how to get zoloft without prescription https://www.canadianpharmrx.com/buy-zoloft-online-cheap/

Avsnitt 138: Internethistorier

Har du hört talas om konstprojektet The Caretaker?

År 2011 i Zürich i Schweiz hölls en konstutställning kallad Ivan Seal: The Object Hurts the Space. ”Föremålet skadar utrymmet”. Ivan Seals bilder stör, i brist på bättre ordval. Hans svåra motiv genomsyras av igenkänning – de påminner om någonting – men de går inte riktigt att placera. I en bild antyder färgen och formen att du tittar på texturen av ett vanligt vedträ, men det är vridet och vinklat över och genom en gul, slät, anonym kub på ett sätt som inte är naturligt. En annan föreställer en massa som känns tung och hård som sten, där man kan ana anletsdragen av ett barn – en byst, kanske delvis övervuxen av röda och gula fläckar av mossa – vid sidan av en vanlig bomullspinne med ett blått plastskaft.

Sex av Ivan Seals surrealistiska verk pryder omslagen till Leyland Kirbys konstprojekt The Caretaker, som består av sex musikalbum vid namn Everywhere At The End Of Time – ”Överallt vid Tidens Slut”. Vad albumomslagen föreställer vore väldigt svårt för mig att förklara, mer än att de väl beskriver dess innehåll. Som konstintresserad grep projektet The Caretaker tag i mig från första stund, men jag vet inte om jag kan rekommendera det. Det är nämligen den mest depressiva och skrämmande konst jag har tagit del av.

“Everywhere At The End Of Time” är en musikalisk upplevelse Caretaker som varar i sex timmar, 30 minuter, och 31 sekunder. Det är en serie i sex delar som släpptes mellan åren 2016 och 2019, som utforskar demens i dess förlopp och fullkomlighet.

Demens är, som du kanske vet, ett samlingsnamn och en diagnos för symptom som orsakas av olika former av hjärnskador. Länge betraktades demens som en oundviklig del av ett naturligt åldrande, men idag vet vi att det inte är så. Sjukdomen gör att hjärnceller gradvis förtvinar och dör. Symptomen kommer smygande. Kognitiva förmågor – minnet, språket, tidsuppfattningen, och orienteringsförmågan – påverkas negativt. Efterhand blir också kroppsliga funktioner nedsatta. För den drabbade blir det svårt om inte omöjligt att klara vardagens sysslor utan hjälp från omgivningen. Som du nog förstår är det svårt att kalla Everywhere At The End Of Time för en angenäm upplevelse.

STAGE 1 porträtterar de första tecknen av minnesförlust.

Det beskrivs som en vacker dagdröm, ett återupplevande av ett livs bästa ögonblick, och de sista härliga dagarna. Raspet från en grammofonskiva omfamnar ömt de romantiska tonerna som plockats från dans- och balrumsmusik inspelad någon gång mellan 1920- och 1940-talen.

Känner du till vaporwave? Det är obskyr subgenre av musik som florerade åren 2009-2018. Om det inte vore för min technoälskande särbo skulle jag aldrig ha hört talas om den. Vaporwave kännetecknas av estetik från 80- och 90-talen, vilket gör musiken särskilt nostalgisk för mig som är född 1990. Vanligen samplar man ett stycke ur populärkulturell musik och remixar genom att sänka tempot. Resultatet blir någonting som är familjärt i en ny och bekväm takt. Plötsligt har något så härligt upbeat som “Running in the 90’s” blivit ett stycke som sänker pulsen i en tid av krav och stress.

Låtarna i STAGE 1 bär på en liknande känsla. De påminner mig om någonting. Men det känns lite långsamt. Trögt. Och repetitivt. När obehaget växer fnyser jag åt mig själv. Om man är ute efter att skrämma upp sig själv, kan man likna musiken vid klassisk skräckfilmsmusik. Det hela känns lite ”corny”. Om det inte vore för trumpeten. Den där jävla trumpeten.

20 minuter in börjar en låt som kallats för “B1 – All that follows is true”.

Musiken förflyttar mig till en balsal en sen utekväll med ett glesbefolkat dansgolv. Den drömska orkesterns ekande trumpet avbryts då och då av ett trudeluttande trumpetsolo. Det är någonting som resonerar i mig då. Någonting personligt. Något som provocerar.

I tonåren drabbades jag av en depression som varade i flera år. Det tog mig evigheter att ta mig tillbaka, att känna mig som en människa igen. En person som kan låtsas ha kontroll över tillvaron, åtminstone för en kort sekund. Jag har hört att hjärnan kan ta skada av depression. Men jag vet inte. Jag tror att jag hade dåligt minne redan som barn. Jag kommer inte ihåg.

Trumpetens solo blir i mitt trasiga medvetande till en lösryckt parodi på musik som jag själv vuxit upp med. Jag måste arbeta mig igenom 26 år av minnen innan det kommer till mig. 1994. Introt till Lisa Ekdahls “Vem vet”. Det hela träffar lite för nära. Det låter kanske löjligt, rent av pretentiöst. Men vilka associationer gör du själv då du hör gammal musik? Ta bara tanken på att musik som är äldre än vi är ändå kan vara bekant för oss, kultur som reinkarneras i nya former och kommer att leva långt efter att vi är borta. Vilken musik kommer dina anhöriga att sätta på åt dig på ålderns höst? Vilka låtar kommer att skråla ur högtalarna på ditt ålderdomshem? Vilken musik kommer att dröja sig kvar i ditt sinne när allt annat suddats ut?

Efter ungefär 40 minuter går vi in i STAGE 2.

Det beskrivs såhär:

”Det andra stadiet är insikten och medvetenheten om att någonting är fel med vägran att acceptera det. Ansträngningarna för att minnas gör att minnena dras ut och förfaller i kvalitet. Sinnestämningen är överlag lägre än i föregående stadium, sinnet i en tidpunkt före förvirring sätter in.”

Musiken bär samma smak som tidigare. Det här är någonting jag känner till, någonting jag känner igen. Bara ännu lite svårare att placera. Vad jag tror är det upprepade knastrandet från en grammofonskiva som fullbordar ännu ett varv växer i min skalle. Slår som dropparna från en läckande kran. Låtarna är så repetitiva att de går in i varandra. Jag zonar ut, hjärnan finner inte längre någon början eller slut, inget mönster eller mening att fatta tag i. Snart förlorar jag mig, driver som på vågor i loop, efter loop, efter loop, efter loop. Ibland gör sig ett bekant avsnitt påmint mitt i allt kaos. Och så fortlöper konstprojektet. Stadium för stadium, timma för timma, minut för minut, känns musiken långsammare. Mer repetitiv. Mer brusande. Mer utdragen. Mer repetitiv. Det oigenkännliga blir i sig igenkännligt, innan det blir än mer förvrängt, bryts ner, glider allt längre isär, ut i intet.

Efter drygt sex timmar slutar det hela så som demens brukar göra. Efter en outhärdligt lång nedgång är det över. Hur slutet låter – hur döden låter – drar jag mig för att beskriva här. Det är en oförglömlig del av upplevelsen, kulmen av ett mästerverk, som jag inte vill ta ifrån någon. Det är som att se ett fotoalbum brinna; minne efter minne raderas, sammanhanget upplösas.

Det är ett viktigt konstverk. En berättelse gestaltad av ljud, som hjälper oss att förstå ett sjukdomsförlopp, att greppa det abstrakta i förgörelsen. Detta tror jag är kraften i bra konst. Den förser oss med verktyg för att bättre förstå varandra. Jag vågar påstå att alla konflikter i världen grundar sig i brister i kommunikation. Därför kan konst bygga broar som skapar en bättre värld.

Mitt första infall efter att ha lyssnat färdigt var att jag ville dela den här upplevelsen med min favoritperson – min älskade särbo. Men när jag samlat mina tankar ångrade jag mig. Jag kom plötsligt ihåg plötsligt ihåg att hans farmor gick bort i Alzheimers. Han berättade hur smärtsamt det var för honom att se henne tyna bort. I slutändan höll han sig undan av det enkla skäl att farmodern inte längre mindes honom, och han visste att hon skulle föredra att bli ihågkommen som hon var innan sjukdomens dimmor tog henne. Min särbo har också uttryckt obehag för tanken på sitt eget åldrande och ålderdom. Att bli gammal, att brytas ner.

Själv har jag arbetat i hemtjänsten som vårdare. Jag har sett pigga och glada om än lomhörda människor förtvina med tiden, steg för steg. Jag har sett de som snabbt tagit en vändning till det sämre efter ett fall, en stroke, eller efter att deras livspartner gått bort. Ibland slocknar gnistan långt innan livet gör det. Jag har suttit och vakat vid deras dödsbädd medan deras sinnen vilat i ett tillstånd där de inte längre går att nå. För mig är döden naturlig, och jag har accepterat mitt eget slut. Men jag har ännu inte behövt ta farväl av någon jag älskar. Hur jag en gång ska kunna acceptera någon närståendes död vågar jag inte ens försöka föreställa mig.

I mitt och min särbos förhållande är det jag som är konstälskaren, och han är musikälskaren. Techno, stämningsmusik, och remixes är hans livs största kärlek, och jag vill att det ska förbli så. Därför skulle jag aldrig kunna utsätta honom för The Caretaker. Men min upplevelse känns trots allt för stor för att behålla för mig själv. Och med detta vänder jag mig nu till dig som lyssnar på Creepypodden. Till dig som vill och vågar dyka ner i människopsykets djupaste avgrund … och kanske komma tillbaka till ytan med en nyfunnen spillra av ödmjukhet.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner, och vi har nyss hört Linnea Werner läsa lyssnaren Johannas text “The Caretaker”, samtidigt som vi hört delar ur ljudkonstverket “Everywhere At The End Of Time” av Leyland Kirbys, alias The Caretaker. Det finns att lyssna på i sin helhet, i alla sina sex och en halv timmar, på Youtube.

I höstas, i avsnitt 120: “Författare okänd”, berättade jag om bilden som kallas “The Backrooms”, ett foto av en anonym kontorsmiljö med gula tapeter och utan fönster som kommit att bli en av nätets mest fascinerande koncept. Den är outgrundlig, oändligt tom men samtidigt lurande hotfull, och upplöst i förvirring. Och i kommentarsfältet till “Everywhere At The End Of Time” är det en användare som skrivit att det här ljudkonstverket, det är som en musikalisk motsvarighet till “The Backrooms”.

Från ljudkonstverk som placerar mig i min egen gamla farmor Gunnels huvud, under de sista åren hon levde, märkt av sin alzheimers, till bilder som bättre än något annat fångar vad ett limbo skulle kunna tänkas vara på riktigt. Allt detta rymmer internet. Tänk, att för många är tillvaron där bara att med en invand rytm studsa mellan Facebook, Youtube och Aftonbladet.se. Samtidigt, under ytan, finns en hel värld av kanske det mest fantasieggande mörkret man kan tänka sig. De mest obegripliga uttrycken för mänsklig kommunikation, de obehagligaste idéerna man kan föreställa sig, den största ensamheten och mörkaste vreden. Allt finns där, om du skrapar på ytan, men det gör du så sällan. Det är som att gå till och från jobbet varje dag på en trottoar som bara med ett lager betong skiljer dig från en gammal pestkyrkogård.

En som ligger på andra sidan och väntar på dig är “Siren Head”.

Han har funnits sedan hösten 2018, men det är just nu, först under det senaste halvåret, många fått upp ögonen för honom. Det är en utmärglad människoliknande kropp, en långsmal jätte på en tio-femton meter, vars uttorkade, mumifierade hud ligger spänd över benen. Revbenen, höften, kotorna där benen möter varandra, allt sticker ut med en smärtsam tydlighet. Armarna är så långa att de enorma händerna nästan släpar i jorden när han vinglande, planlöst kliver fram bland träden. Hans huvud vänds än hit, än dit. Eller, huvud och huvud. Istället för huvud har han två mistlurar, en åt varje håll, som sitter på en avsmalnande hals i rostfärgad, torr hud.

Den första avbildningen av Siren Head stod Trevor Henderson för. Han lade i augusti 2018 ut den på sociala medier, tillsammans med en kort beskrivning, ett vittnesmål från ett möte med varelsen. I slutet av oktober släpptes ett spel där mötet med Siren Head var den undergång spelaren skulle undvika, där vi för första gången fick höra de ljud han producerade. Ur de två megafonerns, fyllda av stora tänder, kom digitalt surrande, inspelade varningsmeddelanden och vitt brus. Och vansinniga vrål i ångest.

En tid senare skrevs en sammanställning av vad Siren Head egentligen är på sajten SCP Wikis sandlådeavdelning, för artiklar som ännu inte antagits som officiella, som vi berättat om i avsnitt 43: “Secure, Contain, Protect.” Det var första gången många fick en närmare anblick, en någorlunda djupare förståelse av denna märkliga best. Där kallas Siren Head SCP-6789, och om hur den upptäcktes kan man läsa:

SCP-6789 upptäcktes i Himalaya 1986, kort efter rapporter om att människor hört vad som låtit som varningssirener och radioutsändningar, spelade på hög ljudnivå långt uppe i bergen. Rykten gick om att patruller som gett sig upp i bergen för att undersöka ljuden försvunnit. SCP-stiftelsen kallades i samband med dessa händelser till en orelaterad evakuering i området, och skickade iväg en enhet för att följa upp rapporterna. Uppdraget var ett misslyckade. Enheten avlade rapport på radio när de närmade sig SCP-6789, men när dess megafoner började låta bedövades de. Minst 14 av enhetens agenter stupade, varav vilka 12 dog efter att ha hört dess ljud och två dog för SCP-6789:s händer. En bombutrustad flygskvadron skickades som tillfälligt kunde oskadliggöra SCP-6789.

Så står det i SCP Wikis sandlådeavdelning om Siren Head, läst av Ludvig Josephson. Det är en obegriplig varelse, detta. Det är som en vandrande påminnelse om ett av de stora skräckmomenten under hela 1900-talet, bombsirenerna som ljudit i Europas och städer under andra världskriget och som under kalla kriget hotade att när som helst förkunna världens undergång i ett kärnvapenkrig. Samtidigt påminner varelsen inte så lite om Slender man, med sina långa lemmar, sitt oförutsägbara och till synes planlösa strövande i skogen, och den balansakt den gör på gränsen mellan fysisk figur och någonting mer flytande och metafysiskt.

Kusligast tycker kanske jag själv Siren Head är i det framträdande han gör i spelet Fallout 4, i en mod någon gjort.

I ett videoklipp har en person förevigat den första gången han stöter på Siren Head i spelet, i en död skog täckt av en sjukligt grön, tjock dimma. Siren Head står som en svajande stam med smala, stela leder, vänder sig osäkert omkring och tycks leta efter något. Spelaren går närmare.

Ett ljud som låter som en klassisk nummersändare, en av de mystiska radiokanalerna som under kalla kriget, utan att avslöja vem som var avsändare, sände ut kodade meddelanden över hela Europa, spelas. Och så upptäcker Siren Head spelaren, och gör med sina stora, tunga händer processen kort med honom.

Nog förstår man varför Siren Head lyckats fascinera så många på sistone. Han fångar det vi gillar bäst med nätets skräckkultur: dess förmåga att pumpa nytt blod i skräckens klyschor, så det vi känner igen som klassiskt kusligt plötsligt kan skrämma oss igen.

Jag försöker annars oftast själv låta bli de stora snackisarna, och istället leta efter avkrokarna, de bortglömda berättelserna som gömmer sig på nätet. Jag misslyckas oftast med att hitta dem. Dess själva styrka är ju att de inte är upptäckta, att de ännu i någon mening inte finns. De är försvunna, fast de aldrig funnits. Länksamlingar med “creepy links” och sådant duger inte som väg framåt, för har dessa webbplatser hittat dit är de redan upptäckta i ordets tråkigaste mening: då är de som turistorter, urvattnade klichéer. Alltså behöver man få sina tips på andra sätt, kanske genom att lusläsa forum där någon emellanåt delar en länk som den nyss själv upptäckt. Eller genom att härma en ritual. Den vägen fram till det oupptäckta ska vi nu få höra om, i historien “Den förbjudna wikin”, skriven av Redditanvändaren Mr_Outlaw_ och uppläst av Ludvig Josephson.

How to access the "Forbidden Wiki" from nosleep

Alla älskar Wikipedia, eller hur? En till synes oändlig informationskälla, allt samlat på en snyggt uppbyggd och logisk webbplats. Och trots vad din lärare säger är det faktiskt väldigt sällan felaktigheter ligger kvar särskilt länge. Det är relativt få som försöker skriva in dem, och de upptäcks oftast snabbt och tas bort.

Bortom bara research och nyfikenhet finns det massor av roliga saker man kan göra på Wikipedia. Till exempel finns det en rolig lek, där man startar på en artikel – vilken som helst – och ska ta sig till en förutbestämd annan artikel bara genom att klicka på länkar. En annan kul grej: visste du att om du går in på vilken Wikipediaartikel som helst, klickar på den första länken och sedan klickar på den första länken där du hamnar sedan, kommer du till slut till artikeln om filosofi? Djupt, va?

Allt det där är underhållande och roligt, men så finns det hemligare saker man kan göra. Kände du till exempel till att det finns en sorts ritual man kan utöva på Wikipedia?

Jag rekommenderar försiktighet, om ni ska prova den. Den är inte helt riskfri. Rekommenderar jag att man ger sig på den? Inte riktigt, egentligen. Så varför berättar jag om det? Det kommer jag avslöja i sinom tid.

Det här är vad du behöver:

En pryl med nätuppkoppling, helst något du kan röra dig med, en mobil eller en laptop. Var noga med att du inte har någon information om dig själv på prylen, ingen som helst personlig data. Ta ur SIM-kortet, radera dina kontakter, appar och foton. Det är inte valbart. Detta måste du göra.

Nätuppkoppling, såklart. Helst ett öppet nätverk, till exempel på ett bibliotek eller på ett fik. Just nu kan ju det vara svårt, så vänta tills coronaviruset lugnat sig. Det är klart, du kan använda ditt internet hemma. Men det rekommenderar jag verkligen inte.

Ett vapen eller en livvakt. Det är valbart, men egentligen inte. Detta behövs av skäl jag kommer komma inpå. Men det är inte alltid det behövs. Kanske 15 av 100 gånger. Men ska du ge dig in i detta är det bäst att vara på den säkra sidan.

Så här gör du:

Sätt dig på bibblan eller fiket, och börja med att gå in på en väldigt stor Wikipediaartikel. Till exempel den om Elon Musk, andra världskriget, Madonna, Google eller något sådant. Det är nu du måste sätta in hjärncellerna. Den här leken är lite som motsatsen till den som tar dig till artikeln om filosofi: du ska försöka ta dig från denna stora, välbesökta artikel till den mest övergivna och bortglömda artikeln du kan tänka dig.

Det duger inte med någonting du kan hitta på listor över Wikipedias läskigaste eller mest bisarra artiklar, de får jämförelsevis massor av trafik. Du måste hitta något betydligt mer obskyrt. Tänk någon helt okänd rumänsk folkmusiker från 1960-talet som bara släppte två låtar innan hon dog, eller något. Det här är inte så lätt som man tror. Artikeln måste handla om något som få bryr sig om eller känner till.

När du hittat en sådan artikel ska du klicka på Wikipedialoggan, så du kommer till startsidan, och sedan hitta en ny stor artikel och göra om hela processen. Gör det tre-fyra gånger, kanske max fem gånger. Oroa dig inte för att behöva klicka i evighet: du vet att du nått fram när du hittar en till synes helt tom sida. Wikipedias logga och sidospalten kommer fortfarande finnas kvar, men där det ska finnas en artikel kommer det vara tomt. Utom rubriken på artikeln.

Där kommer det stå “INFORMATION LIMIT”, följt av en rad siffror. Lägg den raden siffror på minnet. Du kommer behöva den sedan. Stäng inte heller ner webbläsarfönstret.

Nu har du klarat det. Ritualen har börjat. Det är nu dags att fysiskt lämna platsen där du befunnit dig. Återvänd för allt i världen inte bara hem. Sätt dig i din bil och åk, eller gå till fots, någonstans där det är långt till närmaste internetuppkoppling. Det räcker inte att bara koppla bort sig från wifi: du ska helst befinna dig någonstans där det inte finns några nätverk alls att koppla upp sig till.

Sätt dig ner någonstans och öppna webbläsaren där det står “INFORMATION LIMIT” igen. Tryck på uppdatera. En ny sida bör nu öppnas upp, trots att du inte är uppkopplad. Det är ett inloggningsfönster, med en enda ruta. Där står det: “Enter access point.”

Skriv in siffrorna som du förut lade på minnet, förutom de två sista siffrorna. Det är viktigt. Ingen vet vad som har hänt med de som har skrivit in alla siffror, inklusive de två sista. Var noggrann och försiktig, och när du är klar så ska det dyka upp ett nytt fönster med en sajt som liknar Wikipedias startsida. Men den är lite annorlunda.

Jag ska vara ärlig: jag vet inte riktigt vad det här är för sajt, och jag vet inte varifrån den kommer. De flesta, inklusive jag, kallar den bara “Den förbjudna wikin”.

Här vill jag understryka en sak så det blir klart och tydligt. Om sajten inte är på engelska, eller på vilket språk du nu använde för att genomföra ritualen, ska du omedelbart stänga fönstret och gå hem. Stanna inte kvar ett ögonblick efter att du sett det främmande språket, och titta framför allt inte på bilderna i artiklarna. De är inte menade för dina ögon. Inte för mänskliga ögon alls, faktiskt. De som sett sådana bilder har lämnat helt oigenkännliga. Det verkar vara ett öde värre än det som drabbar den som skriver in siffrorna utan att ta bort de två sista. Du må vara nyfiken, men det är inte värt risken.

Om startsidan är i ett språk du känner igen kan du fortsätta med ritualen. Du kommer lägga märke till att Wikipedias logga är en liten smula annorlunda: det är något du inte känner igen med den. Kanske att den är i en annan form, eller i en annan färg. Någonting i symbolen kan ha förändrats. Oftast är det till det värre. Den ser mörkare, mer hotfull ut.

Artiklarna du kommer läsa här handlar om saker som inte existerar i vår värld. Det är ingenting du behöver vara bekymrad för, och den tid du lägger på att fundera på vad som står där är bortkastad. I praktiken existerar inte dessa föremål och fenomen, åtminstone inte för oss.

Nu har du fri lejd att utforska vad du vill, om än i en begränsad mängd och tid. Besök inte fler än runt 15 artiklar, och häng inte kvar på var och en av dem i mer än en minut. Om du stannar kvar och läser förbjudna artiklar för länge kommer De få nys om att du är där. De kommer vilja leta upp dig. Det här är inte information du ska kunna ta del av, och de är noggranna med att låta det förbli så.

Vilka De är? Få vet svaret på den frågan, och de som vet tenderar inte vara särskilt benägna att berätta om det. Det enda du behöver veta är att De inte kommer härifrån. De är starkare och mer intelligenta än du ens kan föreställa dig. Det går inte att fly undan Dem, och än mindre att slåss mot Dem. Inte ens den mest härdade soldat från världens värsta krigszoner skulle klara sig länge. Människor som försöker gå över sin egen verklighets gränser är bara störande myggor i Deras ögon.

I värsta fall: myggor som det går att använda för att statuera exempel.

Du behöver dock inte vara så rädd. Om du bara inte hänger kvar på dessa sidor i längre än någon minut, och inte besöker fler än runt 15, kommer De inte märka dig.

Inte för att du överlistat Dem. För att på riktigt kunna förstå vad som står i dessa artiklar skulle du behöva läsa och analysera dem i timmar. Först då skulle det gå att pussla ihop deras egentliga betydelse, och vad det innebär för dig och din verklighet. På mindre än en minut går det egentligen inte att få mer än en ytlig förståelse för vilken information de innehåller, och det är inte tillräckligt för att De ska bry sig.

Det finns emellertid ett sätt att på riktigt lyckas kringgå Deras uppmärksamhet, och få möjligheten att läsa artiklarna lite mer djupgående. Det är inte heller något jag rekommenderar. Det kräver invecklade strategier byggda på extensiv kunskap i såväl programmering som gamla ockulta ritualer, och även om man följer dem till punkt och pricka är riskerna ändå oerhört stora.

Varför kan man inte bara ta bilder av artiklarna och läsa dem senare, så länge man vill? Tja, det kanske du skulle kunna göra. Men det löser inte problemet: De skulle ändå då bli varse att du varit där, och agera på saken.

Så varför uppmuntrade jag till att ta med någon sorts vapen? Det är inte för att slåss emot Dem, det skulle som sagt inte tjäna något till. Nej, vapnet är till för de andra. Skuggorna. Jag nämnde att det kanske 15 av 100 gånger skulle behövas, ifall du har otur, och det här är för dessa tillfällen. Då har din närvaro på den förbjudna wikin lockat skuggorna till där du befinner dig, och det går inte att förebygga. Skuggorna har ingenting med Dem att göra, men de har gemensamma mål. De vill inte heller att du ska ta del av denna information. Men skuggorna är noggrannare än Dem: de vill inte att du ska ens känna till att dessa artiklar existerar.

De går inte att kringgå. Om du är i skogen kan de befinna sig i träden, och om du är i en gammal övergiven byggnad kan de gömma sig i mörkret i hörnen. De kanske kommer upp ur en sjö, eller ner från en vind. Du fattar. Du kommer inte kunna förekomma dem.

Vissa liknar människor, andra ser mer främmande ut. De kommer försöka döda dig på vilket sätt som helst, hur de än kan, så länge du är kvar på sajten. Ett sätt att undkomma dem är att stänga ner webbläsarfönstret, släppa mobilen eller datorn och helt enkelt fly. Då har de ingen anledning att jaga dig.

Om du däremot vill fortsätta titta är inte Skuggorna omöjliga att göra sig av med. Om du har beväpnat dig, och har lite vana vid närkamp, borde du kunna nedkämpa dem ganska lätt och fortsätta läsa på sajten. Du kan också, som sagt, ha med dig en livvakt som slåss mot dem medan du läser vidare. Det är kanske det bästa alternativet, skulle jag säga. Du har ändå inte mycket tid till att läsa, och den tiden vill du ju inte lägga på att slåss med smådjävlar.

Jag har inte riktigt förstått varifrån Skuggorna kommer. En teori är att de helt enkelt är någon sorts mellandimensionella agenter eller legosoldater som en tredje part anlitat för att beskydda sin information från obehöriga. Men vem är då denna tredje part? Och varför vill de försöka hålla informationen hemlig? Det är frågor jag inte har svar på, och därför inte bryr mig närmare om. Det är en av många saker vi helt enkelt aldrig kommer få veta.

Hur som helst, låt mig beskriva några av de sidor jag snubblat på, på den förbjudna wikin. Håll i minnet att jag bara haft minuter på mig att läsa dem, och trots att jag har ganska bra minne slutar det oftast med att man bara kommer ihåg det mest grundläggande.

Great lakes-incidenten

“Great lakes-incidenten var ett marint slag som ägde rum mellan 2007 och 2011 på de fem stora sötvattensjöarna vid gränsen mellan USA och Kanada. Det nådde sin kulmen 2010, då kanadensiska ögonvittnen larmade efter att ha sett ett okänt fartyg stiga upp ur sjön. Dess besättning beskrevs som av okänd natur och kapabel att motstå konventionella vapen. De rapporterades ha flera huvuden, med inslag av både humanoida och amfibiska drag. Slutligen oskadliggjordes dem med hjälp av napalm och kemvapen.”

Bermudatriangelns befolkning

“…de boende på dessa små, utspridda öar är extremt fientliga mot människor. De har vid tillfällen skapat problem för kommersiella flygningar över öarna. Man tror de har sitt ursprung i en stor undervattensvulkan i området…”

Grand Canyons svarta hål

“Det svarta hålet i Grand Canyon är ett hål i marken i nordvästra Arizona, ungefär 4,6 meter i diameter. Vandrare har fastnat vid det, och stått och stirrat ned i det i timmar. Några av dem har räddats av parkvakter, men runt ett dussin personer i månaden hoppar ned i hålet. Deras kroppar har hittats i flera olika länder.”

Mr. Dream

“Mr. Dream är ett artistnamn för en australiensisk DJ från Perth med okänd identitet. Han har beskrivit sin egen genre som ‘infernalisk trance’. Publiken på hans framträdanden är i hög grad benägna att uppleva extrem eufori och i ett slutligt skede bli våldsamma mot varandra. Mr. Dream är efterlyst i flera länder. Hans senaste framträdande ska ha ägt rum på en svartklubb i Paris i juni 2019.”

Akroidvillan

“Akroidvillan är en stor privat egendom i familjen Akroids ägo utanför Houston i Texas. Familjen Akroid är känd för att ha grundat kulten ‘Den kollapsande månens gryning’. Kultmedlemmarna tros utöva ritualer centrerade kring biologisk kroppsmodifiering. Deras aktivitet följer månens cykler, och tycks vara som mest aggressiv vid dess första faser. Vid över 70 tillfällen har ordningsmakterna försökt göra husrannsakan och liknande tillslag vid Akroidvillan, vilket har lett till nästan 600 myndighetspersoners död. Bara en medlem ur kulten tycks ha oskadliggjorts.”

Channel 51 News

“Channel 51 News är en omstridd nyhetssändning mellan klockan tre och fyra på natten som sänds på kanal 51. Dess inslag har beskrivits som nonsensartade och maniska. Det har rapporterats att nyhetshändelser nämns i sändningarna trots att de ännu inte inträffat, till exempel Tokyomassakern som ägde rum en vecka efter att den nämndes på Channel 51 News. Varifrån programmet sänds har inte gått att fastställa.”

Ja, det här är ett axplock ur den förbjudna wikins artiklar. Detta är faktiskt några av de mer oansenliga artiklarna. Andra jag läst har varit ännu sjukare. Bara ett par exempel:

Mannen i ditt huvud

“Mannen i ditt huvud är en outgrundlig kraft som existerar i ditt undermedvetna. Han har onda avsikter, och en stor del av din tillgängliga mentala kraft varje vaken sekund går åt till att hålla honom fången. Låt honom aldrig fly.”

Ögat i skyn

“Ögat i skyn är ett öga, uppskattningsvis runt 4 400 meter i diameter, som med jämna mellanrum dyker upp i himlen, vanligen i anslutning till våldsamma stormar. När det visar sig är det generellt rekommenderat att inte under några omständigheter titta på det. De enda undantagen gäller de som har blivit övergiven och absolut måste se ögat. När det gäller dig kommer du veta det.”

Hörnet i källaren

“Hörnet i källaren är samlingsnamnet för den mörka punkt som finns i din källare. Hur mycket du än belyser det kommer det aldrig bli helt synligt, och du kommer aldrig få veta vad som gömmer sig där. Men du borde försöka ta reda på det.”

Snöstormarnas ängel

“Snöstormarnas ängel är figuren du kan skymta på håll under snöoväder. Du tror då att det är en synvilla i snöyran, men bedra inte dig själv. Den är där. Dess namn leder ofta till uppfattningen att den är godartad. Det är grundlöst.”

Ja, så kan de här artiklarna låta. De är sällan särskilt långa, utan är faktiskt ofta så korta som jag återgett dem. Men i alla dessa artiklar finns det bilder med. De ångrar jag att jag sett.

Nu undrar du säkert varför jag berättar om den förbjudna wikin alls, och ger tips och råd till hur man kan hitta den. Det kan låta motsägelsefullt, men det är för att avskräcka dig. De flesta som hör detta kommer avfärda det som en bluff, eller sakna tiden, energin eller motivationen att leta upp den. Det är bra. Du borde vara en av dem.

Men så finns det de som redan snokat reda på den förbjudna wikins existens, och nu planerar att hitta den. Spänningssökarna, kan vi kalla dem. All deras tid, energi och motivation går till att leta upp sådant här, och de hade tids nog hittat en beskrivning av hur man hittar den förbjudna wikin. Risken är då att de inte hittar en beskrivning som är åtföljd av en nog tydlig varning.

Därför vill jag vara tydlig. Genomför inte detta.

Jag trodde att jag bara kunde titta in en kort stund. Jag följde alla regler. Jag höll tiden och läste inte fler artiklar än man skulle.

Men den förbjudna wikin är en märklig plats. Kanske tror man att man är erfaren och slug nog för att överlista den, men då underskattar man den. Vi människor var aldrig menade att se sådana ting.

Det var särskilt en artikel jag läste, förra gången jag var där. Det var den som förstörde allt. Dess rubrik var ett telefonnummer med mitt riktnummer. Jag minns beskrivningen av den artikeln ordagrant:

“XX-XXX-XX-XX är ett nummer som inom några dagar kommer ringa dig. Du är förpliktigad att svara och följa hans instruktioner. Om du vägrar kommer han söka upp dig. Du har bara två chanser.”

Så här är det. Jag bor i en lägenhet utan källare. Jag är rätt säker på att jag inte har någon demon i huvudet. Jag har aldrig sett något gigantiskt öga i himlen. Där jag bor har vi inga snöstormar. Fram tills nyligen hade det jag läst om på den förbjudna wikin aldrig någonsin visat sig i verkliga livet. Jag har aldrig trott att jag behövt oroa mig för det på riktigt.

Men jag fick ett samtal. Det kom från det enda numret jag hoppades att jag aldrig skulle behöva se. Jag svarade inte.

Och nu har jag bara en chans kvar.

Vi har hört “Den förbjudna wikin”, skriven av Redditanvändaren Mr_Outlaw_ och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag har varit inne på det förut i den här podden, men grejen med internet är vetskapen om att du alltid bara är en sökning, webbadress eller inloggning bort från det absoluta mörkret – men att du måste känna till den först. Det är nästan som det gamla klassiska lösenordet, “Sesam, öppna dig”. Det är faktiskt nästan som magi, för hur många av oss vet egentligen hur en dator eller hur internet fungerar? Inte så många. Inte undra på att vi behäftar den här platsen med en del kusliga fantasier. Vet man ingenting så fyller man i luckorna efter eget huvud, och det mesta vi har att bygga idéer på är ruggigheter, hackare, fula gubbar, våld och droghandel. Klart det blir mörkt. Men ibland är det allt vi har. Som i veckans sista berättelse, där kontakten över nätet är det sista halmstrået. Vi ska höra “Jan Banan”, inskickad av lyssnaren Josefine. Den läses av Rakel Josephson.

Förut jobbade jag som IT-konsult, mer specifikt som integrationsförvaltare. Det låter inte så spännande, och min plan under utbildningen var att jobba med speldesign eller på något coolt företag som Spotify eller Google. Men jag trivs bra i den medelstora stad som jag pluggade i och stannade kvar här när jag via en kompis från utbildningen fick erbjudande om jobb inom systemintegration och förvaltning.

Alla stora företag har flera olika IT-system som innehåller all möjlig data, och den datan måste föras över mellan systemen på olika sätt. Det kan handla om allt från information om kunder till produkter, ordrar, fakturor och intern information om anställda och löner. Jag var den som satt i bakgrunden och såg till att den här datan hamnar på rätt ställe, och om något gick fel var det jag som såg till att lösa knuten. All information går via någon typ av integrationsplattform och det är här jag kommer in i bilden.

Jag satt i bakgrunden och det låter inte så glamoröst, men ärligt talat så hade jag ganska roligt om dagarna: programmering och felsökning är rätt så kul, oavsett vilken typ av system man jobbar med. Risken är nog större att bli besviken om man börjar jobba för ett spelföretag och tror att allt ska vara cutting edge och supercoolt, när det egentligen är samma detaljer man grottar ner sig i.

Något som är mindre roligt oavsett var man jobbar är de äldre gubbar som tror att kvinnor på sin höjd kan designa snygga användargränssnitt och definitivt inte har något tekniskt kunnande. De är inte så många som tur är, men det finns stofiler på de flesta stora företag, och jag hade oturen att efterträda en sådan i min roll som förvaltare och det är hans förtjänst att jag sitter här idag. Han hette Jan och hans upplärning bestod av att sucka och förklara de mest grundläggande begrepp för mig. Jag slog tillbaka genom att sucka ännu högre och avbryta hans förklaringar genom att avsluta dem. Det tog ett tag men tillslut fattade han vinken.

Jag började jobba ungefär ett halvår innan Jan gick i pension och en del av min uppgift var att ta över en mindre integrationsplattform hos en kund som han haft ensamt ansvar över. Jag får givetvis inte berätta vad företaget heter eller ens vilken bransch de är i, så jag kommer bara kalla dem för Kunden hädanefter. Även om jag fick det så skulle det inte spela någon roll, det som hände var inte deras fel.

Hursomhelst, jag var chockad över antalet manuella uppgifter som regelbundet behövde göras och när jag försökte ifrågasätta dem så viftade han bort mig med ord som ”det är inte möjligt att göra på något annat sätt”. I mitt huvud hade jag redan börjat planera hur jag skulle automatisera minst hälften av sakerna och insåg med viss skadeglädje att Jan inte var så tekniskt duktig som han ville tro. Antagligen hade han inte utbildat sig i något nytt på tjugo år och levde på gamla meriter och gammal kunskap.

Om han hade varit en trevlig människa hade jag antagligen tyckt lite synd om honom, känt visst medlidande för en gammal man där världen springer ifrån honom, men eftersom han var så outhärdligt dryg kände jag bara förakt. Någon gång under första veckan kallade jag honom Janne och han rättade mig direkt, Jan skulle det vara. I mitt huvud kallade jag honom ”Jan Banan dummast i stan”. Eller latast i stan, drygast, eller vad jag tyckte passade bäst för stunden. Antagligen märkte han av min motvilja för ju mer tidpunkten för hans pension närmade sig, desto elakare blev han. Jag hade nedräkning till dagen när han skulle sluta, det enda som höll mig ovanför vattenytan. Visst, jag hade kunnat prata med chefen, men eftersom jag visste att han skulle sluta snart så kändes det inte lönt att försöka lösa konflikten. Jan Banan, äldst i stan.

Hans sista arbetsdag var en onsdag och det bjöds på tårta och bubbel i fikarummet på eftermiddagen. Jan själv, som sällan brukade vara med och fika, hade druckit både två och tre glas champagne när klockan närmade sig fem. Jag tyckte mig se en liten tår i gubbens ögonvrå när vår chef, en distinkt äldre kvinna med korrekta kläder, klingade i glaset och höll ett kort men pompöst tal där det skojades mycket om att festa hela nätterna och sova hela dagarna, golf och det ljuva pensionärslivet i allmänhet. Jag log krampaktigt under talet och räknade ner minuterna tills han skulle lämna kontoret för gott.

Det gjorde han tillslut, och det sista han gjorde var att ta mig lätt i armen och säga: ”Jag har skickat ett mail till dig med alla uppgifter som behöver göras för Kunden. Allt du behöver veta finns där.”. Jag lyckades stå emot att himla med ögonen, det var ändå hans sista dag och han såg faktiskt lite bedrövad ut. Jag tackade artigt och sa någon floskel om golf och sovmornar, sedan gick han. Jag gick in i det kontorsrum jag delade med ett gäng andra och satte mig i kontorsstolen, njöt av den relativa tystnaden därinne, jämfört med rösterna i köket som blev högre och högre ju längre tiden gick.

Jan Banan, tråkigast i stan, hade haft kontorsplatsen bredvid mig sedan jag började och nu var den äntligen helt tom. Det enda som fanns kvar var två skärmar och en dockningsstation för en dator. Hans små lappar, fotot på en kvinna som jag antog var hans fru, och de gamla, brusiga hörlurarna var borta. Jag undrade svagt vem som skulle sitta bredvid mig framöver, men var lättad, för vem det än var så skulle det bara vara en förbättring. Vafan, jag hade tagit Morgan och Ola-Conny från det där programmet om Ullared varje dag i veckan framför Jan Banan, stelast i stan. Dumhet kan i alla fall formas.

Dagen efter kom jag tidigt till jobbet, och kände mig otroligt storsint när jag plockade undan alla champagneglas i köket, fyllde diskmaskinen och torkade av borden. Jag hade ett riktigt flyt, för chefen kom in precis när jag torkade av sista bordet. Jag hälsade glatt och kramade demonstrativt ur disktrasan. Det gäller att folk ser när man gör bra grejer, det är min filosofi.

”Oj, vilken solstråle du var idag då!” sa hon och lade in sin matlåda i kylen.

”Jajamän!” svarade jag och hejdade mig snabbt. Det kunde verka lite oproffsigt om jag var alltför sprudlande glad för att min kollega slutat. ”Solen skiner och snart är det helg”, la jag därför till och hällde upp en kopp kaffe. Jag tog med den till min plats och öppnade mailen. Det första jag såg var mailet från Jan. Jag suckade inombords. Kunde jag inte få slippa hans gnäll nu?

Motvilligt öppnade jag mailet och de första raderna löd: ”Jag vet att du vill automatisera det här, men jag ber dig att inte försöka göra det. Det måste göras manuellt. Jag lovar att jag har försökt, men det är inte möjligt.” Orden ”inte” och ”måste” var både fetmarkerade och understrukna. Jag ögnade igenom resten av mailet och de beskrev de procedurer som vi gått igenom flera gånger tidigare. Den första i varje månad, ändra konfigurationen här, varje fredag, flytta filerna från A till B, varannan måndag, starta om det här. Jag tog varje rutin och flyttade över dem till ett word-dokument, gav dem rubriker och började arbeta. Inte en chans att jag tänkte sitta och göra det här manuellt.

De kommande veckorna var en bra tid för mig. Jag automatiserade bort varenda en av de där procedurerna och köpte mig otroligt mycket tid på det sättet. Jag var resurskonsult hos Kunden, vilket innebar att de betalar för mig 40 timmar i veckan, oavsett om det finns saker att göra eller inte. De betalade för att jag skulle vara tillgänglig för dem på heltid, och tillgänglig var jag. Så tillgänglig att jag ibland spelade Minesweeper, gamla hederliga MS Röj, i flera timmar utan att ha något annat att göra.

Men gradvis ändrades läget. Först var det bara enstaka incidenter – integrationer som fungerat utan problem i flera år som helt plötsligt gav underliga fel, kod som aldrig buggat kunde helt plötsligt inte köras. När det blir incidenter så är det första man bör fråga sig: vad har förändrats? Ingenting, var mitt första svar. Ingenting, förutom att jag hade automatiserat de där meningslösa, manuella processerna.

Jag fick helt plötsligt mycket att göra. Dagarna ägnades åt att fixa felen som kom in, men så snart jag löst något så kom det ett nytt larm. Ofta satt jag kvar sent på kvällen och felsökte, löste saker i sista minuten, för att sedan gå hem och somna direkt. När jag vaknade på morgonen fanns det nya fel och jag fick mörka påsar under ögonen som stod ut i mitt bleka, trötta ansikte. En torsdag när jag satt kvar sent stängde produktionsservern för integrationerna ner när jag var inloggad på den. Jag kände en tyngd över bröstet och andades in djupt, men kunde inte fylla lungorna ordentligt. Det fanns ingen backupstrategi med fler servrar, bara en enda, och nu var den död. Eftersom jag satt på vårt eget kontor och inte ute hos kunden – ”in house” som man brukar kalla det – hade jag inte tillgång till den fysiska maskinen, och kunden hade inga molnlösningar, så i panik ringde jag till deras serverleverantör.

Efter många turer fick jag tag på deras jour som kunde starta upp maskinen igen, och jag bad killen att maila mig informationen dagen efter om varför maskinen gått ner. Efter att vi lagt på väntade jag en stund och sedan kunde jag logga in på servern igen. jag andades ut och gick hem.

Jag fick inget mail från killen på serversupporten dagen efter, men efter lunch ringde han upp mig. När jag direkt frågade vad som hänt svarade han att det varit en manuell nedstängning av servern. Jag fattade ingenting, jag var säker på att jag var den enda som varit inloggad, och jag visste att servern hade en sån där säkerhetsspärr där man måste skriva in en anledning till varför man startar om den, så jag hade inte kunnat göra det av misstag. Killen lät besvärad.

”Jo, det ser ut som att det var din användare som stängde ner den. Och som kommentar hade du skrivit ’Jan Banan’”.

För en sekund kunde jag inte andas. Det var inte möjligt.

Jag tackade för informationen och bad så otroligt mycket om ursäkt. Jag hade en klump i bröstet som inte gick att svälja ner. jag hade aldrig sagt de orden högt, aldrig någonsin använt det öknamnet på något annat ställe än i mitt eget huvud. Eller hade jag det? Kanske hade jag råkat säga det någon gång så han hört det, och den elaka gubbfan hade implementerat någon schemalagd avstängning med det som kommentar, bara för att jävlas. Det skulle inte ha förvånat mig.

Hela den helgen satt jag och analyserade mina automatiska processer, men jag kunde inte hitta något som skulle skilja dem från att göra saker manuellt, och jag vägrade ge upp dem. Inte än. Efter serverstoppet hade en ny idé formats, en som kändes mer och mer trolig: gubben hade inte bara lämnat över förvaltningsansvaret, han hade gett mig några nya buggar som avskedspresent.

Jag implementerade loggning på alla ställen jag kunde komma på, skrev ut allt som hände i textfiler och ägnade timmar åt att läsa igenom dem, försöka hitta en ledtråd till vad han hade gjort, men kunde inte hitta några spår. Jan Banan, slugast i stan.

Ett par veckor efter server-incidenten kallade min chef mig till ett möte, och jag förstod redan innan att det inte skulle bli något trevligt samtal. Det visade sig att jag hade rätt, hon framförde mycket sakligt att kunden kommit med vissa klagomål om mitt arbete. Eller, hon kallade det inte klagomål utan ”konstruktiv feedback”. Jag kokade inombords och allt jag ville säga var att Jan Idiotbanan uppenbarligen hade förstört för mig genom att implementera buggar i koden innan han gick i pension. Sabotage på den lägsta nivån. Men jag måste ha bevis först, jag kunde inte säga något förrän jag kunde visa svart på vitt vad han faktiskt hade gjort. Så jag bet ihop, sa som det var: det enda jag hade gjort var att automatisera några processer, men det var inte möjligt att det skulle vara orsaken till alla problem.

Chefen fick mig att lova att återställa allt och göra exakt som min fantastiska föregångare, och jag lämnade hennes kontor med en sur känsla i magen. Det fanns bara en liten gnutta förtroende kvar, det såg jag på henne, och jag måste lösa det här nu, annars skulle jag behöva se mig om efter ett annat jobb. Jag satt kvar sent den kvällen och analyserade loggfilerna tills ögonen var grusiga av sömnbrist.

Då stannade min blick på en rad som stod ut från de andra i filen. Den var kort och koncis, bestod bara av två ord, totalt tre stavelser. Ett namn och en frukt. Jag reste mig från stolen, viskade ”nej, nej, nej” så många gånger att det blev ett mantra i mitt huvud. Jag stängde ner skärmen på min dator och lämnade kontoret så snabbt att jag glömde larma, vilket chefen påpekade i en irriterad ton morgonen efter. Jag bara mumlade att jag hade haft bråttom, och närmade mig försiktigt min dator. Den var fortfarande igång, bara skärmarna var svarta.

Jag ville så gärna att det där skulle ha varit inbillning, orsakad av stress och trötthet, men när jag startade upp skärmarna igen så stod raden kvar. Jag trycket bort gårdagens fil, öppnade istället dagens logg med darrande fingrar. De första tio raderna var helt normala, sedan dök ”Jan Banan” upp igen. Jag skrollade neråt, var femte rad hade infekterats av det förhatliga smeknamnet. Sedan ökade frekvensen snabbt, och när jag var tusen rader in i filen innehåll den inget annat än de två orden.

Jag stängde ner filen, kunde inte tänka, gick ut i köket och hämtade en kopp kaffe. Det var kallt men jag drack det ändå, blundade och försökte samla ihop min hjärna. Det kändes som att den var i tusen bitar, utspridd över golvet. Jag öppnade ögonen igen, tittade på kaffekoppen, funderade inte på om jag tappat förståndet utan när och hur högt fallet varit.

Men det fanns en sak kvar jag kunde göra.

Jag ställde ifrån mig kaffekoppen på bänken och gick tillbaka till min plats. Tog djupa andetag, försökte kontrollera pulsen och satte mig ner. Sedan gick jag in och stoppade de schemalagda processer som skulle göra mitt jobb åt mig. Jag tittade på skärmen som om jag väntade mig att något skulle hända. Efter några minuter av ingenting öppnade jag mappen för loggfilen och såg hur den växte, en kilobyte i taget. Det borde den inte kunna göra. Jag gjorde snabbt en kopia av den som jag sedan öppnade, för att inte datorn skulle hänga sig.

Jag öppnade filen i Notepad och skrollade ner, förbi de första raderna som jag redan sett. Det jag sedan såg fick mig att luta mig tillbaks i min stol, och öppna och stänga munnen som en fisk. Det enda jag kunde tänka var: okej Jan. Du vinner. Det här är … Du vinner. Jag ger upp. Han hade på något sätt lyckats få integrationen att skriva ut ASCII-art, bilder uppritade med hjälp av tecken och tomrum i en vanlig textfil. Loggen innehöll bilder på banan efter banan i tusentals rader. Jag skrollade längst ner och där stod en ensam rad, nedanför den sista bilden:

Banan är inte en frukt utan ett bär
Du är bara till besvär

Jag läste sista raden tyst, samtidigt som jag formade orden på läpparna. Sedan upprepade jag mina tidigare tankar. Du vinner. Det här var inget som han hade kunnat plantera, den otäcka gubben – han måste ha kvar sina inloggningar och ägna hela sitt pensionärsliv åt att förstöra för mig. Det var på ett sätt tragiskt, men jag tänkte bara: visst. Bra jobbat, gubbjävel. Well played. Jag slutar.

Jag reste på mig och knackade på min chefs kontor. Jag såg att hon hade kundbesök, men jag brydde mig inte, knackade igen. Hon öppnade med en djup rynka i pannan och innan hon sagt ett ord sa jag orden som upprepades i mitt huvud.

”Jag ger upp nu. Jag slutar. Han vinner.”

Hon vände sig snabbt till sitt besök, två män i kostym, och bad dem vänta ett ögonblick, sedan stängde hon dörren efter sig och ledde mig till köket.

”Vad menar du?” Hennes blick balanserade mellan orolig och irriterad, och när jag sa hans namn såg jag hur irritationen vägde över, för att sedan ersättas av något annat. Jag öste ur mig allt som hänt, sa att ända sedan han gått i pension hade han saboterat för mig, psykat mig genom att skapa konstiga fel och loggfiler med sjukt innehåll. Hon nickade och jag såg hur hon skiftade läge, blev bekymrad, riktigt bekymrad. Hon lade en hand på min arm och sa: ”Jag förstår att det varit stressigt för dig på senare tid, och jag tror att du ska gå hem och vila.”

Jag protesterade. ”Det är inte stress, det är Jan som saboterar, han håller på just nu! Ring honom och fråga vad han gör, be Kunden kolla sina loggar, jag lovar att han är inloggad hemifrån och skapar fel för mig, allt för att förstöra för mig …”

”Snälla du.” Chefen lade en hand på min arm. ”Jan är död. Han dog en vecka efter vi tackade av honom här på kontoret.”

Signaturmelodi

Vi har hört “Jan Banan”, inskickad av lyssnaren Josefine och uppläst av Rakel Josephson. Och med det kopplar Creepypodden ner sig för den här gången. Men där ute finns det massor av gamla avsnitt av podden du kan lyssna på. För det är ändå, tro’t eller ej, bland det tryggaste du kan göra på denna märkliga plats vi kallar internet.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.