Avsnitt 186: Nästan mänsklig

2018 arbetade jag på en liten skola i Västmanland som elevassistent. Skolan låg i närheten av en stor ridanläggning och naturreservat med några få bostäder runt omkring. En lugnt område.

Det var ingen heltidstjänst så när jag fick chansen arbetade jag extra på ett fritids som låg precis bredvid skolan. En eftermiddag fick jag frågan om att stänga på fritids och jag tackade ja. Det enda jag behövde göra var att vänta tills det sista barnet gått hem, och då ringa förskolan som låg vägg i vägg och berätta att jag kunde stänga. Omvänt, om dom fick slut på barn först, skulle dom ringa mig. Sedan skulle jag bara trycka in en kod i larmet och lämna byggnaden.

Det var en lugn eftermiddag på fritidset. Det var mycket snö ute så jag och en till från personalen lekte utomhus med barnen tills det blev mörkt. Vi gick in och gjorde varm choklad till de få barn som var kvar, och sedan satte vi dem framför en film.

Sedan, vid sextiden, gick min kollega hem och jag var ensam kvar. Barnen droppade av en efter en och de sista barnet hämtades vid halv sju. Jag släckte ner och gick mot utgången som låg närmast min bil.

Förskolan hade inte ringt än så jag scrollade fram numret och ringde. Jag stod i den mörka farstun. Snön slog ner utomhus och jag såg att min bil var mer eller mindre täckt av en stor hög.

Ringsignalerna tutade. Sen kom det en ton som om samtalet kopplades vidare. Signalerna därefter blev längre. Till slut brusade det till på andra sidan, och någon svarade. Det var en kvinnoröst, men jag hörde inte vad hon sade.

”Hallå…?”, sade jag.

Ingen svarade, så jag fortsatte.

“Det här var Jennifer från fritids. Jag stänger nu.”

Bruset steg i örat på mig, men samtidigt hörde jag något mer. Det lät som någon tog tunga andetag på andra sidan.

”Så… Larmar du på innan du går…?”, försökte jag.

Andetagen fortsatte, tills rösten harklade sig. Jag hade slutat andas. Det var något konstigt med det här samtalet.

”Här finns inga barn”, sade rösten till slut. Hon lät irriterad. Jag insåg att jag måste ha fått fel nummer på något sätt.

”Jaha. Jag måste slagit fel nummer. Förlåt”, sade jag snabbt.

Rösten på andra sidan fortsatte andas tungt men sade ingenting. Det lät som om kvinnan jag talade med stod utomhus. Jag fick inget svar, så till slut lade jag på och gjorde några uppgivna försök att hitta rätt nummer till förskolan, men lyckades inte. Telefonen tillhörde fritids, så jag lade den på laddning, öppnade ytterdörren och gick ut i snön.

Ute såg jag att förskolan var helt nedsläckt. Jag måste ha missat samtalet från dom. Jag tryckte igång larmet och gick iväg, kisande mot snön, mot min bil.

När jag hade kommit en bit tittade jag upp, och såg en liten gestalt stå en bit från min bil. Jag blev först förvånad, för vem skulle vilja stå ute så här dags och i det här vädret. Men det bodde folk nära skolan. Någon kanske bara tog en sen promenad.

Jag slog ned blicken igen och fortsatte mot bilen. Väl framme skrapade jag bort den värsta snön från dörrkarmen, satte mig i förarsätet och startade bilen för att få lite värme. Vindrutan var täckt av snö och när bilen startade drog vindrutetorkarna igång på max.

Jag ryckte till där jag satt.

Gestalten som förut hade stått en bit bort var nu mycket närmare bilen. Jag kunde urskilja att det var en kvinna, och att hon hade långt hår och ett avlångt ansikte. Hon såg ut att ha munnen halvöppen, och jag kunde inte se hennes ögon men hon stod orörlig och vänd rakt mot mig.

Jag hade tänkt sopa av bilen men jag vågade inte gå ut igen. Jag lade i backen och började köra bakåt, ut från parkeringen. Samtidigt vågade jag inte släppa henne med blicken, och hon tycktes fortsätta stirra på mig. Hjärtat slog hårt i mitt bröst och mitt grepp om ratten blev krampaktigt. Jag bad en bön om att inte bilen skulle krångla eller fastna i snön.

Då började kvinnan där ute sakta röra sig mot min bil. Jag svängde snabbt och vårdslöst ut på gatan och gasade därifrån. Jag tittade i backspegeln när jag kommit upp i femtio kilometer i timmen, och såg att hon kommit ut på vägen bakom mig. Men då kunde jag svänga ut på landsvägen och accelerera. Då började jag gråta. Jag insåg att jag hade varit rädd. Livrädd.

Tidigt morgonen därpå åkte jag till jobbet som elevassistent som vanligt. Jag var nervös när jag körde in på parkeringsplatsen, men såg inget spår av kvinnan från igår. Både förskolan och fritids var upptända och verksamheten var i full gång.

Jag hade egentligen inte tänkt berätta för någon på jobbet om vad som hade hänt kvällen dessförinnan. Jag ville inte att någon skulle tolka det som att jag hade hittat på någon historia för att slippa stänga fritids.

En stund in på förmiddagen samlades några av lärarna på skolan för att dricka kaffe. In i fikarummet kom då en kvinna som jag aldrig sett tidigare. Hon såg stressad ut.

”Vem av er stängde igår?”, frågade hon.

Jag svalde och blev rädd att jag hade gjort något fel. En av lärarna tittade på mig med en lugnande blick, som för att säga att det inte kunde vara så farligt.

”Jag stängde”, svarade jag.

Kvinnan berättade då att hon arbetade på förskolan. Hon hade haft ansvar för stängningen där, och sista barnet hade gått därifrån klockan sex. Hon hade då försökt ringa mig på fritidset. Någon hade tagit emot samtalet men inte svarat, utan bara andats i luren. Till slut hade hon lagt på.

Kvinnan hade då, som jag, trott hon hade fått fel nummer och börjat släcka ner på förskolan för att till slut röra sig hemåt. Men när hon vid ett tillfälle tittat ut över lekplatsen hade hon fått syn på en kvinna. Det var någon med långt hår och smalt ansikte. Hennes uppspärrade ögon hade lyst i den mörka decemberkvällen. Hon hade gått långsamt fram till glasdörren som gick in till skolköket, tagit tag i handtaget och börjat rycka i den. Hela tiden hade hon stirrat in genom glasrutan.

Då, berättade kvinnan som stod framför mig, hade hon tagit sin väska och sprungit ut till bilen.

Jag skakade som ett asplöv. Det var en förfärlig insikt, men kvinnan där ute på parkeringen hade alltså rört sig runt skolan i minst en halvtimme och bara väntat på någon. På mig. Det kändes som jag skulle kräkas.

Jag berättade om vad som hade hänt mig under kvällen. Jag såg på mina kollegor att de blev oroliga på riktigt. Just då hördes det från hallen hur eleverna började strömma in i skolan, och alla tvingades släppa frågan för tillfället för att ta itu med jobbet. Men jag blev tillsagd att åka hem och vila någon dag och smälta vad som hade hänt. Jag gjorde så, och kom tillbaka till jobbet dagen därpå.

Kollegan från förskolan hade också åkt hem. Hon hade blivit sjukskriven på obestämd tid, fick vi höra veckan efter. Så länge jag arbetade kvar kom hon inte tillbaka. Vi blev tillsagda av rektorn att inte dela denna historia med någon. Vi skulle inte jaga upp framtida ny personal med spökhistorier. Men hela den vintern tidigarelades stängningarna, och vi var alltid två personer när vi stängde.

Jag är själv lärare i samma kommun idag. Jag är tacksam att jag slipper stänga fritids.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var lyssnarhistorien “Stängningen”, inskickad till podden av Jennifer och uppläst av Rakel Josephson.

Det är en särskild sorts historia, det där. Mötet med någon som beter sig bara nästan som en vanlig människa återkommer hela tiden i den svenska folksagemyllan. För när det bara är något litet konstigt som märks innebär det att något större och ännu skevare kan gömma sig någonstans i bakgrunden. Ser vi någon som står och väntar på oss ute i snön med okänt ärende drar vår morbida fantasi helt enkelt omedelbart den värsta möjliga slutsatsen. För sådan är den.

Just den här historien, som skickades in till podden ganska nyligen, påminde mig om ett annat lyssnarmejl. Det kom från en annan lyssnare som faktiskt också hette Jennifer, men denna Jennifer hade ett helt annat ärende. Hon ville berätta om vad hon hade hittat på internet en sen natt.

“Igår satt jag och googlade runt på 1600-talets ‘spermister’”, skrev hon. Spermisterna var en grupp tänkare som kring sekelskiftet 1700 var övertygade om att varje spermie innehöll ett fullt färdigformat embryo. De lyckades aldrig riktigt bevisa sin tes, kanske eftersom den helt enkelt inte stämmer, men de fick också problem med kyrkan. Om varje spermie var en i stort sett fullbordad människa innebar det ju att miljontals människoliv utraderas varje gång ett samlag genomfördes, och sådant slöseri med människoliv ville inte Gud veta av. Spermisterna försökte lösa det här med olika tankeexperiment men idéströmningen dog snart ut.

Jennifer skrev att spermisterna hur som helst hade “idéer om homunculus, det vill säga små människor.” Tanken var att eftersom spermierna innehöll färdiga människor skulle spermisterna själva kunna föda fram små människor ur dem. Jennifer beskriver hur hon sedan googlade vidare utifrån homunculus.

“Detta förde mig sedan in på alkemisten Paracelsus tidigare rapporter om en homunculus som någon form av golemliknande figur, vilken han själv påstod sig ha tillverkat. Detta ledde mig i sin tur till en youtubekanal där en rysk man postat ett antal videos från 2016 där han försöker skapa en Homunculus efter Paracelsus instruktioner.”

Hängde ni med? Det Jennifer lärt sig var alltså att alkemisten Paracelsus, som levde på 1500-talet, sade sig ha lyckats skapa en homunculus. Han skulle ha placerat spermier i någon sorts gurkfrukt, och efter fyrtio dagar lyckats ta fram någon sorts foster, som efter att ha hållits i värme i fyrtio veckor utvecklades till en livskraftig liten människa. Denna lilla varelse skulle ha varit bara drygt tre decimeter lång, och kunnat lyda enkla befallningar.

Och nu, sade Jennifer, hade hon hittat en rysk kille som på Youtube sade sig ha gjort detsamma. “Efter att till slut ha sett videon var jag lika delar äcklad, skeptisk och intresserad”, skrev Jennifer. “Idag återberättade jag allt jag funnit för en väninna. Hon ville inte se videon men sa att det lät som något som borde vara med i Creepypodden och att jag borde skriva ett mejl om det. Sagt och gjort”, avslutade Jennifer sitt mejl.

Jag tittade omedelbart på filmen hon tipsade om.

Det vi ser i klippet är en bordsskiva med lite saker på, samt en mans händer. Han presenterar sig som Korney och säger att det är dags för ett experiment – att skapa en homunculus. Det är femte gången han försöker, säger han. Ett av de tidigare försöken hade varit delvis framgångsrikt men homunculen hade dött snabbt. Nu skulle han försöka igen.

Han har ett ägg i en plastburk, som han desinficerar. Sedan tar han fram en kanyl, som han säger innehåller sperma. Han injicerar den i ägget, tejpar igen hålet och lägger det i en mössa så det ska hållas mörkt och varmt. Där, säger han, ska det ligga i fyrtio dagar.

Ett klipp senare är vi tillbaka, och Korney säger att fyrtio dagar har gått. Han säger att han är optimistisk – hans experiment verkar ha gått bra den här gången. Han öppnar varsamt ägget, och ur skalet och ned i plastburken faller… Någonting.

Låt mig vara tydlig och klar här. Jag tror inte på den här killen. Det han säger sig göra ska vetenskapligt inte funka. Jag tror inte att hans filmklipp är på riktigt. Jag tror det är en någorlunda snyggt utförd bluff.

Men. Det förhindrar inte att det är med viss fasa man ser den lilla figur han plockar upp ur plastburken på Youtubefilmen. Det ser ut som ett flugfiskebete, en kanske tre-fyra centimeter lång gulsvart korv som då och då ålar och ormar sig. Korney tittar fascinerat på. Tills…

Den lilla gulsvarta figuren har sträckt sig upp mot ryssen, som plötsligt skriker en svordom. Korney skriker en svordom, släpper figuren på bordet och drämmer en stor tjock bok över den. Om den hade levt var den nu garanterad stendöd.

“Jag blev chockad. Han sprejade något på mig”, säger Korney. Kanske syra, funderar han för sig själv. Sedan säger han att man ska lämna en tumme upp på klippet och trycka subscribe och sedan är det slut.

Ja, hörrni, jag vet inte. Det kan ju inte vara på riktigt. Men det är bra jäkla obehagligt ändå. Men så är det ju med mycket här i världen. Framför allt med sådant som bara nästan verkar mänskligt. Som skiljer sig på något avgörande sätt från vad vi förväntar oss.

Vi ska avsluta veckans avsnitt med en historia publicerad på Reddit. Den har på sistone fått stor cirkulation på en del andra forum, för att den beskriver något som jag tror ingen vill vara med om. När ens älskade blir oigenkännlig.

Ludvig Josephson läser “Min fru började tjuvkika på mig”, skriven av Redditanvändaren Maliagirl1314.

Jag och min fru Linnea har varit tillsammans i sex år, och gifta i snart ett år. Vi har haft en relation präglad av lugn och stabilitet, precis som vi båda vill ha det, och aldrig har jag märkt något udda drag hos henne. Hon är snäll, smart och eftertänksam. En anledning att jag alltid attraherats av henne är att hon är så trygg och odramatisk. Det är liksom inget trams med henne.

Inte heller är hon eller någon i hennes familj plågad av någon psykisk ohälsa, såvitt jag vet. Jag vet att vissa väldigt framgångsrikt kan gömma sådant, men jag tror att jag borde ha märkt det någon gång i en relation som pågått i sex år. Det hon har gjort på sistone är, och jag kan inte nog understryka det, så oerhört otypiskt för henne. Utöver att det är oerhört obehagligt.

Det började en vardag för två månader sedan. Jag stod i köket en tidig morgon och gjorde i ordning kaffe. Jag var lite sen till jobbet, och visste att jag inte skulle hinna göra frukost, så det fick bli ett stopp på något fik på vägen dit. Jag hällde kaffet i min takeawaymugg och tog en sipp medan jag vände mig ut mot hallen, när jag plötsligt fick syn på Linnea.

Hon stod gömd bakom ett hörn. Allt som stack fram var hennes ögon och en slinga av det långa, mörka håret, som hängde längs väggen. Jag ryckte till så att kaffet skvimpade upp över munnen, och jag brände mig.

“Jösses, Linnea”, sade jag och strök bort några droppar kaffe från skjortan. “Du skrämde vettet ur mig.”

Redan det var olikt henne. Hon brukar inte gilla skämt som går ut på att skrämmas. Hon gillar inte ens skräckfilmer. När vi precis hade träffats gick hon en gång med på att se The Shining, för att det var min favoritfilm. Hon var så rädd att hon bara tog sig igenom knappt första hälften av filmen, sedan fick vi stänga av. Det är inte hennes grej med skräck, helt enkelt, och har aldrig varit det. Så jag förstod inte riktigt vad som hade farit i henne.

Efter att jag tilltalat henne försvann hon snabbt iväg bakom hörnet, som ett litet barn som blivit påkommet med att busa. Jag hörde hennes snabba steg över vardagsrumsgolvet, och när jag klev fram var hon borta.

Det var nästan gulligt, även om det inte alls var likt henne. Jag ropade att hon var en knäppgök och att jag älskade henne, och när jag öppnade ytterdörren och klev ut hörde jag bakom mig att hon skrattade förtjust.

Det var ingen stor grej. Vid lunch hade jag glömt det hela. När jag kom hem var hon sig själv igen, precis som vanligt. Jag nämnde inte morgonens bus, och inte hon heller. Livet gick vidare.

Tre dagar senare hände nästa sak. Klockan var två på natten och jag hade gått upp för att dricka något. Jag stod vid köksön med en flaska kallt vatten från kylskåpet i handen, när jag plötsligt kände mig iakttagen.

Av någon anledning tittade jag ner, och fick se min fru, med ett brett leende på läpparna. Hon tittade fram bakom köksön. Nej, hon stirrade fram, utan att blinka. Och hon log som en seriefigur.

Jag skrek till. Så skrämd blev jag. Det var delvis överraskning, men jag blev faktiskt också på riktigt rädd. Det var så oförberett.

Linnea ryckte till och försvann ned bakom köksön, och jag hörde hur hennes händer och fötter smattrade mot golvet då hon flydde iväg på alla fyra. Jag sprang inte efter, utan stod kvar, helt tyst. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. På riktigt: vad hade farit i henne?

Efter en god stund, längre än jag kanske vill erkänna, gick jag uppför trappan till övervåningen och in till sovrummet. När jag tittade in såg jag Linnea liggande på sidan med ryggen mot mig. Hon andades lugnt och jämnt: sov, eller åtminstone så låtsades hon sova. Jag stod där en stund och betraktade henne. Någonstans var jag förberedd på att hon skulle hoppa upp och stirra på mig så fort jag lade mig, men det gjorde hon inte. Hon rörde sig inte ens, utan fortsatte bara dra sina djupa, sovande andetag. Jag tvingades fråga mig om jag hade drömt det hela.

Morgonen därpå satt jag med min kaffekopp och väntade jag på att hon skulle vakna. Jag gav henne en kopp, pussade henne på kinden, och tittade på henne.

“Vad höll du på med i natt?”, frågade jag, så lättsamt jag kunde.

Hon rynkade pannan och skakade på huvudet, som om hon inte visste vad jag syftade på.

“Du tittade på mig. Därifrån”, sade jag, och pekade bakom köksön.

Hon följde min blick och när hon tittade tillbaka brast hon ut i ett stort skratt. Hon skrattade så att jag inte kunde låta bli att själv falla in.

“Du skrämmer vettet ur mig ibland, vet du det?”, sade jag. Hon fnissade och ställde ifrån sig koppen, och sedan kramade hon om mig bakifrån.

“Du skrämmer mig hela tiden. Så vi är väl bara kvitt, helt enkelt”, sade hon med ett flin.

Vi sade hejdå och åkte åt varsitt håll för att jobba. I bilen funderade jag på hur skrämd jag hade blivit, när hon satt bakom köksön. Hur obehagligt insektslikt hennes händer och fötter hade låtit när hon kröp iväg. Jag övertygade mig själv om att det bara var ett för långt gånget skämt. Kanske ett försök att matcha min kärlek för skräckunderhållning.

Jag var inte riktigt rädd för henne än. Men jag hade fyllts av en känsla att något var fel.

Oftare och oftare såg jag henne titta fram någonstans ifrån. Kika på mig, halvt gömd bakom någonting, soffan eller gardinerna i vardagsrummet. En gång lyckades hon till och med klämma ned sig i sin mormors gamla träkista vid vår sängs fotända. Kanske hade jag inte ens märkt henne den gången, om inte kistans gångjärn gnisslat och avslöjat henne.

Hon höll kistan öppen på glänt och tittade ut. Allt jag såg var ena hälften av hennes ansikte. Hon log som ett exalterat barn. Det gick mig på nerverna. Jag visste inte hur jag skulle reagera, så allt jag gjorde var att stirra på henne. Till slut lyckades jag förmå mig fråga vad i helvete hon höll på med. Hon svarade inte, men stängde långsamt kistan om sig och blev kvar där inne, ihopkrupen. Jag reste mig och lämnade sovrummet, illa berörd.

Jag förstod inte vad hon höll på med men hon själv tyckte uppenbarligen det var jätteroligt. Allt jag önskade mig var att hon snart skulle tröttna.

Därpå följde två veckor av att hon inte gjorde om det. Jag började hoppas att hon var färdig, och kände mig lättad. En kväll satt vi framför teven och tittade på något på Netflix, och som följd av en impuls sade jag skämtsamt att jag inte sett henne smygtitta på mig på sistone, och att hon måste ha tröttnat. Hon gjorde ett litet leende, tittade på mig och sade:

“Eller så har jag bara blivit bättre på att göra det i smyg.”

Jag svarade inte. Jag var osäker på om hon skojade eller inte.

Dagarna som följde kunde jag inte släppa tanken på att hon hade menat det. Gjorde hon det fortfarande, bara mer diskret, så att jag inte längre märkte det? Och i så fall: varför? Jag började känna mig paranoid. Hemma kunde jag inte låta bli att hela tiden se mig bakom ryggen, titta in bakom hörnen eller bakom halvöppna dörrar. Så länge hon inte befann sig klart och tydligt framför mig kände jag mig nervös. Men jag kände mig också dum, och lite galen.

Men efter ytterligare några veckor utan att något hände började jag slappna av. Jag slutade titta bakom möblemanget hela tiden, och blev allt mer bekväm med att bara skriva av det som en märklig period.

Sedan gick det mycket fort. Det var bara tre dagar sedan. Allt blev mycket värre då.

Linnea hade stuckit iväg till några kompisar, och jag låg i soffan och spelade tevespel.

Vid niotiden på kvällen hoppade jag in i duschen. Medan jag sköljde schampot ur håret fick jag plötsligt den välbekanta känslan av att vara iakttagen. Försiktigt, för att inte få schampo i ögonen, lyfte jag ögonlocken och fick nästan en hjärtattack.

Linnea tittade fram från bakom duschdraperiet. Hon stod kvar utanför duschen men hade lyckats sticka in i huvudet helt innanför draperiet och hade sitt ansikte bara någon decimeter från mitt. Hennes långa hår hängde ned och där det blivit blött fäste det sig vid draperiet. Hon hade munnen vidöppen, så pass att hennes underkäke liksom hängde löst, men i ett omisskännligt leende. Hennes ögon var rödsprängda som om hon inte blinkat på länge.

Jag skrek till och hoppade bakåt mot väggen. Hon rörde inte en min. Hennes smink rann ner för kinderna i två svarta rännor. Hon såg fnissig och helt vansinnig ut. Jag var livrädd.

Vi stod så där i några ögonblick, utan att någon av oss sade ett ord. Det kändes som att en evighet gick, men sedan drog hon långsamt ut huvudet ur duschen, och jag såg genom draperiet hur henne silhuett försvann iväg mot badrumsdörren.

En sekund senare slog den igen, hårt så att spegeln skakade. Jag skrek till ännu en gång och hoppade ut ur duschen för att så snabbt jag hann låsa dörren. Sedan blev jag kvar där inne. Över en timme. Kanske överreagerade jag, men det där skämtet hade gått för långt. Jag stod inte ut längre. Hon hade gått över en gräns. Om och om igen sade jag det för mig själv medan jag gick runt där inne, med avbrott då och då för att lyssna vid badrumsdörren efter ljud utifrån.

Till slut hörde jag något. Jag tryckte örat mot dörren och ansträngde mig för att lyssna. Ingenting hördes men jag föreställde mig hur Linnea stod där utanför och i tystnad fnissade.

Vreden blossade upp inom mig. Jag blev förbannad och besviken på hur hon hade fått mig att känna mig otrygg i mitt eget hem. Ska jag behöva gömma mig en timme i mitt badrum – och för vad? Ett skämt?

“Vad fan håller du på med, Linnea”, skrek jag. “Det här är inte kul, du får lägga av.”

Jag väntade på att höra henne säga någonting, be om ursäkt eller bli arg, men allt jag hörde var tystnad, och sedan ett litet stön, så tyst att jag inte vet om jag inbillat mig det. Sedan tyst igen.

“Linnea?”, ropade jag, utan att kunna dölja att jag darrade på rösten. Inget svar. Allt jag hörde var nu min egen tunga andning.

“För helvete, lägg av nu”, skrek jag, och slog näven i badrumsdörren.

Jag ville ha en reaktion. Hon kunde inte bara stå där tyst. Hon kunde väl åtminstone bli ledsen eller skälla ut mig – jag hade aldrig skrikit på henne förut.

Men ingenting. Då och då en vattendroppe som föll i golvet i duschen, men det var allt.

Jag vågade fortfarande inte öppna dörren, trots att jag visste att allt som fanns där ute var min egen fru. Jag blev kvar i en halvtimme eller så, vilket känns outhärdligt länge när man är rädd. Till slut insåg jag att jag inte gärna kunde tillbringa natten där inne, så jag gick ner på alla fyra och tittade in i glipan under dörren. Lyckligtvis såg jag ingen Linnea där. Jag hade varit rädd att se hennes galna ansikte, men såg bara den tomma hallen bort till vardagsrummet. Jag kom upp på fötter igen, osäker på hur jag skulle göra. Ett par minuter till väntade jag under fullständig tystnad, för att se om jag kunde höra henne, men ingenting hände.

Långsamt förde jag handen till dörrhandtaget. Jag skakade medan jag försiktigt låste upp, och fattade tag om handtaget. Jag skulle precis rycka upp dörren när jag hörde ett ljud som jag fortfarande kan föreställa mig, och som fortfarande gör mig illamående när jag tänker på det.

Ett stön, högre den här gången, och nu fullt möjligt att spåra till en källa. Jag vände mig mot det stora badrumsskåpet, där vi har våra handdukar och lakan, och såg som i slow motion att den stod på glänt. Sedan fick jag ögonkontakt med min fru, som tittade ut därifrån.

Hennes ögon var fortfarande uppspärrade, och hennes underkäke hängde slapp i det mest groteska leende jag någonsin sett. Hon hade händerna tryckta mot bröstkorgen, som i en gest av innerlig glädje, och hon darrade smått. Hon stönade igen: ett litet, hest ljud som kom från någonstans långt inom henne. Jag skrek inte ens. Jag var för rädd.

Jag fick upp badrumsdörren och flydde ned för trappan så fort jag kunde. Jag snappade åt mig mina bilnycklar från köksön, tog nycklarna och min telefon från bordet i vardagsrummet, och kastade mig ut till bilen. Jag tog mig inte ens tid att stänga ytterdörren efter mig. Bakom mig, inne i huset, hörde jag ett gällt skratt, men det verkade inte komma närmare. Sedan slog jag igen bildörren och körde med en rivstart ut från uppfarten och stack iväg med olagligt hög hastighet. Jag satt där i bilen och darrade – jag hade inte hunnit iklä mig något mer än kalsonger – men jag visste inte om det berodde på att jag frös eller på adrenalinet.

Jag körde rätt hem till min brorsa Kristoffer. Det tog fyrtio minuter och under resan ignorerade systematiskt alla de meddelanden och telefonsamtal som fick min telefon att vibrera på passagerarsätet. Jag kollade den inte ens förrän jag parkerat utanför brorsans hus. Linnea hade ringt fyra gånger och skickat ett gäng sms. Var hade jag tagit vägen, frågade hon, och varför hade jag bara “stuckit så där?”

Jag slängde i frustration ner telefonen i sätet. Hur kunde hon bete sig så här? Sedan suckade jag och gick och ringde på hos min bror. Han och hans fru var, milt uttryckt, förvånade att se mig utanför dörren i bara kalsongerna. Jag sade att jag och Linnea hade bråkat, utan att gå in på några detaljer. Jag ville inte behöva beskriva att allt det här berodde på att något sorts försök till skämt hade gått överstyr och fått mig att fly min partner sedan sex års tid. Kristoffer sade att jag naturligtvis var välkommen att stanna där så länge jag ville och lånade mig lite kläder.

Jag fick sova på soffan. Den kvällen låg jag länge och vred och vände på mig, utan att somna. Varje gång jag blundade såg jag framför mig Linneas förvridna ansikte inuti badrumsskåpet. Jag kunde knappt ens tänka på att hon alltså hade varit där inne i badrummet tillsammans med mig hela tiden, medan jag vankat runt och lyssnat efter henne vid dörren ut till hallen. Hon hade slagit igen den för att lura mig att hon hade gått ut, och istället slunkit in där och smygit på mig. I en och en halv timme.

Bara tanken på att återvände mig hem gav mig hjärtklappning. Jag kunde inte sova. Till slut fick jag en sömntablett av Kristoffer. Den natten plågades jag av förfärliga drömmar om Linnea.

När solen precis hade gått upp vaknade jag. Jag hade ont i kroppen efter att ha sovit på den smala soffan, och kände mig utmattad. Någon gång under dagen skulle jag behöva ringa Linnea, men jag visste inte vad jag skulle säga. Om hon inte kunde lova mig att hon skulle sluta med sitt obehagliga beteende ville jag inte åka hem igen.

Jag ville bara ha min vanliga älskade fru tillbaka. Aldrig har hennes lugna, allvarsamma gamla jag verkat så lockande som nu.

Kanske skulle jag ringa henne och säga det, tänkte jag. Det hade hon nog förstått. Jag låg och funderade i soffan när en alldeles för bekant känsla kom över mig. Jag var betraktad. Jag stelnade med blicken fäst i taket medan pulsen rusade iväg. Jag ville inte vände blicken, men ju längre tiden gick, desto värre blev det.

Till slut var det nästan av sig själv som min blick gled ner från taket. Jag tittade mot fönstret bredvid soffan. Hennes ansikte var tryckt mot det. Hon stirrade ner på mig med samma leende som förut. En sträng av saliv rann ner längs fönsterglaset från hennes mun. Ingenting tydde på att hon precis hade kommit. Hon kanske hade stått där hela natten.

Jag blev bara arg. Jag flög upp och slog handflatan mot fönsterglaset.

“Linnea, har du blivit helt galen? Vad fan gör du? Åk hem! Stick!”, skrek jag.

Hon rörde sig inte. Inte en muskel i hennes ansikte förändrades. Om något var det kanske bara något i ögonen: en glimt som om hon blev än mer exalterad, ju argare jag blev.

Jag hörde Kristoffer och hans fru röra sig på övervåningen. Linnea gjorde en snabb, minimal huvudrörelse, som om hon också hörde det, och så började hon långsamt slå ihop käkarna.

Kristoffer ropade på mig med oro i rösten. Jag vände mig om, och såg hur han och Rebecka skyndade sig ner för trappan. När jag tittade tillbaka på fönstret var Linnea borta. Det enda tecknet på att hon varit där var salivet hon lämnat på fönsterglaset.

Jag sade att Linnea hade stått där utanför utan att gå in på detaljerna, men insåg att Kristoffer och Rebecka ändå hade svårt att tro mig. Egentligen förstod jag dem. Vi gick ut och tittade efter spår i jorden kring huset men hittade ingenting. De föreslog att jag kanske hade haft en mardröm som verkat extra verklig på grund av sömntabletten, och jag argumenterade inte emot. Jag var för trött för att försöka, och jag visste att det skulle låta för knäppt om jag berättade allt.

Jag sjukanmälde mig från jobbet och stängde av min telefon. Om Linnea skulle fortsätta försöka kontakta mig fick det bara vara: jag kunde inte möta henne just nu. Morgonens syn hade varit droppen. Jag var övertygad om att det var något som var allvarligt fel. Att hon inte mådde bra. Oavsett vad hon skulle säga i ett telefonsamtal litade jag inte längre på henne, och det gjorde mig så bedrövad. Jag grät hela morgonen. På eftermiddagen hade tårarna torkat, och jag insåg att jag måste konfrontera henne. Det förtjänade vår sex år långa relation. Jag satte på telefonen, och i rask takt ramlade sex sms in, alla från min till synes oroliga fru.

“Kan vi inte prata?”

“Jag älskar dig.”

“Snälla ring mig.”

“Jag är så orolig.”

“Kan du svara?”

“Kom bara hem.”

Så fortsatte det. På smsen verkade hon reagera på att jag försvunnit som en helt vanlig människa hade. Men ingenstans nämnde hon vad hon höll på med, och vad hon så länge hade hållit på med. Som om allt detta inte hade börjat med den skräcklek hon fastnat i.

Och det var något okaraktäristisk med hennes meddelanden. Vanligen kunde hon inte be mig köpa bröd utan att skriva en mindre novell. Den här typen av korta meddelanden skickade hon aldrig, och borde verkligen inte heller göra det i det här läget.

Kanske verkar jag barnslig. Men bilden av hur Linneas ansikte, och hur hon hade försvunnit krypande på alla fyra den där natten, var fastetsad i mitt minne. Jag fasade uppriktigt för min trygghet.

Det slutade med att jag blev kvar hos Kristoffer och Rebecka en natt till. När jag vaknade igår morse hade jag sovit till lunch. Lyckligtvis såg jag inget spår efter Linnea utanför fönstret då.

“Jag vill inte hålla på och snoka, men tror du det här är något som går att rädda?”, sade Rebecka när vi åt lunch. Hon hade gjort oss varsin stor macka, och jag förstod att hon försökte göra sitt bästa för att hjälpa till.

“Jag vet inte”, svarade jag. “Hon är liksom som en helt annan människa.”

Jag formulerade mig avsiktligt mycket vagt och försiktigt. Ännu kunde jag inte avgöra om jag skulle kunna berätta hela historien, utan att de skulle tro att jag själv hade blivit knäpp.

“Folk förändras vet du. Men hon är ju samma kvinna som du gift dig med. Kanske går det att sätta sig och prata? Vad det är än som händer så är jag säker på att det går att hitta fram till varandra i det”, sade Rebecka.

“Jag tror tyvärr inte det. Det har liksom gått så långt. Jag vet inte vad att prata skulle kunna leda till. Jag litar inte längre på henne”, sade jag.

Det gjorde ont i magen när jag sade det. Jag saknade min älskade fru. Men jag visste inte hur jag skulle kunna leva med någon som höll på så här. Det skulle innebära ett konstant spänningsmoment som jag inte tror jag skulle kunna stå ut med.

“Linnea älskar ju dig. Hon är väl helt förstörd nu”, sade Rebecka.

“Jag vet inte riktigt vad hon tänker just nu”, svarade jag.

“Jodå, det märkte jag på henne. Jag har aldrig sett henne så upprörd. Väldigt olik den Linnea jag känner”, sade Rebecka och skakade på huvudet.

Det tog en minut för det att sjunka in. När jag till fullo förstod vad hon hade sagt kände jag det vända sig i magen.

“Vad menar du? Har du träffat henne? Har Linnea varit här?”, frågade jag och kände hur torr jag plötsligt blivit i munnen.

Rebecka nickade som om det var en självklarhet.

“Hon kom förbi imorse, efter att Kristoffer stuckit till jobbet”, sade hon och reste sig med våra tomma tallrikar. “Jag såg faktiskt inte hennes bil, nu när jag tänker på saken. Hon kanske tog en taxi?”

“Rebecka. Vad sade hon? Kom hon in i huset?”, frågade jag. Svetten började tränga sig ut ur pannan och jag tittade mig omkring, som om ett rovdjur var någonstans i huset och lurpassade på oss.

“Nej. Hon frågade om du vaknat än och jag sade att det hade du inte. Jag frågade om hon ville att jag skulle väcka dig, men då sade hon nej. Låt honom sova, sade hon”, sade Rebecka medan hon diskade.

“Var det allt? Hände ingenting mer?”

“Nej. Men hon såg förfärlig ut. Som om hon inte hade sovit på flera dagar. Du borde ringa henne, tycker jag.”

Jag reste mig och tackade för lunchen.

Det kändes lite bättre när jag fått veta att Linnea aldrig hade fått komma in i huset. Men om jag skulle kunna känna mig lugn behövde jag se till att alla dörrar var stängda och låsta.

Sedan blev jag sittande en stund och försökte tänka på vad jag skulle göra härnäst. Jag ville inte åka hem, men jag kände att jag hade ett ansvar för att se till Linnea. Om det Rebecka sade stämde kanske allt det här berodde på att hon hade fått någon sorts sammanbrott eller psykos, som hon gled in och ut ur. Jag hade ändå svurit att älska henne i nöd och lust. Det här var helt uppenbart i nöd.

Men jag visste inte riktigt hur jag skulle gå till väga. Skulle jag ringa polisen, och i så fall, vad skulle jag säga? Att min fru hade tjuvkikat på mig och betett sig läbbigt? Hur märkligt det här än hade varit så hade hon väl inte gjort något olagligt. Inte än, åtminstone. Polisen hade nog inte kunnat göra något. Och Linnea verkade förmögen att åtminstone spela normal. Hon hade ju helt uppenbart åtminstone kunnat få Rebecka att tro att hon bara var en förkrossad hustru.

Men jag ville inte åka hem ensam. Om hon var sjuk, och utifrån hur hon betett sig, kunde hon vara farlig för sig själv eller andra? Och om hon inte var sjuk… Vad var hon då? Det hade funnits något skräckinjagande i hennes blick. Jag kände mig villrådig och väldigt, väldigt ensam.

Det slutade med att jag gjorde något jag kanske borde ha gjort för länge sedan.

Jag ringde till min svärmor.

Det fanns dock en anledning att jag hade skjutit det framför mig. Jag och Linneas mamma, Marianne, hade aldrig kommit så väl överens. Vi hade aldrig bråkat eller så, men hon var en så kall och distanserad person att jag aldrig lyckats förstå mig på henne. Jag tror aldrig jag har sett henne le, åtminstone inte hjärtligt. När Marianne ler är det liksom överseende, med tunna utsträckta läppar, som om man gjort något korkat som hon tålmodigt förlåter en för. Hon har alltid slagit mig som en människa permanent i försvarsställning.

De enda två tillfällena jag träffat henne var korta och snabba. Jag fick intrycket att hon inte tyckte jag dög för hennes dotter. Linnea hade båda gångerna ursäktat sig och sagt att vi var tvungna att gå efter bara en kort stunds umgänge, och i efterhand hade hon sagt att det berott på att hon inte ville se mig bli så illa behandlad, vilket jag varit tacksam för. Sedan hade vi flyttat iväg från staden där Linnea vuxit upp och där hennes mamma bodde kvar, och problemet hade löst sig själv. Men nu behövde jag hennes hjälp.

Hon kände Linnea bättre än jag själv, och kunde kanske berätta något som jag inte visste om henne. Så jag bet ihop och gjorde vad jag måste.

“Ja?”

När hon svarade lät hon redan irriterad.

“Hej Marianne, det är Benjamin. Har du en minut över?”

Jag hörde henne sucka kort.

“Jag är mitt uppe i något men om du måste så antar jag det. Vad gäller saken?”

“Det är Linnea. Hon har betett sig… Märkligt på sistone. Jag undrade bara om du hade någon aning om vad som kanske kunde…”

Hon avbröt mig.

“Jag har lite svårt att följa med i ditt svammel nu, Benjamin. Vad är det du vill att jag ska göra?”

Jag såg framför mig hur hon stod i sina prydliga kläder och otåligt trummade med fingrarna på bordet.

“Jag ville veta om du någonsin märkt av något konstigt beteende hos Linnea? Eller om du känner till att hon skulle lida av någon sorts psykisk ohälsa?”

Det blev tyst. Tystnaden drogs ut obekvämt länge. Jag visste inte om Marianne tänkte, eller om det var något annat. Till slut återkom hon.

“Om det här är ett av dina skämt, Benjamin, så tycker jag inte det är så värst roligt. Nu måste jag återgå till mitt, om du ursäktar.”

Snabbt avbröt jag henne.

“Marianne, jag skämtar inte. Jag är ärligt orolig för hur Linnea mår. Hon har betett sig hemskt konstigt på sistone. Jag vet inte vad jag ska göra och hoppades du som hennes mor kunde hjälpa mig.”

Hon måste ha hört på min röst hur desperat jag var. Det hörde jag åtminstone själv.

“Är du så orolig så rekommenderar jag att du vänder dig till vården. Jag vet knappast vad jag skulle kunna hjälpa till med”, sade hon skarpt.

Hon var sekunder från att lägga på, insåg jag. Av någon anledning fick jag känslan av att aldrig vilja släppa henne. Det kändes som att hon var så här kort för att det var något särskilt hon försökte undvika att berätta för mig.

“Snälla Marianne. Om inte för min skull, så för Linneas.”

Jag hörde henne dra ett skakigt andetag, som om hon försökte upprätthålla en fallfärdig fasad.

“Marianne? Vad är det”, började jag.

“Jag vet inte vad jag ska säga dig, Benjamin. Mitt enda råd är att försöka hitta professionell hjälp. Ring inte upp mig igen. Hejdå.”

Hon lade på. Jag försökte ringa henne igen, men då klickade hon bort mitt samtal.

Vad skulle det här betyda? Jag försökte förstå det, men misslyckades. Även om hon inte tyckte om mig borde hon väl ha ett intresse av att hjälpa sin dotter? Jag försökte gå igenom diskussionen i huvudet igen, steg för steg, för att se om det var något jag missat.

Till slut, när jag nästan hade gett upp, tänkte jag ännu en gång på hennes sista ord i samtalet. “Försök hitta professionell hjälp.” Kanske greppade jag efter halmstrån här, men jag tyckte hennes röst hade låtit annorlunda då. Hon hade understrukit professionell, och sagt det nästan bedjande. Som om det var något väldigt viktigt.

Vad kunde hon ha menat? Jag hade utgått från att hon menat vården, men kanske syftade hon på något annat? Något hon inte kunde säga rakt ut. Eller så var det min desperation som fick mig att övertolka det.

Jag väntade tills Kristoffer kom hem, och efter att ha suttit mig ner med honom och Rebecka och till slut berättat sanningen sade jag att jag trodde Linnea behövde tas om hand. Jag hade inte berättat alla detaljer, men jag hade beskrivit hur hon hade gömt sig i badrummet och vad som egentligen hade hänt när hon hade stått utanför fönstret vid soffan.

De var chockade av vad jag sagt, men verkade tack och lov tro mig. Dessutom drog de samma slutsats som jag: Linnea mådde dåligt och behövde hjälp. Däremot verkade de inte tycka situationen var lika farlig som jag hade börjat känna att den var. Konstig, men inte farlig. De sade hela tiden att hon kanske trots allt bara skämtade. “Något hon tänkt ladda upp på Youtube?”, sade Rebecka, fast jag hörde att hon inte var helt övertygad ens själv.

Kristoffer tyckte inte det var läge att blanda in polisen. Han erbjöd sig att följa med mig hem till en början, vilket jag tacksamt accepterade. Om vi lugnt och försiktigt övertalade Linnea att följa med oss till psykakuten kunde det antagligen funka, föreslog han. Jag gick med på det. Vad som helst, så länge jag slapp åka hem ensam. Inte en chans att vi skulle åka redan samma kväll, dock. Det hade redan hunnit bli mörkt. Jag vägrade.

Imorse, strax efter frukosten, stack vi iväg. När vi körde upp på vår uppfart kände jag pulsen rusa igen. Hennes bil var inte där, men jag kände på mig att det inte betydde något.

Jag såg på en gång att ytterdörren stod på glänt. I ett ögonblick trodde jag att vi skulle få se hennes ögon och mörka hår bakom den, men det var tomt. Jag darrade och svettades, men Kristoffer verkade oberörd. Han väntade tills jag klev ur bilen, och följde sedan med fram till ytterdörren, med händerna i fickorna som om vi gick på någon sorts promenad. Jag var avundsjuk på hans lugn.

Jag slog upp dörren, och kände genast stanken. Någonting hade ruttnat där inne. Kristoffer kände det också, och höll för näsan när vi klev in.

“Herregud, vad är det som luktar? Vad är det ni har i kylen egentligen”, mumlade han.

“Håll tyst”, sade jag, medan jag såg mig omkring på jakt efter tecken på var Linnea befann sig.

Huset var knäpptyst och märkligt dunkelt, trots att klockan var tio på förmiddagen. Alla persienner var nere och gardinerna fördragna. Det kändes som om huset var övergivet.

Vi gick från rum till rum, och jag tittade extra noga i tänkbara gömställen. Ibland ropade vi på henne.

“Varför tittar du under sofforna”, sade Kristoffer. “Är det din fru eller en borttappad fjärrkontroll vi letar efter?”

“Kom, vi går upp”, viskade jag. Han skakade på huvudet men följde mig till trappan, och vi gick uppåt för att kolla i badrummet och sovrummen. I trappan hörde jag hur det krasade under skorna. Krossat glas.

Jag tittade på väggen, och såg att ett uppsatt fotografi från vårt bröllop hade blivit sönderslaget. Ramen var trasig, och glaset hade krossats och fallit ur. Jag stirrade på bilden och kände en stor klump i halsen. Det fotot hade tagits precis efter att vi gått ut ur kyrkan. Hon var så vacker på den bilden. Hon såg lycklig ut. Jag tittade på henne och insåg att hennes ansikte för mig var förknippat med skräck just nu.

När vi kommit upp tittade jag först in i gästsovrummet, som såg helt orört ut. Jag tvekade inför att gå in i badrummet igen, av rädsla för att allt som hände den där kvällen då jag tog en dusch skulle återvända. Kristoffer märkte min tvekan och erbjöd sig att gå in, men det tyckte jag inte han skulle behöva. Till slut gick vi in båda två. Det såg ut att vara helt orört, precis som jag hade lämnat det när jag flydde.

“Jag tror inte hon är här, hörru. Packa lite kläder så kommer vi tillbaka imorgon”, sade Kristoffer. Jag nickade och gick in till vårt sovrum, där jag tog fram en väska och lite underkläder från skåpet. Men när jag öppnade garderobsdörren överväldigades jag av stanken, och fick kliva tillbaka ett steg och hålla andan.

Kristoffer gick fram och tittade in, och hans ansikte blev helt vitt. Han vacklade därifrån och blev stående strax utanför sovrummets dörr.

Inuti garderoben, på golvet, låg åtminstone tio-femton utslitna små ögon. Riktiga ögon i varierande grad av förruttnelse, utlagda i par, vissa små som ärtor, andra stora som spelkulor. De kom uppenbarligen från smådjur. Jag stirrade på dem i chock. När jag försökte föreställa mig hur hon kunde ha kommit över dem fick tanken mig omedelbart att darra.

“Herregud”, sade Kristoffer. “Vi sticker. Nu på en gång.”

“Ja”, sade jag. Jag tog väskan och stängde garderobsdörren, och så gick jag ut i hallen där stanken inte var lika stark och drog ett djupt andetag. På något sätt kunde jag känna en fadd eftersmak i munnen av hur det hade luktat, och jag höll tillbaka en kväljning.

“Vad fan kan ha flugit i henne”, mumlade Kristoffer.

“Jag säger ju det. Hon behöver hjälp”, sade jag.

“Hon behöver inte hjälp, hon behöver en exorcist”, sade han. “Kom igen, nu går vi. Jag står inte ut med…”

Han tystnade och jag såg hur hans ögon vidgades.

Jag frågade inte om vad det var han sett. Jag kände det själv. Någon tittade på oss. Jag vände mig långsamt om och tittade runt i sovrummet.

“Herregud”, viskade jag när jag till slut såg henne. Under sängen, på sidan, låg Linnea ihopkrupen och tittade på oss med ansiktsuttrycket av ett upphetsat barn. Hon låg med huvudet på sina darrande händer.

Nu, när hon visste att hon hade blivit upptäckt, började hon göra ljud. En sorts hickande från långt ner i halsen, som om spänningen och upphetsningen var för mycket för henne. Det var fruktansvärt obehagligt att höra. Hennes ögon var uppspärrade och hon log fortfarande.

Varenda cell i kroppen skrek att jag skulle fly, men jag tvingade mig att stanna kvar. Det här var min fru. Hur vrickat hon än betedde sig förtjänade hon mitt stöd och min hjälp.

“Linnea”, sade jag mjukt. Hon svarade inte. Men hennes huvud ryckte till två gånger, som om hon försökte nicka.

“Älskling, jag vill bara hjälpa dig. Kan du… Kan jag få göra det?”

Jag tog ett försiktigt steg fram, mot sängen, som om hon var ett skadat rovdjur.

“Jag älskar dig, Linnea”, sade jag med den mjukaste rösten jag kunde frammana. Jag hörde henne flåsa till och fick ännu en gång stålsätta mig för att inte fly. Nu darrade hela hennes överkropp, och hennes ögon växte än mer.

Jag gick ned på knä och såg på en gång blodet. Hennes händer var täckta av det. De skakade mer och mer, ju närmare jag kom, som om hon knappt kunde hålla sig still.

“Linnea, har du gjort illa dig? Du blöder”, sade jag. Hon ryckte till med huvudet igen. Hennes blodiga fingrar rörde sig fram och tillbaka som om hon spelade piano. Då och då råkade hon vidröra sina kinder, och lämnade blodfläckar på dem.

Jag vill egentligen bara därifrån. Hon stank av svett och blod. Hennes läppar var torra och spruckna, och blödde på flera ställen. Men hon skulle inte följa med självmant, och jag kunde inte lämna henne där.

Jag kröp fram ännu lite närmare och sträckte ut handen. Hennes hickande ljud blev högre och det började rycka ännu mer i hennes fingrar. Det var då jag såg att blodet pumpade fram mellan dem.

“Herregud, Linnea. Du är illa skadad”, sade jag. Instinktivt böjde jag mig fram för att ta hennes hand, men innan jag nått henne flög hennes hand fram till min arm. En skarp smärta sköt genom mig, och jag föll baklänges ned på rumpan. Det brände i armen. Jag tittade ned och såg att det blödde genom skjortan.

Jag tittade på henne i chock och såg att hon flinade stort, och att hon hade en stor glasskärva i handen.

“Vad hände?”, frågade Kristoffer.

Jag vände mig om och nickade snabbt bara för att visa honom att jag var okej, och sedan vände jag tillbaka blicken mot Linnea. Då märkte jag att hennes uppmärksamhet hade förflyttats. Hon tittade inte längre på mig, och hon log inte längre.

Hon stirrade förbi mig, mot Kristoffer, och hon såg ut som en trängd och hotfull varg. Hennes öppna mun förvreds i ett uttryck för vild vrede.

Jag kom mig upp på fötter och började långsamt backa ut ur sovrummet, rädd för att vände ryggen till mot henne.
“Men gud, blöder du”, frågade Kristoffer. Ögonblicket han sade det började Linnea, ryckigt och onaturligt snabbt, kravla sig fram från under sängen. Framför sig sträckte hon handen i vilken hon krampaktigt höll fast glasskärvan.

“Kristoffer, spring! Nu!”, skrek jag. Han måste ha varit för rädd för att röra sig, för sekunden efter backade jag in i honom, strax utanför sovrummet. Han stod med blicken fastnaglad vid den skräckinjagande syn som var mi hustru.

Linnea hade nu kommit ur från under sängen, och stod framför den. Hennes ansikte var förvridet av en djurisk vrede. Varje muskel i hennes kropp var spänd. Blod rann från hennes fingrar ner på golvet.

“Linnea…”, började Kristoffer, men jag knuffade honom och han vände om och sprang.

Jag började backa iväg från Linnea, som börjat nicka igen, krampaktigt och snabbt. Nu när Kristoffer försvunnit slappnade hon av, och leendet kröp tillbaka på hennes läppar, bredare och bredare och med allt större gap, till slut så att hennes haka verkade röra vid hennes bröstkorg. Jag kom till översta trappsteget och blev stående ett ögonblick. Bakom mig fanns räddningen, flykten. Framför mig fanns min älskade fru, som helt uppenbart behövde hjälp.

“Jag vill dig bara väl”, sade jag, medan jag kände ögonen fyllas av tårar. Hennes ögon smalnade. Hon tittade på mig, och lyfte handen med glasskärvan och höll den framför sig. Hon stod så en kort sekund. Sedan fylldes hennes ansikte av ren och skär upphetsning, och hon började hon rusa mot mig.

Mina instinkter tog över. Jag vände mig om och flydde. Jag tog hela trappan i bara tre-fyra steg, och kom fram till ytterdörren, när jag kände henne kasta sig över mig bakifrån. Hon kastade armarna om mig och satte munnen till mitt öra, och jag hörde allt för nära det där märkliga hickandet hon gjorde. Jag skakade våldsamt av mig henne och till slut lossnade hon, men i samband med det kände jag en brännande smärta i ryggen. Adrenalinet gjorde den knappt märkbar: jag sprang ut ur ytterdörren och kastade mig mot bilen.

Kristoffer stod vid den och pratade i telefon. Jag hörde på hans röst att polisen var i andra ändan. Jag brydde mig inte och sade inte ett ord, jag bara kastade mig in i bilen. Kristoffer hoppade också in.

Med blicken fäst i backspegeln körde jag ut från uppfarten, övertygad om att jag skulle se Linnea springa efter oss. Men hon kom inte.

Jag körde till akuten. De gav mig elva stygn på armen och tre på ryggen. Polisen ställde väldigt många frågor och sedan åkte de till mitt hus, men Linnea var inte kvar där.

De rådde mig att bo hos en vän eller släkting en tid och tog en polisanmälan om misshandel, men det spelade ingen roll. Jag visste ändå att hon inte skulle kunna stoppas.

Jag lämnade av Kristoffer hemma hos sig, och sedan körde jag till ett vandrarhem en timme bort. Jag ville komma så långt hemifrån jag kunde.

Det är här, ensam i ett litet rum, jag suttit de senaste fyra timmarna. För att fördriva tiden och för att klargöra för mig själv hur det här egentligen har gått till, från början till slut, har jag skrivit. Jag hade funderat på hur det gick för polisen, men utan några större förhoppningar.

Och nu, för fyrtio minuter sedan, fick jag ett sms från ett okänt nummer. Tre ord.

“Jag hittade Dig.”

Sedan kom en bild från samma nummer. Den var mörk och grynig men jag kände omedelbart igen den. Det var min hustrus ena öga.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är ensam och rädd. Och jag känner mig iakttagen.

Signaturmelodi

Vi hörde Ludvig Josephson läsa “Min fru började tjuvkika på mig”, skriven av Redditanvändaren Maliagirl1314. Och därmed har Creepypodden nått vägs ände för ikväll. Och om vi lyckas med våra mänskliga plikter återkommer vi igen om två veckor, med nya skräckhistorier. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.