Avsnitt 190: Händelser om kvällen

Jag och min fru har två gemensamma barn. Dessutom har jag ett barn från en tidigare relation. De yngsta är Lisa, tre år gammal, och Sofie, fyra år, medan min äldsta dotter är tolv.

Den här historien handlar om Sofie. Ännu är de så små att vi använder babymonitor. Det ska sägas att vi har haft tur. De har alla varit lätta med sömnen. De vaknar sällan, och någon kolik eller nattskräck har det aldrig ens varit tal om.

Men för två år sedan flyttade vi till ett radhus, och då började konstiga saker hända. Det har två våningar, med kök, vardagsrum och vårt eget sovrum på bottenvåningen, medan barnen sover på övervåningen, upp för en spiraltrapp som trots att den är byggd på 1970-talet inte gör ett ljud när man går i den.

Rakt ovanför mitt och min frus sovrum har Sofie sitt rum. Ända sedan vi flyttade hit, och hon fick det rummet, har hon haft problem med sömnen där. Hon kan vakna livrädd mitt i natten, och hon kan skrika tills hon får komma ned till vår säng istället, då hon somnar hon direkt. Lägger vi henne där på en gång har hon inga som helst problem med sömnen. Då störs hon inte ens av att vi har vänner över på middagar och spelkvällar.

Jag är en nattmänniska, medan min fru är kvällstrött. Oftast, när hon går och lägger sig, blir jag sittande uppe och tittar på teve eller pysslar med något. Det händer att jag hör konstiga ljud då. En gång hörde jag vad som lät exakt som att vår sovrumsdörr öppnades, och att min fru kom ut och gick in på toaletten. Sedan hörde jag ingenting på fem-tio minuter, och då började jag undra om hon kanske var dålig. Men när jag öppnade badrumsdörren var det tomt där, och när jag tittade in i vårt sovrum låg min fru och sov djupt. Jag tyckte verkligen jag hörde det höga gnisslet från badrumsdörren, och har inte fått någon förklaring till vad annars som har kunnat låta så.

En annan gång hörde jag, när jag stod i köket i mörkret och precis skulle gå och lägga mig, tassande steg i spiraltrappan. Mina ögon hade inte vant sig vid mörkret än, och jag såg ingenting i mörkret i trappan, så jag tände lampan, och då var det tomt där. Jag lät det förbli tänt och gick och lade mig, men hade svårt att somna.

Så, en natt när jag och min fru för ovanlighetens skull lagt oss samtidigt, hörde vi ett ljud ovanifrån, från Sofies sovrum. Det lät som om en stol drogs längs golvet. Är hon vaken och leker, frågade min fru. Jag suckade, klev upp och gick iväg för att titta till henne. I trappan fick jag en märklig känsla i magen. Av någon anledning började jag svettas. När jag öppnade dörren till Sofies rum såg jag ingenting konstigt. Sofie låg och sov, och stolen stod kvar där den skulle, vid hennes lilla bord. Jag gick ner igen, och jag och min fru enades om att det verkligen hade låtit som om stolen förflyttades.

Sedan hade vi båda svårt att somna. Det var som om vi låg och väntade på att ljudet skulle höras igen. Precis när jag höll på att dåsa till hördes Sofie skrika i babymonitorn, och både jag och min fru hoppade högt. “Jag vill inte”, skrek hon, och så började hon gråta. Jag sprang upp och hämtade henne, och så fick hon sova i vår säng den natten med.

Det här var två veckor sedan, och varje natt sedan dess har Sofie skrikit. Ofta skriker hon “Sluta”, “Jag vill inte” och “Låt mig vara”. Det gjorde snabbt mig och min fru till nervvrak.

Igår, när Sofie och Lisa hade somnat och min fru hade åkt in till stan för att gymma, hände något medan jag höll på med disken och städningen. Under spiraltrappan finns ett utrymme där vi brukar ställa undan barnens leksaker. Där stod jag och lade in lego och dockor, då jag plötsligt hörde en dörr öppnas på övervåningen. Jag ropade hallå, men fick inget svar. Håret ställde sig på ända. Jag backade ut och tittade upp för trappan och ropade hallå igen, och då hände något. En leksaksbil kördes ut över översta trappsteget, och föll slamrande ned för trappan tills den landade framför mina fötter. Jag sprang upp för trappan, men där uppe var det alldeles tomt. När jag tittade in i barnens sovrum sov de båda lugnt.

När min fru kom hem sade jag ingenting om det. Jag visste inte hur jag skulle beskriva det som hade hänt, och jag ville inte skrämma upp henne. Hon satte sig bredvid mig i soffan och vi tittade under tystnad på Idol en stund, och sedan måste jag ha somnat, för det nästa jag upplever är att min fru ruskar i mig och jag hinner precis höra hur stolen dras över golvet där uppe. Sekunden efter skriker Sofie på oss.

Jag flög upp ur soffan och upp för trappan, och slog upp dörren till Sofie. Där blev jag stående i ett ögonblick. Sofie satt upp i sin säng, hejdlöst gråtande. Lampan på nattduksbordet var vriden mot henne, så att hon var fullt upplyst som på ett förhör, och stolen stod bredvid sängen, vänd mot Sofie, som om någon suttit där. Jag kastade mig fram och plockade upp Sofie, och jag sprang ner till bottenvåningen. Sofie lyckades, mellan tårarna, säga att det hade varit någon i hennes rum.

Hon kommer inte sova mer i det rummet, det kan jag säga. Kanske flyttar vi helt enkelt. Vi fick redan efter gårdagens upplevelser nog. Men så hände det som hände ikväll.

Min fru jobbar natt, och jag lade Sofie i vår säng och Lisa uppe i sitt rum. Sedan gick jag ner och satte mig med datorn för att jobba lite. Det var när jag satt där, som jag hörde ett ljud inifrån vårt sovrum. Sofie måste ha vaknat, tänkte jag. Jag gick in, men såg att hon sov. Där stod jag förvirrad och uppskrämd i ett par sekunder, tills ljudet återkom.

Jag insåg att det kom från babymonitorn kopplad till Sofies rum, som fortfarande var på. Det skrapade och knastrade i den. Med långsamma steg gick jag fram till den, och lyfte upp den, och då hörde jag en röst i bruset.

“Förlåt”, sade den.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var lyssnarhistorien “Förlåt”, inskickad av Pether.

Babymonitorer är en regelbunden gäst i Creepypodden, men det är inte så konstigt. Det finns trots allt få mer symboliskt laddade föremål i en vanlig familjs hem än de. Vi som har barn använder dem som trygg livlina, något vi kan kasta en blick mot då och då för att försäkra oss om att våra barn mår bra, och att vi kan fortsätta göra vad vi nu än hittar på under vår dyrbara egentid.

Men det är alltid med viss oro: om vi genom den brusiga högtalaren och gryniga skärmen upptäcker att barnet gråter eller verkar må dåligt kan vår kväll snabbt förändras. Och om vi tycker oss höra eller se något som inte alls ska vara där inne, tillsammans med det dyrbaraste vi har i våra liv, kan allt förändras. Det är därför babymonitorer, som i Pethers upplevelse, återkommer.

För så är det med helt vanliga kvällar, att det är då allt kan ställas på sin spets. Ta till exempel familjen Suttons kväll, den 21 augusti 1955. Den stora, utökade familjen som huserade på en farm strax utanför den lilla hålan Kelly utanför Hopkinsville i Kentucky trodde inte det skulle bli en kväll att minnas. Där fanns familjens överhuvud, den 50-åriga änkan Glennie Lankford, där fanns hennes två äldre söner och deras fruar, och där fanns hennes tre yngre barn, alla under tolv år gamla. Dessutom hade de sällskap av en svärbror och så familjevännen Billy Ray Taylor och hans fru. Allt som allt var de elva personer.

Det började med att Billy Ray Taylor var för att hämta vatten ur brunnen, och då såg ett föremål i silver som kom flygande i luften bara för att helt stanna upp en bit bort. Det sjönk sedan ner till marken och försvann ur synhåll. Tydligen tog man i familjen inte Taylor på så värst stort allvar, men en halvtimme senare, när klockan blivit ungefär åtta den där varma sommarkvällen, fick de anledning att omvärdera hans berättelse.

Då började familjens hund skälla som en galning ut från bakdörren. Taylor gick tillsammans med Lucky Sutton, en av änkan Lankfords äldre söner, för att se vad den skällde åt, men då fällde den in svansen mellan benen och flydde in under huset. Där skulle den bli kvar hela natten. Taylor och Lucky Sutton såg hur det glödde märkligt över fältet bakom huset. Till slut såg de vad som utstrålade ljuset: en liten figur.

Den liknade ingenting de förut sett. I boken “Close Encounter at Kelly”, en noggrann redogörelse för hela händelseförloppet utgiven 1978, skriver författarna att figuren var knappt mer än en meter hög, med ett nästan perfekt rundat huvud och med armar så långa att händerna och dess långa naglar nästan släpade i marken.

“Ögonen var mycket större än en människas, och de glödde i gult”, står det i boken som fortsätter: “De var varken riktade framåt eller åt sidorna, utan satt någonstans mitt emellan. Hela figuren tycktes gjord av en silverliknande metall och den lyste av sig själv i mörkret, som de självlysande visarna på ett armbandsur. Figuren reste sina händer, som om han var på väg att bli rånad, och gick långsamt mot bakdörren till huset.”

Det skulle bli en hemsk natt på farmen utanför Kelly. De oförklarliga figurer som Taylor och Lucky Sutton blev de första att se den kvällen skulle komma att hemsöka dem på närhåll. Gång på gång verkade de försöka ta sig in i huset, eller fram mot dess invånare, med utsträckta, groteskt stora händer med långa naglar. En gång, när Taylor gick ut på verandan, såg de andra med fasa hur en av de där händerna sträcktes ned från taket, mot hans hår. De sköt mot figurerna med sina bössor och hagelgevär, och de tycktes träffa, men ändå kom figurerna bara tillbaka igen. De försvann inte förrän tidigt på morgonen.

Elva personer bevittnade händelserna den natten. Familjen Sutton ansågs trovärdiga och obenägna att inbilla sig saker, och ufo-entusiaster anser fortfarande att händelsen är en av de mest övertygande oförklarliga händelserna i vår moderna historia. Än idag präglar den tillvaron i det lilla samhället Kelly, som en gång om året firar en festival för de små, gröna gubbarna. Andra pekar på att det finns olika naturliga förklaringar, till exempel att figurerna skulle kunna vara ugglor. Men visst är det så att när man tittar på teckningarna som gjordes baserade på familjen Suttons vittnesmål så är det något annat man tycker sig se där. Och det skrämmer. Som så mycket annat, som händer om kvällen.

Vi ska avsluta veckans avsnitt med en historia från den alltid så omtyckta podden Knifepoint Horror, skriven av Soren Narnia. Den heter “Vision”, läses av Ludvig Josephson, och beskriver hur en händelse om kvällen öppnade upp för en helt annan och mycket hemskare förståelse av hur världen egentligen är beskaffad.

Jag heter John Gray. Jag var chefsanalytiker på polismyndigheten i Oregon. Men inte längre.

En halvtimme efter solnedgången den sjunde september 2013, i utkanten av Colombiaflodens kanjon i norra Oregon, höll en ideellt arbetande funktionär på Qualls naturum på att stänga besökscentret och gå hem för kvällen. Hon hette Elaine Mossworth och var sextio år gammal. Medan hon låste dörrarna slängde hon ett öga mot den lilla parkeringsplatsen, och såg överraskande en annan bil utöver hennes egen. Hon kände igen den. Den tillhörde en man som ofta kom dit sena eftermiddagar för att titta på solnedgången från utsiktsplatsen. Men nu var det mörkt, och hon fick inte lämna området utan att säkerställa att alla besökare åkt därifrån. Hon visste att hon kunde ringa parkvakten som jobbade deltid i området, men bestämde sig för att först ta en snabb runda för att se om hon kunde hitta mannen, vars namn hon för tillfället glömt.

Elaine låste upp dörrarna, gick in igen och hämtade en ficklampa. Hon gick näktergalsstigen ner mot utsiktsplatsen när hon blev varse hur ensam hon var där ute, i flodavrinningsområdets tio hektar av skog. Inte ett steg längre än till utsiktsplatsen, sade hon för sig själv. Sedan skulle hon ringa vakten. Stigen hade ingen belysning, vilket märktes, särskilt när den gick in mellan träden. Bara sex år dessförinnan hade en kvinna mördats bara ett par kilometer från där hon befann sig, en kvinna som dessutom också hade jobbat på naturumet. Elaine snabbade på stegen.

Stigen gick ner mot en forsande liten vattenström som hon kunde höra, men inte se. När hon vände om såg hon att träden helt skymde ljuset från strålkastarna på parkeringsplatsen. Hon kom ut på utsiktsplatsen, och såg hela älvdalen, fylld av träd hela vägen fram till flodbankarna. Himlen var mörklila vid horisonten, och mellan molnen längre upp syntes stjärnorna.

Sittande på en av de bänkar som fanns längs utsiktsplatsens avsats såg Elaine en skepnad. En man satt där i mörkret. Hon gick fram mot honom, och kom ihåg vad mannen vars bil hade stått på parkeringsplatsen hette. Hon sade hans namn men fick inget svar. Innan hon kom mannen på bänken för nära lyste hon med ficklampan i hans ansikte, och hon kände igen honom som bilens ägare på en gång. Han tog ingen notis om Elaine, utan stirrade med tomma och orörliga ögon framåt. Inte ens när hon ställde sig framför honom reagerade han. Elaine kunde följa hans andning på bröstkorgens rörelser. Den var lugn och jämn. Hon lade en hand på hans arm men han rörde sig inte. Hon tog honom i överarmen och skakade honom, och sade hans namn om och om igen, men det var som att skaka i en docka. Det märkligaste var att hans ansikte var täckt av små svarta streck som gick av och an och i cirklar över hans kinder och panna, streck som senare kunde befinnas hade ritats där med en filtpenna man hittade i hans ficka.

När Elaine stod där handfallen inför honom höjde han, och det verkade kräva en enorm ansträngning, ena handen. Efter att ha ha hållit den rest i ett ögonblick släppte han den på bänken med en smäll. Elaine kände tårarna komma. Hon fick fram sin telefon och ringde 911, och sade att det fanns en man i parken som verkade sjuk, som kanske hade fått en stroke. När hon lade på såg hon någonting på bänken bredvid mannen. Det var en pocketbok. Av någon anledning hade den blivit riven itu längs ryggen, gång på gång, och i hans vänstra hand höll mannen krampaktigt i några av bokens utrivna sidor. Elaine kunde inte göra något annat än att hålla sin hand på mannens arm och hålla utkik efter ambulansen som skulle komma. Mannens ansikte förblev orörligt medan vinden blåste i hans hår. Hans ögon vattnades men han blinkade inte.

Den mannen var jag. De var tvungna att lyfta mig av bänken för att kunna få mig till sjukhus. Jag förblev i det där tillståndet av försvars- och medvetslös likgiltighet i sex dagar innan jag började återhämta mig. Hela tiden var mina vitalparametrar helt normala. Jag hade inte fått någon stroke och hade inga synliga fysiska skador. Jag minns att de första bilderna som dök upp inför mitt inre öga var av min mamma, när hon klädde på mig inför att jag skulle gå till skolan en vinterdag. Ungefär samtidigt blev mina vakenperioder längre, och jag började följa människor i mitt sjukhusrum med blicken. Den sjunde dagen återvände en förmåga att tänka någorlunda sammanhängande, och dagen därpå började jag prata. Nio dagar efter att jag hittats på parkbänken pratade jag och betedde mig normalt. Det sista jag mindes var av att ha parkerat vid naturumet en halvtimme innan solnedgången, och göra mig redo för en snabb liten promenad och kanske lite bokläsning i skogen efter en tolv timmar lång arbetsdag. Sedan blev det svart. Om någon annan var där med mig på utsiktsplatsen är det i så fall ingenting de gått ut och erkänt. De enda fingeravtrycken som fanns på pennan i min ficka, den vars bläck fanns i mitt ansikte, var mina egna. Jag hade målat mig själv i ansiktet.

De sade att det var en sorts dissociativ amnesi, något som oftast uppträder efter en traumatisk händelse, fast av ett djupare slag som krävde noggrannare undersökningar och observation. Fast det slutade ändå med att det inte fanns något de kunde göra för mig. Den fysiska genomgången hade varit generande noggrann men ändå inte resulterat i några fynd. Datortomografin visade inte heller något. Inga tecken på påverkan fanns i blodproven. Inte ens något som pekade på en mild hjärnskakning fanns. Inga av de otaliga, alldeles för många tester jag själv köpte och betalade för visade något resultat. Jag erbjöds till slut ett antal olika stödsamtalsprogram för att komma upp på fötterna igen. I dialog med min chef bestämde jag att jag skulle sjukskrivas en tid, och det tyckte jag lät bra, eftersom jag var ständigt orolig att jag skulle hamna i samma katatoniska tillstånd igen.

* * * * * *

Bara tre dagar efter att denna sjukskrivningstid började blev jag uppringd av min gamla bekant Doug Knorrs exfru. Kelly, som hon heter, var orolig, för Doug hade inte synts till den helgen, trots att det var avtalat att han skulle ta deras tonåriga son på bio. Han svarade inte heller på mobilen. Doug brukar vara pålitlig. Kelly sade att han hade pratat om att åka ut till sin lilla stuga på den norra sidan av Colombiaflodens kanjon helgen dessförinnan. Hon undrade nu om jag kunde tänka mig köra dit, drygt tre mil hemifrån, och se om han var där. Jag var den enda av hans vänner som hon visste hade varit där förut. Kelly visste ingenting om vad som hade hänt mig den senaste tiden, och jag kände inte heller att jag ville berätta om det. Jag sade att jag naturligtvis skulle åka och titta efter honom. Det knöt sig i min mage, som det alltid gör när någon vi känner försvunnit.

Jag hade inte haft någon kontakt med Doug på nästan ett år, och det var nätt och jämt att jag mindes hur man hittade till hans stuga. Landsvägen blev allt brantare ju längre upp för den vackra dalgången man kom, och sedan byttes den till en illa omhändertagen grusväg som passerade gamla turiststugor på gränsen till den rena vildmarken. Jag åkte upp och upp och hade knappt några möten alls. Det var en märklig känsla. Mitt anfall av katatoni, den plötsliga ledigheten, och nu den här resan gick alla i en riktning jag inte trodde mitt liv skulle ta. Jag har alltid gillat friluftsliv och fäst mig vid naturen men under resan upp för den där vägen kunde jag emellanåt se skogen som jag tror många stadsbor gör, mörk, obrydd, ja, kanske till och med fientlig. Den ingav ingen trygghet. Något hade förändrats i mig, troligen permanent.

Den sista svängen jag gjorde var in på en väg som inte var mer än två parallella hjulspår. Träden stod så täta runt den att jag saktade ner av rädsla för att slå av backspegeln. Knappt 200 meter ner för den såg jag stugan, upplyst av mina billyktor. Den låg i en glänta och såg nedgången ut, och dög väl knappt för mer än att ge regnskydd medan man söp och berättade historier på kvällarna. När jag såg Dougs Land Rover ute i det döda gräset, och märkte att det lyste svagt innanför stugans fönster, kände jag en våg av lättnad. Men den försvann snart. Det var något med ljuset i stugan som såg meningslöst ut. Det var inte en kökslampas varma ljus, utan det kalla som från en bar glödlampa fastskruvad i taket. Jag associerade till brottsplatser i ödehus eller knarkarkvartar där jag arbetat, eller till och med förhörsrum eller obduktionssalar. När jag parkerat bilen funderade jag i ett ögonblick på att plocka med mig mitt tjänstevapen, en revolver som låg i handskfacket, men avstod till slut, lite skamsen över hur nervös och rädd jag blivit. Jag klev ur bilen och gick upp på den knarrande verandan. Ingen svarade när jag ropade efter Doug. Stugans dörr var olåst.

Inuti såg det ut precis som jag mindes det. Det var ett stort rum med kokvrå i ett hörn och en säng i ett annat, och så ett litet badrum vars rör Doug ständigt fick renovera och laga. Glödlampan hängde i en sladd från taket, så långt ner att jag riskerade få den i pannan. Det första ordentliga tecknet på att något var fel var emellertid att det luktade illa i huset. Jag stängde ytterdörren bakom mig av gammal vana – ingen skulle kunna smyga sig på mig – och tittade på disken i diskhon, den stora ryggsäcken på golvet och kläderna som låg utspridda på den obäddade sängen. På bordet nära kokvrån stod en bunt vattenflaskor som hölls ihop av plast, och av dem var kanske hälften urdruckna och utspridda på golvet. Papperskorgen var däremot tom. Jag gick fram till toalettdörren, knackade på den, och öppnade. Ingen där. Det var då jag hörde ett svagt ljud, som om något drogs mot golvet, bakom mig. Jag vände mig om och såg ingenting, men så hördes det igen, och jag vände blicken nedåt. Någonting var under sängen. Det rörde sig igen. Jag gick långsamt ner på knä och lade huvudet på sidan.

Där under låg någon på mage i mörkret. Han tog sig långsamt fram från under sängen, ut i det kalla ljuset, kravlande som en insekt. Hans ena hand tryckt mot golvet dök upp, och sedan armen. Jag gick försiktigt fram. Till slut såg jag Doug Knorr titta fram. Han svarade fortfarande inte på tilltal. När han kom upp på fötter vinglade och skakade han, som en boxare som blivit slagen i huvudet.

Han var i dåligt skick. Han var orakad, tunn och blek, som om han snabbt gått ner en del i vikt, men det var hans ansiktsuttryck som på riktigt gjorde mig orolig. Hans ögon var stora och blodsprängda och hans mun hängde öppen som om han förlorat kontrollen över underkäken. Hans ögonbryn var spända och rynkade, som om han var utom sig av raseri. Utan förvarning kastade han sig över mig. Jag hann inte reagera, utan kände hur han slog ned sin handflata över mitt huvud och tog tag i en näve hår. Jag ropade att han skulle sluta, men han tryckte mitt huvud framåt och slog mig i nacken med knuten näve. Jag föll ned på golvet och han följde med utan att släppa taget. Innan jag kunde komma upp igen dråsade han ner i golvet bredvid mig, och fortfarande med samma vansinniga ansiktsuttryck lyfte han sin vänstra hand och knöt näven. Jag duckade för slaget, sparkade till honom, och när han tappade taget om mitt hår flög jag upp och knuffade till honom hårt. Han föll baklänges och slog huvudet i golvet så att de tomma vattenflaskorna flög åt alla håll. I samma ögonblick förlorade han medvetandet och blev helt slapp i kroppen. Han hade varit så svag att han inte hade kunnat ta minsta lilla motstånd. Det tog tjugo minuter för polisen och ambulansen att komma.

* * * * * *

Doug var katatonisk i någon dag eller två. Det sista han mindes var en promenad genom skogen med lite musik i öronen på kvällen samma dag som han anlände till stugan. Därefter hade han tillbringat två veckor i stugan. Han hade druckit vatten ur flaskorna, men det mesta av maten han tagit med sig var orörd, som om han inte förmått ta sig an arbetet med att tillreda den. I likhet med mig hade han inga fysiska skador, och precis som för mig avslöjade varken fystest eller datortomografi något problem. Han förblev under uppsyn på sjukhuset i några dagar, lämnad ensam med gåtan om vad som hade hänt honom. Det enda som var alldeles uppenbart för oss var att vi båda verkade ha drabbats av ungefär samma sak samma kväll, på bara några kilometers avstånd från varandra.

Under min sjukskrivning använde jag alla metoder och kontaktvägar jag hade som polis för att, ibland ganska framfusigt, höra mig för på sjukhusen i området om någon annan verkade ha varit med om något liknande. Jag hittade ingen användbar information, inte ens när jag breddade mina förfrågningar till fler datum och ett större geografiskt område. Det fanns en kvinna som hade hittats vid vägen i Seneca Fouts statspark samma kväll som jag själv hittades. Seneca Fouts ligger på andra sidan kanjonen, säkert två mil bort från naturumet. Hon hade delat några av mina symtom, men de troddes ha orsakats av en dålig kombination av läkemedel mot schizofreni.

Jag började inse att jag inte mådde bra. Jag hade verkligen trott jag skulle klara mig utan problem. Jag hade hört att människor som är med om bilolyckor eller andra liknande trauman ofta upplever minnesluckor, och att det var ett resultat av ens egen självbevarelsedrift, och jag hade försökt intala mig att detsamma gällde mig, men jag visste att det var annorlunda. De visste ändå vad det var som hade hänt dem. För mig, och för Doug Knorr, skulle aldrig den där fruktansvärda tomheten fyllas. Jag upptäckte att jag gick runt på helspänn när solen gick ner, att jag drevs ut på planlösa promenader bara för att jag behövde röra på mig, men att jag bara kände mig ännu mer utsatt utanför min bils relativa trygghet. Jag försökte ta upp terapin, men det kändes inte som att det förändrade något. När jag läste på för att lära mig om katatoni och minnesluckor gjorde det mig bara nedstämd. Jag ringde Doug ett par gånger. Han gick igenom detsamma, något han mycket motvilligt berättade om. Han hade tydligen låtit torktumlaren stå på där hemma i timmar i sträck trots att den var tom, bara för att ljudet gjorde honom bättre till mods. Den sista gången vi talades vid avslutade han samtalet med att artigt men tydligt säga till mig att han inte ville diskutera händelsen mer, inte med någon.

En tid ägnade jag mig åt mestadels fruktlöst sökande på nätet. Jag försökte klicka mig fram till en förståelse av dissociativ amnesi, men vid en väldigt specifik tidpunkt fick jag nog. Jag satt vid min laptop mitt i natten och jobbade mig igenom ett antal länkar på en lista som jag hittat på en i övrigt rätt bar hemsida, som någon använt i sitt arbete med en masteruppsats om relationen mellan läkare och patient i långsiktigt psykiatriskt arbete. En av länkarna ledde mig till en hemsida med japansk text som jag inte förstod, men där det också fanns ett filmklipp som började spelas. Den var daterad sjunde juni 1984. Det som visades var en terapeuts försök att nå fram till en av allt att döma mycket sinnesförvirrad ung kvinna, som satt orörlig vid ett bord med en läskflaska framför sig. Hon hette Albertine, förstod jag. De talade franska, och det förstår jag tillräckligt av för att kunna följa med i samtalet. Filmklippet var brusigt och dess färger var bleknade, och då och då avbröts det uppenbarligen skadade bandet. Albertine var antingen knäpptyst eller så gick hon in i långa tirader om borttappade cyklar tills hon blev avbruten. Något hade hänt henne nyligen, för jag förstod att hon varit medvetslös i en månad. Terapeuten försökte gång på gång få henne att upprepa någonting hon tydligen hade sagt om vad hon såg innan hon “somnade”. Albertine undvek att svara tills terapeuten mer eller mindre hotade henne med isolering. Då blev hon tyst i ett ögonblick, och sedan sade hon sakligt: “J’ai vu le Diable.” Det betyder: “Jag såg djävulen.”

Då stoppade jag filmen. Jag ville inte se mer. Jag lämnade laptopen på matbordet och gick till badrummet för att borsta tänderna. Men jag kunde inte släppa det. Efter att ha legat vaken i sängen i en halvtimme gick jag tillbaka genom mitt mörklagda hus till laptopens blåa skärm, och satte mig ned igen. Efter att ha tvekat en stund tryckte jag igång filmen igen. Den fortsatte, men bara i några sekunder, och sedan blev skärmen svart. Inspelningen hade upphört efter Albertines märkliga svar.

* * * * * *

Under den sjätte och sista veckan av min sjukskrivning fick jag ett mejl av någon jag inte kände, som hette Clark Poole. Han presenterade sig som ledaren för en stödgrupp för människor i området som drabbats av dissociativ amnesi. Den här Clark skrev att en av mina kollegor hade gett honom mitt namn och min mejladress. Det kunde vara vem som helst, så det slog mig inte som konstigt. Nästa gång stödgruppen skulle mötas var i Portland om fem dagar, och Clark bjöd in mig att komma och berätta om min upplevelse, och träffa andra med liknande erfarenheter. Trots mejlets oväntade och udda natur kände jag mig omedelbart lockad att åka.

Jag trodde jag kände till Portland väl, men området där stödgruppen träffades, på industrisidan av Williamettefloden, hade jag inte haft mycket att göra med förut. Att kalla det nedgånget vore att ge det en komplimang. Vid åttatiden på måndagkvällen parkerade jag vid ett sunkigt lägenhetshus. Clark Poole hade gett mig en portkod, och jag kom in i byggnaden för att se en illa upplyst lobby med tomma godisautomater i hörnet. Jag hittade dörren som ledde till källaren och gick ner, förbi en vägg täckt av graffiti som ingen verkade ha några planer i närtid på att tvätta bort. Den tunga dörren slog igen bakom min rygg. Jag gick ner för en trappa och kom in i en lång, tyst korridor. Numren på lägenhetsdörrarna jag passerade hade nästan helt flagnat bort och fyllts i med tuschpenna. Jag gick genom hela korridoren, och hittade fram till byggnadens hobbyrum, inrett med en gammal soffa, ett pingisbord och två små bord. Clark Poole var där. Han satt ensam vid ett av borden. Han reste sig och hälsade på mig.

Han var kort och med tilltagande skallighet men muskulöst byggd och i min ålder, fyrtio eller så. Han såg bekant ut, på något sätt. Jag var tio minuter sen, men ändå var det bara vi där. Vi satte oss ned. Framför honom låg vad som liknade ett tjockt anteckningsblock, fyllt av lösa blad. Jag frågade vem som hade tipsat om mig, och han nämnde ett namn som jag först inte kunde placera, och sen vagt kände igen som en före detta anställd på polismyndigheten i Gresham. Det gjorde mig förvirrad. Clark bytte omedelbart ämne, innan jag hann ställa några följdfrågor, och frågade om jag någonsin i mitt arbete stött på någon som varit med om något som liknade min upplevelse. Han pratade på samma som han formulerade sina mejl, sakligt och känslolöst, utan någon inlevelse men då och då med märkliga pauser, som om han försökte hinna ikapp sitt eget tankeflöde. Jag svarade undvikande och nämnde inte Doug.

Han bad mig lyssna på hans egen teori om vad som kunde ligga bakom min och hans egen upplevelse, för han hade själv också i tonåren haft en blackout, en som pågick i sex dagar. Han bad mig acceptera premissen att vi båda tillfälligt hade förlorat förståndet, gått miste om det som var oss själva, eftersom det nog ändå var den bästa beskrivningen av vad som hänt. Vad, frågade han retoriskt, kunde driva en psykiskt frisk människa till den punkten, till att utan förvarning bli så skakade att vi blev stumma och våra sinnen tomma. Var det för att skydda oss mot något? För emotionella trauman kunde aldrig i sig räcka för att orsaka något så genomgripande. Människor kan bevittna mord, folkmord, fruktansvärda olyckor med egna nära och kära inblandade, och ändå förbli vid medvetande och fullt fungerande. Hade vi hört något, eller sett något, som var värre än allt det? Fanns det något som var så hemskt att se att det kunde förinta oss och driva ned oss långt i vårt eget undermedvetna?

Jag satt mest tyst medan Clark pratade på. För varje mening han slutförde blev det allt tydligare att han var något vi i polisen brukade kalla en mumie, det vill säga, någon som hade begränsade sociala färdigheter vars mycket karaktäristiska sätt att prata avslöjade trauman i barndomen. Ofta, var min erfarenhet, var dessa de ytliga kännetecknen för en kriminell eller till och med sociopatisk personlighet. Vi förblev ensamma där inne. Föreställ dig, sade Clark, föreställ dig för bara en liten stund vilken sort syn som skulle krävas för att det skulle påverka oss så. Det skulle vara något som inte bara innebar vår egen säkra och snara död – det i sig skulle vi som sagt kunna hantera – utan insikten att döden inte vore vår plågas slut, utan dess början, något vi såg som väckte en än djupare fruktan, en skräck för att våra själar skulle torteras i en evighet och att det skulle börja omedelbart. Föreställ dig att bli förvissad om det på en sekund, efter att i hela livet försökt blunda för det, eftersom beviset låg framför oss, avslöjat i all sin förfärliga utsträckning, avsiktligt eller av en slump. Kanske kunde det räcka för att vi skulle förlora förståndet omedelbart. Kanske.

Clark vände uppmärksamheten mot sitt anteckningsblock och öppnade det. Det var till största delen en samling läkaranteckningar om katatoniska patienter. Jag frågade honom hur han hade kommit över dem. Han log märkligt och sade att det inte hade varit lätt, men att det ena lett till det andra efter att vissa dörrar öppnats. Han ville att jag skulle gå igenom anteckningsblocket och läsa allt, alla lappar, alla tidningsurklipp. Det var så mycket med som återstod att upptäcka, och där kunde jag vara till stor hjälp, sade han, eftersom jag kunde ställa frågor och komma åt platser som inte alla andra kunde. Mitt yrke skulle vara till stor nytta.

Jag öppnade anteckningsblocket på måfå, någonstans i dess början. Det jag först fick syn på var en fotokopia, eller kanske en inscanning, av ett handskrivet brev daterat den sjunde mars 1950. Jag bläddrade lite och hittade en lång, handskriven lista med namn. Jag frågade Clark vilka de var. Han svarade att det var en sorts innehållsförteckning, en lista över de minnesluckeoffer han kunnat beskriva utförligt. Jag tittade på namnen, närmare hundra stycken. Någonstans långt nere på listan hittade jag mitt eget namn. “Om det är någon tröst finns jag också med på listan”, sade han, och pekade ut sitt namn. Jag kände igen handstilen med vilken han skrivit sitt namn, och jag gjorde en koppling som omedelbart skrämde mig och som styrde alla mina handlingar därefter.

Ja, sade jag till honom, jag kunde ta med mig anteckningsboken och läsa den, och jag lovade att fundera på om jag kunde vara till hjälp. Jag sade exakt vad jag trodde att han ville höra, i ett försök till självförsvar, och för att till slut kunna ta mig därifrån utan att han skulle förstå hur rädd jag hade blivit, hur utsatt jag kände mig som satt där ensam med en man vars frihet bara hängt på ett juridiskt kryphål, och som egentligen borde sitta i fängelse där han inte kunde döda fler människor. Jag lyckades inte vara så övertygande som jag borde ha varit. Jag såg i Clark Pooles ögon att han inte visste om han kunde lita på mig. Jag sade, för att släta över och ge ett lugnt och avslappnat intryck, att jag vanligtvis hade protesterat mot slutsatser som inte kunde bevisas, men att min upplevelse tvingat mig tänka nytt och fritt för att kunna hitta svar. Jag sade att jag kanske inte alls kunde hjälpa honom, men att jag verkligen var nyfiken på vad som hade hänt de andra, vars fall tydligen liknade mitt eget. Det verkade han köpa. Jag bet ihop och satt kvar en stund, ställde några frågor om hans upplevelser, och berättade lite om min egen, allt för att få honom att tro att jag var på hans sida.

Vårt möte slutade med att jag reste mig, tog hans tunga anteckningsblock, och gick mot dörren. Jag sade att jag skulle mejla honom om ett par tre dagar. Han hade också rest sig, och blev stående där och såg på medan jag gick. Suget att vända mig om och titta på honom medan jag gick därifrån, längs den långa, mörka korridoren som ledde till trappan upp, var enormt. Huset verkade fortfarande tomt förutom oss två, och inte ett ljud hördes utöver mina steg. Jag tryckte upp dörren och var snart äntligen ute i den svala kvällsluften. Clark Poole, som jag förstod när jag kände igen hans handstil egentligen hette Christopher Pondehill, försökte aldrig stoppa mig, och verkade aldrig ha varit nära att bli aggressiv. Han var mycket större och mer vältränad än han hade sett ut på de gamla bilderna, där han hade långt hår och glasögon.

Jag körde iväg, inte mot mitt hem, utan mot Portlands norra polisdistrikt. Jag kom dit vid halv tio. Lyckligtvis satt kriminalinspektör Toby Eklund ännu kvar och arbetade vid sitt skrivbord, och jag gav honom utan någon tvekan Christopher Pondehills anteckningsblock. Toby hade åtta år dessförinnan varit inblandad i att bygga upp mordåtalet mot Pondehill. Jag sade till Toby att anteckningsblocket kanske innehöll information som kunde användas om det någonsin blev en förnyad prövning, eller en rättegång om något annat. I varje fall borde anteckningsblocket innehålla bevis på att Pondehill hade olaglig tillgång till samlingar av känslig patientdata. Toby sade att han omedelbart skulle börja gå igenom den.

Det hade varit nästan på dagen sex år sedan en domare hade förklarat rättegången mot Pondehill felaktig, innan den ens ordentligt hade hunnit komma igång, allt på grund av anklagelser om förfalskade bevis mot åklagaren som hade verkat lite väl besatt av att få Pondehill satt i fängelse. Hur som helst visste alla som sedan 2006 hade haft något som helst samröre med kriminalare i Portland att Pondehill definitivt var skyldig till mordet på sin far, begånget en kall natt i december i vad som verkade som ett försök att få tillgång till den gamla mannens små besparingar. Pondehill påstod att pappan hade rest till Chicago för att få behandling av en ovanlig blodsjukdom, men det fanns bevis för att Pondehill, som då inte hade någon fast adress eller något jobb och som då och då satt av korta fängelsestraff för inbrott, överfall och skadegörelse, veckorna dessförinnan hade undersökt hur man genomförde en hängning.

Mitt eget enda bidrag till utredningen hade varit analysen av ett kvitto, som bar några fasaväckande ord skrivna med Pondehills säregna handstil. Orden var “ståltråd” och “bäst för att skilja huvudet från halsen”. Denna man gick nu alltså fri. Jag och Toby kom överens om att han skulle ta kopior av anteckningsblocket i sin helhet, och att jag om tre dagar skulle mejla Pondehill att jag kunde skicka den med bud tillbaka till honom, och att jag skulle höra av mig igen om jag hittade något. Om Toby hittade några bevis som räckte för att frihetsberöva Pondehill skulle jag stämma träff med honom. Tills dess skulle jag bo på hotell, tyckte Toby, som påpekade att man aldrig kunde veta hur mycket Pondehill visste om mig.

* * * * * *

Det visade sig att Pondehill visste en hel del. Jag tog trots allt inte in på hotell, och två kvällar senare, vid elvatiden, ringde det i min hemtelefon. Rösten på andra sidan tillhörde honom. Han gick rakt på sak. Han sade att han var besviken på mig för att jag hade överlåtit anteckningsblocket till någon annan. Så han visste alltså redan. Toby hade kanske varit för oförsiktig i de kontakter han tagit i sin genomgång av anteckningsblocket. Jag satte mig upp i sängen, omedelbart medveten om hur ensam jag var i mitt hus, även om jag alldeles nyss testat mina inbrottslarm. Jag låtsades inte förstå vad han menade, men det köpte han naturligtvis inte. Han sade att han förstod att jag utifrån min yrkesroll hade känt mig tvingad att ge bort anteckningsblocket, men att han önskade att jag hade läst igenom det först, som jag hade lovat. För om jag hade gjort det, sade han, så hade jag sett hur många av offren för minnesförlust som hade abnormt förhöjda nivåer av järnoxid, sådant som fåglar använder sig för att navigera, och att det gjorde oss överkänsliga för förändringar i jordens magnetfält. Det förändrade också långsamt strukturen i vår tallkottkörtel, det organ som i vissa filosofiska skolor i öst anses vara själens kärl i kroppen. Pondehill sade också att han hade lämnat något åt mig där han förut bodde, och att det var något stort, som jag kunde åka och se om jag så ville. Han nämnde en adress, som inte var den lägenhetsbyggnad där vi hade mötts, och så sade han god natt. Han lade på innan jag hann svara.

Knappt en och en halv timme senare hade Toby Eklund ordnat en husrannsakningsorder och jag och han satt i en bil på väg till adressen. Vi körde genom staden i ett lätt regn. Han svor ännu en gång för sig själv för att han hade ringt ett enda samtal baserat på vad han läst i Pondehills anteckningsblock. Kanske hade det lett till att någon hört av sig till honom, eller så hade han bara känt på sig att jag ljög redan när vi satt i det nedgångna hobbyrummet ihop. Jag pekade ut vägen till adressen som Pondehill hade gett mig, samtidigt som jag var rädd att jag hade hört fel, för där fanns bara en skola. Men Toby kände till den sedan innan, och visste att dess elever flyttats till en annan skola och att byggnaden hade stått tom i två år efter att dess nedgångna skick uppdagats. Nu stod den bara och förföll.

Skolan hette Middle Tree Junior High School, och den låg i en stadsdel angränsande till några av stadens värsta slumområden, så den hade utsatts för skadegörelse och täckts av graffiti. Det var en byggnad med formen av ett T vars fönster var förspikade. Toby svängde upp på vändplan framför skolan och stannade. Ingen kunde se oss där, eftersom två lagerhus var de enda grannarna. Vi hade för avsikt att leta efter en olåst ingång till skolan, och om vi inte hittade någon, bryta upp någon av de låsta. Omedelbart kunde vi konstatera att huvudingången var förseglade med tunga hänglås, även om vi provade att dra i dem för att se om de brutits upp men sedan satts tillbaka för att se hela ut. Toby följde skolans östra sida, medan jag följde en upptrampad stig som ledde längs den västra sidan. På andra sidan gräsmattan låg nu en väg, och på andra sidan såg jag radhus. I en gungstol på en av de nedgångna verandorna satt en gammal kvinna. Hon rökte en cigarett och tittade på mig.

Det vibrerade i min ficka. Toby skrev att han redan hade hittat en väg in på andra sidan. Jag vände och sprang tillbaka förbi huvudingången, och såg honom på skolans östra sida trettio meter bort, med en öppen dörr framför sig. Här var det lite bättre upplyst, eftersom skolan här gränsade till ett gammalt sönderfallande pappersbruk, en upplyst spökstad med namnlösa gator som upptog nästan en kvadratkilometer. Toby sade viskande att dörren varken hade varit låst eller blockerad på något sätt. Vi tände våra ficklampor och klev in. Luften var stillastående och kvalmig, och det luktade som av rutten frukt. Just innanför dörren vände sig Toby och pekade sin ficklampa åt vänster. Mot väggen stod en hemmagjord låsbom, klumpig men effektiv, men ikväll tydligen lämnad åt sidan. Toby stängde bakom oss, och det blev helt mörkt. Han höjde sin komradio och informerade sin kollega, som satt på ett kvällsöppet café ett par hundra meter bort, om vad vi hade gjort. I ett brus hörde jag kollegan bekräfta att han tagit emot rapporten.

Vi befann oss i en kort hall, som ledde in till byggnadens centrala korridor. Toby bad mig att hålla koll bakåt medan vi rörde oss igenom den. Han drog sitt tjänstevapen och höll det lågt och ledigt vid sin sida. Ett par meter innan korridoren tog slut där den T-formade byggnadens andra länga tog vid stannade vi upp och bara lyssnade. Våra ficklampors ljuskäglor hade avslöjat oss ifall någon befann sig där inne, så vi lyssnade efter livstecken. Ingenting hördes. Till slut tryckte Toby sig mot ena väggen och kikade fram bakom hörnet, in i korridoren till vänster. Han stod kvar där blick stilla och tittade så länge att jag trodde han sett något, men till slut vände han sig tillbaka och signalerade kusten klar. Vi klev försiktigt ut och såg oss omkring. Mot korridorens väggar stod rader med nedklottrade elevskåp. Golvet var smutsigt och bestrött med sågspån. Vi valde ett håll att gå åt, och trots att jag höll uppsikt över golvet råkade jag kliva på en papperspåse som jag såg kom från en donutaffär i närheten. Lite längre fram i korridoren klev jag på något annat, och när jag tittade efter visade det sig vara ett spelkort, hjärter åttan från en i övrigt försvunnen kortlek.

Det blev till slut jag som föreslog att vi skulle gå åt varsitt håll för att kunna genomsöka platsen snabbare, och Toby nickade. Därför var jag ensam när jag hittade klassrum 41, och dess innehåll. Det var bara runt hörnet efter att vi skildes. Alla andra klassrumsdörrar var stängda, utom den, som om jag var inbjuden dit. Från och med att jag klev in gav jag Toby löpande rapporter i komradion om vad jag såg där, allt medan han säkrade den övriga byggnaden.

Christopher Pondehill hade helt uppenbart bott där i klassrum 41. Utspridda på golvet, som förut hade rymt stolar och skrivbord, var resterna efter någon som levde från dag till dag. En saccosäck i ena hörnet hade troligen varit hans säng. Bredvid fanns en hög böcker, en om slaget vid Stalingrad, en annan om hur vissa läkemedel fungerade, och så titeln “Övergång från det overkliga”, en ovanligt akademisk bok om det övernaturliga som hade stulits från biblioteket på universitetet i Chicago. På en fönsterkarm stod en kartong med matvaror som tydligen hade varit Pondehills skafferi. Bredvid den fanns något lite märkligare: tre hinkar med svart färg, alla öppnade och halvfulla. Klassrummets fönster var ännu hela, skyddade från världen utanför av de förspikade träskivorna som också stängde ute allt dagsljus. Pondehills anteckningsblock, några fulltecknade och andra tomma, låg på ett stort skrivbord som troligen en gång tillhört en lärare. De var ett tiotal och bredvid dem fanns en laptop. Att Pondehill hade lämnat allt detta åt sitt öde signalerade att han hade gett upp. Att han var redo att överlämna sig.

Laptopen skulle senare komma att bli noggrant genomgången, men ingenting i den kunde matcha hur talande föremålet var som låg gömt bakom den uppslagna dörren till klassrum 41. Det allra första fotografiet som togs av det, upplyst av en polis ficklampa en knapp halvtimme senare medan det ännu låg kvar där, skulle komma att användas som omslagsbild till en true crime-bok publicerad bara ett år senare, i en version med kontrasterna uppdragna och färgen urblekt för att göra den mer stämningsfull. Det var fingeravtrycken på detta föremål som skulle komma att bevisa att Christopher Pondehills bott i det där rummet, och att han använt föremålet inte bara när han begravde sin egen pappa, utan elva andra människor mellan åren 2008 och 2013. Det var en spade, och på dess blad fanns spår av jord från alla de gravarna, grävda i allt mellan Hood River i öst och Lincoln City i väst. Och det var jag, John Gray, som var den första att se den.

Ögonblicket då jag berättade om den spaden för Toby svarade han att han skulle ringa efter försträckning, som om han redan då kände på sig att den var tungt lastad med spår av förfärliga brott. Han sade att jag skulle stanna där jag var, och att han bara skulle titta in i gymnastiksalen och sedan återvända till mig. Jag tyckte inte det lät som en bra idé att han skulle ge sig in i ett så stort mörkt utrymme ensam, så jag lämnade klassrum 41 och letade mig fram korridorerna mot honom. Stora mörkblå färgfläckar fanns överallt. De löpte över golvet som om någon hade fäktat med en pensel i luften. Jag gick ner på huk och kände på en av de större färgfläckarna, stor som en pannkaka, och kände att den inte var helt intorkad än. Bara nästan, men inte helt. Jag drog fram radion och varnade Toby. Det gick inte att utesluta att Pondehill gömde sig här ännu.

Jag svängde höger vid korridorens slut, och långt bort såg jag ljuset från Tobys ficklampa, och såg honom själv vända sig för att se att det var jag och ingen annan som kom. Han vinkade på mig att komma, och jag skyndade på stegen. Han stod framför tre höga dörrar. Ovanför dem fanns bokstäver i koppar som bleknat och tappat färgen, men som ännu gick att utläsa som ordet “Gymnastiksal”.

Som om han hade läst mina tankar viskade Toby att han hade bestämt sig för att vänta på antingen att jag eller förstärkningarna skulle komma innan han gick in, eftersom det var för stort där inne för att överblicka ensam. Två av de stora dörrarna var förseglade med kedjor, men den tredje dörren var helt sönderslagen, angripen antingen med yxa eller slägga tills ett hål stort nog för en vuxen man hade slagits upp. Träsplitter låg överallt på golvet. Den här gången gick jag först. Jag klev försiktigt in genom det som var kvar av dörren, och drog ett andetag av den gamla, unkna luften. Jag inväntade Toby innan jag ens höjde ficklampan. Den kastade sitt ljus över golvet och dess många tejpmarkeringar för olika sporter. Där fanns också några föremål som verkade ha hamnat där nyligen. Det var dels en mycket lång stege, ett par batteridrivna campinglyktor och så många fler färgburkar. Till slut nådde min ficklampas ljus fram till en vägg täckt av träläktare, som underströk hur stort det var där inne.

Jag vände mig sedan mot den andra väggen, kanske drygt tjugo meter bort på min vänstra sida. Den hade en gång varit målad i vitt, men hade genomgått en dramatisk förändring sedan dess. Någon hade arbetat med att måla den i dagar, kanske till och med veckor. Jag förde ficklampans ljus åt sidan och sedan tillbaka igen, och förstod att målningen fortsatte ovanför. När jag förde ljuskäglan uppåt såg jag fler detaljer, och till slut landade min blick på den del av målningen som omedelbart fick mig att förstå den i sin helhet. Och det måste ha varit fruktansvärt att i det ögonblicket ha varit Toby Ekund, som stod bara några meter bort från mig men vänd åt ett annat håll, och som då fick höra hur en man han känt i tolv år brast ut i ett besinningslöst skrik, ett skrik som var så gällt och okontrollerat att det bara kunde komma från en människa som gick i bitar inombords, ett skrik som ekade i den tomma gymnastiksalen som om någon höll på att dö där – vilket jag också på sätt och vis gjorde, om än psykologiskt, jag höll på att dö där inne, från och med att jag såg målningen till att jag blev hämtad av polisen och förd till en psykiatrisk akutmottagning.

Christopher Pondehill, vars kropp senare hittades bakom träläktarna där han hade skjutit sig i huvudet, hade arbetat outtröttligt för att visa inte bara mig vad det var han själv en gång, som sextonåring, hade sett när han satt en tidig morgon vid stranden i Chesapeake Bay i östra Maryland. Med hans massiva men klumpigt utförda muralmålning, som täckte hela den norra väggen av gymnastiksalen, hade han velat visa hela världen vad han på något sätt lyckats komma ihåg av synen. De nedre två tredjedelarna av målningen var en serie korslagda streck som representerade en avlägsen skogshorisont, oräkneliga träd utan löv och blad, grenar som sträckte sig in i varandra som torra ben. Och bakom den horisonten, målad över en mörkblå natthimmel, tornade något monstruöst upp sig, bara vagt definierad av Pondehills desperata penseldrag. Toby och poliserna som snart kom för att hjälpa oss kunde aldrig riktigt förstå hur den var tänkt att se ut, överkroppen och huvudet på denna jättelika varelse som reste högt över skogen, men jag kände igen den och såg den ännu en gång för mitt inre som om jag var där på utsiktsplatsen igen, dess ansikte som Pondehill bara hade målat med förskrämda steck av rött och dess långa, ormande armar som verkade oändliga eftersom han inte kunde förstå hur de slutade, som verkade sträcka sig efter mig samtidigt som de ville nå runt hela jorden.

Fotografier av den väggmålningen har tryckts i varje bok som skrivits om Pondehills brott. För de flesta framstår den inte som mer än en sinnesförvirrad men ambitiös skildring av en människas paranoida vanföreställning. För mig var att se den som att bli huggen med en rostig dolk rätt i hjärnan. Det var porträttet av vad jag och en handfull andra hade haft den förbannade oturen att få se, att faktiskt bevittna om än i bara några millisekunder: det som hängt över mänskligheten ända sedan tiden uppstod. Han blir synlig i öppna, breda horisonter bara i de allra kortaste ögonblicken, när himlen och jorden hamnar gentemot varandra på ett visst sätt, och bara för de få som har abnorma skador i sina hjärnor, och det det sista då får se innan ljuset inuti dem slocknar för alltid är mörkrets, ondskans och vansinnets sanna fader.

Signaturmelodi

Vi hörde “Vision”, skriven av Soren Narnia och publicerad i hans podd, Knifepoint Horror. Den lästes av Ludvig Josephson. Och därmed är detta avsnitt av Creepypodden, denna händelse om kvällen, eller morgonen, eller natten, eller när ni nu lyssnar, över. Men vi hörs igen. För det finns en annan tidpunkt än om kvällen då hemska saker sker, och det är nätterna till varannan måndag, när ett nytt avsnitt av Creepypodden kommer ut.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.