ampicillin uses canadianpharmrx.com

Avsnitt 127: Försvunnen II

Mamma var min bästa vän. Från början och fram till slutet. Inte ens under min tonår var vi osams, utan kunde alltid prata, skratta, gråta och lösa världsproblemen tillsammans. Hon jobbade inom vården, men oavsett hur trött hon var efter ett arbetspass så hade hon alltid ett leende till övers, alltid tid att prata en stund. Även när jag flyttat hemifrån fortsatte vi umgås. Fikastunder, långa telefonsamtal och shoppingresor.

Därför var det med chock och stor sorg som jag tog emot nyheterna att mamma drabbats av cancer. Detta var hösten 2006. Min starka fina mamma tynade långsamt bort framför mina ögon och det fanns inget jag kunde göra! Cancern visade sig vara en aggressiv sort som fortsatte växa trots cellgifter och strålning. I januari 2007 fick vi domen. Det finns inget mer vi kan göra.

Tidsspannet läkarna gissade på var max ett år. Så blev det inte. Tre månader senare förlorade hon slaget. Under de tre månaderna pratade vi, ältade, grät, rasade och var förbannade på det orättvisa i livet. Jag åkte till henne varje dag efter jobbet. Att krama henne adjö när jag åkte hem var som att alltid säga hej då för sista gången. Jag visste ju inte om hon skulle klara natten. Det var den värsta tiden i mitt liv.

Samtalen vi hade avslutades alltid på samma sätt. Att hon tröstade mig. Mamma hade ingen dödsångest. Hon sade att hon var klar, att hennes tid tydligen var ute, att hon säkert skulle se mig från andra sidan. Hon verkade så säker på att jag skulle klara mig fint. Det var ju trots allt hon som uppfostrat mig, sa hon med ett svagt leende.

En len blå natt i april fick jag samtalet, det är nära nu. Jag slängde mig i bilen och körde, vettvilligt, genom stan. 1000 tankar jagade genom huvudet, samtidigt som det var helt tomt.

Jag hann inte fram i tid. När jag väl kom fram var mamma borta. Kvar fanns bara ett skal, ett skal som såg ut som, men inte kändes som min mamma. Jag satt hos henne. Länge. Jag pratade med henne, höll hennes händer, klädde henne i hennes favoritkläder, borstade hennes, efter cellgiftsbehandlingen, fjuniga hår och grät mot hennes kalla kropp.

På bordet i hennes rum stod en kruka med vackert gula påskliljor. En påminnelse om att våren var i antågande på riktigt. En vår som min mamma aldrig skulle få uppleva. Jag tog några av de långa stänglarna med sina nickande gula klockor och gjorde en liten bukett som jag lade på bröstet i mammas knäppta händer.

Jag vet inte hur länge jag satt hos henne, men till slut knackade en representant från begravningsbyrån försiktigt på dörren och sa att det var dags för dem att ta min mamma med sig.

Jag ville inte riktigt släppa taget, men all min energi var nu förbrukad. Jag var alldeles tom inombords så jag nickade bara trött och flyttade mig ur vägen efter att ha pussat min mamma på pannan en sista gång. Påskliljorna lyste gula mot hennes vita merinoullströja. Det var det sista jag såg innan de förslöt den svarta säcken.

Dagarna efteråt förflöt som i dimma. Alla vardagssysslor som var tvungna att utföras kändes så meningslösa. Överallt letade jag efter tecken från henne. Mamma, som småleende hade sagt att hon minsann skulle hitta ett sätt att meddela sig från andra sidan var ju bara tvungen att skicka ett tecken! Om någon kunde så skulle det ju vara hon! Men ingenting. Ingen fjäril som dröjde sig kvar lite extra, ingen blomma som plötsligt låg över vägen, ingen låt som spelades i precis rätt tid. Ingenting. Och tro mig, jag försökte verkligen tolka in ALLT.

Livet, som ju har en förmåga att gå vidare, vare sig man vill eller inte, fortsatte. Jag kan inte säga att jag vande mig vid att inte ringa till henne varje dag, eller ens att jag är samma människa som innan, men vad hade jag för val?

Under den här perioden i mitt liv var jag ganska engagerad i en förening som bjöd in olika personer för att föreläsa på medlemsmöten. Det kunde vara lokala poeter, fotografer eller företagare som fick en plattform hos oss. En kväll, ca tre månader efter min mammas bortgång, var ett medium inbjudet. Jag valde att inte delta aktivt i mötet utan var ute i pentryt och fixade med kaffe och fika så att det skulle stå klart när föredraget var slut.

Jag står och serverar kaffe och småpratar lite med ett par tanter som deltagit på mötet när plötsligt mediet kommer fram till mig. Hon synar mig noga uppifrån och ner, som om hon letade efter ett kännetecken, och säger sen:

– Jag vill bara hälsa att hon tyckte om de gula blommorna.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och nyss hörde vi historien “Mamma”, skriven av lyssnaren MR och uppläst av Petra Werner.

Den sjunde mars 2016 kom det sjuttonde avsnittet av Creepypodden ut, och det hade titeln: “Försvunnen”. Jag pratade om den 59-årige tysk som försvann till havs, för att sedan flera år senare hittas mumifierad vid navigationsbordet i sin fritt drivande segelbåt, och vi berättade historierna om staden Ashley i Kansas, USA och barn på en liten skånsk ort som alla försvann spårlöst. Men försvinnandena slutar ju inte, och historien är full av dem. Därför är det dags för en uppföljare, med nya historier om försvinnanden i alla dess sorter.

Historien vi hörde först handlade i all sin vardaglighet om döden, som ju kan kallas det ultimata försvinnandet. Eller, om det nu är det. För i min inkorg är historierna många om kontakt med bortgångna släktingar via medier och människor med sjätte sinnen, berättelser som tycks antyda att döden inte är slutet på historien utan bara början på ett nytt kapitel. Idén om att ingen någonsin egentligen försvinner helt, utan bara försvinner ur vårt synfält: bara blir svårare att nå. Sällan är de historierna emellertid lika tjusigt uppbyggda eller realistiska som MR:s berättelse. Jag drogs omedelbart in i den när jag läste den, så exakt, emotionell och gripande som den var, och slutet var omöjligt att värja sig mot. Det satte hela begreppet försvunnen på spel.

Det är emellertid givetvis inte det enda sättet man kan försvinna på. Vi återupptäcker regelbundet märkliga historier ur arkiven och bland gamla minnen. Ett exempel upptäckte jag så sent som nu i förra veckan: en historia som kallats svenska flygvapnets förmodligen största mysterium, men som de senaste åren kanske kommit närmare en lösning än någonsin. Den handlar om flygplanet “Röd Niklas”.

Det börjar vintern år 1946, då en division tvåmotoriga bombplan lyfte från från Hallands flygflottilj i Halmstad. De nio ganska nybyggda medeltunga flygplanen, vart och ett bemannat med tre man, skulle till Kalixfors utanför Kiruna för att delta i en vinterövning under februari månad. De har lyft i uppehållet mellan två snöoväder, men när de närmar sig Piteå hinner de ikapp ett av dem och sikten blir nästan noll: det är som att flyga i en mjölsäck, enligt en av piloterna. Divisionen vänder om för att landa i Sundsvall, men då flyger de istället in i det nya snöovädret. Ur askan i elden.

Vi hör flyghistorikern Henrik O A Barkman i en dokumentär som SVT Västernorrland gjorde om händelsen 2016.

Under eftermiddagen kommer beskeden in, ett efter ett, att flygplanen lyckas nödlanda på olika platser runt omkring Ångermanälvens mynning och att dess besättning klarat sig mer eller mindre oskadda. Klockan 16.50 kommer det åttonde beskedet, och då återstår bara ett flygplan: det som kallas “Röd Niklas”. Tystnaden från det flygplanet blir mycket lång. Den pågår än idag. Det sista man hörde av de tre besättningsmännen ombord var ett radiomeddelande om att de slagit in på nordlig kurs. Sedan dess är de spårlöst försvunna.

Henrik O A Barkman, som intervjuas i SVT Västernorrland kortdokumentär, har varit fascinerad av den här händelsen ända sedan han var åtta år gammal. 2015 får han kontakt med en journalist som forskade i Östersundspostens arkiv, där han upptäckt en bortglömd ledtråd från 1946.

Det här sätter Henrik på spåren, och han börjar finkamma Google Earth på jakt efter tecken på att något kan ha kraschlandat någonstans i området nära Hotagsfjällen. Efter några dagar hittar han en öppning i en myr som sticker ut. En tid senare åker han dit med en kompis, och upptäcker ett hål i myren som han tycker ser ovanligt ut.

Henrik har lodat på platsen, och hittat ett hårt skikt runt två och en halv meter ner under vattenytan, precis där han tror en av flygplanets vingar borde finnas. Och dessutom har han fått kontakt med människor som faktiskt vet saker om platsen, som tidigare varit okända.

Ja, kanske ligger det fortfarande ett över 70 år gammalt försvunnet flygplansvrak med besättning kvar nere i en myr i Västernorrland. Ännu vet vi inte, för Försvarsmakten ger sig inte ut dit förrän Henrik har konkreta bevis, och det är svårt att skaffa som vanlig medborgare. Tills dess är planet och dess tre besättningsmän, fänrik Håkan Gunnar Hoffberg, furir Alf Stig Einar Andersson och värnpliktige flygföraren vicekorpral Karl Einar Carlsson, borta.

Andra försvinnanden är mer vardagliga. När jag som tonåring gjorde slut med min första flickvän och var mycket olycklig slog det mig hur onaturligt det var, att man ena dagen älskade varandra för alltid, och andra dagen inte ens skulle ses längre. Det var som om en central del av ens liv plötsligt suddats ut, och man var lämnad med tomheten. Det försvinnandet, av en man älskat, handlar nästa berättelse om. Ni ska få höra “Exet”, skriven av Boel Bermann och läst av Rakel Josephson.

”Nej, Alice, nu kommer du faktiskt inte undan längre,” säger Stella när jag slänger mig ner på handduken intill henne på gräsmattan. ”Vad var det egentligen som hände medan jag var borta? Har du hört något från Emil?”

Jag skakar på huvudet, möter inte hennes blick. Istället lägger jag mig tillrätta och sneglar mot simbassängen. Kan höra vatten skvalpa och lyckliga barnskrik. Jag drar handduken närmare mig, bort från en tappad glass som ligger och smälter i gräset en bit bort. Sedan tar jag fram mobilen, surfar förstrött. En svag vind får min blöta hud att knottra sig trots solskenet.

”Vadå, inte på hela sommaren? Vilket asshole. Ni var ju tillsammans hela vårterminen. Och sen bara gör han slut och drar. Lika bra för dig att du slapp honom!”
”Ja, det är väl det. Antar jag”, säger jag tyst. “Så hur hade du det i Italien då?”
“Äh, samma gamla vanliga. Föräldrarna och hela tjocka släkten, smög ut om kvällarna och hängde med barndomspolarna på La dolce vita. Strandbaren, du vet. Fast nu undviker du ämnet.” Stella lägger sig på sidan och tittar på mig med fundersam blick. ”Alltså, jag fattar att det är svårt att prata om. Jag vet ju att du ville att han skulle vara the one, den du skulle tillbringa resten av livet med. Du har ju till och med på dig halsbandet han gav dig. Men kom igen, prata med mig. Jag finns här för dig.”

Jag kan inte hindra mig själv från att röra vid den lilla berlocken som hänger runt min hals. Som för att känna att den fortfarande finns där.

Min mobil plingar till, en schemalagd post som ska publiceras. Jag ser ner på skärmen, på det leende ansiktet på fotot och trycker godkänn innan jag ser upp på Stella.

”Jag vet, jag borde ta av det. Men jag gillar det för mycket. Alltså, Emil gjorde slut och sedan rymde han hemifrån. End of story. Jag har inget emot att prata om det, det finns bara inte så mycket mer att säga om det”, säger jag och rycker på axlarna, försöker verka avslappnad.
Stella sätter sig upp och räcker över sin flaska solskyddskräm. ”Okej, om du säger det så. Här, kan du hjälpa mig att smörja in ryggen? Gud, det är ju varmare här i Sverige än vid Medelhavet, det är skitläskigt. Huden svider, ser det rött ut? ”
”Lite kanske, men det är nog ingen fara”, säger jag medan jag klämmer ut en skvätt solkräm ur flaskan, känner den kalla, trögflytande vätskan mot handflatorna. Sedan lutar jag mig framåt och börjar smörja in hennes rygg. Jag kan se att huden är svagt röd mot det vita under bikinibanden.
Stella skriker till när mina händer nuddar hennes rygg.
”Kallt! Gud hjälp. Men alltså, visste du att Emil tänkte rymma? Sa han något innan han drog?”
”Nej, han sa bara att det var slut. Att vi inte skulle ses något mer”, säger jag medan jag låter händerna glida i cirklar över Stellas rygg. ”Han sa det inte elakt eller så. Bara att det var bäst om vi inte hängde mer..”
”Ja, han vågade i alla fall säga det ansikte mot ansikte. Hörde du att Albin gjorde slut med Samira med ett mess? Helt sinnessjukt dålig stil. Men Emil, alltså, jag ser ju att han postar i sociala medier, fast han taggar aldrig var han är. Undrar var han gömmer sig. Han verkar inte så jäkla aktiv, inga nya låtutkast på Soundcloud och helt dött på Snapchat. Men då och då kommer det grejer på hans Insta, Twitter och Facebook. Jag funderade på att skriva att han är en fucking apa, vill du att jag gör det?”

”Nej, det spelar ingen roll längre. Jag har kommit över honom, jag lovar”, säger jag och gruggar in den sista klicken av solskyddsfaktor. Sedan sätter jag mig på min handduk igen och tar fram mobilen. Jag kan inte låta bli att gå in på Emils Insta och titta på hans flöde. Den allra senaste bilden som publicerats är en selfie, tagen på något torg i solsken. Han ser solbränd och glad ut.

Jag scrollar ner till bilden från början av sommarlovet. Den sista bilden på oss två tillsammans. Vi står med huvudena tätt intill varandras. Jag minns när bilden togs, på avslutningsfesten. Dagen innan han gjorde slut. Det hugger till i hjärtat.

När han gjorde slut med mig så försvann han ur mitt liv. Men han är ändå kvar på sätt och vis, han finns där i mitt flöde.

”Mmm, jag vet. Han är ju efterlyst eller vad man nu säger, så han kanske inte vågar tagga sina poster. Tror väl att polisen kommer att hitta honom och släpa hem honom kanske,” säger Stella fundersamt.

Försiktigt vinklar jag mobilen så att Stella inte kan se skärmen. Jag kan inte sluta titta på Emils lekfulla, stora ögon på fotot. På hans lockiga, mörka hår som aldrig låg som han ville. Plötsligt minns jag hans tunnslitna, missfärgade sneakers och färgglada t-shirts. Hur han brukade bita på naglarna och nynnande när han var glad. Hur han tittade på mig och sa att han var lyckligare än han någonsin hade varit i hela sitt liv. Jag skriver in en påminnelse i min kalender.

”Måste kolla snapchat och soundcloud. Kanske finns låtutkast i dropbox?”
Sedan lyfter jag på huvudet.
”Vill du bada en sista gång eller ska vi dra härifrån?”
”Jag är klar, let’s get out of here! Och Alice, säg bara till om du inte vill prata om det. Jag missade ju hela dramat för att jag var borta så länge. Och hur mycket jag än frågade på messenger så sa du ju ingenting, bara att det hade tagit slut.”
”Äh, jag ville bara inte prata om det då. Men det är säkert bra att du frågar grejer nu, typ som terapi eller något”, säger jag medan jag kränger på mig mitt linne över bikinin och drar på mig jeansshortsen. Sen trär jag på mig flip-flops och när Stella är klar tar vi våra handdukar och börjar strosa bort mot utgången.

”Alltså, om jag fick chansen skulle jag skälla ut honom helt sinnessjukt mycket. Du vet att det inte är ditt fel att det tog slut, eller hur?” säger Stella, tar min hand och trycker den hårt. Sedan säger hon tveksamt, nästan motvilligt: ”Jag tror förresten att jag såg Emil på tunnelbanan häromdan.”
”Va, var då?” frågar jag chockat.
”På väg in på T-centralen, i andra änden av vagnen. Jag var inte helt säker på att det var han, så jag satte fart som fan och trängde mig fram i den riktningen. Men innan jag hann dit så hade tåget stannat och han försvann bland alla människor. Så jag hann inte säga något alls, sorry. Är det någon annan som snackat med honom? Har han hört av sig till Danne eller Nora?”

Jag sätter på mig solglasögonen, mest för att dölja hur ledsna mina ögon är. Sedan rycker jag på axlarna och försöker verka som att jag inte bryr mig.

”Inte såvitt jag vet. Ingen verkar ha hört av honom. Danne sa något om att han hade sett Emil i vimlet på den där gratisfestivalen i Tanto. Men sedan tappade han bort honom, så han var inte helt säker på att det verkligen var Emil.”

Medan jag säger det låter jag blicken flacka över alla människorna som är utspridda på gräsmattan. Jag har gjort det hela sommaren. Det är som att jag hela tiden letar efter Emil när jag rör mig på stan, på tunnelbaneperronger, inne i city och genom rutan när jag åker buss. Det har till och med hänt att jag trott att jag skymtat honom på håll ute på stan. Instinktivt har jag gått i riktning mot honom, men sen har jag hindrat mig själv, vänt mig om och gått därifrån. Han finns inte längre i mitt liv, bara i mitt digitala flöde.

”Vad sa han då, den där sista gången ni sågs innan han drog?” frågar Stella där vi går sida vid sida.

Jag tar ett djupt andetag. Luften är torr och sticker i lungorna. Jag tänker tillbaka på när jag och Emil sågs på vår hemliga mötesplats, i den övergivna gamla byggnaden vid pendeltåget. Vi brukade ses där på kvällarna, för att få vara ifred från mina överbeskyddande föräldrar och hans galna farsa. Jag försöker minnas Emils mörka röst. Den lät lite hes och repeterad när han sa det. Som om han hade tränat på att säga orden tidigare för sig själv innan han sa dem till mig. Jag minns de sista orden han sa till mig och säger tonlöst.

”Att han var ledsen, men att han inte var kär i mig och att det inte kändes schysst att fortsätta vara tillsammans. För att jag var så himla kär.”
”Vadå, sa han typ vi kan väl vara vänner? Vilken loser alltså. Vad svarade du?”
Jag tänker tillbaka på den stunden. När han gjorde slut tror jag inte ens att jag började gråta. Fast jag är inte säker, minns mest att jag stirrade tomt in i betongväggen.
”Det är som att skallen är helt blank efter det. Jag minns att Emil stod där och såg på mig och sa att han var ledsen. Sen minns jag typ ingenting.”
”Va, på riktigt? Total blackout?”
”Ja, helt sjukt. Jag vet inte ens vad jag svarade”, säger jag medan jag kliar mig hårt på armen.

Mina naglar lämnar röda spår i huden och skrapar loss små vita hudflagor i solbrännan. Jag trodde att det var lugnt att prata om det, men nu känner jag hur allt det jobbiga väcks till liv igen. Hela den där kvällen spelas upp inom mig. Hur jag inte sa hej till varken mamma eller pappa när jag kom hem, hur jag duschade länge i hett vatten och skrubbade mig så att skinnet sved. Sedan kröp jag ihop i sängen i mitt rum och grät tills jag somnade.

Dagen efter samlade jag ihop alla presenter Emil hade gett mig förutom halsbandet och slängde dem tillsammans med hans kvarglömda tröja. Jag visste att det aldrig skulle bli han och jag igen.

Resten av veckan gick jag igenom alla foton jag kunde hitta i hans sociala medier, på båda mobilerna och laptopen. Sedan samlade jag alla foton i mappar och tittade på dem i timmar.
Jag känner mig rastlös och ofokuserad, hör knappt vad Stella säger när vi går längs vägen mot tunnelbanan. Så skär något igenom mitt tankeflöde.
”Stella, vad sa du precis?”
”Men gud, har du hört ett enda ord jag sagt? De har hittat en död människa i den där gamla byggnaden vid pendeltåget.”
”Vilken då?”
”Jamen du vet, den där som stått övergiven hur länge som helst. Polisen behandlar det som mord står det på Aftonbladet.”, säger Stella och ser upp från mobilskärmen. ”Typiskt, nu kommer ju våra hoods få ännu sämre rykte. Men vad är det med dig Alice? Du ser ut som att du sett ett spöke.”

Jag har stannat mitt på trottoaren. Det känns som att världen rusar omkring mig. Snart kommer alla att få veta sanningen.

Mobilen plingar till, den schemalagda posten väntar på godkännande. Av ren vana tar jag upp den och trycker godkänn så att selfien på Emil går live på hans Insta.

Jag tog hans mobil den där kvällen. Kunde hans login och allt var redan förinställt, inloggat och klart i alla apparna. Bara att fortsätta posta.

Allt har sett ut som vanligt i flödet hela sommaren, fast egentligen är det konstigt att ingen har märkt något. Gamla bilder, återanvända, spegelvända och beskurna så att de ser nya ut. Ingen har märkt att alla fotografierna är från förra sommaren, kanske för att alla ser likadana ut mest hela tiden på sina profiler. Jag har schemalagt och postat i hans flöden hela sommaren, ända sedan den där kvällen.

Jag minns allt som hände kvällen när Emil gjorde slut. Som om jag någonsin skulle kunna glömma. Efter att han hade sagt att han ville göra slut började jag skrika åt honom. Han stod och velade, visste inte hur han skulle reagera. Stammande försökte han förklara att han bara inte kände något för mig. Orden forsade ur mig, jag skrek att jag älskade honom, att jag hatade honom, att jag inte tänkte låta honom göra så mot mig. Till slut vände han sig bort från mig och gick långsamt mot utgången. Jag minns hur jag tog upp den rostiga metallstaven från betonggolvet. Hur tung den var i mina händer. Hur jag darrade av raseri. Minns ljudet av mina sneakers mot golvet när jag sprang ikapp honom. Hur det lät när metallen träffade hans kropp. Först ett krasande, sedan den dova dunsen av kropp mot betong. Hur jag slog och slog tills jag all mitt raseri var borta. Tills jag sakta kunde se klart igen genom det där vansinniga raseriet, svartsjukan och sorgen. Tills jag fattade vad jag hade gjort.

Sedan satt jag på det kalla betonggolvet och höll hans livlösa hand som blev allt kallare.
Jag minns att jag satt med mobilen i den andra handen hur länge som helst, men ändå ringde jag ingen. För att jag visste att det var för sent.

Ni hörde “Exet”, skriven av Boel Bermann och läst av Rakel Josephson. Ett försvinnande som på sätt och vis liknade avsnittets första berättelse om mamman och mediet: den försvunne skulle komma tillbaka ännu en gång, när huvudpersonen minst anade det.

Vi ska avsluta veckans avsnitt med en historia från Reddits underforum Nosleep, om när ett försvinnande känns så fel och märkligt att berättaren själv tvingas ge sig in och försöka förstå det, med fruktansvärda följder. Berättelsen heter “SMS:en från min campande vän”, är skriven av Redditanvändaren J. Speziale och läses av Ludvig Josephson och mig.

Del ett:

Jag har en gammal klasskamrat från college, Dylan, som bor utanför Denver. Som de flesta Coloradobördiga är han en ivrig campare, beredd att gå så långt som att sticka iväg på hajker året om, inklusive i december.

Bara för säkerhets skull har jag bett honom höra av sig till mig varje gång han åker iväg ensam.

Den här gången har jag blivit orolig för honom. Jag går rakt på sak: hans SMS har börjat skrämma mig.

Så här har vår konversation sett ut sedan det hela började.

14.30

Dylan: Parkerat bilen och är på g mot vandringsleden

Jag: Du är inte klok. Hur kallt är det?

Dylan: Inte så farligt faktiskt, någon minusgrad bara. Du måste hänga med nån gång. Det är så jävla vackert här.

Jag: Lol, vi får se i vår när det blir mindre iskallt. Ha det bäst iallafall! Se upp för trappor i skogen

Dylan: Käften!

07.44 på morgonen

Dylan: Vaken?

Jag: Jadå, är allt ok?

Dylan: Det är så weird. Jag vaknade nyss och det är någon här?

Jag: På berget? Jaha, sjukt. Du kanske inte är den enda galna nog att campa på vintern

Dylan: Nej alltså inte en annan campare. Det är någon som står borta i horisonten men den har inte rört sig en centimeter sen jag upptäckte den. Alltså inte en centimeter

Jag: Va?

Dylan: Jag vet inte, det ser definitivt ut som en person men den står så stilla. Den är kanske 200-300 meter bort. Och står helt stilla.

Jag: Fan vad creepy. Håll mig uppdaterad!

09.19

Dylan: Den har fortfarande inte rört sig. Jag gjorde upp en eld och fixade kaffe och ignorerade personen hela tiden. Nu har jag fått nog – ska kolla vad är det för någon.

Jag: Ok, berätta sen. Kanske en stubbe bara?

09.33

Dylan: Asså

Dylan: Det är en jävla fågelskrämma

Jag: Va? Som på en bondgård?

Dylan: Finns det andra sorters fågelskrämmor eller? Ja, såklart. Den har konstigare kläder dock

Jag: Hurså?

Dylan: Moderna och fräscha typ. En snygg svart täckjacka och jeans. Huvudet är rätt läbbigt, gjort av en säck med svarta ögon och ett stort insytt leende. Varför står den här? Jag blir typ sugen på att stjäla North Face-jackan, lol

Dylan: Jag postade en bild av den i mina storys på Instagram om du vill se

Jag: Alltså jag hade nog låtit den vara. Kanske är det till någon studie eller något? För att se om björnar attackerar? Det kanske är någon viltkamera uppsatt någonstans. Du har väl gräs med dig? Synd om den spelade in dig då lol

Dylan: Hehe jepp. Apropå det, kanske dags att baka sig en liten goding…

Jag: Haha, ha det så kul!

03.33 på natten

Dylan: Någon står utanför mitt tält

Jag: Sluta försöka skrämmas, jag sover

Dylan: Jag försöker inte skrämmas det är på allvar jag ser skuggan mot tältduken

Jag: Ring polisen!!!

Dylan: Nej jag vill inte göra ett ljud de tror nog jag sover. Jag ligger i sovsäcken med telefonen och min kniv

Dylan: Jag vaknade av ett ljud trodde det var vinden och att jag glömt stänga tältet men så såg jag silhuetten

Jag: Vad fan ska jag ringa polisen?? Var är du? Ge mig koordinaterna

Jag: Dylan!!!!??? Svara och skicka din location så jag vet var fan du är

06.56 på morgonen

Dylan: Jag är ok

Jag: Tack som fan för att du äntligen svarar! Jag fick typ en hjärtattack, har knappt sovit sen du SMS:ade. Jag skulle ha ringt polisen eller någon skogvakt men jag visste ju inte var du var

Dylan: Det är konstigt som fan dock för det var fågelskrämman som stod utanför tältet. Nån flyttade den hit inatt när jag sov. Det var dess skugga jag såg. Jag gillar verkligen inte det här

Jag: Åk hem för fan, seriöst. Även om det bara är ett skämt är det ett jävla sjukt beteende

Dylan: Jag är kanske sju kilometer från bilen. Jag SMS:ar när jag kommit fram till den

Dylan: Just det, glömde säga en grej

Jag: Vad?

Dylan: Den hade min mössa på sig. Alltså fågelskrämman. Någon måste ha tagit sig in i mitt tält inatt medan jag sov, tagit mössan och satt den på fågelskrämman

Jag: Ring så fort du kan!!

09.13

Okej, så här har alltså vår konversation sett ut fram till nu. Jag hoppas han kommer fram till bilen snart.

Nu dök de tre punkterna upp. Ser ut som att han svarar.

Dylan: Vafan. Nån har skurit upp mina däck. Och det står en till fågelskrämma vid bilen.

Del två:

Jag har varit i kontakt med skogvaktaren i Denver Park och polisen. De säger ingenting. Allt de säger är att de har situationen under kontroll, men jag är inte övertygad.

Jag har haft ytterligare lite SMS-kontakt med Dylan, precis efter det han sade om bildäcken och fågelskrämman. Så här har det sett ut:

09.25 på morgonen

Jag: Snälla säg att du ringer polisen just nu

Dylan: En sekund. Jag ska se om bilen är helt obrukbar. Men ja, jag ringer såklart polisen

Jag: Ok uppdatera mig på vad som händer så snart du kan

11.45

Jag: Hallå, vad händer?

12.30

Dylan: SMS:ar snart. Kan inte nu

Jag: Dylan! Du måste berätta vad det är som pågår!

14.15

Dylan: Okej, nu har jag bättre läge. Jag kan ringa men då måste jag prata jävligt tyst. Det här är så sjukt, allting. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara hem. Min telefon håller förresten på att dö så snart byter jag till skräptelefonen jag har på jobbet

Jag: Men vad fan menar du, vad är det som händer?

Dylan: Alltså jag försökte starta bilen för att bara kunna ladda telefonen, och kolla närmare på hur illa skick däcken var i. Men motorn startade inte ens. Fågelskrämman stod där mitt framför bilen, alltså precis framför, och den luktade så jävla illa. Som ruttnande kött. Jag ringde polisen och berättade om bilen och att jag var fast. De kopplade mig över till skogvaktaren så jag kunde förklara var jag var. Det var då det blev ännu konstigare

Jag: Vadå, hur då konstigare?

Dylan: Skogvaktaren verkade först ganska obrydd. Typ “Var är du? Var bara lugn, vi skickar hjälp”, med monoton röst som om det var något han gjorde hundra gånger om dan. Men så nämnde jag fågelskrämman, och då blev han som förbytt

Jag: Hur då?

Dylan: Han lät plötsligt extremt allvarlig, alltså nästan som om han var nära paniken. Så här gick vårt samtal:

Skogvaktaren: “Sade du fågelskrämma?”
Dylan: “Ja, precis”
Skogvaktaren: “Nu måste du vara mycket exakt och ärlig med mig. Hur såg den ut?”

Jag förklarade hur den såg ut som hade stått utanför mitt tält med min mössa på sig

Skogvaktaren: “Och nu är det en som står vid din förstörda bil”
Dylan: “Ja, och den luktar skit”
Skogvaktaren: “Vad har den här för kläder på sig?”
Dylan: “Inga kläder. Bara säckväv och tyg. Dess stickade mun ser arg ut. Vänta, det ser ut som att det är något på torsot. Det ser ut som en papperslapp.”
Skogvaktaren: “Något mer?”
Dylan: “Ja, det står något på papperslappen ser det ut som”
Skogvaktaren: “Okej, nu måste du lyssna noggrannt på vad jag säger”
Dylan: “Okej?”
Skogvaktaren: “Jag har dåliga nyheter. Jag är i bilen nu, och var på väg till dig. Men en bro har kollapsat och är omöjlig att köra över. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men vi har skickat ut folk för att laga den. Hur som helst måste du börja röra på dig, nu på en gång. Du är nu på bergets norra sida, och du måste ta dig över till den södra sidan. Vi möts där. Har du en kompass och en karta?”
Dylan: “Jadå”
Skogvaktaren: “Bra.”

Han förklarade exakt var vi skulle mötas.

Skogvaktaren: Börja röra på dig omedelbart. Stanna inte kvar där vid bilen. Och om du springer in i fler fågelskrämmor, häng inte kvar. Förstår du vad jag säger? Om du ser fler fågelskrämmor ska du springa så fort du kan bort från dem. Är det klart och tydligt?”
Dylan: “Lita på mig, jag ska springa så fort jag kan“
Skogvaktaren: “Du måste röra på dig nu”
Dylan: “Vad är det som händer? Är jag i någon sorts fara? Vad har fågelskrämmorna med någonting att göra?”
Skogvaktaren: “Hör vad jag säger och börja röra på dig. Vi har inte all tid i världen förrän solen börjar gå ner. Var så tyst du kan. Har du på dig några ljusa klädesplagg?”
Dylan: “Öh, nej, det har jag inte. Min kappa är mörkbrun och mina byxor gråa.”
Skogvaktaren: “Bra. Försök hålla dig borta från stora, öppna ytor så mycket du kan. Rör dig snabbt och lätt och ring mig om du ser eller hör någonting onaturligt.”
Dylan: “Onaturligt?”
Skogvaktaren: “Du kommer förstå om du ser något. Men ring bara i yttersta nödfall. När det mörknar och blir natt ska du hålla dig varm och gömd. Gör absolut inte upp någon eld. Om du hör någonting som rör sig i natten, spring inte. Var så stilla och tyst som du kan.”
Dylan: “Vänta, kan du inte säga vad det är jag ska hållla uppsikt efter?”
Skogvaktaren: “Börja ta dig söderut, nu!”
Dylan: “Vänta, jag…”

Klick. Sedan lade han bara på.

Jag: Och var är du nu?

Dylan: På väg söderut. Det händer jävligt märkliga saker fortfarande.

Jag: Vadå för saker?

Dylan: Jag gick förbi platsen där jag satte upp tältet igår. Fågelskrämman som hade haft min mössa på sig var inte kvar.

Jag: Var den bara borta eller?

Dylan: Ja, inte ett spår efter den.

Jag: Alltså fy fan att du måste gå igenom det här. Jag har haft gåshud och hjärtklappning ända sedan natt och jag läser ändå bara om det.

Dylan: Jag vet, jag hatar det här och vill bara vara hemma nu.

Jag: Du måste göra som Skogvaktaren sade så kommer du snart hem igen. Har du internet på din jobbtelefon?

Dylan: Nä, kan bara ringa och SMS:a

Jag: Okej. Men den är fulladdad ändå?

Dylan: Ja, tack Gud för det.

15.03

Dylan: Okej, jag är utmattad och livrädd. Fortfarande på väg över till vandringsleden på södra sidan berget, där jag ska möta Skogvaktaren.

Jag: Kämpa på!

15.44

Dylan: Fågelskrämman är tillbaka! Den från utanför tältet! Den är uppe i ett träd. Långt uppe i trädet. Hur fan lyckades någon få upp den så långt?

Jag: Vad fan! Skicka en bild!

Dylan: Jag får inte till det bra med den här jävla skitkameran när den är så långt uppe i trädet. Den bara hänger där, och ser ut som att den tittar ner på en. Jag är så jävla trött på det här nu. Någonting droppar ner från den.

Jag: Stick därifrån på en gång!

16.17

Dylan: Solen är på väg ner. Jag ska hitta någonstans att sova nu.

Jag: Jag kom på att du inte sade vad det stod på lappen. Den som var på fågelskrämman vid bilen

16.32

Dylan: Just det, hur fan glömde jag det

Dylan: Det stod: “Är du rädd än?”

Jag: Vem fan tror du det är som ligger bakom allt detta?

Jag: Dylan?

19.01

Jag: Dylan? Är allt okej?

Jag: SMS:a när du kan. Jag vill inte slösa dina batterier.

02.02 på natten

Dylan: Den kommer närmare

Jag: Va? Vad?

02.04

Dylan: Fan fan fan den är precis här. Gud hjälp mig. Vaf fan är det här. Det känns inte ens som en människa. Det kan inte vara mänskligt. Jag är bakom ett träd. Jag vet inte om den sett mig. Det lukrtar så jävla illa. Jag ska försöka fly. Den är för nära

Jag: Vad fan, snälla, säg att allt går bra! Vad är det för någonting?

Jag: Dylan?

02.19

Jag: Dylan? Jag ringer polisen om du inte svarar! Vad händer?

02.49

Jag: Jag ringde polisen, de sade att de var ute och letade efter dig på södra sidan av berget. Där Skogvaktaren sade att ni skulle mötas. Snälla svara. Har du kommit fram dit?

02.57

Jag: Dylan???

03.33

Dylan: Hej.

Jag: Dylan är allt okej? Vad hände?

03.41

Dylan: Hej.

Jag: Dylan???

Dylan: Hej.

Dylan: Hej.

Dylan: Hej.

Jag: ?

04.13

Dylan: Är.

Dylan: Du.

Dylan: Rädd.

Dylan: Än?

04.14

Jag: Vad fan??

Jag: Var fan är du, är allt okej?

Jag: Dylan?

Det var det sista jag hörde av honom.

Nu har jag tät kontakt med polisen och de försöker just nu spåra och hitta Dylans telefoner.

Uppdatering: Polisen hörde precis av sig. Allt de hittat är en ny fågelskrämma. Den satt i förarsätet på Dylans bil. Den hade på sig en mörkbrun kappa och gråa byxor. Jag vet inte om de är Dylans, men de låter som hans på beskrivningen. Fågelskrämman var full av kött. De vet inte vad för sorts kött.

Polisen vill att jag ska komma upp till Denver.

Del tre:

Så fort vi landade satte jag på min telefon. En lång rad notifikationer rullades upp på skärmen. SMS från Dylans telefon. Jag vet inte vilken tid de skickades.

07.45 på morgonen

Dylan: Leta.

Dylan: Upp.

Dylan: Mig.

Jag: Vem fan är det här? Var är Dylan?

Jag: Polisen letar efter dig. De kommer hitta dig.

Jag fick inget svar.

Efter att jag hade fått mitt bagage hyrde jag en liten bil och körde upp till skogvaktarstationen. Polisen jag hade pratat med förut sade att det var de som ledde eftersökningarna av Dylan, eftersom han än så länge bara var en saknad person. Så snart jag kom fram placerades jag i ett mötesrum. En skogvaktare kom in, och jag gissade att det var samma kille som hade pratat i telefon med Dylan. Han var tunn och ovårdad, med rufsigt svart hår och blek i hyn. Hans kläder stank av rök och han såg ut som att han inte hade sovit på åratal. Han satte sig mitt emot mig, lade hatten på bordet och tände en cigarett.

“Vi ringde hit dig för att vi behövde din telefon som en del av eftersökningarna. Men jag är rädd att det inte längre än nödvändigt.”

Han lät sliten och utmattad på rösten.

“Vad har hänt?”, frågade jag.

“Jag är ledsen”, sade skogvaktaren, “men jag kan inte gå in på några detaljer just nu. Du måste låta oss hantera detta. Jag garanterar dig att vi gör allt vi kan för att hitta din vän.”

“Men vad fan, så kan du inte bara säga!”

“Jag är hemskt ledsen”, upprepade skogvaktaren. “Vi kan inte ha folk som springer runt här. Du måste hålla dig undan när vi arbetar. Det är för din egen trygghets skull.”

Jag höll upp telefonen framför honom.

“Jag fick nya SMS från honom så sent som när jag landade! Något har ju hänt honom!”

Skogvaktaren suckade.

“Jag vet att det här är tufft att acceptera. Vi undersöker alla möjligheter, men tror inte att det har inträffat något brottsligt. Det har hänt förut att tonåringar i området skämtat elakt med ensamma campare. De kanske har tagit hans telefon. Du får hemskt gärna fylla i en rapport om det. Tro mig, jag vet hur tufft det är när en närstående försvunnit.”

“Jaha, du menar att tonåringarna har skurit sönder hans däck och sitter och hotar mig på SMS? För helvete, du hör ju hur det låter. Gör någonting! Du sade ju själv till Dylan att han svävade i fara!”

Skogvaktaren höll upp en hand för att lugna mig.

“Jag lovar att vi jobbar dag och natt för att hitta honom. Bäst är om du håller dig undan, och åker hem för att hålla hans familj sällskap.”

Jag orkade inte lyssna klart på honom. Med ett uppgivet stön reste jag mig och lämnade rummet. Han försökte inte ens stoppa mig. Jag visste att han bara snackade skit. Vad var det han försökte dölja för mig? Jag hade ju hela telefonen full av bevis på att någon eller något förföljt Dylan. Jag insåg att jag själv måste ge mig in i detta, om sanningen skulle fram. Jag åkte till den enda platsen jag kände till i området: Dylans lägenhet. Jag hade fortfarande hans portkod i minnet, och visste var han gömde en extranyckel.

Lägenheten var kusligt tyst och stilla. Jag gick in, tittade in i köket och såg en bild av honom under en magnet på kylskåpet. Jag kunde inte stoppa känslorna. Jag satte mig ner på en stol med händerna i ansiktet och grät. Jag lät mig sitta så i några minuter, och sedan tittade jag i kylskåpet. Där fanns en öl. Jag öppnade och svepte den.

När jag skulle slänga burken såg jag någonting på vardagsrumsbordet. Dylans karta över Colorado. Den hade jag glömt. Han använde den varje gång han skulle ut och campa, och markerade platser han redan besökt med svarta nålar och platser han ville besöka med vita nålar. Jag skrev ner koordinaterna för de platser som var utmärkta med vita nålar, letade igenom hans lägenhet och samlade ihop all campingutrustning han hade lämnat efter sig. I en garderob hittade jag ett slagträ. Jag tog med mig det också.

Jag visste vart jag skulle åka.

Jag packade bilen full med Dylans utrustning och gav mig av, upp på berget igen. Det var en lång bit dit. När jag passerade bron såg den ut som vanligt. Inga som helst spår efter varken någon kollaps eller att den skulle ha lagats igen.

Tio minuter senare parkerade jag bredvid Dylans bil. Jag fick en klump i magen av att se den gula polistejpen som markerade att den var del i en utredning. Förarsätet var tomt. Polisen måste ha tagit fågelskrämman. Jag markerade platsen på kartan i min telefon, så jag skulle kunna hitta tillbaka igen, och gav mig av.

Efter vad som kändes som en evighet av vandring nådde jag fram till platsen Dylan markerat på kartan, och började arbeta med att sätta upp ett tält. Solen höll på att gå ner, så jag skyndade mig. När tältet var uppe hade solen precis gått ner. Jag kastade jag in sovsäcken och gjorde upp en brasa. Sedan smög jag iväg från lägerplatsen. Jag satte mig bland träden kanske hundra meter bort, dold bakom ett buskage. Där bäddade jag ner mig med filtar, öppnade en termos kaffe och gjorde mig redo för vad som kunde bli en väldigt lång natt.

23.13

Ingenting än. Jag tyckte jag hörde fotsteg förut, men det måste ha varit vinden.

00.02, midnatt

Natten hade blivit tystare. Ännu har ingenting hänt.

01.10

Jag vaknade till av ett ljud, vände mig om och såg på bara några meters håll ett par rådjur gå förbi. Jag fick nästan en hjärtattack, skrek till och skrämde rådjuren på flykten. Min puls var nu så hög att jag inte oroade mig för att somna om.

02.23

Jag var utmattad, nedkyld och kämpade för att hålla mig vaken. Det fanns en liten skvätt kaffe kvar i termosen, som jag drack upp som min sista droppe vatten.

03.11

Jag såg någonting. En rörelse skymtade i mörkret. När det klev fram i gläntan såg jag att det var någon. Han hade en ficklampa, och gick tyst ett varv runt tältet. Sedan tittade han in i det.

Han märkte att det var tomt, och tittade sig sedan omkring i skogen med ficklampan. Han såg mig inte. Han stod och tittade en stund, och sedan gick han iväg. Han rörde sig söderut. Jag reste mig försiktigt, tog av mina kängor och satte på mig ett extra par sockor. Sedan förföljde jag honom så tyst jag kunde, på avstånd.

04.01

Vi gick och gick. Han verkade vandra planlöst, med ficklampan godtyckligt flackande framför sig.

04.17

Till slut stannade han framför en hög gamla löv. Han stack ner handen, kände efter något och verkade hitta det. Sedan svepte han undan löven, och lade ner ficklampan på marken. I ljuset såg jag till slut hans ansikte. Det var skogvaktaren. Han tittade fokuserat ner i marken, och hittade till slut det han sökte: en lucka. Gjord av metall, med en kedja fäst vid handtaget. Han reste sig upp, tände en cigarett och tog fram sitt anteckningsblock. Sedan tog han några anteckningar, varpå han lade ifrån sig blocket och tog upp en gammal telefon.

Jag drog efter andan. Det kunde inte vara…

Jag tog upp min telefon, och skickade ett SMS.

“Var är Dylan?”

Det plingade till i hans hand. Jag kunde inte tro mina ögon. “Men ge upp”, hörde jag honom muttra. Jag kände pulsen öka i mina tinningar, och jag bet ihop tänderna. Jag ville döda honom. Han böjde sig ner och började dra i kedjorna, och gjorde en hel del oväsen. Jag reste mig långsamt. Det här var min chans. Jag kände vreden brinna i magen.

04.28

Jag stod och skakade, och försökte få ordning på mitt rusande hjärta.

Jag hade gjort det.

Jag hade svingat slagträt och träffat honom rätt i tinningen. Han skulle precis öppna luckan i marken, men dråsade istället omkull som en klubbad säl och rörde sig inte bredvid högen med kedjan. Han blödde ur huvudet.

Han hörde mig aldrig ens närma mig honom. Jag kommer aldrig glömma hur det lät när slagträt träffade i hans huvud. Det mjuka, dova knaket. Svett och blod ångade i luften. Jag böjde mig fram och öppnade luckan. Den önskar jag att jag inte gjort.

Stanken överväldigade mig. Den var frän och kväljande, som från ruttnande kött. När jag tittade ner såg jag ett ben sticka fram. Under anade jag en enorm hög kroppar. Jag slängde igen luckan igen. Det snurrade i huvudet på mig.

Jag vände om och sprang.

Medan adrenalinet lade sig steg skräcken och förvirringen.

06.48 på morgonen

Jag klev in genom dörren hos Dylan, fortfarande svettig och med snabb, tung andning. Jag sjönk ner i soffan och köpte en flygbiljett hem. Bästa plan nu var att ringa polisen när jag landat hemma hos mig. Jag ville bara hem. Hjärtat bultade fortfarande.

08.58

Det blinkade rödblått mot fönstren. En polisbil hade kört upp utanför Dylans hus.

Jag samlade mig.

En polisman ringde på, och jag släppte in honom. Hela tiden kändes det som om jag skulle kräkas.

Vi pratade om Dylans försvinnande när polisens radio sprakade till. Jag lyssnade under stigande skräck.

Några andra campare hade upptäckt en ny fågelskrämma. Den hade varit upphängd i ett träd, med en snara runt halsen. Camparna sade att mörk vätska rann genom säckväven, och att den hade på sig en skogvaktares hatt.

Mina tankar rusade genom huvudet. Jag hade gjort ett jättelikt misstag. Skogvaktaren hade bara undersök Dylans försvinnande, och följt ledtrådar som lett honom fram till luckan. Han måste ha hittat Dylans telefon efter att jag fick de sista, konstiga SMS:en. Men varför hade han nyckeln till luckan? Jag hade agerat för snabbt när jag slog honom. Och sedan hade jag bara flytt.
“Helvete”, tänkte jag. “Vad har jag gjort? Jag lämnade honom att dö.”

Min telefon vibrerade. Polisen pratade i radion och märkte det inte. Jag tittade på skärmen.

10.10

Okänt nummer: Var

Okänt nummer: Tog

Okänt nummer: Du

Okänt nummer: Vägen?

Del fyra:

Det snurrade i mitt huvud. Mina händer skakade så mycket att jag nästan tappade telefonen, när jag räckte den till polisen. Han läste SMS:en.

Han var i femtioårsåldern, men stark och välbyggd. Hans djupa röst gick ingen förbi.

Han ursäktade sig, och gick ner till sin bil för att ringa ett samtal. När han gick noterade jag att han haltade. Han tittade sig omkring, och märkte till synes irriterat att ett gäng grannar samlats en bit bort från polisbilen, säkert lockade av blåljusen. Dylans lägenhet var i ett område där mest unga studenter och människor i början av sina karriärer bodde. Husen är små, bara två våningar, men med fina innergårdar, och de är kanske 30 till antalet. Dylans huslänga låg i utkanten av området, mot en glänta vid en skog. Det var tomt där då, för de flesta hade åkt hem över julledigheten.

En stund senare kom polisen fram ur bilen igen, och gick fram till mig. Jag hade gått ut och satt mig på trottoaren.

“Jag har pratat med min förundersökningsledare”, sade polisen. “Vi tror att du kan vara i fara. Du ska inte vara rädd, men vi vill sätta dig i säkerhet. Jag behåller din telefon tills vidare. Får du nya SMS är de en viktig del av utredningen. Du är inte från häromkring, va?”

“Nej”, sade jag osäkert.

“Okej”, svarade han. “Följ med in i bilen. Du är inte anhållen eller häktad eller något, men vi behöver prata med dig på stationen.”
Min puls steg medan jag gick igenom mina minnesbilder av hur jag slagit skogvaktaren.

“Det är en grej jag måste berätta”, började jag.

“Det har du god tid att göra på stationen”, sade han.

Han öppnade bakdörren och ställde sig vid sidan av. Jag satte mig, och så körde vi iväg. Efter 20 minuter kunde jag inte längre vara tyst. Det var nu eller aldrig.

“Förlåt, men igår åkte jag iväg för att leta efter Dylan”, började jag. Han avbröt mig.

“Håll tyst, bara. Jag försökte hålla det här snyggt och prydligt, men så bestämde du dig för att ge dig in och sabba allt.”

Jag märkte i den sekunden att vi var på väg ut ur stan.

“Din vän berättade för mycket för dig.”

“Va?”, stammade jag.

“Jag hade ju sagt åt dig att hålla tyst. Men du var för nyfiken, och ville undersöka saken själv. Jimmy, skogvaktaren, hann berätta lite innan han dog. Inte för att jag knappt förstod vad han sade.”

Det vände sig i min mage. Jag sneglade på dörrhandtagen men insåg att de var låsta.

“Du måste ha fått in en redig smäll. Han var bara vid medvetande i några minuter. Nå, han höll ändå på att mjukna för mycket för det här jobbet. Vi var rädda att han skulle börja pladdra. Han hade sagt till folk att han ville sluta.”

Jag förstod inte vad han sade, hur det hängde ihop.

“Dödade du Dylan? Skickade du SMS:en och lapparna, och hängde upp fågelskrämmorna?”

Polismannen skrattade. “Jag dödade honom inte. Jag bara underlättade för det hela. Jag gjorde vad jag måste. Vi tillhandahåller föda så vanligt folk hålls säkra.”

“Vad pratar du om? Är du galen?”

“Inte alls”, sade polisen, med en ärligt förorättad ton. “Hon måste ju äta något. Ingen villl att hon kommer ner från berget och börjar leta mat. Och det finns ju inget annat sätt att göra oss av med henne. Så då får några offra sig för det stora flertalets goda. Kalla mig en mördare om du vill, men så ser inte jag på saken.”

Jag satt i tyst chock medan han fortsatte.

“Hon har ätit mer än vanligt på sistone. Det är därför vi har en fin hög kött tillhanda för henne i det där förrådet. Mest hemlösa. Men vi kan väl inte hjälpa om hon hittar sig en och annan vilsegången campare.”

“Du är inte klok! Vad är det ni offrar människor til?”

Han skrattade igen.

“Det ska få förbli hemligt, för allas bästa. Om det här kom ut skulle det bli en jävla röra här i skogen, och det skulle leda till fler döda. För att inte tala om alla anhöriga till döda som skulle komma och bråka. Nej, det blir bäst för alla om de fortsätter tro att deras släktingar helt enkelt bara trillade ner från ett berg och förmultnade.”

Vi hade hunnit en bit. När vi körde över den icke-raserade bron tvingades jag acceptera att vi var på väg upp tillbaka till berget. En campare som var ute och gick med en brun hund vid vägen vinkade till oss när vi passerade, och jag önskade att jag kunde visa att jag behövde hjälp. Vi körde i tystnad. Jag försökte förstå hur allt hängde ihop. När vi kom fram parkerade polismannen, drog fram sin pistol, öppnade dörren och vinkade åt mig att kliva ut. Jag började gå uppför berget, men med hans haltande gick det långsamt.

“Gå som jag säger”, sade han. “Om du gör något annat skjuter jag dig i huvudet och lägger dig med de andra i luckan.”

Vandringen uppför berget var lång och tyst. Den kalla luften stack i mitt ansikte. Jag kände igen mig. Någonstans i närheten var luckan.

“Vart är vi på väg?”, frågade jag.

“Till henne.”

“Vad är hon?”

“Inte vet jag”, muttrade polisen.

“Om du ska döda mig kan du väl åtminstone säga för vad.”

“Nej, för jag vet inte. Hon klöste sig väl hit från helvetet, om jag måste gissa.”

Mitt hjärta bultade och jag kände mig svag i benen. Jag slutade fråga. Solen låg och darrade över horisonten. Det enda som hördes var våra steg över torra löv och kvistar. Vi gick och gick, medan vandringsleden gick mellan täta skogar och kuperad terräng. Jag kände mig utmattad.

“Nu närmar vi oss”, sade polisen och flinade. “Skönt att inte ha behövt släpa upp din kropp hela vägen hit, tack för det.”

Jag hade tappat tidsuppfattningen. Det hade känts som timmar av vandring, men till slut stannade vi. Framför mig låg en liten sjö, som var helt perfekt rundad. Vattnet var mörkt och tjockt, och ovanför ytan hängde en dimma. Det var bara några minusgrader, men det hade det varit ett tag nu. Den borde ha frysit till. Jag tittade upp, och såg att det stod fågelskrämmor runt sjön. Hundratals fågelskrämmor. De var alla vända mot oss, som om de väntat på oss.

Polisen gick runt och samlade ihop pinnar till en brasa.

“Vi började tröttna på rutinen. Det var samma sak varje gång: hitta kroppar, kasta dem i källaren under luckan, skriva ihop en polisrapport om ett försvinnande och kontakta de anhöriga. Det blev lite för enahanda. Så vi blev kreativare. Vi skrämde upp camparna lite, och fick de att gå självmant åt det här hållet. Vi lät henne jaga lite. Hon gillar sina troféer”, sade han och nickade mot fågelskrämmorna.

“När jag hittade din kompis telefon tänkte jag, toppen, två flugor i en smäll. Jag trodde du skulle vara lite svårare att få hit, men du knallade ju hit självmant.”

Jag kände mig mer och mer illamående medan jag tänkte igenom hur jag hade hamnat här. Jag ville inte veta hur många som var inblandade i det. Hur många poliser och skogvaktare som kände till det.

Det hade mörknat. Den svarta vattenytan började bubbla.

“Kommer hon inte ta dig också?”

“Hon gillar dem en åt gången. Den hon kommer åt först.”

Jag såg mig omkring, och funderade på att göra ett desperat flyktförsök. Men han hade pistolen framme och skulle träffa utan problem. Han viftade på mig att gå fram mot sjön. Jag tog ett motvilligt steg.

“Stå där, det blir bra”, sade han.

Vattnet blev oroligare. Små vågor bröts mot berget. Det första som bröt vattenytan var den kolsvarta skepnadens huvud. Svart och oljig. Den orsakade något i mitt synfält som liknade myrornas krig. Jag blinkade och stirrade, med en isande smärta i magen. Revben mot lädrig hud. Den steg upp ur vattnet allt mer, och kom närmare.

Tystnaden bröts av ljud bakom oss. Något som fick bladen att prassla, och en mansröst på avstånd. Jag vände mig om, och såg en stor, brun hund som kom rusande med ett koppel släpande i marken efter honom. Hunden stannade upp vid polismannen, och tittade avvaktande på sjön. En ficklampas ljuskägla svepte över oss, och mannen kom fram. Det var han vi sett från bilen.

“Ursäkta, hörrni. Jag har jagat hundjäveln i evigheter. Han slet sig och letade upp er. Är ni…”

Sedan tystnade han. När han såg sjön.

“Vad i hela…”

Det var nu eller aldrig. Jag tog tillfället. Mina överlevnadsinstinkter kickade in. Polismannen var distraherad, och jag rusade iväg. Hunden sprang efter, och passerade mig. Jag hörde skott, och kände lufttrycket då en kula flög förbi. Sedan hörde jag fler skott, men kände inga kulor. Däremot skrek mannen borta vid sjön till. Hans vrål steg och ekade över berget. Jag hörde honom aldrig tystna. Det var som att hans skrik blev mer och mer panikslagna, bara att de blev svagare ju längre bort jag sprang.

Jag sprang i timmar, på adrenalin och viljestyrka. Polisen skulle aldrig kunna springa ifatt mig, och dessutom var han tvungen att lösa situationen med sitt nytillkomna vittne.

Jag tänker inte avslöja vart jag tog vägen, eller var jag nu befinner mig. Jag vet inte hur många som läser det här, men jag är säker för tillfället. Jag ska försöka hitta någon inom myndigheterna som kan sätta stopp för det hela. Så fort jag kan berätta vad jag sett utan att låta för galen.

Det får dröja en stund. Allt jag kan tänka på nu är ljudet av mannens skrik, och hur hans ben knakade när hon tog honom.

Signaturmelodi

Ni har hört historien “SMS:en från min campande vän”, skriven av Redditanvändaren J. Speziale och uppläst av Ludvig Josephson och mig. Om ni gillar den kan ni kolla in e-boken “The Trees Have Eyes: Horror Stories From The Forest”, som finns att köpa på Amazon, där Speziale är en av flera författare. Och därmed är Creepypodden färdigt för den här gången, och vi försvinner in i dimman igen. Men om två veckor hörs vi igen, för inger försvinner ju – som vi lärt oss vid det här laget – för evigt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.