where can i get ampicillin quickly canadianpharmrx.com

Ett konstigt bonusavsnitt

Signaturmelodi

Kära lyssnare! Det här är Creepypodden med mig, Jack Werner, men det är ett lite speciellt avsnitt. Det är så här att på Sveriges Radio, som ju står bakom den här podden, släpps poddar enligt ett litet schema. Creepypodden, till exempel, kommer ut varannan vecka – det vet ni. För att vara exakt kommer Creepypodden alltid ut natten till måndagar jämna veckor. På så vis faller den snyggt i takt med alla andra poddar SR gör. Men nu har vi ett litet problem.

Förra året, 2020, var förutom att vara rätt åt skogen på en massa olika sätt, också ett år med 53 veckor. Det händer var sjätte år, ungefär, som ett skottår fast med en extra vecka istället. När ett år har 53 veckor betyder det att en podd som kommer ut varannan vecka kan släppa sitt sista avsnitt en jämn vecka under det året, för att sedan, när två veckor ha gått och veckan borde vara jämn igen, släppa sitt första avsnitt för nästa år en ojämn vecka. Och det ställer till det för Sveriges Radio.

Därför gör vi så här att vi kommer ut med Creepypoddens första riktiga avsnitt för år 2021 först nästa vecka. Då har vi bullat upp med avsnitt 155 åt er. Men vi vill inte lämna er helt lottlösa denna vecka – då förstår vi att ni hade blivit besvikna. Så därför får ni här och nu en liten bonusberättelse, en historia som kanske inte hade passat perfekt in i ett vanligt avsnitt, men som jag ändå tror ni kommer gilla.

Det är, som alla de mest omtyckta historierna i Creepypodden, en som tar avstamp i det lantliga Sverige, och som antyder existensen av något mer, något större, och något betydligt mer fruktansvärt än vi kan föreställa oss, nere i djupen… Historien heter “Gideons val”, är skriven av Patrick Henriksson och publicerades i skräckantologin Sjön, och den läses av mig och Ludvig Josephson.

Daggens svalka kändes genom gummistövlarna som han gick strumplös i ner mot sjön. Tunna dimslöjor slingrade sig över vattenytan i månskenet. I näven handtaget till tygkassen med den förbannade dockan. Gideon drog krampaktigt in luften i lungorna. Mellangärdet var som betong, fastän han gjorde det rätta.

Sedan han gjort loss ekan stod han kvar med tampen i handen tills ett hoande från aldungen fick honom att lämpa den i båten.

”För grabbarna”, sa han till sig själv. Ilsket torkade han bort tårarna och bet ihop.
”Äh, lägg av! Du har varit med om värre.” Fast det stämde inte, han hade aldrig varit med om värre.

Ekan gungade till när han klev i och vågtopparna syntes som växande silverringar. Han hoppas att prästen hade rätt, att han skulle återförenas med Esther. Det var en av sakerna han hade svårt att acceptera – en evighet i himlen tillsammans. Han satte årorna i årtullarna och tog de första tagen. I ögonvrån anade han en välvning i vattnet. Håret i nacken reste sig rätt ut.

”Fader vår som är i himmelen, helgat vare ditt namn.”

***

Först in på gårdsplanen tjoade jag och bromsade försiktigt in, så att det inte blev spår i gruset. Jag fällde ned stödet och vände mig triumferande mot Johan, som slokörat rullade över asfaltkanten.

”Det gills inte! Jag fick en fluga i halsen.”

Han tittade anklagande på mig, som om det var mitt fel. Jag hade hört honom hosta och harkla och passade då på att lägga in spurten.

”Äh, du satte inte i halsen. Det säger du bara för att du förlorade. Oavsett kom jag först.”
”Jag tänker inte ro hela jävla vägen bara för att du fuskade, om du tror det.”

Johan slängde cykeln i gruset så att stenarna skvätte upp på gräsmattan.

”Hur smart är du då? Om vi vill låna båten av Gideon, kan vi inte stöka till hans grusgång och definitivt inte skvätta grus på gräsmattan.”

Jag började bredsida tillbaka gruset från det välansade gräset. Brisen rasslade genom björkarna längs vägen och på himlen seglade utspridda bomullsmoln. Perfekt dag för fiske, men då var vi tvungna att ha en båt.

”OK då”, sa jag. ”Om det är så förbannade viktigt, kan väl jag ro tillbaka. Men du ror ut!”
Jag stirrade irriterat på Johan. Han kunde vara så förbaskade envis, rödhårig som han var. Johan sa ingenting, men lyfte upp cykeln och slätade till gruset sedan han lutat den mot stödet. Jag slog ut med armen mot farstubron.

”Det är din morsas morbror.”

Johan ringde på. En humla svävade surrande mellan pelargonernas röda blommor bredvid dörren och jag läste Höganäs på krukan. Det knakade i trappan och sedan rörde det sig innanför det vattrade glaset.

”Johan, Lasse. Vad trevligt. Kom in, kom in.”

Han hade rutig skjorta och snickarbyxor som vanligt. Vi klev in på korkmattan i den såpadoftande hallen. Gideon stängde dörren efter oss, sedan lade han sina väldiga nävar kring våra nackar och klämde vänligt. Det hårdhänta greppet fick oss båda att böja nackarna bakåt.

”Ska ni ha lite kaffe? Det är ändå dags att sätta på en panna.”

Vi nickade och satte oss i kökssoffan. Det luktade rök från askfatet, där den böjda pipan var lutad mot kanten. På den rutiga vaxduken låg ett paket Borkum Riff och en ask Solstickan.

”Kan vi låna ekan?” frågade Johan. ”Tänkte ut och fiska.”
”Fint väder för fiske idag.” Gideon nickade och hällde upp vatten i kaffepannan. De uppvikta snickarbyxorna hade färgfläckar i många olika kulörer. ”Vi lade upp ett nytt syre utanför Röladan förra veckan. Där kan ni ju prova.”

Han mätte noggrant upp kaffet ur en färgglad plåtburk, föreställande en kvinna med långa strutsplymer och väldigt liten bikini. Jag visste att Gideon köpt den i Rio de Janeiro, under tiden han gått på sjön. När han träffade Esther mönstrade han av direkt och startade målerifirma istället. De hade haft kaffe i burken under alla år, trots att Esther var djupt religiös och ständigt muttrade om det osedliga trycket. Däremot hade Gideon fått lägga ner en massa andra saker från sina resor i en kista på vinden.

Johan berättade att han en gång hört Gideon och Esther bråka om kistan – hon ville bränna innehållet, men han vägrade. Esther hade fått bröstcancer för fyra år sedan och tynade bort och dog på mindre än ett år.

”Hur djup tror du sjön är egentligen?” frågade jag och pillade bort en del av sårskorpan på knät.
Johan rodde på. Pannan var blank av svett, men rösten stadig när han svarade.
”Jag såg en karta hos Gideon en gång där det stod 40+ nästan mitt i sjön.”
”Fyrtio meter! Inte en chans, du måste ha sett fel.”

Sjön var inte särskilt stor, drygt en mil runt om. Den kunde omöjligt vara så djup.

”I helvete heller.” Johan hade slutat att ro och vi drev med den svaga vinden. ”Varför skulle jag ha sett fel?”
”Om vi ska komma fram idag, får du fortsätta ro.” Jag höjde på ögonbrynen. ”Sjön är för liten. Tjugo meter kanske, på sin höjd.”
”Ska vi slå vad? Vi kan kolla med Gideon när vi kommer tillbaka.”

”Vill du ha några abborrar?”

Jag höll upp fångsten, så att Gideon kunde se vår fiskelycka. Han stod med knäna på en jutesäck framför väggrabatten, nätkorgen bredvid var halvfull med ogräs.

”Jag lade nät igår, så jag klarar mig. Tack ändå.”
”Du Gideon, visst har du en karta över sjön och hur djup den är?” frågade Johan.

Vi hade kivats över djupet hela fisketuren. Det var som ett moln drog över Gideons ansikte, innan han tyst nickade.

”Kan inte vi få titta på den? Lasse tror inte att sjön är så djup.”
”Nja… Jag har lite mer rensning och göra. Dessutom vet jag inte riktigt vart den är någonstans.”
”Den är väl i skåpet, med alla de andra kartorna.”

Gideon hade ett hörnskåp i finrummet, med en massa olika kartor och sjökort från tiden som sjöman. När vi var yngre hade jag och Johan suttit trollbundna då Gideon rullade ut dem och berättade vad han varit med om. Esther brukade komma in med saft och kanelbullar och skälla på honom för att han rökte pipa när vi var där. Jag tyckte det luktade gott om pipröken.

”Vi kan titta efter själva”, föreslog Johan.
”Absolut inte. Ni skulle bara riva ut allting och lämna ett elände efter er.” Han suckade och reste sig stånkande upp. ”Nåväl, kom med då.”

”Ha! Vad var det jag sa.”

Johan vände sig triumferande mot mig. Jag kände hur ilskan började glöda i magen.

”Vad är det som säger att kartan är rätt? Den ser ju helt hemmagjord ut.”
”Det beror på att det var jag som gjorde den. Jag och en till.” Rynkorna i Gideons ögonvrår blev djupare.
”Vem då?” frågade jag.
”Äh, ingen ni känner. Han finns inte längre.”

Jag lutade mig fram och tittade noggrannare på kartan. Ett stort antal punkter var uppmätta och i större delen av sjön höll sig djupet under tjugo meter, men så var det en sänka där det stupade kraftigt ned.

”Varför står det bara ’40+’?”, undrade jag.

Gideon skruvade på sig och hummade lite. Det var inte alls likt honom, han brukade glatt prata om det som hänt tidigare i hans liv.

”Vi kom bara ned till fyrtio meter”, sa han till slut.
”Vadå, kom bara ned till fyrtio meter.”
”Ställ inte så många frågor, ungjävlar. Det finns inget mer att säga om den där förbannade sjön.”

Blinkande tittade jag på Gideon. Jag hade aldrig hört honom svära och han var alltid sträng angående vårt språkbruk. Nu stod han röd i ansiktet med en spottbubbla på underläppen och såg ut som om han skulle klappa till oss vilken sekund som helst. Efter några andetag lugnade han ned sig och såg generat ned på trasmattan.

”Nu har ni fått reda på hur djup sjön är. Håll er borta därifrån, det finns ändå inget att fiska i den delen av sjön.”

Om Gideon insett hur tolvåriga pojkar fungerade, skulle han inte ha uttryckt sig på det sättet. Om vi haft förstånd att inse när man skulle låta en sak vara, hade vi släppt funderingarna om djupet som en bit glödande kol.

***

Gideon tog fram tidningsklippet med darrande händer. I det svaga ljuset från det runda vindsfönstret läste han.

Arbetarbladet, 8 augusti, 1932.

Sökandet efter saknad gosse avbrutet
Då sökandet efter Gustav Andersson inte gett något resultat, trots att medborgarna i Bo gått man ur huset, beslöt landsfiskal Oscar Hedenström under söndagen att avbryta operationen. Redan den första augusti hittades Gustav Anderssons båt drivande herrelös på Bosjön och landsfiskalen meddelade att Andersson nu räknas som drunknad.

Han gned sig i ögonvrån. Fortfarande gjorde det ont, efter alla dessa år. Försiktigt lade han ned klippet och tog istället upp dockan, som grinade sitt stela leende mot honom. Han hade till slut funnit den på Guadalupe, under en av seglatserna i Karibien. Kvinnan i den kryddoftande handelsboden hade svarat jakande när han frågat om den kunde ta bort en förbannelse.

”Vissa”, sa hon på bruten engelska. ”En del förbannelser går inte att ta bort, andra hjälper den inte mot. Hur fick du förbannelsen?”

Han strök svetten ur pannan och berättade hur det gått till.

”Åhå! Du är inte drabbad av förbannelsen.” Den röd-gula huvudduken, virat så att toppen såg ut som en plym, gungade när hon skakade på huvudet. ”Din vän blev det och han fick betala priset.”

”Vad säger du?”

Han kunde inte tro hennes ord.

”Det var han som blödde. Händelserna upphörde när han försvann, inte sant?”
”Ja, men…”
”Inga men.”

Hon log vemodigt mot honom och vände sig om för att lägga tillbaka dockan på hyllan. De många lager av tyg böljade runt hennes kropp och han blev yr av rörelsen.

”Vänta! Jag vill ha den ändå.”

***

”Han sa att vi skulle hålla oss borta”, sa jag.

Johan rotade i ena hörnet av deras mögeldoftande garage och ignorerade min invändning.

”Ha! Jag visste att den fanns här någonstans.”

När han drog upp påsen med klädlinan, välte tidningshögen bredvid. Johan föste tidningarna mot väggen med foten.

”Vi köpte den i våras, men farsan har naturligtvis inte hängt upp den ännu. Som allting annat.”

Johans pappa pratade mycket om hemprojekten, men inget blev gjort. Istället satt han med kompisarna och drack grogg på helgerna. När det blev för stökigt brukade Johans mamma ordna så att han sov över hos oss.

”Om vi knyter fast din hantel har vi ett perfekt sänke. Vi ska bara märka upp metrarna på linan.”
Det stod på påsen att linan var femtio meter.

”Ska vi inte fråga ändå?”

Jag gillade inte att ta Gideons båt utan lov. Han var borta på Hanssons äng hela dagen och satte upp tältet inför bönemötet, men det fanns andra som kunde se oss.

”Tror du vi får låna båten om vi säger vad vi ska göra?”

Johan kisade mot mig, hans ögonbryn var vitblekta av sommarsolen. Jag tittade tyst ned i backen.

”Om vi säger att vi ska fiska, ljuger vi ändå och det är lika illa.” Johan suckade och slog ut med armarna. ”Han kommer inte att märka det om ingen av oss säger något… men du kanske inte vågar?”

Han log hånfullt.

”Vi tar väl båtjäveln då! Men du ror!”

Jag gick med arga steg före Johan ner mot båten.

”Enligt kartan borde den ligga i linje mellan Svenkök och Röladan. Lite närmre Svenkök.”

Johan gnodde på med årorna och till slut hamnade vi rätt. Jag slängde i hanteln och började räkna metermarkeringarna.

”Femton, sexton, sjutton…”

Linan slakade.

”Vi borde vara närmre Svenkök, rätt ut från Sjöbacken”, sa Johan. ”Här! Ta årorna, så säger jag hur du ska ro.”

Vi bytte vinglande plats i båten. Det var kav lugnt och solen hamrade ner från en klarblå himmel. Svagt hördes stojet från ungarna på Sjöbackens badplats.

”Några raka tag till bara. Sådär. Håll den här.”

Jag hörde plumset bakom ryggen, samtidigt som jag försökte hålla vår position. Årornas slitna handtag var släta i handflatorna.

”Arton, nitton, tjugo.”

Johans röst var nästan mekanisk när den fortsatte.

”Tjugosju, tjugoåtta.”

Jag lät årorna hänga kvar i årklykorna och vände mig om. Fortfarande slakade inte linan.

”Trettiosex, trettiosju.”

Nu viskade han fram siffrorna. Allting stod still omkring oss.

”Trettionio, fyrtio, fyrtioett, fyrtiotvå…”

Linan slakade äntligen. Både jag och Johan andades ut och log mot varandra.

”Jaha, fyrtio…”

Linan ryckte till så hårt att Johan for framåt mot kanten på ekan.

”Aj!”

Båten gungade till av kraften.

”Aajj! Hjälp!”

Johan hade virat linan kring handen för att dra in den och nu var den fastkilat mot kanten. Jag kände hur båten började kantra.

”AAAJJ! Gör något!”
”Jamen, vafan!”

Fiskelådan! Kniven fanns där. Jag slängde mig framåt och slet upp locket. Drag och tafsar flög ut på botten av ekan, innan jag till slut fick tag i knivskaftet. Jag vände mig om och slog knät med full kraft i toften, men registrerade inte smärtan. Johan jämrade sig och jag såg hur blod vällde fram från hans handflata.

”Aj, fan!”

Den slöa kniven gled på linan och jag skar mig i pekfingret. Jag började åter såga på linan, som var så spänd att den darrade. Med en smäll gick den av till slut och Johan dråsade ned på rygg i båten. Hans ansikte var stelt av smärta. Blod sipprade fram mellan fingrarna.

”Vad fan var det som hände Lasse? Vad fa…”

Båten lyftes som av en dyning på havet, men det här var ju Bosjön. Vi såg på varandra med stora ögon. Det smakade järn i munnen. Inget mer hände. Så reagerade båda samtidigt och slängde oss mot toften. Vi satte oss vid varsin åra och började desperat ro mot land. Båten tog sig knappt framåt.

”Vänta!”, skrek jag. ”Ett å två å ett å två”

Vi hittade rytmen och började ta oss in mot land. Hela tiden tittade vi mot punkten där det hänt. Ingenting syntes på ytan. Inte en krusning.

Dunk!

Oförberedda ramlade vi bakåt när båten strandade. Vi drog ekan längs strandkanten till Gideons brygga under tystnad, samlade ihop fiskegrejerna och gick upp till cyklarna. Mina ben kändes bortdomnade.

”Hur gick det med handen?”

Johan vände upp handen och visade köttsåret som linan skurit i hans handflata.

”Det har nästan slutat blöda i alla fall. Men det gör ont som fan.”

Underläppen skälvde och han slog händerna för ansiktet. Han snörvlade först till och började sedan hulkande gråta. Jag hade aldrig sett honom gråta, inte ens när hans farsa slagit honom på fyllan. Försiktigt lade jag handen på hans smala axel och kramade den genom t-shirten.

”Vad fan var det för något?”, kom det kvävt från honom.

Han släppte ned händerna och såg rödögt på mig.

”Vad fan var det för något, Lasse?”
”Jag vet inte. Vi… vi kanske fastnade i botten och båten drev och…”
”Det är ju för helvete vindstilla. Båten höll på att välta!”

Han vände på handen och visade andra sidan. Knogarna var helt blåa.

”Vi kanske ska fråga Gideon?” sa jag.
”Är du helt dum i huvudet?” Johan fnös. ”Vi säger inget till någon om det här. Du och jag hade dragkamp, sedan ramlade jag mot en sten och linan skar in i handen. OK?”
”OK.”
”Jag måste hem till morsan med det här. Det känns som något är brutet.”

***

Jag höll mig hemma och såg inte Johan på några dagar, men sedan plingade han på vår dörr.

”Hej!”

Handen var omlindad, men inte gipsad. Han var blå under ena ögat.

”Jag slog i båten när jag ramlade”, sa han och ryckte på axlarna. ”Ska vi göra något?”
”Visst.”

Vi tog cyklarna och utan att vi sa något hamnade vi hos Gideon. Han arbetade inte i trädgården och ingen öppnade när vi plingade på dörren. Konstigt nog kände jag mig besviken över att han inte var hemma.

Jag hade precis tagit tag i cykelstyret då jag såg Gideon komma ångande upp från sjön. Både jag och Johan slängde oss upp på cyklarna.

”NU STANNAR NI UNGJÄKLAR, ANNARS VRIDER JAG HUVUDENA AV ER!”

Vi vågade inte annat. Gideon ställde sig framför framdäcken och knöt nävarna så hårt att knogarna vitnade. Hans buskiga ögonbryn for upp och ner, som om han inte kunde kontrollera dem.

”Jag var med tältmötet tills igår kväll. När jag kom ner till båten nyss, var det blod lite varstans och en avsliten lina.” Han svalde krampaktigt och tittade åt sidan.
”Jag hoppas vid min gud att ni lagt ut en mjärde och drog av linan när ni skulle vittja den.”

Hans blick for mellan oss. Johan knep tyst, men jag var inte lika tuff.

”Förlåt. Vi var ute och försökte hitta djupet. Och…”
”Och?”

Rynkan mellan ögonen hade försvunnit.

”Någonting ryckte i linan och…”
”Nej, bara inte… nej.”

Gideon tog tag i mitt cykelstyre, som om han var på väg att mista balansen. Han hade blivit askgrå i ansiktet.

”Vem var det som blödde?” frågade han tonlöst. Jag såg att hans läppar rörde sig.
”Båda”, sa Johan.

Gideons huvud sjönk ned och ett tag trodde jag att han skulle ramla ihop. Sedan rätade han på sig.

”Jag behöver lite tid för att… fixa några saker. Kom hit tre i eftermiddag igen.”

Vi nickade båda, vågade inte annat.

”Vad är det för något?” frågade Johan.
”Jag vet inte, men det är inte bra att ni väckte det. Så mycket kan jag säga. Ni har väl inte sagt det här till någon annan?”

Han såg lättad ut när vi skakade på huvudena.

”Vi syns i eftermiddag. Och håll er för guds skull borta från sjön!”

***

Fastän Gideon rodde lätt genom natten kändes det som han knappt fick luft. Det lyste hos grannarna, men det gav ingen tröst. Knirret från årklykan och det sugande ljudet av årorna i vattnet var det enda som hördes.

Han hade gått fram på byn efter att pojkarna cyklat iväg. Sedan han köpt två öl på Ugglebo Livs satte han sig bredvid Frasse på bänken utanför folkbiblioteket.

”Goddagens Gideon!”

Frasses leende avslöjade att han tappat någon tand till sedan Gideon pratat med honom senast. De gråa testarna låg i oordning över flinten.

”Goddagens Frasse!”

Han gav ena burken till Frasse och knäppte upp den andra själv.

”Jaså, du har börjat lagra B-vitaminer. Jag trodde ni godtemplare höll er borta från det fördärvet.”
”Det är 43 år sedan jag drack, men nu kan jag behöva det.”

Han böjde huvudet bakåt och tog några snabba klunkar.

”Åh andra sidan kanske det ändå inte är något för mig.” Han grimaserade och höll fram burken mot Frasse.
”Jag är inte den som är petig, det vet du.”

Frasse tog några djupa klunkar och rapade sedan högt.

”Några nyheter?” frågade Gideon så nonchalant han kunde.
”Det är ett jäkla liv borta vid Lars-Lars. Tydligen har två kossor försvunnit. Bull-Kalle har varit där.”
”Har polisen varit där? För några bortsprungna kor.”
”Edit sa att de hade hittat ett avslitet framben i strandkanten. Dessutom vägrar de andra korna att ens gå i närheten av sjön.”
”Nåväl, Edit brukar ju inte vara den mest tillförlitliga.”

Han avslutade samtalet och lämnade Frasse med den andra burken.

Snart var han framme vid rätt ställe. Han tyckte sig känna doften av förruttnelse, men tänkte att han inbillade sig. Så började vattnet omkring honom att hoppa, vattendropparna syntes sväva i luften ovanför ytan innan de åter slog ned i vattnet. Det vibrerade i tinningarna. Han kunde känna varelsens hunger i mörkret under honom.

Gideon tog upp dockan ur tygväskan, förberedd med pojkarnas blod som det skulle. Rädslan han känt hade gått över i ett lugn. Allt skulle bli bra.

”Nu kommer jag till dig Esther. Jag har längtat efter att få vara dig nära igen. Vem vet, jag kanske träffar på dig också Gustav.”

Han ställde sig upp i båten och drog in den kyliga augustinatten i lungorna en sista gång.

Signaturmelodi

Vi har hört historien “Gideons val”, skriven av Patrick Henriksson och först publicerad i skräckantologin Sjön, utgiven på Miramir förlag, och den lästes av mig och Ludvig Josephson.

Och därmed är detta lilla konstiga bonusavsnitt slut. Men oroa er inte – nästa vecka är veckoantalet äntligen jämnt igen, och då är vi tillbaka. På riktigt. Vi hörs då.