Avsnitt 175: Internethistorier II

Häromdagen chattade jag med en kompis jag träffat på Discord. Vi har aldrig träffats men pratar ändå ofta med varandra. Den här gången verkade hon lite bekymrad.

“Det har hänt mig en del konstiga saker på sistone”, skrev hon.

“Berätta”, svarade jag.

“Jag har aldrig trott på spöken eller övernaturligheter förut, så jag känner mig lite osäker på hur jag ska tänka, liksom. Jag kanske bara överreagerar? Jag har pratat med min doktor men hon säger att det inte är något fel på mig, så det är inte så liksom. Men jag vill att du inte avfärdar mig som knäpp om jag berättar. Då vill jag hellre att vi skiter i det.”

Jag förstod att det här verkligen var något som tyngde henne, och att jag var tvungen att ta henne på allvar. Så gott jag kunde försäkrade jag henne om att jag skulle tro henne.

“Ok, så här är det”, svarade hon och så började hon skriva.

“Jag tror det började för några veckor sen, med att jag fick ett kedjebrev. Jag skickade såklart inte vidare det till någon eftersom jag aldrig tagit sådant på allvar. Men i efterhand har jag tänkt mycket på det. Det stod något om liksom varelser som förklätt sig i mänskligt skinn för att smälta in mitt ibland oss. Jag vet inte om det har med saken att göra men allt var som vanligt fram tills att jag raderade det kedjebrevet.

Första gången det hände var i mataffären. Jag stod i kön och märkte att kassören stirrade på mig. Han log lite för konstigt. Som om han inte log med sitt ansiktes muskler, utan genom att två osynliga fingrar drog upp mungiporna i ett leende.

Det låter dumt, va? Jag fattar om det låter dumt.

Hur som helst log jag så artigt jag kunde tillbaka, och när det blev min tur betalade jag och packade ihop mina saker i en påse. Sedan tittade jag tillbaka till kassören för att säga hejdå, och då såg jag att han fortfarande tittade på mig. Sedan hände det. Jag såg hans mun röra sig, och hörde hans mörka röst. ‘Hejdå, min vän’.

Jag stod helt chockad i ett ögonblick. Jag måste vara helt utmattad och förvirrad, tänkte jag, för det var ingen chans att det där precis hände på riktigt.

Nästa dag var jag på väg någonstans på stan. Det var kallt och friskt i luften, och det luktade höst, du vet. Jag tycker om när det luktar höst och jag var på gott humör.

Då hände det igen. Jag märkte att en kvinna tittade på mig. Hon släppte mig inte med blicken, och hon hade samma sorts kusliga leende. Det kändes riktigt obehagligt. När vi passerade varandra såg jag hur hon öppnade munnen och hörde henne säga: ‘Fint väder idag, eller hur?’

Sedan nickade hon och gick vidare.

Jag blev stående helt paff. Det var så oväntat och omöjligt att det liksom gjorde mig yr.

Sedan dess är det många som tilltalat mig. Det har alltid varit vardagligt och normalt. ‘Kan jag hjälpa dig med något?’ och ‘Du ser ut att vara på gott humör!’, sådant där. Inget elakt eller illvilligt, och aldrig med någon hotfull underton, även om alla som pratat med mig alltid lett på samma sätt. Men bara att det händer är tillräckligt skräckinjagande, och samtidigt, på något sätt, hoppingivande. Fattar du?

Det har börjat bli som om att var jag än går så är det okända människor som hälsar mig vänligt och artigt och småpratar med mig.

Jag har alltså till och med frågat min läkare och hon säger att det är omöjligt. Och ändå pågår det. Nästan varje dag numera. Det är helt sjukt.”

Jag läste allt hon skrev och var så förvirrad. Jag måste ha missat något, tänkte jag, och läste om hennes meddelanden. Men det hade jag inte. Så försiktigt jag kunde formulerade jag ett svar.

“Du, alltså, jag fattar ju att det kan vara konstigt när okända människor tilltalar en, men att massa folk är artiga och småpratar med dig är faktiskt inte på något sätt övernaturligt. Även om de ler konstigt. Eller?”

Hon svarade på en gång. Och det var nästa sak hon skrev som fick mig att förstå allting, och ändå mindre än någonsin.

“Gud, just det. Jag glömmer att vi aldrig har träffats. Det känns ju som om vi känner varandra så väl.

Jag förstår att det inte i sig är så konstigt att jag hör dessa människor prata. Din reaktion är helt naturlig. Men grejen du måste veta är att jag inte hör något annat. Jag hör inte fåglarna, inte bilarna som kör på gatan, inte ljudet av när mina fingrar träffar tangenterna när jag skriver. Jag hör ingenting.

Jag hör ingenting, eftersom jag är helt döv sedan fyra års ålder.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det Ludvig Josephson nyss läste upp är en historia som cirkulerat i många år på nätet, skriven av en okänd författare. På sätt och vis sammanfattar den nätets villkor för berättande. Bara i en relation som helt och hållet utspelat sig på nätet kan man vara så nära någon att man avslöjar sina hemligheter, samtidigt som den är så distanserad att den andra inte ens vet om att man är blind. Människor som är helt fysiskt främmande för varandra kan ändå skapa djupa relationer, ja, tvinna ihop sina liv, men ändå i slutändan sakna kunskap om så centrala saker om varandra att stora överraskningar – vare sig de är trevliga eller obehagliga – alltid står på lut.

Resultatet blir historier om tankar utan kroppar, inte om hur vi rör oss i vår omvärld, utan om hur vi tar in och förhandlar med den. Vi försöker förklara oss för läsare vi aldrig kommer träffa och tvivlar på våra egna förstånd i texter vars livslängd och spridning vi inte kan förutspå. Till slut blir inte längre kontakten med den fysiska verkligheten ens särskilt viktig för att berättelserna ändå ska få egna liv.

Ta till exempel historien om Mystery Flesh National Park. Det är namnet på amerikanska Trevor Roberts mycket ambitiösa världsbyggesprojekt, det vill säga, den beskrivningen av en annan verklighet han tagit fram, istället för att, som de flesta författare, fokusera på någon berättelse som utspelar sig i den. Den handlar om ett område nära Odessa i västra Texas, där ett gruvföretag 1973 upptäckte en livsform som inte liknade något någon hade sett.

Det finns ingen enskild, sammanfattande text som presenterar Mystery Flesh National Park i sin helhet för nybörjaren. Det går bara att förstå vad den här världen är genom att läsa hundratals textfragment, som flygblad, gamla brev och affischer, och pussla ihop bitarna och ledtrådarna till en större bild. Det man då upptäcker är lika fantasieggande som skräckinjagande. I den här världen finns världens största kropp, eller vad man ska kalla den, där i öknen i Texas. Den går bara att jämföra med sarlaccerna i Star Wars, de jättelika, begravda ökenmaskar som bara syns på ytan i de kratrar av sand där deras munnar fångar allt olyckligt nog att falla ned. Det är helt enkelt en nationalpark uppbyggd kring en jättelik och fullständigt obegriplig underjordisk kropp.

Dess storlek är okänd, men sträcker sig åtminstone flera mil ned under markytan, och den är ännu större i bredd. Ju längre ner man kommer, desto mer naturlagsvidrigt beter sig allt. Det finns en berättelse om en gemensam expedition som amerikansk och sovjetisk militär genomförde ned i organismen år 1979, som slutade i katastrof. En sorts sond hade byggts, som liknade de första rymdskeppen men som var konstruerad för att kunna frakta människor ned i varelsens inre, utan att de riskerade bli del av den.

När de nådde fram till en sorts blå vävnad som de inte förstod sig på skickade de ned en specialsond med en ensam utsänd löjtnant som skulle studera den närmare. Det enda de hörde från löjtnanten sedan var ett delvis ohörbart radiomeddelande om att “det beter sig som en prisma” och att hon skulle försöka ta ett prov, innan det började rycka och slita i kabeln till sonden. När de fick upp den var den sönderslagen, och inuti fanns bara blodspår kvar av löjtnanten. I kameran som satt på sonden hittade de den sista bilden som tagits där nere, och den visade ett jättelikt, 500 meter brett organiskt föremål, som närmade sig sonden. Den ser ut som ett moln av nerver och tentakler, och slutsatsen man drog var att den på något sätt angripit och dödat löjtnanten, som aldrig sågs igen.

Annars är det kanske värsta med varelsen under Mystery Flesh National Park att den, återigen likt sarlaccen i Star Wars, inte omedelbart dödar de som hamnar i någon av dess många magar, utan smälter ihop med dem. Om man hamnar där upplöses man till flytande kött och organ, men man hålls vid liv, kanske längre än ett vanligt människoliv. Efter att varelsen under marken upptäcktes gjordes den till en nationalpark, och blev till en sorts konsumtionsparadis, där man kunde bo på hotell, gå på guidade turer inuti organismen och köpa varm korv. Men risken att varelsen skulle slå till fanns alltid närvarande. Vid ett tillfälle föll en grupp underhållare utklädda till clowner ner i dess gap, och när de hittades igen hade de smält samman till en klump av levande materia, som led fruktansvärda kval när den togs upp till ytan. Man försökte separera de sammansmälta människorna med en experimentell spray, men effekten blev den motsatta: köttklumpen av lidande människor förkalkades och stelnade till en färggrann och skräckinjagande staty av kropp och förvridna ansiktsuttryck som än idag finns utställd i nationalparken.

Ändå höll den öppen, år efter år, och mottog hundratusentals besökare som gick på sina guidade turer genom varelsens inre organ och åt sina varma korvar uppe vid ytan. Ända tills 2007. Då gick något snett. Det började med att några vattenpumpar slutade fungera, som ledde till en översvämning i en av varelsens inre organ, vilket fick den att börja krampa och konvulsera i hela sin gigantiska kropp. Tunnlarna som besökare just då gick i trycktes ihop, och besökscenter som fanns uppbyggda i varelsens större öppningar kollapsade. Många dog på en gång. Andra blev fångade, när vägen ut plötsligt tryckts ihop. Med en grupp, någonstans långt nere i en obegriplig varelsers inälvor, hade man radiokontakt i 16 timmar, tills de slutligen tystnade. Man lyckades aldrig hitta dem. Andra, skadade som man hade lyckats rädda och fört till trygghet, reste sig plötsligt ur sina sjukhussängar och började viljelöst gå tillbaka mot kratern där öppningen till varelsen fanns. 38 människor hann ta sig ned och försvinna. Vad som drev dem vet ingen.

Historien om Mystery Flesh Pit National Park växer fram än idag, och lär bli en bok, om allt går som Trevor Roberts vill. Men det är redan ett parallellt skräckuniversum av ett slag som bara kan växa fram på nätet, med sin detaljerade och brokiga bakgrundshistoria, sina stora mängder förbipasserande och ofta snabbt försvunna karaktärer och framför allt: sin intima koppling till den verklighet vi själva lever i, samtidigt som dess huvudsakliga scen så fullständigt svurit sig fri och rört sig bort mot något man knappt ens kan föreställa sig. Det är en värld att förlora sig i timmar i, precis som internet.

Andra internethistorier kommer till när dess berättare inspireras av något på nätet, och själv ger sig ut för att försöka göra om det. Driven av drömmen att få inta någon sorts ställning i någon av de oräkneliga communityn som varje dag uppstår och försvinner på nätet ger de sig ut i verkligheten, vilket de ofta ångrar. Så var det för lyssnaren Jonas, när han upptäckte urban exploration. Vad som hände då får vi höra i hans berättelse “Sylt”, uppläst av Ludvig Josephson.

”Här är bara husen kvar, inte människorna.”

Så brukade min faster säga och doppa syltgrotta i kallnat kaffe. Samma samtalsämnen varje söndag: vi pratade om ödehusen i skogarna och hur jävligt det var med ungdomarna som vandaliserade dem. Ännu jävligare var tomtägarna som flyttat till Karlstad, eller Stockholm, finfolket som varken vårdade eller sålde sina släktkåkar. De sket i allt.

”Du ska väl inte flytta?” frågade faster oroligt och ofta. Farbror satt tyst under samtalen. Bet ihop. Han var rädd för att jag skulle bli kvar, ensam i Värmlandsskogen.

När faster dog i cancer och farbror flyttade till äldreboendet där jag jobbade tog jag över deras kåk på ren pliktkänsla. Jag jobbade, åt, sov och kollade facebook. Där i internets mylla hittade jag grupper om ödehus och fick en annan bild av fenomenet än den jag växt upp med. För vi åkte aldrig och tittade på ödehusen, vi pratade bara om människorna som lämnat dem. Jag föll ner i ett kaninhål och blev en del av den nördiga gemenskapen bestående av medelålders män och kvinnor som fascinerades av skavda dörrar i glesbygdskommuner och betongfundament i granskogar. Jag scrollade flödet på lunchen, jag gick in i långa diskussioner på kvällarna och försökte ta reda på hur man hittade de där husen som ser ut att vara lämnade i all hast med fotografier och frukostporslin kvar. Diskussionerna i gruppen var för det mesta varma, nästan kärleksfulla. Det var som om de övergivna husen blev älskade igen. Bilderna var som arrangerade drömmar. Kvällstidningar lågt uppvikta bredvid odiskade kaffekoppar. Ibland hängde rock och hatt kvar i hallen. Jag ville också skapa ödehuskonst men hur jag än försökte lära mig mer så ville ingen berätta var husen fanns. Motståndet gav mig något att brinna för, jag som aldrig brunnit. På nätterna drömde jag om dammiga burkar med cascoplugg, psykbadkar med spännbälten och överfyllda bokhyllor hos horders. Ödehusen som under min uppväxt varit symbolen för det misslyckade samhället blev min drog.

Jag skapade ett konto på Flashback, något jag lovat mig själv att aldrig göra men jag var desperat. Jag försökte få tag på adresser, åtminstone bynamn där jag skulle kunna hitta de bästa ödehusen att fotografera. Svaren jag fick var: ”Åk ut på småvägarna så ska du se att du hittar något.” Frustrerad och fylld av jävlar anamma gav jag mig ut tidigt en söndagsförmiddag och körde kilometer efter kilometer långt ut i oävla. Jag tvingades gång på gång vända om för vägbommar och bestämde mig för att köra till grannkommunen i stället, mot Dalagränsen. Jag ville hitta ett ödehus som ingen fotograferat. En orörd dröm. När jag åkt en bra bit mot Dalarna såg jag tegeltaket som gud glömde skymta mellan glest spretande granar. Jag svängde av på första avfart och parkerade intill vägkanten.

Det fanns en stig bakom huset, där kunde jag röra mig utan att bli sedd från den stora vägen. Fasaden var gråbrun men inte rutten. Fönsterrutorna blottade nedsläckta rum där det kanske aldrig ens funnits elektriskt ljus. Taket var ihopsjunket på mitten, som en suck. Det var ett tomt hus, ändå steg min puls när jag tog ett steg närmre, rädd för att någon skulle skrika på mig att det jag sysslade med var olaga intrång och ännu räddare för att någon skulle vara kvar i huset och tyst betrakta mig. Det gamla fönsterglasets bulor speglade omgivningen och gjorde mina skräckbilder verkliga. Var det granarna som rörde sig eller var det någon där inne? Jag ville titta bort men kunde inte, jag tog upp min telefon och fotograferade för att hitta logiska förklaringar som skulle lugna min uppspeedade hjärna. Jag zoomade varje del av fotot, studerade detaljerna på skärmen. Ingen människa syntes till men utan tvekan var det imma i fönstret till höger på nedervåningen. Som om någon andats eller eldat. Jag gick närmre huset och konstaterade att det inte vara fotomagi, det var imma på riktigt.

Jag låtsades att jag var ute på powerwalk och gick snabbt in mot skogen och bakom en liten byggnad. Dörren var olåst. Jag steg in i en främmande människas förråd, byggnaden hörde antagligen till huset. En himmelsblå sänggavel stod lutad mot väggen, sockerlådor stod staplade ända upp i taket, några tomma, andra fyllda med konserveringsburkar i glas. Jag satte mig ner på huk, golvet var täckt av gulnade kvällstidningar. Jag tittade på årtalen: 1975, 1978 och 1979. Bakom mig fanns en snickarbänk med en bräda fastspänd och sågen låg bredvid som om husägaren bara tagit en paus i renoveringsprojektet. Jag tog några bilder. Synintrycken surrade som getingar i skallen. Jag tvingade ner andningen i magen och studerade konserveringsburkarna. Vätskan var roströd, klumparna inuti mörklila. Var det plommon? Kanske rödbetor? Det gick inte att säga. Min kropp blev lugn men hjärnan fortsatte mala orostankar, tänk om jag skulle höra en duns eller steg. Men det var tyst, så tyst som det bara är i skogen. Det var ett tomt hus. Skulle jag posta en tråkig bild på fasaden tagen tio meter ifrån? Nej, jag skulle gå in och ta en riktig jävla pangbild. Jag knölade ner en kvällstidning i bakfickan på jeansen, det kunde bli bra rekvisita. Jag skulle få massa likes.

Jag närmade mig trappan upp till ytterdörren, varje steg var prövande, ifall att det fanns sprickor i stenarna eller om farstuns stomme skulle rasa. Handen höjde sig självmant, jag knöt in fingrarna och gjorde mig redo att knacka men armen hängde kvar i luften. Jag svalde sjöar av saliv och backade tillbaka, ner på marken igen. Bakom mig brände bilar förbi, det började närma sig lunchtid och det märktes på trafiken. Hjärnan matade på med skräckscenarion. Jag tvingade mig själv att andas i fyrkant genom att följa linjerna i de spröjsade fönsterrutorna en efter en. Tvingade mig att titta tills jag visste att där inne i det mörka huset fanns ingen. Jag var ensam.

Då öppnades dörren.

”Kan jag hjälpa dig med något?”
Mannen som öppnade hade inga skor på sig. Byxorna var fläckiga och händerna nedstoppade fickorna. Han var smal, gammal men utan skägg.
”Förlåt, jag trodde att ingen bodde här. Jag ville bara titta…”
Mannen skrattade, ett hest dämpat ljud som inifrån en stängd låda.
”Jag och min bror har alltid bott här. Vem har sagt något annat?”
Mannen försökte fånga min blick.
”Är du ensam?” la han till och rösten klarnade.
Jag backade, famlade efter ursäkter.
”Jag har hunden i bilen så jag måste gå nu.”
”Men jag bakar bröd. Mannen tog upp sina händer ur fickorna, handflatorna rodnade lingonröda. ”Och kokar sylt som du ser. Ska du inte komma in och äta?”
Jag svarade inte, jag sprang mot bilen, körde hem och önskade att jag hade en hund som kunde försvara mig. Tänk om en främmande människa skulle stå på min trapp och försöka komma in.

Nästa nattpass på äldreboendet frågade jag min kollega Iris om ödehuset på väg mot Dalarna. Jag behövde knappt ge någon vägbeskrivning, hon visste med en gång vilket hus jag pratade om.
”Ja men där! När jag var liten bodde det två bröder i huset men hur var det nu…” Hon rörde ner tre sockerbitar i kaffet för att hålla sig vaken. ”Jo, han den yngre dog först och den äldre brodern blev kvar själv. Han sålde huset på åttiotalet och flyttade till Deje.” Hon klappade på fickorna och kontrollerade att cigaretterna låg där. ”Ett yngre par köpte huset, de skulle väl renovera, det finns ju en sjö i skogen så även om det är nära vägen är det bra läge. De var väl där några gånger och pysslade men allt rann ut i sanden, kommunen äger marken nu.”
”Vill du åka dit?” kastade jag ur mig. Minnet av mannens röda händer och hans röst gav mig mardrömmar. Jag behövde veta om det var en ångestgrej eller något som hänt på riktigt. Det värkte i hela kroppen på morgnarna.
”Ja gärna!” Iris skrattade tills hon hostade. ”En roadtrip! Det var länge sedan.”

Helgen därefter lät jag Iris köra så jag kunde fokusera på att andas i fyrkant. Att hon körde dämpade ångesten, det var som om hon bar ansvaret för vad som skulle hända. Jag hade inte berättat för henne om mannen. Hur skulle han kunna bo där? Det fanns ingen bil på tomten, inte ens en cykel. Hur handlade han mat? Hur kommunicerade han med omvärlden? Det fanns ingen postlåda. Antagligen ingen elektricitet. Mina logiska argument hade en lugnande inverkan på andetagen.
”Sväng av här”, sa jag och Iris tittade knappt på vägen, hon fastnade med blicken på huset.
”Jävlar vilken kåk! Kolla snickarglädjen ovanför farstun!”
Med blicken fortfarande fäst på huset var det ett rent under att hon höll sig kvar på vägen i den tvära svängen. Hon parkerade och sprang ut ur bilen. Jag gick lugnt efter. Fjolårslöven på marken prasslade under våra fötter. Den här gången tog vi inte stigen bakom huset, vi gick på framsidan, där vi kunde bli sedda från vägen.
”Man får akta sig så man inte får spik i foten.” Iris pekade på en bräda, där den låg halvt gömd under löv liknande den mer ett tortyrredskap än en bit av ett hem. Jag räknade sekunderna tills jag skulle våga gå in. Jag bestämde mig för att på det femte skulle det ske. Men Iris var redan framme vid dörren innan jag hunnit räkna till tre. Hon knackade inte, hon tryckte ner dörrhandtaget och gick in.
”Hallå? Är det någon hemma?”

Det luktade obestämt. Jag bestämde mig för att inte tänka på det för då skulle jag noja över döda råttor och mögelkolonier. Jag tände lampan på mobilen. Hallen var tom så när på som en teakbyrå och en svart helfigursspegel. Jag drog igen dörren, om någon såg oss från vägen skulle det räknas som inbrott, jag hade googlat och förstått att min nya hobby var brottslig. Jag lyste på Iris, hennes blick var exalterad men kroppen helt lugn. Hon stod stilla med händerna i midjan som om hon var på husvisning. Jag ville att hon skulle röra sig framåt så att vi kunde ta några fina bilder och sedan åka hem. Att göra jobbiga saker är alltid bäst när det är klart.
”Man kanske skulle öppna ett fönster”, sa Iris och skrattade. ”Det här huset måste ha både radon, mögel och lik i källaren. Hua!” Hon tittade på mig som om jag var hennes mörkrädde son. ”Jag skojar. Det är bara ett hus. Hus luktar.”
I hallen fanns en dörr till höger och en till vänster. Däremellan en trappa. Iris gick upp på övervåningen. Jag skyndade efter, ville inte vara ensam kvar.

Vi kom upp till en omöblerad smal hall och två rum utan dörrar. I det ena rummet var två sängstommar uppställda på högkant mot väggen. En gul småblommig tapet föll mot golvet som en tunga. Iris tittade upp i taket, där fanns ett hål, det låg tegelpannor på golvet.
”Rejäl jävla fuktskada, det är väl det som luktar”, sa hon men jag lyssnade inte. Jag fortsatte till nästa rum. Min kropp började slappna av tillräckligt mycket för att känna annat än ångest. Jag kände bottenlös besvikelse. Rummet var knappt möblerat. Här skulle jag inte kunna fotografera något magiskt och skryta i ödehusgrupperna på facebook. Den gamla kvällstidningen låg kvar hemma. Det fanns bara en stoppad fåtölj och en schäslong, båda i mossgrönt. Inga prylar. Tvångsmässigt fotograferade jag en överblicksbild, när blixten lyste upp rummet hoppades jag se något mer i de mörka hörnen. Jag zoomade i bilden på skärmen men rummet var tomt, inga tavlor, inga personliga saker, inte ens några döda råttor i hörnen. Det såg mer ut som en dålig loppis än ett orört ödehus, kanske hade någon redan varit här och tagit grejer. Tanken på att mannen jag mötte på trappen faktiskt skulle bo här blev orimlig. Här fanns inget spår av en människa kvar.

En duns. Jag ryckte till, käken knakade. Stressystemet gick i gång som ett larm. Armarna spände sig.
”Förlåt!” ropade Iris. ”Det är en sekretär här i sovrummet men det ligger ingenting i den. Jag råkade dra ner en låda på golvet men så illa kan inte fuktskadan vara för jag föll inte igenom golvet! Durå? Hittade du något kul i det andra rummet?”
”Inte ett skit.”
Iris ställde sig i dörröppningen.
”Var inte sån. Vi måste kolla hela nedervåningen innan vi dömer ut stället.”

Vi stod återigen i hallen på bottenvåningen, jag såg mitt eget ansikte i spegeln men tittade snabbt bort. Ifall att jag skulle se den skägglösa mannen.
”Vilket rum ska vi börja med?” frågade Iris.
”Ta något bara.” Jag hörde hur irriterad jag lät och förstod att jag inte var ett särskilt kul sällskap. Iris himlade med ögonen och jag förtjänade det. Hon öppnade en av dörrarna och stack in huvudet.
”Bara en toalettstol och ett handfat, vill du titta?”
Jag skakade på huvudet.” Nej jag skiter i det.”
Iris skrattade. ”Hoppas nästa rum kan göra dig till en lite roligare människa.”
Jag lyste upp hennes ansikte och ögonen tindrade. Ett av Iris största intressen i livet var retro. Plåtburkar, blommiga brickor, Gefleporslin och Rörstrandkoppar. Hon hoppades väl hitta någon souvenir att ta med hem. Baserat på uteslutningsmetoden borde det sista rummet, dörren till vänster sett från ytterdörren, vara köket. Kanske skulle det ligga kvar en möglig ostmacka att fotografera. Iris öppnade dörren. De osmorda gångjärnen gnällde som en plågad katt.

Det första jag såg i köket var fönstret. Jag tänkte tillbaka på hur jag stod utanför huset och tittade på fönsterna, det var här jag såg imman. Men kanske var det smuts jag sett, det skulle vara en logisk förklaring. Jag släppte tanken innan hjärnan hann spinna vidare i andra teorier. Min blick skannade av rummet efter tecken på att vi borde sticka men det var ett omöblerat vanligt kök med vedspis. Skåpen var blekt gula med bruna fläckar. Bänken var ren. Det fanns inget köksbord. Ingenting i huset skvallrade om vad som hänt. Det var anonymt, bortrensat och bortglömt. Min blick fastnade på spisen, där stod faktiskt en kastrull kvar. Locket låg fortfarande på. Ett livstecken. Det sista människan som bott här gjorde innan hen drog var alltså att koka något. Jag skulle precis ta upp locket och titta då Iris ryckte till. Min stadiga kollega med järnnävar och rökhosta pep nu som en liten mus.

Iris stod tyst vid det stora köksskåpet. Hennes hand låg kvar på handtaget, som om hon ville hindra det som fanns där inne från att komma ut. Jag vågade inte fråga för jag ville inte veta vad hon sett. Jag hade hört att råttor äter varandra när det inte finns mat. Det skulle förklara lukten i huset. Djurkadaver. Vi var tysta, bara huset andades tungt.
”Jag kollade i skåpet”, sa Iris.
Min blick rörde sig över golvet, jag ville inte titta på henne, ville inte höra mer. Jag ville springa men jag kunde inte lämna henne ensam. Jag tittade på kastrullen och fantiserade om vad som kunde ligga däri, kokta råttor? Min blick sökte över golvet, vid Iris fötter låg en lapp, den måste ha ramlat ut när hon öppnade skåpet. Jag böjde mig ner och tog upp lappen, lyste med ficklampan.
”Det står sylt”, sa jag.
Iris hulkade. Det lät som om hon skulle kräkas. Hennes nacke var böjd. Hon hostade hårt i armvecket. Det fanns fläckar på golvet men hela huset var ostädat, det var väl inget konstigt med smuts. Jag noterade att det var en större samling fläckar nedanför det stora köksskåpet.
”Det här är inte sylt”, sa Iris och skrapade med foten i fläckarna. ”Det här är verkligen inte sylt.”
”Ska vi gå ut och ta luft?”
Jag drog i Iris axel men hennes kropp svarade inte. Hon tittade upp, följde fläckarna som gick upp till det stora köksskåpet och sedan föll blicken ner igen.
”Jag måste titta igen, så jag vet om det verkligen…”
Hon avslutade inte meningen, hon öppnade skåpet. Jag vände bort huvudet men lukten gick inte att undvika.
”Inte sylt”, upprepade Iris och stängde skåpsdörren hårt. Hon lossnade från golvet, kunde röra sig igen. ”Jag vill inte att du tittar… Du med din ångest ska inte börja fantisera om…Fan. Jag mår dåligt nu, på riktigt alltså. Jag tänker inte vara kvar.” Hon trängde sig förbi mig och stannade till i hallen.
”Vi går nu”, sa hon.
Jag tittade mot skåpet. Böjde mig ner och riktade mobilen mot golvets fläckar. Färgen påminde om svarta vinbär och hallon Jag la ner mobilen i fickan och sträckte ut handen. Drog fingrarna över fläckarna, förde fingertopparna till näsan och luktade.
”Är du sjuk i huvudet? Vi måste gå NU!”
Jag kastade upp på väg ut i hallen.

Iris och jag pratade inte mer om ödehuset och bröderna som bott där. Jag berättade aldrig för henne om konserveringsburkarna i den lilla förrådsbyggnaden på tomten. Hon berättade aldrig detaljerna om det hon sett i skåpet men vi kunde titta på varandra i samförstånd under luncherna på äldreboendet, det tog lång tid innan vi kunde äta kött, rödbetor eller ens lägga upp sylt i gamlingarnas gröt utan att behöva svälja ner sura uppstötningar. Under en lång tid försökte jag sätta ord på lukten men det var omöjligt att beskriva. Sött, hallon, kött, unket, metalliskt men ändå… Mänskligt. Jag tänker fortfarande på mannens röda händer…

Än i dag tar jag en annan väg om jag ska åka till Dalarna.

Vi hörde lyssnaren Jonas berättelse “Sylt”, uppläst av Ludvig Josephson.

Det här att ge sig ut i den fysiska världen med förhoppningen om att kunna återvända med något ger avtryck i den digitala världen känner nog många igen sig i. Alla som gått på en skogspromenad eller åkt till en vacker strand och tagit en bild särskilt avsedd för Instagram har gjort det. Men det är inte alltid det straffar sig så som det gjorde Jonas. Det är sällan man återvänder och helst inte berättar vad man varit med om, men det går lätt att föreställa sig hur hemskt det måste vara.

Men det verkar inte vara något emot det motsatta: att hamna i en parallell värld utan möjligheter att återfinna vägen till den fysiska. Om hur det kan vara finns det en historia på SCP Wiki, forumet för berättelser insamlade av en hemlighetsfull organisation som samlar information om övernaturliga och oförklarliga fenomen. Vill man ha en mer djupgående introduktion till SCP Foundation, som organisationen kallar sig, kan man lyssna på avsnitt 43 av Creepypodden. Det jag idag ville lyfta var en särskild historia ur SCP Wiki, nämligen SCP-3001.

I korthet beskriver den ett parallellt universum. Det är oändligt stort och i stort sett helt tomt på massa, och lyder under helt egna naturlagar. “Detta fenomen gör att materia sammanfaller extremt långsamt, och att skador som annars hade varit dödliga inte påverkar kroppars biologiska eller elektroniska funktioner. Simuleringar visar att organismer skulle kunna förlora mer än 70 procent av sina kroppars massa och ändå fungera normalt, så länge minst 40 procent av hjärnan återstår”, står det på SCP Wiki om SCP-3001. Det är först efter mycket lång tids vistelse i detta parallella universum som ens densitet börjar jämna ut sig, i sin enkelriktade marsch mot att matcha platsens egen, och ens medvetande långsamt, långsamt avdunstar, som vattendroppar i en öken.

Platsen som sådan är intressant men inte revolutionerande på något sätt. Det är berättelsen som finns på SCP Wiki som stannar hos en. Den handlar om hur detta parallella universum upptäcktes. Det var den andra januari år 2000. Två forskare inom SCP Foundation, Dr. Robert Scranton och hans fru Dr. Anna Lang, hade länge arbetat på den teknik som skulle krävas för att kunna bekräfta denna andra dimensions existens. Just när Dr. Scranton gjort ett genombrott inträffade en jordbävning, och på något sätt transporterades han genom utrustningen till den andra dimensionen, istället för att bara kunna iaktta den. Man utgick från att han inte överlevde överfarten.

Först en tid senare lyckades man med ny teknik öppna upp ett maskhål till den andra dimensionen, men allt man fick tillbaka var då en kontrollpanel som tydligen följt med Dr. Scranton in. När man undersökte den konstaterade man att det fanns en inspelning på den. De visade att kontrollpanelen spelat in allt som hänt. Dr. Scranton hade överlevt, och tiden som hade gått i dimensionen där han befann sig var minst fem år, 11 månader och 21 dagar. “Trots omfattande teknikutveckling har inga försök att återfinna och överföra Dr. Scranton lyckats”, skriver SCP Wiki och fortsätter: “Hans mentala och fysiska status, givet att han ännu lever, är okänd.”

Och sedan följer transkriberingarna av Dr. Scrantons inspelningar.
I åtta dagar hör man inte ett begripligt ord från honom. Allt som hörs är grymtningar, skrik och stön, uttryck för förvirring, vrede och desperation. Han verkar försöka orientera sig i den becksvarta, tomma värld där han har hamnat. Till slut, efter elva dagar, råkar han gå in i kontrollpanelen. Men ännu förstår han inte att den är igång. De första orden man hör från Dr. Scranton är hans eget namn.

“Namn, Robert Scranton.
Ålder, 39.
Födelsedag, 19 september 1961.
Favoritfärg, blå.
Favoritlåt, ‘Living on a Prayer.’
Hustru… Anna… Anna…”

Han upprepar detta, med lite olika variationer, gång på gång, som om han försöker påminna sig själv om vem han är. Alltid när han kommer till att nämna sin frus namn stannar han upp. Ibland lägger han till något.

“Jag älskar dig, Anna.”

“Jag är så ledsen. Jag hoppas du klarade dig.”

Sedan, efter att elva dagar har gått, upptäcker Dr. Scranton att det lyser en röd lampa på kontrollpanelen. Han förstår att det betyder att den, på något sätt, fortfarande är igång. Stammande börjar han prata med kontrollpanelen. Det är den enda han har att vända sig till i den ogenomträngliga och kolsvarta tomheten. Dessutom håller den reda på hur lång tid som har gått. Stammande tar han sig igenom sina uppdateringar.

“De senaste två månaderna, åtta dagarna och sexton timmarna har jag varit fången här, i vad jag tror är en tom fickdimension. Jag… jag måste på något sätt göra anteckningar. Kanske kommer någon annan stackare hamna här, någon gång i framtiden. Och om… Om det här någonsin når ut kanske mina erfarenheter kan vara till hjälp. Det är allt jag har som kan hålla mig upptagen. Och jag måste verkligen hålla mig upptagen…”

Tiden går. Dr. Scranton gör sina uppdateringar. Han har inte druckit eller ätit något ända sedan han kom, men upptäckt att det gör detsamma. På den här platsen verkar det inte behövas. Det sticker i hans skinn. Han försöker förstå hur dimensionen fungerar. Han börjar, med kontrollpanelen som utgångspunkt, systematiskt röra sig längre och längre bort. 100 steg i en riktning, och sedan tillbaka. Sedan 200. Mer och mer. Han upptäcker att det inte är mark han går på, utan att han rör sig genom en sorts tät, svart gel, och att han kan röra sig åt alla riktningar. Sedan försvinner han.

Två månader senare kommer han tillbaka. Då har han försökt sitt allra bästa för att nå ut ur dimensionen. Men han har bara gått och gått, och inte hittat något. Han säger att han ska försöka falla nedåt istället, och sedan är han borta i fyra månader. När han återvänder är han knäckt. Han känner sin kropp lösas upp, och räddningen finns inte i någon riktning. Den enda naturlagen som verkar existera där är att tiden går lika långsamt som hemma. Fast här är den oändlig.

“Det är bottenlöst”, säger han. Och så, efter en stunds tystnad: “Jag fyller 40 idag. Grattis på födelsedagen, Robert.”

Historien fortsätter, men vi har inte tid för hela den här gången. Den finns på SCP Wiki, och är väl värd att läsa. Vi lämnar Robert Scranton, fast i tomheten mitt emellan vår dimension och någonting helt annat, efter att han illustrerat både nätets historieberättande, och hur det kan gå till att försvinna iväg till något helt annat och först när det är för sent ångra sig.

Och på tal om det sistnämnda ska vi gå vidare till avsnittets nästa historia. Den heter “Lacey Strohs sista ord”, är skriven av användaren Kolpik på Creepypasta Wiki, och utgår från vad en kvinna skrev på Facebook innan hon begick självmord. Historien läses av Emelie Rosenqvist.

Kanske såg du, för några år sedan, något om Lacey Stroh på nyheterna. Eller så har du, som jag, hört talas om detta i ryktesspridningen på internet som pågått ända sedan dess. Själv letade jag länge men förgäves efter den sista post hon skulle ha publicerat på Facebook. Facebook tog bort den bara efter några timmar, har jag fått höra, och hennes familjemedlemmar och vänner vill inte prata om det här. Kanske inte så konstigt.

Men alla hennes vänner var inte så lojala. Jag hörde av mig till alla de 172 personer som var vän med Lacey på Facebook, och hittade till slut en som hade sparat det hon skrev, och som dessutom kunde tänka sig dela med sig av texten. Kalla mig sjuk eller empatilös, men jag tycker det är så tankeväckande att fler borde läsa den. Det finns någon sorts läxa att lära i denna tragiska berättelse, och det är den jag hoppas andra ska ha nytta av. Hur man tänker kring den text som följer är upp till läsaren. Det enda helt säkra är att det blev Lacey Strohs sista ord.

***

Man vet aldrig vad man är kapabel till i en kris förrän man hamnar i den. Oavsett om det handlar om att rusa in i ett brinnande hus, ställa sig i vägen för en kula eller ta sig an en beväpnad angripare så vet man helt enkelt inte förrän det händer, om man klarar av det. Antingen så gör man det, eller så gör man det inte. Ingen har tid att väga för- mot nackdelar. Det är i efterhand som omvärlden kommer landa i ens dom: om man var modig eller korkad.

Själv tror jag att de flesta av oss är fega, eller om man ska vara välvillig: realistiska. Självbevarelsedriften är trots allt en av de mest grundläggande krafterna i våra liv. Så tror åtminstone jag, och det är för att jag själv är feg, feg på det värsta tänkbara sättet. Jag bedrog en annan människa för att själv överleva. Vänta med att döma mig tills ni läst klart. Inte för att jag bryr mig om vad ni tänker om mig. Jag skriver inte detta för att få sympati, eller för att få någon syndernas förlåtelse. Jag är bara så trött på att vara tyst om det. Jag är utmattad, tom inombords, efter att så många trott att jag varit så stark. Jag mår illa av hur många som tror jag hade tur som överlevde. Det var inte jag som hade tur, utan de som dog.

Låt nu inte fantasin dra iväg. Om det här hade varit en historia om kannibalism för överlevnadens skull, gud, då hade jag ändå kunnat leva med det. Att människor som såg mig visste att jag hade ätit en annan människas kött. Ja, det hade jag kunnat hantera. Det är jag säker på. Det vore så mycket bättre än vad jag faktiskt gjorde mot min bästa vän.

De flesta av er vet att jag och Cindy varit oskiljaktiga sedan vi var små barn. Vi var som systrar, och gjorde allt tillsammans. När vi gifte oss var det inte många som blev förvånade över att det var med två män som var bröder. För oss passade det fint – det innebar att vi skulle förbli vid varandras sida för alltid. Så var det ända till att Jerry köpte den där dumma båten. Om vi bara hade stannat på land, kanske grillat, åkt och tältat, gått på konserter eller gjort något av de miljoner andra saker man kan göra istället så hade Cindy, Mike och Jerry alla fortfarande levt. Och själv hade jag inte suttit här, framför datorn med en snara upphängd i takfläkten.

Bry er inte om att försöka få tag på mig eller ringa larmnumret. När ni läser detta kommer det redan vara för sent. Jag ska skriva färdigt det här, trycka publicera, och sedan trär jag repet över halsen. Det är som det är.

Det är lite roligt, nästan. Ni tror alla jag är någon sorts hjälte, eller åtminstone ett offer. En överlevare, eller hur? Jag stod inför fruktansvärda odds och klarade mig. Det är vad ni tror. Nu ska ni få veta sanningen. Jag är en värdelös mördare, och sveket var mitt vapen.

Det var när vi satt där ute, på drift ute till havs. Vi hade båda just förlorat våra makar, och vi var båda övertygade om att hoppet var ute för oss med. Allt vi hade var mat för ett par dagar, en signalpistol med en enda raket och en avsaltare. När jag tänker tillbaka på den där stunden, när vi först hamnade på livflotten, inser jag att jag nästan på en gång planerade med att offra Cindy för min egen överlevnads skull. Jag tänkte ut hur det skulle gå till under den första natten, när vi flöt fritt där ute, och så snart den initiala chocken hade lagt sig satte jag planen i verket.

Maten skulle inte räcka länge och jag visste inte hur mycket havsvatten avsaltaren kunde processa per dag. Jag visste bara att jag skulle klara mig mycket, mycket längre på egen hand. Ni vet ju att Cindys kropp hittades på livflotten, tillsammans med mig, så hur gick det till när jag dödade henne? Jo, det är egentligen metoden som ger mig de värsta samvetsplågorna. Om jag bara hade slagit henne i huvudet med åran och kastat ut henne i havet så hade jag kanske kunnat leva med det. Det vore vidrigt själviskt, men så som jag gjorde det var ändå värre. Det var ondskefullt.

Vi var båda så tagna av chock och sorg. Jerry och Mike hade följt med båten till botten. Allt hade gått så fort. Jerry hade satt ned livflotten, och Mike hade gått ner i kajutan för att hämta det sista vi behövde ha med oss. När Mike aldrig kom upp igen gick Jerry ned efter honom, och ingen av dem hann komma upp igen. Havet bara helt enkelt svalde båten. Den ena sekunden var den där, och den andra sekunden återstod bara vrakspillror, bubblor och så vi, på livflotten.

Kanske säger ni att det inte kan ha gått till, att ni har invändningar om hur sjunkförloppet kunde gå till så, och det kan ni ju roa er med. Allt jag vet är att det var så det hände. Det var allt jag hann uppfatta, medan jag samtidigt gjorde allt jag kunde för att hålla Cindy lugn.

När det hände, när vi gick på någon sorts grund, hade hon stått och skivat lime till några drinkar. Det var omedelbart uppenbart att båten fått ett dödligt hål och att den sjönk. Jerry blåste upp livflotten och föste ned oss på den. Mike gick ned för att hämta mat. Cindy fick ett sammanbrott. Där satt hon och skrek, fortfarande med kniven från limeskivandet i handen. Hon försökte klättra tillbaka ombord på båten, och jag var rädd att hon skulle råka punktera livflotten och därmed förinta vår enda chans att överleva. Jag insåg där och då att hon var en belastning i en krissituation, och vred kniven ur handen på henne, vilket jag tror hon inte ens märkte. Jag tror kniven föll i havet sedan. Jag skulle ha sparat den: med den hade jag kunnat döda henne på ett mer humant sätt.

När båten med våra makar försvunnit skrek vi och grät, och hoppades att de skulle dyka upp, frustande efter luft, men de förblev borta. Cindy var otröstlig. Hon hängde fast i mig i en desperat omfamning hela natten, och jag måste erkänna att hennes svaghet äcklade mig. Det fick mig nog att fatta mitt beslut. Hon var ingen överlevare, som jag. Hon hade inte det som krävdes av en, och jag tänkte inte låta henne sänka mina chanser. Hennes godtrogenhet och blinda tilltro till mig, insåg jag, var min väg framåt.

När Jerry först hade börjat prata om att lära sig segla hade jag fattat tyckte för idén. Han och jag gick på seglarkurser och undersökte vilka segelbåtar av medelstorlek som var bäst. Vi blev ganska kompetenta fritidsseglare, men vi saknade all erfarenhet. Jag själv tillbringade mycket tid med att undersöka avsaltningsmaskiner. Jerry tyckte det var fånigt och slöseri med pengar, men ett av mina krav hade redan från början varit att vi alltid skulle förse oss med det bästa och senaste av säkerhetsutrustning.

Nu satt vi där i livflotten med vår dyra avsaltare, som Cindy inte visste hur man använde. Det var upp till mig att sköta den, och det var så det hela gick till. Hon klagade, det gjorde hon, över att vattnet hon fick att dricka var så salt, men jag försäkrade henne om att jag hade avsaltat det och jag låtsades som att mitt eget vatten smakade lika illa som hennes. Hon kunde naturligtvis aldrig föreställa sig att jag, hennes bästa vän, skulle ge henne helt oprocessat havsvatten. Men hon hade aldrig förut druckit oprocessat havsvatten, och kände inte igen smaken av det. Hade du känt igen den smaken?

Jag visste att det skulle leda till att hon blev uttorkad och till slut förlorade medvetandet, men jag hade inte förstått att det skulle gå så hemskt till. Ibland undrar jag om jag hade handlat annorlunda om jag hade vetat det, men oftast landar jag i att nej, jag hade gjort detsamma, och då äcklas jag av mig själv. Ju förr hon var ute för räkning, desto närmare hade jag till att räddas själv. Men det jag inte visste var att jag skulle ha så svårt att leva med minnena av de där dagarna. Av att höra henne mumla för sig själv i delirium, stöna och snyfta av smärta, och en kort, kort stund låta precis som hon gjorde när hon grät som barn. När hon bara var en liten, liten flicka. Det fanns så många sätt jag hade kunnat göra mig av med henne på, om det bara hade handlat om att överleva själv. Det sätt jag valt lät mig bli av med henne utan att hon förstod det själv, och jag trodde det skulle bli bäst. Men jag glömde hur skam över ens egna handlingar bara leder till ännu större skam senare.

Jag älskade Cindy, det gjorde jag verkligen, men det jag lärde mig de där dagarna var att jag älskade mig själv ännu mer. Och visst, om ni är barmhärtiga så kan ni säga att jag inte ska vara så hård mot mig själv för att min överlevnadsinstinkt slog till. Ni kan försäkra mig om att ni också hade gjort vad som helst för att överleva, om ni hade varit i min sits. Det kan ni nämligen intala er själva. Men inte mig. Jag tror er inte. Jag tror inte ni är onda nog att långsamt mörda er bästa vän, ens för ert eget livs skull. Så ond är dock jag. Tillräckligt för att mata henne med gift dag efter dag, och samtidigt berätta uppmuntrande historier om människor som överlevt än värre strapatser.

Den sista dagen sade jag till henne att jag såg ett skepp på håll, att det närmade sig, och att vi var räddade. Jag vet inte varför jag ljög för henne, men hon var ändå så illa däran att hon inte förstod eller ens knappt hörde var jag sade. När hon sade sina sista ord var de så sluddriga och osammanhängande att jag inte ens förstod dem.

Jag är så ledsen, Cindy. Jag älskar dig. Jag har aldrig funderat på vad som kommer efter döden, men jag hoppas att det finns någonting där, och att du är där och väntar på mig. Jag måste få säga att jag älskar dig, och att jag är ledsen. Jag måste få möjligheten att aldrig mer svika dig. Du måste finnas där ute. Jag är så hemskt ledsen. Men nu gör jag åtminstone dig sällskap.

***

Sedan jag läste dem har jag inte kunnat släppa Lacey Strohs sista ord. Vi är sociala djur, brukar det sägas om oss människor. Men någonstans i vårt innersta är vi ensamvargar beväpnade med rakbladsvassa instinkter, vars enda mål är att rädda oss själva till vilket pris som helst. Fråga dig själv vad du hade gjort, om du hade varit i Laceys situation. Om du är någorlunda ärlig mot dig själv tror jag att du också kommer ha det svårt att sova framöver. Kanske är det därför vi inte är ärliga mot oss själva.

Signaturmelodi

Vi har hört “Lacey Strohs sista ord” av användaren Kolpik på Creepypasta Wiki, uppläst av Emelie Rosenqvist. Och därmed tystnar Creepypodden för den här veckan. Men på internet rullar det mänskigla händelseförloppet alltid framåt, vilket innebär att fler historier föds i varje ögonblick, historier du kanske hör hos oss någon annan gång. För vi är ju tillbaka igen om två veckor, som vanligt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.