Creepypodden Live: Historierna mellan stolarna

Sedan Creepypodden sände sitt första avsnitt den sjätte juli 2015 har poddens lyssnare sänt in 4 302 mejl, och jag har läst varenda ett. De flesta har innehållit historier, längre berättelser såväl som självupplevda anekdoter, och många har varit välskrivna och skräckinjagande: historier jag har tyckt det varit en ära att få berätta i podden. Andra har varit spännande och intressanta att få läsa för att de skildrar vår tids skräckberättande, vad vi är rädda för och varför, och givit mig en unik inblick i den spökhistorietradition som i Sverige är så många hundra år gammal. Ytterligare några har varit roliga att få läsa: historier som barn skrivit, inspirerade av poddens skräck, barn som om de fortsätter skriva kommer bli fantastiska författare med förmågan att hålla en i ett järngrepp av fas, men som just nu skriver skräckhistorier som drar mer åt det… gulliga hållet.

Och så finns det ännu en kategori mejl, den som jag har haft svårast att hantera. Historierna som jag inte kunnat sluta tänka på, men som av ett eller annat skäl inte riktigt passat in i podden. Berättelser som beskriver en värld jag inte känner igen, en handling så grotesk att jag inte kan begripa den, eller ett livsöde så tragiskt att jag blivit rörd mer än skrämd. Det har varit berättelser jag inte vetat hur jag ska bära mig åt med, men också berättelser jag aldrig glömt. Det är som att de krävt något mer för att berättas. Ett särskilt ögonblick. Ett rum, fyllt av människor, kanske. Något i stil med… det här?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det här avsnittet spelas in inför publik på Sveriges Radios livepoddevenemang Poddfest lördagen den 23 mars 2019. Och eftersom jag vill berätta dessa historier, och ni som har kommit hit måste vara de som vill lära känna den här podden allra bäst, har jag tänkt att den här dagen ska vigas till de berättelser som inte hade fått plats annars. Mejlen som inte passat in.

Den första historien jag vill berätta är en sådan. Den använder podden, utnyttjar dess spridning, för att nå fram med ett budskap. Från vem vet jag inte. Inte heller till vem, åtminstone inte i detalj. Allt jag vet är att historien, som skickats in till podden från en mycket anonym mejladress, hade rubriken “Till en lyssnare”. Och den läses av Ludvig Josephson.

Jag vet att det kanske inte är rätt att gå via Creepypodden, men eftersom jag vet att du lyssnar tänkte jag att det är ett bra sätt att göra dig medveten. Innan du fortsätter vill jag ändå dig ett val. Antingen kan du stänga av nu och fortsätta leva som du gör tills det blir oundvikligt. Eller så kan du välja att fortsätta lyssna, självklart på egen risk.

Du kanske undrar vem jag är. Jag kan säga såhär, jag vet allt om dig och du vet ingenting om mig. Var du är, är jag. Som nu, jag betraktar dig, ser precis vad du gör.

Nej, det är ingen idé att du tittar dig omkring, du kommer aldrig att upptäcka mig. De brukar kalla sådana som jag för en slags osynlig skyddsängel, men de kunde inte ha mer fel. Jag önskar att jag ville dig väl, men det gör jag inte.

Det är en sak du gjorde för många år sedan, du skulle aldrig ha gjort det. Det är dock förståligt, du var ung och dum och inte den enda som gjort något så idiotiskt. Tänk tillbaka. Du kanske kommer ihåg den sommaren, det var juli och varmt. Ovanligt varmt. Du var ledig och trodde att världen och framtiden var öppen. Så gjorde du det där. Det är klart, det var ett tag sedan. Du skrattade bara då utan att veta att du indirekt kallade på mig. Och jag kom.

Det är på nätterna jag kunnat komma riktigt nära dig. Ibland har du sett dig omkring i mörkret. Kanske har du känt av mig? Jag vet inte. Men du har varit rädd. Det vet jag. En gång när du sov la jag kudden över ditt ansikte och tryckte till. Jag kunde ha fortsatt men jag ville inte avsluta nöjet för tidigt. Du hostade till men vaknade inte. Oftast nöjer jag mig med att lägga mig bredvid och viska mardrömmar i ditt öra. Ibland minns du dem och verkar märkbart berörd när du väl vaknar. Det gör mig nöjd.

Är du orolig? Jag ser hur ditt bröst rör sig i takt med dina andetag, och ditt hjärta som fortfarande slår omedvetet. Du tänker. Undrar. Du kan lyssna lite till.

Du är inte dum, det måste jag erkänna. Du har haft rätt när du känt någonting, då jag varit nära att slutföra allt. Minns du känslan? Den som får dig att frysa långt inifrån, under huden, bakom allt varmt blod? Jag tror du vet. Trots det har du intalat dig själv att det inte finns något att vara rädd för. Alla gånger under mörka kvällar, i skogar, i hus, i säkerhet En svag antydan att något eller någon är där. Oförklarligt. Du har suttit vid bordet och jag har stått precis bakom dig. Mina tänder en millimeter från din nacke. Så nära. Då har du ryst till, ibland till och med skämtat om det. Då har jag väntat.

Det är dags snart, tiden börjar rinna ut och jag börjar bli otålig. Igår betraktade jag dig hela kvällen. Såg när du åt middag, vägde mellan om det skulle bli din sista måltid eller ej.

Du såg inte ut att bry dig, eller kanske du inte tänkte på det. Gör det nu. Tänk på det senaste du åt. Gillade du det? Det kan vara sista gången du åt.

Jag funderar på det.

Ta tre djupa andetag. Andas in.Tänk på henne.
Ja, precis hon. Andas ut.
Andas in. Hon tycker väldigt mycket om dig.
Andas ut.
Andas in. Jag lovar att aldrig skada henne.
Andas ut. Aldrig.

Känns det bättre?

Bra.

Jag har sett er tillsammans, hur ni pratar ostört om livet och drömmar som att det inte hade något slut. Hon stör mig. Jag har försökt att göra henne rädd några gånger, senast när hon såg på tv. Jag tror det fungerade. Fråga henne om hon haft lite huvudvärk senaste tiden?

Oroa dig inte, jag kan som sagt inte skada henne mer än så. Det är bara du som räknas.

Det är med lättnad jag nu vet att du vet att. Jag är här. Det vore oärligt av mig att uppmuntra dig till att inte vara rädd. Så jag gör inte det. Du kanske undrar nu när det kommer att ske; Om tio minuter? i natt? Om sjuttio år? Det avslöjar jag inte, det hade tagit bort halva nöjet. Men låt oss säga såhär, en dag kommer du vända dig om och det sista du kommer att möta är min blick. Jag ser fram emot den dagen.

Ta hand om dig.

Ni har hört “Till en lyssnare”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson.

Den här historien satte griller i huvudet på mig, för tänk om? Tänk om den är riktad till någon särskild, tänk om någon av er sitter och känner sig träffad nu? Tänk om någon tog de tre djupa andetagen, och det fjärde dröjer? Vilket ansvar har jag, vilket ansvar har den här podden? Kanske inget. Kanske samma som vi brukar ha: det som man har, om man avsiktligt skrämmer upp andra.

Den nästa historien jag tänkte dela med mig av rör sig åt ett helt annat håll: den handlar om en värld jag har svårt att föreställa mig. En process jag aldrig någonsin föreställt mig. Den har legat i mitt arkiv i ett år, sedan i mars 2018, eftersom jag inte riktigt velat släppa den men inte heller hittat plats för den. Den heter “YES”, och lyssnaren som skickade in den heter Jonas. Och han vill berätta om en händelse i sin barndom. Vi låter Ludvig berätta igen:

Vid den här tiden, någonstans kring 1978, fick jag vanligtvis nys om spännande band genom mitt engagemang i orienteringsklubben. Jag var 13 år. Flera där spelande vinylskivor med Kansas, Rush, Black Sabbath, Judas Priest, Sir Lord Baltimore, Queen… Jag fick banda på C90-band, men gruppen Yes fick jag höra först av brorsan. “Close to the edge, down by the river…” kom ut ur hans stängda rumsdörr. Jag gillade sångrösten men tyckte att instrumentaldelarna var helt obegripliga. Morgan, en kompis från lördagsjobbet på Posten, sa att Yes framför allt var ett liveband. “De hade träd på scenen och fåglar som kvittrade”

Jag blev nyfiken och bestämde mig för att köpa ett album. Det som fanns inne hos min skivhandlare var Relayer. Sagt och gjort, jag slog till utan att provlyssna, halade upp 45 kr och cyklade snabbt hem. In på mitt rum och ut med skivan ur konvolutet och satte på, ganska högt. Jag satte mig tillrätta i sängen och hade texten i knät. Första sidan hade bara en låt; Gates of delirium.

Efter 21 minuter och 50 sekunder satt jag helt tyst. Pickupen hade gått tillbaka. Jag stirrade på texten och begrep ingenting, ändå kände jag mig invigd i ett mysterium, något viktigt.

“Listen should we fight forever, knowing as we do know
Fear destroys”

Jag satte på skivan igen. Slut. Igen . Slut… Efter nio, tio genomlyssningar var jag säker. Detta var den bästa låt jag någonsin hört. Men om texten var lurig så var musiken det än mer. Hur hängde låten ihop, för det gjorde den ju. Hur bar de sig åt för att spela såhär? De flesta låtar jag gillat hade ju en vers och refräng, men här var det annorlunda. Det var som att åka bergochdalbana genom teman, som efter varje genomlyssning blev lite tydligare.

Varje dag efter skolan satte jag mig att lyssna och samtidigt fantisera kring omslaget;

“Stand and fight we do consider. Reminded of an inner pact between us. Thats seen as we go”

Att skivan hade en baksida hade jag knappt funderat på. Denna första sida hade absorberat mig.

Varje dag när sista lektionen var slut tog jag bara väskan och ilade hem, inget småsnack med klasskamrater, avböjde inviter om landhockey, fritidsgård och sådant.
Hem och satte på skivspelaren och klev in i Yes och den världen. En dag när jag kommit hem hade jag lite svårt att få upp dörren till mitt rum. Det gick ovanligt trögt.

Trähandtaget kändes också lite grövre. Jag tänkte inte så mycket på det utan satte på skivan och försvann in i musik och text. Slut. Igen. Slut. “Soon oh soon the time
All we move to gain will reach and calm”

Morsan ropade för middag, jag vaknade till lite och jag reste mig för att gå ut. Nu gick dörren inte att rubba. Dörrhandtaget var en trädgren, själva dörren hade fogats ihop med tröskeln. Det var en så fin skarv att det såg ut som någon limmat ihop det med limknektar.

Jag vände mig om och såg att mina fönsterblommor (som för övrigt helt sköttes av morsan) hade antagit gestalt av buskar och små träd. Det gick inte att se ut. Jag bultade och ropade på övriga familjen men min röst försvann i en tilltagande regnskogsgrönska och fågelsorl.

Jag bultade och skrek. Svagt hörde jag farsan utanför och trädgrenshantaget gick upp och ned. Efter ett tag såg jag en mejsel komma genom dörrkarmen och sedan kofot. Farsan bröt upp dörren.

Allting gick tillbaka när dörren frigjordes. Morsan, farsan och syrran stirrade på mig:

– Vad håller du på med?

Vad skulle jag svara? Vi åt kvällsmat och jag kände mig helt matt. La mig tidigt efter att stoppat in skivan och lagt den under sängen. På natten drömde jag om flykt på hästar, vi pausade i en glänta och en man, antagligen Jon Anderson, kom fram ur skuggorna och sjöng:

“Soon oh soon the light
Ours to shape for all time, ours the right
The sun will lead us
Our reason to be here”

Allt kändes tryggt likt en Astrid Lindgren-saga.

På morgonen när jag vaknade lät jag albumet Relayer ligga kvar under sängen. Det var lördag och sovmorgon. Krukväxterna såg ut som vanligt. Gårdagens tumult med rumsdörren kändes också som en dröm. Jag steg upp och sträckte på mig, plockade fram Vol 4 av Black Sabbath. Idag fick bli ett annat musiktema. När jag lagt på skivan på tallriken kände jag att något stötte till handen.
En kvist av, kanske körsbär, hade växt ut på kanten av skivspelaren. Jag tappade helt fattningen och lämnade rummet.

Ni har hört “YES”, inskickad av lyssnaren Jonas, och uppläst av Ludvig Josephson. Som för övrigt var 15 år gammal 1978, och kanske själv har haft en och annan märklig upplevelse vid skivspelaren?

En sak som kan vara svår att förstå i en berättelse är världen som beskrivs, en annan är en rollfigurs handlingar. Samtidigt är det ju det mycket skräck handlar om: när vardagen bryts av någon som sticker ut, någon som försätter oss i limbo genom att vägra spela enligt reglerna. Men hur långt kan dessa handlingar dras? Och för att ställa den kanske än värre frågan: är det kanske just vår misstro till dessa märkliga, obegripliga handlingar som lämnar den så ensam, som faktiskt själv har upplevt dem?

För att illustrera dessa frågor ska Ludvig få läsa en tredje historia: “Morbror Augusts soppa”, inskickad till Creepypodden av lyssnaren Jakob.

Följande är ett utdrag ur ett manuskript som jag hittade i kvarlåtenskapen efter en avliden släkting. Jag har bara ändrat namnen på personerna för att slippa dra in min släkt i denna besynnerliga historia.

När jag skriver detta vet jag inte vem jag skriver för, inte heller vet jag om någon är intresserad av att läsa vad jag har att berätta. Jag skulle inte kunna tänka vem som skulle kunna vilja läsa denna redogörelse om en av mina nu avlidna släktingar. Den enda anledningen jag kan komma på till att jag skriver ned detta är att jag för mig själv måste få ett avslut på de otäcka tankar som har förföljt mig under alla dessa år. Ända sedan jag fick veta vad som hände med morbror Augusts tumme. Lyckligtvis har jag under mitt liv inte haft många anledningar att sörja förutom sådant som alla går igenom, som att förlora gamla släktingar och föräldrar. Men det där med tummen är något som har förföljt mig under nästan fyrtio år.

August hade alltid varit familjens svarta får. Detta började redan när han som 18-åring vid tiden för första världskriget avtjänade tid för vapenvägran. Hans far var storbonden och högermannen Hjalmar Österlund och var därför en viktig man i bygden. Sonens vapenvägran tog han som en djup personlig förolämpning och därför talade han inte med sin son på tre år. Som barn hörde jag de vuxna halvt på skämt och halvt på allvar säga att det var Augusts livsstil som ledde fram till Hjalmars slaganfall som tog livet av honom. Men när kriget var över och Augusts fängelsetid var över, så var tanken att han skulle åka till Paris för att studera. Men så mycket studerande blev det nog inte, snarare tillbringade den unge mannen den mesta tiden på stadens kaféer och restauranger. När pengarna från Sverige var slut så försörjde han sig som kabaréartist. Han var en god sångare och kunde även vara en god historieberättare. Det ryktades också om att han under en tid hade varit hemligt gift med en amerikansk jazzsångerska, men med min morbror August kunde man aldrig så noga veta vad som var sanning och vad som var påhitt. Framför allt för att han själv gillade bilden av sig själv som en äventyrare och slarver. Efter faderns död trodde släkten att han skulle sälja gården för att kunna ha råd att fortsätta sitt bohemliv. Men August som alltid gillade att överraska och chockera folk, valde att flytta tillbaka till Öland och fädernegården. Han drev gården med framgång ända fram till sin död.

Förutom att han var familjens vildhjärna var morbror August känd för en sak och det var hans årliga trettondags middagar, som han anordnade för hela släkten. Middagarna lagade han med en grupp män som han kallade för sina kompanjoner. Jag tror inte att någon i familjen någonsin fick veta om de hade några affärer tillsammans eller om de bara kallade sig kompanjoner som ett slags internt skämt. Trots att lantbruket gick bra verkade det alltid som August hade mer pengar än vad gården kunde ge. Kompanjonerna var en grupp på tio tystlåtna män i Augusts ålder. De gjorde inte mycket väsen av sig och jag kan inte minnas att de åt med familjemedlemmarna. Varje år verkade det som någon av kompanjonerna hade varit med om en olycka som till exempel hade blivit av med en bit av ett finger eller ett öra. Men om detta faktum någon gång kom på tal, så skämtade morbror August alltid bort det genom att med högtidlig röst säga ”Gud skapade man och kvinna att vara tillsammans, inte för att fortplanta sig, ack nej, utan för att mannen är så klumpig och om han inte har en kvinna att ta hand om honom så vet man aldrig hur han kan drulla till det” Om någon skulle påpeka att han själv inte hade någon kvinna så log han bara och sa att han fick väl passa sig då.

Så fort som alla gäster hade kommit, låste August och kompanjonerna in sig i köket och kom inte ut, utom för att servera de olika rätterna. Att säga att de var några mästerkockar skulle ha varit en överdrift. Snarare så var de nog trägna amatörer som lyckats nå en viss skicklighet på grund av många misslyckanden. Men anledningen till att så många i familjen dök upp varje år och hade sådan stor förväntan var efterrättssoppan. Det var samma soppa varje år, en grönsakssoppa. För mina eventuella läsare kanske detta inte låter så imponerande. Jag kan inte beskriva smaken men den hade något väldigt extra. Jag kan nog säga att jag aldrig har ätit något godare. Det kanske också låter märkligt att ha grönsakssoppa som efterrätt men detta var typiskt för min morbror och på grund av hans excentricitet var ingen egentligen förvånad. Många av de matintresserade i släkten har försökt att rekonstruera Augusts soppa, men ingen har så vitt jag vet lyckats, och detta är jag glad för.

Varför har jag berättat allt detta? Jo, för nu kommer jag att berätta om sista gången som jag var på morbror Augusts trettondagsmiddag då jag var 21 år gammal. Något som var ovanligt var att när morbror August välkomnade oss märkte vi att han hade ett stort bandage om sin högra hand.

När vi frågade honom om detta sade han med samma högtidliga röst som han hade använt när han tidigare år talat om sina kompanjoners lyten.

”Ja se, framför er står en man som trodde att han var sig själv nog och kunde undvika sina kompanjoners sorgliga missöden. Men ack nu har Herren visat mig hur fel jag hade.”

Sedan skrattade han högt och bullrande. Även om det han hade sagt inte var speciellt kul, var ändå hans skratt så pass smittande att de flesta av oss släktingar föll in i skrattet.

Middagen var likadan som under alla tidigare år. Samma gamla släktingar som inte hade träffats under det senaste året. Samma gamla prat som vanligt om vad man hade gjort under det gångna året, familjen, arbete eller studier.

Innan efterrättssoppan behövde jag gå på toaletten. I korridoren där toaletten låg var lampan trasig och det var därför jag gick fel. När jag tände ljuset så såg jag att jag hade kommit in i ett rum som var helt kalt, men på väggarna hängde en rad tavlor och det var motiven på dessa tavlor som fick mig att med en gång springande ge mig av från den familjegården och lämna middagen utan att säga hej då.

Många av släktingarna undrade varför jag aldrig mer dök upp på morbror Augusts middagar, men aldrig August själv. Jag tror att han vet eller i alla fall kan gissa sig till varför jag inte kommer. Men till dig min okända läsare kan jag berätta sanningen. På var och en av fotografierna fanns en av kompanjonerna i färd med att lägga en av sina egna kroppsdelar i den stora grytan som efterrättsoppan serverades ur. På den sista bilden sågs morbror August som höll sin avhuggna högertumme över grytan.

Ni har hört “Morbror Augusts soppa”, inskickad till Creepypodden av lyssnaren Jakob och uppläst av Ludvig Josephson.

Innan ni ska få höra den fjärde och för den här kvällen sista historien från mellan stolarna i Creepypoddens inkorg ska jag förvarna er: det här är inte en läskig historia. Det är inte därför den fastnat i mitt huvud, och vägrat försvinna. Det är inte därför jag aldrig kunnat glömma den. Det är av andra skäl. Ni kommer förstå dem. Det är jag säker på att ni kommer göra, när jag läser: “Katrin”, inskickad den 27 september 2018 kl. 01:30 av lyssnaren Perry.

Hallå där Creepypodden

Kan någonting vara creepy men ändå fint och egentligen inte otäckt? Kanske inte, kanske är min sanna berättelse från mitt liv helt malplacerad hos er. I så fall ber jag om ursäkt och ber er kasta mitt mail. Om inte får ni gärna spara min text. Kanske en berättelse om att det finns ett öde och ett hopp hjälpa någon som är ledsen.

Jag lyssnar troget på er podd från mitt hem i Australien. Sedan 23 år bor jag Perth men jag är bördig från Norrköping. Jag föddes 1952 och är således 66 år idag.

Jag är ingen stor författare, kan knappt skriva ett ordentligt mail till mina döttrar utan omsvep och krusiduller. Men ska jag försöka plita ner min berättelse om ett osannolikt återseende.

Som ung pojke gick jag på Kristinaskolan i centrala Norrköping. Jag hade en tuff skolgång då jag var blyg, liten och tanig. Ordet mobbing fanns knappt då, inte mig veterligen, men det var nog mobbad jag var.

Min enda ljuspunkt i en ganska grå vardag med en alkoliserad far, en överarbetad mor, en alldeles för liten lägenhet var onsdagseftermiddagarna då magister Jansson anordnade schackspel efter skoltid. Det var två fantastiska timmar man fick tillbringa i en tyst sal och bara spela schack. Och det bästa av allt var det bara var såkallade töntar som kom dit och spelade. Vi var väl cirka 4-5 killar som troget samlades klockan 14.30 utanför salen varje onsdag. Jag var då 11 år gammal och gick i femte klass.

En dag dök en flicka upp. Hon hette Katrin och jag verkligen älskade att spela mot henne. Hon var annorlunda, hon var otroligt snäll och jag minns hur jag förlorade mig i hennes stora vackra ögon. En speciell sak var att halva hennes vänstra öga var brunt. Katrin kom från en finare familj i ett av stadens bättre områden. Vi hade diametralt olika bakgrund men det tog inte lång tid innan jag var kär i henne och hon i mig.

Mellanstadiet förlöpte och på den tiden var man i vår ålder inte direkt “ihop”. Vi hade våra schackstudender tillsammans och onsdag har alltsedan dess varit min favoritdag.

Men så kom den den hemska onsdagen i maj år 1966. Vi var 14 år gamla och hade redan börjat viska till varandra vad våra barn skulle heta, vart vi skulle gifta oss och vad vi skulle ha för bil. Katrin sa att hon ville bort från allt. Att hon ville flytta till Australien med mig.

Men den här onsdagen var Katrin inte glad. Hon var blek och ville inte spela. Hon bad mig följa med henne ut i korridoren. Rödgråten berättade hon att hennes familj skulle flytta till New York då hennes pappa fått jobb i FN-skrapan i New York. Flytten skulle ske redan strax efter skolavslutningen i juni. Jag blev helt tom, kände en ilska och svärta i mig som jag aldrig känt förut.

Minns klart dagen då deras flyttlass skulle gå. Tidigt på morgon plingade det på dörren hemma hos mig. Utanför stod Katrin. Vi gick ut i trapphuset och grät båda två. Hon gav mig en lapp med hennes adress på Manhattan i New York och hon bad mig skriva till henne, hon lovade att skriva till mig med. Sedan gav hon mig en puss. Minns det som igår.

Jag rörde aldrig mer ett schackbräde i min ungdom.

Efter en månad kom ett brev från USA. Det stod: “Vi ses igen. Om det så ska ta 50 år. I love you forever.”

Vi brevväxlade ett par gånger, sedan ebbade det ut.

Åren gick, minnet efter Katrin bleknade. Farsan dog. Och jag och min mamma flyttade. Jag började löpträna, byggde upp min kropp. Nu var jag inte liten och tanig längre. J29 Flygande Tunnan och J35 Draken dånade i luften ovanför Norrköping. Men det som imponerade mest på mig var när Caravellen startade från Kungsängen på väg mot resmål såsom Kastrup eller exotiska platser som Mallorca. Trafikflyg blev min stora passion.

Vid 19 års ålder blev jag antagen till Trafikflygarhögskolan och sedan dess har hela mitt bestått av flyg. Jag har flugit för SAS, Linjeflyg men även haft en lång internationell karriär. I 13 års tid bodde jag i Anchorage i Alaska. Där gifte jag mig och fick två döttrar. Vi hann även med några år i underbara Seattle där jag hade Seattle/Tacoma som hemmabas. Jag har arbetat för Boeing utanför Seattle och leveransflugit Boeing 737,767 och 747 till kunder över hela världen. Men jag har aldrig släppt min bakgrund. Jag är och förblir en norrköpingskille.

Genom åren tänkte jag ibland på Katrin och hennes speciella ögon. Hon var min första och kanske största förälskelse.

Efter en uppslitande skilsmässa 1994 sökte jag jobb hos Qantas, Australiens största flygbolag. Jag fick jobbet och 1995 flyttade jag till Perth. Där träffade jag en ny kvinna som jag hade ett cirka 20 år långt förhållande med. Dock valde vi år 2015 att gå skilda vägar.

Som nybliven och rätt så ensam pensionär, med båda döttrarna boendes i USA, bestämde jag mig en dag för att gå och besöka Perth Chess Club. Jag trivdes med sällskapet. Äldre herrar, en del lika ensamma som jag som träffades, även ett par andra föredetta piloter. Vi träffas varje onsdag på North Woodvale Primary School. Egentligen är våra tider från 19.30 och framåt, men vi lite äldre stofiler får låna en sal redan kl 14.30.

Onsdagen den 11:e maj kl 14.30 år 2016 var det dags att spela schack. En kvinna hade gått med och hon och jag skulle börja spela mot varandra denna eftermiddag. Mitt emot satt en äldre mycket elegant kvinna. Halva hennes vänstra öga var brunt. Det var Katrin och det var nästan exakt 50 år sedan vi senast sågs. Precis som det stod i hennes brev. Katrin hade flyttat till Perth för att komma närmare sin son efter att hennes man gått bort året innan i Sydney där hon bott i 30 år.

Jag och Katrin fick två fantastiska år tillsammans innan cancern ryckte henne ifrån mig och hennes son sommaren 2018.

En sak som tynger mig mycket är att vi aldrig hann med den planerade resan till Sverige, till Norrköping. Vi skulle så gärna båda vilja återse vår hemstad tillsammans. Ta en promenad runt Kristinaskolan och kanske, om vi fått tillåtelse, få kika in i sal nummer 16, där vi suttit så många timmar i ett grått avlägset 60-tal och tittat varandra djupt in i ögonen.

En sak vet jag nu. Och det är att det inte kommer ta 50 år innan vi ses igen. För min knöl på halsen har visat sig vara elak. Riktigt elak.

Signaturmelodi

Ni har hört mig läsa historien “Katrin”, inskickad av lyssnaren Perry. En så tragisk, gripande men också vacker berättelse som symboliserar den fantastiska bredd som finns bland de 4 302 mejlen man kan hitta i Creepypoddens inkorg. En historia om ett helt liv, ett ibland orättvist liv, men också ett liv där det blivit tydligt, till slut, vad som är viktigt. En historia vi kan lära oss något av. Det är en ära att ha fått berätta den för er, ikväll.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig, Jack Werner. Den har i vanlig ordning varit producerad av Ludvig Josephson som också gjort musiken. Man hittar oss på sociala medier, under namnet Creepypodden på såväl Facebook som Instagram, och man kan mejla oss på creepypodden@sr.se. Då kan man få sin historia uppläst här i podden. Men även om den inte blir det ska ni alltid veta att jag med stor, ärlig och djupt känd glädje har läst den och blivit lite klokare, lite mer nyfiken, lite mer ödmjuk och – ibland – ganska så jäkla rädd.

Och som vanligt: tack för att ni lyssnar.