av från motorvägen och gick söderut, och därefter en som gick av norrut, och båda verkade ge mig möjligheten att förbigå de värsta köerna. Eftersom jag nu tillbringat större delen av dagen sittande på röven i bilen föredrog jag vad som helst annat, och bestämde mig för vägen söderut, trots att kartan berättade för mig att det allt som allt skulle ta mig en halvtimme längre att komma fram till mina föräldrar. Jag ville bara att det skulle börja röra sig igen, och utgick från att köerna med den här takten skulle kosta mig ytterligre en halvtimme om jag försökte ta mig fram till vägen som tog av åt norr. Jag svängde alltså av åt söder, och kände omedelbart frustrationen lätta och humöret stiga. Och det valet kommer förfölja mig tills dagen jag dör.

Det var skyltat med om vartannat 60 och 70 i hastighetsbegräsning, men bara det räckte för att det skulle kännas som att flyga i jämförelse med hur jag krupit fram i nu flera timmar. Dessutom var det en annorlunda och spännande väg. Den gick av och an och upp och ner för de kullar som kännetecknar centrala Pennsylvania, och förde mig sydväst genom staten för att sedan vända om och närma sig motorvägen igen, så jag kunde se den fortfarande stillastående trafiken på motorvägen. Ganska snart gick emellertid solen ned bakom kullarna i min backspegel, och i samband med det följde jag vägen längs en utdragen kurva som förde mig långt bort från motorvägen en gång för alla.

Jag vet inte hur många som förstår hur stort Pennsylvania verkligen är. Visst, det finns större stater, men få som döljer det så väl som den. Och den är så öde och isolerad. Det framgår till och med i namnet, som på någon sorts latin betyder Penns skogsmarker. Filmen The Mothman Prophecies spelades in där, och det är kanske inte så konstigt, eftersom man kan gå in i skogen nästan var som helst och vandra i dagar utan att se en enda annan människa. Den har sina städer, Pittsburgh och Philadelphia, Harrisburg och Scranton, men utanför dem sträcker ett stort ingenting ut sig. Ingenting, och träd, och mörka och ensamma vägar.

Sådan var den jag körde på den kvällen, vindlande fram vid Appalachernas fot. Jag nämnde att jag har rört mig en hel del genom det här landet, och jag har ofta undrat, när jag kört längs en asfaltsväg mitt ute i vildmarken, hur det var att anlägga den vägen, hur det hade varit där innan den anlagts, och vad som då hade rört sig där. Sedan den där kvällen är det frågor jag undviker att ställa mig.

Vägen fortsatte fram, fram och tillbaka, upp och ner. Ju längre in i skogen jag kom, desto tätare stod träden, och desto längre över vägen sträckte de sina grenar, ibland så att de möttes och formade ett tak långt upp över mig som skymde månens och stjärnornas ljus. Jag körde med helljuset på, eftersom ingen tydligen någonsin ansett den här sträckan värd någon belysning. Den streckade mittlinjen var gammal och sliten, och jag körde allt närmare den, ibland på den, för att inte riskera köra in i någon av grenarna som stack ut från träden vid vägkanten.

Jag har aldrig haft något lokalsinne att tala om. Mina föräldrar brukar säga att det är för att jag alltid satt och läste någonting i baksätet när vi var ute och körde, men själv tror jag att det bara är ett karaktärsdrag de gett mig. Hur som helst var det på grund av osäkerheten som det dåliga lokalsinnet för med sig som jag allt oftare undrade om jag, på något omöjligt sätt på en ensam väg som aldrig delade sig, hade lyckats köra vilse. Gång på gång tog jag upp telefonen och dubbelkollade att jag fortfarande var på väg dit jag skulle. Och på så vis körde jag nästan in i den andra bilen.

Det började egentligen med att jag förlorade täckningen, och att den inte återkom på 20 minuter. Jag satt mitt uppe i tankar på vad det skulle innebära om jag råkade ut för en olycka, och på den senaste gången jag kunnat kolla min plats på kartan och om jag kört vilse sedan dess, när min blick liksom fastnade på en mörk skepnad över vägen en bit framför mig. Det tog ett ögonblick för mig att förstå att det var en bil som stannat mitt i vägen, och ytterligare ett ögonblick att trampa bromsen i botten.

När min bil till slut ryckte till och blev stillastående var det bara knappt två meter bort från den andra bilens släckta baklyktor. Mitt hjärta bultade så bröstet skakade, och jag kände adrenalinet rusa. Vad i helvete höll människan i bilen på med? Inte bara hade den stannat mitt i vägen, den var också helt nedsläckt. Om jag inte hade kört med helljus hade jag helt säkert kört rätt in i den, även om jag hade haft ögonen klistrade vid vägen.

Vanligtvis är jag inte den som blir asförbannad bakom ratten, men nu kände jag verkligen pulsen i halsen och ville skälla ut idioten. Men jag satt några sekunder och lugnade mig, för det kunde ju vara en olycka eller någon annan förklaring, och jag ville inte rusa ut och skrämma upp den som satt i bilen framför mig. Jag växlade över till back och lade några meter till mellan den och min egen bil, och så satte jag på varningsblinkers. Sedan tittade jag tillbaka på bilen framför mig, och upptäckte då någonting konstigt.

Den stod som sagt mitt i vägen, vilket i och för sig var förklarligt, eftersom väggrenen i stort sett var helt uppäten av växtlighet. Det konstiga jag nu såg, förutom att bilen låg i mörker, var att dess fyra dörrar stod uppställda. De på förarsidan stack ut över det andra körfältet. Jag satt kvar vid ratten och fortsatte titta i ljuset av mina helhjus, och såg då att någonting låg på vägen utanför den bakre dörren. Det såg ut som ett gosedjur.

Vreden rann helt ur mig. Vad hade hänt? Jag satt kvar och funderade i något ögonblick, men insåg snart att jag aldrig skulle kunna sova med gott samvete om jag inte såg om jag kunde hjälpa till med något här. Det gick emot mitt goda omdöme, men en del av min karriär har jag tillbringat i det militära. Om något fick jag det under den tiden inbankat i huvudet att alltid försöka hjälpa till, om jag kunde. Dessutom har jag sett tillräckligt mycket hemskt för att kunna hantera det jag var rädd att jag skulle få se i bilen.

Så jag öppnade bildörren och klev ur, även om jag lämnade motorn och helhjusen igång. Jag gick tillbaka till bakluckan, öppnade den och tog fram min ficklampa, och sedan tittade jag först bakåt och framåt på vägen efter livstecken. När jag till slut, med långsamma steg, gick mot den främmande bilen ropade jag “Hallå” några gånger, medan jag gick i en halvcirkel till vänster så jag höll lite avstånd till den. “Någon där?”

Jag fick inget svar.

Trots den skarpa belysningen från mina helljus var insynen i bilen begränsad. Sätena kastade skarpa skuggor och lade interiören i skugga. Jag riktade min ficklampa rätt in genom de öppna dörrarna, och såg att ingen var där. Sedan gick jag närmare och ner på huk bredvid gosedjuret på marken. Det var, precis som det hade sett ut, ett barns leksak: en liten kanin som bar tydliga spår av barnet som älskat den. Jag rynkade pannan. Om de i bilen hade liftat därifrån, kanske för att deras egen bil gått sönder, hade de väl med all säkerhet fått med sig kaninen. Annars hade väl ungen varit otröstlig.

Jag stängde dörren till baksätet och gick fram till motorhuven för att titta närmare. När jag lade handen på den kände jag att den fortfarande var varm. Bilen kunde inte ha stått där länge. Jag gick tillbaka till förarsätet och satte mig i det, för att se om det fanns några uppenbara problem med bilen. Då såg jag att nycklarna fortfarande satt i tändningen. Jag tryckte ner bromsen och vred om nyckeln, och motorn drog igång. Billamporna, innerbelysningen, allt gick igång. Jag såg över instrumentpanelen. Bensin, olja, temperaturen, batteriet, allt såg bra ut. Det blinkade inte ens någon servicesymbol. Märkligare och märkligare.

Sedan såg jag handväskan i passagerarsätet.

Det var en vanlig brun sidväska. Jag plockade upp den och letade runt en stund i den, tills jag hittade en plånbok. Den verkade orörd. Där fanns 40 dollar i sedlar, ett par kreditkort och ett gymkort. Enligt körkortet hette plånbokens ägare Mary Walker, och var en blond kvinna som just fyllt 30. På ett par bilder som fanns i handväskan såg jag henne sitta på en filt under ett träd med röda och gula blad, medan en lång, kraftig och skäggig man leende kramade om henne bakifrån, och en liten flicka med hästsvans och stort, lekfullt leende satt i hennes knä. Jag kände hur håren på armarna reste sig och jag blev torr i halsen när jag såg familjen på bilden. Någonting med den här situationen var så obegripligt fel.

Jag lade tillbaka allt i handväskan och placerade den i passagerarsätet igen, där den förhoppningsvis skulle ligga tills Mary kunde få den igen. Sedan stängde jag av bilen, gick ut ur den och fiskade upp min mobiltelefon ur fickan. Trots att jag fortfarande inte hade någon täckning försökte jag ringa larmnumret. Jag höll upp telefonen mot himlen, och hoppades det skulle dyka upp åtminstone någon liten plupp, men ingenting hände. Fan också. Jag lade på och gick över till passagerarsidan av bilen för att se om jag missat något, och när jag svepte med ficklampan över vägkanten såg jag att lite av växtligheten var nedtrampad. Det såg ut som om någon gått in i skogen där. Jag kunde inte avgöra hur länge sedan, men spåren var ganska tydliga. Vad skulle de rimligen kunna ha för anledning att göra det? Ficklampans ljuskägla nådde knappt mer än tio meter in bland träden, längre än så orkade den inte genom det täta mörkret.

Där stod jag, tittade på den nedtrampade växtligheten, på mjukiskaninen i min hand och på de svarta trädstammarna som stod så trångt vid vägkanten, och funderade på vad jag kunde göra. Mina tankar gick fram och tillbaka. Och så bestämde jag mig. Jag var tränad i att hjälpa människor. Den plikten var inbyggd i min ryggmärg. Någonstans i skogen fanns ett barn. Jag började leta i växtligheten efter en framkomlig väg in, och skulle precis kliva in, när jag såg en rörelse allra längst ut i utkanten av mitt synfält.

Det var Mary Walker. Hon var naken. Hon kom gående i skogen, på stela ben och med armarna svajande i osynk med hennes steg, som en marionettdocka som manövrerades av en nybörjare.

“Hallå?”, hörde jag henne säga. “Någon där?”

Nu såg jag fler skepnader bakom henne, som på samma sätt vankade fram. Där kom den skäggiga mannen som måste vara Marys make, och där kom hennes lilla dotter, vars gosedjur jag höll i handen. Båda var nakna. Båda gick lika märkligt som hon. Och nu såg jag att de var många, många fler. Deras silhuetter anades precis bortom ficklampans räckhåll, men de var så många att de fick mörkret att pulsera som ett oroligt hav, och de ropade alla samma sak. “Hallå? Någon där?”, sade de, om och om igen, precis som jag hade sagt när jag först klev fram till den främmande bilen.

Jag tog ett ofrivilligt steg tillbaka, in på vägen och bort från skogen, och råkade rygga in i Mary Walkers bil. När jag återfick balansen lyste jag av misstag ficklampan upp i grenarna i trädkronorna, och då skymtade jag, bara skymtade, en sorts kompakt mörker som låg över dess högsta grenar, ett tomrum ännu djupare än det mellan träden. Var det inbillning, eller såg jag då också hur det dröp ner mellan träden i långa tunna linjer, och att de verkade fästade i Mary Walker och de andra, som snören som kontrollerade deras ryckiga rörelser?

“Hallå? Någon där?”

Jag vände om och sprang tillbaka till min egen bil, vars motor fortfarande var igång och varningsblinkers blinkade, och kastade mig in i förarsätet.

“Hallå?”

Jag drog i backen och lyckades på något sätt genomföra en trepunktsvändning utan att backa in i skogen.

“Någon där?”

Jag kastade en blick i backspegeln. Där stod Mary Walker, blek och tunn, i utkanten av skogen, precis där stammarna bildade en vägg mot vägen. Hon hade ena handen rest i en hälsning, eller kanske ett sista försök att locka mig till sig, men hennes ansiktsuttryck var ett av förvirring och fruktan. Jag tryckte gasen i botten och körde iväg, åt det håll jag kom ifrån. Jag tittade inte i backspegeln någon mer gång.

Resten av resan var en dimma. Någon gång efter att ha kommit tilllbaka upp på motorvägen ringde jag mina föräldrar, och sade att jag inte skulle komma förrän sent. Jag körde på ren autopilot, och kom snabbt framåt, eftersom köerna hade försvunnit.

Jag tänkte då och då frånvarande att jag kanske skulle ringa larmnumret, men det blev aldrig av. Vad skulle jag säga? Och vad skulle det göra för nytta? Jag förstod inte mycket av vad som hade hänt där i skogen, men jag förstod att det inte längre fanns någon där att hjälpa.

Jag försöker som sagt leva utan att ångra eller grubbla över vad som kunde ha blivit. Det är bara det här tillfället, det här valet jag gjorde, jag tillåter mig återvända till. Hur hade det blivit om jag hade åkt hemifrån tidigare? Eller inte stannat för att äta middag? Kanske hade jag ändå svängt av på den där vägen. Kanske hade jag då kommit i tid för att rädda familjen Walker. Eller så hade jag också blivit tagen av det där stora svarta som fiskade i skogen uppifrån trädkronorna.

Och om jag hade svängt av på den senare avfarten istället, den som gick norrut? Hade jag kunnat leva ett helt liv utan att någonsin behöva få vetskap om vad som finns där ute? Jag försöker att inte tänka på den allt för ofta, men det är omöjligt att inte då och då återvända i minnet till mjukiskaninen. Det var inte förrän jag kom fram till mina föräldrar, sent den natten, som jag insåg att jag fortfarande krampaktigt höll den i ena handen, kramad mot ratten.

Jag brukar undra hur det såg ut i skogen, innan vi byggde våra vägar genom den. Hurdan var vildmarken? Vad levde där? Det undrar jag inte längre. Det vågar jag inte göra, för då tror jag att jag skulle bli galen. Och hur långsam trafiken än är så kör jag aldrig längre av motorvägen, och försöker ta en genväg längs en ödslig landsväg.

Signaturmelodi

Vi har hört “Landsvägen”, skriven av Michael Landry och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed väljer Creepypodden att försvinna iväg i mörkret, och lämna er ensamma på vägarna där ute, trots att det är så mörkt, och vi är så långt hemifrån. Men vandra vidare, och håll ut, för vi hörs igen om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.