Avsnitt 169: Vikarien

Av rättighetsskäl kan jag inte publicera John Avjide Lindqvists “Vikarien”. Den finns att läsa bland annat i boken “Pappersväggar”.

Du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner, och vi har precis hört Ludvig Josephson läsa historien “Vikarien”, skriven av John Ajvide Lindqvist och ursprungligen publicerad i novellsamlingen Pappersväggar från 2006.

Ni vet hur det brukar gå till när ett avsnitt börjar med en historia på en gång, och den historien är av det längre slaget. Det brukar betyda att vi inte bjuder på så mycket mer än just det, den veckan. Men den här gången är det lite annorlunda.

För när jag läste om “Vikarien” inför det här avsnittet så var det något jag reagerade på. Jag kände plötsligt igen något, visste att jag hade hört något liknande förut. Något som fördjupade bilden av samhället fyllt av en sorts ställföreträdande människor. Något som kanske berättade hur de blev sådana. Jag kände igen det från en lyssnarhistoria.

Den skickades in till poddens mejladress i förra sommaren. Lyssnaren som kallar sig Elvy berättade där en historia som hette “Hålet”. Ni ska få höra den nu, uppläst av Emelie Rosenqvist. Jag tror ni kommer förstå varför jag reagerade.

Jag vaknade i morse med ett hål i mitt huvud.

Först märkte jag det inte. Det är på baksidan av mitt huvud, precis där mitt hårfäste slutar, så det var inte förrän jag skulle tvätta håret som jag kände av det. Lite vatten hade läckt in och jag hörde det skvalpa runt där inne. Först trodde jag att jag inbillade mig, men sedan snuddade mina fingrar vid hålets kanter och jag förstod.

Det var svårt att se det. Jag fick sätta upp håret och ta en bild, som jag sedan studerade noggrant. Hålet är litet, det känns knappt som en centimeter, och huden omkring det är inte skadad. Den bara slutar där hålet börjar. Det ser nästan ut som om någon hade borrat sig in för mycket länge sedan och att jag hade läkt på något underligt vis. När jag såg bilden för första gången minns jag att jag försökte att se om min hjärna gick att ana, där inne i mörkret. Jag övervägde till och med att ta en bild med blixt.

Medan jag studerade bilden läckte lite av vattnet från duschen ut och rann ned för min nacke. Det var varmt, varmare än vad det hade varit när jag duschade. Säkert hade det värmts upp inne i mitt huvud.

Hålet gjorde mig en smula förvirrad, men det gjorde inte ont så jag tänkte inte så mycket på det efter det, utan började min dag som jag alltid har gjort. Jag tog fram flingor och mjölk, hällde upp det i en skål och satte mig för att äta. Jag tog fram flingor och mjölk, hällde upp det i en skål och satte mig för att äta.

Hålet gör inte ont. Jag glömde det faktiskt nästan genast när jag satte mig. Det hade nämligen kommit en tidning med posten. Jag kände inte igen den, men jag läste den och tyckte att den var intressant. När jag var klar med den skulle jag lägga den i min tidningskorg, minns jag, men något hindrade mig. I korgen låg flera tidigare exemplar av samma tidning. Jag tömde den och tittade igenom alla för att vara säker och ja, sedan minst två månader hade jag fått tidningen dagligen. Kanske hade jag till och med läst den längre och bara inte sparat just de tidningarna i den korgen.

Vad jag såg skrämde mig. Jag hade fått tidningen dagligen sedan nästan två månader tillbaka. Eller har jag redan skrivit det?

Jag var skärrad. Vatten rann från hålet, ner över min nacke och rygg. Febrilt försökte jag intala mig att jag bara hade ätit något konstigt, men mina tankar drogs till alla möjliga sjukdomar. Jag var bara tvungen att kolla, även om jag har hört att man aldrig ska googla sina symptom. Jag vet inte vem som sa det, men vem det än var hade rätt. Även om jag inte lyssnade på rådet. Nej, jag öppnade min telefon i avsikt att googla, men kom aldrig så långt, då jag såg att jag hade fått ett SMS. Jag läste igenom det, flera gånger, men jag kunde inte begripa mig på det. Personen som hade skrivit det nämnde ett arbete, som jag tydligen var sen till, men jag kände varken igen arbetsplatsen eller numret. Trots att vi hade pratat förut.

Jag tog upp min telefon och såg att jag hade fått ett SMS. Det var någon som nämnde ett arbete. Jag var sen, sa personen, men jag kände varken igen arbetsplatsen eller numret. Trots att vi hade pratat förut. Jag läste igenom hela konversationen. Hur många gånger var jag tvungen att börja om? Jag minns inte. En vätska hade börjat läcka ut ur hålet och den distraherade mig under min läsning.

Jag tog fram min dator. Kanske var min plan att ta reda på vad det var för nummer, om det var någon sorts scam. Men jag kom inte så långt och nu minns jag inte varför jag tog fram datorn. Jag började skriva istället, till den här mailadressen som jag inte för mitt liv kan komma ihåg varför jag valde. Men det hjälper mig i alla fall från att bli alltför panikslagen. Kanske har jag inte sagt det än, men jag vaknade i morse med ett hål i mitt huvud. På baksidan av det, närmare bestämt. När jag rör vid dess kant kan jag känna mitt skallben. Det är hårt och verkar inte ha tagit någon skada, men hålet är ju trots allt där, så det måste det ha gjort. Hur vet jag inte. Känslan påminner mig om en slöjdsal jag var i, en gång för länge sedan. Jag minns inte varför, eller när, men jag minns en stor borr. Och jag minns hålen man kunde göra med den.

Jag vågar inte känna längre in. Det finns något därinne. Något varmt och fuktigt. Jag har inte känt något blod än, men jag är rädd för att jag kommer att göra det om jag inte slutar känna på hålet. Men jag kan inte sluta. Min hand återkommer hela tiden till den lilla öppningen.

En vätska rinner ur hålet. Jag känner den fukta min tröja. Är det vattnet från när jag duschade? Är det blod? Är det något helt annat?

Jag vaknade i morse med ett hål i mitt huvud.

Ja, det var alltså “Hålet”, skriven av Elvy och uppläst av Emelie Rosenqvist. Och frågan som kvarstår i en efter att ha hört dessa båda berättelser är väl egentligen glasklar.

Är det en slump? Eller är det så att Elvy här berättar hur det går till när vikarierna blir till?

Signaturmelodi

Vi kommer kanske aldrig få svar på den frågan, men oavsett kan vi vara säkra på att vi hörs igen om två veckor. Alldeles definitivt kommer det vara min och Ludvigs röst ni då hör, precis som vanligt. Och om det inte var det, utan en vikarie som tagit vår plats… Tja, då skulle ni antagligen inte kunna höra skillnaden ändå. Så varför ens oroa sig för den saken?

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.