Avsnitt 78: Gott nytt år

Så här års, när man tänker på spökhistorier, kanske de flestas tankar går till julen. Med sina associationer till folktro och traditioner, gnistrande snöskägg, ensamma stjärnor i mörka himlavalv och skogar med spår av slädar i den tunga snön, belöning för de som varit snälla under året och bestraffning av de som varit elaka, är julen en stämningsmagnet: det är kort och gott omöjligt att sitta mitt i detta och inte låta sitt sinne vandra till sällare marker. Julen och spökhistorier hänger ihop, det har vi som gör Creepypodden känt redan sedan vårt julspecialavsnitt 2015.

Men något som vi mer sällan hör spökhistorier om, trots att det infaller nästan samtidigt, lika symboltungt och ännu mer förknippat med långa nätter, är nyårsafton. Finns det inga berättelser om denna natt? Har ingen vandrat hemåt från en sen fest, och upplyst av snöns bleka ljus sett silhuetter röra sig i natten, eller i ruset under ett firande upplevt något de senare insett varit omöjligt eller onaturligt? Jodå. Jodå.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det visar sig när jag söker bland mejlen som skickats till creepypodden@sr.se att ni som lyssnar på den här podden har varit med om en hel massa nätterna då vi gått från ett år till ett annat. Redan i januari 2016 mejlade lyssnaren Kimmy om en liten upplevelse från sydvästra Sverige, i hans lillasysters nya hus…

Min lillasyster och hennes sambo hade inte bott i sitt stora hus särskilt länge men eftersom de var först av sina närmaste vänner att skaffa hus så bjöd de in vänner till nyårsfest. Vi åt gott och drack i lagom mycket. Efter diverse lekar och spel så var jag trött och la mig för att sova på vår medtagna dubbelluftmadrass i deras ena gästrum. Rummet var helt oinrett så det var lätt att kontrollera ifall någon av deras två katter gömt sig där inne, de hade de inte. Jag klädde av mig och kröp ned under täcket.

Efter några minuter känner jag att något litet trampar försiktigt över vänstersidan av luftmadrassen. Om ni någon gång suttit på en luftmadrass och någon klivit över den så vet ni vad jag menar, man lyfts en aning. Det som trampat några steg över madrassen skulle kunnat vara en stor katt, men det är inte min systers katter.
Jag somnar hur som helst och när jag vaknar går jag ned för att äta frukost med de andra utan några tankar på händelsen. Nyfiket frågar hur det kommer sig att de har en dekal för medvetenhet om barncancer på ytterdörren. Då berättar min syster att paret som sålt huset till dem haft ett bebis som tragiskt avlidit i cancer.

Rummet jag sov i var tapetserat med en fondvägg föreställande ett träd och glada tecknade figurer. Vi hade sovit i barnets föredetta sovrum.

Lyssnaren Kimmys upplevelse alltså. En annan upplevelse jag har fått höra om kommer från lyssnaren Hanna, och skickades in till oss i november 2016. Den utspelar sig nyåret då 2014 blev till 2015, och skiljer ut sig från mängden eftersom Hanna – som har varit med om flera övernaturliga saker, säger hon – hade ett vittne med sig. Så här skriver hon:

Jag och mitt kompisgäng skulle fira nyårsafton hos en som bodde ute “på vischan”, ett par mil från stan, därför behövdes ett par chaufförer. Jag hade precis tagit mitt körkort och valde därför att ställa upp, det var ju kul att köra bil! Innan midnatt körde vi alla in till stan för att se kommunens omtalade raketuppskjutning på det lokala torget. Därefter var det planerat att jag skulle köra och hämta mina föräldrar, vilka var hos bekanta i en by ett par mil från staden. Denna by var relativt glesbebyggd och låg lite malplacerat bredvid en mycket större motorväg, området var kantat av åkrar och skogsmark. Jag hade tidigare varit helt okej med tanken att köra iväg själv och hämta mina föräldrar, men började bli lite illa till mods när det väl var dags, då jag visste att byn var mörk och enslig. Jag var dessutom osäker på exakt var jag skulle. Jag frågade gänget om någon ville följa med utan att avslöja hur gärna jag ville få ett “ja”. Efter lite mummel kom min vän Arvid fram och sa att han kunde åka med mig, vilket var en stor lättnad.

Vi körde iväg, ut ur stan och pratade om ingenting. Vi svängde av från stora vägen när vi närmar oss byn och jag försöker hitta nedfarten där jag skulle köra ner för att komma till huset där mina föräldrar var. Jag hade bara varit där en gång tidigare och i mörkret såg jag inte den lilla grusväg som jag skulle köra ner på. Jag vände efter en stund och körde tillbaka den väg jag kommit, ringde mina föräldrar och förklarade läget. De erbjöd sig att jag kunde vänta där jag var, så skulle de gå grusvägen upp och nå mig på den asfalterade väg där vi stod med bilen. Jag parkerade på en liten parkeringsplats mitt emot en kyrkogård, bakom oss ligger en tät skog och mellan bilen och kyrkogården var den lilla, asfalterade vägen. Arvid och jag småpratar lite. Vår utsikt var över den mörka kyrkan och kyrkogården och vi var väl båda lite skraja innerst inne, speciellt jag som alltid starkt trott på det övernaturliga.

Plötsligt hörs en hög duns som får hela bilen att röra sig, liksom skaka. Ljudet kom bakifrån bilen, som att någon slagit till bagageluckan – inifrån. I min lilla Mitsubishi Colt är bagageutrymmet inte stort alls och jag visste ju såklart att jag inte lagt någon levande varelse där. Jag och Arvid ser på varandra och jag skrattar nervöst till, för att lätta upp stämningen. “Vad var det? Hörde du?” frågar jag och skrattar till igen, varpå Arvid svarar att jo, det hade han ju verkligen gjort. Jag kikar i backspeglarna, vänder mig om och tittar ut genom bakrutan men den lilla parkeringen är helt tom och det finns inte ett spår av något djur varken på parkeringen eller i skogsbrynet. Arvid och jag återgår till vad vi hade pratat om innan dunsen, när samma sak händer igen, ännu mer kraftfullt denna gången. Det gick inte att missta att kraften som orsakade ljudet kom inifrån bilen, då dunsen var såpass dov och det lät inte alls som att något träffade karossen på bilen. Än en gång tittar jag i alla backspeglar, tittar på Arvid för att sedan startar bilen för att köra där ifrån. Vi var båda väldigt nervösa nu. Jag kör ut ifrån parkeringen och upp på vägen, där jag krypkör för att kunna syna området noggrant, men det är helt tomt. Vi kör mot stora vägen och ställer oss vid vägkanten innan uppfarten och andas ut. Här är mer upplyst och trafiken på stora vägen gör att vi känner oss mindre ensamma. Vi frågar oss själva vad i hela fridens namn det kan ha varit där borta på parkeringen och är väldigt skärrade av det som hänt. Efter någon minut ringer mina föräldrar och undrar vart vi är. Jag säger att vi kommer alldeles strax och kör tillbaka längs vägen. Arvid och jag berättar gemensamt för dem vad som hände, men mina föräldrar är extrema skeptiker så händelsen viftades bort. Vi berättade även för kompisgänget när vi kom tillbaka till stan, men många hade druckit några glas och var mer intresserade mer dricka än spökhistorier. Jag och Arvid har dock inte glömt det som hände och än idag undrar vi fortfarande vad som hände. Jag har bestämt mig för att åka tillbaka till platsen någon sen kväll och se ifall händelsen återupprepar sig. Vem vet…

Så berättade lyssnaren Hanna, och allt mer får man känslan att det är någonting som försöker slå sig fri under nyårsnatten, eller hur? Någonting som vill komma ut – som vill synas, märkas, höras. Någonting som tar tillfället, denna märkliga natt då vårt symboliska år får sitt slut. Kanske för att den tid då det varit försvunnet från vår verklighet med den natten blir ännu längre, och att detta någonting, vad det än är, vill att vi ska komma ihåg att det en gång har funnits. Eller för att vi, i fyllan och villan, är sämre på att lägga märke till detaljerna denna natt, och att det trots allt inte är helt redo att stiga fram i ljuset. Ingen vet.

Creepypoddens sista berättelse, för såväl detta avsnitt som år 2017, är en lång uppgörelse med just dessa krafter som under nyåret kliver fram. Lyssnare Johan hörde av sig nu i december. “Det drar sig mot nyår”, skrev han och fortsatte: “Jag har alltid haft svårt för den högtiden. Därför vill jag bidra med den här berättelsen. Om en plats där en del av lyssnarna kanske besökt och minns med ljus och värme. Den är så annorlunda när alla rest därifrån.”

Johans berättelse heter rätt och slätt “Nyårsnatten”. Den utspelar sig i Falkenberg, och läses av Ludvig Josephson.

Vi hade en badstuga, alldeles nere vid havet. En solgul, med pulpet-tak och vita knutar. De kallas så: Badstugor. Små skjul, kuber målade i glada färger, som kantar strandlinjen utmed Skrea i Falkenberg. Kanske har du varit där på semester, i så fall har du sett dem.

I perfekta rader står de och bligar mot ett hav de aldrig får se, eftersom höga sanddynor, bevuxna med strandråg, skymmer deras sikt. Klitter kallar vi sandynorna. Vår stads naturliga befästning, den enda muren mellan oss och de mörka vågorna, när höststormarna rullar in från Kattegatt.

Vår badstuga var tolv kvadrat. Vi bodde där på somrarna så ofta vädret tillät. Den var min barndoms själva atomkärna. Ett campingliv i en trälåda.

Vi lagade maten på de två gasoldrivna kokplattorna i kökspentryt, som egentligen bara var stugans inre hörn försedd med ett lågt kökskåp med en lös bänkskiva lagd ovanpå. Där vägg mötte tak en ventilationsglugg för stekos och vattenånga.

Mamma och jag sov i en våningssäng intryckt mot innersta väggen. Jag överst, mamma i nederslafen. Pappa sov på tältsäng försedd med hjul, som vi drog ut från nederslafen varje kväll.

På morgonen klev han upp och skalade färskpotatis i en plastbalja på verandan, kylde lättöl och saft i stugans krypgrund. Verandan. Egentligen var det på den vi bodde. En fyra kvadrats rektangel av plank, omgärdat av ett träräcke i samma kanariegula färg som stugan. Där åt vi, där satt mamma och pappa och lyssnade på Alf Hambe, Gyllene tider och Radio Halland i en batteridriven radio.

1980-talet. Jag var en skitunge, allt var enkelt, färgglatt. Alla var snälla. Mina föräldrar älskade det där skjulet som vi kallade för badstuga. Jag också. Så gott som alla mina sommarminnen kom därifrån. Pappa grät när vi tvingades sälja. Då hade 90-talet kommit. Fastighetskris och räntechocker. Byggfirman där pappa var anställd var den första i stan som föll. Tidigt på hösten 1992. Han blev arbetslös. De hade inget val, det kan de inte ha haft. Då skulle de aldrig ha sålt.

Mamma och pappa hade en villa utmed Ätran, ån som rinner genom Falkenberg. Vi hade flyttat dit tio år tidigare, året jag fyllde åtta. Lånen var fortfarande höga. Det fanns inte en chans att mina föräldrar skulle klara både villa och stuga på en heltidslön. Pappa grät. Inte jag. Jag jublade när han berättade att de hittat en köpare till badstugan. Inombords. Utåt låtsades jag dela mina föräldrars sorg, men i magen och hjärtat var det som om små fåglar sjöng. Min kärlek till stugan var död vid det laget.

Nu ska jag berätta varför.

December 1992. Då hade jag hunnit fylla arton. Jag var inte dummare än att jag förstod att min älskade badstuga var på väg bort. Ingen nyhet den hösten hade varit större än att regeringen höjt något som kallades styrräntan till 500 procent. Rena krigsräntan. Folk tvingades bort från sina jobb i tiotusental. Pappa hade gått hemma i veckor.

Jag hade hört hans och mammas viskningar i köket om kvällarna. Pappas statliga lönegaranti skulle snart ryka, sedan var det a-kassa och mammas lön som gällde. Två tillgångar av någon slags betydelse hade de: Bilen, som mamma måste ha i sitt jobb, och badstugan. Jag hade uppfattat ord som sälja, annonsera ut, visning. De hade inte berättat något för mig. De behövde inte. Jag begrep. Ville jag på något sätt ta farväl av badstugan var det bråttom. Jag fick en idé.
”Nyårsafton, i den likkistan. Du är galen. Vem mer än du och jag? Marcus?”
”Ja.”

Toni, min bäste vän, skakade på huvudet. Vi satt i matsalen på vår gymnasieskola, en vecka kvar till jullovet. Panpizza på tallrikarna. Det servererades jämt panpizza till lunch i början av 1990-talet. Det var inte bara mina föräldrar som saknade pengar. Var femte vuxen invånare i Falkenberg gick utan jobb, AMS-åtgärder slukade miljarder, skattepengarna sinade. Kommunen var luspank.
”Fatta hur kallt det kommer att vara.”

Toni tog en tugga av sin pizza. 90 procent vitt bröd, resten fyllning. Skinka, paprika, majs. Glest spridda tärningar. Ingen vågade fråga varifrån skinkan kom.
”Farsan har en värmefläkt han snodde från konkursboet på hans jobb. Den går att koppla till ett bilbatteri. Vi får låna både fläkten och bilen, jag har kollat. Sedan värmer vi varandra.”
”Ligga sked då eller?”

Jag log.
”Vet du att en stillasittande människa avger värme motsvarande 100 watt. På tolv kvadrat är det skitmycket. Marcus är redan på.”

Toni flinade.
”Okej. Vi kör.”

Jag pillade loss ett majskorn och smätte det på Toni.
”Grymt. Men inte ett ljud till någon. Bara vi tre.”
”Vem fan skulle mer vilja komma?”

Dagarna fram till lovet rann iväg. Toni, Marcus och jag gjorde klart våra sista terminsprov, tog en kaffe i elevfiket på fredagseftermiddagen. Efteråt önskade vi varandra god jul och gick hem till våra respektive familjer. En vecka senare sågs vi igen, hemma hos mig.

Nyårsafton 1992.

Vi hade packat mina föräldrars gamla Mazda 323 med sådant vi skulle
behöva. Mestadels alkohol, öl. Utöver det sovgrejer, chips, lite kvällsmat, frukost – och så den där värmefläkten pappa givit sig själv i fallskärmsavtal, när hans chefs fastighetspekulationer ställt tjugo byggjobbare utan försörjning.

Vår plan var enkel. Vi skulle förfesta i badstugan fram till elvasnåret. Därefter bege oss till andra änden av Skrea strand, där Hotell Strandbaden hade nyårsdisco med 18-årsgräns. Under sommarlovet det året hade jag, trots konjunkturraset, lyckats skaffa jobb som tidningsbud. Största delen av pengarna hade gått till ett körkort, det som blivit över finasierade min del av den här kvällen.

Vi tryckte in den sista plattan öl i bagaget och jag satte mig bakom ratten. Toni satt bredvid mig, Marcus i baksätet. Han rotade i fickan.
”Här. Det här ska vi lyssna på.”

Ett blandband. Han skakade det mot mitt öra. Jag tog det, tryckte in det i bilstereon. Pearl Jam. Jeremy. Toni flinade, skruvade volymknappen åt höger.
”Fan, nu kör vi.”

Jag släppte upp kopplingen. Vi rullade. Vår badstuga låg på den sydligaste spetsen av Skrea strand, i den allra sista stugraden. Vid foten av det som kallas Netas berg, som inte är ett berg, utan en förvuxen sanddyna som utgör Skreas södra gräns. Om sommaren täckt av strandråg, ljung och vindpinade nypontörnen. På vintern ett ingenmansland få ens tänker på, än mindre besöker.

Vi stannade bilen framför badhyttens veranda, Pearl Jam tystnade när jag slog av tändningen. Vi såg upp mot kullarna. Ingenting där uppe påminde om sommaren.
Klockan var nästan halv fem, det var så gott som svart ute. Ingen snö hade fallit den här vintern som kunde lysa upp. Netas var en svart silhuett, livlös, en sovande jätte i väntan på turisterna återkomst. Hela stranden väntade. Badstugornas fönster täckta av masonitskivor. Färgerna utsuddade av skymningen. Likkistor. Liknelsen var rätt slående. Trots allt.
”Ser ni henne?”

Marcus från baksätet.
”Va? Vem?”
”Camilla Wirén.”

Jag fnös.
”Lägg av.”
”Vad då? Hon finns där ute, någonstans. Jag lovar.”
”Skit ner dig.”

Historien om Camilla Wirén var en av många lokala vandringssägner som valsade runt på högstadieskolor och gymnasier i stan. Hon var en badgäst från någonstans i Mellansverige som försvunnit en midsommarafton för ungefär 10 år sedan. Förmodligen hade hon drunknat, kanske för att hon var full. Ingen visste säkert. Kroppen hittades aldrig. Teorin var att undervattensströmmar fått tag i den och fört den långt ut till havs. Där hade väl naturen tagit hand om den, så som naturen tar hand om alla sina döda.

”Nu ska vi äta drunknade sjömän”, som farmor alltid sa när hon serverades stekt makrill.

Camilla Wirén hade varit i vår ålder när det hände. Hon hade varit här tillsammans med sina vänner, övernattat i en badhytt som de hyrt. Ryktet sa att en av kompisarna, en kille, hade dränkt henne eftersom hon vägrat bli tillsammans med honom. Det var sannolikt skitsnack. Jag hade aldrig hört att någon dömts, eller ens varit misstänkt för något sådant. Naturligtvis ingick det också i den här vandringssägnen att Camilla Wirén, då och då, fortfarande gav sig till känna uppe bland klittren.
”Dyker hon upp får vi bjuda på en öl, vi har så att det räcker till henne med.”

Jag klev ur bilen, öppnade bagageluckan.
”Hjälp till nu. Vi har en jävla massa att packa upp och jag börjar bli törstig.

Någon timme senare satt vi runt det lilla campingbordet som mina föräldrar för länge sedan placerat invid badstugans enda fönster. Var sin pall, var sin öppnad öl framför oss. Chips, nötter och till och med en slatt Jägermeister som Marcus snott av sin storebror. Värmefläktens låga surrande från golvet. Vi hade dragit ut några spikar ur masonitluckan som täckte fönstret, pillat sladden genom springan och vidare ut till bilen. Vi hade varit tvungna att öppna fönstret först, för att få ut sladden. I glipan under fönsterkarmen hade vi lagt handukar som isolering.

Värmeljus brann här och var. Batteriradion spelade Marcus blandband. Nirvana, Alice in Chains, Soundgarden. Det var inte rumstemperatur, men det var uthärdligt. Vi satt med ytterkläderna på, talade inte så mycket. Toni, Marcus och jag hade varit vänner sedan tredje klass. Vi behövde inte så mycket ord. Den bekväma tystnaden, vi hade fått gåvan att kunna dela den. Utanför hördes vinden från havet, då och då någon för tidigt avfyrad nyårsraket.
”Dom blir tvungna att sälja va? Det är väl därför vi är här?”

Det var Toni som bröt tystnaden. Han pillade med ringen på sin ölburk, tittade på mig. Jag ryckte på axlarna.
”Jo. Så är det.”
”Är det ledsamt?”

Jag svarade inte direkt, lät hans fråga sjunka in. Mitt snapsglas var fortfarande halvfullt. Jag tömde det, lät den söta Jägern klibba mot gommen.
”Varenda sommar sedan 1974. Du och Marcus har ju varit här nästan lika mycket. Det är sorgligt.”

Rösten, den darrade lite. Där fanns jäger kvar i flaskan, jag hällde upp. Höjde glaset.
”Skål för fan. Det är nyår.”

De andra tog sina glas, klirrade dem mot mitt.
”Skål!”

Vi drack. Klockan var nästan elva när vi bestämde oss för att bryta upp. Hotell Strandbaden låg i strandens norra ända, två kilometer bort. Ändå kunde vi höra musiken från dansgolvet som låga vibrationer i badstugans väggar. Temperaturen i rummet hade stigit under de timmar vi suttit. Vi hade kastat ytterkläderna för flera timmar sedan.
”Nu ska vi ut i kylan och mörkerpisset.”

Marcus krängde sin täckjacka över den lite för stora kavajen.
”Vi skiter i det”, sa Toni. ”Vi sitter kvar och dricker upp ölen. Raketerna ser vi ju härifrån.”
”Nämen vafan, klart vi måste dit. Ös på nu, annars hinner vi inte.”

Jag tryckte på bandspelarens offknapp. Kurt Cobains hesa mummel dog mitt i en mening. Toni suckade, tog på sin jacka. Vi gick.

Badorter på vintern. Jag tror du måste ha bott vid kusten för att förstå hur annorlunda de är mot det du kanske upplevt under en semesterresa på sommarlovet. Vinden som blåser in, frisk och löftesrik varma dagar, hård och hotfull i december. Inte en människa i sikte, alla har farit. Sorlet, skratten och barngråten, alltihop har slukats av tystnaden. Kvar finns bara havet. Havet ligger där alltid. I somras blått, nu lika ogenomträngligt svart som himlen ovanför. Ett hukande odjur som inte bör störas i sin vila.

Vi gick raskt utan att prata. Toni och Marcus först, jag en bit bakom. Den smala asfalstsremsan som allmänt kallades Strandvägen låg som en sovande jättekobra i kolmörkret. Jag tryckte min haka mot bröstet för att skydda den mot vinden, förbannade mig själv för att jag låtit mössan ligga kvar i hallgarderoben hemma.
Jag hade inte velat paja frisyren. Så dumt. Vinterblåsten nere på Skrea hade ödelagt den efter bara några steg.

Musiken från hotellet blev högre för varje meter. Trumdunket och tanken på vad som försigick på dansgolvet där inne höll vårt mod uppe. Jag vickade på fingrarna djupt nere i jackans fickor och föreställde mig hur jag snart skulle ha fått upp värmen til 2Unlimited och E-type. Jag var bara tvungen att stanna och pissa först. Vi hade kommit ungefär halvvägs, ölen gjorde sig påmind.
”Killar!”

Toni och Marcus hejdade sig, vände sig om.
”Ja.”
”Pissa.”

Vi skrek åt varandra. Ändå var det nära att vinden dränkte våra röster.
”Okej.”

Trots att det skilde ungefär tio meter mellan oss, kunde jag känna deras
irritation. Jag såg dem bara som skuggor, men jag visste att de inte hade lust att vänta.
”Gå före ni, jag kommer ifatt.”
”Okej.”

Något försvånad såg jag dem försvinna. Innerst inne hade jag nog trott
att de skulle stå kvar. Jag släppte det, orkade inte vara besviken. Min blåsa sprängde, jag ville upp i klittren. Jag lämnade trottoaren och halvsprang uppför den hårda sanden, packad så här års av fukt och köld till ett ogästvänligt golv. Nådde toppen, såg havet, det oljiga, svarta. Vågornas skum, som dammråttor uppe på en svartlackad parkett. Jag fick ta ett halvt steg bakåt med högerfoten för att inte blåsa omkull där uppe. Vände mig mot land, det var lättare att hålla balansen med vinden i ryggen. Gylfen gav efter för mitt ryck, jag hörde urinen slå mot sanden, såg ångan från dess värme stiga. Suckade.

Det var då jag hörde skriket.

Först trodde jag det var en storskarv. De är vanliga längs stränderna i Halland och de är ofta högljudda. Vi infödingar kallar dem ålakråkor, delvis av den anledningen. Ibland påminner deras skrik om en människas. Jag vände mig om för att se om jag kunde se den. Då hörde jag skriket på nytt. Inte en fågel. En människa. En flicka, kvinna. Det kom från vågorna, från havet.

Min puls som rusade. Jag kände hur jag svettades plötsligt, trots
blåsten och kölden. Var var hon någonstans? Jag kisade ut mot det mörka, tomma. Vågor, en och annan stjärna, månen som var lite mer än halv. Det dova dunket från hotellets dansgolv. Ett nytt skrik. Lite till höger om mig. Jag sökte med blicken. Där!

Som en skiftning i det svarta, något som flimrade till. En arm? Någon som vinkande. Fler skrik, jag urskiljde ord nu.
”Hjälp!”

Gud i himlen. Någon ropade på hjälp. Någon var i vattnet. Jag började springa ner för klittrens brant, ut på stranden. Farten blev för mycket för mina ben, jag snavade på något, föll. En kvarglömd solstol, till hälften begravd i sand. Jag hade sprungit rak över den.
”Helvete!”

Jag reste mig, insåg att byxan gått sönder på ena knät, en reva på över en decimeter. Skit i det nu, någon behöver din hjälp. Jag blickade ut mot havet, tvingades söka ett par sekunder. Där! Hon var där. Fortfarande syntes gestalten ute i vattnet, kanske femtio meter bort. Skrea är riksskänt för att vara långgrund, en av landets mest barnvänliga stränder, men så långt ut, mitt i vintern, då är du i livsfara. Vilken dåre som helst kunde förstå det.

Trots att jag inte förmådde urskilja några detaljer visste jag att gestalten var en kvinna. Det var nog rösten och kanske något med hur hon rörde sig. Förmodligen en nyårsfirare som fått för mycket och drabbats av idiotiska idéer. Jag hoppades att det bara var hon, att ingen mer gått i, någon som kanske redan var… Jag sprang, kände svetten längs ryggen. Ut i vattnet, kylan som trängde upp genom fotsulorna, grep om mina vader och slog ut min känsel. Jag skrek, precis som hon där ute.
”Saaatan!”

Vatten stänkte omkring mig, landade på mina läppar, jag kände sältan
mot tungan. Också den helt annorlunda nu, jämfört med sommaren. En sträv, bitter sälta. Fadd, oljig. Smaken av död. Jag minns att jag tänkte så, det var det sista jag tänkte innan skriken ute i vattnet … upphörde. Jag stannade upp, tog med händerna mot håret, slet i det.
”Neeej!”

Kvinnan där ute hade antagligen fallit omkull, i värsta fall fångats av en undervattensström Med ens insåg jag hur maktlös jag var. Ensam i det här mörkret skulle jag aldrig hitta henne, om hon inte kom upp till ytan igen. Jag spanade. I flera minuter stod jag och blickade, från norr till söder, tillbaka igen, tills jag började hacka tänder. Jag insåg att om jag inte vände om, skulle jag själv snart vara den som måste ha hjälp att ta mig i land.

Jag tittade mot hotellet, en kilometer bort. Lamporna och musiken. Enda chansen. Jag sprang. Med våta skor och darrande haka sprang jag som jag aldrig sprungit förut. Kom upp ur vattnet och fortsatte längs stranden. Jag vrickade mig flera gånger på den ojämna marken, jag flämtade, förlorade synen av utmattningen. Halvvägs föll jag raklång, gled som en säl i sanden, kände de mikroskopiska kornen tränga in i mun och näsborrar. Ingen sand kan tränga in som den på Skrea strand. Överallt når den, öronen, under naglarna, till och med till skrevet. Den blir kvar i dagar, kliar, gör sig påmind.

Jag svor. Reste mig. Sprang. Till slut kom jag fram.
”Telefon … helikopter … hon drunknar.”

Full, stelfrusen, vettskrämd. Orden hoppade ur halsen på mig som snorloskor. Jag stod på hotellets baksida, den som vette mot havet, fortfarande nere på stranden, fortfarande ensam.
”Flickan, vattnet! Borta … Ring. RING!”

En av hotellets vakter kom till slut lufsande från nattklubbens sidoingång. Han var klädd i en enorm dunjacka och mössa så långt nerdragen att jag inte såg hans ögon.
”Vafan vill du? Vad är det med dig?”

Jag kände inte igen honom. Förmodligen var han en extraarbetare som ville tjäna bra pengar genom att jobba årets sista natt. Han lät inte särskilt glad över att ha fått mig som arbetsuppgift en halvtimme före tolvslaget. Vinden slet i oss, han hukade överkroppen framåt för att undkomma den. Jag försökte tala, misslyckades.
”Fan, du är ju alldeles blöt, vad har du gjort?”

Åtminstone en strimma av oro i rösten. Jag försökte svara, misslyckades. Vakten tog tag i min arm.
”Kom, du får hänga med till köket.”

Vi vände ryggarna mot havet, den plötsliga medvinden närapå lyfte oss bort till hotellet. Jag försökte lyssna efter rop så länge jag kunde. Inget hördes, bara vågorna och blåsten som blandades med dunket från dansgolvet där inne.

Tio minuter senare. Jag satt på en stol i kökspersonalens fikarum, en kopp kaffe framför mig. Vakten och hans chef på stolarna mitt emot. Vaktchefen kände jag igen. Jakob. Han var en av min pappas pojkar.

Pappa hade under hela min uppväxt varit en av stans mest uppskattade fotbollstränare. Han hade tränat en tredjedel av stans pojkar och män under 40 år. Aldrig mig. Jag visste allt om spelet, jag hade aldrig kunnat undvika att ta in det. Fotbollen var överallt, som en geggig hinna över det mesta som rörde vår familj. Jag låg på samma kunskapsnivå som vilken tv-expert som helst. Mitt enda problem var var att jag hatade fotboll.

Jakob hade varit en av stans bästa smålvakter i slutet av 1980-talet. Pappa had tränat honom som tonåring, när jag fortfarande gick i blöjor. Jakob betraktade mig nog som ett blöjbarn den här kvällen också. Tonen i hans röst antydde det:
”Du såg alltså en kvinna ute i vattnet.”

Jag nickade, häftigt, sand som fastnat i håret när jag ramlade regnade över bordskivan. Hamnade i kaffet. Jag drack ändå, hackade fortfarande tänder.
”Du måste ringa. Nu.”
”Du är säker på att du såg henne?
”För helvete ja. Någon måste leta efter henne … en helikopter …”
”Hur mycket har du druckit?”

Jakob lutade sig framåt, sniffade, som om han med hjälp av lukten på min andedräkt ville avgöra hur mycket alkohol jag hällt i mig.
”Åtta öl kanske, och två jäger.”

Jag hörde själv hur det lät. Jakob blängde på mig, kisade en smula.
”Okej. Känner du dig full?”
”Ja, lite, men jag talar ändå sanning. Snälla ring polisen eller brandkåren eller vem som helst. Någon där ute kanske fortfarande lever.”
”Du är Sverkers grabb va?”
”Vad har det med något att göra?”

Jakob ryckte på axlarna.
”Sverker är en jävligt bra gubbe. Får väl anta att du också är okej. Jag ringer.”

Han reste sig, försvann ut. Rummet där vi satt saknade telefon. Vakten som mött mig stannade. Han såg lite snällare ut nu än nere på stranden.
”Vill du ha något?”
”Whisky, fast det får jag väl inte.”

Han skrattade till.
”För helvete, nej. Du har fått tillräckligt för i kväll.”

Fem minuter gick, kanske tio. Till rummet innanför köket nådde inte musiken. Jag funderade på vad som blivit av Toni och Marcus. Antagligen stod de i baren nu och försökte få tag i någon sorts bubbel till tolvslaget. Undrade de vad som blivit av mig? Förmodligen inte allt för mycket. Förr eller senare kom vi alltid ifrån varandra när vi var ute. En landsortshåla, alla känner alla när badjävlarna väl åkt hem. Du träffar klasskompisar, jämnåriga kusiner, någon brud du vill hänga med. Plötsligt är du försvunnen.

Jag drack av mitt kaffe, nyktrade till allt mer, kände värmen stiga genom kroppen. Jakob kom tillbaka. Han satte sig på bordskanten, bordet vippade till. Han var stor, mycket större nu än när han spelade fotboll.
”Lönlöst. Jag kopplades till polisens yttre befäl i Halmstad. Han skulle göra vad han kunde men de hade röven full, som han uttryckte det.”

Jakob rabblade entonigt när han beskrev vad polisen sagt: Fylla, av raketer bortsprängda händer, slagsmål. En misstänkt skottlossning i Ullared. På parkeringen utanför varuhuset. Befälet i Halmstad hade varit tydlig. Utifrån ett enda berusat vittnes uppgifter tänkte han inte dra igång något sökpådrag. Inte just nu. Inte så länge ingen var rapporterad saknad.
”Jag beklagar grabben.”
”Men för fan, hon var ju …”
”Jag beklagar. Du får ta dig hem nu, duscha, gå och lägga dig. Vi får
snart fullt upp här också. Efter tolvslaget blir det alltid kaos.”
”Kan jag gå in och leta upp mina kompisar?”
”Gå hem nu grabben. Hälsa farsan din från mig.”

Jakob lutade sig mot mig, rynkade ögonbrynen. Läpparna trycktes samman, han bet ihop kindtänderna, käken spändes ut. Min kväll var över.
”Okej. Får jag låna telefon? Taxi.”

En suck.
”Okej. Men snabbt.”

Jakob visade in mig i ett rum knappt mer än en skrubb, hans kontor förstod jag. En telefon på skrivbordet som var mindre än campingbordet i badstugan. Bredvid telefonen en bild på en liten flicka och en kvinna i Jakobs ålder. På väggen ett inramat tidningsklipp. En lagbild med rubriken: Seriesegrare division fem norra Halland, 1988. Jakob sittandes i mitten på främre raden. Handskar på händerna, en boll i knät.
”Jag minns det där.”

Jag pekade på fotot.
”Ring nu för fan, jag har bråttom.”
”Okej. Okej.”

Jag ringde. Möttes av telefonsvarare. Jag hade räknat med det. 1992 fanns två taxibolag i Falkenberg. Tillsammans hade de en handfull bilar. Att få tag på någon av dem en vanlig helg var svårt. Nyårsafton fick du inte ens tala med växeltelfonisterna.
Jag lät signalerna till det första bolaget gå fram tills jag räknat till femton, jag sneglade på Jakob, hans ögon var svarta nu. Jag la på, ringde på nytt, bolag nummer två. Femton signaler till, sedan gav jag upp.
”Du får traska grabben. Nu.”

Jag ryckte på axlarna, insåg att han hade rätt. Mina föräldrars bil stod utanför badstugan och förutom farmor kunde jag inte komma på någon jag kände som kunde tänkas vara nykter nu. Farmor var 74, hon hade aldrig haft körkort.
”Okej. Gott nytt år då.”

Jag lämnade hotellet genom sidoingången där vakten släppt in mig. Öppnade dörren och kände havsvinden på nytt slå mig i ansiktet. Havet till höger, jag ville inte titta på det. Jag visste ju att hon fanns där ute någonstans. Förmodligen död. Jag orkade inte tänka på det, det fanns inget jag kunde göra.
”Gott nytt år”, viskade jag. ”Vem du än är … var.”

Något kittlade mig på kinden. En droppe vatten. Jag smakade. Salt. Jag intalade mig att den blåst hit från vågorna. Nu fanns två vägar att välja mellan. Att gå hela vägen hem till mina föräldrar på andra sidan stan, eller att ta mig bort till badstugan. Fyrtiofem minuter eller femton. Jag tog ett djupt andetag, kände den iskalla vinden i strupe och lungor. Badstugan. Det måste bli den.

Jag tryckte ner hakan så gott det gick i kragen på min jacka, stack händerna i fickorna, hukade mig framåt, tog ett steg. Ett till. Lämnade sanden bakom mig och kom upp på asfaltsvägen. Vinden mojnade en smula, jag hade kommit bakom klittren, de gav mig lä. Jag höjde blicken, såg vägen framför mig, svart, öde. Våta byxor som bet runt höfter, lår och vader. Två kilometer, de längsta jag någonsin gått Jag försökte öka på stegen, få fart på blodcirkulationen. Våningssängen i badstugan, köpt på Ikea Kållered våren 1974. Aldrig förut hade den verkat så lockande. Att lyssna efter fler skrik var ingen idé, en röst från havet skulle aldrig bära så här långt upp på land. Inte i det här vädret. Jag skulle sova nu.

Stugan hade tappat det mesta av sin värme när jag en kvart senare klev in genom dörren. Jag brydde mig inte, sovsäcken på våningssängens underslaf var det enda mitt medvetande orkade uppfatta. Halvt medvetslös rev jag av byxor, kavaj och skjorta och stapplade ner på madrassen. Insåg direkt att jag glömt sätta på värmefläkten. Skit i den. Toni och Marcus fick dra igång den när de kom. Jag ville bara glömma den här förbannade kvällen. Att komma hit hade varit en värdelös idé från början. Stugan skulle försvinna ur min tillvaro. En nyårsnatt ändrade inte på den saken. En epok i mitt liv var till ända. Jag var inte den första att råka ut för något sådant, jag skulle inte bli den sista. Förändring är den enda konstanten. Vem sa så? Jag mindes inte, orkade inte fundera. Jag slöt ögonen och kravlade djupare in i sovsäcken. Raketer brändes av där utanför, från hamnen kunde jag höra båtarna tuta in det nya året. De hördes över hela stan varje år, för vart andetag jag tog föreföll de allt längre bort. Långsamt blev de gälla signalerna till sjungande siréner som långsamt men bestämt lockade mig in i drömmen. Jag somnade.

Hur länge jag sov vet jag inte. Bara att det var knackningarna som väckte mig. Inte på dörren, de kom från masonitluckan som satt för fönstret. Först förstod jag inte vart jag var. Yrvaken och småfull stirrade jag ut i ett beckmörker. Inte förrän jag andades djupt kom jag på det. Den doften. Den fanns bara här. Fuktigt trä, salt, tång samt en mörkare doftton som jag under alla år aldrig riktigt lyckats identifiera. Inte riktigt mögeldoft, men något ditåt, något jordigt och samtidigt sött. Badstugans doft var dess alldeles egna. Doften av min barndoms somrar.
”Toni, det är öppet!”

Jag ropade ut i mörkret eftersom jag tog för givet att det var mina vänner som kom tillbaka från hotellet. Jag hoppades att de inte skulle vara alltför packade, det stod chips och oöppnad öl kvar på campingbordet och risken fanns att de fick för sig att ordna med efterfest. I värsta fall hade de dragit med sig folk hit. Fast det verkade inte så. Jag hörde inga röster där utanför, inga skratt eller klirrande glas. Ingen tog heller i dörren. Jag ropade igen.
”Det är öppet. Kliv in. Jag tänker fan inte stiga ur sängen, här är svinkallt inne.”

Inget svar.

Jag suckade. Satte mig upp i sängen med sovsäcken uppdragen till hakan. Lyssnade. Knäpptyst. Kanske hade de gått och pissat. Förmodligen var det så. Jag la mig på sängen igen, blundade och väntade på att de skulle bli färdiga.

Tapp, tapp, tapp.

Knackningarna igen. På masonitluckan.
”Men vad i helv …”

Först irritation, sedan … ett uns obehag. Först efter några sekunder insåg jag varför. De där knackningarna. Dova, lätta slag mot den halvruttna masoniten, långa mellanrum. Som om den som stod där utanför tänkte sig för mellan varje gång.
Om du ville väcka en fyllesovande kompis bankade du väl? Det här var en knackning från någon som redan visste att personen där inne var vaken. En förtrolig knackning Ett meddelande.

Tapp, tapp, tapp.

Knackningarna en tredje gång. Ingen som ropade efter mig, inga flin eller fyllediskussioner mellan Marcus och Toni. Om de stod där ute och försökte skrämma mig så hade de lyckats. Lika bra då för mig att erkänna. Då kanske de kunde komma in och lägga sig.
”Sluta jävlas grabbar! Kom in i stället! Det var jävligt läskigt, men inget mot det jag varit med om i natt. Jag vill sova. Vi får snacka i morgon.”

Jag satt kurade i min sovsäck, stirrade mot fönstret. Mina ögon hade vant sig vid mörkret så pass att jag nu kunde urskilja konturer i rummet. Sladden från värmefläkten som stack ut genom den lilla springan under rutan, handdukarna som var isolering. Tomma ölburkar på bordet. En ensam nyårsraket smällde långt borta.
Sedan stegen. När jag hörde dem fick jag sätta handen till munnen för att inte skrika. Någon gick ute på verandan. Jag måste vända örat mot dörren för att kunna höra, hålla andan. Svagt men verkligt. Skrapande ljud av fötter över trä. Barfota fötter. Jag var helt säker. Jag hade så ofta suttit här inne och hört mamma eller pappa torka sina
sandiga fotsulor mot verandaplanken innan de klev in. Då lät det precis så här. Ett mjukt raspande, ungefär som när du slipade med finaste sortens sandpapper i träslöjden. Om mina föräldrar bar skor eller badtofflor var ljudet annorlunda. Hårdare, högre. Någon stod där ute i vinterkylan med nakna fötter och knackade på vår vindskiva. Jag var inte längre säker på att det var någon av mina vänner. Dörren olåst. Vem som än stod där ute behövde bara trycka ner dörrandtaget. Kliva in. Min puls, den rusade.
”Helvete!”

Jag vet än idag inte hur det gick till, men plötsligt fann jag mig själv stående på golvet. Kanske var det sista resten av fyllan, kanske var det något slags adrenalinrusch som fick mig ur sängen. Vi hade läst om flykt- och stridsbeteenden i psykologin under terminen. Av någon anledning verkade min hjärna ha bestämt sig för strid den här gången, obegripligt men sant. Om den som stod där ute vill in, skulle jag hinna före till dörren för att sätta stopp. Jag kastade mig över golvet, sträckte min hand mot dörrvredet.

För sent. Besökaren hade hunnit före. Jag såg det rostfärgade handtaget som jag tryckt ner tusentals gånger vinklas mot golvet. Den dova knallen när spärren lämnade sin skåra i dörrkarmen, gnisslet från 18 år gamla gångjärn. Nattkylan som strömmade in genom den växande glipan. Jag lutade mig ut för att rycka tillbaka dörren. Hann nästan. Just som jag skulle gripa om handtaget slogs den upp. Smällen när dörrens kant träffade verandans träräcke ringde i öronen. Kanske var det vinden som fick fatt i dörren, det vore det logiska, men jag har aldrig trott det. Någon, något, där ute ville att jag skulle komma ut på verandan. Jag såg inget annat än samma förbannade mörker som legat som en filt över jorden ända sedan vi kom ner till stranden.

Barfota klev jag mot dörrens tröskel, saltlukten, iskylan. Ännu en nyårsraket smällde av, ganska nära den här gången. Raketen kom in i mitt synfält, jag såg den stiga mot den disiga natthimlen. Högt ovanför mig brann den av. Neonlila ljusbloss som regnade över badstugorna och lyste upp verandan. Bara några sekunder, men det räckte. Jag såg mot mina nakna fötter, såg verandagolvet på andra sidan tröskeln. Om jag varit rädd förut, var jag skräckslagen nu. Planken, de var täckta av något. Sanden på Skrea, ingen annan sand tränger in som den. Nu fyllde den hela verandan. Golvet var täckt av våt sand. Klibbig, dyluktande, askgrå strandsand. Här och var ruskor av tång och ruttnande alger. En heltäckningsmatta som stank död.

Hur hade den kommit hit? Jag hade kanske släpat med mig en del efter mina äventyr under natten, men inte en chans att jag skulle ha kunnat dra upp allt det där. I sanden: Märken efter steg. Inga tydliga avtryck med hälar och tår utan halvmeter långa revor, som korta skidspår. Som om någon släpat sig fram.

Jag tog ett steg tillbaka, flämtade, stirrade i det lilafärgade ljuset från nyårsraketen.
”Vafan.”

Ljuset dog. Svärtan tog på nytt över, sörjan på verandan syntes inte mer.
Röster.
Nära.

Jag kände igen dem, kände lättnaden. Toni och Marcus, de var tillbaka.
”Grabbar!”

Jag skrek, de hörde. Svarade genom natten. Bara deras röster nu, inga raketer, vinden verkade tillfälligt ha lagt sig.
”Där är du ju, vart fan blev du av?”

Toni och Marcus blev synliga invid stugan, som svart mot det svarta, två silhuetter. Toni satte foten på nedersta steget till den lilla trappen som ledde upp till verandan.
”Stanna!”, skrek jag.
”Va?”
”Stå still, kliv inte där, där ligger är någon jävla sörja. Den måste ha blåst upp hit på något sätt. Du förstör skorna om du kliver i den. Vänta, jag tror jag har en borste …”
”Vad snackar du om?”

Jag pekade på verandagolvet.
”Sanden, den är alldeles blöt. Dina skor, du skitar ner dem.”
”Här finns väl ingen jävla sand?”

Jag skymtade genom dunklet hur Toni hukade sig på trappen och strök
över verandagolvet med handflatan.
”Inte värre än vanligt i alla fall.”
Han flinade till.
”Känn själv.”

Jag hukade mig på tröskeln, sträckte ut handen, rörde vid plankorna. Han hade rätt.
Inget annat än trä och ett tunt skikt av torr sand som sannolikt legat där sedan i augusti. Eller sedan i fjol. Tonis röst, frågande och road på samma gång.
”Är du packad? Eller har du rökt på kanske?”

Jag skrattade, försökte få det att låta äkta. Inombords skrek jag. Hade jag haft en papperspåse till hands hade jag andats i den. Jag fick ta sats med magen för att kunna svara.
”Nej. Jag är nykter, hyfsat.”
”Vad svamlar du om då?”
”Inget … jag … äh skit i det. Jag vill sova nu.”

Mina båda vänner klev in i stugan. Fulla, men inte odrägliga. Alltid något. Marcus hängde av sin jacka över pallen han suttit på innan vi gick.
”Var blev du av? Vi såg dig inte på hela kvällen.”
”Vi tar det i morgon. Jag vill sova?”

Marcus ryckte på axlarna, böjde sig ner och satte på fläkten. Långsamt fylldes stugan av värme. Han tog tältsängen, Toni sov ovanför mig. Jag låg vaken en stund och hörde deras andetag bli allt längre, allt mer rytmiska. Snart sov jag också.

Från den natten gick jag bara och väntade. Det dröjde inte länge. Pappa och mamma sålde i februari. Jag vet faktiskt inte riktigt till vem, jag brydde mig inte heller. Gissningsvis till någon från Borås eller Ulricehamn. Helgen innan sportlovet bad pappa mig att åka med och tömma det sista i badstugan. De nya ägarna ville ha tillgång till stugan från veckan därpå.

Jag tvekade. Jag hade inte varit i närheten av badstugan sedan nyår. I veckor hade jag ältat vad jag hört och sett den natten. Jag hade letat i lokaltidningen efter rapporter om försvunna nyårsfirare. Inte ett ord, inte ett spår. Jag hade inte berättat om mina upplevelser för någon. Inte ens för Toni eller Marcus. När vi åt frukost i stugan på nyårsdagen hade jag avfärdat yrandet om sanden på verandan som förvirring efter en märklig dröm. Mitt försvinnande hade jag förklarat med fylla. Att jag helt enkelt däckat uppe i klittren efter att jag kissat.

Nu ville pappa att jag skulle åka tillbaka. Obehaget växte i mig, jag var rädd att han skulle märka.
”Jag måste plugga.”
”Klockan är inte ens nio än. Vi är tillbaka före lunch. Du hinner med skolarbetet efterpå.”

Jag såg hans blick, att jag följde med var viktigt för honom. Kanske viktigare än något annat vi gjort tillsammans. Jag mindes min egen känsla i december, när jag övertalat Toni och Marcus om nyår.
”Okej. Jag följer med.”

Pappa log. Med munnen. Inte med ögonen. Vi kopplade vår grannes släpkärra till 323:an och for ut efter frukost. En gnistrande vårvinterdag. Pudersnö i drivor uppe på klittren, rimfrost på stugtaken. Sol, vindstilla. Himlen blå som havet om sommaren.
Så annorlunda mot nyår.
På västkusten får vi inte många sådana dagar på en vinter. Vi körde förbi hotellet, nu tyst, nästan som om det vore stängt. Inga bilar på parkeringen, några enstaka ljus som brann inifrån receptionen. Väntan på något som ska komma. Det är vad februari handlar om i badorter. Människorna väntar, havet väntar, hotellen och gatorna. Vi som stannar året om lever av den väntan, den är som syre och vatten för de bofasta.
Vi körde långsamt utmed klittren, sa inget. Jag rös.

Det hade funnits stunder de senaste veckorna då jag undrat om jag inbillat mig alltihop den där nyårsnatten. Om det verkligen var som jag påstått morgonen efter, att alltihop var förvirring, orsakat av drömmar. När jag nu for utmed havet igen visste jag att det inte var så. Jag hade sett vad jag sett, hört vad jag hört. Skriken ute i vågorna hade varit verkliga, sörjan på verandan också. Det spelade ingen roll hur mycket solen lös, jag var fortfarande livrädd.

Att tömma stugan gick snabbt. Mina föräldrar hade röjt bort det värsta inför annonseringen och visningarna. Vi la tältsängen i botten på släpkärran, campingbordet, pallarna och den gamla fönstergardinen ovanpå. Några gamla sandleksaker från när jag var liten låg kvar inuti verandasoffan, som också var en förvaringsbox där sittbrädan utgjorde lock. Ett gammalt boccia, en frisbee. De fick också åka med.

Pappa spände för en pressening ovanpå sakerna, slog igen stugdörren, låste. Han sa inget, bara visslade lågt. Jag sa inget heller. Så klart borde jag ha varit ledsen, men allt jag tänkte på var de där förbannade skriken från havet. Knackningarna, sanden. Vem var det som varit här?

Jag var inte säker på att jag ville veta, allt jag visste var att jag ville
härifrån så fort som möjligt. Badstugan skrämde livet ur mig. Så enkelt var det. Jag ville aldrig se den igen. Vi satte oss i bilen och pappa vred om nyckeln. Det var då han grät.

Lågt och ordlöst, blicken rakt fram. Jag kunde se en tår leta sig ner från hans högra ögonvrå till mungipan. Munnen som var ett sträck. Jag la min hand på hans arm, klämde om den lite, skämdes över hur lättad jag var över att vi var på väg härifrån.
”Nu kör vi pappa.”

Han nickade. Vi rullade ut på asfalten och svängde tillbaka ner mot strandvägen. Jag
slängde en sista blick på badstugan innan vi svängde höger i korsningen. Då såg jag henne.

Solen stod på från havet och hon syntes lika tydligt som på en
bluerayfilm eller en högupplöst digitalbild. Jackan. Omodern sedan 90-talets jordfärger och flanell ersatt 1980-talets pasteller och neon. Cerisa tajts och lila benvärmare. Alltihop vått, håligt, trasigt.
Hon stod på verandatrappen, armarna hängande utmed sidorna, håret klistrat mot hjässa och kinder. Vått. Klibbigt. Hon frös. Jag kunde se det ända till bilen. Hennes underläpp darrade, av köld. Vi rullade långsamt. Jag ville säga åt pappa att trampa på gasen men jag förmådde inte. Hennes blick, den tystade mig. Hon såg mig rakt i ögonen. Log. Hon log nu. Ett brett leende, något som rann ur hennes mun. Något svart, över hakan ner på jackan.

Lera, havsbotten.

Mer och mer tills det forsade ur henne. Det kom ur näsan också, ur ögonen. Vad hade hon i håret? Inte ett hårspänne, något mörkt, blänkande. Som löshår fast grövre på något sätt. Blåstång. Jag hann förstå att det var blåstång.

Pappa märkte inte hur jag stirrade, omsluten av sorg hade han tappat sin vidvinkel. Bara jag såg henne, jag kände igen henne omedelbart. Från alla bilderna i tidningen. Hon var blek, skinnet hängde direkt från skelettet utan muskler, utan fett. Men det var hon.

Camilla Wirén log mot mig från badstugans veranda. Hon höjde handen och vinkade. Verandans golv täckt av sand. Lerig, grå sand. Den hade kommit ur hennes mun. Hon vände sig om, det sista jag såg var hur hon knackade på masonitluckan som skulle täcka fönstret ännu några månader.

Pappa tryckte äntligen på gaspedalen, han snyftade fortfarande, fångad i sin sorgebubbla. Vi rullade längs havet och klittren. Hem.

Signaturmelodi

Ni har hört historien “Nyårsnatten” av lyssnaren Johan, uppläst av Ludvig Josephson. Den får avsluta Creepypoddens 2017 – jag hoppas ni har haft ett lika kusligt år som vi. Det har varit ett rent nöje att servera er skräck, och jag hoppas ni ska vilja hänga med in i 2018 tillsammans med oss. Gott nytt år!

Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.

Avsnitt 78: Gott nytt år

Skräm en vän: