tetracycline without prescription canadianpharmrx

Avsnitt 146: Släkthemligheter

I min öländska släkt berättades ofta spökhistorier från tidigare generationer. Min morfar Ellert Gerlofsson berättade att det kusligaste och mest oförklarliga hans egen farfar, som hette Carl, hade varit med om hade hänt en höstnatt i början på 1880-talet, i Carls hemby i Föra socken på norra Öland.

Carl var stenhuggare och hade inte gott om pengar, men blev kär i en flicka som hette Kristina och friade till henne. Hon sa ja, med ett krav:

”Du får skaffa oss ett hus innan vi gifter oss!”

Så Carl letade och hittade till slut ett stort men gammalt hus vid ölandskusten som han kunde få billigt eftersom det hade stått tomt i många år och var rätt förfallet. Carl köpte det och drog in på sommaren med hammare och såg, spik och bräder och började renovera. Han bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar och var bara i huset och snickrade på dagtid, innan han gick hem igen.

I slutet på sommaren var huset renoverat, då friade han till sin fästmö och gifte sig, och i oktober efter bröllopet flyttade Carl och Kristina in i huset.

Men första natten hade de svårt att somna i sängkammaren. Någonting kändes fel i huset, oroligt liksom – och plötsligt började de höra ljud från vinden. Det bullrade och bankade däruppe, dovt och utdraget.

Carl låg i mörkret, lyssnade och försökte komma på vad ljuden var: en duva som kommit in genom ett vindsfönster? Eller en skock råttor? Till slut förstod han vad han och Kristina hörde: han hade lagt upp plankorna efter renoveringen på vinden, och nu höll någon på att gå igenom dem. Det slamrade av bräder som flyttades på golvet och verktyg som slängdes åt sidan.

Carl tände sin fotogenlampa och klev ur sängen. Sakta gick han ut ur sovrummet och uppför den smala trappan till vinden.

Nu var det tyst däruppe, men han lyste omkring sig. Allt han såg var bräderna och verktygen som låg prydligt vid väggen, precis som han hade lagt dem. Inga människor. Inte ens en råtta. Så allt han kunde göra var att stänga vindsluckan och gå tillbaka ner till sovrummet. Han släckte fotogenlampan och la sig bredvid Kristina – men då började bullret från vinden igen. Plankor lyftes upp, verktyg slängdes runt.

Nu låg Carl kvar helt orörlig i sängen, och bara lyssnade. Varken han eller Kristina kunde sova mer den natten, och nästa morgon satt de håglösa i köket och undrade vad det var för hus de egentligen hade flyttat in i.

Då knackade det plötsligt på dörren. En granne klev in med långsamma steg och tog sakta av sig mössan. Han hade sorgliga besked. Hans far hade dött borta i granngården under natten, och nu behövde han hjälp. En kista måste byggas, och grannen visste ju att Carl hade snickrat och burit in bräder här i huset hela sommaren. Så …

”Ja, du får ta vad du behöver”, sa Carl och nickade mot vinden.

Han tänkte inte mer på det, förrän grannen hade gått uppför trappan och Carl och Kristina satt i köket – och plötsligt hörde buller från vinden. Bräder slamrade, verktyg flyttades undan. Först då förstod de att ljuden de hade hört under natten var ljudet av likkistan som skulle byggas.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det du nyss hörde var den korta släkthistorien “Likkistan”, skriven av skräckförfattaren och Creepypoddenlyssnaren Johan Theorin.

Visst är det något med släkthistorier? Hur städad och normal en familj än verkar så räcker det ändå nästan alltid med att skrapa aldrig så lite på ytan, för att få syn på berättelserna som av en eller annan anledning inte passar in. De som representerar släktens svarta får, sämsta drag eller mörkaste hemlighet. Det är inte alltid man hör dem i sin helhet. Men nästan alltid kan man skymta dess konturer.

Den 22 augusti 2012, för nästan exakt åtta år sedan, gick någon in på 4chan och startade en tråd. Vi kommer aldrig få veta vem det var som låg bakom de korta meddelandena, men texterna finns kvar än idag, och dessutom bilderna. Tillsammans har de blivit en av 4chans mest förbryllande berättelser, om hemligheter den äldre generationen i en familj kan bevara ända in i döden. Ni ska få höra vad 4chan-användaren skrev, uppläst av Ludvig Josephson, och om ni vill se bilderna han publicerade samtidigt kan ni gå in på vår sida antingen på Instagram eller på Facebook – på båda ställena heter vi Creepypodden i P3 – och bläddra medan vi berättar.

Så här skrev 4chan-användaren, uppläst av Ludvig Josephson:

För tre dagar sedan dog min 89 år gamla morfar, min sista äldre släkting i livet. Han var en andra världskrigs-veteran, och mamma har berättat att när han återvände hem från marinen var han förändrad. Han hade blivit paranoid och kolerisk, och förblev sådan livet ut. 1965 dog hans fru, min mormor, plötsligt och dödsorsaken har för mig alltid förblivit oklar. Då blev han ensam och hans psykiska tillstånd än värre. Jag fick nästan aldrig sova över hos honom.

Mamma säger att morfar under kalla kriget var orolig på gränsen till sammanbrott för att det skulle bli atomkrig, och att han började gräva ut ett skyddsrum ur kalkstensberggrunden på sin tomt. Jag hade aldrig själv sett det där skyddsrummet förrän idag, när vi var där för att gå igenom hans tillhörigheter. På bild 1 ser ni ingången.

Den första bilden den anonyma postaren publicerade föreställde en ingång till en murad byggnad i marken, inte helt olikt en vanlig svensk jordkällare. Marken är slyig och ovårdad, och det finns ingen dörr.

Den enda gången jag hade frågat morfar om hans egenhändigt utgrävda grotta var på ett julfirande när jag var 16 år gammal. Han verkade inte särskilt sugen på att prata om den. Han sade åt mig att aldrig gå dit eftersom den, med hans ord, “bara var en satans…”. Och så sade han ett ord som jag aldrig lyckats förstå vad det var. Hur mycket jag än googlat har jag inte hittat någonting som passar in med hur det lät, när han sade det. Mitt bästa försök att härma ordet är “ah Sioux air”.

Hur han lät på tonen, när han sade det, räckte för att jag aldrig mer skulle ta upp ämnet. På bild 2 ser ni hur ingången ser ut inifrån.

På den andra bilden ser vi källarens kantiga, skrovliga innerväggar, uthuggda ur kalkstenen. Ingången ramas in av murstenar, och nu ser vi var den försvunna dörren har tagit vägen: den ligger vårdslöst slängd på marken.

Jag hade inte ens skänkt skyddsrummet en tanke förrän idag, när mamma bad mig kika in och se om jag kunde hitta något värt att spara eller sälja där inne. För att vara ärlig blev jag ganska uppspelt. Jag tänkte att jag kanske, med lite tur, skulle hitta en gammal gasmask, konservburkar från 60-talet eller till och med något lager av tidningar och böcker han lämnat där inne som underhållning, ifall kriget bröt ut och hela familjen skulle behöva stänga in sig.

Det första av intresse jag snubblade över var den här gamla toaletten. Den var väl aldrig särskilt välbyggd, och hade med tiden gått ner sig ganska ordentligt. Jag tog en snabb bild och fortsatte längre in. Jag strök med ena handen längs bergväggen och kunde inte låta bli att imponeras över allt det arbete morfar lagt ner på det här stället. Hur han hade grävt sig allt längre in, ett hugg i taget.

På den tredje bilden ser vi toaletten. Det är en tunna, till synes i granit, i ett hörn. Ett toalock av hårdplast ligger nedfällt, sönderfallet i bitar över toan, och på marken ligger rostiga burkar.

Längre ner i korridoren hittade jag gammalt rostigt skrot på marken, och kände förhoppningarna sjunka. Det verkade inte som att mina drömmar om gasmasker och hemliga bibliotek skulle slå in. Istället såg det allt mer ut som att morfar någon gång under årens lopp helt enkelt gett upp och gjort om sitt skyddsrum till soprum. På fjärde bilden ser ni skräpet.

Men, som ni ser på bilden, så svänger tunneln av till vänster längre fram. Jag gick in, mer eller mindre i tron att jag bara skulle hitta en återvändsgränd av bergvägg, men istället stod jag framför en enorm, tung dörr i järn som var förseglad med ett hänglås. Lyckligtvis hade den nästan rostat sönder helt, så med hjälp av en ordentlig stenbumling jag hittade på marken kunde jag slå och banka sönder beslaget.

Det var dock inte lika lätt att få upp dörren. Trots att den var i så skröpligt skick var den oerhört tung, och dessutom hade den rostat ihop med dörrkarmen. Jag hittade en spade i högen med sopor, som jag kunde använda för att bända upp dörren. På bilden ser ni hur det såg ut när jag fått upp den.

Den femte bilden visar mycket riktigt en tung dörr i järn, till synes täckt av ett virrvarr av taggtråd, som hänger lealöst på sina gångjärn. Bakom fortsätter grottan.

Väl en bit in i den korridoren kom återvändsgränden: där hade han slutat gräva. Men som ni ser på bilden fanns det också en dörröppning in till höger. Jag gick igenom, och fann mig själv i något som mer liknande en naturlig grotta än ett skyddsrum.

Jag såg mig omkring, och upptäckte att det fanns saker utkarvade i väggarna. Först tänkte jag att det var en slumpmässig form, men när jag tittade närmare insåg jag att de var överallt.

På den sjätte bilden syns ett par uthuggna trappsteg i väggen, som leder upp till ett kors på ett altare.

Så fick jag syn på en av formerna, och insåg att det var ett ansikte. Och att det var ansikten överallt. Seriöst, det var som om väggarna var täckta av spökliga, orörliga ansikten som tittade på en från alla håll. Titta bara.

Ett mjukt rundat ansikte som småler tittar på den sjunde bilden ut från bergväggen.

Ansiktet såg behagligt och kvinnligt ut, men nästa ansikte jag såg liknade snarare en sammanbiten men mycket förbannad man. Och det fanns så många, kanske uppåt sex-sju stycken, sådana. De var alla skulpterade i själva väggen på ett sätt som fick dem att verka titta på korset och altaret, som om de, jag vet inte, tillbad det. På bild åtta ser ni hur den arga mannen såg ut.

Sedan såg jag den här. Till skillnad från alla andra former i väggarna var detta en skalle, ett kranium. Den skar sig så mot allt det andra, och den verkade inte höra hemma i den miljön, som verkade så sakral. Varför skulle det finnas en döskalle i väggen där? Tja, det fick jag snart veta.

Den nionde bilden är den mest lågupplösta, och då hade ändå den anonyma trådstartaren bett om ursäkt för sin dåliga kamera redan i början av tråden. Det enda som syns på den pixliga, brusiga bilden är en distinkt huvudform, och två tomma ögonhålor. Det går inte att ta miste på: det är en skalle.

Jag råkade slänga en blick ner vid mina fötter, på marken under skallen, och där, i skräpet och sanden vid grottans golv, låg ett jävla ben. Ta inte miste på detta. Jag är ingen nybörjare när det kommer jakt och slakt. Det där var inget djurben. Det kom från en människa.

Mitt hjärta bankade något vansinnigt. Jag böjde mig ned för att titta närmare, och såg då ännu fler ben sticka ut ur vad som visade sig vara ett golv av cement. Som om en kropp, eller flera kroppar, dumpats i en cementblandare.

Jag kan svära på att det som hände sedan var att jag hörde ett tyst, stilla skratt från det bortre hörnet av rummet, ett hörn jag hittills inte undersökt. Och jag bara flydde. Jag sprang ut ur rummet, och genom korridoren upp till ingången, som om jag jagades av själva djävulen. Jag sprang ut och hela vägen tillbaka till morfars hus.

På den tionde och sista bilden som trådstartaren publicerade, som han måste tagit under det sista ögonblicket då han var nere i sin morfars gåtfulla skyddsrum, ser vi benet som sticker fram bland stenarna på marken. I det sitter något fast, som liknar en ståltråd. Som om benet varit upphängt.

I diskussionen som följde efter att trådstartaren berättat denna historia, och visat alla sina bilder, blev det snabbt förvirrat. Bilder han laddat upp tycktes försvinna på ett för 4chan märkligt sätt, och rätt som det var – på ett sätt som inte alls stämmer överens med hur trådar brukar försvinna – raderades den. Den enda anledningen att vi känner till den idag, vi som inte var där när historien rullades upp, är att någon skärmdumpade den illa kvickt. Den anonyma trådstartaren hördes aldrig av igen.

Men en sak hann sägas i den delen av konversationen som skärmdumpades, som kanske ger oss en viktig nyckel till hur man ska förstå berättelsen. “Ah Sioux air”, så tyckte trådstartaren att det lät, det ord som hans morfar använt för att beskriva skyddsrummet. I tråden var det någon som skrev att det är tänkbart att, på vissa amerikanska dialekter, det låter så när man säger “ossuary”. Alltså, det engelska ordet för “ossuarium”, eller “benhus”, ett religiöst rum där ben efter döda förvaras.

Vad det egentligen var som hade gömts inne i skyddsrummet, vem det egentligen var som hade gömt det där, får vi aldrig veta. Allt vi vet är att berättarens morfar inte ville att fler skulle behöva dela den hemligheten. Vissa hemligheter är så tunga att de knäcker en.

När en familj åldras brukar de äldsta försvinna först, och de berättelser de delat med sina efterföljande generationer är de som överlever. Men i ett land som vårt, där många äldre blir som ensammast just mot slutet av livet, händer det att de inte längre har någon att dela sina upplevelser med. Då kan det bli helt okända människor som får ta del av dem. Ett exempel på det ska vi höra i historien “Fönsterputsare inom äldrevården”, skriven av lyssnaren Simon.

Jag är fönsterputsare, och får därför ofta arbeta på olika platser varje dag. För det mesta är jag på kontor, butiker, skolor och i vissa fall även hemma hos folk. Två perioder om året putsar jag på ett stort äldreboende mitt i Göteborg. Äldreboendet består av tre separata byggnader. En äldre byggnad, och så två mindre byggnader som tillkommit någon gång kring sekelskiftet. Det äldre huset är, om jag inte missminner mig, byggt år 1910, och är därför väldigt stort och pampigt. Korridorerna har högt till tak, och där ekar kraftigt vid minsta ljud. Bland det kusligaste jag vet är tanken på gamla mentalsjukhus från förr, där patienterna skrikit sig hesa, och trots att detta mig veterligen aldrig tjänat som något annat än äldreboende börjar fantasin alltid spela när jag kommer dit.

För det mesta är det dock ett ganska trivsamt arbete, speciellt eftersom jag varit där ett par år nu, och åtminstone flyktigt börjat lära känna personalen och de boende. Ibland kan det så klart hända att de äldre är smått griniga när man kommer in till dem för att arbeta, men för det mesta tycker de bara att det är trevligt att få någon att prata med, och i vissa fall märker de inte ens av att man är där.

En händelse kommer jag dock aldrig glömma. Jag stod i matsalen till en av avdelningarna i den gamla byggnaden och arbetade. Vid matbordet satt en väldigt gammal kvinna och pratade för sig själv. Hon var säkert nittio år gammal, minst.

”Tack, käre Gud för att jag fått komma dig så nära. Åh, tack min Gud. Jag tackar dig så.”

Hon talade väldigt långsamt, nästan släpande, och med oerhört mjuk röst, som on hon nattade ett barn. Ibland höjde hon armarna uppåt, samtidigt som hon gång på gång upprepade sitt mantra.

”Tack, gode Gud. Jag tackar dig så.”

Jag funderade väl inte så mycket på detta, utan jobbade istället på. När jag var klar med fönstren i matsalen var det dags att börja med de boendes rum. Jag avklarade snabbt de två första rummen och knackade på dörren till rum tre samtidigt som jag ropade min standardfras:

”Hallå, det är fönsterputsarn!”

Jag öppnade försiktigt dörren och steg in. Precis innanför dörren satt kvinnan från matsalen i en fåtölj. Hon satt lugnt och fridfullt med armarna i knäet och såg vänligt på mig. Som jag brukar upprepade jag vem jag var och vad jag skulle göra.

”Hallå, hallå! Jag är bara här för att putsa dina fönster! Går det bra?”

Den gamla kvinnan log mot mig och sade lika lugnt och mjukt som hon hade pratat förut att det gick så bra så. Jag gick genom rummet till det första fönsterpartiet och satte igång. Efter någon minut eller så hörde jag bakom min rygg hur hon åter igen började tala som förut.

”Tack, gode Gud. Tack Gud, för att jag fått komma dig så nära.

Efter en stund bytte hon dock ämne och började då tala om mig istället, lika mjukt och släpande.

”Ja, titta så fint. Han kan sitt jobb. Så nära. Han kan sitt jobb. Titta så fint det blir. Så fint det blir. Han är så duktig.”

Jag log lite för mig själv och fortsatte jobba. Efter en stund hörde jag hur hon återgick till pratet om Gud, för att sedan gå tillbaka till mig. Hon liksom pendlade mellan de två ämnena.

Efter en stund blev hon dock tyst. En minut eller så gick, och jag vände mig om för att se om något hade hänt, eller om hon hade gått därifrån. Den gamla kvinnan hade rest sig från sin fåtölj och stod nu med kutad rygg bara någon meter ifrån mig. Tidigare hade hon sett lugn och fridfull ut. Nu däremot stirrade hon på mig med stora ögon. Hennes blick var oerhört fokuserad, nästan aggressiv. Säkert en halv minut gick utan att någon av oss sa något. Ibland kunde det hända att de boende hade väldiga humörsvängningar och helt plötsligt fick för sig att börja skrika eller köra ut en ur rummet, så jag skulle precis fråga om något var på tok när hon plötsligt öppnade munnen. Hon talade fortfarande på samma släpande sätt, men med ett mycket lägre och allvarligare tonläge än förut. Jag minns varenda ord hon sa.

”De sprang ut på vägen. Det var mitt i vintern. Rakt ut i vinternatten sprang de. De hade bara sina nattlinnen på sig. Fru Larsson sprang efter dem. De var rädda för fru Larsson. Fru Larsson ville inte att de skulle gå. Hon var arg. Fru Larsson var alltid arg.”

Jag stod helt stelfrusen och såg på henne när hon talade. Den nu mycket mörkare rösten kombinerad med hennes stirrande blick fick mig att rysa i hela kroppen.

”Fru Larsson var inte snäll. Hon var aldrig snäll. De var rädda för fru Larsson. Fru Larsson ville inte att de skulle gå.”

Hon tystnade och fortsatte stirra på mig en stund till, och jag tyckte mig se hennes underläpp darra en aning, innan hennes ansikte långsamt började mjukna igen, innan hon långsamt gick och satte sig igen och återgick till sitt samtal med Gud. Vettskrämd som jag var vände jag mig om och fuskade mig så snabbt jag kunde igenom de sista fönstren. Nästan på autopilot gjorde jag färdigt de återstående rummen på avdelningen innan jag åkte hem för dagen.

Jag har varit på samma avdelning många gånger sedan dess, men jag har aldrig stött på henne igen. Det är ju i och för sig inte så konstigt. Det är ju trots allt ett äldreboende och folk kommer ju och går så att säga.

De boende på det där stället är ofta dementa och jag har hört många märkliga, och ibland ganska lustiga saker sägas, men det här har jag aldrig riktigt kunnat skaka av mig. Vilka var det som sprang ut på vägen i bara nattlinnen mitt i vintern? Var det hon själv? Var det kanske ett obehagligt minne från hennes barndom? Vem var i så fall fru Larsson, och vad fan hade hon gjort? Jag skulle så gärna vilja veta.

Ni hörde “Fönsterputsare inom äldrevården”, skriven av lyssnaren Simon.

“Har ni varit med om att man tolkar upplevelser på ett visst sätt som barn, som man senare, som vuxen, måste omtolka?” Så inledde lyssnaren Susanne ett mejl till oss nyligen, som faller in fint i veckans tema. “Plötsligt ser man det som hände med den vuxnes ögon och kan lägga ihop två och två. Man förstår det absurda i barnets tolkning och inser – förhoppningsvis – hur det egentligen ligger till.” Så skrev Susanne, och nog har hon en poäng: som barn, familjedramats mest utsatta vittne, är man mottaglig men inte alltid mogen för vad som händer framför ens näsa. Susanne hade en berättelse om detta, skrev hon. Hon kallade den “Trappan”, och den läses av Rakel Josephson.

I de minnesbilder jag har cirkulerar allt kring en trappa. Trappan fanns i ett hus som min farfar köpte redan på 50-talet för femtusen kronor. En ansenlig summa på den tiden, men ändå ett kap. Kanske hade farfar, som själv jobbade inom byggbranschen, fått tips om huset via kontakter, för det var verkligen en pärla; det låg precis vid vattnet i det lilla pittoreska västkustsamhället Kyrkesund på västra Tjörn. Från huset hade man utsikt mot de förbipasserande båtarna och den lilla ön Härön som låg mittemot. Ön ska enligt sägnen ha blivit till då Olav den helige någon gång på tusentalet seglade rakt genom berget och på så sätt skapade det sund som skiljer Tjörn från Härön. Då Olav på detta sätt delade berget berättas att trollen stördes och blev förgrymmade.

Huset var ett vitt gammalt lotshus med blått fönsterfoder. Det hade många vinklar och vrår och mot vattnet fanns en stor veranda, vars trädekorationer kunde avnjutas från de förbipasserande båtarna. De salta vindarna gjorde att huset fick målas om nästan vartannat år. Så minns jag det i alla fall: farfar ständigt stående med bar överkropp på skrangliga trästegar i det gassande solskenet, medan vi barn sprang omkring och lekte – ofta farligt nära vattenbrynet.

På husets övervåning fanns ett kök, flera stora rum och ett antal små krypin där barn i varierande storlek och ålder kunde få plats att sova. Och det behövdes. Eftersom farmor och farfar hade fyra söner som i sin tur alla hade egna barn, så var det inte bara vår familj som brukade vara där, utan även mina farbröder med fruar och barn. Huset fylldes helt enkelt av människor på somrarna och familjerna trängde ihop sig, sov där det fanns plats och åt frukost på olika ställen i huset eller ute i trädgården. Varje utrymme togs i anspråk.

Jag och mina yngre bröder var de som var där mest, eftersom våra föräldrar inte var några höginkomsttagare. Vi hade inget eget sommarnöje och vi kunde inte heller resa utomlands särskilt ofta. Långa perioder var vi barn där själva, utan våra föräldrar, eftersom de behövde åka tillbaka in till Göteborg och jobba. Då var det farmor och farfar som passade oss. De hade ju hunnit bli pensionärer och brukade vara i huset redan från slutet av maj, ända in i september. Ja, farmor hade förstås alltid varit hemma eftersom hon aldrig hade yrkesarbetat. Köket på bottenvåningen var hennes territorium, där rensade hon fisk på diskbänken eller bakade kanelbullar i den lilla ugnen. När hon inte jobbade i köket låg hon ofta på knä och rensade ogräs ute bland de taggiga rosenbuskarna i trädgården.

Vi barn ägnade dagarna åt att bada, ligga på bryggan och fiska krabbor eller klättra i de livsfarliga klipporna som reste sig på baksidan av huset, allt till en ljudmatta av skränande måsar och tuffande fiskebåtar.

Det jag ska berätta om hände under en sommar i slutet av sjuttiotalet. Jag var nio år då. Det låter kanske konstigt att en trappa kan få så stor betydelse, men i min barnhjärna var det trappan som var förklaringen till en mängd oförklarliga och obehagliga upplevelser den sommaren.

Trappan, som var vitmålad, förband husets bottenvåning och övervåning. Den var trång och mycket brant. Planstegen i trappan var märkligt smala och verkade inte alls anpassade för normala människofötter. Dessutom var steghöjden lite för kort och kändes onaturlig. Man blev liksom tvungen att trippa i den på tå.

Redan från början kände jag att trappan hade något hotfullt över sig, kanske för att farmor så ofta varnade oss för den. Enligt henne var trappan det farligaste i hela huset. Vi blev tillsagda att gå försiktigt i den, helst baklänges om vi skulle gå neråt. Och alltid, alltid hålla oss i ledstången. Hon hade en gång själv ramlat i den men mirakulöst nog klarat sig, trots ett brådstörtat fall med en fullastad kaffebricka i händerna. Kaffeporslinet splittrades dock i tusen bitar. Min yngste farbror fick huka på golvet i flera timmar efteråt och plocka skärvor. Så fick vi det berättat.

Trappan fanns i hallen, genast till höger då man kom in i huset. Under den fanns en liten skrubb där det förvarades stövlar, lite fiskegrejer och trädgårdsredskap.
Jag drömde ofta om trappan. I drömmen var den ännu brantare än i verkligheten, och längre. Jag gick alltid långsamt nedför den, som dragen av en osynlig kraft. Egentligen ville jag inte, ändå fortsatte jag alltid att gå. Det var som ett inre tvång. I slutet av trappan öppnade ett rum upp sig, stort och fullt av möbler. (Verklighetens trappa slutade som sagt i den lilla hallen på bottenvåningen). Jag kunde aldrig avgöra vad det var för möbler eftersom de alla var övertäckta med vita skynken. De såg bara ut som stora skepnader med olika form. Jag drogs till dem och jag visste jag att jag måste rycka av skynkena, trots att jag var rädd. Men det var då jag såg att skynkena rörde sig och jag förstod att det kunde vara något annat än möbler därunder. Jag ville alltid skrika då men det kom inget ljud från mina läppar. Det var som om min käke hade låst sig. Jag brukade alltid vakna precis där, rädd och svettig, med pyjamasen klibbande mot kroppen.

Den här sommaren kom vi till huset redan i mitten av juni. Två av mina farbröder var också där med sina familjer, så det var ganska fullt i huset.

Nån vecka efter att vi hade kommit halkade min kusin Björn i trappan. Ingen vet vad som hände, han var ensam inne i huset medan alla andra satt ute i trädgården och drack kaffe. Men det hördes ett buller och de vuxna reste sig alla från sina trädgårdsstolar och rusade in i huset. De hittade Björn liggande på rygg, stel i kroppen, vid foten av trappan. Vi barn flockades omkring honom och min farfar böjde sig ner och la handen på hans kind och frågade hur det var fatt. Var något brutet? Björn mumlade något, men det var svårt att höra vad han sa. Till slut hörde jag: ”Den jävla trappan.” Sen reste han sig, vit i ansiktet, sköt undan farfar och klev iväg. Han ville aldrig mer prata om det. Jag minns att hans familj inte var där sen, efter den händelsen. Inte den sommaren i alla fall. Jag var säker på att det var trappans fel.

Jag glömde snart händelsen och dagarna fortlöpte med bad, lek och krabbfiske. I början av augusti reste min äldre farbror med familj också därifrån och det blev bara jag och mina två yngre bröder kvar i huset tillsammans med farmor och farfar.

En kväll bröt det ut ett kraftigt oväder. Kanske var det en föraning om höststormarna som brukade rasa på västkusten och som för oss alltid ställde till med en viss ödeläggelse – i form av dåligt förankrade bryggor som flöt iväg eller båtar som slet sig och försvann. Jag sov uppe på övervåningen som vanligt. Vid den tredje åskknallen vågade jag inte ligga kvar, utan bestämde mig för att gå ner till farmor och farfar som hade sitt sovrum på bottenvåningen.

Jag var förstås tvungen att passera trappan. Jag klev försiktigt med mina nakna fötter. Precis när jag kom ner såg jag en mörk figur i ögonvrån. Den – eller det – stod gömt invid trappan i skuggorna. Figuren lösgjorde sig ur mörkret och nu såg jag att det var farmor. Hon var iklädd endast ett tunt nattlinne och hon tittade allvarligt på mig med stora ögon. Det gråa håret hon brukade ha i en knut låg utslaget över axlarna. Mitt hjärta hoppade till. ”Oj, jag trodde du var en häxa” flämtade jag. Jag vet inte var jag fick det ifrån. Farmor rynkade ögonbrynen. ”Varför trodde du att jag var en häxa?”. Jag blev överrumplad av tonen i hennes röst, den lät vass. ”Nej, inget” fick jag fram. ”Men varför?” envisades hon, ”Varför trodde du att jag var en häxa?”. Jag hade inget svar och kände mig dum. Hon fortsatte fråga, med en röst som blev mer och mer uppfordrande. Jag kunde inte riktigt greppa det absurda i att en vuxen person ställde en sådan fråga om och om igen, än mindre min egen farmor, och jag blev obehaglig till mods. Till slut kom farfar ut i hallen och tog mig med ut i köket, där han suttit med min ena lillebror i knät. Jag fick sitta på hans andra knä. Tillsammans väntade vi ut åskvädret. Farmor satt inte med oss, utan vandrade av och an mellan rummen. När det lugnade sig utomhus gick farfar upp med oss och stoppade om oss.

Den natten hade jag drömmen igen. Som vanligt gick jag tvångsmässigt nedför trappan, ut i rummet med tygbyltena. Den här gången kom jag så långt att jag sträckte ut handen mot ett av dem. Jag ville dra av skynket, trots att jag darrade av skräck. Men då vaknade jag. Solljuset gassade in genom fönstret, nattens åskväder hade för länge sedan dragit förbi.

Det var ungefär då det började hamna märkliga saker i trappan. En dag stod alla våra skor uppradade på trappans steg. En annan dag låg alla farmors prydnadsdjur av glas i trappan. Nästan varje morgon låg det något nytt i trappan. Farfar såg bekymrad ut och frågade oss varför vi la saker där, men vi nekade. Han såg inte ut att vilja tro oss och vi fick höra att det var fult att ljuga. Det slutade alltid med att vi barn fick plocka bort alla sakerna.

En tidig morgon vaknade jag av att min yngste bror gallskrek. Jag sprang mot ljudet och fann honom stående vid trappkanten. Tårarna strömmade utför hans kinder och jag såg att han hade kissat ner sin pyjamas. Först förstod jag inte vad som hade hänt. Jag trodde att han kanske hade snubblat och slagit sig eller vaknat av en mardröm. Sen såg jag att han stirrade neråt trappan. Och jag såg det jag med: På varje trappsteg låg en kniv. Det måste ha varit husets alla knivar för det var en blandning av alla sorter: förskärare, brödkniv, fruktknivar och så vidare. Alla knivarna låg i samma riktning, med eggen pekande nedåt. Så här i efterhand kan jag inte ens förklara varför det var så skrämmande. Men jag blev skräckslagen.

Det där med knivarna blev en ganska stor sak. Farfar var ensam med oss när det hände eftersom farmor hade åkt in till stan för att få håret lagt. (Det var det hon alltid gjorde när hon åkte in till stan. I Kyrkesund fanns ingen hårfrisörska). Jag vet det för jag kommer ihåg att farfar lagade mat åt oss på egen hand, vilket innebar att vi fick hans paradrätt: stuvade makaroner med fläsk. Under middagen tog han upp det med oss och frågade varför vi hade lekt med knivar, fast att vi visste att vi inte fick. Men vi sa som det var: att vi inte hade lagt dit dem. Han trodde oss inte. Jag tänkte att det var trappans fel. Att det alltid hände saker där som var hemska och som inte gick att förklara.

En natt vaknade jag av att jag var kissnödig. Eftersom huset inte hade någon toalett inomhus, visste jag att jag skulle bli tvungen att gå ut till torrdasset som fanns bakom huset. Jag tassade försiktigt nerför trappan och höll mig i ledstången, precis som jag blivit lärd. När jag kom ner drog jag fram ett par alldeles för stora gummistövlar ur den lilla skrubben under trappan. Jag stannade upp ett ögonblick och lyssnade inåt rummen på bottenvåningen, mot farmors och farfars sovrum. Det var helt tyst, alla verkade sova. Jag klev i stövlarna, låste upp ytterdörren och smög så tyst jag kunde ut i det daggvåta gräset. Eftersom det var mitt i sommaren var det inte särskilt mörkt, trots att klockan bara var runt halv fyra på morgonen. När jag kom in igen efter uträttat ärende hörde jag ett svagt knarrande från farmors och farfars rum. Jag vet inte varför, men jag fick ett infall att jag skulle gömma mig. Jag kröp snabbt in i den lilla skrubben och drog igen den låga dörren, fortfarande med gummistövlarna på. Nu befann jag mig rakt under trappan. Då hörde jag hur dörren öppnades och någon kom ut i hallen. Stegen förflyttade sig fram mot trappan och stannade precis utanför skrubben.

”Hallå?” Det var farmors röst. Jag fnissade lite inom mig och hade precis tänkt komma ut och ropa ”Bu!” när jag hörde henne igen:

”Om du inte kommer ut med en gång ska jag vrida om nacken på dig.”

Jag blev livrädd. Hennes röst lät fullständigt främmande. Nu vågade jag inte komma ut längre. Jag försökte andas så tyst som möjligt och hoppades att hon inte skulle tvinga ut mig. Sen hörde jag hur hon fnittrade till och fortsatte:

”Det är väldigt kallt i natt. Väldigt kallt. Det ska gudarna veta. En kall natt att vara ensam”

Och jag kände det. Hur det blev märkligt kallt omkring mig. Hur skinnet på mina armar knottrade sig. Sen hörde jag det värsta: Ett lätt trummande ljud mot skrubben. Jag förstod att det var hennes fingertoppar som trummade mot dörren till skrubben. Och så hennes röst igen, som en sorts ramsa i takt med trummandet:

”Det är väldigt kallt, kallt, kallt.
Du får akta dig, dig, dig.
Annars blir det aj, aj, aj.”

Jag var så rädd nu, som ett litet skrämt djur satt jag där hopkrupen under trappan. Och det kändes overkligt. Jag visste att farmor kunde retas ibland, men det här kändes så underligt. Jag kände inte igen henne och hon sa konstiga saker. En galen tanke formades i mitt huvud. Tänk om detta inte var farmor? Tänk om det var någon sorts varelse som bara utgav sig för att vara hon? Jag bestämde mig för att vänta ut detta hemska. Nu hade farmor tystnat men trummandet fortsatte en lång stund. Efter ett tag upphörde trummandet, men stegen vankade av och an, jag hörde knarrandet. Jag satt kvar, benen värkte av den konstiga ställning jag hamnat i för att få plats i skrubben och mina fötter hade blivit svettiga i stövlarna. Samtidigt frös jag om resten av kroppen. Jag rörde mig försiktigt då och då och jag försökte vila nacken genom att luta pannan mot väggen.

Slutligen blev det tyst. Men jag vågade ändå inte komma ut. Jag satt där i vad som kändes som en evighet, ända tills jag började höra fler ljud i huset. Farfar som klev upp och slamrade i köket, den svaga doften av kaffe. Och steg på övervåningen: mina bröder som hade vaknat, för sen hörde jag hur de sprang ner för trappan och slog upp ytterdörren, troligen för att ta sig ut till dasset. Först då vågade jag glänta försiktigt på dörren till den lilla skrubben och kika ut. Det fanns ingen utanför. Jag kravlade ut, drog av mig stövlarna och tassade uppför trappan igen och kröp ner i min egen säng, darrande.

Vid frukosten kikade jag i smyg på farmor. Hon visade inte minsta tecken på att något skulle vara fel. Hon såg ut precis som vanligt, skojade med mina bröder och bläddrade i en Allerstidning, samtidigt som hon drack kaffe. Jag tittade på hennes händer, på de magra fingrarna när hon rörde ner socker i kaffet med en silversked. Det rosa nagellacket var sprucket vid topparna.

Två dagar senare kom våra föräldrar i en gammal lånad Saab för att hämta oss. Det var för tidigt, vi skulle egentligen ha stannat längre. Jag har ett minne av att farfar tog min pappa åt sidan för att prata. Jag kunde inte höra vad de sa, men deras ansikten var allvarliga. Farmor var på gott humör, för dagen klädd i en storblommig rosa klänning och gula träskor. ”Nu har du väl haft det riktigt TRÅKIGT när du har varit här?” sa hon glatt när vi tog i hand för att säga adjö.

Det var sista gången jag såg farmor. Senare den hösten fick mina föräldrar ett telefonsamtal från farfar. Han ringde för att berätta att farmor hade somnat in. Jag minns precis de orden: ”somnat in”. Det var vad mina föräldrar sa när de berättade det för oss barn. Jag föreställde mig att hon kanske hade somnat på kvällen och sedan inte vaknat mer.

Inte för att jag sörjde särskilt mycket. Sommarens upplevelser vid trappan satt fortfarande kvar i mitt medvetande. Och de var starkt kopplade till farmor.

Det var först tio år senare, på en inflyttningsfest hemma hos min äldre kusin Anette, som jag fick veta sanningen bakom farmors död. Jag hade åkt ända till Borås för att vara med på festen och eftersom det var för sent att åka hem igen skulle jag sova över. När de andra gästerna hade gått tog jag en tur för mig själv i den rymliga lägenheten för att titta mig omkring. Då upptäckte jag ett litet glasdjur i en hylla.

”Å, har du ett sånt här” sa jag till Anette. ”Precis såna samlade ju alltid farmor på.”

Anette nickade. ”Ja, jag fick det av farmor när vi hälsade på henne på Lillhagen. Det var den där sista hösten när hon var riktigt borta.”

Jag tittade frågande på henne.

”Vet du inte det? Farmor hade flera psykoser i slutet. Jättejobbigt för farfar. Alla hennes vanföreställningar och det där. Och hennes död. Så tragiskt”

”Hon somnade in. Farfar hittade henne död i sängen?” sa jag trevande.

”Knappast. Det var nog vad de vuxna sa till er småttingar för att göra det mer skonsamt”. Anette tog försiktigt upp glasdjuret och blåste bort lite damm från det.

”… och jag förstår dem. Det var skitläskigt. Farfar var ute i sjöboden för att tvätta penslar – du vet han målade ju alltid på det där huset. Då hör han plötsligt ett brak inifrån huset. Han springer in och hittar farmor liggande nedanför trappan med bruten nacke. Det var oförklarligt. Hur kan man bryta nacken bara av att ramla nerför en trappa? Hon låg dessutom en lång bit från trappan. Jag vet vad jag tror iallafall.”

Jag var förstummad.

Det har gått många år nu sedan jag fick veta de verkliga omständigheterna kring farmors död. Och jag har väl mer eller mindre kommit fram till att allt det där som hände de där sommarveckorna hade med farmors sjukdom att göra.

Det svåra är att jag inte har nån att prata med om det eftersom det bara är jag som minns. Farfar gick bort två år efter farmor. Och mina föräldrar var ju inte där. Jag har fört saken på tal med mina yngre bröder, men deras minnen är fragmentariska. De kommer ihåg att Björn ramlade i trappan i början av sommaren. De minns att någon la dit saker i trappan som vi fick plocka bort. Och de minns att vi var rädda för trappan. Men inte mer. Så jag är lämnad ensam med mina minnen av den där sommaren. Jag vill tro att det var farmor som låg bakom allt. Det gör det lättare att försonas med det på något sätt. Farmor var ingen ond människa, hon måste bara ha mått väldigt, väldigt dåligt.

Det är bara en sak jag inte får ihop: Knivarna. Vi var ensamma med farfar den natten. Farmor hade ju tagit bussen in till stan kvällen innan och kom inte tillbaka förrän samma eftermiddag. Hur hamnade knivarna i trappan?

Efter farfars död såldes huset. Vi fick höra att de nya ägarna lyxrenoverade. De drog in vatten. Slog ut vissa av väggarna och gjorde om till öppen planlösning. Jag undrar om de har kvar trappan. Jag hoppas inte.

Ni hörde “Trappan”, skriven av lyssnaren Susanne, och den lästes av Rakel Josephson.

Creepypodden börjar närma sig sitt slut för denna vecka, men en till historia hinner vi med. Vi har rört oss kring familje- och släkthemligheter denna vecka, och det finns tyvärr ingen gräns för hur mörka de kan bli. Historien vi ska höra nu har vi sparat till sist, för den är också den mest grymma. Om ni inte vill höra historier om barnmisshandel så kanske ni ska stänga av nu.

Historien heter “Så gör inte hundar”, och den publicerades i oktober 2014 av en anonym användare på 4chan. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag förväntar mig inte att bli trodd. Jag är bara här för att publicera min berättelse, sedan sticker jag.

Som liten bodde jag med min pappa på en husbilscamping i öknen strax utanför en fattig och skitig liten bondhåla. Den var till hundra procent befolkad av lodisar. Det var kanske en av världens mest deppiga platser att växa upp i.

Pappa var okej. Han drack men var inte arg. Jobbade mycket, brydde sig knappt om vad jag höll på med.

Han var rivningsarbetare och försvann ibland i flera dagar i sträck. Då brukade jag bo hos en familj vi kände i en annan husbil. Det var pappan John och hans två söner, Michael i min ålder och en ett år yngre pojke som på riktigt hette Hund.

Till och med där var det ett konstigt namn. Folk där kunde liksom heta Cletus, men garvade ändå när de hörde att grabben hette Hund. Men hans familj var snäll. Pappan var i och för sig oftast borta, antingen för att jobba eller för att dricka, så vanligtvis var det bara jag, Michael och Hund som hängde runt om husbilscampingen och gjorde vad vi kände för.

Michael och Hund var bra, men lite olika mig. Jag hade bott med min mamma ett par år i innerstan och gått i skolan, och i jämförelse var de rätt simpla. De tyckte det var roligt att slå ihjäl ödlor med pinnar. Det var inte min favoritsysselsättning men det fick tiden att gå. De hade ett gammalt Playstation också, men det var så risigt att det knappt gick att spela på.

Framför allt minns jag hur deras husbil luktade i värmen. Den stank härsket, och ju varmare det blev under dagen medan vi spelade Playstation eller fångade ödlor, desto värre blev det.

En dag frågade jag vad det var som luktade, och de sade att de skulle visa mig. De tog mig in i husbilens inre rum, avskilt från de övriga med ett draperi, och det var så jag fick reda på att deras pappa höll på med uppstoppning.

Där låg hinkar med överkörda djur från motorvägen, och på väggarna satt hans verktyg. Fönstren var övertejpade med svart isoleringstejp, vars lim bubblade i hettan. Lukten av smältande lim blandade sig med stanken av de härsknande kadavren och fick det att snurra i huvudet på mig. De flesta djuren han stoppat upp var ödlor, vilket fick mig att förstå varför barnen också var så inne på just ödlor.

Jag blev riktigt illa till mods först, men sedan motvilligt imponerad av de uppstoppade djuren. I den där miljön var ett gäng uppstoppade djur ändå inte det sjukaste man kunde snubbla över, och deras pappa hade ändå talang och begåvning. Det tyckte jag åtminstone som barn. När jag ser tillbaka på dem i minnet inser jag att de var rätt amatörmässigt gjorda.

Där stod vi och tittade på djuren när husbilens dörr plötsligt slog igen, och John plötsligt stod bakom vår rygg och stirrade på oss. Sedan förvandlades hans ansiktsuttryck i ett slag, och han blev som en fnissig unge som ville höra vad jag tyckte om hans verk. Han verkade bli så glad när jag ärligt sade att var imponerad.

En annan sak jag inte lade märke till då, utan tänkt på först senare, var hur underdåniga hans söner var. De behandlade varenda ord han sade som en order. När han frågade om jag ville ha en öl, till exempel, sade de båda omedelbart “yes, sir!” samtidigt och rusade iväg till kylen. Han bara skrattade och log överseende åt dem, så jag antog att allt var som det skulle.

Den kvällen gjorde vi upp en eld utanför husbilen och blev fulla tillsammans. Jag, Michael och Hund var ju bara barn, så det krävdes inte mycket. Vi satt runt brasan medan John entusiastiskt berättade om hur det hade gått till när Hund föddes.

Pojkarnas mamma hade varit mycket vacker, och älskat Michael över allt annat. Själv kunde Michael inte minnas sin mamma, men jag såg att han blev ledsen när han hörde om henne. John och hon hade bott i ett fint hus i en annan stat, och när hon blev med barn en andra gång hade det varit ett mirakel.

Hans ögon blev blöta och rösten började darra.

Mot slutet av graviditeten hade mamman fallit ihop, och plötsligt blödde hon massor. När de kom till sjukhuset hann Hund precis födas innan hon själv dog.

Vi blev alla tårögda, och särskilt John. Han kramade om Hund. “Mamma dog så att vi skulle få dig, älskling”, sade han. De grät och kramade varandra.

Jag såg att Michael log. Han vände sig mot mig och sade: “Pappa ska ställa allt tillrätta igen!”

John torkade tårarna. “Ja, det ska jag göra. Allt ska jag ställa till rätta.”

Så fick jag göra dem sällskap i en gruppkram.

Men medan vi kramades hände något. John skrek till och kastade oss av sig. Han kastade sin flaska i marken, och började andas tungt. Hund frågade försiktigt vad det var.

Hans far vände sig mot honom med vilda ögon, och skrek att han inte skulle prata sådär.

“Vad har jag sagt om att prata, Hund?”

Hund började stamma, snubblade till när han reste sig upp och föll på stjärten. Jag var för borta för att förstå vad som pågick, men medan jag tittade på John och Hund lade Michael handen på mitt knä och klämde åt.

John tog ett steg fram till Hund och slog till honom över nacken. Hund jämrade sig, vilket fick John att slå honom igen. Han skrek:

“Vad har jag sagt om att prata? Så gör inte hundar!”

Hund gick ner på alla fyra, och med tårarna rinnande började han gny som en hundvalp. Och så skällde han. Och ylade.

John slog till honom över nacken igen. “Högre!”

Hund gjorde allt för att efterlikna sitt namn och skällde och gläfste medan han sprang runt på alla fyra i sanden. John verkade till slut nöjd, och lyfte upp Hund under magen. Han sade åt Michael att följa med, och de försvann in i husbilen.

Innan de gick in log Michael åt mig igen, på samma sätt som han gjort förut, när han sade att pappa skulle ställa allt till rätta.

Jag såg dem inte på länge efter den gången. När jag berättade för pappa om vad som hade hänt sade han att han skulle prata med John om hans drickande, men att det var allt han kunde göra. “Man kan inte bestämma att andra människor bara ska göra sådant de mår bra av”, sade han resignerat.

En tid senare såg jag Michael bakom min husbil, när han var ute och dödade ödlor. Vi hälsade på varandra, men inte mer än så.

Sedan såg jag honom igen, ett par dagar senare. Det var en av de varmaste dagarna jag varit med om. Han såg nöjd ut där han spankulerade runt på campingplatsen och visslade för sig själv. När jag vinkade till honom kom han fram, och jag såg att han hade en liten kniv i handen, vars egg var färgad av blött blod.

“Jagar du ödlor?”, frågade jag avvaktande.

Han blinkade, log stort och sade:

“Finslipar lite bara.”

Så gick han iväg. När han gick hörde jag ett utdraget stön från bakom deras husbil. Det lät som ett djur. Men innan jag hann fram dit hörde jag en dörr slå igen, och när jag kom fram var det enda jag hittade några blodfläckar i sanden.

Många veckor gick.

En dag, när jag var ensam hemma, knackade det på dörren. Jag öppnade och där stod John och log. Något i hans uppsyn väckte en omedelbar spänning i mig, men han gick rakt på sak och bad mig om ursäkt för det som hade hänt under natten vi suttit runt elden. Han verkade mena vad han sade.

Han pratade om att han druckit för mycket, och verkligen inte borde ha gjort sådär när jag var med. Nu ville han försäkra mig om att saker och ting var bättre. Han ville bjuda över mig för att se själv.

Till hälften av rädsla för att säga nej, men också till hälften av barnslig nyfikenhet, följde jag med.

“Jag ber verkligen om ursäkt. Han borde veta bättre än att göra sådär”, sade John gång på gång. “Men nu är det på väg att bli som det ska vara igen. Det har varit en lång och mödosam resa hit, men nu börjar vi närma oss målet.”

Jag såg att de hade tejpat för alla fönster i husbilen. Han öppnade dörren, föste in mig framför sig, och stängde den efter oss.

Inuti luktade det värre än någonsin. Det stank så jag nästan inte kunde andas, limdoften och det ruttnande köttet tillsammans med ett nytt inslag av avföring. Det var mörkt där inne, och jag kunde inte se genom den till synes dimmiga luften. Nere på en madrass låg Michael och spelade Playstation, som om han inte märkte av den urusla luften alls.

Han tittade upp och verkade glad att se mig.

“Åh, hej! Nu är allt som det ska vara igen. Det har varit en lång och mödosam resa hit, men nu börjar vi närma oss målet.”

Han log stort, som om han inte kunde hålla emot glädjen. Han och John tittade på varandra och flinade menande. Jag såg att Michael hade på sig för stora kläder.

“Vem vill ha en öl?”, utropade han.

Hans pappa svarade skämtsamt: “Yes sir, du bestämmer i det här huset”. Han böjde sig ner och plockade upp några burkar. Michael tittade på mig, som om vi alla tre var invigda i ett internskämt. Jag hörde ljud från bakom draperiet som jag försökte ignorera, men Michael såg på mig att jag märkt något och sade:

“Vänta bara tills du får se det. Vår helt nya hund!”

Michael klev upp och gick fram till draperiet. Jag kände något kallt i handen, tittade ned och såg en öl som John tryckt till mig. Sedan puttade han mig framåt mot draperiet, och in i uppstoppningsverkstaden.

Stanken var genomträngande. Det stod hinkar fyllda av kött på golvet, vissa bubblande av mask. Sammansmälta högar av döda flugor låg vid fönstren.

Och i hörnet, under ett par uppstoppade djurskallar, stod en hundkoja.

Resten minns jag som en feberdröm. Michaels röst ekade i mitt huvud när jag hörde honom säga “fot, Hund, fot!”. John stod bakom mig, och när jag vände mig om såg jag hur stoltheten lyste på hans röda kinder.

Och ur hundkojan, klivande på alla fyra, kom den helt nya Hund.

Det var helt klart Johns bästa arbete hittills. Den ostadiga, skakiga gångstilen hade han lyckats åstadkomma med snitt i vristerna och anklarna. Jag tänkte på blodfläckarna jag sett i sanden.

Hunds händer och fötter släpade lealöst efter honom då han raglade fram. Hans kropp täcktes av trådar, vars funktion jag inte ens kunde gissa mig till. Ryggen svankade, och huvudet sträcktes fram av en nacke täckt av hönsnät och sår. Men det var ansiktet som var det verkliga mästerverket.

Käkarna hade sträckts ut av någonting som liknade en munkorg, uppspaltad av tjocka leder som löpte emellan, så Hunds tunga hängde och slängde ut genom munnen. Näsan hade, såvitt jag kunde se, plattats till, och de förstorade näsborrarna tycktes fuktiga och snoriga. Öronen var spända bakåt med ståltråd, och de gav huvudet en helt ny form.

Det enda oförändrade var Hunds panikslagna ögon, som jag såg var tårade.

“Duktig pojke”, sade Michael och gick ner på knä bredvid Hund. “Duktig pojke.”

Sedan smiskade han till honom på ryggen. “Sluta gråta! Hundar gråter inte.”

Hund gav upp ett par darrande ylanden. Michael, som verkade nöjd med detta, puttade en skål på golvet till honom med foten och Hund stack ner ansiktet och drack. Michael och John stod sida vid sida och tittade på. Far med sin hand på sonens axel.

“Du har gjort bra ifrån dig”, sade John. “Nu är nästan allt okej igen. Allt kommer snart vara som vanligt.”

Michael nickade eftertänksamt.

“Nu, min son, är det dags att göra sig av med hunden.”

John tog fram ett gevär ur en hylla, och satte det i Michaels händer.

Jag kunde inte röra mig. Knappt en halvmeter bort stod Hund på alla fyra. Hans nos droppade av vatten och någonting mörkrött. Jag kände hans kroppsvärme.

Michael reste geväret, men var ovan vid dess vikt, och tog ett snubblande steg tillbaka.

Det var som att jag inte kände min kropp. Bara lukten, värmen, av Hund.

“Såja, såja”, sade John och hjälpte Michael sikta. “Hund”, sade Michael. “Kom hit.”

Fruktansvärt långsamt vände sig Hund mot sin bror.

Michael mumlade “duktig hund, duktig hund”, och ett av de värsta ljuden jag någonsin hört kom fram ur Hunds strupe. Det var ett försök att formulera ett ord, inklämt bland skall och gnyn.

När det smällde svimmade jag.

Jag vaknade av att det stank av krut.

På golvet låg en ostyrig röra. Det var det som en gång hade varit Hund. John betraktade kroppen med ett nöjt leende, men Michael såg allvarsam ut. Som om något hade slagit honom, bara lite för sent.

Jag försökte röra på mina krampaktigt knutna fingrar. John lade återigen handen på Michaels axel och sade: “Det är över nu. Nu är det som vanligt igen.”

För ett ögonblick tittade Michael förvirrat på honom. Sedan slog han till Johns hand med gevärets kolv. Jag hörde hur det knastrade i benen i handen. Mina ben ryckte till.

John såg ärligt chockad ut. Han försökte ta geväret, men Michael ryckte iväg det.

“Vad gör du?”, började han säga.

“Sluta!”, skrek Michael. “Sluta upp med det där!”

Jag började släpa mig baklänges, mot dörren.

John kastade sig fram mot Michael. “Ge hit geväret, din lilla jävel.”

Ett till skott brann av, och John föll till marken. Han skrek och ojade sig. Doften av krut blandades med någonting annat bränt. När röken lättade såg jag att Johns ena fot var borta.

Michael släppte geväret och kastade sig över honom. I handen såg jag någonting glimta: kniven. John skrek och svor, och jag drog mig baklänges, ut genom dörren. Det sista jag såg var att Michael stack in kniven i sin pappas vänstra ankel, och slet till så någonting i Johns vad smällde. Han skrek. Jag ramlade baklänges ut ur husbilen.

Inuti hörde jag hur de fortsatte brottas, och hur John skrek åt Michael att sluta. Jag kom upp på fötterna och började stapplande fly, och det sista jag hörde inifrån den skakande husbilen var Michaels röst.

“Sluta! Hundar pratar inte!”

När jag hittade pappa var jag i chocktillstånd. Han körde mig till sjukhuset, och när mamma fick reda på att jag åkt in köpte hon en flygbiljett till mig. Jag såg aldrig mer den där husbilsparkeringen.

De följande sju åren tillbringade jag med att systematiskt radera det mesta av min tid där ur minnet. Jag lyckades komma ikapp med skolan och till med skaffa mig några vänner efter att en tid ha gått runt som en förskrämd skugga i korridorerna.

Pappa hörde inte så ofta av sig. Han bor kvar där, på husbilsparkeringen. Kort efter att mamma flög hem mig skrev han att Michaels, Johns och Hunds husbil försvunnit.

En dag ringde han. Han sade att en man i min ålder hade varit där och frågat efter mig, och blivit ledsen när han fick höra att jag flyttat. Han hade bett att få hälsa en sak till mig.

“Jag ville bara berätta att den gamla hundrackaren fortfarande lever. Jag har dessutom piffat upp honom ordentligt. Hoppas allt är bra med dig också.”

Det var det sista jag hörde av honom.

Signaturmelodi

Ni hörde “Så gör inte hundar”, publicerad i oktober 2014 av en anonym användare på 4chan och uppläst av Ludvig Josephson. Historier om sorg inom familjen blir ju ofta också historier om hämnd. Mörkret skyggar inte för något. Om något, är det kanske läxan från veckans avsnitt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.