Avsnitt 142: Från norr till söder

Björn. Vi kallar den ju björn, det stora rovdjuret som sedan urminnes tider rört sig i vår tillvaros utkant. Den fruktade, respekterade och dyrkade björnen, den som kan riva, bita och döda, men också fostra sina små söta ungar och uppskatta den mjuka sötman i honung. I tusentals år har vi känt den. Och i björnen ligger en unik nyckel till vår historia. En inblick som varken arkeologi eller gammal folktro kan skvallra om, utan som gömmer sig i själva namnet. Ett namn som också är en gåta.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och en gång i tiden talade vi alla urindoeuropeiska. Det är så vi kallar det gemensamma språk som vi tror att några av de första europeerna talade, de som levde på stäppen norr om Svarta havet för ungefär 6-7 000 år sedan. När de sedan utvandrade åt öst och väst, till Indien och nuvarande Mellanöstern såväl som längs Medelhavets norra stränder och upp längs franska Atlantkusten, till stränderna till den svala, vilda Nordsjön och ända upp till Östersjökusten i såväl nuvarande Tyskland och Polen och Danmark och södra Sverige, sprack urindoeuropeiskan upp i ett antal dialekter som med tiden utvecklades till språk: bland annat urkeltiska, urgermanska och urgrekiska, som i sin tur födde iriskan, tyskan, svenskan och grekiskan vi talar idag.

Ingen vet naturligtvis hur människor egentligen pratade för så länge sedan. Men genom att jämföra ord och uttal i alla dessa besläktade språk med några av de som tidigast bröt sig loss från den urindoeuropeiska huvudspråkstammen, och som faktiskt bevarats förhållandevis intakta ända sedan dess, kan man få fram en mycket välunderbyggd gissning. Och det var en sådan vi hörde alldeles nyss.

Det här är Andrew Byrd, lingvist på University of Kentucky, som för tidningen Archaeology läser upp en bearbetad del av hymnsamlingen Rigveda, den äldsta av vedatexterna på uråldrig sanskrit. Den har byggts om så den låter som man tror att urindoeuropeiskan lät. Det fascinerande är att då och då känner man igen ord som överlevt ända till idag, alltså 7 000 år. Ta bara de två första orden.

“Rex hest”, låter det som att han säger. Det betyder ungefär “det var en gång en kung”, och den som någonsin har hört talas om Tyrannosaurus Rex vet att Rex, ja, det betyder ju än idag kung på latin. Och det som låter som “hest”, det känns igen i dess grundläggande betydelse från latinets “est” i citat som till exempel “alea iacta est”, tärningen är kastad. “Rex hest”. Det var en gång en kung.

Oroa er inte, snart är lektionen i lingvistik över, men det är nödvändigt att känna till urindoeuropeiskan för att komma närmare den insikt i vår historia som ordet “björn” erbjuder.

Björn, det kommer nämligen från fornsvenskans “biorn”, som kommer av fornnordiskans “bjǫrn”, som kommer av urnordiskans bernu-, som kommer av urindoeuropeiskans *bʰer-. Ursprunget syns i ganska många av de germanska språkens ord för björn: till exempel engelskans bear och tyskans bär. Men på de språk som bildats ur latinet heter inte björn någonting som påminner om vårt ljud. Istället har franskans ”ours”, spanskans “oso” och italienskans “orso” alla sitt ursprung i latinets ”ursus”, som kommer från urindoeuropeiskans “*h₂ŕ̥tḱos”. Det är möjligt att det var ett ljud liknande “arktos” som för 7 000 år sedan, när våra förfäder alla bodde på stäppen norr om Svarta havet, betydde “björn”. Men de som vandrade norrut, de började snart istället säga “*bʰer-”- Varför?

Jo, *bʰer- betyder inte “björn”, utan “brunt djur” eller möjligen “vilddjur”. Man började säga det på samma sätt som man långt senare började kalla ulven för “varg” och sedan “gråben”, och på samma sätt som man ännu senare började kalla Voldemort för ”Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn”. Det är ett noaord, ett smeknamn man använder för att man inte vill åkalla den man pratar om. Av rädsla för att väcka krafter så starka att man ovillkorligen besegras väljer man ett ord som inte betyder det man pratar om, utan som istället anknyter till den rädsla alla känner inför det man pratar om.

I södra Europa, i det varma klimatet långt bort från närmsta riktiga björn, fanns det ingen anledning att frukta björnen. Där använde man obekymrat ordet “ursus”, som utvecklats ur “arktos”. Om vi som gick åt norr hade behållit ordet hade det kanske utvecklats till att vi idag kallade björnen “urken” eller “orten”. Men vi blev snabbt varse att björnen var näringskedjans herre. Den kunde bryta sig in, förstöra, äta upp vår mat, döda oss. Vi fruktade den, och flydde den, och slutade kalla den vid dess riktiga namn. Vi började viska när vi talade om den, och vi kallade den *bʰer-. Den bruna. Den vilda. Den som inte får nämnas vid namn. I många tusen år har ordet gömt en varning. Än idag varnar vi varandra, varje gång vi nämner björnen.

Än mer spännande är att det råder osäkerhet om det verkligen var “arktos” man kallade den i urindoeuropeiskan, och att dess verkliga namn kanske i själva verket är bortglömt och utbytt mot vår skrämda viskning, men nu lämnar vi etymologin för den här gången. För i dagens Creepypodden, där berättar vi historier som springer ur vår tillvaro, baserat på om den är i norr eller i söder.

Dagens tema har jag delvis valt för att kunna peka ut något som alltid varit väldigt speciellt för Creepypodden: dess anspråk på att skildra mörker i hela Sverige. Ända sedan den här podden startade har berättelserna kommit från alla delar av landet, från kusten i öster till skogarna i väster, från åkrarna i söder till snön i norr. Och jag har valt det temat för att fira Creepypodden lite extra. Det är nämligen så att just denna dag då detta avsnitt släpps, den 6 juli 2020, är på dagen fem år efter den 6 juli 2015. Och den 6 juli 2015, ja, då kom faktiskt Creepypoddens allra första avsnitt ut.

Ni hörde rätt. Det här är Creepypoddens femårsdag. Grattis, kära podd. Och tack, alla ni som lyssnar. Tack för att ni hängt med, lyssnat och själva berättat. Det låter slitet, men det är en sanning, och det finns inget annat sätt att säga den: den här podden är bokstavligt talat ingenting utan er. Om ni vill ge podden en födelsedagspresent finns det en sak den verkligen tycker om, nämligen att bli rekommenderad till en vän. Vi har ändå gjort drygt 140 avsnitt under dessa fem år. Det finns något för alla. Så tipsa en kompis om Creepypodden! Det finns inget som gör den gladare. Tro mig, jag vet.

Vi ska börja avsnittet med att höra det lyssnaren Linnea berättade hösten 2018, i ett mejl som handlade om vad som hade hänt henne i norr. Historien “Airbnb-värden” läses av Rakel Josephson.

Min syster Josefin har alltid älskat norra Sverige. Varför är ett mysterium, vi är uppväxta i Hallonbergen, ett miljonprogramsområde i Sundbyberg utanför Stockholm. Ändå började hon tidigt som barn tjata om bilsemestrar till Kiruna istället för charter och legoland.

När hon fyllde 30 i somras var därför valet av present rätt självklart, iallafall för mig.
Ju ensligare desto bättre, helst något hon aldrig sett förut. Eftersom hon gjort en hel del vandringar, och ännu fler semestrar i norra Sverige, var det inte enkelt att hitta en plats hon inte besökt. Jämtlandstriangeln, som typ är en motorväg för turister runt på fjället, skulle liksom inte duga. Men till sist hittade jag det.

Jormvattnet i norra Jämtland. Du kanske inte har hört talas om det, om du inte är ett stort fan av ”Dunderklumpen”, den där filmen man såg som liten om jätten Jorm.

Bil till Östersund, minst sex timmar. Sedan ytterligare bil norrut i 3 timmar, mot norska gränsen, Frostviksfjällen och det allra nordligaste Jämtland. Enligt Wikipedia hade orten Jormvattnet 73 invånare. Det var perfekt. När jag surfade runt hittade jag aktiviteter vi kunde göra på dagarna. Rida i fjällen, fiska, endagsvandringar, åka upp på Stekenjokk där det alltid ligger snö. Jag förstod att min studentekonomi inte skulle tillåta allt, men några saker iallafall.

Jag kollade in pensionatet i närheten, som hade ett verkligt gott rykte och enligt internet alltid serverar supergod mat. Det var inte särskilt dyrt heller. Enda problemet var att om jag kände Josefin rätt ville hon inte riskera att äta frukost med några överhurtiga tyskar med kameror runt halsen. Jag chansade och kollade Airbnb. Utbudet var sådär. Två hem erbjöd sovrum inne i villor.

Ett enda eget hus fanns. Det låg någon mil från Jormvattnet och verkade vara en nyrenoverad liten villa i sommarstugestil. Indutionsspis och en liten veranda med utsikt över mil med skog.

Det var dyrare, men låg helt ensamt och var exakt vad min syrra skulle älska. Vi hade båda haft en tuff vår, mamma hade behandlats mot bröstcancer hela året.

Jag bokade direkt. Mannen som hyrde ut, Joakim, var i 40-årsåldern och bodde heltid i jormvattnet förklarade han via meddelandefunktionen, och det gick bra att vi bokade för tre nätter i augusti.

Han var trevlig och jag frågade nyfiket, något min syrra alltid skäms ihjäl när jag gör, ställer för mycket frågor alltså, varför man har en stuga någon mil från sin bostadsord. Han svarade att det hade varit hans föräldrars bostadshus en gång i tiden, sedan hade han helt enkelt renoverat det och brukade åka dit på helger. Eller, hyra ut till turister. Han förklarade att nyckeln skulle ligga i brevlådan, att vi inte behövde ha handdukar och några andra praktiska saker.

Min syster blev överlycklig över presenten. I paketet hade jag lagt ner en utmärkt karta
med ett stort kryss där stugan låg, och en packlista. Hon förstod nog ungefär vad vi skulle göra, men det blev ändå som en skattjakt. Vi körde i gryningen i början av augusti, i min gröna gamla audi. Vi lyssnade på poddar, åt snacks och åkte allt djupare in i skogen. I Östersund stannade vi, handlade och åt middag på Max, sedan körde vi vidare. In i Strömsunds kommun och vidare mot Jormvattnet.

Huset var helt perfekt. Gammaldags med gulmålat trä utanpå, modern inuti. Joakim hade lagt fram wifi-lösenordet, förklarat att vi kunde låna fiskespön och allt annat som fanns ute i förrådet. Josefin kramade mig och tackade. I köket satt en inramning av ”Jämtlandssången” på jamska, och när vi lagade mat skrattade jag åt Josefin som ambitiöst försökte högläsa den på sin stockholmska.

”Fejen så sjöng mae att
Jamtlann de e land vårt”, försökte hon koncentrerat och fortsatte.
”I tusen år mae hadd’e
håll’e därför hårt.
Ler ta den frihet
som feerna sin gång at oss ga!
Hen ske mae leve å minnes allht,
som fedrna oss sa”.

”Förstod du ett ord av vad du sa?” frågade jag och torkade tårarna av skratt.
”Ja”, sa hon allvarligt. ”Jamtlann”.

Vi bröt ihop igen.

Den kvällen satt vi ute på den lilla altanen, med utsikt över mil med skog och berg, drack vin och eldade rökelse mot myggen.

”Känner du hur annorlunda det är här uppe?” sa min syster.

Det gjorde jag. Jag hade flera gånger frågat om hon inte bara skulle flytta till norra Sverige, eftersom det gjorde henne lika lycklig varje gång. Men jag visste redan svaret. En mamma som är sjuk i cancer gör inte direkt att man packar ihop sitt och flyttar X antal mil.

När vi satt där och pratade hörde vi en bil närma sig. Det var inte särskilt svårt att höra på den där grusvägen. En röd Saab 9-5 blev snart synlig och en man i 40-årsåldern hoppade ut.

Min syster kollade på mig, som om detta var en plan, men jag skakade bara på huvudet, reste mig upp och vinkade.

”Joakim?” frågade jag och hoppades att det inte märktes att jag nu var lite full. Jag ville inte han skulle tro att vi var några festprissar han hyrt ut till.

Hans handslag var kraftigt och handen torr, han hade smutsiga funktionsbyxor, lite skägg och en senig kropp som såg ut att vara van att vandra i fjällen.

”Vilket fint hus”, sa jag.
”Hej hej”, sa han och vinkade glatt åt min syster som satt kvar på verandan. Han fortsatte på bred jamska. ”Jo, hen ha mæ allht mæ önsk”.

Vi pratade lite om vägarna och körningen, även om jag ibland fick fråga vad han menade och han gick över till att prata mer en blandning av svenska och jamska.

”Je ska visa dekk lite i huuset”, sa han med en gest mot dörren.

Det var ju trots allt hans hus, så jag följde med. Väl inne visade han hur elementen fungerade. I sovrummet visade han att garderoberna var utplockade så vi kunde hänga in våra kläder. När den röda bilen rullade ut igen vinkade han, jag och Josefin vinkade tillbaka.

Vi påpekade hur trevligt det var att han kom förbi, jag kunde se på min syster att hon tog detta som ännu en bekräftelse på hur bra det var här. Sedan drack vi lite mer vin, sedan bäddade vi ner oss i dubbelsängen, precis så som systrar sovit så många gånger.

Dagen efter klev vi upp tidigt och red på turridning hela dagen. Josefin är en van ryttare, men för mig var det med hälften skräck jag skumpade runt på hästen som såg så liten ut från marken, men kändes väldigt hög väl i sadeln. Min syster njöt i alla fall och i bilen på väg hem pratade hon om tölten, fjällen och instruktörens skicklighet med hästarna.

När vi kom fram till huset var det nästan mörkt. På verandan stod en liten korg. I den låg en vinflaska, en påse med små snittar uppmärkta som ”rejn”, kex och en burk med hjortronsylt.

Min syster tog upp ett kort och läste. ”De kan du behöv nu, sen du ha vö uut å rede e stånn”.
Jag tänkte att det var ett litet ställe, så att instruktören säkert sagt till Joakim att stockholmarna han hyrde ut till varit och ridit idag.

Min syster skämtade om att Joakim fått en crush på mig, hon brukade skoja om att om jag någon gång skulle ha ett sommarprat skulle det kunna handla om alla främmande män som tror att de blivit kära i mig. Vi satt på verandan, drack vin och åt snackset Joakim lämnat, pratade om mamma igen.

När vi suttit där någon timme tystnade Josefin mitt i en historia om någon dejt hon varit på.

”Hörde du?” sa hon.

Jag hade inte gjort det, men när vi satt tysta kunde jag också höra. Kvistar som bröts, grenar som viktes åt sidan. Inte snabbt, men det gick inte att ta miste. Vi kollade runt, ljudet verkade komma från skogen framför verandan.

”Det är säkert renar”, sa jag när vi suttit tysta och spanandes i någon minut och inget hade setts till.
”Eller så är det väl skogsmaran”, sa min syster långsamt.
”Sluta!” sa jag. Hon vet att jag är lättskrämd och tycker alltid det är lika kul att nämna
mördare när vi ser liftare eller spöken när vi ska sova.

Stämningen dog lite, dessutom blev det rätt kallt, så vi gick in och la oss.
Några timmar senare vaknade jag. Först trodde jag att jag hade feber, kroppen kändes matt och huvudet dunkade. Jag satte mig upp och kände efter vattenglaset på nattduksbordet. Drack girigt en klunk. Då hörde jag det. Ett dunkande. Inte kvistar som bröts eller klövar mot sten. Det var mot väggen, som att någon stod och knackade på själva huset, i väggen utanför.

Jag ruskade Josefin tills hon vaknade.

Hon var seg, degig, det tog tid innan hon klarnade till. Men hon hörde också.

”Borde vi gå och kolla?” sa hon med tunn röst och tände lampan.

Eftersom jag är lillasyster tyckte jag det var hennes uppgift egentligen, men eftersom det var jag som tagit hit henne reste jag mig upp. Fötterna kändes konstiga mot mattan på trägolvet.
När jag reste mig upp var jag tvungen att ta stöd mot väggen. Allting snurrade, min systers ansikte fanns liksom i taket och väggen och när jag stängde ögonen.

”Är du okej?” frågade hon.

Jag höll mot hårt i väggen och fokuserade på hennes ansikte. Andas. Världen fick fokus igen.

”Det är tyst nu”, sa jag.

Min syster såg förvirrad ut. Hon menade att hon tydligt hörde dunkandet fortfarande. Jag tyckte det var helt tyst. Men ärligt talat litade jag inte helt på min kropp, jag tyckte mig istället höra höga skratt och fyrverkeriet, som att jag skulle ha stått en bit från en högljudd bröllopsfest. Hon hörde inget av det.

På morgonen konstaterade vi att vi måste ha blivit matförgiftade av renköttet. För natten hade verkligen varit ett helvete. Min syster spydde inne i badrummet hela natten. Jag låg still i sängen, men min hjärna var någon helt annanstans. Ibland kände jag att jag flög, såg hela stugan ovanifrån, omringad av människor och djur. Andra gånger var jag övertygad om att jag var en mask. Alltså en riktig mask i jorden. Jag tyckte mig känna hur jag borrade mig djupare ner i marken, hur min kropp var lång utan ben, kunna förstå när det skulle bli regn. Jag fick upp bilder av ansikten jag tyckte mig känna, men inte kunde placera, som pratade till mig på ett språk jag inte kunde. Det var som att jag levde ett helt liv den natten. Till sist måste jag ha somnat.

På morgonen städade vi, vi var illa medtagna men ändå normala. Jag ringde och ställde in vandringen. Istället låg vi i sängen och kollade netflix, åt chips och drack cola.
Det var inte vad vi hade drömt om, men ändå helt okej. Jag berättade om mina sjuka drömmar och min syster om hur hon knäböjde framför porslinstronen hela natten.

Dagen passerade. Vi åt lite pasta på kvällen, men struntade i vinet. Vi tog en kort promenad, men båda tyckte det var skönt att komma in igen. Vi satte på en podcast och somnade. Sista natten. Förhoppningsvis, sa vi, skulle vi orka med att paddla imorgon, sedan köra in till Östersund och sova där en natt innan den riktiga långkörningen. Både jag och min syster somnade tidigt. Det kanske var därför jag inte vaknade av mobilljuden.

Min telefon hade flera nya notiser när jag vaknade vid sju på morgonen.

Någon hade lagt till mig på snapchat. ”Turiststationen” hette användaren, och jag tänkte att det säkert var ridinstruktören som verkade vara någon slags lokal turismsamordnare som lagt till mig. Jag låg kvar i sängen och accepterade, medan Josefin fortsatte halvsova till nästa snooze-signal. Jag rynkade på ögonbrynen när jag genast fick flera snaps från användaren. Kunde det vara bilder från ridningen?

Jag har alltid trott att uttrycket ”världen rämnar” är ett teoretiskt uttryck, typ att världen som man känner den förändras. Men jag förstod inte det kunde göra att allt blir suddigt, att man får svårt att förstå vad som är vägg och vad som är mobil.

Den första filmen var mörk, suddig. Det gick ändå att se vad det var. Stugan. Jag och min syster som satt på verandan, spanandes utåt. Det var kvällen vi trott att vi hörde något.

Jag väckte Josefin, argt. Tryckte på ”visa igen” på skärmen och spelade upp snapen för henne. När den försvann från skärmen såg jag skräck i hennes ögon.

”Spela nästa”, sa hon.

Jag förstod vad hon menade, jag kunde se på skärmen att användaren hade skickat flera filmer. Med skakig hand tryckte jag på spela. Och där var masken.

Jag alltså. Jag kunde se hur jag ålade runt i sängen, med huvudet först, armarna in mot kroppen. Upp och ner mellan lakanen, sedan tillbaka, fram och tillbaka. Det var filmat uppifrån.

”Men vad fan”, sa min syster.

Sedan kollade hon upp på den moderna lampan i taket.

”Det måste vara filmat därifrån”, sa hon.

Vi borde såklart ha dragit redan då. Men symbolen på skärmen visade att det fanns flera filmer. Så vi klickade igen. Det var en film från badrummet, där Josefin stod på alla fyra i sin urtvättade sovtröja och spydde. Bara det att hon faktiskt inte spydde. Hon gjorde alla rörelser och ljud som man gör när man spyr, torkade sig med papper runt munnen. Men inget kom ur munnen.

Den här filmen var längre, man såg tydligt hur hon spydde luft och sedan spolade, sedan samma sak igen, höga hulkanden och sedan spola. Men ingen spya.

Nästa film. Jag stod längs väggen i sovrummet. Stirrade rätt fram. Jag skrattade till, pekade mot taket. Som om jag faktiskt vore på en festival eller något och småpratade med någon, mina läppar rörde sig, och sedan pekade jag på något.

Den sista snapen var ingen film, det var en bild. Jag och Josefin, sovandes i sängen. Den var inte tagen uppifrån som de andra, utan nära. Mitt ansikte var bara någon decimeter ifrån kameran, min systers kalufs syntes bakom. Jag hade dregel i mungipan. Och mina ögon. De var inte stängda. De var halvöppna.

Fem minuter senare hade vi startat bilen och körde därifrån. Vi lämnade allt utom våra telefoner, plånbok och det viktigaste. Josefin storgrät och ringde polisen. De mötte oss inne i Östersund och tog allt på stort allvar.

Tre dagar senare, på en polisstation i Stockholm, fick vi skypa med Joakim. Den riktiga Joakim, som var kort och blond med en rätt stor dubbelhaka. Ingen förstod vad vi pratade om när vi beskrev den röda bilen, snackset, hans rundtur i stugan. Joakim vi såg på skärmen var inte alls den mannen vi hade mött. Joakim hade dessutom varit hemma med sin fru, svärmor och hans brors familj som var på besök hela helgen, förutom när han varit på fest hos grannen just när vi menade att han skulle ha kommit för att hälsa oss välkomna. Joakim var förtvivlad över att mannen hade filmat oss, men också att han verkade känna till huset så pass bra och veta när det skulle komma dit gäster.

Polisen efterlyste mannen såklart, men på en månad hände ingenting. Vi hade snapchat-kontot och de hittade tio filmkameror i huset. Filmerna från snapchat gick inte att återskapa. De misstänkte att vi blivit drogade. Men de hittade inget sådant. Däremot hittade de påsen med resterna av det torkade renköttet. Bara det att det inte alls var renkött. Inte heller knark.

Det var en blandning sa de. Björnbajs, renhorn, hundkött. Och människa. Ja. Det var hälften människokött. Men inte ens det, sa dom, skulle ha kunnat ge den reaktionen vi beskrev.

Nu är jag tillbaka i Sundbyberg och mår rätt okej, efter omständigheterna. Det har gått några veckor. Vi fick träffa en psykolog och jag känner mig trygg i höghuset, med grannar och många meter till marken. Men det obehagliga är att jag kan komma på mig själv i sömnen.

Jag har vaknat på konstiga ställen, påklädd ute på innergården här i centrala Sundbyberg där jag bor nu. Andra gånger har jag vaknat med jord i hela sängen men inget minne av varför eller hur det kom dit.

Jag har inte sagt det här till min syster, hon vill helst inte prata om det.

Men ibland när jag håller på att somna vaknar jag till av mitt eget sömnprat. Jag pratar bred jamska, ropar på folk jag tycker mig känna till i sömnen men sen i vaket tillstånd inte minns, får minnesbilder av ett liv som inte är mitt. Åkrar som plogas, skog som fälls, hundar som skäller. När jag öppnar datorn på morgonen har jag under natten varit inne på google maps, markerat olika platser i skogarna utanför Jormvattnet med stora röda markörer. Platser som inte säger mig någonting.

Min syster vill aldrig tillbaka till norra Sverige säger hon. Men jag tror jag måste. Jag måste se platserna jag har markerat, jag tror det kan vara en ledtråd. Till vad vet jag inte riktigt. Jag har packat lätt. Imorgon bitti åker jag norrut. Igen.

Ni hörde lyssnaren Linnea berättelse “Airbnb-värden”, uppläst av Rakel Josephson.

Vi ska fortsätta på dagens tema genom att röra oss halvvägs ned genom landet, till den mörka Östersjön utanför Uppland. Det var här, för en tid sedan, de händelser utspelar sig som lyssnaren Karl berättar om i ett mejl med rubriken “Magda”. Karls mejl läses av Ludvig Josephson.

Jag hade arbetat med att lära ut på skepparutbildningen i nästan nio år när min gamla chef från lotsen ringde och berättade att Alexandra skulle pensioneras och att hon säkerligen önskade att jag kunde vara där för att säga farväl till henne. Jag hade arbetat med henne i ett tjugotal år, från det att jag var en grön jungman tills dess att jag var styrman och därmed hennes chef och bästa vän. Vår relation var starkare än den mellan ryttare och häst, man och hustru, syster och bror.

Jag kan fortfarande varje millimeter av hennes kropp; varje kattspår och spant och mutter och bult. Och hon kände mig: prövade mig dagligen under många år men gav alltid efter precis innan dess att mitt tålamod var till att brista. Ett fantastiskt fartyg, ett monstrum med en motor vars två block exploderade i växelvis takt och med en styrka som hade kunnat bärga Gotland till fastlandet om så hade önskats. En gång bärgade hon och jag ett hundra gånger tyngre tankfartyg genom isbelagd farled utan att hon behövde tömmas på en enda droppe av olja. Alexandra var aldrig vacker men hon var pålitlig och ömsint och ingen som klivit ombord på henne har någonsin klagat på trivseln.

Jag ämnar skriva ner en historia att ge henne vid pensioneringen. Jag vet inte vad som ska hända henne. Säkert ska hon monteras ner och återvinnas. Själv hade hon säkert hellre sett att hon sänktes till botten av Ålands hav: hennes farvatten och jaktmarker i tjugo år med mig, och i trettio år med annan besättning innan dess.

Historien hon ska få handlar om den gången vi skulle bärga hem det skepp som flutit för strömmarna och vindarna längs Roslagens kust. Först skådat från fyrarna utanför Mariehamn, sedan inrapporterat av fiskebåtar vid Öregrund, och när vi satte ut efter henne hade hon passerat Fagerviken där det där monstret till val strandade under åren mellan krigen.

Vår Magda hette hon och var en fiskebåt stor nog för en besättning på en handfull män. Alexandra hann ikapp henne på vattnen utanför Gårdskär. Jag överstyrman. Två unga män, men ändå äldre än mig, stod som tvåa och trea på fartyget. Daniel och Juuso hette de, om inte mitt minne bedrar mig.

Vi fick anropet tidig morgon. Inte midnatt men heller inte ännu frukost. Vi sov nära båten och att komma ut på havet gick snabbt. Det vi fått höra var att en skuta gick lös utanför Upplandskusten och riskerade att lämna öppet hav och slå in mot land. Hon verkade ostyrig och min erfarenhet sa mig att hon troligtvis styrts av en ensam stackars sjöman som antingen trillat i sjön eller drabbats av slag.

Vinden var blyg och strömmarna blygare och båten vi skulle dra i land i närmaste hamn hann vi ikapp i vattnen mellan Billhamn och Eggegrund. En blåvit fiskebåt med fin färg och fint skrov och moderna lanternor och nya modeller av radio-antenner monterade på taket till styrhytten. ‘Vår Magda’ stod skrivet i vita bokstäver längs ena sidan. En jäkla fin båt i fint skick och vi kunde med ens förstå att hon blivit övergiven. Svensk flagg också, om vi kom ombord skulle vi säkert hitta papper på var hon var skriven.

Vi ljöd med visslan när vi närmade oss. Fanns det liv på båten skulle de höra oss komma. Jag behövde knappt ratta Alexandra, hon la sig själv så fint sida vid sida med den stillastående Magda.

Juuso hoppade ombord på Magda medan jag och Daniel drog linor och knöt tampar att förankra henne vid Alexandra med. “Vad stilla hon ligger” sa Daniel till mig, “som hon vore en död”. Jovisst var det så, och havet runt oss var lika dött det.

Daniel letade knapar eller röstjärn eller vinschar att fästa linor i och jag drog ut lina i ena vinschen när Juuso klev ur hytten på Magda och ropade åt oss “nog måste hon bogseras allt! Styrkarln hennes är här inne och död är han”.

Jag tog mig fort över till Magda med Juusos hjälp och höll på att halka på den blanka durken av nylagd parkett. Vem som än ägde båten höll den i strålande skick. Jag klev in i styrhytten och nog fan var han som kört båten död. Livlöst hängde han stel i ett rep framför ratten. Vit i ansiktet och med fötterna dinglande bara en decimeter över golvet. Det luktade inte mycket påpekade Juuso. Hav och trä bara. Så han kan inte ha varit död länge. Han hängde sig säkert i tid med solnedgången häromnatten. “Ring och rapportera” sa jag till Juuso, “hör om vi ska in med båten eller lämna henne åt myndigheterna”.

Medans Juuso tog sig över till Alexandra för att informera Daniel om läget och kontakta centralen på fastlandet så såg jag mig omkring på Magda. En så fin båt lämnad åt sitt öde, jag hade kunnat se mig själv kryssa på henne, om jag inte hade vetat att hennes siste styrman hängt sig vid ratten. Undrar om hon går till försäljning och om säljaren nämner den detaljen innan avtal skrivs. Den lilla kabyssen i ena änden av styrhytten var renplockad och skurad. I ett litet diskställ stod tre koppar och tre kaffeskedar. Hade dom varit fler på båten?, frågade jag mig själv. Hade Juuso tittat under däck, så det inte låg någon stackare i lastutrymmet. Jag gick ut och öppnade luckan till nedre däck, men Magda var tom på folk och kylrummet var isfritt. Näten låg prydligt vikta, inga nät hade lagts i under den sista turen. Jag gick ner till motorrummet och vred av bränsletillförseln till motorn. Även om vi skulle låta henne ligga så låg hon förutan ankar och inte ens en död styrman garanterade att motorn inte skulle gå igång.

Juuso skrämde mig på väg ut på däck igen där han helt plötsligt stod i dörröppningen. “Vi ska ta med henne in till hamn” berättade han “och låta han där hänga och det är lika bra för jag vill inte se han igen och Daniel vill stanna på Alexandra och inte kliva över på den här båten alls”.

Vi tog oss över till Alexandra och såg till att Daniel fäst upp bogserlinorna ordentligt båtarna emellan. Vi satte låg fart norrut mot ett gammalt inlopp i Dalälven där Kronan hade varv för några sekler sedan.

Juuso skyndade sig över till Magda innan båtarna separerade sig. Det kan vara bra att ha en person på den förtöjda båten också; om nåt går fel.

Jag la knapp styrfart på Alexandra. Hon fick puttra tills vi fått upp styva linor och Magda börjat glida med. Jag har bogserat hundratals båtar och skepp, men aldrig hade det inträffat som hände nu. Magda rörde sig inte ur fläcken. Hon låg och höll emot på samma fläck i havet som hon legat på sen vi ankommit. Hon var inte ankrad, jag hade kollat det både en och två gånger. Och även om hon hade varit det så hade Alexandra kunnat riva upp henne ur ankarläget; det har hon gjort med större båtar.

Jag bad Daniel ta över och gick ut och ropade till Juuso som stod i fören på Magda. Jag sa åt honom att snabbt titta om hon låg ankrad eller om motor gått igång och slagit i backen. Han rusade ner i motorrummet och kom snart upp igen och skakade på huvudet och ropade tillbaka: “Allt är okej här”, han gjorde tummen upp och såg ut att tveka inför nästa ord som kom ur hans mun “men det ser verkligen ut som om det skulle varit fler män på båten”.

Jag sa åt honom att leta reda på nån typ av besättningsrapport, se i vilka vatten Magda har gått. Några andra män var inte på båten och min första tanke var att mannen i styrhytten slängt dom andra överbord och sen hängt sig. Hemsk tanke. Så kan det inte vara. Jag har aldrig hört om nåt liknande.

Själv gick jag in på Alexandras brygga, skickade ner Daniel att vakta motorerna i maskinrummet medan jag skulle slita loss Magda. Bogserlinorna var spända så jag drog upp motoreffekten till 60%, det var ingen risk att linorna skulle gå av.

Men ingenting rörde sig. Båda båtarna stod kvar i sina positioner. Alexandras motor kämpade och hennes akter gungade och dunkade. Jag ökade till 70% och hörde Daniel dunka i väggen från maskinrummet. Alexandra kämpade plågat och Daniel tyckte inte om vad jag gjorde. Men jag visste att hon klarade det. Vi rörde inte på oss och jag vred upp till 75%; nu dunkade motorn i takt med Daniels slag mot väggarna. 80%, jag vred på musik, Eva Dahlgren tror jag det var, på radion för att slippa höra Alexandra tjuta och gråta. 85%. Hela båten gungade och fräste fram och tillbaks i vattnet. Och så smällde det till! Jag flög i backen, dunsarna från maskinrummet sa att Daniel gjort lika så. Musiken hade tystnat och lamporna i taket slocknat. Motorn puttrade stillsamt och nödbromsen hade dragit ned oss till 15%. Daniel kom upp på bryggan med stirrig blick och svetten rinnande: “Du gjorde sönder nåt. Jag vet inte vad än men mätarna som går på el verkar ha dött”. Jag suckade för jag förstod att vi var utan el på båten. “Vi får lossa henne och styra in mot Gävle hamn eller nåt” sa jag till Daniel, “vi kommer inte hem till Öregrund om vi ska krypa i enstaka knop.”

Vi ropade åt Juuso att lossa ankar på den andra båten så hon inte skulle dra iväg när vi lämnade henne. Hur orubblig hon än verkade vara. Kvar på Alexandra försökte vi släppa på vinscharna och bogserlinorna, men dom satt alldeles för spända för att vi skulle kunna lossa på dom. När Juuso ankrat Magda skulle vi kunna backa upp mot henne igen. Men när Juuso kom upp från under däck skakade han på huvudet igen: “ankaret måste ha rostat fast, jag kan inte släppa det”. Otroligt tänkte jag. På en sån välbehållen båt.

Då gällde det bara att få över Juuso på Alexandra och puttra in i hamn någonstans. Men när vi backade upp mot Magda så drog hon sig utåt.

Vi förstod inte.

Först vägrade hon röra sig och nu drog hon ut åt havs. Juuso vevade otåligt med armarna. Han ville av Magda, men jag visste inte hur det skulle gå till. Hon låg 40 meter ifrån Alexandra och vi kunde inte lossa några linor.

Jag sprang in på bryggan där Daniel stod och försökte använda radion, men den verkade inte fungera. “Jag tror att vi rör oss utåt”, sa han, “fast motorn går och vi ligger i kurs inåt land”. Jag tittade på horisonten och på den gamla kompassen som satt på väggen och visst såg han ut att ha rätt. Magda drog oss ut mot öppet hav.

Kapa alla linor tänkte jag direkt, men jag förstod också att det inte var möjligt. Det är ombytta roller nu, Magda drar oss och även om snärten från de spända stålvajrarna på vinscharna inte skulle skada oss så skulle vi inte kunna kapa alla på en och samma gång. Hon måste dra oss med stor kraft och vi skulle kunna kantra. Sen så var ju Juuso kvar på henne. Vi lämnar ingen efter oss på sjön.

Daniel stod i aktern och såg mot Magda som drog oss i maklig takt baklänges. Han ropade åt Juusos håll, men vi kunde inte se honom ute på däck. Det var fortfarande ganska ljust ute, god sikt. Vi såg inget land, som borde legat österut.

Det tog bara några minuter innan farten hade ökat. Alexandras motorer som brutit metertjock is började ge upp. Magda styrde nu och hon vägrade ge upp. Vi släppte bojar i vattnet för att se strömmarna, men dom släpade bara efter oss.

Daniel vände sig till mig för att få veta vad vi skulle ta oss till, eller få en förklaring. I vanliga fall hade vi varit halvvägs hemma nu. Men det här var inget vanligt fall. Jag visste inte. Och nu var vi på rak kurs ut i Bottenhavet.
Var det nåt under vattnet som drog oss? Hade vi varit i ett större hav hade jag trott vi hade fastnat i en val eller ett stim störar, men senaste gången man siktat val i dom här vattnet var för över 60 år sedan. Den som strandade inte långt härifrån i Fagerviken. Det fanns ingen förklaring annan än att det var den där båten som slet oss ut i Bottniska viken.

Jag ställde mig i fören och såg hur vågorna och strömmarna av det kalla skummiga vattnet slog i Alexandra. Hennes monstruösa krafter kunde inte stå emot en simpel fiskebåt som ville något vi inte kunde förstå. Mina ben kunde knappt hålla mig upprätt och jag var på att väg att sjunka ner på durken när Daniel kom springande. “Juuso vill nåt. Han skriker men jag hör inte. Kom”.

Daniel hade sett hur Juuso stod och vinkade på Magda. I handen höll han en liten låda i metall som han visade att han skulle kasta till oss. Daniel tog fram den långa teleskophåven utifall lådan skulle hamna i vattnet, men Juuso kastade den rakt i famnen på mig. Det var vindstilla, och det enda som lät var ljudet av dom två tunga båtarna som skar genom havsytan. Inget motorljud, inga måsar, inget vatten som yrade bakom oss.

I den lilla plåtasken som Juuso kastat låg ett brev. Eller en sida riven ur ett anteckningsblock iallafall. Det var daterat för två dagar sen. I brevet bad en man om ursäkt för att han lämnat sina vänner bakom sig, att han känner att han har slösat bort sitt liv och att hans sinne är drabbat av en pest som han inte vill smitta andra med. Han tackade för att han fått en chans att leva, men grämde sig över vad han gjort med den chansen. Han önskade att den som fann honom bara skulle slänga hans kropp överbord.

Daniel läste brevet över min axel, och ropade plötsligt ut att han inte hade något mer tålamod. Han sprang in under däck och innan jag förstod vad hade tänkte göra så hörde jag hur ankarkättingen började rusa.

Ett högt plums och efter några få, men långa, sekunder kände jag hur Alexandra börja gira fram och tillbaka med fören. Ankaret hade satt sig djupt ner i det svarta vattnet och ankarspelet skakade på däck för hon orkade inte hålla emot. Långt ner i djupet rev ankaret upp havsbottnen, drabbad av krafter jag inte kunde förstå.

Juuso stod i fören på Magda och stirrade uppgivet mot oss. Daniel var nere i Alexandras maskinrum. Och i fönstret till styrhytten på Magda såg jag hur kroppen efter mannen som övergivit sina nära och sig själv vajade fram och tillbaka i lugn takt.

Handfallen var jag och jag lutade mig mot relingen med mannens brev i handen. Juuso hade knycklat ihop brevet för att få plats med det i asken och när jag rätade ut det ordentligt såg jag att det stod skrivet längst ner: Be om förlåtelse å mina vägnar till fruarna och barnen till de män jag lämnat att svälta.

Menade han sina kamrater i besättningen? Eller oss som drevs längre och längre ut i havet? Daniel ropade nerifrån maskinrummet att vi kanske hade en chans att lägga i livbåten, fast både han och jag visste att den skulle slitas ifrån oss direkt i den här farten, om inte nedsläppet och vågorna slog den i spillror så fort den tog i ytan då.

Just då, när Daniel sagt nåt om livbåten, ropade Juuso för fulla lungor. Han sprang till aktern på Magda, som ju nu agerade för, och pekade och viftade österut. Jag slet åt mig kikaren som hängde utanför ingången till bryggan och såg ett par mindre steniga öar som stack upp ur vattnet. De var små och grunda och vi drev mot dem i full fart men jag visste att de inte skulle kunna sänka Alexandra vid en grundstötning. Öarna var inte utmärkta på kartan, eller det tror jag inte iallafall, jag hann inte se efter för jag såg att det var något som låg på öns klippor. Något brandgult. Det såg ut som en oljerock eller skeppsoverall. Inga fiskmåsar i luften; vilket betydde att det inte låg någon död där. Ingen sjöman iallafall, för morfar som också var på sjön hade förklarat att fiskmåsarna flockas vid skeppsbrott för att lovsjunga avlidna sjömän. Skrockfullt, jag vet, men såvitt jag sett under mina år på sjön så verkade det stämma.

Med ett par hundra meter kvar till stenöarna så började plötsligt båtarna sakta in. Magda drog oss inte längre med samma ursinniga kraft, kanske var det inte lika djupt här. Vi saktade in och i det närmaste gled in mot öarna. Sävligheten gjorde att vi gled upp mot Magda och kunde ropa och prata med Juuso som såg svimfärdig ut.

“Därborta” ropade Daniel och pekade mot den största och närmaste ön och jag behövde inte använda kikaren för att se hur den brandgula overallen reste sig till fötters, och hur en annan man klev upp bakom honom. De vinkade med stora rörelser åt oss och vi vinkade tillbaka. Jag slängde i en repstege åt dem bara ett fåtal meter från land och med utmattade rörelser tog de sig upp på Alexandra.

Den äldsta av männen föll ihop på däck av trötthet och när jag fått i honom lite varm buljong tackade han. Och undrade vart vi hade fått tag på hans båt. Hans Magda.

Den historien kommer jag skriva ned åt henne. Om hur en av männen, han som fortfarande hade lite ork kvar i kroppen, klev ombord på Magda och lät oss koppla in hennes motor igen. Hur han spottade åt mannen som hängde i styrhytten, “svekfulla råtta” väste han åt den döde, hjälpte oss att plocka ned honom och lägga honom under en presenning ute på däck och sedan tog ratten på Magda och körde henne ut ur skäret.

Det här var Magdas vatten förklarade den äldste som satt hos mig på Alexandra, och hon lotsade oss i närmaste hamn. Norrsundet tror jag bestämt att det var. Han förklarade att den nyligen anställde och nyligen skilde men sedan länge försupne fiskaren hade fått ner de andra två i vattnet och tvingat dem att simma in bland kobbarna för att se segla söderut. Det hade varit tre dygn sedan.

Han tackade med tårar för att vi funnit dem. Och jag hade inte förmåga att förklara att det inte på något sätt hade varit våran förtjänst.

Ni hörde lyssnaren Karls berättelse “Magda”, uppläst av Ludvig Josephson.

Och nu har vi nått södra Sverige, och precis som namnet på den best som lufsar i skogen förändras beroende på var någon pekar ut den har även berättelserna förändrats. Vi ska höra något som lyssnaren Victor berättade om i ett mejl sommaren 2018. Han satte rubriken “Fågelskrämman” på sitt mejl, och det läses av Camilla Landin.

Jag bor i en liten by utanför Malmö och har gjort det i några år nu. Det är ingen stor by, runt 2 000 invånare, och dem flesta av oss som bor här känner varandra eller är iallafall något så när bekanta med varandra. Vi har en liten affär, en idrottsplats, en skola och en hel del åkermark som ägs av en bonde. Det är inte mycket men vi klarar oss och skulle man behöva något som inte finns här ute så är det bara att ta bussen 15min så är man inne i centrala Malmö igen.

Jag jobbar som ordningsvakt på en krog inne i stan vilket innebär en hel del kvällar och nätter och därför är jag också väldigt god vän med bonden då han går upp för att se till sin åkermark ungefär samtidigt som jag kommer hem från mitt arbete. Ibland har jag med mig bullar från ett konditori nära där jag arbetar och Jonas, som vi kan kalla bonden, sätter på morgonkaffet. Tillsammans äter vi frukost och pratar lite strunt.

Det är ett enkelt liv med väldigt lite variation och många kanske skulle tycka det låter tråkigt. Men jag är nöjd som det är. Rutiner är bekväma och pålitliga och varför ändra på ett fungerande koncept?

En tidig morgon när jag avslutat ett arbetspass och var påväg hem till Jonas med frukostbullarna noterade jag att han satt upp en ny fågelskrämma ute på en av åkrarna. Det vore inte så märkvärdigt i sig om det inte vore för just det att Jonas alltid bestämt sagt att fågelskrämmor är trams och att det bästa sättet att bli av med djuren är att skjuta knallskott med bössan. Men nu hade han alltså ändrat sig för där stod minsann en fågelskrämma . Figuren hade på överkroppen en rödbrun, rutig skjorta på sig med några hål i. På benen hade den ett par blåa jeans, även dem med hål så att halmfyllningen stack ut ur vänstra knäet. På fötterna hade den ett par rejäla bruna kängor och händerna var gjorda i vitt tyg. Men det mest bisarra var ansiktet. Det var inte en pumpa eller en klassisk brun tygsäck fylld med halm. Nej, denna figuren hade en gråaktig färg med två stora svarta hål utskurna till ögon och en mun som var skuren så att den såg ut som ett stort gapande hål. Den hade till och med vad som såg ut som tänder. Uppe på hjässan hade den blivit sydd vilket gjorde att det såg ut som att den hade ett några centimeter stort ärr över pannan och runt om hals och nacke stack det ut halmstrån ungefär som en krage. Fågelskrämman var uppsatt på ett kors och stod där mitt ute på fältet i den tidiga morgonsolen.

Jag rullade in på Jonas gårdsplan och parkerade och sedan gick jag in i köket där jag fann Jonas i full gång med att ta fram leverpastej och saltgurka. Det luktade nybryggt kaffe i köket och Jonas hälsade glatt när jag kom in och bad mig slå mig ner medan han skar upp bullarna. Vi åt vår frukost, jag berättade om min hektiska natt på krogen, några mindre slagsmål och en och annan berusad person som blev tvungen att omhändertas av polis. När vi fikat färdigt och städat undan tackade jag för mig och vi gick gemensamt ut på gårdsplanen där jag gick mot min bil och Jonas mot sin traktor. Jag tackade för mig och skulle precis bege mig när jag mindes fågelskrämman.

”Vad fick dig att ändra dig angående fågelskrämman?”- frågade jag. ”Tröttnade du på att jaga dem med bössan?”
”Vilken fågelskrämma menar du då?”- svarade Jonas lite smått förbryllad.
”Den du har på åkern där ute så klart, väldigt detaljrik, nästan så den skrämde bort mig med”- svarade jag.
”Nu är det nog dags för herrn att sova”- menade Jonas. ”Här är ingen fågelskrämma och kommer heller aldrig att vara någon”

Han vinkade glatt, satte på sig sina öronskydd och startade traktorn och rullade iväg.
”Märkliga gubbe” tänkte jag för mig själv. Jag hade ju sett fågelskrämman med egna ögon när jag kom körande längs vägen innan. Jag satte mig i min bil och backade ut från gårdsplanen och ut på vägen och började köra hemåt. Jag sneglade i backspegeln för att få en sista blick på fågelskrämman, men den var borta. Det enda som fanns på åkern var Jonas i sin röda traktor. Jag skakade på huvudet och körde hem för att lägga mig.

Några nätter gick och rutinerna flöt på som de brukade fram tills en morgon då jag körde förbi Jonas gård och återigen såg den där groteska fågelskrämman ute på fältet. Dess mörka ögon stirrade rakt på mig när jag körde förbi och hade jag inte vetat bättre hade jag trott att den följde mig med blicken. Den verkade till och med nästan le ondskefullt mot mig. Denna morgon hade jag inte planerat att äta frukost med Jonas men jag svängde ändå in på hans gård för att fråga honom om fågelskrämman ännu en gång. Men även denna gång nekade han dess existens.

”Har du kanske gått och blivit utbränd?” frågade han mig lite hånfullt. ”Du kanske ska ta semester, åka iväg till solen och få lite D-vitamin”
”Men häng med ut själv då så ska du få se” svarade jag upprymt, måttligt road av hans skämt.

Vi gick ut på gården och bort mot åkern men, tom! Ingen fågelskrämma, inte ens korset den hängt på var där.

”Jag kan svära på att jag såg den, just där” sa jag i chock och pekade ut mot punkten där jag hade sett figuren.
Jonas tittade oroligt på mig och sa efter en stund ”Det kanske inte vore så dumt med några dagars ledigt iallafall. Få sova ut ordentligt och träffa lite annat folk, du vet, bryta rutinerna lite.

Jag muttrade något om dåligt skämt och begav mig sedan in i bilen och körde hem. Visst tusan hade jag sett fågelskrämman, jag kunde nästan rita den ur bara minnet. Men vart hade den blivit av då? Jonas var ju inne i huset så han kunde knappast ha tagit bort den. Någon annan kanske försökte skrämmas? Men där bodde ju ingen på flera 100 meter från gården, vem skulle hunnit dit och flyttat den och sedan själva försvunnit i tid för att vi skulle missat dem när vi kom ut?

Det hela var väldigt besynnerligt och faktiskt även lite skrämmande. När jag kommit hem gick jag rakt upp i mitt sovrum och la mig för att sova.

Jag sov oroligt, drömde mardrömmar om levande fågelskrämmor med onda leenden som jagade mig genom ett stort majsfält. Jag vaknade med ett ryck när det ringde på dörren. Jag insåg att jag hade glömt ställa mitt larm på mobilen och hade sovit längre än jag borde, men det var kanske behövligt ändå. Trots den långa sömnen var jag nästan mer utmattad nu när jag vaknat än jag var när jag gått och lagt mig. Det ringde på dörren igen. Jag tog på mig ett par träningsbyxor och en tröja och gick ner för trappan, bort mot hallen och öppnade dörren. Där stod gatan tom. Jag gick ut och tittade åt både höger och vänster men ingen var kvar. De hade väl hunnit gå vidare då, tänkte jag, och skulle just kliva tillbaka in genom dörren när jag såg att min dörrmatta var täckt med halmstrån.

Jag frös till is. Var detta nåt practical joke? Var det några barn som hade köpt nån halloweendocka och nu försökte skrämma grannskapet? Var det Jonas som skojade med mig? Höll jag på att bli tokig? Jag stod häpen och tittade på halmen som låg på marken framför mig när något plötsligt prasslade till i buskarna bakom mig. Jag hoppade till och höjde mina nävar som om jag kunde karate. Sune! Det var bara grannkatten som brukade stryka runt i kvarteret. Jag slappnade av en aning och gick in och stängde dörren bakom mig. Jag gick in i köket, drack ett glas vatten och försökte samla mina tankar. Jag bestämde mig för att avfärda det hela som ett spratt och började laga mat och förbereda mig inför kvällens arbetspass.

När jag satte mig i bilen för att köra till jobb bestämde jag mig för att köra en annan väg. Den innebar en längre körsträcka men jag skulle slippa köra förbi Jonas gård och riskera att se den där förbannade fågelskrämman igen vars utseende och onda blick uppenbarligen hade satt sina spår i mig. Väl på jobbet gick allt som vanligt. Snackade lite skit med mina kollegor, några gäster nekades inträde pga berusning, någon blev för närgången och fick skickas hem. Det gamla vanliga.

”Tillbaka i rutin” tänkte jag. ”Tillbaka till det vanliga”

Efter ett ganska lugnt arbetspass och ett antal koppar kaffe för att orka hålla mig vaken tillräckligt länge för att kunna köra hem, satte jag mig i bilen och påbörjade min körning. Jag svängde inom konditoriet för att handla några frukostbullar och begav mig sedan mot Jonas. När jag svängt av från motorvägen och kom ut på den sista sträckan på landsvägen fick jag en känsla av att något var fel. Jag kunde inte sätta fingret på vad men någonting kändes annorlunda. Jag närmade mig Jonas gård och tittade motvilligt ut mot åkern. Tomt. Ingen fågelskrämma eller några andra dumheter. ”Skönt” tänkte jag men känslan att något inte stämde hängde kvar.

Jag svängde in på Jonas gårdsplan och parkerade. Jag tog påsen med bullar och klev upp mot hans ytterdörr, knackade 3 gånger, och tryckte ner handtaget. Dörren var olåst som den brukade och jag klev in. Jag vandrade in i köket och la bullarna på bordet men noterade att inget pålägg var framtaget. Heller inget kaffe stod och kokade och Jonas syntes inte heller till.

”Hallå!” ropade jag utan att få något svar. ”Jonas!” försökte jag igen lite högre denna gången men möttes av samma tystnad som förut. Jag stack in huvudet i vardagsrummet för att se om han kanske satt där, men icke.. Bara en tom soffa, en kamin som var släckt och lite halm på golvet här och var över golvmattan. ”Han kanske inte har gått upp än” tänkte jag för mig själv, även om det tillhörde ovanligheterna för Jonas att försova sig. Jag började gå uppför trappan till andra våningen där hans sovrum låg. Där låg halm utspritt över trappstegen som ett spår. Som att någon gått ute i en lada och sedan gått in med skorna på. Halvvägs upp började jag känna en stank av något ruttet och jag kände ett starkt obehag växa inom mig. Någonting var fel, den saken var klar. Kanske hade han trillat och skadat sig, han var en gammal man trots allt. Jag skyndade upp för trappan och rusade in i sovrummet för att se till Jonas.

Där låg han i sin säng med halm spritt över golv, täcke och madrass. Hans pyjamas var täckt av blodfläckar och halm som klistrat fast sig i blodet. Hans kropp låg livlös med ena handen hängandes ned från sängkanten. Flugor surrade runt honom och stanken var olidlig. Men det värsta var att hans huvud saknades. Någon, eller något, hade halshuggit Jonas och ersatt hans huvud med den groteska fågelskrämmans gråa tyghuvud med munnen som ett gapande hål och dem mörka utskurna hålen till ögon som nu stirrade rakt in i mina.

Efter att polisen och ambulansen kommit till platsen och jag hade lämnat alla de uppgifter jag hade, lät polisen motvilligt mig köra hem. De trodde givetvis inte på min historia om fågelskrämman men det var inte heller oväntat. När jag kommit hem la jag mig i ett långt varmt bad och slumrade till en stund. Jag bestämde mig för att sjukanmäla mig inför nattens kommande pass och min chef hade full förståelse. Efter att ha bytt om till bekväma kläder gick jag ner i vardagsrummet för att sätta på en film. Jag måste ha somnat för när jag vaknade var det mörkt ute och det var en ny film på tv. Jag stängde av och bestämde mig för att gå upp och lägga mig i sängen istället. När jag stängde av Tv:n såg jag att något i trädgården reflekterades i den svarta skärmen. Det såg nästan ut som att där stod någon och vinkade. Jag reste mig från soffan och vände mig om för att kolla ut. Där möttes jag av något som hemsöker mig än idag. Kängorna var stora och bruna. Jeansen var blåa med hål vid vänstra knäet där halm stack ut. Överkroppen var täckt av en rödbrun, rutig skjorta, även den med hål i. Händerna var i vitt blekt tyg och runt nacken stack halm upp som en krage. Och längst upp på kroppen satt Jonas huvud.

Signaturmelodi

Ni hörde lyssnaren Victors historia “Fågelskrämman”, uppläst av Camilla Landin. Och därmed har Creepypoddens femårsdagsavsnitt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt, idag såväl som 2015, 2016, 2017, 2018 och 2019:

Tack för att ni lyssnat.