metformin 1000 mg canada without rx canadianpharmrx.com/buy-metformin-online-cheap/

Avsnitt 83: Föräldraskap

Att vara förälder är att vandra på en smal väg kantad av katastrofer. Ansvaret för en annan människas liv, en liten människa som dessutom inte alltid handlar i sitt eget bästa intresse, ligger hos dig ensam. De hanterbara riskerna är alltid där i bakhuvudet, och större risker än så vill man inte ens föreställa sig. Ändå gör vi det gång på gång, särskilt i historierna vi berättar. Som om de hemska fantasierna om när ens föräldraskap inte räckt till, när vi på något sätt brustit och våra barn fått lida för det, som om de fantasierna på något sjukt sätt tilltalade oss fortsätter vi föreställa oss dem. Är det ett sätt att med fruktan som verktyg se till att vi anstränger oss lite mer för att trygga våra barns tillvaro? Eller är det bara för att vi, som bilister som saktar ner bredvid bilolyckan på motorvägen för att kasta en extra lång blick på vraken, dras till det värsta som kan hända oss?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och i dagens avsnitt ska vi berätta om när föräldraskapet brustit och konsekvenserna har blivit de värsta tänkbara. Det kan vara på sin plats med en varning, så här tidigt i avsnittet: historierna vi kommer berätta drar åt det hemskare hållet. Om du vet med dig att du är en person som mår dåligt av historier där barn far illa kanske du ska hoppa över just det här avsnittet.

Men undvika dessa historier, det kan inte en podd som handlar om skräckhistorier göra. De dyker upp tillräckligt ofta för att man ska förstå att det finns något tilltalande med dem, något som kräver vår uppmärksamhet. En lyssnare som hade hört avsnitt nummer 81 av Creepypodden om vandringssägner mejlade nyligen och berättade en fruktansvärd historia han hört. “Häromdagen var mina svärföräldrar hemma hos oss och fikade, och min svärmor berättade då en historia som utspelade sig när hon arbetade som sjukvårdsbiträde på sena 50-talet eller tidiga 60-talet”, berättade lyssnaren och fortsatte:

“En nybliven tvåbarnsmor kommer hem med nyfödde lillebror. Storasyster ser att pojken ser lite annorlunda ut jämfört med henne. Hon frågar mamma vad det är pojken har mellan benen? Mamman svarar då att det är nåt som doktorn glömde ta bort på sjukhuset. En stund senare kommer flickan tillbaka och säger att det är ordnat, hon har klippt av den nu. Mamman blir såklart utom sig, och ska ta pojken till sjukhuset. I villervallan lyckas hon backa över flickan med bilen. Pojken förblöder, storasystern dör i bilolyckan. Tragedi.”

Lyssnaren var lite misstänksam, googlade på historien och fann att den återgetts i detalj på forumet Familjeliv redan 2009. Och mycket riktigt har Bengt af Klintberg i Råttan i pizzan också med historien, då spårad tillbaka till 70-talet. Af Klintberg har en teori om varför vi dras till dessa historier – han tror det fungerar som en möjlighet för föräldrar att leva ut allt instängd oro för vad som kan hända barnen. De ger oss en ventil för det vi fruktar mest av allt i hela världen, tankar vi alla bär på, men ändå sällan vågar tala om.

Den första historien i veckans avsnitt handlar om just den fruktan. Den heter “Autopilot”, och är skriven av Redditanvändaren Skarjo. Det är jag som läser den.

Har du någonsin glömt din telefon?

Hur upptäckte du att du hade glömt den? Jag antar att insikten inte kom från ingenstans, att du bara utbrast “fan också” och tog dig för pannan apropå ingenting. Snarare skulle jag tro att du insåg ditt misstag när du sträckte dig efter telefonen, famlade över fickan där den brukar ligga och för ögonblicket blev förvirrad. Det var då du mentalt gick igenom morgonens händelser, och upptäckte var exakt du gjorde fel – var i förloppet du frångick rutinen och därför förstörde händelseförloppet. Jobbigt.

För mig var det när jag vaknade av telefonens alarm på morgonen, och insåg att batteriet var urladdat. Telefonen var ny och hade den irriterande ovanan att låta öppnade appar hålla den från att gå in i viloläge, vilket sög all kraft ur den. Så medan jag duschade lade jag den på laddning, istället för att lägga den i min väska som jag brukar. Det var ett pyttelitet steg från rutinen, men det räckte. Väl i duschen gick hjärnan in i rutinen igen, och det var det. Det är då man glömmer saker.

Det är inte bara jag som slarvar i sådana där sammanhang. När jag läste på insåg jag att det där är någonting forskarna känner till om hjärnan: den arbetar inte bara på en nivå utan många. Om du tar en promenad någonstans behöver du veta såväl vart du ska gå som vilka hinder och risker du måste kringgå på vägen, och dessutom hur du ska röra dina ben. Lyckligtvis behöver du inte aktivt tänka på allt detta samtidigt, då hade världen varit en väldigt annorlunda plats. Jag tänkte till exempel den där morgonen inte på att andas in och att andas ut, utan på om jag skulle köpa en kaffe på vägen till jobbet (vilket jag sedan gjorde). Jag tänkte inte på hur mina inälvor bearbetade min frukost, utan på om jag skulle hinna gå från jobbet i tid för att hämta min dotter Emilie från dagis eller om jag skulle hamna med något jävla övertidstjafs igen. Det är det här som är grejen: den största delen av din hjärna jobbar på rutin så de andra delarna fritt och vaket ska kunna arbeta med dagen framför dig.

Tänk på saken. Tänk på senaste gången du åkte kommunalt. Vad minns du av resan, egentligen? Lite, om ens något alls, skulle jag gissa. Vi slår ihop våra likartade buss-, tunnelbane- och pendelturer till en enda i huvudet och att i efterhand komma ihåg hur en av dem såg ut är näst intill omöjligt, visar forskning. Om du gör någonting tillräckligt ofta blir det rutin. Fortsätt göra det och det flyttar upp från den vakna delen av hjärnan till den som hanterar benen, inälvorna och de andra omedvetna delarna. Du slutar tänka på det. Snart tänker du på resan till jobbet lika mycket som på hur du andas. Det vill säga, inte alls.

Man kan kalla det för att gå på autopilot. Men däri ligger en fara. Om din rutin bryts av någonting kan du bara anpassa dig efter det om du kan avbryta hjärnans rutin. Min förmåga att komma ihåg min telefon när den låg på nattduksbordet och laddades skulle bara fungera om jag stängde hjärnans morgonrutin, i vilken telefonen redan låg i väskan i hallen. Tyvärr tänkte jag inte så långt. Jag ställde mig i duschen och återupptog rutinen. Undantaget glömdes bort. Autopiloten slogs på.

Min hjärna gled in i morgonrutinen. Jag duschade, rakade mig, lyssnade på radion när den pratade om det fantastiska sommarvädret, matade Emelie med hennes frukost och stoppade in henne i bilen. Hon var så gullig, hon pratade om hur den varma solen bländade henne och att hon inte skulle kunna sova på väg till dagis. Det var rutin. Att mobilen låg på nattduksbordet och laddade hörde inte till rutinen, och hjärnan var i rutinen där mobilen låg i väskan. Och det är förklaringen till att jag glömde min mobil. Jag var inte klumpig eller slarvig. Jag var bara för svag för att köra över hjärnans morgonrutin. Autopiloten var påslagen.

Jag åkte hemifrån. Det var en fruktansvärt varm dag trots att klockan inte ens slagit åtta än. Solen hade bränt genom fönstren ända sedan jag vaknade av väckarklockan på min förrädiska mobil. Jag hade nästan bränt mig på ratten. Jag hörde Emelie sätta sig till rätta i barnstolen i baksätet. Det lät på hennes andning som att hon trots allt somnade. Jag kom till jobbet. Lämnade in en rapport. Satt i morgonmötet. Det var inte förrän jag gick för att ta en kopp kaffe och stoppade ner handen i väskan efter telefonen som illusionen brast. Jag famlade efter den och började tänka igenom morgonens händelser. Det döende batteriet. Hur jag lade telefonen på laddning. Hur den blev liggande där.

Min telefon var på nattduksbordet. Autopiloten stängdes av.

Det är däri faran ligger. Tills det ögonblicket när du sträcker dig efter din telefon och illusionen brister är den delen av hjärnan fortfarande i rutinen. Den har ingen anledning att ifrågasätta rutinens fastlagda fakta, det är det som gör det till en rutin. Upprepningens trygghet. Att anklaga mig för att vara glömsk, dum eller nonchalant för att jag glömt min telefon är att missa poängen: hjärnan trodde ju allt var som det skulle, trots att det inte var det. Enligt rutinen kom jag ju ihåg telefonen, den låg där i väskan. Varför skulle jag ifrågasätta hjärnan då? Varför skulle jag dubbelkolla? Varför skulle jag, apropå ingenting, tro att telefonen låg på nattduksbordet? Hjärnan var i rutinen och i rutinen var telefonen i väskan.

Dagen blev bara varmare. Morgonsolen byttes ut till eftermiddagens stekande sol. Cementen bubblade. Gatans sprickor tycktes vidgas. Människor bytte kaffe mot smoothies, och med jackorna av, ärmarna upprullade, slipsarna uppknutna och ögonbrynen fuktiga drogs de till parkerna där de solade och grillade. Fönsterkarmarna av plåt knakade i hettan. Termometern for i taket. Tack och lov att kontoret var luftkonditionerat.

Och sedan, som alltid, sänktes temperaturen ju längre framåt eftermiddagen det gick. När jag lämnade jobbet med ännu en dag under bältet svor jag för mig själv för att jag glömt mobilen. I bilen luktade det unket och lite sött, som om någonting någonstans legat och ruttnat i hettan. När jag kom hem och hörde uppfartens välbekanta stenbeläggning krasa under hjulen möttes jag av min fru.
“Var är Emelie?”

Helvete också. Som om det inte var nog med telefonen så hade jag glömt hämta henne från dagis. Jag hoppade in i bilen igen och körde lite för snabbt dit, och på vägen fram till dagisets dörr övade jag in en ursäkt för att kanske slippa en ännu sämre relation med den dagisfröken som alltid hade tyckt illa om mig. Jag såg en lapp på dörren.

“Nymålad. Använd bakdörren.”

Hm, målade de den idag? Imorse var den ju…

Jag frös till is. Mina knän började skaka.

Nymålat. En förändring i rutinen.

Min telefon låg på nattduksbordet.

Jag kom aldrig hit imorse.

Min telefon låg på nattduksbordet.

Jag hade kört förbi eftersom jag hade druckit kaffe. Jag hade aldrig lämnat av Emelie.

Min telefon låg på nattduksbordet.

Hon hade bytt plats i baksätet. Jag hade inte sett henne i backspegeln.

Min telefon låg på nattduksbordet.

Väl i skuggan hade hon somnat, och inte sagt något när jag körde förbi hennes dagis.

Min telefon låg på nattduksbordet.

Hon hade förändrat rutinen.

Min telefon låg på nattduksbordet.

Hon hade förändrat rutinen, och jag hade glömt att lämna av henne.

Min telefon låg på nattduksbordet.

Nio timmar. I bilen. Med den solen. Ingen luft. Inget vatten. Ingen kraft. Ingen hjälp. I den hettan. En ratt som var för varm för att röra vid.
Hur det hade luktat när jag satte mig i bilen igen.

Jag gick tillbaka till bilen. Chockad. Tom.

Jag öppnade bildörren.

Min telefon låg på nattduksbordet och min dotter var död.

Autopiloten avslagen.

Du har hört “Autopilot” av Redditanvändaren Skarjo. Jag har inga barn, men ryser själv när jag hör denna historia. De sekunder historien slutar i måste vara den vidrigaste skärseld en människa kan gå igenom – och det hemska är att den bara lär bli värre under åren som följer.

I nästa historia ska vi inte fokusera fullt så mycket på när vi själva gör misstag i vårt föräldraskap, utan när det snarare går ut på att försöka skydda sitt barn från en arvssynd: en ond hemlighet i bakgrunden. Ni ska få höra historien “Hemma hos morfar och mormor”, skriven och uppläst av Ludvig Josephson:

När jag var liten kunde man fortfarande åka med Roslagsbanan till mormor och morfar. Den smalspåriga järnvägen från Stockholms Östra station grenade ut sig i lokala linjer mellan åkrar, svampskogar och villaområden från förra sekelskiftet. Stationshusen var små öppna träpaviljonger med flagnande färg och tegelpannor på taken och linjen man tog till mina morföräldrar var en lågtrafikerad avstickare med bara några få turer om dagen. Nu är den nedlagd sen många år, omgivningen är förändrad och banvallen begravd under cykelbanor, motionsslingor och breddade körfält.

Mormor och morfar bodde på övervåningen i en vitrappad tvåfamiljsvilla. Undervåningen hyrde de ut till en engelsman, Mr Taylor, som inte gjorde mycket väsen av sig. De få gånger vi träffades räckte jag alltid fram handen och sa Havdojodo Mister Tejler, som jag fått lära mig utantill. Mister Taylor höjde ögonbrynen, log så mustaschen blev bred och hälsade artigt tillbaka. Så skrattade han förtjust mot sina hyresvärdar, sa något uppskattande och försvann in till sig. Huset hade två ytterdörrar. Den vänstra ledde in i en hall med en trappa upp till mormors och morfars övervåning. Den högra till Mr Taylor.

Från det att jag var i ettårsåldern tillbringade jag ofta helgerna hos mormor och morfar. Mina föräldrar lämnade mig på fredag eftermiddag och hämtade mig på söndagen. Jag har behagliga minnen av hur mamma öppnade den tunga ytterdörren och ropade hallå i trappan och hur mormor och morfar svarade med glada röster. Det var alltid trivsamt hos dem och jag skildes från mamma utan minsta ängslan, ivrig att tömma ut leksakslådan på den orientaliska mattan i vardagsrummet.

Jag sov alltid i min morbrors gamla pojkrum. På kvällarna när jag skulle somna sjöng mormor, som var danska, Den lille Ole med paraplyen för mig, sittande på sängkanten. På morgnarna väcktes jag av morfar och tillsammans halade vi upp brevlådan, som hängde på en tunn stålvajer med taljor och block, det var morfars egen konstruktion, till mitt sovrumsfönster och plockade upp morgontidningen. Så räknade vi gemensamt till tre och släppte brevlådan som vinande seglade tillbaka nedför vajern innan den slog i grindstolpen med en smäll och en studs. Vid frukostbordet hade jag min alldeles egna plats, en blåmålad pall med uppfällbart lock som sits. Under locket i pallen förvarade morfar sina skoputsgrejor. Det doftade härligt, nästan en aning berusande, från borstarna och tuberna med skokräm under sitsen och jag var – ja – lycklig, i detta ords verkliga mening.

En sak som jag när jag var riktigt liten kanske inte uppfattade medvetet, men senare la märke till och som verkligen förbryllade mig, var mammas uppträdande inför mormor och morfar. Hon talade alltid vänligt och artigt med dem, men det fanns något ansträngt över henne i deras sällskap. Hon sa aldrig du till dem, utan mamma och pappa. Vill mamma att jag kommer och hämtar Pelle vid tre på söndag? Det var i och för sig inget konstigt, så tilltalade barn sina föräldrar i hennes generation. Men hon verkade aldrig riktigt avslappnad och bekväm när hon träffade sina föräldrar. För mig framstod det som fullkomligt obegripligt. Aldrig kände jag mig så lugn och harmonisk som under helgerna hos mormor och morfar.

Det hände några gånger att jag frågade mamma hur det var när hon var liten, så som barn brukar göra. Hon svarade lite svävande och jag fick intrycket att hon inte tyckte det var särskilt roligt att prata om det. Hon mera antydde än sa rakt ut att mormor och morfar ofta bråkade. Det hade jag svårt att föreställa mig, men när jag invände suckade hon bara och svarade att det var längesen och hon var glad för vår skull att vi hade så trevligt tillsammans.

En gång råkade jag höra ett samtal mellan mamma och pappa, då pappa nämnde något om det där med Ulla. Jag uppfattade med ett barns omedelbara intuition mammas ovilja att fördjupa sig i ämnet och blev nyfiken.

”Vaddå för Ulla?” ropade jag över rummet.

Mamma stelnade till och suckade irriterad.

”Äsch, vi pratar inte om det.”

Pappa såg ertappad ut och skakade diskret på huvudet åt mitt håll. Vi släpper det. Så jag frågade inte mer den gången.

Några år senare, när jag var i tolvårsåldern, hade jag gått in i mammas och pappas sovrum och hittat ett fotoalbum. Det var mammas. På ett av fotografierna såg jag mamma och min morbror i tolv- eller trettonårsåldern tillsammans med mormor och morfar grupperade på en filt framför en Opel Olympia. I bakgrunden en lång havsstrand och sanddyner. En smula vid sidan av satt en flicka i övre tonåren och tittade under lugg in i kameran. De andra på bilden log, men den för mig okända flickan hade ett fullkomligt neutralt uttryck. Jag bar ut fotoalbumet i köket och visade mamma. När hon fick syn på det uppslagna albumet såg hon ut att bli obehagligt överraskad.

”Var hittade du det där?”

”Inne hos dig och pappa.”

”Jaha? Ja ja. Okej.”

Hon gjorde ingen ansats att börja berätta eller vända blad i albumet, men jag var envis och nyfiken.

”Mamma, vem är hon?” Jag pekade på den främmande flickan på fotografiet.

”Ja, det är Ulla.”

”Jaha? Vem var det?”

Mamma fortsatte med det hon höll på med, men berättade att Ulla var från Danmark och att hon bodde hos dem under några år efter kriget, eftersom hennes föräldrar hade dött. Jag frågade vidare om Ulla och mamma berättade motvilligt och kortfattat att hon fått möjlighet att lämna Danmark eftersom mormor var en avlägsen anhörig och kunde ordna med saken.

”Men Ulla trivdes aldrig hos oss och det slutade på ett tråkigt sätt”, avrundade mamma.

Jag blev förstås ännu mer intresserad.

”Tråkigt, hurdå?”

Mamma suckade och insåg att jag inte tänkte släppa ämnet för att nöja mig med en så pass vag formulering.

“Ja, hon var ute mycket. Det blev en massa gräl och jag tyckte bara att det var obehagligt alltihop. En gång kom hon hem med polisen mitt i natten.”

”Med polisen? Vad hade hon gjort?”

”Ja, jag vet inte. Men det var alltid bråk hemma när Ulla bodde hos oss.”

”Vad var det som slutade tråkigt då”, envisades jag.

Mamma suckade djupt och knep ihop munnen innan hon svarade.

”Ja, Ulla blev med barn och fick resa bort nånstans för att föda det. Jag var au pair-flicka i Frankrike då och tyckte bara det var skönt att hon var borta när jag kom hem och fick höra det. Sen vet jag faktiskt inte mer. Det här är inget särskilt roligt att prata om.”

Jag har inget minne av att mormor eller morfar någonsin grälade på mig. Jag tror att jag med barnslig intuition på något sätt förstod vad som gällde och utan minsta lust att trotsa rättade mig efter det. För att ta ett exempel hade mormor och morfar varsin garderob. De var placerade på ömse sidor av en serveringsgång mellan köket och matsalen. Jag lekte ofta i morfars garderob. Förtjust öppnade jag den ena skokartongen eller förvaringslådan efter den andra. Jag draperade mig i hans ordensband, provade uttjänta glasögon med bågar i sköldpadd, bytte från en gulnad studentmössa till en plymförsedd hjälm som morfars pappa burit som kavalleriofficer, lekte med en krokig egyptisk kniv i en slida av krokodilskinn, radade upp uttorkade reservoarpennor på golvet och slog linjerade pappersark fulla med avtryck från morfars direktörsstämpel. Morfar skrattade förtjust och tillsammans grävde vi oss fram till garderobens innersta hörn där hans älgstudsare stod lutad. Den var det enda jag inte fick leka med där.

Men mormor ville inte att jag skulle rota i hennes garderob mittemot. Hon sa det inte på något strängt sätt, utan förklarade bara att morfars var mycket roligare och att hon inte ville att hennes saker skulle bli tillstökade. Jag tittade in i mormors garderob en gång och blev nästan beklämd över hur tråkig den var. Prydligt staplade lådor och en duvblå turban med en brosch frampå. Jag brydde mig aldrig om att öppna hennes garderobsdörr fler gånger.

Lika väl visste jag att man inte öppnade dörren till höger om ingången till mitt sovrum. Det var ett förrådsrum, sa mormor. Där fick det inte heller bli för rörigt och det var för den delen alldeles ointressant. Jag såg aldrig dörren in dit stå öppen och jag hade vant mig vid att ignorera den som om det hade varit en panel i väggen.

Det är underligt, men när man är barn tar man vissa saker för självklara utan att egentligen reflektera över dem. Man saknar tillräcklig kunskap om världen för att märka när något avviker från ordningen. Händelser man som vuxen skulle uppfatta som märkliga eller rentav orimliga, är för ett barn kanske bara ytterligare en i raden av upplevelser som det ännu inte har tillräcklig kunskap för att förstå eller förklara. De bara inträffar och det är inget särskilt mer med det.

Därför blev jag inte särskilt förvånad eller överraskad när jag en natt – jag var väl fem eller kanske sex år och bodde som vanligt över helgen hemma hos mormor och morfar – vaknade av att jag behövde gå på toaletten och märkte att någon satt i köket. Det var alltid nedsläckt hos dem på nätterna, men nu såg jag det glåmiga ljuset från lampan över diskbänken och skymtade någons rygg vid köksbordet. Mormor och morfar hade ganska stort umgänge och ofta gäster. Jag fäste mig inte vid att det var mitt i natten och att våningen i övrigt låg i mörker och absolut tystnad. När jag hade varit på toaletten och var på väg tillbaka till mitt sovrum sköt jag upp den halvöppna dörren från serveringsgången till köket och såg efter vem som satt där. Jag mötte en kvinna i vaniljgul sidenmorgonrock och håret lagt i något slags nattfrisyr med metallklämmor. För mig framstod alla människor över tjugo som antingen vuxna eller gamla och ingenting däremellan, så jag kunde inte avgöra hennes ålder. Jag minns bara att hon avvek från andra vuxna på ett enda sätt – att hon inte log när hon fick syn på mig. Det kändes ovant och jag blev stående framför henne utan att veta hur jag skulle fortsätta. Kvinnan såg en stund på mig utan att säga något och hennes uttryck var så ledset och bedrövat att jag förstod att det inte var någon mening med att försöka inleda ett samtal, som jag annars alltid gjorde när jag träffade vuxna. Lite besviken och med en känsla att ha blivit avvisad gick jag tillbaka till mitt rum, drog täcket om mig och somnade strax.

Jag tänkte inte mer på saken och det var först några helger senare som jag blev påmind om kvinnan i köket. Mormor undrade hur jag hade sovit och om jag hade behövt gå upp på toaletten. Hon brukade fråga av gammal vana sedan jag några år tidigare hade lärt mig att gå dit själv på nätterna. Jag svarade att jag hade sovit hela natten varje helg sen den gången jag var uppe och träffade deras gäst i köket. Mormor såg stelt på mig och undrade vad jag menade. Jag berättade att jag träffat en tant i köket när jag var uppe och kissade. Nej, nej, det har du bara drömt, svarade mormor helt kort. Jag envisades lite, men mormor klippte av och upprepade att det måste ha varit en dröm. Det sitter inga tanter i köket här på nätterna. Jag nöjde mig med det och tänkte med visst intresse att jag kanske hade gått i sömnen.

En natt hos mormor och morfar, kanske ett halvår eller ett år senare, jag kommer inte ihåg så här långt efteråt, vaknade jag vettskrämd. Jag hade drömt att morfar stod i trädgården i överrock och hatt. Jag hade aldrig sett honom arg eller särskilt upprörd, men i drömmen var han fullkomligt ursinnig. Jag såg honom snett underifrån, hans ögon var skymda av skuggan från hattbrättet och glasögonen som reflekterade det mulna skymningsljuset. Morfar gormade av raseri och höjde handen högt mot den mörknande himlen som dånade av åska. Med sitt högt lyfta pekfinger drog han ner den ena blixten efter den andra ur molnens våldsamma turbulenser. Han stormskällde, oklart på vem, och stampade med foten så marken skalv och rosorna i rabatten fällde sina kronblad. När jag vaknat låg jag blickstilla i sängen och vågade inte röra mig. Pyjamasen satt klistrad av svett kring benen och armarna. Det brusade innanför öronen och det tog en stund innan det kvardröjande oväsendet efter drömmen lugnat sig så pass att jag hörde hur någon grälade högljutt. Det hördes bara otydligt och jag tog för givet att det kom nerifrån Mister Taylors våning. Jag uppfattade att det var en kvinnas röst, men hörde inte Mister Taylor eller någon annan svara på hennes anklagelser. Det gick inte att urskilja ett ord av vad hon sa. Rösten pendlade mellan låg samtalston, vansinniga utskällningar och gråtattacker. Det var olidligt att höra på och till slut störtade jag ur sängen och sprang in till mormors och morfars sovrum. De var vakna när jag kom in och utan vidare frågor lyfte morfar sitt täcke så att jag kunde krypa ner mellan dem. Jag somnade snart om och nästa morgon kändes allt som vanligt igen. Jag mindes nattens upplevelse, men avfärdade alltihop som en angelägenhet för Mister Taylor, eller möjligen en mer verklighetstrogen fortsättning på min dröm – sådana fortsättningar hade jag upplevt tidigare i det halvvakna tillståndet efter mardrömmar.

Men upplevelserna med den trista kvinnan i köket och den där mardrömmen med morfar som framkallade åska är egentligen rätt oviktiga parenteser. Jag kände så gott som alltid ett stort inre lugn hos morfar och mormor. Mina helger där under barndomen utgjorde en kravlös vilopaus från mitt föräldrahem, där det på ett helt annat sätt fanns underliggande spänningar och konflikter. Jag kan fortfarande emellanåt känna en nästan hisnande saknad efter dem båda och våra helger tillsammans fast det är så längesedan nu.

Det var bara en sak som grumlade mina trivsamma minnen. En händelse strax efter att mormor och morfar gått bort, med bara några dagars mellanrum – så som det ofta är med äldre människor som levt tillsammans större delen av livet. Jag var sexton år och någon vecka efter begravningen gick mamma och jag igenom deras våning i tvåfamiljsvillan för att se efter om det var något vi ville behålla innan huset såldes och möblerna magasinerades. Mister Taylor var utflyttad sedan åratal och barnfamiljen som nu bodde i undervåningen hade lagt bud på mormors och morfars våning. Jag släntrade vilsen och håglös genom det övergivna hemmet och visste inte vad jag skulle leta efter. Jag hade ingen lust att gå igenom kartongerna i morfars garderob, då de tidigare så oskattbara sakerna där inte längre kändes meningsfulla att behålla. Jag kom att tänka på förrådsrummet och hoppades att morfar kanske hängt undan någon av sina dubbelknäppta överrockar där, en sån skulle jag gärna gå klädd i. Det slog mig att det var första gången jag faktiskt gick in i det där rummet. Det var låst men nyckeln satt i och jag öppnade dörren. Förvånad upptäckte jag att väggarna där inne inte var kantade av förvaringshyllor fulla av kartonger som jag trott. Det ganska trånga avlånga rummet var inrett med en smal säng, ett nattygsbord och en byrå. Ovanför byrån hängde en oval spegel med träram målad i guldfärg och vidhängande lampor med mörkgula fläckiga pappersskärmar. Den enda tavlan föreställde ett par i en roddbåt speglad i mångatan på en insjö. På den välbäddade sängens blommiga överkast låg en morgonrock prydligt hopvikt. Jag kände genast igen den. Samma morgonrock som den ensamma kvinnan i köket burit den natten jag såg henne för oändligt längesen. På kragens insida satt en liten tygremsa fastsydd med påskriften ”Ulla”. Utan att veta riktigt vad jag skulle göra av hela denna upptäckt började jag dra ut lådorna i byrån under den fula spegeln. I de tre översta låg en samling blusar, kjolar och gammalmodiga underkläder ordentligt vikta. Till sist drog jag ut den understa lådan. Där låg en bunt öppnade kuvert sammanbundna med hushållssnöre, en ask med genomskinligt lock och en damhatt inuti, och så ett obestämt föremål under något som såg ut som en babyfilt. Jag vek undan den, mest för att vara säker på att jag gått igenom allt. Det tog några ögonblick innan jag kunde tolka mitt synintryck och riktigt förstå vad det var jag hittat, eftersom jag aldrig tidigare sett något liknande – skrumpet och skört som tidningspapper som legat länge i solen, fläckvis grått och beige, djupa hålor i ett litet sovande ansikte. Den halvt förmultnade, halvt mumifierade kroppen av ett nyfött barn.

Ni har hört “Hemma hos morfar och mormor”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson.

Sist i detta avsnitt kommer ni få höra en lite speciell historia, som faktiskt läses av två personer. Den handlar om när föräldraskapet stöter på patrull redan tidigt – när en av två föräldrar tycks må sämre efter att ha fått deras efterlängtade barn, och hur någonting utlöser en utförsbacke som går ännu längre ner i fördärvet. Många vet att man kan drabbas av förlossningspsykos, enligt Medibas.se “ett allvarligt tillstånd av förvirring där den sjuka kan uppleva att han eller hon ser eller hör saker som inte finns, eller på ett allvarligt sätt feltolkar omvärlden”. Medibas skriver också att “aggressiva impulser riktade mot barnet förekommer” hos de som drabbats av förlossningspsykos.

Historien vi ska höra nu handlar om två kvinnor som precis fått ett barn. Den heter “Krypgrunden”, och är skriven av en anonym lyssnare. Den läses av Rakel Josephson, som läser Faridas delar, och Linnea Jesinkey, som läser Annas delar.

Farida
Vi hade länge letat efter en sommarstuga i olika delar av Västergötland men inte kunnat hitta något som var inom vår prisklass samtidigt som det var inom rimligt avstånd från Göteborg. Vid de tillfällen vi hittade något som vi hade haft råd med och som inte låg två timmars bilkörning bort var det ofta frågan om hus som var så nedgångna att det hade behövts en rejäl renoveringsinsats innan de skulle vara beboeliga. Vi hade en idé om att vår nyfödda son Einar inte enbart skulle växa upp i stadsmiljö, men samtidigt hade vi inga illusioner om att vi skulle ha tid och kompetens att rusta upp ett ruckel från grunden. Så när stugan i Dalsland dök upp på Hemnet blev vi såklart intresserade. Den låg på bra avstånd, var inte för dyr och hade både el och vatten indraget.

Vi var ensamma på visningen. Huset låg på en liten höjd omgiven av skog och var förvånansvärt välbevarat även om det märktes att ingen skött om det på länge. Röda väggar och vita knutar. Träet såg fräscht ut och murstocken hel. Små detaljer som pappa uppmanat mig att titta på och som gjorde att jag kände mig som att jag faktiskt visste vad jag höll på med när jag gick runt och inspekterade stugan. Den tidigare ägaren hade varit en norrman som inte besökt huset på nära femton år och tomten var helt övervuxen med buskar och sly. Nu var norrmannen död och huset skulle säljas av dödsboet.

Vi slog till. Två veckor senare hade vi skrivit på alla papper och fått nycklar till stugan. Vi var plötsligt husägare.

Anna
Första gången vi reste upp till vår alldeles egen stuga var i mars. Det var grått och ett lätt duggregn strilade ner över bilen. Jag körde och både Farida och Einar verkade ha slumrat till under körningen. Vägen tycktes sträcka sig oändligt mellan de höga granarna. Det var som att det bara var jag och regnet och vägen. Jag föreställde mig tystnaden som måste råda i de här skogarna, så långt från stora städer och vägar. En sån tyst glömska. Det var det här jag hade längtat efter under alla de månader som vi letat efter ett hus.

Tystnaden bröts plötsligt av att en stor mörk fågel landade med en duns på motorhuven. Mina ögon mötte kråkans svärta glober och den kraxade högt. Jag skrek och tryckte av reflex ner bromsen. Bilen gled runt på den våta vägbanan och däcken tjöt. Farida ryckte till och såg sig yrvaket omkring. Einar började gråta. Tillslut fick jag kontroll på bilen och stannade vid vägkanten. Kråkan syntes inte till. Den måste ha kastats av när bilen krängde runt.

Farida tog över vid ratten och jag fick försöka trösta Einar samtidigt som min puls rusade. Han måste ha känt av hur uppriven jag själv var för vi hade nästan hunnit fram till stugan innan han tystnat.

Farida
När vi väl kom fram hade vi alla lugnat ner oss. Trots det glåmiga vädret kändes det stort att stå framför sin egen stuga med nyckeln i hand. Att vädret var dåligt spelade inte så stor roll. Vårt första uppdrag skulle ändå vara att rensa ut allt som lämnats kvar av den tidigare ägaren. Att köpa huset med lösöre hade ju känts som en bra idé eftersom det betydde att vi sparade in mycket pengar på att köpa nya möbler. Men det betydde också att stugan redan kändes bebodd av någon annan. Så vårt första steg mot att göra stugan till vår skulle bli att möblera om, byta ut tavlor och rensa ur skåpen.

Vi hade även fått indikationer på att det var dåligt tryck i vattenledningen och det kändes som en prioritet att se över hur vattnet fungerade. För säkerhets skull hade vi tagit med oss vattendunkar så att vi skulle klara oss över helgen även om kranarna svek oss.

Vattnet i stugan kom från en brunn som låg högst upp på tomten. Från den lila träverandan gick det att skymta brunnens mossklädda betongcylinder vid skogsbrynet. Tomten hade vid något tillfälle varit en stor öppning i skogen men efter femton år utan översyn hade skogen krupit sig allt närmare. Det skulle bli ett stort projekt för sommaren att röja bort allting och få till något som liknade en trädgård.

För att få igång vattnet behövde jag först kravla in i krypgrunden under huset och hitta ett vred för att öppna upp ledningen till brunnen. Kypgrunden var full av bråte och ledningarna låg på ett tjockt lager isolering för att vattnet inte skulle frysa under vintern. Med ficklampan mellan tänderna kravlade jag fram till vredet och öppnade upp ledningen. Därefter vred vi på kranen i köket och väntade. Vi hade hört att det kunde ta lite tid innan ledningarna fylldes på men allt eftersom dagen gick blev vi mer och mer övertygade om att något vatten inte skulle komma.

Anna
Istället samlade vi regnvatten i en hink för städningen av huset och höll oss till våra medhavda vattendunkar. För denna gång var det inte ett problem, men vi skulle behöva lösa vattenförsörjningen på sikt.

Vi hittade en stor tjock matta som vi piskade och lät Einar ligga på medan vi rensade ur skåpen på saker som norrmannen lämnat kvar när han slutat besöka stugan. Det är förvånansvärt hur mycket saker man kan få plats med på bara 40 kvadratmeter och snart hade vi fyllt tre sopsäckar med gamla sängkläder och annat som blivit kvar. Periodvis kändes det som att vi brutit oss in i någons hem och nu snokade igenom deras grejer. Det var fortfarande svårt att fatta att huset var vårt.

I en skrivbordslåda hittade vi ett fotoalbum. Jag kände mig först tveksam till att öppna det men tillslut tog nyfikenheten övertaget. Jag försökte övertyga mig själv om att det var rätt att titta igenom bilderna en sista gång innan vi slängde albumet. Att fotona på något sätt förtjänade det. På bilderna kunde vi se ett hus som uppenbarligen var ett permanentboende. Vi fick följa med på en solsemester på Mallorca och bekantade oss med det par i trettioårsåldern som måste ha ägt stugan innan oss. Han var mörk och lång på gränsen till gänglig. Jag började undra om han verkligen fått plats under stugans rätt låga tak. Hon var blond med röda kinder. Av bildtexterna förstod jag att hon hette Stine. På en bild från nyårsafton 1999 sågs hon höja ett glas mot kameran.

Einar som legat på den stora, tjocka mattan och rivit runt bland sina leksaker och gosedjur började plötsligt gråta. Farida plockade upp honom och gick ut i köket för att hämta nappflaskan. Jag vände sida i fotoalbumet.

Det finns en speciell genre av bilder som jag tror alla som blivit föräldrar gjort sig skyldiga till att ta. Stine måste ha blivit gravid någon gång under år 2000 och nästa uppslag var upptaget av bilder på en växande mage. Det pirrade till i min egen kropp. Kroppen minns en sån sak. På sista bilden var Stines mage enorm. Hon måste ha varit mindre än jag först trott. Från köket kunde jag höra Einar nöjda gurglande under nappflaskan. En känsla av lättnad blandade sig med en krypande oro. Farida var så stabil med Einar, verkade alltid veta vad som skulle göras. Verkade så full av kärlek. Inte alls så ängslig som jag.

Jag vände blad och förväntade mig de obligatoriska BB-bilderna. Den stora payoffen efter nio månader av väntan, krämpor och en ständigt svällande mage. Men det var tomt. Inte en enda bild var inklistrad på nästa eller någon av de påföljande arken i albumet.

Det var svårt att säga om jag gjort fotona någon rättvisa och jag tvekade när jag skulle lägga ner albumet i en av sopsäckarna som skulle köras till tippen. Vi hade förstått att den tidigare ägaren inte hade några efterlevande och att det inte fanns någon som begärt att få del av hans lösöre. Ingen saknade fotoalbumet som jag höll i min hand. Ändå kände jag mig smutsig. Jag hade tjuvkikat på någons gravidbilder, det kändes väldigt intimt. Borde inte Stine vara intresserad av fotoalbumet? Hon kunde inte vara mycket äldre än 45 eller 50 vid det här laget. Och vad hade hänt med barnet? Jag skakade av mig frågorna och lät albumet glida ner i sopsäcken, ner i glömska.

Farida
Efter första besöket i stugan verkade ett intresse ha väckts i Anna för den tidigare ägaren. Hon började göra efterforskningar och kom snart fram till att Thorild Andersen som ägt stugan innan oss var född 1969 i Halden. Han hade varit folkbokförd i eller omkring Oslo under större delen av sitt liv och han hade dött våren 2016. Han hade aldrig varit gift och enligt folkbokföringen heller aldrig fått några barn.

Jag kunde inte riktigt dela hennes fascination för Thorild. Istället var jag mer intresserad av att få till vattenförsörjningen i stugan och lade desto mer tid på att läsa om pumpar och vattentryck. Brunnen låg högt upp på tomten och vattenförsörjningen grundade sig därför på att vattennivån i brunnen behövde vara högre än kranarna nere i huset. Ett första steg till att komma åt problemet var därför att kontrollera vattennivån i brunnen. Jag skaffade en kofot för att kunna bända upp locket till brunnen och skaffade även ett kit för att testa kvalitén på vattnet för att se om det var drickbart. Om det stämde att Thorild inte besökt stugan på 15 år kunde det ha hänt mycket med vattenkvalitén under den tiden.

Einar drogs med flera sjukdomar under våren och det höll oss kvar i stan under de flesta helgerna. Det tog mer än en månad innan vi lyckades ta oss upp nästa gång.

När vi väl kom upp i början av april fick vi äntligen se vår stuga i fullt solsken. Solstrålarna bröt igenom träden som omgav den övervuxna tomten och lyste upp de rödmålade och fläckade väggarna. Både väggar och tak var fulla med lavar som skulle behöva skrapas bort innan vi kunde måla om ytterväggarna. Solskenet blottade skavankerna men det var ändå välkommet att få se vad det var vi köpt utan dis och duggregn.

Vi satte ner våra kassar och jag genomförde min vanliga ritual med valv och kranar. Det gav inget resultat den här gången heller men jag lät kranarna stå öppna medan jag stegade iväg mot brunnen med min kofot.

Anna
Medan Farida gick för att öppna brunnen ställde jag mig för att värma på mat på spisen. Köket hade ett litet fönster som vätte ut mot uppfarten. Sikten skymdes bara av en gran vars grenar hängde ner framför fönstret. På en gren satt en kråka som verkade stirra rakt in i köket. Jag stirrade tillbaka och tänkte att den såg skadad ut. Den var liksom sned i kroppen och huvudet tycktes låst i en lutning åt ena sidan. Ändå var blicken fäst på köksfönstret. På mig. Jag kom att tänka på kråkan som flugit in i vår bil förra gången vi var på väg upp till stugan. Kråkan kraxade men släppte mig inte med blicken. Vingar rasslade och en till kråka landade på en gren lite högre upp. Det fick mig att titta närmare och jag insåg att granen var full av kråkor som alla satt stilla. Alla tittade de mot köksfönstret. Mot mig.

Farida
Jag måste ha försökt bända upp locket till brunnen i mer än 20 minuter när jag hörde brandlarmet gå igång i stugan. Ingen rök syntes till men mina tankar gick direkt till elelementet som låtit konstigt förra gången vi var i stugan och jag rusade över tomten. Det var inte lätt med alla tovor och snår som skilde brunnen från verandan. Det stod en brandsläckare precis innanför dörren som jag ryckte åt mig och stegade in i stugan med i högsta hugg. Brandvarnaren tjöt och en frän lukt stack i näsan. Einar skrek någonstans inne i storstugan och jag fick en klump i magen. Jag hade inte ens tillåtit mig själv att tänka tanken…

Röken kom från köket och i samma sekund som jag stack huvudet runt hörnet såg jag vad som hänt. På spisen stod en gryta och ur den steg ett tjockt och stickande os från det som skulle ha varit vår lunch. Jag ryckte bort grytan från spisen och stängde av brandvarnaren innan jag rusade ut i storstugan och fångade upp Einar som låg och grät på mattan, vettskrämd av larmet. Sakta men säkert lyckades jag sänka min puls medan jag vyschade honom. I köket slutade maten fräsa i eftervärmen från grytan. Vid köksfönstret stod Anna som förstenad. Med Einar mot axeln gick jag fram och tog henne i armen. Hon ryckte till och vände sig mot mig frågande.

Anna
Plötsligt stod Farida bredvid mig. Hon var märkbart upprörd även om hon försökte dölja det medan hon tröstade Einar. En konstig lukt stack i min näsa. Jag kunde inte förstå vad hon pratade om. Något om brandvarnaren och maten. Jag tittade mot spisen och såg att det rök ur grytan. Det var konstigt. Jag kunde svära på att jag bara tittat bort några sekunder. Jag försökte förklara mig, försökte berätta om kråkorna men jag hörde själv hur konstigt det lät. Medan jag svamlade kunde jag se hur Faridas ansiktsuttryck gick från upprört till oroat. Som den överpresterare hon är så visste jag att hon läst allt om depressioner och andra mentala problem som kan följa på en graviditet. Jag kunde se hur kuggarna rörde sig i hennes huvud för att diagnostisera mig. Jag både älskade och hatade henne för det. Det var som att hon inte lät mig vara lika perfekt som henne, som att varje lite vardagligt fel måste ha en djupgående förklaring.

Det blev inget gräl. Hon var för orolig och jag för matt och förvirrad. Istället tog hon Einar och åkte in till Bengtsfors. Tydligen hade locket till brunnen inte gått att rubba och Farida ville åka och köpa en domkraft. Jag försökte indirekt antyda att jag kanske inte ville lämnas ensam men hon bedyrade att det skulle gå snabbt. Dessutom hade vi ingen lunch längre eftersom maten som vi tagit med hade bränts vid på spisen. Att hon tog med Einar tog jag som en avlastning och ett hån på samma gång. På ett sätt var jag glad att vara ensam, jag kände mig förvirrad och matt av det som hänt. Men samtidigt kunde jag inte släppa tanken på att hon inte litade på mig tillräckligt för att lämna mig ensam med vårt barn.

Med de tankarna la jag mig på sängen i storstugan och det tog bara några minuter innan jag slumrat till. Kroppen var som dränerad av energi efter anspänningen. Jag vet inte om jag riktigt somnat innan jag ryckte till av ett ljud från köket. Det var något som hostade och fräste. Min första tanke var att jag somnat och i sömnen satt på spisplattan igen. Jag stapplade ut i köket där hostandet nu ersatts med ett stadigt och välbekant ljud. Det var vattenkranen som vaknat till liv och ur den strömmade nu äntligen vattnet som vi väntat så länge på. Jag var fortfarande groggy men fick fram ett glas ur skåpet och fyllde upp det med vatten. Det smakade inte helt rätt. Det fanns en jordig ton i det men det var något annat också som störde. Först efter att jag stängt kranen och tömt glaset kom jag på de små provrören som Farida tagit med för att vi skulle pröva vattenkvalitén på brunnsvattnet. Jag hittade rören på byrån i hallen men när jag försökte sätta på vattnet igen hände ingenting. Inte en droppe kom fram. Uppgivet suckade jag åt mig själv och återvände till sängen. Jag borde såklart inte stängt kranen. Borde bara låtit det rinna tills Farida kom hem. Dum dum dum. Snart hade jag somnat igen.

Farida
Det var ansträngande att fördela uppmärksamheten mellan körningen, Einar och tankarna på Anna. Det var inte likt henne att vara så bortkopplad, att prata så osammanhängande. Men det senaste året hade varit tufft för henne och det skulle inte vara orimligt att det var först nu, när saker börjat lugna ner sig, som den stressen behövde levas ut. Kanske hade det varit en dålig idé att lämna henne ensam. Jag hade tänkt att jag behövde vara ensam med mina tankar en stund men ju mer jag tänkte desto mer insåg jag att hon antagligen behövde mig där. Att hon skulle vila medan jag handlade mat och domkraft kändes som en dålig ursäkt och jag hoppades kunna gottgöra det genom att jag köpt Pad thai till henne. Kanske kunde domkraften och brunnslocket vänta. Kanske behövde jag fokusera min uppmärksamhet på Anna den här helgen.

Anna
Vi pratade inte mer om den vidbrända maten. Och jag nämnde inte heller vattnet. Farida hade med sig min favoriträtt när han kom hem och för en stund ville jag bara låtsas som att allt var perfekt. Att jag inte fått någon slags black out och bränt maten. Att jag inte gjort bort mig med vattnet. Att jag inte kände en växande avgrund inom mig inför det känslomässiga ansvar som Einar tillförde mitt liv. Lilla, gulliga Einar som med sina knubbiga små fingrar kallade och med sin gälla stämma begärde uppmärksamhet. Just nu ville jag inte tänka på det utan bara begrava mig i min thaimat och min Farida.

Hon fick inte mycket struket från sin långa att göra-lista den helgen den stackaren. Och domkraften hon köpt låg orörd kvar i bakluckan på bilen. När vi åkte hem hade jag nästan lyckats glömma kråkorna, maten, vattnet. Men bara nästan. Det fanns kvar en oro om att Farida kanske hade rätt i det som hon inte ens behövt uttala. Kanske var det här början på en förlossningsdepression.

Det var när vi kom hem efter det besöket som drömmarna började. Till en början var de ett virrvarr av känslor och sammanblandade sinnen. Jag kunde vakna och minnas en känsla eller en förnimmelse. Men inget händelseförlopp. Över flera nätter började föremål ta form i drömmarna. Kråkors vingar som luktade gula ögon i mörkret. Svart vatten som smakade röd himmel. Bara rent svammel. Men det fanns också en antydan i drömmarna, om att jag missat något viktigt. Något som låg dolt, under huset, under tomten. Det var någonting som inte stämde, men jag kunde inte avgöra om det var något med stugan eller om det var något i mig.

När jag en dag bläddrade igenom vår pärm med papper om stugan för att sätta in ett nytt elavtal under rätt flik så fastnade mina ögon på ett gammalt köpekontrakt från 1996. För att vara mer exakt så var det handstilen jag fastnade för. Thorilds handstil. Den var inte alls lik den jag sett fotoalbumet. Inte ens i närheten. Så vem hade skrivit bildtexterna i fotoalbumet? Var det Stine? Men varför hade hon i så fall skrivit om sig själv i tredje person?

Jag fick allt svårare att sova och blev allt mer rädd för drömmarna samtidigt som jag inte ville klaga för Farida, inte ville bli diagnostiserad.

Farida
Händelserna i stugan hade slagit in en kil mellan oss. Även om vi inte pratade om det hade jag blivit rädd för att lämna Einar ensam med Anna. Jag märkte på henne att något var fel. Att hon sov oroligt, att hon var djupt försjunken i tankar. Hennes besatthet av de tidigare ägarna verkade stegra och jag undrade ifall det var en form av verklighetsflykt för henne, om hennes svårighet att knyta ann till Einar gjorde att hon hellre riktade sin uppmärksamhet åt annat håll. Jag började bli övertygad om att något var på gång med Anna. Att hon höll på att gå in i väggen. Men jag kunde inte nå henne.

Jag försökte få henne att prata med någon på mödravårdscentralen, i hopp om att det skulle vara lättare att öppna upp för någon annan. Jag försökte övertala henne att följa med till stugan och tänkte att det skulle ge henne ro och tid att koppla av. Men hon verkade alltid ha en ursäkt. Kanske var hon rädd för att återvända till platsen där hon fått någon form av attack. Men jag började allt oftare se henne stirra in i intet även hemma i lägenheten. Även om Einar skrek för full hals bara några meter därifrån. Jag försökte att inte ha några förutfattade föreställningar om hur modersinstinkter är eller brukar fungera men jag upptäckte att jag tog ett allt större ansvar för det mesta medan Anna blev mer och mer passiv.

Anna
Jag kunde inte släppa det. Jag ville sträcka ut en hand till Farida. Ville be henne dra mig upp. Men mina läppar var förseglade. Drömmarna manade mig vidare ner i djupet. Antydde saker. Visade mig saker. Dolda saker i det djupa mörkret. Där andra sorters tungor talade andra sorters språk från en tid innan månljus. Där kunde jag se henne.

Jag var tvungen att få veta vart hon tagit vägen och vem hon var. Jag kände att jag behövde veta mer. Tills jag hittade artikeln. Då ångrade jag mig.

Enligt en artikel i Verldens gang från november 2000 försvann Stine Larsen på väg hem från ett vårdcentralsbesök i Halden. Hon var gravid i åttonde månaden och saknades av sin man Arne som bönade allmänheten att bistå polisen i sökandet efter Stine. Längst upp i artikeln fanns en bild på Arne, en lång och mörk man med djupt liggande ögon – jag kände igen honom från fotoalbumet, och en inklippt bild på Stine. Polisen sökte i gränsområdet men uteslöt inte att hon kunde ha förts till Sverige. Ingen tydlig misstänkt fanns och Arne kunde inte berätta om någon hotbild mot Stine eller honom.

Den artikeln följdes av andra. Arne greps och förhördes men släpptes senare i brist på bevis. En polis uttalade sig om att de kände sig helt säkra på att Arne inte hade något med försvinnandet att göra men att det i dessa fall alltid är naturligt att man riktar misstankarna mot någon närstående. Sökandet efter Stine mattades av i brist på ledtrådar och tips. Polismästare Ane Bjuv bedyrade att de inte gett upp hoppet om att hitta Stine. Sökandet efter en kvinna övergår i sökandet efter en kropp. Arne uttalar sig på tioårsdagen av försvinnandet. Jag stängde ner datorn och stirrade in i väggen. Vad gjorde ett fotoalbum med Stine och Arnes bilder i vår sommarstuga? Hur hade den hamnat där?

Jag behövde inte vända mig om för att se kråkan utanför lägenhetsfönstret. Jag visste att den satt där ändå.

Farida
Det tog flera veckor innan jag lyckades få upp Anna till stugan igen. Hon spelade upptagen eller sa rakt ut att hon inte ville, men tillslut så gick hon med på att åka upp. Från en dag till en annan verkade hennes inställning skifta. Resan dit var spänd och jag fortsatte försöka få ur henne hur det egentligen stod till. Hon verkade så fjärran, tankarna hela tiden någon annanstans.

När vi kom fram insisterade Anna på att få öppna vattenledningen under huset. Jag kände att det inte spelade så stor roll. Det hade inte kommit något vatten de senaste två gångerna och det fanns ingen anledning att tro att det skulle komma något nu. Men jag förklarade för henne var vredet satt och gav henne en ficklampa innan hon försvann in i krypgrunden.

En av hängrännorna hade fallit ner sen vi var i stugan senast så jag fokuserade min energi på den istället för vattnet. På något sätt kändes vattenförsörjningen som en förlorad strid. Eller så var det bara att den tagit så mycket av min tankekraft de första gångerna vi varit där. Jag var trött på det och redo att nöja mig med vattendunkarna. Det här stället var tänkt att vara en oas för oss tre. En plats dit vi kunde komma för att slappna av och komma samman som familj. Jag kände en besvärande föraning om att den här stugan riskerade att tillföra mer stress än vad det var värt. Men jag försökte hålla masken för Annas skull. För att min oro inte skulle påverka henne.

Anna
Kråkorna lyfte från granen vid uppfarten i samma stund som jag kravlade mig ut ur krypgrunden. Nu visste jag, nu hade jag sett henne. Ögonen i mörkret luktade sött, lockade, övertalade. Världar bortom tid och rum väntade på andra sidan. Allt skulle bli bra trots allt. Bara en sak behövde göras. Tog på mig masken och väntade.

Farida
Fler försök att nå Anna misslyckades under dagen. Vid middagen åt hon knappt och när vi lagt oss för att sova verkade hon stel som en pinne. Till sist fick jag erkänna för mig själv att det inte fanns något som jag skulle kunna göra för att hjälpa henne just ikväll. Kanske hade hela tanken med att åka till stugan varit en dålig idé. Innan jag somnade hade jag kommit fram till att hela idén med stugan kanske hade varit missriktad. Det var inte rätt period i livet ta på sig mer ansvar än vad vi redan hade. Men vi kunde alltid sälja. Det var en befriande tanke på något sätt. Trots att det var detta som vi drömt om så länge så var det tanken på att sälja stugan, aldrig komma tillbaka och istället fokusera på varandra som fick mig att somna den kvällen.

Jag vaknade mitt i natten och insåg att jag var ensam i sängen. Utanför fönstret hade himlen börjat rodna men i det skumma ljuset kunde jag varken se Anna eller Einar i stugan. Var de uppe och bytte blöjor? Men köket var släkt och jag hade svårt att tänka mig att Anna skulle ta med Einar ut till dasset för en sån sak. Fortfarande sömndrucken reste jag mig upp och tittade ut genom fönstren mot den vildvuxna tomten som badade i ett blodrött sken. Det borde ha sett vackert ut men grantopparna blev snarare som nattsvarta huggtänder mot en illavarslande röd himmel. Och det var något som lät därute. En strid ström av läten.

När mina ögon vant sig vid mörkret kunde jag se att det var något som rörde på sig längre upp på tomten. Något som viftade eller virvlade. Nyfiken och nu halvvaken gick jag ut på verandan. Träet var kallt mot fötterna och nattkylan var ännu rå. Det var uppe vid brunnen som något rörde på sig såg jag nu. Det var kråkor. De virvlade runt brunnen medan de kacklade och kraxade mot den mörkröda skyn. Och mitt ibland dem stod en gestalt med utsträckta armar och något i händerna. Något som den höll upp över det nu öppna brunnslocket.

Anna
Efter svindeln förstod jag att hon hade ljugit. Att allt hon lovat var påhittat. Att jag skulle lämnas ensam för alltid med skulden.

Signaturmelodi

Ni har hört “Krypgrunden” av en anonym lyssnare, uppläst av Rakel Josephson och Linnea Jesinkey. Och med det är veckans avsnitt av Creepypodden slut.

Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.