Avsnitt 92: Som hund och katt

Husdjur, framför allt katter och hundar, spelar ofta speciella roller i historier om det övernaturliga. Vi har ju så lätt att tycka om dem. Vi identifierar oss med dem, tycker oss förstå vad de känner och tänker, och känner oss förstådda av dem. Vi tycker vi kommunicerar, känner med varandra och växer ihop. Men vid ett av de ögonblick då det kanske som allra mest hade behövts tar den ömsesidiga förståelsen plötsligt slut.

När hundarna och katterna ser något vi inte kan se, då kan vi inte fråga dem om vad. När de reagerar på ett hot bara de uppfattar, då står vi som stumma inför varandra. Det finns massor av sådana här ögonblick på internet. Ta bara det här Youtubeklippet…

Här ser vi en kille gå runt med kameran och följa sin hund, som nervöst går genom lägenheten och verkar leta efter någonting. Den svarta unga hunden står vaksamt och tittar sig omkring, går från rum till rum, stirrar till synes rakt in i väggarna. Så stannar den plötsligt upp inför ett hörn bredvid matbordet i köket…

Där står hunden och tittar, muttrar plötsligt till lite, rätar ut ryggen och spänner blicken i väggen. Hon står alldeles stilla, men rycker plötsligt till och tar några försiktiga steg tillbaka. Hundens husse verkar helt ställd. Han filmar osäkert in i hörnet, naturligtvis utan att se någonting själv.

I ett annat Youtubeklipp ser vi en stökig lägenhet, filmad från en soffa. Genom en öppning i väggen ser vi in till köket, där lampan är tänd. Mannen med kameran filmar sin katt, som står i dörröppningen in till köket. Sedan går allt väldigt fort.

Någonting slängs mot katten inuti det tomma köket, och samtidigt börjar lampan blinka och blixtra inne i köket. Katten flyger iväg åt andra hållet och försvinner. Mannens röst brister nästan när han följer händelseförloppet.

Sådana här händelser hör vi om hela tiden. Under inspelningen av “Stjärnorna på slottet” 2007 berättade Peter Stormare för Aftonbladet om hur han vid ett tillfälle vaknade av att det var en liten hund och en kvinna i hans rum. “De var från en annan tid”, sade han. Ishockeystjärnan Tommy Söderström har berättat att hans hund Roffe hälsat på honom igen, efter döden. “Helt plötsligt en morgon när jag vaknade stod ett av hans gosedjur i sovrummet, två meter från hans säng. Jag hade inte rört det”, sade han till Aftonbladet 2014.

Även gamla spökande djur från historien finns det berättelser om i Sverige. På 1400-talsslottet Ängsö slott i Västerås, där det funnits gård sedan 1100-talet finns ett rum som kallas stora salen, där man ibland ska kunna kunna höra hunden Cotillion gå över trägolvet trots att den dog 1781. På herrgården Viksjö gård i Järfälla finns också en spökhund, sägs det, som ibland i natten ses stryka runt med sina röda ögon. I boken “Stockholms spökhus” av Stig Linnell berättar författaren om en historia som finns kring en stenrelief ovanför porten till Västlånggatan 24 i Stockholm, som ska ha tillkommit på 1700-talet som en skylt för skinnhandlaren som hade bod i huset. Berättelsen, som nedtecknats av August Strindberg och Claes Lundin i boken “Gamla Stockholm” från 1882, har rubriken “Katten på Västerlånggatan” och Ludvig Josephson läser den:

Ett svenskt skepp kom för många år sedan seglande ifrån avlägsna kuster på väg hem. Då uppstod på en gång en vindstilla som varade i tre dagar. Det var förfärligt hett. Seglen hängde slappa och vindlösa på sina rår; tjäran började upplösas och rinna ur nåtarne, så att havet omkring glänste som en regnbåge.

Besättningen dignade av maktlöshet. Den hade många gånger offrat åt Kajsa, men som ingen förmått kasta slanten över storsegelskant, så hjälpte det icke. Då kom styrman, som var söndagsbarn, upp ur kajutan och när han såg matrosernas fåfänga bemödanden, tog han upp en slant och kastade samt nådde över. Slanten hade icke väl tagit i vattnet på läsidan, förr än havet öppnade sig – en trappa blev synlig och på den uppsteg en skön dam, som frågade efter befälet. Styrmannen steg fram och hälsade, varvid hon bad honom följa sig. Han gick då efter henne ned för trappan och kom in uti ett palats.

– Se här, sade hon, tag detta brev och gå upp i huset n:o 24 vid Västerlånggatan, fråga där efter herr Måns och lämna honom det. Men du får inte göra något annat förut, utan detta skall vara det första du uträttar, sedan landgången är utlagd.

Styrmannen lovade, och återvände om bord; havet slöt sig, vinden friskade i och fem dagar därefter voro de i Stockholm. Otåligt väntande, måste de genast begynna lossa, och styrmannen kunde icke komma ifrån för att gå upp med brevet, vilket han icke heller ansåg så viktigt, att han icke kunde dröja ett par dagar.

Det hände en dag, att tjänstflickorna sutto i köket och drucko kaffe. Båda blevo mycket förskräckta därför att det krafsade så underligt på dörren. När den ena flickan tog mod till sig att öppna, så var det bara en katt som smög in. Han fick stanna kvar, blev kallad Måns, åt just icke mycket, men växte till en ovanlig storlek och var förövrigt mycket trogen och tillgiven under årens lopp. Nu inträdde en dag en styrman i köket och frågade efter herr Måns. Flickorna skrattade och sade, att de kände ingen annan Måns än katten.

– Men jag har brev till herr Måns, och det kan nog hända, att det är katten, för så och så har det hänt, och så talade han om allt sammans.

Katten kom nu fram och sade med röst alldeles som en människa:

– Tag hit brevet! Sedan läste han det: stora tårar flöto ur hans ögon; slutligen sade han:

– Bättre hade varit för dig och mig, om du hållit ditt löfte och kommit genast, rusade därpå upp på styrmannen och klöste i hjäl honom, varefter han for ut genom fönstret, men stannade på blecket ovanför porten och vart förvandlad i sten.

Men vad det stod i brevet kunde ingen begripa, för det var skrivet på ett obegripligt språk.

Vi kan ta oss in i vår egen tid, genom att berätta en historia som cirkulerar på nätet om ett mycket underligt samtal till 112. Det är en historia som finns publicerad på Creepypasta.wikia.com under rubriken “Spökhunden”, som jag tar tillfället att läsa för er:

Jag jobbade förut med att ta emot samtal på 112. Nattetid brukade vi få mycket busringningar och samtal från sinnesförvirrade. Det verkar som att alla dårfinkar kommer fram på natten. Hur som helst finns det ett samtal som var väldigt annorlunda. Det var vid midnatt, kom från en gammal kvinna, och hon klagade över att det var oväsen i hennes villa, på bottenvåningen.

Hon sade att det lät som att någon eller någonting rusade runt genom huset, slet saker i stycken och välte möbler. Trots att sådana samtal egentligen inte ska gå till oss på 112 så var det något som fick mig att ta henne på allvar, och jag kopplade vidare mig till polisen och fick höra att två poliser åkte dit.

När de kom upptäckte de ett hus där allt var i sin ordning. Dörren var orörd och visade inga tecken på inbrott. De pratade med damen, lovade att de skulle följa upp händelsen, men visste i själva verket inte egentligen vad de skulle följa upp: det fanns ingenting att gå på. Bara en gammal kvinna som sade sig ha hört lite ljud. De åkte därifrån och vi skrev av det som en tokfrans.

Nästa natt kom samma telefonsamtal vid samma tidpunkt, men den här gången lät hon mer stressad jämfört med natten innan. Som om hon nu visste vad det var som hade stökat på undervåningen kvällen innan, men inte vågade säga det. Mitt i en mening tystnade hon, och så hörde jag plötsligt bara ett högt gallskrik. Sedan bröts samtalet. Jag fick två poliser att åka dit igen på en gång, och när de kom fram hittade de kvinnan död i sitt kök.

Hennes kropp var full av köttsår, och vad som liknade bitmärken. Hennes hals var uppsliten. Polisen tillkallade förstärkningar och utfärdade en varning för antingen någon människa eller möjligen något vilddjur på flykt genom området. Sedan letade de igenom hela huset, utan att hitta något. Tills den ena polisen gick ner i källaren. Där hittade han, längst bak i ett hörn, en låst dörr. De bröt upp den, och där inne hittade de ett litet rum med resterna efter ett dött djur.

I efterhand visade undersökningen att benen tillhört en hund, som varit död i över 15 år. Bitmärkena på kvinnan kunde också kopplas ihop med hundkäkar. Jag kunde knappt tro det, men begärde att de skulle undersöka om tänderna i hundkäken från källaren kunde ha gjort skadorna på kvinnans kropp. De visade sig passa ihop exakt.

Med denna inledning har vi alltså, bortom allt rimligt tvivel, klarlagt att det är något konstigt som pågår kring våra husdjur. Och då kan det väl vara dags att ge sig in i den första av två historier i veckans Creepypodden. Den heter “Jag är livrädd för min hund”, är skriven av lyssnaren Kelsi, och läses av Malin Gärdsmo.

Ingen förstår mig. Inte min familj, inte mina vänner – och framför allt inte andra människor inom hundsportsvärlden. De tror alla att jag lever i något slags paradis, men i själva verket befinner jag mig i helvetet.

Jag ska ta det från början. Jag har alltid älskat djuret hund och aktiviteten hundsport. Hur det kommer sig vet jag faktiskt inte; jag har inte vuxit upp med hund och ingen i min familj har något liknande intresse. Tvärtom, min mamma har ett släng av allergi och pappa skulle nog inte kunna se skillnad på en Grand Danois och en ponny om den så skällde.

Det är något med det här partnerskapet man delar med en hund. Deras intelligens, deras nästan-mänsklighet. Bästisskapet. Och så hundsporten. Framför allt agility har alltid fascinerat mig. Det ska gå snabbt, det ska skrattas och det ska finnas ett fantastiskt band mellan hund och förare. Jag kan minnas hur jag som liten satt och bläddrade i hundböcker så fort jag fick en stund över, kan minnas hur jag suktade över de vackra hundarna. Särskilt de svartvita border collierna som avbildades flygandes över hinder eller sittandes som fastklistrad vid förarens sida med en blick som frågade ”vad ska vi hitta på härnäst för skoj?”. Jag ville ha det bandet, den relationen. Jag ville ha en hund.

När internet kom fortsatte jag min research där och snart kunde jag peka ut för mina föräldrar de olika raserna vi såg på stan, samtidigt som jag kom med en lång utläggning för hur just den rasen har använts i historien, hur den kommit till och hur den än idag utvecklas. Som de ståtliga, rödbruna Rhodesian Ridgeback-hundarna som avlades för att jaga lejon i Afrika. Du har kanske sett dem. Man känner igen dem på den karaktäristiska långa åsen på ryggen av päls som växer i motsatt riktning. Eller West Highland White – en vit liten terrier med en svans så kraftfull att man använde den för att dra ut hundarna ur gnagarhål om de fastnade under jakt.

Hemma kunde vi inte ha någon hund under min uppväxt, eftersom mina föräldrar jobbade för mycket. De hade dessutom varken det intresse eller den kunskap som skulle krävas för att ta hand om en hund, så det spelade ingen roll hur mycket jag bönade och bad. Till slut lärde jag mig att det var lönlöst att skriva ”Hund” överst på önskelistan varje år, men drömmarna försvann inte. Så när jag flyttade hemifrån och började plugga och tiden äntligen var mogen för att jag skulle kunna skaffa min första egna hund föll valet på rasen border collie. Det är en krävande ras, det visste jag, men jag hade gjort så mycket research och suttit så mycket hundvakt i mina dagar att jag var redo att hantera energin. Framför allt var jag redo att börja träna och tävla med min nya kompanjon, och jag spenderade ett helt halvår med att välja ut en uppfödare med välmeriterade agilitychampions.

Hela den första månaden efter att jag hämtat hem valpen från uppfödaren var som ett rosa töcken. Jag svävade på moln. Hon var svart, vit och brun, ofantligt söt och extremt smart. De stora, bärnstensgula ögonen hade blicken av närvaro. Av perception. Hon uppfattade precis allt som pågick runt omkring henne, hon tog in allt och hon lärde sig. I stamtavlan hette hon Duchess, men jag kallar henne för Chessi. Hon var den vackraste varelsen jag hade skådat och hade utan tvekat platsat i någon av mina gamla hundböcker.

Tre veckor in och Chessi var rumsren. Fem veckor in och hon kunde sitt, ligg och varsågod. Vi gick valpkurser och unghundskurser, jag tog med henne till tävlingar där vi tittade på slanka, graciösa hundar i världens alla färger och former som flög över hinder och studsade mellan slalomstolpar och jag viskade i hennes öra att ”snart är det vår tur”.

I fem månader levde jag i det paradiset och med allt vad det innebar att äga en intelligent unghund. Hon växte till en slank, graciös varelse med en päls som glänste i mahogny, ebony och snö. Varje morgon prick klockan sex väckte hon mig, för då var det dags för promenad och frukost. Om jag inte vaknade så tog hon tag i mitt täcke och ruskade tills jag klev upp. Men det var okej, för hon hade den där glimten i ögonen. Den där glimten som sa ”vad ska vi nu hitta på för skoj?”

Men så kom trotsåldern, och någonting förändrades. Jag hade naturligtvis förberett mig på det, förberett mig på att Chessi skulle bli lite mer äventyrslysten, lite mindre hängiven, lite mer lättskrämd för en tid. Men jag hade inte förberett mig på att hon i princip skulle förvandlas till en helt annan hund.

Först vägrade hon träna tricks och lydnad. Godiset jag erbjöd struntade hon i och istället började hon larva sig med kopplet eller med mina tröjärmar eller med mina skor. Det gick inte att lära henne någonting längre, och de kommandon hon varit så duktig på innan verkade ha försvunnit ur hjärnan helt och hållet. Jaja, tänkte jag. Jag kanske hade varit lite för överentusiastisk i mitt tricktränande så att hon hade tröttnat, jag la inte så mycket vikt vid det. Det kommer väl igen så småningom, tänkte jag.

Men sen började hon vägra promenader. Jag fick formligen dra henne över tröskeln för att hon inte skulle kissa inne i lägenheten. Det var inte alls likt henne. Väl ute, var hon ett monster. Hon började göra utfall mot både hundar och människor och cyklar och bilar – precis allt gjorde henne upprörd och med den unghundsenergin och muskler hon byggt upp var hon som en naturkraft när hon väl gick igång. Jag fick börja ta långpromenader tidigt på morgonen och sent på natten för att undvika möte, vi tog omvägar och snåriga småstigar för att motionera henne. För motion krävde hon – hon verkade ha en outtröttlig energi, ständigt flåsandes och med bärnstensögonen vidöppna. Om hon inte fick sin tvåtimmeslånga morgonpromenad så kunde jag förvänta mig att åtminstone en kudde eller en golvlist skulle bli uppsliten under dagen. Pluggandet blev sekundärt, och att hantera Chessis bärsärkargång blev min obetalda heltidssysselsättning.

Efter ytterligare en månad började hon morra mot min familj och mot mina vänner så fort de kom i närheten. Även mot mig högg hon ibland, som när jag skulle hälla upp hennes mat. En gång bet hon en hundinstruktör så hårt att han var tvungen att åka in till vårdcentralen och sy tre stygn. För jag försökte verkligen få hjälp. Jag googlade, jag mejlade, jag ringde. Men ingen kunde ta sig an henne. Min vackra, kloka, perfekta Chessi hade förvandlats till ett monster.

Jag trälade mig igenom de första månaderna med henne i det tillståndet. Hade överseende, skällde på henne, godistrugade henne och korrigerade henne. Samtidigt rådfrågade jag andra inom hundvärlden, helt förtvivlad. Det går över, sa alla till mig. Det är bara spökåldern, det går över. Tänk dig henne som en tonåring, fylld med hormoner, sa de. Och jag försökte.

Men det gick inte över. Ett helt år passerade och varje promenad var en mardröm. Oftare än inte kom jag hem gråtandes. Jag fick förklara mina blåmärken och konstanta sår för vänner och familj. Med en sista strimma hopp om den dröm jag hade haft hela livet tog jag med henne till en agilitykurs när hon tillräckligt gammal. Jag har nog aldrig blivit så förödmjukad i hela mitt liv som efter den timmen. Efter att ha skällt ut de andra hundarna efter noter så blev Chessi så stressad ute på träningsbanan att hon rev ner vartenda hinder, kutade runt i salen och fick till slut tag på en mindre hund som hon ruskade mellan tänderna. Hunden klarade sig, men den ersättningen blev inte billig. Jag behöver knappast förklara ytterligare hur mycket jag skämdes.

Till slut fick jag inse att det inte skulle bli någon agilitystjärna av Chessi. Jag la mina drömmar på hyllan och fokuserade istället på en kunna hantera en vardag med henne med allt vad det innebar. Hon klarade inte av att vara ensam när jag jobbade, ingen dagmatte eller hunddagis ville ta emot henne och till slut fick mina stackars förtidspensionerade föräldrar ha henne hos sig mot sin vilja. Mitt dåliga samvete gnager än. De hade önskat sig barnbarn, men fick ett monster.
Jag brottades ständigt med samvetskval och ångest, jag överlade med mig själv ifall det skulle vara bättre att helt enkelt sälja Chessi till någon som kunde hantera henne. För jag kunde ju uppenbarligen inte det. Någon som kanske kunde fixa det jag hade förstört. Jag undrade jämt vad jag hade gjort för fel. Hur hon kunde ha blivit som hon blev.

Chessi var nästan tre år när det hände. Det där oförklarliga. Själva anledningen till att jag skriver ner det här. För odrägliga, stressade och ohanterliga hundar är naturligtvis inget nytt. Men det som hände Chessi den dagen är så oförklarligt att jag sällan berättar om det. Men du kanske förstår. Du och dina lyssnare.

Den dagen befann vi oss på en äng i närheten av mitt föräldrahem. Ängar, hade jag upptäckt, var toppen eftersom det fanns gott om utrymme för Chessi att vara på utan att ha något att hetsa upp sig över. Vi tog ofta vår tillflykt till just ängar där hon fick nosa runt och, om jag hade med mig en långlina, få springa av sig. Jag kunde naturligtvis inte låta henne vara lös, och att kasta boll eller frisbee fanns inte på kartan: det gjorde henne bara ännu mer rabiat.

Just denna äng låg intill en bäck som rann igenom en tunnel. Det var en typisk sådan där tunnel som barn brukar tycka om att klättra in i, som stank av smutsvatten och ekade mystiskt av det porlande vattnet. Just denna tunnel var det dock inga barn som lekte i. Ingången var försatt med ett tjockt galler och det är nog ingen i mitt gamla kvarter som har missat historierna om pojken som sades hemsöka tunneln efter att ha försvunnit in där och aldrig återsetts. Pojken, förtäljde historien, hade lekt såsom barn gör vid tunnelns mynning tillsammans med några klasskamrater för ett tiotal år sedan. I en vadslagning hade han begett sig in i mörkret i tunneln och ekona av hans nervösa skratt hade först varit starka – för att sedan dö ut helt och tvärt. Pojkens vänner hade ropat på honom, tagit sig till tunnelns andra mynning (det var inte en så särskilt lång tunnel) och försökt vänta ut honom. Men trots att polis och brandkår sedan genomsökte området ett flertal gånger så hade pojkens kropp aldrig återfunnits. Han var helt enkelt borta. Men däremot – om man någon gång passerar bron som går över tunneln så kan man ibland höra det svaga ekot av ett nervöst pojkskratt nedifrån tunneln. Och om man ställer sig vid gallret och försöker titta in i mörkret så kommer man, när ögonen vant sig vid mörkret, inte längre titta in i tunneln utan istället rakt in i pojkens döda, håglösa, vattniga ögon och höra svaga ekon av hans gurglande röst som vädjar: ”Släpp ut mig, släpp ut mig, snälla.”

Eller, så lyder historien alla fall. Spökhistorier, förstås. Det var alltid de äldre barnen i min gamla skola som hade berättat det för oss yngre, och flinande sett på medan det kröp i våra små kroppar av obehag. Hade man inte snart efter pojkens försvinnande satt galler över mynningarna så hade helt klart vadslagning om att återigen passera genom tunneln varit lika vanlig som historieberättandet.

Hur som helst, det var när vi satt där på den ängen som Chessi plötsligt vek fram sina stora öron och lystrade efter någonting. Jag, som vid det här laget hade vant mig vid att behöva stålsätta mig så fort Chessi fick vittring på något, grep ett hårdare tag om min ände på nosgrimman. Hennes bärnstensgula blick var stint fäst vid den lilla skogsdunge som omslöt den gallertäckta tunnelmynningen och öronen vinklades fram och tillbaka som om hon lyssnade till något pågående, föränderligt ljud. Jag spetsade också öronen men hörde ingenting. Jag minns att jag avfärdade det som en ekorre eller en fågel och tänkte att Chessi – eftersom vi befann oss på behörigt avstånd – snart skulle låta det vara.

Det var då, helt utan förvarning, som Chessi kastade sig framåt. Kopplet gled ur min hand och skrikande sprang jag efter med paniken bultande i bröstet. Vilt skällande försvann min hund in i grönskan med mig efter. Just då hade jag inte en tanke på någon hemsökt tunnel. Jag tänkte på dödade ekorrar, uppskrämda tanter eller sönderslitna hundar. Jag tänkte på vad som skulle hända om Chessi dödar en annan hund, eller skadar ett barn eller något. Hur mycket skulle jag behöva betala? Skulle Chessi få avlivas? De där tankarna minns jag mycket klart. Väldigt själviska tankar, och varje tanke upptog en millisekund och en evighet på samma gång.

Det var med ett rop av förvåning, inte skräck, som jag såg hennes fluffiga, vita svanstipp försvinna in genom gallerna till tunneln. I samma ögonblick upphörde det vilda skällandet och det blev alldeles knäpptyst.
Jag ropade hennes namn, ställde mig vid grindarna av tunneln och hörde ekot av mina skrik kastas över de fuktiga väggarna. Jag försökte till och med tränga mig igenom gallret själv trots att det var uppenbart att stängerna inte var glesa nog för ett skolbarn, och än mindre mig. Till svar fick jag enbart min egen röst och porlandet från bäcken.

Då mörknade plötsligt mitt synfält och jag stirrade med ens in i ett par klart bärnstensgula ögon, upplysta av solen i min rygg. Chocken drev mig baklänges, men Chessi rörde sig inte. Hennes svans svängde fåraktigt från sida till sida och tungan hängde ur munnen som en slips. Hon måste ha rört sig så ljudlöst genom tunneln att jag inte hade hört henne. Eller så hade hon inte rört sig alls.

På min befallning – och till min enorma förvåning – slank hon igenom gallerna och slöt upp vid min sida. Ännu mer förvånad blev jag när hon travade fint bredvid mig i hela vägen hem, med kopplet slappt hängandes mellan oss. Förvånad är nog en underdrift – jag blev fullkomligt chockad. Chessi som hade slitit sönder tre koppel och fyra linor vid det här laget – Chessi som hade fått min axel att hoppa ur led under ett flertal tillfällen – gick nu lydigt och lugnt vid min sida. Rädd för att denna effekt skulle försvinna när vi kom hem, tog jag en omväg. Tillsammans strosade vi längs vattnet och upp på motionsbanan och det var den skönaste, lugnaste promenaden på flera år. När vi kom hem var jag nästan gråtfärdig av lycka och förvirring.

Effekten försvann inte. Jag kunde inte tro att det var sant. Plötsligt var det som att allt jag hade lärt henne var av största intresse för henne. Allt jag bad henne om, genomförde hon. Hon morrade inte längre på människor, hon åt fint ur skålen, hon skällde aldrig och, det bästa av allt – vi kunde börja träna agility.

På varenda agilitykurs fick vi beröm från instruktören och de andra deltagarna. Det var som om Chessi förstod vad jag sa – nej, inte ens det. Hon förstod vad jag tänkte, vad jag var på väg att tänka. Det krävdes knappt några kommandon eller inlärningar eller ens beröm. Hon bara… visste vad jag ville och genomförde det. Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre än så. Hur duktig en hund är inom hundsport så arbetar de oftast med någon typ av motivator – en godis, en leksak, en klapp eller ett ”bra” från husse eller matte. Men Chessi krävde inget sådant. Aldrig. Hon gjorde vad hon blev tillsagd och kom sedan och satte sig vid min sida med blicken ”och nu då?”.

De där bärnstensgula ögonen sög upp all information som kom hennes väg och så småningom kunde vi börja ställa upp i tävlingar, först inofficiella och sedan officiella. Först agility, men sedan också lydnad, nosework och spår – andra grenar inom hundsporten. Vi reste genom Sverige, vi tog oss nedåt i Europa, vi blev champions. Hyllorna i min lilla lägenhet fylldes med pokaler och rosetter och diplom. Plötsligt var ”Duchess” ett väletablerat namn inom hundsporten. Alla hörde av sig till mig, min familj och till Chessis uppfödare. De ville att Chessi skulle gå i avel med just deras avelshannar, att jag skulle hålla kurser och föreläsningar på just deras brukshundsklubb och det var till och med någon som tyckte att jag skulle skriva böcker på hur man uppfostrar en framgångsrik tävlingshund.

”Du måste vara så lycklig”, var det många som sa. ”Så lycklig som har en så perfekt hund”.

Men nu kommer det. Nu kommer sanningen som jag inte vågar säga. Som jag aldrig vågat berätta. För trots att jag nickar till svar åt påståenden som dessa, trots att jag skrattar och säger ”ja, jag är jättelycklig”, så är jag inte det. Jag var nog det i början, men inte längre. Jag är inte lycklig med Chessi. Jag är inte lycklig med att hon följer min minsta vink, att hon verkar läsa mina tankar. För priset jag får betala, det är ett pris som jag aldrig kommer att kunna få någon att förstå vidden av.

Sanningen är att jag är skräckslagen för henne. Livrädd. Särskilt på nätterna. Kanske enbart på nätterna. För ända sedan den dagen då hon försvann in i den förseglade tunneln, så har nätterna blivit en mardröm.

Hon sover inte. Först trodde jag att hon enbart somnade efter att jag själv gjort det, men jag har tvingats acceptera det faktum att hon aldrig sover. Istället positionerar hon sig vid ytterdörren. Varje kväll efter den sista promenaden. Hon ställer sig med blicken obevekligt fäst på nyckelhålet. Som om hon vill ut. Eller som om hon väntar på någon. Och där blir hon stående tills jag somnar. Väntandes på något.
Ingenting får henne att flytta på sig. Inte mat, inte godis. Stänger jag in henne i mitt sovrum är det istället sovrumsdörren hon stirrar mot. Jag tappar all kontakt med henne och jag har sedan ett par veckor tillbaka låtit henne stå i hallen bara för att slippa se henne.

Men det är inte det värsta. Det värsta är de gånger jag vaknar mitt i natten. Det hände inte så ofta i början, och just då kanske jag inte tänkte på det. Men nu vaknar jag alltid. Flera gånger per natt. Och varje gång, varenda gång, står hon där på mitt bröst med de där bärnstensgula ögonen tio centimeter från mitt ansikte. Utan att blinka stirrar hon på mig, trycker ner mig i sängen så att jag inte kan röra mig. Och bara stirrar. Det enda jag kan göra är att blunda och hoppas på att somna om.

Jag vet inte om ni förstår hur obehagligt det är. Hon är ingen hund längre, hon är en maskin.
Jag vet inte hur länge det här kan fortsätta. Samtidigt som vi vinner pris efter pris under dagarna så har jag börjat ta sömntabletter och antidepressiva för att kunna hantera nätterna. Jag ser ingen glädje i de där bärnstensgula ögonen, och när jag tittar mig i spegeln ser jag ingen glädje i mina egna heller. Jag har makten över henne på dagen, men på natten, då är jag i hennes våld, och det blir då min tur att håglöst titta upp på henne och fråga ”och nu då?”

Jag är rädd för min hund. Skräckslagen för hur framtiden kommer att se ut. För jag vet i varenda fiber i min kropp att jag inte kan sälja Chessi. Folk skulle förmodligen betala fint för henne, de hade sett henne som en utmärkt och välmeriterad avelstik. Men Chessi är mitt problem, mitt helvete. Jag blir inte av med henne, och jag vill inte att någon annan ska gå igenom det jag går igenom. Jag tänker aldrig någonsin ta valpar på henne. Jag tänker aldrig någonsin skaffa fler hundar.

Det är kväll nu, snart dags att gå och lägga sig. Hon står där borta. Från där jag sitter vid mitt skrivbord i min lilla studentlägenhet kan jag se hennes ryggslut och yviga svans. Men jag behöver inte se hela henne för att se framför mig hennes blickstilla position med blicken fäst på nyckelhålet i ytterdörren.

Snart dags att lägga sig i sängen. Jag har redan tagit mina sömntabletter och jag trots att jag vet att jag kommer att vakna åtminstone fyra gånger inatt till den sällsamma glansen av de där bärnstensgula ögonen, så hjälper tabletterna mig att inte gripas av panik. Allt jag kan göra är att dra täcket över huvudet och hoppas, önska, att denna natt inte är natten då hon slutligen får nog.

Jag vet inte om hon kommer att döda mig. Kanske. Om hon får nog. För det är det jag tror att vi båda går och väntar på. Att hon ska få nog. Och i så fall, all förvarning jag möjligen kan få är genom frågan ”och nu då?”

Ni har hört Malin Gärdsmo läsa historien “Jag är livrädd för min hund” av lyssnaren Kelsi.

Inte alla historier med husdjur sätter dem i centrum. Ibland är de tvärtom bara rekvisita för ett annan, större mysterium i vår vardag, som när de tycks se någonting vi själva inte kan uppfatta. Så är det i Creepypoddens andra och sista historia denna vecka, som heter ”Katterna gick ut” och är skriven av lyssnaren Petra. Den läses av Anne Kalmering.

Alltihop började med små, till synes försumbara tecken som lika gärna kunde vara resultatet av min egen tankspriddhet. Mat som lämnats framme, ett fönster som inte stängts, eller liknande småsaker som gång på gång lättvindigt kunde förklaras av mitt eget slarv.

Jag bodde ensam i huset för första gången i mitt liv under ett par veckor då mamma och lillebror åkt på semester. Det var sommarlov och jag jobbade på hemtjänst några tunnelbanestationer längre bort.

Så här i efterhand har jag faktiskt lite svårt att förstå hur bekymmerslös jag var inför min situation. Jag var trots allt inte ens femton år fyllda, lönen för hemtjänstjobbet fick jag rakt i handen – ja, så kunde man fortfarande göra på den tiden, även inom det kommunala. Antagligen tjänade de på att inte ge mig en riktig anställning, och visste hur de skulle komma undan med det. Mina föräldrar hade genomgått en utdragen och dramatisk skilsmässa, och min pappa hade jag inte sett på ett par år. Det var en omständighet jag trivdes med, då vår relation inte varit den bästa. Han hade flyttat till en ny kvinna i en annan stad långt bort, och arrangemanget passade oss bra, tyckte jag.

Den här sommaren hade jag mitt livs första jobb och bodde alltså för första gången ensam i huset där jag hade vuxit upp.

Huset var byggt i trä, en gång för länge sedan hade det varit grönmålat. Det låg högt uppe på ett berg i uppländsk natur med gamla knotiga barrträd, mossbelupna stenar och björkar. Inomhus fanns de gamla originaltapeterna i spännpapp, åtminstone delvis, fortfarande kvar, gråa eller diskret silverrandiga. På nedervåningen var alla paneler, trädetaljer och även fönster i brunbetsat trä. I ett av rummen täcktes en hel vägg av en gigantisk spegel med smutsvit ram. Golven var i fiskbensmönstrad men sliten parkett. I entrén fanns ett mörkbrunt kassettak och på golvet stod ett stort paraplyställ i form av en bucklig mässingskanna. Köksgolvet var rutigt i svart och grågrönt, gasspisen igengrodd av fett och matrester. I övre hallen stod ett mycket stort linneskåp som alltid var proppfullt och dignande av textilier i en kaotisk härva. På övervåningen fanns tre stora sovrum, och i det mörkaste av dem, det som vette mot norr, hade pappa sovit i, till den dagen han stack. Det var också det rum i vilket min morfar för länge sedan legat och dött. Hur man än genom åren hade försökt måla om eller ändra förblev rummet alltjämt mörkt, ogästvänligt, och med en nyckfull garderobsdörr som levde sitt eget liv.

Större delen av undervåningen utgjordes av en enda sal, avdelad med två väldiga skjutdörrar. Det inre rummet som vette mot trädgården, hade pappa och hans musikerkompisar tagit i besittning under större delen av min uppväxt. Antingen spelade de sin egen musik, hysterisk bebop, eller så lyssnade de på Charlie Parker eller Bud Powell. Mammas textilarbeten i alla färger hängde överallt, sofforna och fåtöljerna var försedda med hennes klädsel, och på golven låg hennes mattor. Dessutom fanns ett överflöd av krukväxter, även de stående på golvet. Den stora, en gång vitkalkade men nu nedsotade, eldstaden med marmorsockel dominerade hörnet i det ena stora vardagsrummet, som alltså kunde avdelas från det andra med två gulnade skjutdörrar. Man drog fram dörrarna ur väggen genom att haka ut ett infällt handtag i mässing.

Den tunga ytterdörren gick inte längre att stänga helt, då den hade svällt efter att ha stått vidöppen på somrarna. Man fick nöja sig med att bara skjuta igen den lite, försöka stänga den inre dörren och hänga tjocka draperier för när det var vinter. Invid köksingången fanns en dörr som ledde ned till källaren. Ljuset därnere var sparsamt, föll knappt in genom smutsiga fönstergluggar och hjälptes nödtorftigt upp av gamla nakna glödlampor som hängde i taket. Slutligen fanns det högst upp i huset en vind. För att komma dit måste man klättra i en brant, smal trappa där det blev iskallt efter några sekunder – eller kokhett om det var sommar. Vinden var kall, hemlig…ja, hela huset hade en mörk, liksom stillastående kyla över sig, och var fyllt med urgamla prylar från vinden allra högst upp och ända ned i källaren. Många var de spökhistorier som berättats då huset bebotts av flera generationer. Ändå har jag alltså ett minne av att jag var helt obekymrad över att bo ensam den här sommaren.

På jobbet begick jag många små misstag hela tiden. Det handlade ju om att hjälpa gamla människor med enklare matlagning och hushållssysslor, något som jag hade ytterst diffus uppfattning om. Jag glömmer aldrig hur en stackars gammal kvinna till sist fick hälla i sig ett rått ägg för att jag inte förstått mig på hur det skulle kokas. Men jag gick upp tidigt varje morgon, konstaterade att det fortfarande regnade – det var den regnigaste sommaren på många år – och åt ett par mackor med en kopp te till. Därefter promenerade jag till tunnelbanan och besökte gamlingar en efter en tills det var dags att i sakta mak ta sig hem igen. Jag gjorde allt i sakta mak. Under de ljusa kvällarna tittade jag på TV eller läste deckare. Ofta slog jag mig ned vid mammas skrivmaskin och knattrade ned lite tankar om livet. Det enda sällskap jag hade var våra katter, en kattmamma och tre halvvuxna barn, men de var mest ute. Alla kompisar var på sina landställen med föräldrarna så det var ensamma veckor, och kvällarna förlöpte i tystnad.

Jag kan inte säga exakt när det började, för till en början fäste jag som sagt inget avseende vid det. Men det som hände var att små detaljer omärkligt ändrades i huset. Saker och ting verkade till exempel inte längre ligga kvar där jag lagt dem. Fönster som jag hade för mig varit stängda var plötsligt öppna, och ibland stod TV:n på när jag kom hem. När jag en morgon tog fram smöret ur kylen så var det alldeles smält, som om det stått framme hela natten. En eftermiddag när jag kom hem så rykte det ur en kolhög i öppna spisen, som om någon eldat alldeles nyss. Faktum är att egentligen hade det inträffat konstiga saker under en längre tid, det var bara det att det var först vid de här två sistnämnda händelserna som jag började reagera. I efterhand tycker jag som sagt att det är konstigt att jag verkade så oberörd av att saker tycktes kunna hända av sig själva. Det verkade faktiskt som om jag i grund och botten undvek att reflektera särskilt.

Men, den där falnande elden i öppna spisen förändrade ändå något för mig. Jag var definitivt säker på att jag inte hade tänt någon brasa på morgonen innan jag gick. Då började jag också fundera lite mer över smöret som varit så smält, fast jag tagit fram det direkt ur kylen. Jag erinrade mig även att en halvliter jordgubbar jag köpt med mig hem häromdagen på något konstigt sätt hade försvunnit. Då hade jag förklarat det med att jag själv råkat ställa ifrån mig dem någonstans och sedan glömt bort det. Det mesta gick ju hela tiden att förklara på olika sätt, även om jag stundtals framstod som väl snurrig.

Men så inträffade något som definitivt inte gick att bortförklara.

Det hade gått en tid sen jag suttit och skrivit på mammas skrivmaskin, och jag beslöt mig därför en kväll för att det åter var dags. Det gav mig en vagt odefinierad tillfredsställelse att sitta och utföra den rent fysiska handlingen som resulterade i prydliga rader med mina tankar, som kontrast till alla mina handskrivna dagböcker. Jag satte mig tillrätta och skulle just börja skriva på det pappersark som redan satt i maskinen – när jag fick syn på en ensam textrad högst upp på pappret. Där hade någon skrivit:

”Katterna gick ut. Hoppas inte det gjorde nåt.”

Jag satt som förstelnad. Försökte förstå. Var det någon som skämtade? Jag förstod inte heller kommentaren om katterna. De gick ju ut och in som de själva ville och det hade de alltid gjort. Vem skulle överhuvudtaget skriva så?

Vem hade förresten satt in pappret i skrivmaskinen? Jag kunde inte tänka mig att jag skulle ha gjort det, för att sedan inte skriva något? Det hela framstod som en fullständig gåta, och det var först efter en stund som jag kopplade ihop den främmande textraden med allt det som jag velat tolka som resultat av min tankspriddhet som jag, mer eller mindre undermedvetet, registrerat sedan några veckor. Saker som flyttats, mat som försvunnit, fönster som stått öppna och framförallt förstås den där brasan!

Efter detta började jag bli vaksam. Dock ville jag absolut inte hetsa upp mig. Jag var fast besluten att förhålla mig lugn och neutral. På hemvägen från jobbet tillät jag inte mina tankar att ens snudda vid några farhågor, och väl hemkommen tog jag för vana att ta en stillsam promenad runt i huset utan att riktigt erkänna för mig själv att det var den inspektion det var. Antagligen var jag framförallt rädd för att erkänna någon som helst rädsla, då jag ju visste att jag måste fortsätta bo här ensam. Skulle jag för ett enda ögonblick släppa fram rädslan fanns det en stor risk att jag inte skulle våga bo kvar, och vart skulle jag då ta vägen?
När så mamma ringde för att höra hur läget var nämnde jag därför ingenting om det till en början.

– Allt är bara bra, mamma. Katterna är mest ute och jag jobbar ju.
– Hur går det med käket då, får du i dig nåt?
– Jadå, jag fixar mackor och så äter jag ju på jobbet ibland. Men det regnar hela tiden.
– Ja, jag har sett det. Men du kan ju tända brasan så får du lite värme?

Nu hörde jag plötsligt mig själv skämtsamt börja prata om hur brasan varit tänd den där dagen, och la an en överdrivet dramatisk ton.

– Det är kanske någon som flyttat in här och passar på att bo gratis?

Mamma blev alldeles tyst, och jag ångrade mig genast. Vi visste ju båda hur läget var med ytterdörren, och jag ville varken att hon eller jag skulle oroa sig för tjuvar. Hon verkade fundera och jag skulle just säga något lugnande när hon med en dämpad ton kom med något för mig helt oväntat:
– Tror du att det kan vara Lasse som har kommit tillbaka? Som försöker flytta in igen?

Tanken hade inte ens slagit mig. Att pappa skulle återkomma, och i hemlighet på det här sättet. Men ganska snart kändes det fullt möjligt, ja, rentav troligt. Det vore typiskt för honom att sticka ifrån den nya kvinnan och så bara smyga sig in här som om ingenting hade hänt. Förresten kanske hon hade tröttnat, tänkte jag, och kastat ut honom, och så ville han bara få återgå till sitt gamla liv utan massa trassel. Men så kom jag återigen att tänka på den konstiga textraden i skrivmaskinen. Jag nämnde det för mamma som också tyckte det lät konstigt. Det fanns liksom ingen rimlig förklaring till meddelandet överhuvudtaget.

När vi hade avslutat samtalet gick jag fram till skrivmaskinen och drog ut pappret. Jag läste igenom meningen flera gånger.

”Katterna gick ut. Hoppas inte det gjorde nåt”.

Jag försökte förgäves hitta något som skulle avslöja upphovsmannen eller åtminstone orsaksbakgrunden, bara genom själva texten. Då slogs jag plötsligt av tanken: fanns det någon annan här, nu? Här inne i huset?

Jag la ifrån mig pappret och började tvekande gå omkring på nedervåningen, genom köket, jungfrukammaren, serveringsgången och de två salongerna för att leta, efter något som jag inte ens visste vad det var. Jag fann heller ingenting som verkade avvikande.

Jag visste vad jag nu stod inför, om jag menade allvar med sökandet, och motade envist bort den känsla av fasa som hela tiden hotade invadera mig inför tanken på den – källaren. Med förhöjd puls greppade jag det gamla mörknade mässingshandtaget och öppnade dörren som ledde ned till källaren. Där sträckte jag ut min arm i det kompakta mörkret, lyckades fatta den hängande kedjan och dra i den, så att glödlampan i taket tändes. Därefter påbörjade jag sökandet i källaren, hela tiden bekämpande min panik. Ljuset därnere var som sagt sparsamt, föll knappt in genom de smutsiga fönstergluggarna som dessutom delvis var täckta av urgamla spetsgardiner, och de få glödlamporna hade ingen större effekt. I synnerhet det kolmörka utrymmet under källartrappen satte mina nerver på prov. Om man sedan fortsatte, och följde gången ända längst in, hamnade man i ett mörkt tvättrum med stengolv och ett stort stenkar som jag aldrig vågat titta ned i, inte nu heller. Där fanns även en väldig mangel, ett runt tvättfat av trä, och inne i en kolsvart skrubb en antik vattenklosett som man en gång spolat genom att snurra på en speciell stor vev alldeles bakom. Den såg ut som en gigantisk antik trampsymaskin.

Vid den stora oljepannan tittade jag försiktigt upp i taket där det gamla papperspaketet låg inkilat bland några spjälor. Ett paket som mamma en gång öppnat och därefter förslutit igen. Jag kunde nu inte erinra mig om hon någonsin berättat för mig vad det innehöll, eller om jag hade hittat på hela saken. Men paketet låg där i alla fall, som alltid. Ännu en av alla de oförklarade och mer eller mindre skrämmande företeelser som mitt barndomshem innehöll. När jag äntligen ansåg mig ha letat tillräckligt ansträngde jag mig till det yttersta för att promenera upp för källartrappen i behärskat lugn. Jag hejdade varje impuls att springa men kunde därefter inte låta bli att med yttersta skyndsamhet skjuta igen källardörren, tillfälligt lättad!

Så fortsatte jag upp på övervåningen och öppnade motvilligt den oftast tillslutna dörren till pappas gamla sovrum, det rum där alltså min morfar en gång för länge sedan legat på sin dödsbädd. Eftersom rummet vette mot norr var här mer eller mindre skumt oavsett tidpunkt på dygnet. Som alltid vid de få tillfällen jag besökte detta rum, sökte sig min blick instinktivt direkt till garderoben i rummets andra ände. Vid flera tillfällen hade jag nämligen med egna ögon sett garderobsdörren öppnas inför mig i samma ögonblick som jag trädde in i rummet. Mamma förklarade det alltid med att det berodde på draget som uppstod när jag öppnade sovrumsdörren. Jag skyndade mig fram till rummets enda lampa, nämligen bredvid sängen i den bortersta hörnan, och efter att ha tänt lampan ställde jag mig en stund för att inspektera sängen. Hade någon legat i den? Det var omöjligt att säga. Sängen var som vanligt täckt av en massa lakan och filtar som slängts dit de senaste åren, i brist på bättre förvaringsställen.

Jag lämnade rummet, med lampan tänd, och gick slutligen upp på vinden, genom den smala, branta trappan kantad av mörka omålade träväggar. Under uppväxten hände det att man var tvungen att gå upp på vinden för att meddela något till den som för tillfället bodde inneboende i vindsrummet. Strax utanför dörren till detta lilla rum fanns skorstensstocken, bakom vilken stora säckar låg travade. De var fyllda med något, vad fick jag aldrig veta. Jag trodde av någon anledning länge att det låg döda grisar i dem, som kanske plötsligt skulle röra sig, just när jag passerade. Jag var lika illa till mods nu, och jag småsprang igenom alla utrymmen då jag märkte att min stålsatthet började ge vika. Det var ett stort hus med många gömställen, och flera av utrymmena hade jag alltid tyckt var en smula obehagliga och rentav skrämmande.

Jag såg inga tecken någonstans på någon främmande närvaro, i alla fall inte just nu. Den där hälsningen på pappret kunde ju, kom jag plötsligt att tänka på, för all del ha skrivits ned tidigare än idag. Jag kunde inte minnas när jag sist hade tittat närmare på skrivmaskinen. Slutligen gick jag ned och sköt igen den tunga gamla ytterdörren så gott det gick. Framför den placerade jag några grässtrån på golvet för att morgonen därpå kunna kontrollera om de rubbats av att någon kommit in. Därefter kröp jag till sängs, fylld av motstridiga känslor. Jag låg länge vaken och tittade upp mot taket, och då och då tyckte jag det lät som försiktiga fotsteg uppe på vinden. Men varje gång jag då höll andan, för att kunna höra bättre, blev det genast tyst. Till sist domnade jag bort, utmattad av den långvariga spänningen.

Och så vaknade jag tvärt, mitt i natten, av ett chockerande högt ljud! Det var som om en stor möbel rasat i golvet med en enorm krasch. Jag konstaterade efter en snabb blick på klockan bredvid mig att det fortfarande var natt även om det hade börjat ljusna ute. Tystnaden som följde direkt efter kraschen var total. Jag undrade om ljudet jag hört i själva verket varit en dröm, men klev ändå ur sängen och rörde mig tveksamt ut i hallen och nedför trappen. Trappstegen var fuktiga och kladdiga, och luften kändes rå och kall.

Så fort jag kom ned i hallen såg jag det: Ytterdörren stod på vid gavel.

Gryningsljuset flödade in i farstun. Men det var alldeles stilla, och det grå ljuset utanför kändes på något sätt skrämmande, nästan som om det gick att ta på. Jag gick försiktigt närmare, och ut på förstubron. Min första tanke var att vinden blåst upp dörren så häftigt att den smällt i järngallret utanför. Men det var ju bara det att det var absolut vindstilla. Jag tittade ned mot golvet för att leta efter grässtråna och då fick jag syn på något som fick mig att stelna till! Ett stort, blött fotspår på den breda trätröskeln innanför ytterdörren! En herrsko, vars avtryck var riktat inåt. Någon hade alldeles nyss, efter att ha gått på den blöta gräsmattan utanför, kommit in i huset.

Någon befann sig i huset.

Jag stod som djupfryst på samma fläck men vände mig så småningom om, ytterst långsamt, och lät blicken sakta glida över de utrymmen jag kunde se från den punkt där jag stod. Till vänster kunde jag bara skymta en liten del av köket. Blicken gled förbi källardörren, och vidare till höger genom hallen och en del av salongen längre bort. Allt var stilla. Jag lyssnade intensivt, men det hördes inte ett ljud. Tanken på att någon fanns därinne, kanske stod där, väntande, gjorde mig iskall.

Jag samlade mig snabbt. Jag fick inte bli rädd! Fortfarande stående på samma fläck ropade jag med en röst som knappt höll:

– Pappa? Är du där? Du kan lika gärna komma fram.

Jag väntade mig egentligen inte något svar, och det kom heller inget. Om det nu fanns någon kvar i huset skulle han väl tveka inför att ge sig till känna. Men varför hade han då slängt upp dörren med en sådan krasch, om han inte ville bli upptäckt? Och varför skriva den där konstiga textraden om katterna? Antingen gör man väl allt för att förbli oupptäckt eller så…ja vad? Hela situationen var så konstig, motsägelsefull, oförklarlig.

Men nu tänkte jag emellertid inte gå omkring och leta. Sammanbitet och med ett tillkämpat lugn promenerade jag istället tillbaka upp till mitt rum, låste min sovrumsdörr och satte mig på sängkanten. Där satt jag länge, blickstilla, stirrande rakt ut i rummet, medan jag koncentrerat lyssnade efter tecken på någons närvaro.

Till sist måste jag ha somnat för plötsligt var det morgon och dags att gå upp. Så tyst jag kunde låste jag upp sovrumsdörren och gick ned. Ytterdörren stod fortfarande vidöppen, som jag hade lämnat den. På tröskeln innanför syntes inget fotspår längre. Jag blev osäker…hade jag drömt trots allt?

Samma eftermiddag, när jag kommit hem, fick jag plötsligt ett oväntat besök av goda vänner till mina föräldrar, ett äldre par. Jag drog slutsatsen att mamma ringt och bett dem titta in, oroad efter vårt telefonsamtal. De båda, Leif och Pia som de hette, slog sig ned i soffan och småpratade en kort stund. Så tystnade de, verkade tveka och utbytte några blickar med varandra, och verkade komma överens i tysthet. Det var Pia som fick ta till orda:

– Vi undrar om du har hört vad som har hänt?

Det uppstod en paus då jag satt, tveksam, utan att riktigt veta vad jag skulle svara. De avvaktade inte länge. Leif tittade på mig med en svårtydd blick.

– Vi kan lika gärna säga det direkt. Lasse är tillbaka i stan.

Beskedet levererades i en konstigt neutral ton. Jag blev varken lättad eller förskräckt, och kände mig osäker på hur jag skulle – eller kanske borde – reagera.

– Har ni talat med mamma, frågade jag, rådvill.
– Nej, vi tyckte det var viktigare att du fick veta det först eftersom hon ändå är bortrest just nu, svarade Pia.

Jag funderade över om jag skulle berätta något om allt som hänt för dem, och var jag i så fall skulle börja. Men de förekom mig:

– Han är tillbaka i stan eftersom han blev akut sjuk därnere i Skåne, förklarade Leif.
– Ja, och nu är han inlagd på Serafen, fortsatte Pia. Det är bara vi och några till som vet om det, men nu har han legat där så länge att vi tyckte det var rätt att informera dig också.

Detta var inte alls vad jag hade väntat mig.

– På vilket sätt är han sjuk, frågade jag, förvirrad.
– Det är ingen som riktigt vet vad som hände men man kan väl misstänka att han inte skötte sin diabetes, svarade Leif.

Jag insåg hur lite jag tänkt på pappa efter att han försvann. Att han hade diabetes kände jag överhuvudtaget inte till.

– Jaha…och hur mår han nu då, frågade jag.
– Ja, han ligger ju där han ligger, sa Leif svävande.
– Men… ligger? Hur länge har han legat menar ni?

Jag tyckte de var konstigt otydliga och förstod fortfarande inte rent konkret på vilket sätt han var sjuk. Leif flyttade sig plötsligt med en otålig gest framåt tills han satt längst ut på soffkanten.

– Men förstår du inte? Han ligger ju i koma!

De stirrade båda på mig. Jag försökte låta det jag hade hört sjunka in. Leif avslutade meningen:

– Han ligger i koma, och det har han gjort i snart fem veckor nu!

Efter ytterligare några dagar kom mamma och lillebror hem igen, och allting återgick till en vardag. Såvitt jag kan dra mig till minnes så inträffade ingenting mer konstigt eller oförklarligt. Pappa kvicknade till så småningom och placerades i en lägenhet någonstans. Jag tog inte upp någon kontakt.

I en liten låda på vinden, där jag har samlat en del viktiga minnen ligger alltjämt ett ensamt pappersark. Tomt, sånär som på en enda textrad högst upp.

”Katterna gick ut. Hoppas inte det gjorde nåt.”

Signaturmelodi

Ni har hört ”Katterna gick ut” av lyssnaren Petra. Har dina husdjur någon gång stelnat till inför vad som visat sig vara en mardröm i verkligheten – eller har husdjuret självt kanske blivit mardrömmen? Berätta om det i ett mejl till creepypodden@sr.se – då kanske det kommer fler djurhistorier i Creepypodden framöver.

Nå, vi hörs igen om två veckor. Creepypodden produceras som ni vet av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.