Avsnitt 185: Okänd avsändare

Youtubeanvändaren Shrouded Hand har sedan över nio år publicerat filmklipp om skräckinjagande händelser och berättelser. Det har hunnit bli en hel del filmklipp, men ett jag fastnat för kommer från 2016. Där berättar han om något en kompis till honom var med om, en kompis vi kan kalla A.

A bodde för sig själv i ett hus. En kväll när det blivit läggdags hade han, som hans vana var, stängt av teven och lämnat telefonen på soffbordet. Sedan hade han gått upp för trappan till sitt sovrum och lagt sig. På natten hade han drömt märkligt. Han var på jobbet, men gick in genom dörren till lunchrummet, och fann sig plötsligt i en skog.

Den var som tagen ur en Disneyfilm, trolsk och färgstark, men framför allt försänkt i en mycket ödesmättad stämning. Han hörde en gastkramande körsång någonstans ifrån, och någon annanstans, en kvinna som grät för sig själv och om och om igen sade: ingenting spelar längre någon roll. Han blev illa till mods och vände sig mot dörren, men den var borta. Han var fast där i den skrämmande skogen.

Klaustrofobin slog till. A insåg att han nu hade sin mobiltelefon i fickan, och tog upp den. Varför vet han inte, men han ringde sitt eget hemnummer. Telefonsamtalet gick direkt till svararen, och efter pipet försökte han lämna ett meddelande, men körsången blev allt högre och mer intensiv, och han skrek för att överrösta den men var ändå rädd att inte höras. “Hjälp!”, skrek han, allt mer panikslaget, tills han vaknade med ett ryck.

Morgonen därpå, när han gick ner för trappan och in i sitt vardagsrum, såg han att en röd lampa lyste vid hemtelefonen. Han hade ett nytt meddelande på svararen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och Shrouded Hands berättelse i Youtubefilmen från 2016 innehåller hela det märkliga och skrämmande telefonsvararmeddelandet som kompisen A hade fått den natten. Det här var vad han hörde:

Bakgrundsmusiken är exakt den A hörde i drömmen, intygade han. På mobiltelefonen, som legat på bottenvåningen medan han sov, såg A att det under natten hade gjorts ett utgående samtal. Klockan tretton minuter över tre på natten hade hans eget hemnummer blivit uppringt.

Den enda förklaringen A kunde komma på var att han gått ner för trappan i sömnen och satt på teven. Med ljudet från teven i bakgrunden skulle han sedan ha ringt upp sig själv. Efter att han gjort det måste han ha lagt telefonen exakt där han tog den, och sedan gått och lagt sig igen, allt i sömnen. Men det gick liksom inte ihop. A hade aldrig gått i sömnen förr, sade han. Och han mindes ju att han vaknat livrädd mitt i drömmen, precis när meddelandet på telefonsvararen tog slut. “Det är ett verkligt mysterium”, avslutade vännen A sin berättelse för Youtubeanvändaren Shrouded Hand.

I efterhand har tittare av Youtubefilmen i kommentarsfältet skrivit att ljudet från telefonsvararen kommer från en scen i Disneyfilmen Askungen från 1950, där Askungen sitter och gråter i en skog. Kanske var det den som gick på teve den natten. Eller så hade det ljudet hittat in någonstans där vi inte tror vi kan befinna oss, sänt in i en märklig dimension av en okänd avsändare.

Såväl i spänningen eller ångesten inför ett missat samtal från ett okänt telefonnummer som i den gnagande osäkerheten kring vem det egentligen var som följde efter en hemåt den sena kvällen på väg från tunnelbanan finns den där: rädslan för den okända, ofta större än rädslan för den kända. Ett vittnesmål finner vi på Reddits underforum r/LetsNotMeet, där användaren WilheimBaudelaire för en tid sedan berättade om något han var med om vid ett besök hos sina föräldrar. Vi kallar hans berättelse för “Grävlingen”, och den läses av Ludvig Josephson:

Det här utspelade sig när jag åkt hem igen, för första gången på ett år efter att ha börjat plugga på högskolan. Mitt föräldrahem ligger i skogen en bit utanför ett litet samhälle, nära en anlagd sjö. Förbi passerar en flod, som slingrar sig genom skogen och som strax öster om sjön förgrenar sig i ett par mindre strömmar.

Strax utanför mina föräldrars tomt finns en liten stig i gräset som ledde till en av strömmarna, och den kunde man i sin tur följa till floden för att till slut komma till sjön. Gick man så blev det en fin om än lång promenad, som jag ofta brukade gå som barn. Jag känner skogen som min egen bakgård, bokstavligt talat, och vet precis var man kan gena genom buskaget för att ta sig fram.

Stigen går i en långsam, västlig sväng, bort från strömmen, och sedan svänger den av skarpt västerut. Följer man den får man gå rätt långt över stock och sten för att komma till floden, så därför brukar jag tidigt lämna stigen och istället gå norrut för att istället följa strömmen till floden och floden till sjön. Det är lätt att gå vilse om man inte känner till markerna, eftersom terrängen inte präglas av den vanliga sluttningen ned mot vatten, utan istället är kuperad och kullig och helt övervuxen med träd. Under min uppväxt, när jag och pappa ofta var ute och gick, såg jag nästan aldrig någon annan där ute.

Den här sommaren var jag där två gånger, båda gångerna utan sällskap, åtminstone såvitt jag visste.

Första gången var en tidig morgon. Jag valde att gå längs stigen, och nådde till slut den skarpa svängen västerut och gick då ut i skogen. Efter en timme kom jag fram till strömmen. Jag hade blivit svettig av vandringen och gick ner på huk för att skölja mitt ansikte. När jag satt där tyckte jag mig höra ett ljud över vattnet. Det lät som om någon slog i en klocka, hårt och regelbundet. Ljudet kom från norr, och jag hade aldrig hört något liknande där ute. Jag funderade på om det kunde vara ett förrymt husdjur med en bjällra i halsbandet, och började gå på måfå mot vad jag uppfattade som ljudets håll.

När jag kommit en bit närmare hörde jag tydligt att det måste vara något annat, för klockan lät alldeles för tung för att hänga runt halsen på en hund eller katt. Det var ett högt, klart och djupt ljud. Ju längre jag gick mot den, desto mer avlägset tycktes den. Till slut, efter kanske fem minuter, tystnade den helt.

Strömmen var inte stor och djup nog att bära någon sorts flytdon med klockan på, och floden var ännu långt borta. Jag försökte tänka igenom alla möjliga förklaringar men kammade noll. Det enda jag kunde tänka mig var att någon var ute och gick och samtidigt slog i klockan. Det var samtidigt, av någon anledning, en bild som fyllde mig med obehag. Jag försökte tänka bort hela saken, och fortsatte min promenad.

Men sedan hittade jag grävlingen. Den hade fått huvudet omsorgsfullt avskuret, av allt att döma med kniv, och den var stendöd. Kadavret verkade slappt och det luktade inte om det, så det kunde inte ha hänt för så länge sedan. Att det redan kryllade av maskar i såret var inte konstigt: de kommer bara efter några timmar, vet jag. Det var svårt att inte koppla ihop det med ljudet av klockan. Det hade följt strömmen, och kanske hade den som gjorde ljudet märkt att jag följde efter. Hade grävlingen dödats eller lagts där just då, när vi var ute och gick efter varandra? Jag vet inte, men så hade det kunnat vara.

Jag vände hem. Ingenting mer bortom det normala hände på vägen.

En vecka senare gick jag ut längs stigen igen, för andra gången den sommaren, och antagligen för sista gången någonsin.

Jag gick hemifrån vid sextiden på kvällen, och kom snabbt fram till strömmen. Sedan tog det väl en timme för mig att nå fram till floden. Då hade jag hunnit börja bli hungrig, och det såg att kunna börja regna när som helst. Vid nio skulle solen gå ner, visste jag, och jag gick så fort jag kunde. Snart började regnet falla, och det fyllde skogen av ett högt och ekande smattrande.

Jag travade på med blicken fäst i marken för att inte råka snubbla på någonting, även om jag gick genom en av skogens mer öppna delar, när jag plötsligt kände något tungt och fuktigt dunsa mot pannan. I samma ögonblick slogs jag av en överväldigande stank. Jag föll nästan baklänges men lyckades hålla mig upprätt, och när jag höjde blicken såg jag till min förfäran att det var den dödade grävlingen som hängts upp i ett rep i en trädgren. Men det var inte allt.

Först förstod jag inte vad det var jag såg, men sedan insåg jag att någon hade knutit dess tassar med fiskelina så att den såg ut att hålla i sitt eget avhuggna huvud. Grävlingen dinglade av och an i trädet efter att jag gått in i den, och den var i betydligt värre skick nu än förra gången. Mest liknade den en stinkande blöt organisk säck av ruttnande, uppsvullet skinn. Jag kände i min panna och insåg att jag var kladdig där jag hade gått in i den, och jag måste nästan kräkas. I halv panik började jag torka av pannan och håret, som jag också tyckte verkade fullt av gegga, och i mitt upprörda tillstånd tycktes det än värre när regnet vätte mig och fick det att kännas som att grävlingens liksafter rann över hela mig.

Sedan kom insikten som en hink isvatten över mig. Jag hade tagit samma väg hem som jag hade använt för att gå ut. Någon hade hängt upp grävlingen efter att jag passerat där. Någon visste att jag skulle se den. Var denna någon här nu? Höll den uppsikt över mig? Kom de svaga ljuden av grenar som då och då knäcktes ute i skogen omkring mig inte från djur, utan från denna förföljare? Jag började småspringa medan jag så snabbt jag kunde såg mig omkring.

Där var jag, på en stressad språngmarsch bort från strömmen och mot stigen, när jag ännu en gång hörde klockan. Den slog regelbundet och högt någonstans en bit in i skogen. Jag fick famlande fram min telefon och ringde omedelbart pappa, och när han svarade beordrade jag honom att möta mig på stigen där den svängde av västerut. Jag sade åt honom att skynda sig, och att det var någon i skogen.

Jag kan inte förklara varför det kändes så akut, men det gjorde det. Det var mörkt och svårt att se underlaget medan jag sprang fram. Håret stod på ända i nacken trots att jag var genomblöt. Det kändes som att stigen, ja, som att allt annat än den där klockan var alldeles för långt bort. Det regnade fortfarande, med effekten att skogens alla ljud dämpades, men jag hörde den ändå, och även om dess ljud tycktes bli mer avlägset då och då kom det alltid tillbaka med kraft igen. Vid något tillfälle tyckte jag det kom från flera olika håll samtidigt, och det bidrog till att mitt lokalsinne sattes ur spel. Jag visste att jag sprang åt sydväst, men inte mycket mer än så.

Jag måste ha låtit som ett djur. Jag flåsade som en häst medan jag sprang, tvingades ibland stanna för att hosta så det slet i lungorna, och när jag då och då snubblade över grenar och rötter pep jag till som ett barn. Mamma hade ringt mig, så att vi höll kontakten medan hon och pappa var på väg mot mig. Hon ropade att jag skulle springa allt jag kunde, och att pappa hade nått fram till stigens sväng och gått ut i skogen mot mig.

Hela tiden hörde jag oförklarliga ljud omkring mig, men jag kunde liksom inte tänka på dem. Det var som om bara reptilhjärnan i mig fungerade: jag sprang av och till, gick ibland för att hämta andan, och sprang igen. Sedan hörde jag tydligare hur det någonstans bakom mig bröts av grenar på marken, och i ett slag blev klockans slag höga och klara, uppenbart mycket nära nu. Mot min vilja kastade jag en blick över axeln.

Det var då jag såg vad det var som var i skogen med mig. Den var i skuggorna så jag såg inga detaljer, men det var en lång gestalt som liksom kröp fram, och den höll klockan framför sig med utsträckta armar och slog i den med en klubba. Allt jag visste när jag såg den var att den stirrade på mig.

Jag vet inte om jag har någon sorts övernaturlig förmåga som sprinter eller om det bara var det allra sista adrenalinet som utlöstes, men jag fick upp en helt ny fart då. Jag sprang för mitt liv, och jag vrålade så högt jag kunde att jag hade polisen i telefonen och att de var alldeles i närheten. Samtidigt, utan att förstå att det avslöjade mig, ropade jag på pappa, pappa, högt och med vettskrämd röst.

Det kändes som om något hemskt skulle hända, som om mannen var bara några decimeter bakom mig, och jag förbjöd mig själv att vända mig om och titta efter. Jag flåsade och snyftade mellan skriken, men efter en stund var det som om alla mina tankar försvann. Jag släppte min väska, slutade tänka, jag bara sprang med telefonen tryckt mot huvudet. Mina ben rörde sig till synes av sig själva. Inne i mitt huvud betraktade jag dem liksom intresserat. Någonstans funderade jag på om mannen fortfarande förföljde mig, som om det var en akademisk fråga. Allt jag hörde var mitt bultande hjärta och klockans höga slag.

Till slut hörde jag pappas röst. Han ropade på mig, och på hans röst hörde jag att han hade sett mig. Jag kastade mig i hans armar, och han måste ha hört klockan han också, för han tog mig och vi vände om och flydde. Mamma väntade vid huset med bilen igång. När vi kom ut körde vi därifrån på en gång. Hon sade att hon också hade hört klockan i bakgrunden i telefonen, medan jag sprang och skrek för mitt liv.

Vi hörde “Grävlingen”, läst av Ludvig Josephson och skriven av användaren WilheimBaudelaire på Reddits underforum r/LetsNotMeet. WilheimBaudelaire tillade att han än idag inte vet vem det var som förföljde honom, och att han var helt övertygad om att hans föräldrar den dagen räddade honom från något han inte ens ville föreställa sig.

Apropå okända avsändare och Youtube så finns det ett filmklipp där jag inte riktigt kunnat släppa, ända sedan en lyssnare tipsade mig om det. Ingen verkar veta riktigt varifrån det kommer. Klippet som ligger uppe nu är en återuppladdning av en film som för några år sedan togs bort, eftersom användaren bakom det bröt mot reglerna.

Vem som gjort det, eller vems röster det är vi hör i det, har jag inte kunnat ta reda på. Men det är en japansk animerad kortfilm, eller kanske snarare, ett musiksatt bildspel utifrån en tecknad serie, där olika röster läser upp vad som står i pratbubblorna. Det är, skulle vi kunna kalla det, en sedelärande historia, och den handlar om arbetslösa Sunero, som är helt pank och inte ens har råd med mat.

Han är ute och går med sin gamla klasskompis, en märklig person som heter Tonio, när de stöter på värstingen Jaita, som precis fått sparken för att han slappat på jobbet. Här måste jag göra ett uppehåll i berättelsen, och bara beskriva hur märkliga själva de animerade bilderna är. Figurerna liknar absurda symboler för kycklingar: gula bollar ovanpå varandra som utgör kroppen, med svarta klot som ögon och röda, svullna munnar. De rör sig i miljöer uppbyggda av fyrkantiga, simpla 3d-block för väggarna och marken, och allt är fult och trubbigt, liksom ofärdigt. Själva animationen är kuslig, varken mer eller mindre.

Hur som helst. Huvudpersonen Sunero och värstingen Jaita diskuterar var de skulle kunna hitta jobb en stund, när den märkliga Tonio plötsligt säger att han vet ett. Ett där man tjänar en miljon yen på ett enda ögonblick.

Sunero och Jaita blir ännu mer förvirrade när Tonio berättar att det hela är enkelt. Allt man måste göra är att trycka på en knapp. Det går på en bråkdels sekund, och sedan får man sina pengar.

Men, berättar Tonio, det finns en hake. När man trycker på knappen så går en stöt genom ens kropp, och transporterar bort ens medvetande till en annan dimension. I den dimensionen måste man sedan leva i 500 miljoner år. När tiden är slut transporteras ens medvetande tillbaka till ens kropp, och alla ens minnen av den andra dimensionen suddas ut. Det kommer inte märkas att något har hänt, och man får sin miljon.

Men det viktiga att veta är att något har hänt. Man har varit ensam obegripligt länge. I den andra dimensionen blir man inte hungrig eller törstig, förklarar Tonio. Man kan inte sova och inte heller dö. Dimensionen är oändlig och helt tom. Man har inget att göra, och måste bara vänta ut 500 miljoner år.

“500 miljoner år är väldigt länge, aaaaalldeles för sig själv”, säger Tonio. “Utan att ha nåååågonting att göra.”

Värstingen Jaita tycker det låter fantastiskt. Självklart vill han trycka på knappen. Tonio tittar ner i marken och säger: se där. Ja, jag har knappen här. Jaita blir lite ställd. Allt har gått så snabbt. Plötsligt står han där inför lådan med knappen på, som den märkliga Tonio visade sig ha. Han tvekar lite, men sträcker sedan fram fingret.

Det går på några sekunder. Jaita muttrar att maskinen verkar trasig. Ingenting hände ju, säger han. Men Sunero ser hur en sedelbunt matas ut ur maskinen, och Tonio säger obekymrat att här kommer Jaitas pengar: en miljon yen, som utlovat. Sunero frågar Jaita vad som hände, och han svarar misstroget att han bara tryckte på knappen. När han ser pengarna tror inte Jaita sina ögon. Jag tryckte ju bara på knappen, säger han. Nä, du har precis levt i 500 miljoner år, påpekar Tonio. Vill du göra det igen? Och det vill Jaita.

När Jaita står med två miljoner yen i handen är Sunero också övertygad. Han ska också trycka på knappen. Självklart. Han springer fram och trycker, och märker först ingenting. Men sen.

Han försvinner iväg från sin bekanta värld, och färdas genom obekanta rymder, tills han slår upp ögonen och befinner sig på en plan, grå yta, där streck som bildar ett fyrkantsmönster är allt som syns. Ovanför ytan finns istället för himlen bara mörker. Ingenting mer finns att se. Sunero får panik. Han börjar springa i jakt på något, någonting alls. Han springer i tre dagar. Sedan insåg han att det inte fanns någonting annat. Bara ytan och mörkret ovanför.

Sedan får vi följa Sunero, när tiden bara går. I en vecka tänker han på sin familj och sina vänner där hemma. Efter tre månader börjar insikten om att det är en oändligt stor plats han befinner sig på sjunka in, och han är ständigt rädd. För varje sekund som går blir insikten djupare om hur lång tid kvar han har kvar. Efter sex månader har han börjat göra sten-sax-påse med sig själv. Han drar ut en av sina egna tänder, och använder den för att leka kasta och återfinna tanden. Han sitter och hittar på nonsenspoesi som han säger högt för sig själv. Han försvinner i fantasivärldar han bygger upp, men ger till slut upp, eftersom han någonstans innerst inne förstår hur futilt det är.

Nästa gång vi får möta Sunero har det gått fyrtio år. Han sitter helt stilla. Allt han gör är att tänka, om och om igen, att han ångrar att han tryckte på knappen. Han känner tiden kollapsa över honom, och tyngden är outhärdlig.

Sedan gör berättelsen ett barmhärtigt hopp, och vi färdas tolv tusen sextiosex år fram i tiden. Sunero ser ut att ha blivit bevuxen av svamp. Han ser ut som någonting som inte kan dö, som därför åldrats till vansinne. Som som själva tiden lämnat avlagringar på honom. Han tänker ingenting, förklarar berättaren. Han bara lever i varje sekund.

Fem miljoner fyrtio tusen år senare kommer en fråga från ingenstans, och fyller i en blixt upp tomheten i Suneros huvud. Tänk om det är den här världen som är den verkliga, säger han högt för sig själv, med den röst han inte använt på miljontals år. Vad var egentligen världen han har så avlägsna minnen från att förut ha levat i? Med sin utdragna tand börjar han rista in beräkningar och formler i den grå golvytan. Han tänker och tänker, räknar och räknar, i åratal.

Så håller han på i tiotusentals år. Han räknar ut naturlagarnas funktion. Även om han har fel ibland återvänder han hela tiden till sina frågor, och besvarar dem en efter en. Tid att tänka är allt han har, till slut kommer han alltid fram till något. När tjugo miljoner år har gått räknar han än. Han är många gånger äldre än mänskligheten och den som bäst av alla förstått världen och universum. Hundratjugotre miljoner etthundrasextionio tusen sexhundrafyrtionio år. Han har slutat räkna. Han har förstått allt. Han är upplyst. Trehundrasju miljoner sexhundraåttiotre tusen trehundrafemtioett år. Han är inte längre en del av rummet. Han har blivit något större.

Och så kommer dagen då fem hundra miljoner år har gått.

Sunero färdas tillbaka till sin egen värld. Här är din miljon yen, säger Tonio, som står och håller i lådan med knappen. “Okej!”, säger Sunero. “En miljon! Lyckliga jag!” Tonio påminner honom om att han upplevt 500 miljoner år, men Sunero och Jaita lyssnar inte. Jaita klickar en gång till, och får en tredje miljon. De är uppsluppna. Får jag trycka igen, frågar Sunero? Javisst, svarar Tonio. Då gör jag det ordentligt, säger Sunero. “Button-mash-style!”

Det sista vi ser i det märkliga filmklippet på Youtube är Sunero i den andra dimensionen, med dess grå yta och svarta himmel, och vi hör berättarrösten säga: 500 miljoner år, sexton gånger om, börja.

Sådan är berättelsen i Youtubeklippet, som ingen vet varifrån det kommer eller vem som gjort det. Det är märklig tittning. Och det blir bara kusligare, ju mer man tänker på det.

Men helt andra historier kan också dölja sig bakom den okända avsändaren. Som till exempel i historien “Min mammas hemliga koder”, av användaren Katerinara på Reddits underforum Nosleep. Den läses av Rebecka Josephson.

Under min uppväxt var min mamma min hela värld. När jag var sju år gammal lämnade min far oss till vårt öde, efter att mamma kommit på honom med att ha en affär med en kollega. Han slog henne för att hon vågat konfrontera honom, men det innebar att han försvann ur våra liv, och hon fick huset och en del pengar. Effektivt raderade hon ut honom ur vårt liv, och det var väl bäst så. Det ledde också till att hon började arbeta med utsatta kvinnor, och genom hennes liv har hon sett till att få till stånd både kvinnojourer och skyddade boenden här där vi bor. Om det var något hon förstod så var det att denna vår värld inte alltid behandlade kvinnor så väl.

Naturligtvis formade det här hennes uppfostran av mig. Vi utarbetade till exempel olika hemliga koder och ord som vi kommit överens om att säga, om något var fel. Hon hade också en orubblig princip som var att om jag någonsin hamnade i en obehaglig situation, oavsett när eller var, så kunde jag ringa eller skriva till henne, och då kom hon och hämtade mig utan att ställa några frågor och utan att jag behövde frukta några konsekvenser. På så vis kunde jag alltid höra av mig till henne om jag kände att det var nödvändigt, utan att behöva oroa mig för vad hon skulle tycka om situationen eller mitt tillstånd. Hon sade att hon förstod att jag var tonåring, och att jag skulle göra vad jag själv ville. Hon ville inte att jag skulle behöva vara med om något hemskt bara för att jag kanske fattat ett lite korkat beslut eller betett mig oansvarigt. Allt hon tänkte på var min trygghet.

När jag var elva år gammal fick jag för första gången sova över hos en kompis. Ni vet hur det kan vara. Först är man uppspelt och glad, men sedan börjar man längta hem. Jag ville dock inte att min kompis skulle tro att det hade med henne att göra. Den hemliga koden för att bli hämtad som min mamma hade lärt mig var att använda två skiljetecken på rad i slutet av ett meddelande. Gjorde jag det så visste mamma att jag behövde hjälp eller ville bli hämtad, men att jag inte ville att folk i min omgivning skulle förstå det.

Så jag skrev till henne. “Hej mamma!!”, skrev jag.

Hon svarade: “Hej älskling. Din morbror ringde precis, och vi behöver åka och hälsa på honom. Kan du säga till din kompis att du behöver gå hem?”

“Nää, måste jag??”, svarade jag.

“Ja, packa nu.”

På så vis kunde jag med värdigheten och vänskapen intakt skylla på mamma, och sticka hem till min egen trygga säng. Så där gjorde jag då och då under min uppväxt, men inte så ofta. Vi bodde i ett villaområde utanför en universitetsstad, ett välskött och lugnt område, och jag med min uppmärksamma och engagerade mamma var extra trygg. Jag var brådmogen och hängde mest med de lite äldre barnen till kvinnorna min mamma jobbade med. Ibland lärde jag också känna någon av de utsatta kvinnorna, och eftersom de ofta var unga fick jag tidigt en levande vänskap med många olika sorters människor. Få av dem var värstingar, eller vad man ska säga. Inte förrän jag började plugga på college hamnade gjorde jag själv några dumheter.

Det första jag insåg när jag började skolan var hur beskyddad min uppväxt hade varit. Jag var bara sexton år gammal, men skolan låg ju i samma stad, så jag kunde bo kvar hemma. Jag provade att dricka mig full några gånger, tillsammans med mina nya vänner, men vi var alltid noga med att den som körde var nykter. Första gången jag gick på ett frat party var det alltså något för mig helt nytt. Jag hade aldrig sett så många fulla människor som gjorde så galna saker. Det var ilande spännande, meen också överväldigande. Till slut hittade jag ett lite lugnare hörn, där några satt och hängde med varandra. Jag började prata med en söt kille, som erbjöd att fixa en drink till mig. Dum och naiv som jag var tackade jag ja. Jag tog tacksamt emot drinken och efter en stund var den slut. Ytterligare tio minuter senare började jag känna mig konstig i huvudet, och gick på toaletten. Med telefonen i handen satt jag där medan den snälla killen knackade på dörren. Jag såg knappt skärmen när jag försökte skriva ned adressen till där jag befann mig i ett sms. Sedan skrev jag:

“Snälla, får jag stanna ute lite längre??”

Mamma svarade omedelbart: “Absolut inte, jag kommer och hämtar dig på en gång.”

Jag fick iväg två utropstecken på rad i ett nytt sms, även om jag knappt såg det, och precis då fick killen upp toalettdörren för att “hjälpa” mig ut. Han såg min telefon och meddelandena till och från min mamma, och med en fnysning och en förolämpning om att jag var en liten morsgris lämnade han mig sittande på hallgolvet. Jag kommer alltid komma ihåg hur mamma räddade mig ur en potentiellt farlig situation den kvällen. Hon visste att om jag skrev adressen till där jag befann mig så var det ett nödläge. Det betydde fara. Det hade hon präntat in i mig ända sedan jag var liten: jag skulle veta adressen till där jag befann mig, jag skulle skriva ner den eller skicka ett meddelande om den, vad som helst, så länge jag visste. Jag hade alltså för vana att ta reda på adressen till där jag befann mig, och det blev min räddning den där kvällen.

Hon var inte arg på mig för att jag var full, eller skällde på mig för att jag gått på fest. Allt hon gav uttryck för när hon kom var oro för hur jag mådde. Vi åkte till närakuten och jag blev magpumpad och fick vätskeersättning. Jag minns så väl hur mamma satt vid sängkanten och såg lättad men bekymrad ut. Själv förstod jag nog inte hur illa ute jag hade kunnat vara, men det gjorde hon. Den kvällen skulle hon aldrig glömma. När jag hade nyktrat till hade vi ett allvarssamtal om vad man kunde råka ut för som ung kvinna, och det blev inte att jag använde koden fler gånger under skolgången.

För en månad sedan gick mamma bort. Hon fick en hjärtattack. Vi hade alltid vetat att hennes hjärta var dåligt, och hon sparade till en pacemaker, men tiden gick och hon blev äldre, och rätt som det var slog den till. Jag blev naturligtvis helt förstörd. Jag hade nog trott att hon alltid, på något sätt, skulle finnas där som den trygga mittpunkten i mitt liv. Odödlig och evig. När hon plötsligt rycktes ifrån mig visste jag inte vad jag skulle göra, hur jag skulle göra det, eller hur jag skulle gå vidare. Så fort jag öppnade dörren hem, och möttes av det tomma huset, började jag gråta. Det var så outhärdligt att inte ha henne där. Jag låg i soffan och skickade sms till hennes telefon, och hörde den vibrera på köksbordet. I en sekund fick jag impulsen att slänga hennes mobil i väggen, men det skulle jag aldrig kunna göra. Hon älskade den: hon var så glad att ha alla sina foton och sin musik i närheten, och hade massa små pusselspel hon höll på med. Vissa nätter hörde jag inifrån hennes sovrum hur hon, långt in på småtimmarna, satt och tittade på roliga filmklipp. Hennes telefon var hennes guilty pleasure, tänkte jag, och så slogs jag av en tanke.

Begravningsentreprenören hade sagt till mig att jag, om jag ville, kunde få lämna föremål som hade betytt något för mamma i kistan med henne, och där och då fattade jag beslutet att lägga hennes telefon där. Jag skulle naturligtvis först kopiera allt material på den, så jag hade det kvar, men sedan skulle jag ge henne telefonen att ha för sig själv. Jag blev varm inombords av tanken på att hon skulle spela vidare sina spel och skratta åt sina filmklipp även i livet efter detta. Det mildrade sorgen något, åtminstone för stunden, även om jag visste att det var en tom gest och att den snart skulle ladda ur. Det verkade bara passa henne så bra. Hon hade alltid skämtat om att hon skulle bli så uttråkad i graven att hon skulle hemsöka mig, så vad kunde då passa bättre än att ge henne något att underhålla sig med där nere?

Begravningen blev sorglig men väldigt vacker. Hon låg omgiven av sina favoritblommor, tigerliljor och papegojblommor, och såg fridfull ut. Kvinna efter kvinna kom fram till mig och berättade hur mycket hon hade betytt för dem, och hur stor förändring till det bättre hon skapat för dem i livet. Jag satt där och tänkte på hur hon hade berört och hjälpt så många, och kände sorgen och saknaden överskuggas av en stor stolthet. Efter begravningsfikat, där ännu fler kvinnor kom fram och gav mig sina kondoleanser och historier, åkte jag hem och fick till slut sjunka ned i soffan. Jag satte på min telefon, som hade varit avstängd under begravningen. Det första som hände var att jag fick ett nytt textmeddelande. Det var från mamma.

“Jag älskar dig också..”, stod det.

Jag stirrade på telefonen. Det var från hennes nummer, det rådde ingen tvekan om det. Ovanför såg jag det sista meddelandet som jag skickat henne, innan hjärtattacken. Jag trodde någon skämtade med mig, även om jag inte kunde förstå vem jag kände som hade så dålig humor. Till slut landade jag i att det var någon av mammas kollegor eller vänner som, på något sätt, delade nummer med henne, och som välmenande försökt trösta mig. Jag svarade:

“Var snäll och skriv inte till mig från det här numret. Det tillhörde mamma.”

Jag tryckte skicka, och såg att så snart det levererats dök symbolen för att motparten skrev upp. De tre små punkterna dansade framför mig. Jag kände hjärtat slå så hårt att jag skakade. Sedan kom det. Det stod att hon var på adressen för begravningsplatsen, och så stod det:

“När kommer du och hälsar på??”

Mitt hjärta stannade. Jag hade inte märkt det i det första meddelandet, jag hade varit för illa till mods. Men det avslutades med två punkter. Det här avslutades med två frågetecken. En nästan otänkbar idé tornade upp sig i mitt huvud. Hade hon blivit levande begravd? Jag ringde på en gång begravningsentreprenören och nästan skrek att vi måste åka dit, för att något var fel. Han blev helt paff och kunde först knappt få fram orden, men svor sedan om och om igen att hon på riktigt var död. Jag grät och försökte beskriva textmeddelandena jag fått, och till slut gick han med på att mötas och försöka utröna vad som hänt.

Jag hade själv lagt mammas telefon i hennes kista och sett den förslutas och sänkas ned i graven. Det var omöjligt att den var någon annanstans än där. Begravningsentreprenören kunde inte göra något annat än att be om en akut gravöppning. Eftersom det var ny, färsk jord som låg över henne gick det snabbt. De öppnade kistan, och fann mamma lika död som förut. Inte en muskel hade förändrats i hennes ansikte. Men hon hade telefonen i handen, och inte i handväskan vid hennes sida, där jag lagt den. På skärmen fanns ett oskickat meddelade:

“Under”

Den dagen hittade de den första kroppen. Det fanns många fler. Under de senaste sex åren hade, utan att någon riktigt lagt ihop ett och ett, flickor i tonåren försvunnit i området. Varje gång det hade hänt så hade man trott att de stuckit hemifrån eller rest utomlands. Det hade varit ett makalöst misslyckande, en hårresande nonchalans av polisen och myndigheterna, och flickornas familjers vädjan om att leta efter barnen hade fallit för döva öron. Det visade sig efter en tid att det var kyrkvaktmästaren som låg bakom morden. Han hade förföljt sörjande familjer, och kidnappat flickorna när de var på väg till eller från skolan. Efter att han dödat dem begravde han deras kroppar på kyrkogården, under kistorna i de nygrävda gravarna. När alla gravar på kyrkogården öppnats hade man hittat 27 kroppar. För mig personligen var det allra mest skrämmande de hittade ett foto i hans bostad. Det hade tagits på min mammas begravning, och han hade med tuschpenna ringat in min trettonåriga systerdotter.

Det sista meddelandet jag fick från min mamma kom en vecka efter att hela mediecirkusen kring upptäckten hade lugnat sig. Den officiella storyn hade blivit att jag skymtat något i jorden som gjort mig orolig när de sänkte ned mammas kista, och jag hade framställts mer eller mindre som en hjälte. Det hade varit hedrande men konstigt och obekvämt att inte kunna säga sanningen, eftersom det hade blivit… så konstigt, helt enkelt. När det tog slut var jag lättad. Jag hade äntligen fått lugn och ro, och tillfälle att sörja mamma. Jag lade mig i soffan, satte på en av mammas favoritfilmer, och skickade ett sista sms till hennes telefon. Jag förväntade mig inget svar, utan ville bara få någon sorts avslut.

“Jag älskar dig, mamma”, skrev jag. “Jag saknar dig så mycket. Jag hoppas du är lycklig, var du än är.”

Jag lade ifrån mig telefonen och torkade tårarna. På teven spelade filmen, en klassisk skräckis, och jag tyckte den var fortfarande lika bra som första gången mamma visade mig den. Det fanns en känsla av katarsis i att låta sig skrämmas upp av den. När min telefon plingade till på soffbordet hoppade jag högt.

Mamma skrev: “Jag älskar dig också, och det är jag.”

Vi hörde “Min mammas hemliga koder”, av användaren Katerinara på Reddits underforum Nosleep, uppläst av Rebecka Josephson.

Vi ska avsluta veckans avsnitt av Creepypodden med en lyssnarhistoria om när den okände avsändaren, som det verkar, egentligen är kanske alldeles för känd. Den heter “Getfötter”, är skriven av lyssnaren Susanne och läses av Christina Höglund.

Första gången jag gick den knastrande grusvägen upp mot den stora, gula träbyggnaden i ett litet kustsamhälle strax utanför Uddevalla, där folkhögskolan Sjövik hade sina lokaler, visste jag inte att mitt livs första stora förälskelse – och även mitt livs hittills största skräckupplevelse – skulle inträffa där. Just då tänkte jag bara på att jag skulle få måla och utveckla mitt konstintresse. Och kanske mest av allt: få vila ut efter tre tuffa år på den privata gymnasieskola där jag precis hade gått ut naturvetenskapligt program. Jag hade vädjat till mina föräldrar om att få göra något annat nu än att råplugga och de hade motvilligt gett med sig när de insåg att de hade att välja mellan detta och att jag istället gav mig iväg på en lång backpackingresa genom Asien. Så nu stod jag här, redo för ett års konstlinje på en folkhögskola, ett år som kändes oändligt. Och underbart.

Redan första dagen la jag märke till Johnny, där han satt uppkrupen i en fönstersmyg – till skillnad från oss andra som lydigt hade satt oss på varsin stol i klassrummet, efter en lärares uppmaning. Johnny hade en lång, svart tröja och korpsvart hår. Tröjans ärmar hade hål och noppor. Han hade smala jeans. Fingrarna var prydda med svulstiga silverringar. Han hade en ring i ena näsborren och kajal runt ögonen. Jag tänkte att mina föräldrar antagligen skulle ha fnyst åt hans utseende som alltför “utstuderat”. Själv blev jag nyfiken. Kanske till och med lite attraherad, just för att han verkade så annorlunda. Han vände sig mot mig och log lite snett och jag insåg att jag hade suttit och stirrat på honom alldeles för länge. Jag rodnade och tittade bort.

Det här var mitt första egna boende borta från den stora villan i Djursholm, där jag hade växt upp. Jag kände mig lite bortkommen och hoppades innerligt att jag skulle få lära känna några av de andra eleverna. Jag hade inte pratat särskilt mycket med någon av dem än, men jag hade förstått att många av dem som gick på Sjövik hade drömmar om en fortsättning på den konstnärliga banan. Flera såg året som förberedande inför att söka in till Konstfack eller till någon av de finare konsthögskolorna. För mig var detta mer av ett “year off”. Jag hade lite talang, det visste jag, men jag visste också att mina föräldrar förväntade sig något annat. Något som låg mer i linje med det jag hade pluggat på gymnasiet.

Rektorn för skolan hälsade oss välkomna och sen fick vi träffa alla våra lärare. Grafik med Emil, akvarellmåleri med Anette, keramik och trä med Ulrika och slutligen oljemåleri med Leif. Vi fick veta hur vi skulle göra för att köpa material till rabatterat pris, var vi skulle förvara våra grejer och vilka tider som gällde. Vi fick veta att elevrummen låg i en annan byggnad, på plan tre och fyra. Jag lyssnade uppmärksamt.

När vi fick listan med våra rumsnummer såg jag att jag hade fått rummet bredvid Johnnys. Det fladdrade till i magen och jag kunde inte ens själv sätta fingret på varför. Men någonting med honom gjorde mig intresserad.

Sen var terminen igång och till min lättnad blev jag snabbt vän med två andra tjejer: Tove och Amanda. Vi satt ofta bredvid varandra i klassrummet och jobbade gärna ihop i ateljén.

Samtidigt spanade jag på Johnny. Men det blev aldrig att vi hängde. Däremot sågs vi ofta i korridoren på kvällar och morgnar när vi skulle in och ut ur våra rum. Då pratade vi, ibland länge. Ofta var det som att han kunde läsa mina tankar. Som att han såg rakt igenom mig. Bland annat ifrågasatte han varför jag tog så stor hänsyn till mina föräldrars förväntningar.

– Märta, det är du som ska leva ditt liv, sa han, inte de.

Jag hade inget bra svar. Förresten blev jag ofta svarslös med honom. Först efteråt, när vi hade sagt godnatt och jag hade stängt dörren till mitt rum, brukade jag komma på vad jag borde ha svarat. Ändå såg jag fram mot nästa samtal vid dörren. Innerst inne visste jag att jag var förälskad, trots att jag inte vågade säga det till honom.

En bit in i februari startade kursen i oljemåleri. Det var vår längsta kurs och den skulle hålla på ända tills terminens slut i maj. Jag visste att oljemåleri inte var min starka sida. Jag tyckte det var svårt med de långa torktiderna. Dessutom ville vår lärare Leif att vi skulle jobba med stora ytor, något som gjorde mig osäker. Jag kände mig avslöjad och trivdes bättre med mindre format och det eftertänksamma sättet att arbeta med akvarellteknik. Johnny däremot, verkade älska att måla i olja. Han målade stora, uttrycksfulla bilder med mycket färg. Och han pratade ofta om sina känslor kring sin konst med en särskild glöd i blicken.

– Det jag gör på den här kursen kommer jag att använda sen när jag söker in till Valand, anförtrodde han mig vid ett av våra sena samtal i korridoren. Jag måste komma in där sen, sa han. Det finns inget annat.

Vid det här laget visste jag att Valand var en ansedd konstskola i Göteborg.

– Det är säkert bra, svarade jag. Men – jag tvekade – jag tror inte det är bra att du är så låst vid Valand. Det finns ju fler vägar. Fler möjligheter.

Jag tänkte på att det troligen inte skulle bli nån mer konstutbildning för mig, med tanke på att jag senast kvällen innan hade gått in på nätet och läst på om läkarprogrammet och påbörjat en ansökan. Jag fattade inte varför Johnny hade ett sånt smalt fokus.

Johnny såg på mig med mörk blick och jag ångrade plötsligt att jag hade sagt nåt.

– Kanske för dig Märta. För du har inte de problemen!

Jag kände hur kinderna blev varma och jag slog ner blicken. Självklart hade han rätt. Jag visste inte vilken bakgrund Johnny hade, men jag visste vilken bakgrund jag själv hade: uppvuxen i en stor villa i Djursholm med föräldrar som hade möjligheter att öppna dörrar för mig och min bror. Jag skulle inte ens behöva ta något studielån, de hade sagt att de skulle stå för min ekonomi under studieåren och att jag kunde bo i husets källarvåning, som var fullt utrustad med eget kök och badrum. Att jag var här på Sjövik var för att jag behövde en paus från att plugga. Visst, jag gillade att måla och jag hade en viss talang. Men det var inte något jag tänkte satsa på. I Johnnys ögon hade jag sett något annat: en eld och ett driv. En längtan efter att uttrycka sig. Forma sitt liv och kanske andras. För honom verkade måleriet handla om liv och död.

Jag fick som vanligt tunghäfta och sa inget mer förutom ett kort “godnatt”. Sen slank jag snabbt in på mitt rum. Jag låg och tänkte på mysteriet Johnny en stund tills tröttheten tog över och jag gled in i en drömlös sömn.

Bara några timmar senare vaknade jag tvärt. Jag tittade på klockan, den var strax över tre. Något hade väckt mig. Först var jag för sömnig för att fatta vad, men sen kunde jag lokalisera det. Det kom från rummet intill. Johnnys rum. Hans golvplankor knarrade. Det lät som om han vandrade av och an. Och det var något mer. Johnnys röst. Han pratade för sig själv. Ibland höjde han rösten, som om han vara arg på någon. Det var obehagligt. Inte likt honom.

Nästa dag sneglade jag på honom i ateljén. Han såg ut som vanligt. Kanske aningen mer innesluten i sig själv. Lite trött.

En kväll satt jag och Tove och Amanda uppe sent i Amandas rum och pratade. Klockan blev mycket och först vid halvettiden bröt jag upp för att gå till mitt eget rum. När jag kom in i korridoren märkte jag att Johnnys dörr stod på glänt. Jag hörde röster där inifrån. Den ena var Johnnys, men den andra rösten kände jag inte igen. Hade han fått besök utifrån? Det hände ibland att eleverna hade föräldrar eller syskon på besök. Men så sent på kvällen? Jag stannade utanför. Jag kände kall luft strömma ut från rummet. Det luktade lite fränt. Jag huttrade till. Men jag kunde inte låta bli att känna mig nyfiken. Försiktigt kikade jag in. Jag kunde se Johnnys bakhuvud, han satt i en fåtölj. Mitt emot honom satt någon. Det var dunkelt i rummet och jag vågade inte tända ute i korridoren av rädsla för att bli upptäckt. Det skulle kännas genant att behöva erkänna att jag hade stått och tjuvlyssnat. Så jag såg inte personens ansikte. Men jag hörde att Johnny pratade med personen. Jag hörde hur hans röst skälvde till när han ställde en fråga. Han sa:

– Vad behöver jag göra?

Personen svarade. Jag kunde inte ens avgöra om det var en man eller en kvinna som talade. För det var något med personens röst som inte stämde. Den kändes disharmonisk. Som att flera toner hördes parallellt, både mörka och ljusa. Ljudet av den märkliga rösten kröp in under skinnet på mig, gav mig olust.

– Jag vill att du gör mig tre tavlor, sa rösten.

Johnny svarade:

– Och då får jag det jag har bett om?

Rösten igen:

– Då får du det du har bett om.

Sen blev det tyst och jag fick plötsligt en stark känsla av att vara iakttagen trots att ingen av personerna i rummet sa något. Även om jag inte såg ansiktet så var jag säker på att den okända gästen tittade på mig. Jag kände en ilning längs ryggen.

Jag smög vidare till mitt rum, vred ner handtaget till min dörr så tyst jag någonsin kunde och drog igen dörren bakom mig. Vem var det som hälsade på Johnny så här sent på natten? Jag undrade plötsligt om Johnny hade någon kriminell koppling.

Efter den kvällen förändrades Johnny. Han blev mer sluten. Och han stannade ofta kvar i ateljén efter att lektionerna var slut. När vi andra gick ner till bryggan för att sitta och prata och skvallra och kanske röka, stannade Johnny kvar ensam och fortsatte måla. Och jag såg honom inte lika ofta i korridoren på kvällarna. Ofta var det först efter att jag hade lagt mig som jag hörde ljudet av att hans dörr öppnades och han steg in i sitt rum.

En morgon när jag och mina tjejkompisar kom ner till ateljen var det redan tänt överallt. Luften var tjock av lösningsmedel. Ateljéns gamla bergsprängare stod på, den hade färgfläckar och brännmärken efter många år av omild behandling i ateljen. Free bird med Lynyrd Skynyrd strömmade ur de skrälliga högtalarna. Texten fyllde ateljén:

“This bird you can not change – Lord knows, I can’t change – Lord help me, I can’t change”.

I mitten av rummet fanns Johnny. Och runt omkring honom färgtuber, burkar med penslar, trasor. Och hans tavlor. Han hade använt alla stafflier han hade kunnat hitta. Och nu såg jag vad han hade gjort. Han hade målat över dem. Varenda tavla. Jag kunde inte ta in det. Jag hade älskat hans måleri. Nu såg jag inte ens vad det var för nytt han hade målat. Ansikten? Figurer? Det var mörka färger. Jag var chockad.

Tove var först med att bryta tystnaden.

– Har du varit här hela natten?

Johnny verkade inte höra, utan stirrade koncentrerat in i den tavla han just nu arbetade med. Det var en ovanligt liten tavla. Jag tyckte mig se att den föreställde en mörk liten figur i en pelargång. Ett leende lekte i Johnnys mungipa.

Vi stod tysta några minuter. När Leif uppenbarade sig i dörren bröts den spända stämningen. Vi slappnade av lite. Leif verkade helt oberörd.

– Johnny, vi ska köra igång med lektionerna nu, så tar du och samlar ihop grejerna så att alla får plats?

Då var det som om Johnny vaknade och han nickade, samtidigt som han torkade av sig om vänsterhandens fingrar med en trasa. Han började plocka ihop sina penslar och färger och tog ner sina tavlor från stafflierna. Leif gick fram och knäppte av musiken. Sen gick han för att öppna ett fönster men stannade mitt i steget och synade en av Johnnys tavlor. Hans ögonbryn var rynkade.

– Du har hittat något där, sa han.

Johnny log.

– Den heter Satanael, sa han.

– Jasså, vad betyder det?

Johnny flinade.

– Googla!

Flera av oss fnissade. Alla visste att Leif inte var särskilt digital. Något han även själv hade deklarerat för oss i början av terminen. “Man kan inte Facebooka sig till ett konstnärskap” hade han sagt. Det var synnerligen osannolikt att han skulle sätta sig ner och googla efter något. Leif grymtade till, men han såg inte arg ut. Satanael. Jag bestämde mig för att jag skulle kolla upp det.

Men jag glömde bort det för samma eftermiddag ringde min mamma och berättade att min morfar hade drabbats av en hjärtinfarkt. Han skulle bli tvungen att opereras omedelbart och mamma visste inte om han skulle klara det. Hon ville att jag och min bror skulle komma dit så snabbt som möjligt så att hela familjen kunde vara samlad. Jag älskade min morfar och packade snabbt ihop det nödvändigaste och reste till Stockholm redan samma kväll. Min morfar klarade sig, men eftersom det uppstod komplikationer efter operationen så missade jag de sista veckorna på konstutbildningen, även slututställningen. När jag och min bror kom till Sjövik i slutet av maj för att hämta resten av mina grejer som blivit kvar, var skolan tom, så när som på en vaktmästare som var där för att låsa upp för mig.

I juli fick jag besked att jag hade kommit in på Läkarprogrammet. Detta gjorde att jag installerade mig i källarvåningen i mina föräldrars hus i Djursholm, precis som planerat. Jag var redo för många års tuffa studier. Fem och ett halvt år, närmare bestämt.

Det blev höst och jag slukades upp av studierna. Året på folkhögskolan började mer och mer kännas som en parentes. Ibland tänkte jag på Johnny. Vad det hade blivit av honom. Själv hade jag inte ens packat upp målargrejerna, utan de stod numera i en låda uppe på vinden. Jag hade inte tid för måleri överhuvudtaget. Jag la all min tid på mina medicinska studier. Och jag fortsatte bo i mina föräldrars hus, år efter år.

En förmiddag var jag uppe i mina föräldrars bostadsdel. Det hade gått fyra år sedan jag slutade på Sjövik. Mina föräldrar var på en semesterresa i södra Frankrike och jag hade lovat att se efter krukväxterna, katten och posten. Bland räkningar och reklamblad hittade jag en liten broschyr från en ny konsthandel på Östermalm. Jag läste på baksidan att de beskrev sig som “Sveriges ledande fine art galleri med några av Sveriges mest spännande nutida konstnärer”. Jag läste vidare: “Hos Stockholm Art hittar du intressanta och starka konstnärskap med udd.”

Jag bläddrade förstrött i broschyren. Plötsligt frös jag till. Min blick hade fastnat på en bild. Det var en liten, mörk tavla. En oljemålning. Motivet var bekant. Det var en av Johnnys, en av de tavlor han målade i slutet av kursen i oljemåleri. Tavlan hette Satanael, precis som Johnny hade sagt den där dagen när han hade varit uppe och målat hela natten. Enligt broschyren ingick den i en serie av tre oljemålningar. De andra tavlorna hette Asmodeus och Iblis. Det var märkliga namn som jag inte kände igen. Bredvid bilderna av tavlorna fanns ett foto på Johnny. Det sög till i magen. Den gamla känslan av attraktion kom tillbaka, den jag aldrig gav efter för och heller aldrig delgav honom.

Jag läste texten bredvid fotot: “Johnny Nordins korta, men laddade konstnärskap bildar en ny genre inom svenskt måleri. Den innehåller en svärta och ett mod som blivit banbrytande för svensk samtidskonst.”

Jag log. Jag kände mig glad över att Johnny hade lyckats med det han så gärna ville: att få verka som konstnär. Men vänta. Varför stod det “korta”? Var han inte verksam längre? Så såg jag de små siffrorna bredvid fotot. Två årtal. 1996-2018. Var Johnny död? Hur hade jag kunnat missa det? Jag tog fram min mobil och googlade. Och jag hittade wikipediasidan om Johnny Nordin. Texten skakade mig. “Johnny Nordin var en ung, lovande konstnär som tragiskt nog fick en för tidig död i samband med en brand på Valands konsthögskola. Hans mest kända verk ingår i en serie som han själv kallade Covenant; de tre tavlorna som ingår är Satanael, Asmodeus och Iblis.”

Jag letade vidare bland gamla artiklar, samtidigt som jag frågade mig själv om och om igen hur jag hade kunnat missa detta med Johnnys död. Jag fick upp en gammal artikel i GT med rubriken “Oförklarliga dödsolyckan på konstskolan”. I texten gick att läsa hur Johnny hade dött i en brand som hade ödelagt en hel ateljédel, samtidigt som ett antal av hans tavlor hade funnits kvar i ateljén, helt intakta. Och hur tavlorna efter det hade blivit föremål för ett köpkrig mellan samlare. Alla ville ha dem. Alla ville äga dem. Snart hade tavlorna varit uppe i miljonbelopp.

Jag bestämde mig för att googla namnen på tavlorna och började med Satanael. Jag fick upp betydelsen. “En fallen ängel och ond ande”. Jag fortsatte med Asmodeus. “En persisk vredesgud, inom kristendomen sedd som djävul av vrede och vällust.” Med stigande olust skrev jag in det sista namnet i webbläsarens sökfält: Iblis. Jag anade vad det skulle ha för betydelse. “Somliga tror på en etymologisk derivering från det grekiska ordet ”Diabolos”. I kristendomens ekvivalent är han känd som Satan”.

Satanael, Asmodeus och Iblis. Alla var de olika namn på djävulen. Eller satan. Jag tyckte att det hade blivit kyligt i rummet och jag rös till. Mina ben hade börjat skaka och jag blev tvungen att sätta mig ner. Jag mindes plötsligt kvällen när jag hade stått i korridoren och lyssnat utanför Johnnys rum. Och det var då det kom tillbaka till mig. Vad jag egentligen hade sett när jag stod där och tryckte utanför den halvöppna dörren och kikade in. Personen som hade suttit mitt emot Johnny. Som jag inte kunnat se ansiktet på eftersom det var för mörkt i rummet. Men hur jag hade svept med blicken längs rummet och golvet. Och hur min blick hade fastnat på personens fötter. Men det var inga fötter, det var klövar. Jag hade tänkt att det var ett skämt. Så oerhört komiskt och övertydligt. Det var givetvis en utklädnad. Eller så såg jag fel. Det finns ingen som har getfötter. Ingen.

Signaturmelodi

Vi har hört historien “Getfötter”, skriven av lyssnaren Susanne och uppläst av Christina Höglund. Och därmed tackar Creepypodden för sig, och drar sig för den här gången tillbaka. Tills vi hörs igen om två veckor kan ni ju fundera på oss, avsändarna av den här podden. Så mycket ni har hört våra röster genom åren, och samtidigt, så lite ni vet, om hur våra fötter egentligen ser ut…

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.