Avsnitt 94: Iakttagen

I en studie som genomfördes 2013 visade man ett antal bilder för en blind patient som kallades TN. Bilderna man visade TN föreställde ansikten, antingen sådana som tittade rakt mot honom, eller sådana som tittade åt sidan. TN var blind i meningen att hans syncentrum var skadat, men ögonen uppfattade fortfarande information som sedan överfördes till hjärnan. TN såg ingenting, men hans hjärna uppfattade ändå grundläggande saker som inträffade framför hans ögon: så är hjärnan byggd, någonstans långt innanför våra lager av civilisation, normer och jävigheter. Resultatet av studien? Jo, när man höll upp bilder framför TN där ansikten tittade rakt på honom såg han visserligen ingenting, men ändå fick han den: känslan av att vara iakttagen.

Du känner igen den. Det är som att man rätas ut, och det pirrar i nacken. Det är inte, som talesättet lyder, blickar som bränner i oss – det har man faktiskt forskat på. Blickar känns inte. Det är känslan av att vara betraktad som känns, som vi sedan fokuserar på ett område av kroppen – till exempel vår rygg. Då plötsligt blir det fysiskt. Då är inte bara vår uppmärksamhet fäst vid någon annans uppmärksamhet för oss, nej, det hela blir så konkret att det kan börja sticka i en, som om tusen minimala nålar sköts in i vår tunna hud. Till och med om vi är blinda, som TN, uppfattar vi det.

För vi är konstruerade för att känna oss betraktade. Oavsett vem det är som tittar.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska vi titta närmare på känslan av att vara iakttagen – ur tre berättelsers perspektiv.

Den första handlar om när vi är på bortaplan, det vill säga betraktarens hemmaplan. I historien “I skogens djup”, inskickad av lyssnaren P Hedman och uppläst av mig, möter vi blicken i skogen.

Det var över ett år sedan nu men det är en händelse som kommer förfölja mig så länge jag lever.

Jag hade arbetat med skogsinventering hela sommaren. Det är, enkelt sagt, när man räknar antal träd eller plantor på ett område för att se vilka åtgärder som bör utföras för att försäkra tillväxten. Den plats där de flesta av mina objekt låg var en bit ovanför Arjeplog, långt ute i vildmarken kan man nog säga. Det kunde vara flera mil mellan husen och många dagar såg jag aldrig en annan människa eller ens mötte en bil. Men att färdas runt i den norrländska naturen var en underbar omväxling från att sitta hela dagarna på ett kontor. Det var det bästa jobb jag kunde tänka mig, tills en molnig höstdag i september skulle ändra allt.

Jag hade kört långt den dagen, många mil rakt in i skogen efter allt sämre skogsbilvägar. På morgonen hade jag hunnit med ett litet objekt och tagit en tidig lunch. Så långt flöt dagen på som alla andra dagar. Jag tittade på GPS:en och på kartan, planerade min rutt och stack mot nästa mål.

Jag körde kanske en kvart innan jag svängde av på en kraftigt övervuxen väg där jag på ställen var tvungen att kliva ut ur bilen för att se att det inte lurade några stenar under vegetationen, men efter ett tag nådde jag vändplatsen som kartan visade. Jag klev ut och såg att det var en bred myr åt alla håll, en tunn dimma svävade runt området. Det var bara ta på sig stövlarna och börja navigera runt de djupaste hålen.

Hela tiden hade hängde en lite obehaglig känsla i luften. Jag hade känt den förut, jag tror att människor fortfarande besitter många instinkter från savannen då vi var lovligt byte, men här i Sverige fanns ingenting att vara rädd för. Allt jag gjorde var att leva om lite extra, slamrade med mätpinnen och pratade för mig själv för att skrämma bort eventuella rovdjur.

Det tog mig bara några timmar att gå igenom området. Det verkade som älg och ren hade gått hårt på plantorna här och ytterst få träd hade börjat växa.

Jag vände mot bilen och märkte att dimman tjocknat, luften var lite kallare och fuktigare än förut. Än en gång stegade jag över myren och när jag kom närmare bilen såg jag direkt att någonting var fel.

Jag gick snabbt fram till den och såg att vartenda däck var punkterat med tydliga hål i gummit. Det måste ha legat något på vägen tänkte jag och svor en lång ed, mer arg än orolig.

Det skulle ta flera timmar att få bärgning här ute tänkte jag men jag hade inget val. Jag plockade upp mobilen och såg att den inte hade någon mottagning. Typiskt. Man har mottagning nästan överallt i Sverige men det gick fortfarande att hitta luckor. Det var ingen ide att stå här och svära, jag fick helt enkelt börja traska. Jag gick tillbaka över den övervuxna vägen, i riktning mot några högre kullar som jag hade sett när jag passerat.

Jag slängde en blick bakåt mot bilen och såg hur dimman från myren nu hade smugit in och nästan helt täckt den, allt jag kunde se var grillen. Det var en jävla tjock dimma, tänkte jag, och det kändes lite obehagligt att den kom just nu när situationen redan var prekär.

Jag fortsatte gå. Av och till spanade jag efter vad som hade kunnat göra hål i mina däck, men såg ingenting som kunde göra en sådan skada. Till slut kom jag upp på den lite större grusvägen. Här låg dimman tjock åt alla håll och fortfarande ingen täckning.

Jag fortsatte att gå åt hållet jag kommit stirrandes ner i mobilen efter något tecken på liv. När jag tittade upp efter ett par meter ryckte jag till. Dimman växt sig så tjock att jag knappt kunde se två meter i någon riktning och det hade blivit riktigt kallt i luften. Pulsen ökade och jag tittade hastigt på GPS:en som hängde från bältet bara för att se om det fanns någon bättre riktning att ta, när jag plötsligt hörde ett ljud ur buskaget.

Något rörde sig i riset i vägkanten bara några meter bort. Jag försökte lyssna men inga fler ljud hördes, det var faktiskt ovanligt tyst. Rent logiskt så tänkte jag att det säkert bara var en ren men en kall kår gick som en våg genom hela kroppen. Jag hojtade till några gånger men inget mer hördes.

Jag beslutade mig för att fortsätta framåt. GPS:en började plötsligt pipa och när jag tittade på den verkade den helt ha tappat kontroll. Den kastade sig mellan olika platser från berg långt borta till mitt i sjöar, denna syn gjorde mig än mer stressad.

”Kom igen nu telefonjävel” svor jag och fortsatte gå, nästan sprang fram över gruset när jag plötsligt stannade. Något fick mig att haja till. Hade jag inte hört ett ljud?

Sakta började jag gå igen. Några vanliga steg sedan stannade jag mitt i ett steg med foten just ovanför marken. Ett svagt kras av grus hördes bakom mig. Det var som jag hade trott, någon eller någonting smög bakom mig och matchade mina fotsteg för att inte höras.

Det kändes som att jag fick kramp i bröstkorgen. Jag vände mig om för att försöka se något men kunde bara se dimmans vita kuliss. Efter att ha funderat i några sekunder bestämde jag mig för att ta ett försiktigt steg mot ljudet.

Ett steg. Men det som gömde sig i dimman backade även det. Så jag pausade och sedan rusade jag fram.

Ur dimman hann jag bara se ett stirrande, vitt öga, tomt och dött som ögat på en kokt fisk; mot en svart siluett innan tingesten drog sig blixtsnabbt undan igen. Jag stannade upp paralyserad i några sekunder, men vaknade till av GPS:ens frenetiska plingande och mitt skenande hjärta.

Sakta plockade jag upp en steg från vägkanten och kastade den rakt mot platsen jag sett varelsen. En bit bort hörde jag hur den landade bland gruset. Jag gjorde samma sak igen bara att denna gång landade stenen inte. Den hade fastnat i något annat.

Jag vek av från vägen och sprang rakt ut i skogen, konstant tittandes över axeln. Detta var inget djur jag någonsin sett, detta var något helt annat och det följde efter mig bara precis utanför mitt synfält där någonstans i dimman, helt ljudlöst förutom fotstegen.

I blindo famlade jag efter något som skulle kunna rädda mig, ett vapen eller en flyktväg, när jag plötsligt hörde en djup, hes inandning bakom mig.

Jag sprang för livet. Hoppade över stenar och tuvor tills jag stod mitt emot en gran. Jag hoppade upp och tog tag i en gren. Panikslaget slet jag mig uppåt. Ur min periferi såg jag något svart komma upp ur det vita, fick tag i min fot och slet av mig stöveln med en ursinnig kraft. Jag tappade greppet med benen men med mina armar drog jag mig upp och fortsatte säkert fem meter upp innan jag inte tog mig längre.

Där stannade jag och stirrade nedåt. Allt som hördes var mina andningar och hjärtslag. Allt jag såg var granen och dimman, men Jag kunde känna in i ryggmärgen hur det där vidriga ögat konstant stirrade på mig. Hur kunde den vara så tyst? Hur kunde den vara så jävla tyst?
Jag vet inte hur länge jag satt där men det kändes som en evighet. Blod droppade från min fot där djupa fåror grävts i skinnet och barken skavde mot min kropp. Efter ett tag slutade GPS:en pipa. Den hade hittat min position. Dimman nedanför hade till slut lättat.

Jag kände i fickorna efter telefonen men kom på att jag hade hållit i medan jag sprang, och insåg att jag inte längre hade den i handen. När jag tittade ner kunde jag se skärmen glimma bland blåbären vid granens fot.

Sakta rörde jag mig neråt, försökte spana men såg inget i den tjocka skogen. När det bara var en meter kvar hoppade jag ner, grep tag i mobilen och kastade mig upp för trädet igen. Direkt hörde jag att GPS:en tappade fattningen igen, och medan jag klättrade upp såg jag hur dimman kom sköljande mot granen som en flodvåg och täckte allt under mig. Känslan att iakttagen var tillbaka och det prasslade i gräset någonstans nedanför mig.

Denna gång väntade jag ännu längre, tills solen började gå ner bakom barren. Jag började frukta att närvaron nere idimman aldrig skulle försvinna, eller att den plötsligt skulle hoppa ut ur dimman och komma klättrande upp mot mig. Men till slut hittade GPS:en min position igen och en SMS-signal indikerade att jag äntligen hade fått täckning. Jag hade gråtit av glädje om jag inte fortfarande var så rädd.

Med skakande händer ringde jag 112, bärgningsbolag, vänner och familj. Jag ljög ihop något om en rabiessmittad varg. Jag visste att vad som hade attackerat mig inte var en varg, inte något tänkbart djur, men jag ville ha vapen på plats, massor med vapen.

Inom några timmar, när mörkret fallit, hade ett flertal människor dykt upp. Det var en tryckt förvirrad stämning. Ambulanspersonal tog med mig och jag var glad över att inte behöva prata med de som samlats runt mig.

Efter den händelsen gick jaktlag ut i drev för att hitta vargen. Såklart hittade dom aldrig någon. Även jaktlag från samebyar i närheten hade sökt, men utan att veta något om vad som hade hänt mig; flera av deras renar hade slitits i stycken. Något jag önskar att ingen berättat för mig.

Själv svor jag att aldrig mer sätta min fot i skogen igen. Jag ljög ihop någon historia om hur min fot nu inte klarade om att jobba utomhus. Än idag har jag inte berättat för någon vad som egentligen hände. Andra förstår inte men jag vet nu att på platser där människor sällan rör sig finns varelser som vi inte kan börja förstå. Och ibland kan jag vara ute och gå med hunden när jag ser dimma smyga bland träden. Då skyndar jag mig hem, reglar dörren och drar ner alla persienner.

Jag vet inte om jag någonsin blir fri. Mardrömmarna, känslan av att vara förföljd, hunden som skrämt hoppar upp i sängen och gnyr klockan två på natten. En sak är jag helt säker på: vad det än är som lever i dimman så gillar det inte när något av dess offer lyckas ta sig undan.

Du har hört “I skogens djup” av lyssnaren P Hedman, uppläst av mig.

Inte bara mänskliga ögon betraktar världen, utan också dess förlängningar: våra övervakningskameror. Det kan vara nog så kusligt med den känslokalla optiken som enda vän, en sen natt på en tunnelbaneperrong. Men frågan är om det ändå inte ibland är värre för den som sitter bakom skärmen… Vi ska höra historien “Lejonspåret”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag är lokförare vid ett företag som kör pendeltåg i en av Sveriges större städer. Ett trevligt jobb som måste vara bemannat dygnets alla timmar. Inte mig emot, jag föredrar att arbeta när alla andra sover. Ibland kan man få arbetsuppgifter som tar en till rätt ensliga områden, men jag är inte den som varit rädd för att gå ensam mitt i natten ute på en bangård. Tvärtom, så länge man håller sig undan spåren är det rätt trevligt att arbeta helt själv där ute. Har man ett headset och en bra ljudbok eller spellista på sin mobil kan vargtimmarna gå rätt snabbt på jobbet. Åtminstone om man har tur med vädret. Ett annat plus är att om man har arbetat en hel natt är det skönt att vara på väg hem när alla andra skall till jobbet. Ibland kryper det emellertid i nacken på en när man promenerar runt i mörkret. Det här var en sån kväll, och jag vet inte om jag kommer att glömma den i det första taget.

Jag hade arbetat sedan den tidig gårdagskvällen, en rätt händelselös söndag. Tre körningar till det lilla samhället söder om staden, sedan en välförtjänt rast och en varm kaffe under den enda timmen på dygnet som pendeltrafiken faktiskt stod stilla. Efter detta hade jag bara kvar att gå ut och sätta igång ett tåg som stått avstängt och låst under kvällen, för att sedan köra det som den första morgonpendeln innan jag äntligen kunde gå hem och sova.

Tåget stod inte vid något av centralstationens spår. Istället hade det ställts på spår 66, ett avskilt spår som låg tio minuters gångtid från kontoret. Fast ingen på jobbet kallar det för spår 66. Vi, och även dom som jobbar på trafikledningen, kallar det för lejonspåret, då det ligger bredvid en av stadens gamla fästningar som har ett lejon högst upp på sin spira.

Våren var precis runt hörnet och det var faktiskt en rätt behaglig temperatur, trots att man för bara några veckor sedan hade svurit åt både kyla och blåst. Med en hörlur i örat och den andra dinglandes framme på bröstet strosade jag mot tåget. Jag hade sett till att börjat gå tidigare än planerat, utifall det skulle vara något fel med tågsättet. Man vet aldrig om en vagn som stått avstängd några timmar kan ställa till med något, det räcker med ett enkelt datorfel för att vara tvungen att ställa in en pendel om oturen skulle vara framme.

Bangården låg mörk när jag gick över den, och rätt snart tonade fästningen på dess kulle upp sig framför mig. Alldeles bakom låg lejonspåret, jag behövde bara passera den gamla fästningsvallen för att vara framme vid tåget. Sagt och gjort, medan jag styrde vägen mot tåg så blåste en kall vind in innanför min krage och jag huttrade lite. Kanske hade jag tagit ut vårkänslorna i förskott, det var avsevärt mycket kallare ute på bangården än alldeles vid kontoret. Oavsett vad skulle jag snart vara inne i den varma förarhytten.

När jag närmade mig vagnen lade jag märke till att det varit framme någon och målat på utsidan. ”Skitungar”, muttrade jag för mig själv medan jag gick för att se över det. Det var inte de vanliga fula taggarna som tonåringar sprejar, och inte heller var det ett utförligt graffitiverk. Det här var… något annat. Konstiga röda och svarta tecken och krumelurer, det var nästan som om någon hade försökt blanda runskrift och japanska. Det sträckte sig över ungefär fem meter, så det var ett rätt stort verk. Skumt, men inte mycket att göra åt saken. Jag plockade upp jobbtelefonen, tog några foton och vidarebefordrade dom till företagets klottersanerare. Nästa gång tåget togs ur drift så fick dom plocka fram dom starkaste kemikalierna och ta bort vad det nu var för något. Innan jag klättrade in i förarhytten såg jag verket ur en annan riktning, och insåg att färgen knappt hade torkat. Här och var rann det fortfarande små strimmor av överbliven färg. Med en djup suck skakade jag på huvudet, stängde dörren och vred om nyckeln i hytten.

Med ett pip lyste hela förarpanelen upp. Har man jobbat som lokförare ett tag lär man sig hela uppstartsproceduren i huvudet, och jobbar på ren rutin för att sätta igång tåget. Jag hade nog kunnat göra det i sömnen. Men trots det måste man vara beredd att agera när något oplanerat händer. Till exempel när jag höll på att mata in tågdata på skärmen framför mig.

Plötsligt, utan förvarning, tändes en lampa på förarbordet. Dörrindikatorn. När den lampan var tänd innebar det att det var en dörr någonstans i tåget som var öppen. Jag blinkade till och stirrade på den. Inte hade jag öppnat dörrarna eller något sånt, det var längre fram i proceduren som man skulle kolla att alla dörrar gick att öppna och stänga. Hade jag råkat komma åt dörrknappen? Nä, den var långt bort ifrån där jag var just då. Jag vände mig mot en annan skärm och klickade fram statusen på alla dörrarna i tåget. Den blå symbolen lyste starkt mot mig. En av dörrarna i tåget hade öppnats. Men hur? Jag snurrade på stolen och kollade ut i vagnarna från den öppna inre dörren till förarhytten. Det var helt tyst. Rad efter rad av säten stod tomma, och den sterila städbelysningen som hade tänts när jag startade tåget gjorde att jag fick kisa mot det starka ljuset. Förvirrat vände jag mig tillbaka till förarbordet och kastade ännu en blick mot dörrindikatorn.

Lampan var nu släckt, och skärmen bredvid signalerade inte heller några öppna dörrar. Jag hade inte hört någon av dörrarna som öppnats, inte heller hade jag sett det i sidospeglarna på utsidan av hytten. Det hade jag märkt med tanke på hur ljust det var inuti tåget, och hur mörkt det var utanför. Vad i hela friden var det som pågick? Var jag inte ensam?

Nä, så kunde det inte vara. Det hade jag märkt. Dom här tågen strular ibland. Måste vara något elfel. Jag fick helt enkelt felanmäla det till teknikerna.

Jag stirrade lite till på skärmarna framför mig. Det skadar inte att vara helt säker. Jag kunde lika gärna ta en extra sväng genom tåget och kolla, bara för att se att ingen gått ombord. När jag gick igenom det 75 meter långa tåget var jag, som väntat, helt ensam. Jag gick från bakhytten och fram, öppnade och kontrollerade den andra förarhytten, för att sedan gå tillbaka igen. För säkerhets skulle öppnade jag upp tågets toalett och kikade där med.

Helt tomt. Helt säker på att det måste varit något datorfel. ”Nä, här kan jag inte sitta och sega, skall jag hålla på så här kommer tåget komma försent!” tänkte jag, och fortsatte med min uppstart.

När allt var klart i bakhytten vad det dags att byta hytt för att göra samma sak där framme, och sedan köra ner tåget till plattformen. Långsamt gick jag ännu en sväng genom tåget, och stannade vid toaletten. Det där kaffet jag drack på rasten förut gjorde sig påmint. Jag stängde toadörren bakom mig, och utan att tänka på det vred jag om låset. Jag satte mig på toaletten och pustade ut.

Plötsligt var det något som inte stämde. Precis som gamla hus har tåg vissa ljud för sig. Surret från en transformator, någon kompressor som arbetar, eller bromsarnas tryck som justeras. När väl tåget är igång är det alltid något som låter. Men det här ljudet var nytt. Det lät som ett rytmiskt gnissel. Jag stelnade till och lyssnade. Gnisslet försvann och kom tillbaka, denna gången närmare. En halv sekund senare upprepade det sig. Och en halv sekund efter det, kom det igen. Ännu närmre.

Fotsteg. Det var fotsteg jag hörde. Som om någon gick med ett par dåliga gummisulor där utanför. Och dom var på väg mot toan. Jag svalde hårt och harklade mig. Stegen var nu alldeles nästan utanför toalettdörren. Fan, jag måste göra något! Men vad? Innan jag hade hunnit tänka nästa mening så öppnade jag munnen på ren reflex. ”Hallå?”, pep jag, trots att jag försökte få min röst att låta så auktoritär som möjligt.

Fotstegen tystnade. Vem det nu var som stod utanför stod nu helt still. Min puls höjdes ännu en gång, och jag kände hur adrenalinet som sköts till gjorde att mina fingrar skakade. Vem var det som var på mitt tåg? Och hur hade den här personen lyckats hålla sig gömd, trots att jag trippelkollat alla utrymmen?

Det var helt tyst utanför. Jag bet mig i läppen, och frågade så högt jag kunde ”Är det någon där?”. Fortfarande tystnad. Snabbt for jag upp på fötterna och drog upp mina byxor. Jag tänkte inte klart, och slängde mig mot låsvredet för att få upp dörren. Tydligen tyckte min reptilhjärna att jag inte skulle fly, utan konfrontera vem det nu var som stod utanför. Det dånade i öronen av min egen puls när jag slet upp toalettdörren och slängde mig ut med ett stort kliv.

Men det var tomt. Jag stannade upp mitt i mitt utfall och blinkade. Alldeles nyss hörde jag någon utanför, jag är helt säker på det. Men vad i…

Passagerarutrymmet var lika tomt som när jag hade gått in på toaletten. Jag gnuggade mig i ögonen och stirrade runt. Utanför vagnen började det ljusna på horisonten, men bara så lite att det syntes som en liten skiftning på det mörka himlavalvet. Solen var på väg upp. Jag måste vara tröttare än vad jag trodde, tänkte jag och tog djupa, långa andetag för att lugna ner mitt adrenalinpåslag. Höll jag på att bli knäpp? Eller var det någon av mina kollegor som spelade mig ett spratt? Vi som var på nattskiftet var en brokig skara, och det vore inte första gång någon har försökt jävlats med någon annan på ett eller annat sätt.

Jag skakade på huvudet och gick mot den främre hytten. Det fick vara, vad det än hade varit. Jag var snart klar, intalade jag mig. Pendelresan tog bara en tjugofem minuter enkel väg, så om inte längre än en och en halv timma så skulle jag vara på väg mot min varma säng. Det här måste bara vara inbillning. Nästa gång får jag tänka på att sova ut ordentligt innan ett nattpass. Mörkret och vinterhalvåret gör saker med ens sinnen. Tacka vet jag sommaren när solen inte går ner förrän vid tio-elva.

Jag låste upp dörren till den främre hytten, och skakningarna i mina händer hade lugnat sig så pass mycket nu att jag utan problem kunde vrida om nyckeln i låset. Väl inne i hytten stängde jag dörren igen och började starta upp så fort jag kunde. En liten röst bak i huvudet sa åt mig att det var trevligare med sällskap. Ju snabbare jag kunde få ner tåget till plattformen, desto bättre. Då hade jag åtminstone en tågvärd att prata med.

Efter ett par minuter var tåget startklart och på väg ner mot plattformen. Jag rullade långsamt in mot bocken och resenärerna som väntade vid plattformskanten. I och med att klockan inte ens slagit fem på morgonen var dom få, endast fem personer stod vid tåget när det stannat framför dom. Det var ett äldre par, rätt gulliga, som stod och höll varandras händer. Av finkläderna att döma antog jag att dom kanske hade missat sista pendeln hem. Två pratande män steg ombord med portföljer och kostymer, morgonpendlare av standardmodell, och en sista ensam ung kille i skinnjacka vinglade in efter dom. Jag log lite för mig själv, en gång i tiden hade man själv festat hårt och åkt hem med första pendeln på morgonen. Killen såg ut att vara lite äldre än tjugo, och han hade uppenbarligen fått i sig alldeles för mycket alkohol under den här natten. Kan vara värt att tipsa tågvärden om honom, så att han inte missar sitt stopp, tänkte jag. Samtidigt promenerade en uniformerad tågvärd upp bredvid mig med ett brett leende och en kopp kaffe i handen.

”God morgon! Du ser trött ut!”, sade han muntert när jag klättrade ut ur förarhytten för att byta riktning och släppa in honom. Jag himlade lite med ögonen innan jag svarade ”Ja, tur att det är sista för natten. Tror att jag börjat höra i syne, så trött är jag.”

Han sträckte fram den lilla pappersmuggen med kaffe. ”Här. Du kanske behöver den mer än jag. Vill gärna inte att min lokförare somnar vid spakarna. Blir så pinsamt att berätta det för resenärerna.”

Men jag tackade nej till koppen. ”Det är inga problem, jag klarar en sväng till. Spårvagnsresan hem sedan dock, det är ett annat problem!”

Han skrattade och hängde av sig jackan. Med ett flin svarade han ”Ja, men då kör du i alla fall inte! Tur är väl det. Du, jag tänkte förresten att jag kör biljettkontrollen efter Mölndal. Då kanske vi fått några mer resenärer än dom här fem morgonexemplaren.”

Jag nickade, tackade för mig och började promenera mot den andra änden. Nu kändes allt okej. Visst ja, glömde berätta för honom om den onyktra killen. Jaja, han lär väl få väcka honom om han somnar. Av tåget kommer han någonstans på sträckan.

”Dörrarna stängs.”

Jag tryckte på pådraget lite och tåget hoppade till lite innan det rullade ut ifrån perrongen. Efter ett samtal med trafikledningen fick jag reda på att vi skulle få stå still ett par minuter innan första stoppet på grund av ett godståg framför oss som gick långsammare än planerat. Som vanligt på pendeltågen, aldrig i tid. Men jag hade kommit några kilometer i alla fall innan den röda stoppsignalen dök upp framför tåget. Tågets bromsar mullrade när dom bromsade till stopp för att helt tystna när tåget stod still. Jag lutade mig tillbaka. När som helst nu skulle signalen slå om och jag skulle få åka igen. Hoppas bara inte det blev övertid på det hela. Det var det sista jag ville ha nu.

Några minuter gick utan att signalen slog om. Ingen nyhet direkt, så jag började fördriva tiden genom att gå igenom alla övervakningskameror på tåget för att se var resenärerna satt någonstans. Knappen för att byta kamerafeed glappade, så jag fick snällt vänta dom tre sekunder som varje kamera visade innan den bytte till nästa.

Längst bak i tåget, alldeles vid bakhytten, satt det äldre paret. Kvinnan hade lutat sitt huvud mot mannens huvud, och dom båda såg väldigt avslappnade ut. Jag hade inte varit helt förvånad om hon hade somnat. På samma skärm satt även de två männen bredvid varandra och stirrade båda två rakt framåt. Antar att artighetsfraserna hade tagit slut någonstans efter att dom stigit ombord. Men den sista killen, den onyktra grabben, syntes inte på den kameran.

Kameraskärmen flimrade till, blev svart och bytte till nästa kamera i slingan. Feeden skiftade systematiskt genom tåget, och den hade nu börjat om från början. Jag såg den främre förardörren och området direkt utanför där jag själv satt, och det var tomt. Skärmen blev svart igen innan kameran bakom den främsta aktiverades. Där, med kroppen vänd mot kameran, satt killen ihopsjunken på ett av sätena vid mittgången. Huvudet hade sjunkit ner mot bröstet och hans vänstra arm hängde lealöst vid sidan. Uppenbarligen sov han. Någon hade kört på hårt inatt. Längst bak i bild, syntes det senast filmade området på bild, området alldeles utanför förardörren. Skärmen blinkade till, blev svart och skiftade till nästa tomma tågdel.

Något gnisslade till. Alldeles utanför dörren. Jag frös och vände huvudet mot titthålet i dörren. Det var samma gnissel som förut, samma ljud som jag hade hört utanför toaletten. I en rörelse flög jag upp på fötter och kollade igenom titthålet. Kanske kunde jag se vad det var som gjorde dom där ljuden. Men när jag såg in i titthålet var allting svart. Det var som om att hela passagerarutrymmet var nedsläckt utanför, jag såg inte ett skvatt. Förvånad vred jag på huvudet och kastade en blick mot kameraskärmen. På skärmen lyste ljuset från passagerarutrymmet. Jag tog ännu en titt i titthålet. Totalt mörker. Som om någon hade tejpat över titthålet.

Det gnisslade igen. Och stampade. Dom nu bekanta fotstegen gick långsamt från förardörren, men jag kunde likt förbannat fortfarande inte se ut. Hjärtat slog snabbare, och jag kastade ännu en blick på skärmen som nu snart var igenom hela sin loop. Just innan bilden flimrade till och bytte till nästa hann jag se det gamla paret, tydligen helt oberörda.

Men när skärmen blinkade till och visade området utanför mig frös mitt blod till is. Det var någon där ute. I samma takt som fotstegen blev svagare såg jag i skärmen hur en skepnad gick i samma långsamma, släpande takt som fotstegen. Det var en man. Eller åtminstone tror jag det var en man. Innan kameran bytte till den unga killens kamera igen hann jag urskilja en grå huvtröja. Huvan, den var uppdragen och täckte huvudet. Och den satt åt, precis så som man inte vill att huvor skall göra. För där man klart och tydligt skulle se ett ansikte under huvan, syntes ingenting. Jag hörde de gnisslande stegen avta, och kunde inte slita blicken från kamerorna där jag såg skepnaden gå längre och längre ifrån förardörren.

Kamerorna bytte igen. En tom sektion. Och igen. Ännu en tom sektion. Och igen, för att till slut visa de andra resenärerna på tåget. Jag spände käken och visste inte vad jag skulle förvänta mig när skärmen bytte till den närmsta kameran.

Mannen, eller vad jag trodde var mannen, var fortfarande där. Med försiktiga, långsamma steg var han ungefär en åtta meter ifrån den unga killen. När kameran byttes ännu en gång fick jag återigen se det onaturliga mörkret under huvan. Där mannens ansikte skulle vara fanns bara ett svart ingenting. Ljuset från vagnens belysning lyste klart och tydligt upp figurens kläder och allt runtomkring, men det kändes nästan som om vad det nu var under huvan drog åt sig ljuset som ett svart hål. Den unga killen satt fortfarande i samma ställning, nu hade huvudet hamnat lite på sned. Uppenbarligen märkte inte han vad det var som pågick.

Och loopen upprepades. Ungefär tio sekunder som gick åt bara att stirra på skärmen, rädd för vad jag skulle få se. Tom sektion, tom sektion, tom sektion, äldre par. När skärmen skiftade till förardörren syntes ingenting. Vad det nu var var nu utom sikte. Tills nästa sektion. Skepnaden stod just bakom den unge killen, med huvudet vänt mot den ihopsjunkna personen i sätet.

Som i ett ryck hoppade jag till och rycktes ur min paralys. Jag vände mig ännu en gång mot förardörren och tryckte ner handtaget för att öppna upp den. Inget hände. Jag ryckte igen, och igen. Som om någon höll emot på andra sidan satt den helt fast. Jag kollade återigen i titthålet, men fortfarande var det becksvart.

Då började jag skrika. Och banka. Och slå, på dörren. Jag vrålade för allt jag kunde för att få killen att vakna, för en magkänsla sa till mig att den där skepnaden förde dåliga saker med sig. Jag höll på så medan kameraloopen gick från början till slut, och tills slut när jag ännu en gång såg min förardörr tog jag mikrofonen till det interna högtalarsystemet. Att jag inte hade tänkt på det innan! Jag famlade efter mikrofonknappen, lyckades aktivera den, och skrek att han skulle vakna. Jag svalde och hoppades att killen hade hört mig.

Skärmen flimrade till till den sektion där han satt.

Jag tappade hakan. Han var inte där. Sätet som han hade för mindre än tio sekunder sovit på var tomt. Jag stirrade i misstro på kameran. Vart var han? Hade han vaknat?

Sedan såg jag den andra figuren. I mittgången, precis bredvid sätet där killen suttit, stod skepnaden. Men denna gången var den huvbeklädda saken helt fokuserad på en sak. På kamerorna. En rysning for genom hela min kropp när jag insåg att vad det nu var under den huvan, det stirrade rakt på mig. Helt plötsligt kände jag mig helt kall inombords, allt medan jag i bakgrunden hörde min tågvärd ropa på mig över det interna systemet. Jag måste ha lyckats få ut mina skrik i högtalarna, men det hade också dragit på mig uppmärksamheten från varelsen där ute. Den stod där, helt still, och stirrade på mig, rakt i kameran.

Jag knep ihop munnen. Åt helvete med alla procedurer, jag måste få in tåget någonstans där vi kan få ut alla, tänkte jag. Jag kollade upp på signalen igen. Den var grön, och jag fick köra. Hur länge hade den varit grön? Hur länge hade jag stått still? Det var skitsamma. Nästa hållplats låg mitt i en tunnel framför mig. Inte många kilometer, tre kurvor eller något sedan skulle vi ha en plattform att säkert komma av på. Jag slängde på fullt pådrag och tåget började accelerera in mot tunneln. Den automatiserade rösten ropade stelt ut ”Nästa, Liseberg. Tänk på avståndet mellan tåg och plattform”.

Jag visste inte om den där varelsen var på väg mot mig, jag kunde inte höra något över tåget som rullade mot rälsen. Med en jämn acceleration gick det upp i 70km/h, 90km/h, 100km/h. En kurva, två kurvor. Efter nästa kurva skulle jag kunna se plattformen. Då skulle jag kunna bromsa och få av folket. Någonstans i bakgrunden tyckte jag mig höra gnisslet av gummiskor mot plastmattor bakom mig i passagerarutrymmet.

Jag såg plattformen efter nästa kurva. Men jag såg också den unga killen i skinnjacka som chockat stirrade upp mot mig och tåget. Han var inte i tåget längre. Han var framför det. Och han såg lika förvånad ut som jag.

Ni har hört “Lejonspåret”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson. En sedelärande berättelse för dig som råkar bo i den där staden, och då och då åker pendeln på obekväma tider…

I den sista berättelsen för det här avsnittet ska vi höra om det kanske värsta sättet man kan känna sig betraktad på – när man tror man är ensam i tryggheten. Sällan vänds en känsla så dramatiskt från lugn och tillfreds till dess absoluta motsats som i de lägena, när man inser att någonting inte stämmer. Och när man dessutom måste vara någon annans ögon, och inte bara sina egna, blir det om möjligt ännu värre. Vi ska höra historien “Hålen”, skriven av lyssnaren Beatrice. Den läses av Rakel Josephson.

Jag och min svägerska Sofia har stått varandra väldigt nära ända från början. Hon är tio år äldre än mig, och eftersom jag alltid har velat att ha en storasyster tog hon redan från början på sig den rollen. Till saken hör också att Sofia har en ögonsjukdom, som gör att hon är nästan blind. Därför har jag alltid hjälpt henne med olika saker, precis som hon, i sin roll som extra-storasyster, alltid har hjälpt mig. Därför var det med stort vemod som jag förra sommaren såg Sofia och hennes blivande sambo Jerker bära ut de sista flyttkartongerna från lägenheten vägg i vägg med min och min makes. Jag visste att Sofia länge hade längtat efter att skaffa en egen familj, och killen som hon träffat verkade fantastisk, men av egoistiska skäl kändes det ändå lite deppigt att se en av mina bästa vänner flytta ifrån lägenheten bredvid min, och bege sig djupt in i de värmländska skogarna. Jag kunde inte heller låta bli att oroa mig för huset som Sofia och Jerker hade köpt. Det var ett visserligen både charmigt och ståtligt, men även illa åtgånget; ett renoveringsobjekt, med tjocka ytterväggar och grovt trägolv på bottenvåningen. Ord som dränering, fukt och isoleringsbehov drog genom mina tankar, men givetvis sa jag ingenting av detta till Sofia. Hon är en ganska orolig själ, och jag litade på att Jerker hade både hantverkskunskaperna och kapitalet som krävdes för att ställa huset i ordning. I värsta fall, tänkte jag, och ett litet hopp tändes då i mitt bröst, kunde de ju alltid flytta tillbaka till storstaden igen.

Veckorna gick, och allt verkade gå bra med huset. Jag hälsade på flera gånger, och slogs återigen när jag såg mig omkring av hur mycket jobb som låg framför dem, men märkte också hur lycklig Sofia verkade med den nya tillvaron. Det vägde upp mot sorgen jag själv kände över att sätta mig i bilen och köra hem igen, bara för att se en osympatisk äldre kvinna flytta in i, och totalrenovera, Sofias gamla lägenhet. Skogarna i Värmland kändes emellanåt väldigt långt borta.

Ganska snart efter flytten blev Sofia, inte helt otippat, gravid, och en stormig septembernatt föddes lilla Alice. Hon var ett gulligt, men också väldigt skrikigt, barn. Jerker arbetade mycket, och Sofia blev ganska isolerad ute i det tidigare så älskade huset. Utmattad och sömnlös, orolig för att vara ensam med Alice både på grund av barnets kolik och sin egen begränsade syn, försökte hon få dagarna att gå där ute i skogen. Jag började känna mig lite irriterad på Jerker, och när han åkte iväg på över en veckas lång tjänsteresa tappade jag tålamodet. Jag sa upp mig från mitt, redan ostadiga och uselt betalda, timjobb, packade bilen full med diverse förnödenheter och siktade mot Värmland. Min egen make var förvisso inte jätteglad över att jag inte ville lämna något besked om hur länge jag skulle vara borta, men oron för hans egen systers välmående trumfade tydligen saknaden efter mig, och jag gav mig snart iväg.

Det var en näst intill utbränd Sofia som mötte mig när jag snigelkörde upp för den knastrande grusvägen till huset. Hon var blek och hade magrat, och dessutom, anförtrodde hon mig efter att jag burit in mina väskor och stod och lagade matlådor för glatta livet, hade hon börjat bli lite snurrig. Hon tappade bort saker hela tiden, sa hon, medan hon vyssjade Alice, och dessutom hade hon börjat bli lättskrämd under de långa, mörka vinterdagar då hon var ensam i huset. Men även om Sofia var en orolig själ hade hon aldrig varit vidskeplig, och hon viftade själv bort det hela med förklaringar som “amningshjärna”, allmän trötthet och ljud från skogen. Återigen bannade jag i mitt inre Jerker för att han inte tagit bättre hand om henne. Huset, som kändes rejält kallt nu när snön börjat falla, var inte heller färdigisolerat. Jag tände i öppna spisen, och sa åt Sofia att gå och lägga sig. Vi somnade nästan genast alla tre.

De följande dagarna var vad jag inte kan beskriva som annat än lyckliga. Jag, som alltid har tyckt om att vara uppe på nätterna, tog Alice så att Sofia fick sova ikapp. På dagarna packade vi varm choklad i ryggsäcken, bäddade ned Alice i vagnen och gick den lilla grusvägen fram och tillbaka. Jag, som var sliten efter mitt stressiga kundtjänstjobb, älskade lugnet, och att få göra saker som krävde händer snarare än hjärna. Jag hjälpte Sofia att storstäda hela huset, jag lagade mat, högg ved och eldade. Hon hjälpte mig med några hobbyprojekt jag kört fast i, och gav mig kloka råd angående min, nu obefintliga och därför ekonomiskt trängande, jobbsituation. Sofia sjöng och jag läste sagor, och på bara några dagar var det som om både hon, jag och Alice började hitta tillbaka till livet. Sofia fick färg på kinderna, Alice sov flera timmar i sträck, och trots att jag oroade mig en del för hur det skulle bli när jag var tvungen att åka tillbaka till staden, mådde jag själv bättre än på länge. Det var först efter de där första lyckliga dagarna, som jag började lägga märke till att allt inte stämde.

Det var fyra saker som gjorde mig uppmärksam på allting inte stod rätt till i den gamla villan. Den första saken var den som Sofia själv hade påpekat kvällen jag anlände, men som jag då inte hade fäst mig vid: saker försvann. Och då menar jag verkligen försvann. Eftersom jag och Sofia länge bott grannar, och eftersom hon inte såg, var det inget nytt att hon bad mig om hjälp med att leta efter grejer. Skillnaden mot tidigare var dock att jag inte längre hittade det som hon bad mig finna. Till en början avfärdade hon det bara som att hon var virrig, att de förlagda sakerna kanske fanns i någon helt annan del av huset än vad hon trodde, men efter några dagar tycktes även mina tillhörigheter få fötter. Det var inga stora saker: en hårborste här, ett par trosor där, flaskan med Alice babytvål och mina tamponger. Ingenting som någon av oss hade noterat om det bara rört sig om någon enstaka grej, men nu var det så många. Sofia nämnde också att Jerker hade varit irriterad på henne eftersom det alltid var hennes och Alice saker som tycktes spårlöst borta, medan Jerkers alltid fanns där han senast hade lagt dem. Men nu var alltså även mina grejer på vift. Men det var först när min burk med sömntabletter en kväll var försvunnen, som började jag oroa mig på riktigt. Jag frågade Sofia om hon tagit dem, men hon nekade, och självklart kunde det inte ha varit hon. Även om hon av någon outgrundlig anledning hade velat ta mina sömntabletter, kunde hon omöjligt ha vetat att just de fanns i just den burken. Jag övergav därför alla tankar på förlossningspsykoser och andra otäckheter som hunnit blixtra förbi i mitt sinne, och bestämde mig istället för att gå en ordentlig skallgång. Jag och Sofia gjorde en lista på allt som saknades, och medan hon ammade Alice vände jag systematiskt upp och ned på rum efter rum i jakt på försvunna kräkshanddukar, nappar och underkläder. Men jag hittade inte en enda grej, även om jag till och med letade i bilen och på den nu snötäckta altanen. Eftersom vi bokstavligt talat var mitt i ingenstans, inga bilar synts till och potentiella inbrottstjuvar knappast skulle ha legat på lur i de annalkande minusgraderna, bara för att när de väl slog till stjäla nedkräkta handdukar men lämna de guldpläterade ljusstakarna orörda, uteslöt jag snabbt en utomstående gärningsman. Kanske höll både jag och Sofia helt enkelt på att bli knäppa av isoleringen. Kanske låg trots allt alla de där sakerna slängda i någon korg som jag lyckats missa både under storstädningen och genomsökningen av huset. Det var konstigt, men egentligen inte obehagligt. I alla fall inte då. Det var då jag la märke till den andra saken som inte stämde.

Även detta var någonting som Sofia tangerat under våran första kväll tillsammans, men som hon skyllt på att hon var ensam för mycket, och dessutom lättskrämd. Det hördes ibland konstiga ljud i huset. Som liten bodde jag på landet, och att gamla vindpinade hus både kan knaka till ordentligt och knarra subtilt var jag väl bekant med, men de här ljuden kändes på något vis annorlunda. Vid något tillfälle hörde vi till exempel en hög smäll som till och med fick Alice att rycka till. Livrädd att det var varmvattenberedaren som spruckit kastade jag mig ned för trappan, men allt var som det skulle även nere på den ganska ödsliga bottenvåningen. Med min ohändighet men även beslutsamhet började jag nu att systematiskt gå igenom pannrummet som låg på källarplanet. Jag visste absolut ingenting om gamla hus, men trevande runt i mörkret, med en ficklampa fastklämd mellan tänderna (återigen tyst bannande Jerker för att han ännu inte fixat belysningen där inne) kunde jag efter någon halvtimmes undersökning konstatera att ingenting synligt gått sönder eller börjat läcka vatten, olja eller vad det nu var i de där behållarna. Vi avfärdade smällen, bara för att senare samma kväll återigen hoppa till av vad som lät som ett raspande. Och inte som ett raspande av grenar som slog mot väggarna, husets ytterväggar var så tjocka att de stängde ute ljudet från även den envetnaste vind. Nej, det här raspandet kom helt klart inifrån huset. Det besvärande var att vi inte kunde placera det på något visst ställe. Snarare tycktes det röra sig från rum till rum, bara för att tystna i några timmar innan det började igen.

Nästföljande kväll, när Sofia och Alice somnat i dubbelsängen och jag låg och småslumrade på soffan, vaksam både på om elden skulle slockna eller om Alice skulle börja gny, hörde jag ett mera … jag kan inte kalla det annat än målmedvetet skrapande. Det lät som om någon, taktfast och ihärdigt, försökte gröpa ur en masonitskiva med en trubbig sked. Det var detta som fick mig att dra slutsatsen att det rörde sig om råttor. Även den höga duns vi hört föregående kväll skulle faktiskt kunna ha kommit från en fet råtta som trillade ned någonstans inuti de tjocka väggarna. Jag bestämde mig återigen för att inte oroa min redan ansträngda svägerska med min egen oro. Det var bara några få dagar kvar tills Jerker skulle komma hem, och tillsammans med alla andra saker på min ständigt växande lista över vad jag tyckte behövde fixas, skulle råttorna hamna på en given förstaplats. Jag stoppade mina hörlurar i öronen, la på ett extra vedträ, drog för gallret framför spisen, och lyckades så småningom somna i soffan.

Dagen därpå kom det tredje tecknet på att något inte stod rätt till. Jag kände det först när jag stod i badrummet. Det luktade. Inte avlopp, utan snarare … Fränt. Som en blandning av gammal urin och ingrodd smuts. Jag tyckte det var lite konstigt eftersom jag hade grundstädat badrummet bara några dagar tidigare, men med ett spädbarn i huset blev det visserligen snabbt smutsigt igen. Jag tömde blöjhinken, kastade alla handdukar i tvätten, och gick ned för trappen för att hämta en trasa i städförrådet, när jag kände lukten där också. Förvirrat sniffade jag runt. Sofia verkade inte märka något, men trots att jag tog ut soporna, torkade alla badrumsytor, och ställde fönstren på glänt en kort stund för att vädra, ville lukten inte riktigt ge sig av. Jag vet att jag har ett väldigt känsligt luktsinne, och trots att jag aldrig upplevt det själv har jag hört av en vaktmästare att råttor kan lukta. Detta drog jag mig nu till minnes, och förutsatte att det kanske var råttornas avföring som stank, eller att de helt enkelt lyckats tugga sönder någon del av den knappt befintliga isoleringen som nu sände ut den fräna odören.

Nu började hela situationen kännas smått obehaglig, och den kvällen, när jag låg och lyssnade på raspandet, började jag nästan fundera på att åka hem. Men jag kunde inte gärna överge Sofia med babyn i det här råttinfesterade rucklet, tänkte jag för mig själv. Dessutom hade det börjat snöa ytterligare, och vägarna dit ut hade inte varit särskilt roliga ens när det var barmark. Jag funderade på att ringa Jerker och övertala honom att komma hem tidigare, men tänkte att det nog skulle kännas bättre nästa dag. Jag vände på mig i soffan och skulle precis somna, när jag i ögonvrån tyckte mig se någonting som rörde sig. Det var bara någonting förbiflackande i ögonvrån, och jag var inte alls säker, men … Nu var det dock iskallt på golvet eftersom elden slocknat, och jag kände mig inte frestad att av kliva upp bara för att se efter. Var det en råtta, resonerade jag, skulle den finnas kvar även imorgon. Och var det ett spöke, försökte jag rationalisera, var det inte så mycket jag kunde göra åt saken. Men jag kunde inte låta bli att rysa till vid tanken, och när Alice började skrika tidigt nästa morgon var jag nästan tacksam att väckas av något annat än det skrapande ljudet.

Den fjärde indikationen på att något mystiskt försiggick visade sig mycket riktigt nästa morgon när jag undersökte det hörn mitt emot soffan, där jag tyckte att jag sett något röra sig. Där fanns visserligen varken någon spillning eller någon råtta, men väl ett litet hål i väggen, ungefär i knähöjd. Det hade känts mer logiskt om det varit nere vid golvet, utmed listen, men nu var jag ändå säker på min sak; här var det råttor i farten, och hade de börjat tugga sig igenom innerväggarna var det förmodligen en rejäl invasion det rörde sig om. Senare under dagen, medan Sofia vilade middag, ringde jag till Jerker och meddelade läget. Han blev såklart oroad för såväl lukten och raspandet som råtthålet, och meddelade att han skulle köra hemåt redan samma eftermiddag. Eftersom ett än värre snöoväder hotade att dra in skulle konferensens sista pass ändå bli inställt. Han trodde även att det fanns musfällor inne i pannrummet, och trots att de, o hemska tanke, förmodligen var för klena för råttor av en kaliber som orsakade dunsar, flyttade jag selen i vilken Alice hängde från min magen till min rygg, klämde återigen fast ficklampan mellan tänderna, och började gräva runt på den dammiga hyllan bakom värmepannan. Där fanns mycket riktigt fyra, ganska illa åtgångna, musfällor. Att de såg så slitna ut spädde bara på mina misstankar, och jag varnade Sofia för att vistas på nedervåningen där jag nu började sätta upp fällorna.

Jag hade precis rest mig upp från att ha monterat den sista fällan när jag fick syn på ännu ett hål i väggen, denna gång ungefär i brösthöjd. Jag rös till av obehag, och med ficklampan i högsta hugg, eftersom det nu börjat mörkna ute, gick jag igenom först husets nedervåning, och sedan dess övervåning, väggplanka för väggplanka, panel för panel. Jag blev förvånad över att jag inte tidigare hade lagt märke till hålen, för vid en närmare inspektion visade de sig vara ganska många, särskilt på ovanvåningen där vi spenderade nästan all vår vakna tid. När jag hade räknat till tretton stycken hål, de flesta i samma storlek som en gammal femkrona, började jag på riktigt känna mig rädd. Skulle Sofia och Jerker bli tvungna att flytta från huset, och att riva ut den renovering de redan hade åstadkommit? Var hela huset en råttornas högborg? Dessutom började lukten tillta igen, och tanken på att bli insnöad i den gamla kåken kändes inte alls särskilt lockande. Skulle Jerker ens kunna ta sig ut hit ikväll om den lilla grusvägen snöade igen? Jag funderade på om jag hade sett några reflexstolpar utmed vägkanterna, eller några andra dikesmarkörer, medan jag trevade utmed väggarna intill pannrummet på jakt efter fler hål, och var därför ganska tankspridd när jag plötsligt fastnade med fingrarna i en bred skåra. De flesta av husets väggar var gamla och oslipade träväggar, och även om övervåningen var delvis renoverad och tapetserad var väggarna här nere fulla med sprickor, men någon såhär stor hade jag inte noterat tidigare. Rädd att få glasull under naglarna drog jag ut fingrarna ur sprickan, och hämtade ett par arbetshandskar inne i det förhatliga pannrummet. Jag hade börjat kallsvettas av hela situationen, och hade det inte varit för att Alice fortfarande hängde i selen på min rygg och snusade lugnt skulle jag förmodligen ha drabbats av panik. En del av mig var livrädd för att stöta på en skock råttor, samtidigt som en annan del av mig nu nästan hoppades att det skulle vara just råttor och inte någonting annat jag skulle stöta på när jag nu drog på mig handskarna, stoppade fingrarna i springan i väggen, och ryckte allt vad jag orkade. Plötsligt, och med en obehagligt välbekant duns, släppte den bit av panel jag höll i, och blottade ett ungefär halvmeter tjockt utrymme mellan inner- och ytterväggen som helt saknade isolering. Sofia ropade från övervåningen och undrade vad det var som stod på. Jag ropade något lugnande till svar, medan jag med andan i halsen böjde mig in i utrymmet och vinklade ficklampan först åt vänster och sedan åt höger medan jag beskådade, utrymmet. Den fräna lukten jag känt var starkare här inne, men jag intalade mig att det bara var lukten av råttornas avföring, måste vara råttornas avföring, medan jag så gott jag kunde inspekterade utrymmet från där jag stod. Det var fullt med damm, intorkade isoleringsbitar och spindelväv, men jag kunde inte se någon råttspillning. Utrymmet var för trångt för att jag skulle kunna klämma mig in där med Alice hängande på ryggen, och hur som helst var tanken på att hasa mig fram mellan husets väggar ingenting som lockade. Jag skulle precis trycka tillbaka panelen, och bad en bön om att Jeker snart skulle vara hemma, när min blick fastnade på någonting rött som låg slängt längs ena golvlisten på ytterväggens insida. Försiktigt, för att inte väcka Alice som nu börjat skruva på sig, böjde jag mig ned och tog upp det röda. En våg av illamående sköljde över mig när jag insåg vad jag höll i min hand. Det var ett par av mina försvunna trosor. Med ett skrik kastade jag mig runt för att fly, väckte i kalabaliken Alice och tappade ficklampan. I det hastiga sken som flackade över den motsatta väggen skymtade jag i ett av hålen samma rörelse som jag sett kvällen då jag somnade på soffan. Och den här gången såg jag även tydligt att det inte var rörelsen från någon råtta. Skriket fastnade i min hals. Det var rörelsen av en flackande blick. Rörelsen av en betraktande pupill mitt i en ljusblå iris. Rörelsen av ett öga inifrån väggen.

När polisen kort därpå anlände och började bryta upp husets väggar hittade de allt som jag och Sofia tidigare skrivit ned på listan över försvunna saker. Och mitt ibland sakerna, en mycket smutsig, fränt luktande man. I sin ena ficka hade mannen haft en slö kniv, och på den fanns spår av flis som tydde på att han sakta men säkert karvat ut alla de hål som jag hittat i väggarna. Ur mannen gick inte att få ett ord, men utifrån teknikernas undersökning gissade de på att mannen bott mellan husets inner-och ytterväggar i minst några veckor. Han hade förmodligen tagit sig in och ut genom den lösa panel som jag tillsist hittat. Sofia och Jerker renoverade visserligen färdigt huset, men sålde det kort därpå. Sofia sa att hur mycket de än ansträngde sig för att göra det hemtrevligt, blev hon aldrig kvitt känslan. Känslan av att ständigt vara iakttagen.

Signaturmelodi

Du har hört Rakel Josephson läsa historien “Hålen” skriven av lyssnaren Beatrice, som enligt utsago låtit sig inspireras av en historia från Nosleep Podcast. Du känner säkert igen den. Om du inte är fullt upptagen av att känna dig iakttagen. Beskriv vem det är som tittar på dig i ett mejl till creepypodden@sr.se – i bästa fall försvinner känslan, och kanske får du chansen att låta din historia höras här i podden.

Nå, vi hörs igen om två veckor. Creepypodden produceras som ni vet av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.