Avsnitt 158: Intrång

Ibland dyker det upp små mysterier i livet som biter sig fast. Man undrar efter ett tag om minnet verkligen talar sanning eller om allt varit en märklig sammanblandning av fiktion och verklighet.

2004 hade jag och min dåvarande fru köpt vårt första hus. Ett väldigt slitet och knappt ens charmigt Uppsala-ruckel från sent 1920-tal. Egentligen ville jag väl inte köpa det men priset var rätt för vår ekonomi och skicket sådant att det absolut inte skulle bli någon budgivning. Dessutom låg det nästan inne i stan och någonstans i bakhuvudet fanns tanken på att det på längre sikt skulle kunna bli en lönsam investering inför pensionen, trots att den var avlägsen. Jag måste säga att det var med värk i magen vi flyttade in i smutsen och möglet. Första kvällen satt vi vid det improviserade matbordet och åt våra svalnade hamburgare och fries hämtade från hamburgerhaket medan jag hade gråten i halsen och undrade vad fan vi gjort. Hade vi sålt vår stora fina lägenhet mitt i stan för det här skjulet?

“Vi har ju två charmiga kaminer i alla fall”, försökte min fru med hänvisning till en formulering i annonsen, men jag var inte mottaglig för det just då. Vi bestämde oss för att köket måste renoveras först och sedan skulle vi ta det rum för rum. Inte allt på en gång, för vi hade minsann sett hur det går i renoveringsprogrammen på TV.

Den första natten var allt tyst. Jag minns att jag hade svårt att sova för att det just var så väldigt tyst. Inte alls som i lägenheten vi just lämnat inne i stan. Den hade legat vid en högtrafikerad väg och nätterna fylldes av utryckningsfordons sirener och accelererande motorcyklar samt det eviga susandet från däck mot asfalt.

Dagen efter ägnade vi åt att städa. De förra ägarnas uppfattning om vad flyttstäd innebar skilde sig något från vad vi tyckte var rimligt. Visserligen skulle vi få tillbaka sextusen kronor men städa behövdes i vilket fall. Framåt kvällen ropade min fru på mig: “Titta vad jag hittade! En skatt!”

Jag sprang nedför trappan och fann henne sittandes på knä framför hallens gjutjärnskamin. I handen höll hon något runt och ganska mörkt. “Det är en ring! Den låg i kaminen.”

Jag tog emot den och tittade noga. Ja, faktiskt, det var en ring. Troligen silver med tanke på hur den oxiderat.

“Den måste ha trillat av och ramlat ned i asklådan”, sa jag. “Annars skulle den säkert smält lite. ”

Jag skrapade med nageln och läste gravyren i ringen. “Ingrid, Eskil & Rolf – 1929…” Det stod något mer men det gick inte att utläsa.

“Kul”, skrattade jag. “Nu ska du bara hitta handen den satt på också.”

Min fru hängde ringen på en spik ovanför kaminen och fortsatte att dammsuga upp askan som fallit ned på golvet.

Dammet hade satt sig i halsen och jag hade druckit mer än ett par flaskor mineralvatten under kvällen. Givetvis önskade drycken lämna min kropp mitt i natten och jag vaknade av behovet att gå på toaletten på nedre våningen.

“Fan, så fort köket är klart så ska vi bygga till ett badrum här uppe”, tänkte jag när jag med försiktiga ben trevade mig fram i mörkret mot trappan. Vi hade givetvis inte hunnit sätta upp vare sig belysning eller få värme i huset och så här mitt i november med snön vinande utanför husknutarna var golvet iskallt. Jag satte mig på den nedkylda sittringen medan den lilla ficklampan fladdrade över det smutsröda badrumsgolvet och mögelfläckarna på väggarna.

“Inte en chans att jag försöker stå och pissa i det här mörkret. Jag har ju skurat golvet”, tänkte jag. Då fick ett ljud mig att knipa av strålen. Det var en röst, helt klart. Inga ord, men jag kände igen formanterna i ljudet. Helt klart ett barn. Ungefär som när man sjunger en ordlös sång med öppen mun.

“Fan, inte ett jävla spökhus också!”

Jag skrattade till åt min tanke. Det finns inga spöken. Inga monster. Inget övernaturligt. Och fan i helvete absolut ingen gud heller. Nu var jag inte så kissnödig längre så jag drog på min pyjamasbyxorna och spolade. När bruset lagt sig var ljudet borta. Kanske hade det varit någon resonans i vattenledningen eller något. Jag tänkte att jag skulle kika närmare på det imorgon innan jag fick hit teknikern från skaderegleringsfirman. Vattenskadan på övervåningen var trots allt mer verklig än ett konstigt ljud.

Givetvis hade jag glömt ljudet dagen efter och kanske ett par dagar till av städ, fixande och planerande gick innan jag åter kom att tänka på det.

“Vakna!” En hand skakade min axel. “Vakna!”.
“Snarkade jag?”, frågade jag sömnig och vände mig mot min frus sänghalva.
“Det är någon där nere, lyssna!”, viskade hon.

Det var beckmörkt men jag kunde höra att hon var rädd på riktigt. Jag höll andan och lyssnade. Ett ihåligt ljud, lite som om man tänker sig att man sätter tungan hårt i gommen och rabblar en lång, melodisk ramsa. Om och om igen. Det var dock för svagt för att jag skulle kunna urskilja några ord. Blodet pulserade i mina öron och överröstade alla detaljer.

“Fan, jag låste. Jag dubbelkollade ju”, viskade jag.

Jag gled ur sängen och trevade mig fram till mina hantverkarbyxor som låg i en hög på golvet. Kniven var där den skulle och jag tog den i min darrande hand. Inbrottstjuvar första veckan. Helt jävla otroligt.

“Följ med, vi går tillsammans”, sa jag så tyst jag kunde. Är det något jag lärt mig av all krimlitteratur jag slukat är “never split the party”. Sakta smög vi ned för trappan i kolmörkret. Kniven i ena handen. Den löjliga lilla ficklampan i den andra. Jag hade den släckt men tummen vilade mot knappen. Vi skulle minsann ta den jäveln med överraskning. Så här efteråt kan man ju skratta åt den tanken eftersom trappans knarrande avslöjar den minsta lilla kattunge.

Ljudet blev tydligare och tydligare och snart stod vi i hallen framför kaminen som lystes upp av en svag ljusstrimma från en gatlykta utanför. En kuslig lite vinglande ton bar de oartikulerade orden.

“Det kommer från kaminen”, sa min fru. “Det är någon i kaminen!”.

Hon slängde sig på knä och öppnade luckan. “Aj, som i helvete!”, sade hon, ryggade tillbaka och höll sin hand hårt i den andra. “Den är ju glödhet!”

Då såg jag det. Hela kaminen glödde svagt, svagt rött i mörkret. Ändå var inte rummet varmt. Jag tände ficklampan och lyste in genom lucköppningen. Det var helt tomt. Ingen ved. Ingen glöd och ingen aska. Med handen nuddade jag snabbt spisplattan ovanpå kaminen och visst var den het. Riktigt het.

“Du, det låter inte längre. Det har tystnat.”, sa hon med utmattad röst. Spänningen hade satt avtryck. Jag bara nickade tyst. Vi stod där i säkert tio minuter innan vi satte oss i köket. Jag bredde varsin macka och gjorde kall choklad till oss. Vi pratade om det som hänt i flera timmar innan gäspningarna blev så täta att vi bestämde oss för att försöka sova lite.

På morgonen plockade jag isär kaminen. Dörren, skyddsplåtar och stenen inuti. Jag lossade skorstensröret och gjorde rent överallt och hoppades på att hitta någon liten anledning till att kanske vinden skapat ljudet. Men jag hittade inget utan monterade moloket tillbaka alla delarna och torkade bort lite sot och aska. Det verkade dock som om jag löst problemet för flera månader gick utan oljud eller andra konstigheter. Vi påbörjade renoveringen och allt gick över förväntan. Mycket av arbetet kunde vi göra själva och det var ju tacksamt då vi inte hade allt för mycket i kassan.

Det blev vår och närmade sig påsk 2005. Jag höll på att sätta upp ett påskris i hallen, alldeles intill kaminen. Då fick jag se några fläckar på stenplattorna framför den. Det var några ljusa ovala fläckar mot den mörka stenen. Jag satte mig på knä för att torka bort dem med tröjärmen när jag såg att det var fotspår.

Två vänsteravtryck och tre högeravtryck. De var små. Kanske åtta centimetrar eller något mer. Tårna syntes tydligt och hälen och trampdynan. Det var lite ljusare där fotvalvet lättat från stenen.

Jag kunde inte få ihop det i huvudet. Vi hade inga barn på den tiden och vi kände inte någon med så små barn. Jag tittade igen – det var verkligen fotspår, ingen tvekan om saken. Utan att veta varför öppnade jag kaminens lucka och tittade in. Ingenting där. Jag drog ut asklådan. I den låg några vitgula små föremål, åtta till antalet. Jag plockade upp ett av dem och betraktade det noga. En liten, liten tand. I lådan bland askresterna låg åtta av dem, och jag hade bortat tillräckligt många små barns tänder under min uppväxt för att veta att det var precis vad det var. Små, jävla mjölktänder.

Efter den dagen hände aldrig något mer märkligt vid kaminen. Inga mer konstiga ljud, ingen glöd utan värme, inga tänder och vi kunde återgå till att renovera vidare. Något som jag har svårt att släppa är att ringen min fru hade hängt på en spik på väggen försvann den morgonen. Vi letade och jag sprättade upp dammsugarpåsen, men vi fann den aldrig.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var en berättelse som Creepypoddens lyssnare Ronnie Johannesson delade med sig av nyligen. Han publicerade den i ett inlägg i Facebookgruppen “Creepypodden – eftersnack”, och tillsammans med texten publicerade han två bilder. De föreställer de små, små tänderna, liggande utspridda i askan i kaminen. Gå med i gruppen om ni vill se bilderna.

Jag vet inte mer exakt vad Ronnie och hans dåvarande fru kände när de hittade tänderna, men jag kan tänka mig att upplevelsen av ett sorts intrång kan ha funnits där. En kamin representerar en sorts lyx i de flestas hem, en garanti att världens äldsta värmekälla är evig och beständig, mitt bland alla de sköra elektroniska livlinorna vi annars hänger upp vårt liv på. Det är som när man bygger kontor åt människor långt under jordytan, nedsprängda i bergrum och grottor, och där bygger rum med naturliga träslag i golvet och kraftigt ljussatta välvda vita tak för att det ska påminna om världen ovanför. Det är trygg uråldrighet i ett toppmodernt liv.

Att då hitta mjölktänder i kaminen är, förutom ett brott mot tanken att den ska vara trygg, manifestationen av något som verkligen är där det inte hör hemma. Att hitta dem är att få det bekräftat att det värsta hänt. Ett intrång i det förväntade.

Vi reagerar alltid på dem, intrången. Till exempel när en monolit av skinande metall hittades framför en klippskreva i den öde öknen i sydöstra Utah, en nästan tre meter hög pelare till synes utan syfte och mening som rests på en plats som till och med inrikesministeriet i delstaten anser svåråtkomlig med bil och till fots. Den hörde inte hemma där. Den borde ha varit näst intill omöjlig att sätta upp. Ändå är den där. Våra idéer om vad människor orkar, kan och vill göra utmanas när vi ser den, och i dess gåtfulla frånvaro av funktion och betydelse ser vi en frustrerande gåta som vi inte kan acceptera så länge den inte är löst. Vi vill förstå och kunna förutspå vår omvärld. Monoliten är en påminnelse om att vardagen tyvärr är full av obegripliga och oförutsägbara mysterier.

Andra intrång stör oss i förlängningen, genom att störa våra medmänniskor. Alla känner vi någon som plötsligt behövt mer stöd eller hjälp, då något – alkohol, droger, arbetslöshet, sorg – kommit in och vänt vardagen upp och ner. Värre är det då det drabbar någon vi inte känner så väl att vi kan erbjuda hela vårt förbehållslösa stöd, men den drabbade ändå vänder sig till oss med utsträckta händer. Vad gör vi?

Lyssnaren Merit hörde nyligen av sig med en berättelse om ett sådant tillfälle. “Det här konstiga minnet har jag tänkt på länge och klyschigt nog sa min make åt mig att det kanske skulle vara bra att skriva ner det. Det gjorde jag men blev inte klokare”, skrev hon i sitt mejl. Och så berättade hon sin historia som hon betitlade “Säg åt henne att gå”, som här läses av Camilla Landin.

På 1930-talet flyttade LM Ericsson sin verksamhet till den nya toppmoderna anläggningen på Telefonplan i Stockholm. Man slog på stort och LM-staden skapades. Fabrikens arbetare och deras familjer skulle bo modernt och ståndsmässigt. Sammanlagt byggdes nästan tusen lägenheter mellan åren 1938-1940. Husen var så kallade ”smalhus”. Åtta meter djupa och fördelade på tre våningar med spiraltrappor mellan våningsplanen och en vädringsbalkong på mitten. Allra närmast fabriken, på LM Ericssons väg, byggdes 53 hus, och det var där jag hittade min drömlägenhet.

Det var för ungefär 20 år sedan och jag befann mig i en situation där jag insåg att jag helt enkelt inte orkade mer. Jag hade bott i Stockholm i nästan två år vid det laget. Flyttat runt mellan andrahandsboenden och aldrig haft möjlighet att ens packa upp mina kartonger innan det var dags att bege sig till nästa lilla sunkiga lägenhet eller rum i någon annans hem. Oftast utan varken köksmöjligheter eller dusch. Det började ta på mig och jag insåg att jag antagligen snart skulle vara tvungen att ge upp. Trots att det sista jag ville var att flytta hem till småstaden jag växt upp i så såg jag inga andra möjligheter. Jag hade just fått mitt första jobb som bibliotekarie på ett större statligt verk, men eftersom det än så länge var ett mammavikariat så trodde jag inte att jag skulle beviljas lån. Jag är idag väldigt glad över att min mamma övertalade mig att ändå boka ett bankmöte för helt plötsligt hade jag, trots bristen på fast anställning, ett lånelöfte och kunde börja leta efter mitt första alldeles egna hem.

Jag letade länge. Gick på visningar så att jag drömde om planlösningar och leende mäklare på nätterna. Men inget kändes rätt. Tills jag klev in i lägenheten på Telefonplan. Det var en typisk funkislägenhet. En hall som ledde till ett litet men praktiskt badrum, ett ljust och luftigt vardagsrum och ett mysigt kök. 35 kvadratmeter som kändes större än de var. Köket hade två stora fönster mot en lummig innergård och vardagsrummet ett ut mot gatan. Lägenheten var ganska nedgången och väggarna i vardagsrummet var märkligt mörkblå. Och av någon anledning var den enda möbleringen en gigantisk byrå i vardagsrummet och ett litet bord med gammaldags ostädad fågelbur på i köket. Men jag bestämde mig direkt för att det var här jag skulle bo. På den här tiden hände det inte särskilt mycket i området och priserna var fortfarande ganska låga. Så med lånet jag fick hade jag möjlighet att både köpa den och faktiskt renovera den ganska ordentligt.

Jag rev ner tapeter och spacklade och målade. La om golv i köket och bytte kakel i badrummet där jag dessutom till och med lyckades trycka in ett litet badkar. Jag hällde upp vin och satte på musik och borrade upp väggfasta bokhyllor för alla mina böcker. Sedan hällde jag upp ännu mer vin och satte upp en hysterisk fondtapet som jag sett på nätet och letat igenom hela stan efter och som i stort sett ingen annan än jag gillade. Och jag var lycklig i den där lägenheten. Så lycklig man kan vara när man är ung och i början av sin yrkeskarriär och i en stad man ännu inte känner sig helt hemma i och inte ens är säker på vad man vill eller vem man vill vara. När man dejtar killar som är tokdåliga för en och dricker för mycket och oroar sig för allt från ekonomin till vilken frisyr man borde välja för att se snyggast möjligast ut på Debaser. Men jag hade en lägenhet. Och den var fin och den var min. Det jag tänker berätta är inte något som förstört bilden av min tid i lägenheten. Eller lyckan jag kände där. Det var bara något som hände som jag har svårt att släppa.

Jag hade bara bott där i några veckor när jag ute i trapphuset stötte på min granne. Hon var en typisk äldre dam i kort grått hår och kofta och hon bjöd in mig för att titta på hennes lägenhet. Hon hade glasögon i en fin blå färg och bara aningen av läppstift. Hon hade antagligen varit en skönhet i yngre dar och det syntes att hon fortfarande brydde sig om sitt utseende. Men nu såg hon mest ut som en mysig mormor. Hon visade in mig i en spegelvänd version av min egen lägenhet. Skillnaden var att tiden verkade ha stått stilla där. Allt från köksluckor och badrumskakel till plastmattor och dörrhandtag var i original. Det i kombination med den för äldre ganska typiska inredningen fick mig att känna mig som om jag befann mig i ett museum. Alltför många tunga mörka trämöbler på för liten yta. Snirkliga matsalsmöbler, Stora vitrinskåp fullpackade med porslinssaker, väggklockor som tickade högljutt, hellånga tjocka sammetsgardiner som knappt släppte in något ljus alls och lade lägenheten i någon sorts märkligt dammigt dis. I vardagsrummet stod en mörkröd sliten sammetssoffa täckt av broderade kuddar och virkade filtar. Hon berättade att hennes man hade jobbat på Ericsson på 30-talet och att de hade köpt lägenheten för 800 kronor. Alla hennes vänner hade varit så avundsjuka. Hon hade bott där sedan dess. Fött två barn som vuxit upp och flyttat ut och förlorat sin man för bara några år sedan. Ett helt liv i en 35 kvadratmeter stor lägenhet i en liten förort till Stockholm.

Hon sa att jag var välkommen på fika när jag ville och jag var faktiskt över till henne några gånger men sedan lät jag det rinna ut i sanden. Det där man läser i böcker om givande vänskaper med äldre blir oftast inte så mycket mer än en fin tanke. Hon var trevlig men jag hade andra saker att göra än att sitta i hennes kök och lyssna på berättelser från förr. Och hennes lägenhet fick mig helt enkelt att känna mig obehaglig till mods. Jag förstod att hon var ensam och jag hade skuldkänslor för hur jag betedde mig men till slut började jag till och med lyssna vid dörren innan jag gick ut i trapphuset. För om jag träffade henne i trappan skulle jag vara tvungen att bära hennes saker och lyssna på hennes prat under de 20 minuterna det skulle ta för henne att ta sig upp för trappan och det orkade jag helt enkelt inte. Jag hörde att hemtjänsten ringde på då och då och någon gång ibland fick hon besök av en kostymklädd man i övre medelåldern som jag utgick från var hennes son. Han stannade aldrig längre än någon timme. Jag minns att jag tänkte att jag förstod honom. Jag ville ju inte heller tillbringa mer tid i den där instängda mörka lägenheten.

Det hände mycket på Telefonplan under de åren. Konstfack flyttade dit och gatorna fylldes av konstnärliga hipsters, och som en följd öppnade restaurang Landet något år efteråt. Innerstadsborna vallfärdade dit för god mat och spännande spelningar och hela området levde upp. Vid det här laget hade jag fått fast anställning och äntligen uppfyllt min dröm om att skaffa en hund. Självklart ganska vansinnigt av mig eftersom jag var ensamstående och fick lägga en galet stor del av min lön på hunddagis men för mig var det värt det. Livet flöt på och under en lång tid såg jag knappt till den gamla damen bredvid. Hon blev till ännu en av de där bifigurerna man inte ägnar några tankar allt åt.

Men sedan började saker förändras. Brandlarmet började gå av i tid och otid och när jag knackade på hos henne möttes jag av rök och lukten av sönderbränd mat. Hon bad om ursäkt och sa att hon hade glömt maten på spisen men sedan hände det igen bara någon dag senare. Vi hade gasspisar och jag började känna mig både oroad och irriterad. Och det var mer. På kvällarna kunde jag höra hur hon upprepade gånger öppnade och stängde sin ytterdörr. Och ibland när jag kom hem så hann jag se henne stå där och stirra på mig genom glipan i dörren innan hon snabbt stängde igen den om sig med en smäll. Hon ställde soppåsar utanför dörren och lät dem stå där tills det började lukta i hela trapphuset och på hennes brevlåda dök det upp lappar från brevbäraren om att hon måste tömma den så att de skulle kunna lämna ut hennes post. Hur krasst det än låter så utgick från att hon blivit dement. Jag har tack och lov ingen större erfarenhet av demens men med tanke på hur personlighetsförändrad och virrig hon var så verkade det stämma.

Sedan började hon gå ut utan ordentliga kläder. Och på tider då hon absolut inte borde vara ute. Jag kunde se henne stå nedanför på gatan i bara morgonrock klockan 4 på morgonen. I december. Ibland till och med utan skor. Hon vankade runt under gatlyktan nere på trottoaren och tittade då och då upp mot sitt eget fönster. Hon hade ett bekymrat, nästan argt ansiktsuttryck. Ibland såg det ut som om hon vinkade. Men inte vänligt utan snarare avfärdande och irriterat.

Och så var det de där ljuden. Huset var väl inte mer lyhört än andra men jag kunde inte undgå att höra höga bankningar och upprörda röster. Jag kunde inte urskilja vem som pratade men jag tänkte att hon nog pratade med sig själv eftersom jag aldrig hörde någon komma eller lämna lägenheten. De där rösterna och ljuden triggade alltid igång min hund. Det var en lugn och snäll hund som i stort sett aldrig skällde, men när de där ljuden satte igång ställde han sig alltid och skällde mot väggen som separerade våra lägenheter från varandra. Och han slutade inte förrän jag helt enkelt satte på honom kopplet och gick ut.

Till slut insåg jag att jag antagligen var den enda som visste om det här stöket och de nattliga utflykterna och eftersom jag inte ville känna mig ansvarig för sönderfrysningar eller benbrott, och eftersom jag började bli väldigt irriterad, så stoppade jag en dag en kvinna från hemtjänsten ute i trapphuset och berättade hur det låg till. Strax efter det slutade brandlarmet gå av hela tiden och hemtjänsten kom två gånger om dagen istället för någon gång ibland som tidigare. Ljuden från lägenheten fortsatte men inte lika ofta och inte lika högt. Det gick flera veckor utan att jag såg henne så jag utgick från att hon fått det stöd och den hjälp hon behövt.

Så en sen kväll knackade det på min dörr. Klockan måste ha varit åtminstone halv tolv och jag väntade inget besök. Det knackade inte försiktigt utan hårt och uppfordrande. Jag hade inget titthål i dörren så jag stod tyst i hallen och försökte lista ut vem det kunde vara. Sedan hörde jag den gamla damen. ”Du måste hjälpa mig”, sa hon med hög röst. ”Du måste säga åt henne att gå. Jag säger åt henne hela tiden men hon går inte. Säg åt henne att gå”. Jag försökte febrilt komma på vad jag skulle göra medan knackningarna blev allt starkare. Övergick till bankningar. ”Du måste säga åt henne att gå! Hon måste gå! Jag har sagt åt henne så många gånger nu! Hon går inte!” Hennes röst höjdes och bröts. ”Säg åt henne att gå! Säg åt henne att gå! Säg åt henne att gå!”. Hon började skrika ut orden och bankningarna blev alltmer oregelbundna och desperata. Som att hon hämtade andan mellan varje slag.

Under hela händelsen hade min hund skällt hysteriskt så kvinnan förstod såklart att jag var hemma, men det spelade ingen roll. Något i mig skrek att jag inte skulle öppna. Att det fanns någonting farligt där ute. Jag visste att det bara var en förvirrad gammal dam utanför dörren men både min kropp och mitt huvud reagerade med ren skräck. Det var något så vildsint och okontrollerat över det hela. Bankandet och skrikandet som bara fortsatte. Ökade i volym. Det susade i mina öron och flimrade för ögonen och det kändes som om hjärtat försökte slå sig ur min bröstkorg. Hon skrek snabbare och snabbare och högre och högre och till slut kunde jag inte ens urskilja hennes ord. Trots att hon hördes lika tydligt som om hon stått innanför dörren och inte utanför. Jag lyfte upp min vilt skällande hund i famnen och backade in i vardagsrummet där jag satte mig i soffan och drog en filt runt mig. Sedan satt vi där i säkert fem minuter, han skällandes och jag skakandes, tills bankningarna och skriken äntligen tog slut. En liten stund senare hörde jag hennes dörr slå igen.

Jag var ordentligt stressad efter den där händelsen. Men jag hörde inte ett ljud från henne igen och på något märkligt sätt återgår allt till någon form av normaltillstånd. Jag lyssnade i någon vecka med örat mot dörren innan jag gick ut men sedan återgick livet till det vanliga. Vi är så himla enkla, visst är vi?

Ungefär en månad efter bankandet på dörren blev jag hungrig en kväll. Killarna på pizzerian nere runt hörnet var riktiga raringar. De lät mig alltid betala i dörren eftersom jag inte ville lämna min hund själv utanför och de skickade alltid med en extra godbit till honom. Lite kebabkött, eller en kycklingbit. Men den här gången hade jag just gått ut med honom så jag sprang ner en snabbis själv iförd bara mjukisar och tröja. Jag halvjoggade uppför trapporna, hungrig med pizzakartongen i händerna, men när jag kom till översta trappsatsen tvärstannade jag. Hennes dörr stod öppen på glänt och hon stod där och stirrade på mig. Som om hon väntat. Hon sköt upp dörren när jag gick uppför de sista trappstegen. Det enda hon hade på sig var en halvöppen morgonrock. Jag kunde se hennes byst och hennes nedhasade strumpor och tittade generat bort. ”Du måste hjälpa mig” sa hon och hon såg så sårbar och hjälplös ut att jag inte kunde hjälpa att sätta ner pizzakartongen på golvet och gå närmare. Men jag kände fortfarande en sån oförklarlig motvilja mot att närma mig ytterdörren. ”Hon kom hit och nu har hon stannat här” sa den gamla damen. Inte arg eller upprörd. Bara trött och blek. ”Nu går hon inte. Kan du be henne gå?” Hon pekade mot vardagsrummet. Jag tog ett steg närmare dörren. Lägenheten speglade min egen perfekt. Jag kände igen mig men ändå inte. Spegeln på garderobsdörren i hallen var aningen öppnad och visade det mörka vardagsrummet. Jag stod fortfarande utanför dörren. Vågade inte ta stegen in. Men jag såg allt så tydligt i spegeln. Jag såg sammetssoffan med de många broderade kuddarna och de virkade filtarna. Det jobbiga diset från gatlyktorna som knappt orkade ta sig igenom gardinerna. Jag kunde inte sluta stirra. Det såg nästan ut som om någon låg där. Som en illusion. Sedan rörde sig något. Den ena filten började flytta sig. Som om någon som legat där vände på sig. Det gick sakta. Som i en film. Något som jag förut trodde var fransarna på en pläd rörde sig sakta över den slitna sammeten. Det såg ut som grått spräckligt långt hår. Hår på någon som just nu höll på att vända på sig för att titta på mig. Jag stod som förstenad. Långt grått hår som gled över sammeten. ”Du ser. Hon har legat där så länge. Kan du säga åt henne att gå? Jag har bett henne om och om igen.” Då släppte allt. Jag backade ut, kastade mig in i min egen lägenhet, slängde igen dörren, låste, och sjönk ihop på golvet.

Till slut reste jag mig upp. Stod stilla i hallen länge. Förundrad över att min hund låg lugnt och sov i sin säng. Som om han inte ens märkt att något hänt. Jag vet inte hur många minuter som kan ha gått, tills jag hörde hennes dörr öppnas och stängas igen. Sedan steg som försvann nedför trappan. Jag gick till vardagsrumsfönstret och efter en stund såg jag henne gå längst vägen ner mot tunnelbanan. I bara morgonrock och tofflor. Med hängande axlar och trötta steg försvann hon till slut ur gatlyktornas ljus. Jag ringde en taxi. Sen en vän. Tog det jag och hunden behövde och lämnade lägenheten för att inte våga mig tillbaka på nästan en vecka.

Vi drack massor av vin den kvällen. Vred och vände på det jag just berättat. Hur det måste ha varit en synvilla. Att jag varit uppstressad från början och inbillat mig saker. Min fina vän som förstod hur skärrad jag var men som bara ville hitta en vettig förklaring. Förnuftets röst. Mot slutet av kvällen skrattade jag åt mig själv, med en perfekt salongsberusning att luta mig tillbaka på. Men jag stannade ändå veckan ut. Med förevändningen att vi ändå inte hunnit umgås så mycket på sistone. Blev bortskämd med goda frukostar och lite för mycket vin alldeles för tidigt på dagen.

Under de första dagarna efter att jag kommit hem lyssnade jag återigen vid dörren innan jag gick ut men jag såg inte till henne igen. Alls. Och det var knäpptyst. Inga röster, inget bankande. Jag hörde att hemtjänsten kom. Den vänliga rösten som ropade ”hej jag är här nu, hur mår du?” Men utöver det ingenting.

Så en dag kom en flyttfirma och tömde lägenheten. Inget mer dramatiskt än så. Inget dödsfall eller sirener utan bara en gammal kvinna som till slut fått lämna sin lägenhet för en plats på ett ålderdomshem. Lägenheten såldes och renoverades. En dag när jag kom hem från jobbet stod dörren öppen och jag kunde inte låta bli att titta in. Jag möttes av två unga killar i snickarkläder som glatt hälsade och bjöd in mig för att ta mig en titt. Sen stod jag där med en mikrobryggeriöl i handen och tittade på en ljus och fräsch lägenhet med öppen planlösning, bardisk och ett vackert ljust parkettgolv där den gamla mönstrade plastmattan tidigare funnits. Jag önskar jag kunde säga att det kändes tråkigt att de inte behållit något av det gamla. Att de inte sett charmen i köksluckorna eller det rutiga badrumsgolvet. Men det enda jag kände var lättnad. Som om den stora tunga blöta filten som legat över lägenheten nu lyfts bort. Som att man äntligen kunde andas där.

Strax därefter flyttade jag. Inte för att jag vantrivdes och ville därifrån utan för att jag helt enkelt träffat killen som senare skulle komma att bli min man. Jag och hunden började tillbringa alltmer tid i hans lägenhet på Söder och till slut kändes det bara logiskt att sälja min lägenhet och flytta dit. Vid kontraktsskrivningen hos mäklaren mötte jag köparen av min älskade lägenhet. En ung kille som pratade om hur skönt det skulle bli att få en egen lägenhet och som frågade om jag kunde tänka mig att lämna de väggfasta bokhyllorna så att han äntligen kunde få upp sina böcker. Jag gick därifrån med ett leende på läpparna.

Sedan gjorde vi som man gör. Tröttnade på ljuden från bargatan och trängseln i den mysiga gamla lägenheten och flyttade till en större lägenhet i en närförort. Fick bättre jobb, gifte oss, skaffade bil och en till hund och flyttade till en ännu större lägenhet i samma område. Sånt där som man gör när man blir äldre. Och jag tänker ärligt talat inte på det som hände särskilt ofta. Jag är inte lättskrämd av mig. Är inte rädd för mörker eller spöken. Men ibland, någon gång då och då, när jag måste gå upp på natten för att gå på toaletten, så händer det att jag undviker att titta mot soffan i mörkret i vardagsrummet. Jag tänker på den gamla damen och hennes bekymrade blickar upp mot sitt eget fönster. På de märkliga rösterna genom väggen. På hennes desperata bankningar på min dörr. Och på den ögonblickssnabba bilden av långt grått hår som glider över mörkröd sammet.

Ni har hört lyssnaren Merits historia “Säg åt henne att gå”, uppläst av Camilla Landin.

Mitt favoritintrång de senaste åren är det Oumuamua gjorde. Ordet betyder spanare eller budbärare på hawaiiska, och blev namnet på det objekt som i oktober 2017 plötsligt dök upp i astronomernas blickfång. De insåg omedelbart att föremålet var speciellt. Det rörde sig för snabbt för att ligga i omloppsbana runt solen, och kunde bara vara något som kom från mörkaste yttre rymden. Beräkningar gjordes snabbt som visade att Oumuamua mycket riktigt sköts spikrakt in i vårt solsystem när dess bana vreds ur led av solens dragningskraft, och när den upptäcktes av astronomerna var den på väg bort med en hastighet av 87 000 meter i sekunden.

Oumuamua var det första föremålet vi sett i vår egen bakgård som kom från den interstellära rymden, alltså från utanför vårt eget solsystem. En helt ny klassificering fick hittas på, och den blev I som i Interstellär. Oumuamua blev I1. Man studerade noggrant dess försvinnande svaga ljus så länge man hann innan den kom utom räckhåll för till och med våra teleskop ute i rymden, och man hann märka en märklig fluktuation i det röda ljuset den reflekterade. Det kom och gick på ett sätt som bara kunde öppna för en slutsats: Oumuamua tumlade fram i rymden, och det var avlångt. Dess form brukar liknas vid en cigarr.

Vi hann bara se den försvinna i skuggorna, men dess intrång rörde till våra cirklar. Det kan ha varit ett fruset moln av väte, säger några, men än idag spekulerar seriösa astronomer om Oumuamua kan ha varit ett vilsekommet rymdskepp från en civilisation långt bort, som en kastkniv från okänd hand som för evigt flyger genom det stora svarta. I så fall är ensamheten ombord den kanske största vi kommit nära. I de kolsvarta korridorerna flyter resterna av dess besättning i stilla tyngdlöshet. Som en drunknad ombord en fiskebåt på havets botten är de fångade i den orörliga döden, men där ute finns ingen bortre gräns i hur länge de mumifierade kvarlevorna kan segla vidare.

Det sista intrånget vi ska berätta om idag sker just under vattnet. Vi ska höra historien “Kapten Akiyamas dagbok”, som skickades in till podden av lyssnaren Göran. Den läses av Ludvig Josephson.

Man kan med fördel slå ihjäl en dag på sjöfartsmuseet i Kyoto. De har en enorm mässhall där man kan studera civil och militär sjöfartshistoria.

I ett dåligt upplyst hörn av mässhallen står en ubåt med fören ersatt av ett glasparti. Det rör sig inte om en modell utan detta är det bärgade vraket av ubåten Ikigai.

Personalen på museet är instruerade att tjänstvilligt svara på frågor. Men när det rör sig om denna ubåt kommer du bara få korta svar. Du kommer att få reda på att hon byggdes under 60-talet i Kawasakis fabriker och att bygget sponsrades av en anonym miljardär. Han drömde om en ubåt där man kunde färdas längs japans kuster och studera det rika marina livet genom glaspartiet i fören.

Fören föranledde problem hos ingenjörerna på fabriken. Lösningen blev en konstruktion med akrylglas uppbyggt kring ett metallskelett. Ikigai var tack vare sin konstruktion bara ämnad för kustnära färder. Hon återvände aldrig från sin jungfrufärd. Vraket bärgades och efter undersökning av tekniker och polis skänktes hon till museet.

Vill du veta mer om vad som hände måste du fråga vidare. Guiden kommer att skruva på sig och bara förse dig med väldigt korta svar. Ikigai hittades fastkörd i sanddynerna på ca 100 meters djup alldeles utanför den japanska kuststaden Toyama. Ställ då frågan vad som hände med besättningen. Guiden kommer då att berätta att Kapten Akira Akiyamas kropp fastnat i fisknät och dragits upp ur djupet av fiskare. Resten av den 10 man starka besättningen återfanns döda ombord på det bärgade vraket. Guiden kommer nu göra en stark ansats att gå vidare för att visa andra delar av enorma utställningen. Då måste du stå kvar och kräva en beskrivning av den döda besättningen. Du kommer då att få veta att samtliga besättningsmän mördats med 4 parallella snitt genom luftstrupen, som om någon med kirurgiskt vassa naglar disciplinerat avrättat dem i turordning. En del besättningsmän hade försökt värja sig. Deras händer och underarmar hade skivats som teriyaki och skiljts från kroppen i perfekta skivor.

Guiden kommer att erkänna för dig att Ikigais öde ställer upp 2 olösbara problem.

1: Vem mördade besättningen? Samtliga besättningsmän bar skador som de omöjligen kunnat tillfoga sig själva och ingen gärningsman kunde återfinnas ombord på ubåten.
2: Hur kunde Kapten Akiyamas kropp återfinnas utanför ubåten? Inga slussar eller luckor var öppna och enligt loggar och teknisk data hade ubåten inte intagit ytläge sedan avfärd från fastlandet.

Nu måste du fråga efter samtlig dokumentation från ubåten. Guiden kommer då att hämta ut fotostatkopior av fartygets specifikationer och sjömännens loggböcker. Man får låna dessa i en vecka.

När du kommer hem måste du sovra. Lösningen till mysteriet finns gömd bland hundratals intetsägande sidor med teknisk data. Man måste hitta kaptenens dagbok och sjömännens loggböcker. Sedan kan man pussla ihop händelseförloppet.

Nu har jag goda nyheter till dig. Skulle du infinna dig på sjöfartsmuseet i Kyoto kan du i lugn och ro avnjuta den fantastiska utställningen. Jag har redan pusslat bland loggboksanteckningarna, sorterat bort de irrelevanta och sparat de jag tror sammantaget rymmer gåtans lösning. Jag ska presentera den för dig nu.

Kapten Akira Akiyamas dagbok
3:e augusti 1968

Man måste skilja på en dagbok och en loggbok. En dagbok är privat och en loggbok måste lämnas in vid återkomst. Detta är min dagbok. Den är bara till för mig och kanske ska någon annan läsa den i framtiden. Jag använder den för att bearbeta och konkretisera problem jag stöter på. Tankar kan vara flyktiga och måste ibland infångas för att inte fly ur dina händer igen.

Mitt namn är Akira Akiyama, jag är född i den japanska kuststaden Akita den 19:e juli 1910. Jag har under hela mitt yrkesverksamma liv arbetat för den japanska flottan. Jag påbörjar en ny dagbok samtidigt med tjänstgöring vid ett nytt fartyg. Denna dagbok är knuten till min tjänstgöring vid ubåten Ikigai.

Låt mig direkt slå fast att jag inte tycker om detta uppdrag. Jag accepterade det som en tjänst till en vän inom det japanska sjöfartsministeriet. Ikigai är inte bestyckad med vapen och skulle på intet sätt kunna försvara Japans kust. Inte ens till spaning skulle hon duga någonting till. Hennes underliga glasför tål bara ett vattentryck som tillåter oss att dyka till 150 meters djup. På det djupet kan du inte söka skydd för sjunkbomber.

Man kan jämföra detta med den italienska ubåt som lyckades dyka till ett djup på över 10.000 meter i Marianergraven.

I stället verkar syftet med denna ubåt vara salongen man byggt i hennes för. Salongen är lyxigt inredd med en stor dubbelsäng och möbler i jakarandaträ. Genom den genomskinliga fören kan man studera det marina livet på andra sidan. Längre bak finns enklare hytter och mitt i ubåten finns en restaurangdel som försetts med runda fönster. Jag antar att rika affärsmän ska kunna köpa sig plats ombord på denna onödiga farkost.

Ikigai är eldriven och hennes interiör är steril med kala väggar och en luft som är sval och doftfri. Trots ubåtens storlek på 55 meter och en vikt på 520 ton har jag bara en besättning på 10 man under mitt befäl. Hon styr sig själv och man måste bara korrigera kursen för strömmar och hålla ett öga på hennes instrument.

Min ubåt under kriget hette I-54. Besättningen kallade henne Nami. Hon luktade diesel och svett. 118 modiga soldater stod under mitt befäl redo att dö för kejsare och fosterland. Nami saknade luftkonditionering och vattenklosett. När amerikanska sjunkbomber slog ut henne blev hon en massgrav i metall.

Det här är en cirkusfarkost och jag kan inte nog poängtera att jag redan nu längtar efter att åter få stiga iland. Färden är beräknad till en vecka. Ikigai utvinner syre ur havsvattnet och ska inte behöva gå i ytläge en enda gång.

Min militära bana avslutades på ett snöpligt sätt i januari 1945. Nami låg i ytläge då vi siktade amerikanska jagare vid horisonten. Jag beordrade ubåten i omedelbart djupläge. Men då jag snabbt tog mig ner från kommandobryggan landade jag så illa att jag bröt min högra fotled.
Enligt läkare i land rörde det sig om en dubbelfraktur som skulle kunna ta upp till halvår att läka. Rasande och maktlös tvingades jag från min sjuksäng motta nyheterna om att min ubåt sänks av amerikanska jagare utanför Ulithi-Atollen. På kryckor mottog jag nyheter om slagskeppets Yamatos sänkning och förlusterna vid Iwo Jima och Okinawa. Slutligen kom bomberna över Hiroshima och Nagasaki och Japans kapitulation.

Förste styrman Masaru Sanos dagbok
4:e augusti 1968

Jag är glad att denna undervattensfärd bara kommer att vara i en vecka. Kapten Akiyama är kort i tonen och verkar tungsint. Jag antar att denna farkost på inget sätt påminner om de ubåtar han tjänstgjorde vid under kriget. Till större delen styrs hon av elektronik och där besättningen förr behövde slå till och från oändliga reglage och snurra på ventilrattar behöver man nu bara slå fast en fart och kurs så sköter hon resten.

Kaptenen är en relik från en tid som aldrig kommer tillbaka. Ikigai är ett under av modern teknik, komplett med en förunderliga glasfören. Vi håller varje dag möte runt salongens stora bord. Där kan du med förundran studera undervattensvärlden som kommer skridande emot dig. Kaptenen verkar inte imponeras och går trumpet och kortfattat igenom rutt och tekniska loggar han bara låtsas förstå. Man kan tycka att det är slöseri att han nyttjar salongen som sovrum och privat kvarter.

Kapten Akira Akiyamas dagbok
4.e augusti 1968

Efter mötet idag stod jag vid fören och blickade ut. Visst besitter den en viss hypnotisk kraft, den undervattkensvärld som kommer emot mig. Särskilt ibland. Ett lik svävar framför fören i det klara vattnet. Jag skrattar, tänker på hur finansiären av detta plåtmissfoster aldrig tänkt på att havet inte bara rymmer skönhet utan också bottenlös fasa. Liket är en kvinnas och det korpsvarta håret böljar som tyngdlös sammet runt hennes ansikte.
Jag inser att ubåten är på väg rakt emot henne. Jag kisar. Jag kan inte förstå riktigt hur saker hänger ihop. Den undervattensström som fört henne ut framför ubåten borde föra henne vidare. Men nu står hon stilla, som om hon trampar vatten. Jag står som hypnotiserad då vi rör oss mot henne. Med en omärklig duns kör vi in i hennes kropp. Vattenlik är sköra och jag förväntar mig att hennes kropp ska upplösas i delar. Men ingenting sådant händer. Hon hänger kvar på fören bara en meter från mig. Jag tar ett steg tillbaka och studerar hennes nakna kropp. Den saknar delar en kvinna ska ha. Hon är kritvit och slät som en staty utan bröstvårtor och behåring. När håret flyter undan från hennes ansikte saknar hon alla anletsdrag. Min hjärna rusar och söker efter svar. Bara det faktum att hon lyckas hänga kvar på fören saknar rimlig förklaring. Jag tittar på hennes fingrar. Hennes naglar är decimeterlånga och ser ut som skalpeller. De har grävt sig in i metall och plastglas. Jag inser att detta kräver viljestyrka och muskelkraft. Jag gör en ansats att vända mig om för att beordra ubåten i ytläge.

Men nu är det min mor som hänger utanför glaset. Hon talar med sin mörka trygga röst.

Hon talar om min tid inuti henne. Hur jag aldrig sparkade eller levde om, hur jag trivdes i det kroppstempererade vattnet och förlöstes långt efter utsatt datum. Hon pratar om hur jag alltid trivts i och vid vattnet och hur hon tänker att jag en gång ska återvända till den mörka, kroppstempererade tryggheten. Hon lovar att hennes hjärtslag kommer att vagga mig till sömns precis som då.

Sedan blir hon min fru Fumiko. Fumiko pratat om hur jag alltid tillhört havet och hur hon bara fått låna mig. Hon berättar om hur sorgen knäckte min själ och mitt väsen. Sorgen och ilskan över den brutna vristen som hindrade mig från att följa mina män ner i djupet på Nami som det var meningen.

Hon ropar på våra båda söner Masao och Kioyshi. De berättar att de lärt sig i skolan att den mänskliga kroppen består till 70% av vatten. Att allt liv en gång stigit upp ur havet och hur vi alla en dag ska återvända dit.

Min mor återvänder. Hon skrattar åt hur jag som barn alltid var som en fisk i vattnet. Hur jag jag alltid lekte med barkbåtar och fartygsmodeller.

Vi pratar länge om minnen och gemensamma upplevelser. Vi kommer överens om att nu när jag ännu en gång befinner mig under vatten vore det en evig sorg och skada om jag åter skulle ta mig upp på land.

“Min lilla fisk”, mumlar min mor ömt. Jag rör vid glaset.

Men handen på andra sidan är åter porslinsvit. Kvinnan är tillbaka. Jag ser in i hennes ansikte och nu har hon antydan till mun och ögon. De är ännu så länge bara springor. Jag drar för de ståljalusier som stänger ute undervattensvärlden utanför.

Förste styrman Masaru Sanos dagbok
5:e augusti 1968

Idag var kaptenen fåordig till frukost. På mötet verkade han disträ. Han har dragit för metalljalusierna som skär av utsikten genom ubåtens för. Han mumlar mest under mötets gång. Jag kan inte sluta stirra på honom, jag märker hur flera andra i besättningen gör detsamma. Han är annorlunda utan att jag lyckas sätta fingret på det. Hans drag är mjukare, hans röst ljusare och hans fingrar längre.

Kapten Akira Akiyamas dagbok
5:e augusti 1968

Under mötet idag märker jag hur besättningen stirrar oförskämt på mig. Jag känner mig annorlunda. Jag kan inte låta bli att stirra på mina egna fingrar. De är en nyans ljusare och längre än de var igår.

Efter mötet drar jag bort jalusierna. Hon är kvar där utanför. Hon tittar på mig genom smala ögonspringor. Hennes ansikte börjar bli bekant, men jag kan ännu inte avgöra vem det är hon håller på att bli.

Hon blir min vän Akiro – förste rorsman ombord på Nami. Han berättar att efter min fallolycka fick ubåten annan kapten som aldrig vann besättningens förtroende och kärlek. Han berättar om hur de träffas av sjunkbomber en kall vårdag i mars. Besättningsmännen kastas runt som trasdockor och de som har tur förlorar medvetandet eller dör. Bomberna slår inte upp några hål i skrovet utan bucklar bara till den yttre plåten och gör ubåten manöveroduglig. Hon hamnar på havsbotten med fören djupt nerborrad i sanden. Det strilar långsamt in vatten. Kvarvarande besättning samlas vid sjömännens kojplatser, som ligger i ubåtens akter. Det tar timmar för henne att vattenfyllas. Vattennivån stiger omärkligt från vristerna, till knäna, låren och midjan. Besättningen berättar historier och sjunger sånger. De elektriska generatorerna dör. Då vattnet stigit till brösthöjd skickas revolvrar runt bland männen. Mynningsflammor lyser upp beckmörkret som blixtar en natt utan stjärnor eller måne. Flertalet väljer att drunkna.

Jag försöker förklara att jag inte kunnat närvara på grund av min brutna fotled.

Akiro förvandlas då till ett av mina befäl vid ubåtsutbildningen i Kure. Han vrålar att jag brutit min fotled med flit för att undgå min plikt till kejsare och fosterland. Han frågar mig om jag tänker fortleva mina dagar som kapten på denna leksaksbåt. Ska jag konversera middagsgäster och hålla föreläsningar om vilka fiskar som simmar förbi fönstren? Han ryter att det är samma fiskar som åt köttet från benen på sjömännen på Nami då skrovet till slut gav vika.

Sedan blir han lugnare igen. Han berättar att om jag kliver iland igen ska jag hamna i helvetet. I helvetet ska han bryta varenda ben och led i min kropp. Han ska göra det långsamt och utan brådska. Under natten ska de läka och sedan ska han bryta dem igen. Så ska det fortgå i evighet.

Nu är kvinnan utanför fönstret igen. Hon tittar på mig. Långsamt öppnar hon sin mun, till slut är den vidöppen. Inga ljud kan färdas under vatten men trots det slår jag händerna för öronen. Ur hennes strupe kommer det öronbedövande ljudet av benpipor som splittras och knäcks. Det fortgår till jag går ner på knä på golvet.

Jag tittar upp mot fönstret. Nu svävar Isamu där utanför. Isamu, min trogne, modige vän, min lärling och adept, bara 19 år gammal, uppvuxen i Akita precis som jag. Isamu har anmält sig som frivillig till Kaiten-programmet

Kaiten – hälften ubåt hälften torped. Farkosten bär en besättningsman med viss förmåga att navigera farkosten med hjälp av periskop och enkla styrinstrument. Kejsaren har nu insett att kriget är förlorat, men att hans soldater ska visa det ultimata tecknet på tillbedjan. De ska dö för honom. Med Kamikaze-plan, Kaiten-ubåtar och Shinyo-motorbåtar lastade med sprängmedel ska de upplösas i lågor mot fienden.

Kaiten anfaller på ca fyra meters djup och är inget effektivt vapen. De sänks ofta av flygplan eller skeppsartilleri innan de nått sitt mål. Med hjälp av periskop tar du ut bäring och avstånd till din måltavla. Men du attackerar i blindo och har bara ett stoppur för att hålla reda på hur länge du har kvar innan du detonerar mot fiendens skrov. Tappar du bort din måltavla är du ensam på det oändliga havet och kan bara invänta döden eller avsluta ditt liv genom att detonera din stridsspets

Isamu berättar om hur hans Kaiten styrs ur kurs av en briserande artilleripjäs. Hans bemannade torped färdas långt innan den bromsas upp med så våldsam kraft att han slår sönder näsa och tänder mot instrumentpanelen. Genom sitt periskop ser han hav, horisont och en brännande sol. Han inser att hans Kaiten kört upp på ett rev och befinner sig till hälften ovanför vattenytan. Men en Kaiten-ubåt kan inte öppnas inifrån. Handtagen till däckluckan har tagits bort för för att förhindra flykt. Han sitter i en tubformad likkista där temperaturen snart uppgår till 60 grader. Han försöker utlösa självdetonationen men tändtråden har lossnat från brytaren. Isamu hinner panikslaget knäppa den fram och tillbaka över 11 000 gånger. Den klickar bara stumt varje gång.

Nu svävar en holländsk sjöman utanför fönstret. Han är full av hål från grovkalibrig ammunition. Namis däckartilleri är gjort för att skjuta ner flygplan. Han skäller och skriker för att jag med min ubåts däckkulspruta beskjutit livbåtar från hans sänkta handelsfartyg. Jag blir arg tillbaka och skriker att de som bryter Kejsarens blockader har ingen nåd att vänta och ingen nåd att kräva.

Förste styrman Masaru Sanos dagbok
6:e augusti 1968

Idag dök inte kaptenen inte upp till frukosten. Jag knackar på hans dörr och med gäll röst skriker han att han är sjuk och inte kan hålla möten idag.

Kapten Akira Akiyamas dagbok
6:e augusti 1968

Idag när jag drog bort ståljalusierna fick jag en impuls att raka mig. Nu skrattar du kanske. Men orsaken till detta är långt från roande. Varelsen utanför fönstret bär nu mitt ansikte.

Jag vågar inte se mig själv i spegeln. Men mina fingrar är nu sjukligt långa och smala och mina naglar rakbladsvassa. Slår jag mina fingrar mot varandra klirrar de som porslin.

Utanför fönstret väntar alla de jag pratat med under de senaste dagarna. Fumiko, Masao, Isamu, Akiro och Kioyshi. Vi pratar och skrattar i timmar. Vi sitter i mina föräldrars körsbärsberså och dricker te i kvällssolen. Körsbärsblommorna har blommat ut. Kronbladen faller som snö i det röda ljuset från den sjunkande solen.

Så plötsligt befinner jag mig i vattnet utanför ubåten och stirrar in genom glaset. Det går upp för mig att varelsens avsikt hela tiden har varit att överta min kropp. Att byta plats med mig. Inne i ubåten står nu kvinnan, vit som porslin och med det svarta håret framför ansiktet. Jag känner ett tryck mot bröstet och hur mitt syre håller på att ta slut. Då kastas jag tillbaka in i ubåten igen.

Detta är blir mitt sista dagboksinlägg. Jag förstår nu varför denna ubåt gjort mig så dyster. Hennes genomskinliga för har hela tiden påmint mig om att jag hör hemma på andra sidan glaset.

Förste styrman Masaru Sanos dagbok
7:e augusti 1968

Idag när jag knackade på kaptenens dörr möttes jag av ett lättsamt: “Kom in!”

Jag fattade dörrhandtaget, men innan jag hunnit trycka ner det blixtrade en insikt till i min hjärna. Jag släppte handtaget som om det varit glödgat. Jag känner att jag måste göra en anteckning i min dagbok om detta. Bland ubåtens nödutrustning finns en revolver. Jag ska nu återvända med den och två besättningsmän. Jag har ingen aning om vad som väntar på andra sidan dörren till kaptenens hytt.

Jag vet bara att rösten som så inbjudande bett mig kliva in tillhörde en kvinna.

Signaturmelodi

Vi har hört “Kapten Akiyamas dagbok”, inskickad av lyssnaren Göran och uppläst av mig (?) och Ludvig Josephson. Och därmed är Creepypoddens intrång i er trygga vardag slut för den här gången. Men låt inbrottslarmet hänga kvar, för om två veckor är vi tillbaka igen, med nya historier menade att störa era cirklar.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.