Avsnitt 31: Bakom scenerna
Det här är Ohio Players, och deras hitlåt Love Rollercoaster
Den släpptes på plattan Honey 1975, och när den kom som singel 1976 gjorde den succé och blev en av bandets totalt två Billboardettor. Inte svårt att förstå, kanske. Det är helt klart en svängig låt.
Men första gången jag hörde talas om Love Rollercoaster var inte via Billboardlistan eller i någon samling av 70-talets bästa funklåtar. Nä, första gången jag fick nys om låten var någon natt i mitten av 00-talet, sittande framför en grå, långsam PC i mitt pojkrum. Och det var tack vare en serie med filmklipp om vandringssägner och legender, en serie som gick under namnet JK Cinema.
JK Cinema ställde frågan: Innehåller Love Rollercoaster ljudet av en kvinna som mördas?
Ni hör skriket, va? Enligt JK Cinema var det så här. På skivomslaget till Honey, Ohio Players skiva från 1975 där Love Rollercoaster först var med, är det en bild på en kvinna med bar överkropp som äter honung från en slev. Hon håller en stor burk med honung i sin hand, och det ser rätt kladdigt ut. JK Cinema berättar att modellen med honungen i handen var en nybörjare som hade brutit kontakten med sin familj för att uppfylla drömmen att bli supermodell. Men under fotograferingen reagerade honungen kemiskt med den fiberglasskiva hon satt på, och resulterade i att hennes ben limmades fast som om honungen varit superlim. När hon tog sig loss revs stora bitar av hennes hud av, och satt kvar vid det smetiga fiberglaset. Kvinnans karriär som modell var förstörd innan den ens hade hunnit börja.
Kvinnan skulle ha blivit vansinnig av vrede, och rusat in i studion där bandet Ohio Players satt och spelade in sin låt och hotat med att stämma dem på allt de ägde och hade. Bandets manager drog plötsligt kniv, och högg ihjäl henne där och då. Hennes dödsskrik ska då ha fångats på band, och som en sjuk och morbid form av tack till modellen som gav sitt liv för deras omslag lät Ohio Players skriket ligga kvar i mixen.
Signaturmelodi
Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och vandringssägnerna om Ohio Players och Love Rollercoaster har spritts ända sedan låten kom ut. I vissa versioner är det inspelningen av en flicka som faller ur en berg- och dalbana och dör vi hör, i andra berättelser pratar man om en kanin som dödas utanför studion när låten spelades in. Men versionen om den mördade modellen som JK Cinema berättade om den där natten framför min gamla dåliga dator i mitt barndomshem har stannat kvar. För den tycker jag bäst fångar upp känslan av att det är en hemskt berättelse från bakom scenen vi hör.
Det finns mängder av vandringssägner och myter om saker som hänt bakom scenerna. I den gamla filmen Tre män och en baby ska ett pojkspöke synas bakom en gardin i en scen. Den tecknade teveserien Rugrats ska i själva verket handla om föräldralösa barn som föreställer och fantiserar ihop hela sin mysiga tillvaro. Och en särskilt märklig berättelse gör gällande att en människa som spelade slav ska ha mördats under inspelningen av Tarantinofilmen Django Unchained. Så här går den historien.
Under inspelningen av Django Unchained krävde Leonardo DiCaprio att skådespelaren som spelade Mandingo-slagskämpen D’Artagnan levande skulle slitas i stycken av hundar, och Quentin Tarantino bestämde sig förvånande nog för att gå honom till viljes. D’Artagnans död var på riktigt, han dog verkligen en brutal, ångestladdad och fruktansvärd död. Tarantino sade senare, i en makalös intervju med Mike Wallace i 60 Minutes, att “det verkligen fångade den rena ondskan i DiCaprios karaktär och bidrog dessutom till en större autencitet i scenen”. Skådespelaren, som hette Ato Essandoh, dödförklarades på plats av DiCaprio själv, men inget åtal har väckts. I filmkontraktet han signerade gav nämligen Mr. Essandoh frivilligt upp sitt liv. Han dog åtminstone för att ge ett kraftfullt och realistiskt bidrag till en fantastisk film. Vila i frid Ato Essandoh.
Det här är naturligtvis inte sant. Ato Essandoh har själv twittrat skämtsamt om den här sägnen, och hur felaktig den är. Inte heller pojkspöket i Tre män och en baby finns där, och vad Rugrats handlar om egentligen är ju bara en gissning. Sist men inte minst är även vandringssägnen om Ohio Players och Love Rollercoaster helt felaktig – skriket kommer från keyboardisten Billy Beck och modellen på skivomslaget är den rätt kända Playboymodellen Ester Cordet. Senare berättade bandets trummis att de, när folk hade börjat fråga om de dödat en kvinna under inspelningen, svor en ed att vara tysta om sanningen om bilden. Då skulle de ju kunna sälja mer plattor, tänkte de.
Varför dras vi då till dessa vandringssägner? Jag tror att det är för att vi anar vissa saker, men inte helt och hållet är säkra på att de händer. Berättelsen blir ett sätt att bekräfta våra misstankar. Och de är faktiskt inte alltid missvisande. I ett mejl berättar en anonym lyssnare om hens jobb på en av Sveriges hemliga platser. Så här skrev hen i mejlet, uppläst av Ludvig Josephson:
Under sommaren 1991 arbetade jag som Arbetsledare på ett skyddsobjekt. Skyddsobjekt är byggnader som kan behöva särskilt skydd mot sabotage, terrorism eller spioneri. Vissa regler gäller när man arbetar i ett skyddsobjekt. Man måste hantera hemlig information ett sätt som inte kan leda till att den kommer ut och stränga regler gäller för in och utpassering och för vistelse i lokalerna.
Jag var vid det tillfället arbetsledare i ett bevakningsbolag som skötte bevakningen på ett skyddobjekt. Skyddsvakterna var beväpnade och skulle hantera in och utpassering samt på kvällar och nätter rondera byggnaderna för att se till att inga hemliga dokument glömts framme och för att kontrollera att personerna som var kvar efter arbetstid hade behörighet.
Det var ett förhållandevis enkelt objekt att arbetsleda. De skyddvakter som arbetade där var äldre och hade med några få undantag arbetat där länge. Det var aldrig några problem med plötsliga vakanser eller med klagomål på dem från kunden. De gånger som det var problem berodde det ofta på att de som var gamla i gården hade klagomål på att sommarvikarierna var alldeles för slarviga under sina ronder och missade hemliga dokument.
En morgon ringer kunden mig och säger att han vill diskutera nattens rapport med mig. Detta tillhörde ovanligheterna och jag skyndade mig dit snarast, orolig för att det skett ett inbrottsförsök eller liknande som vi missat. Jag hade redan på morgonen läst nattens rapporter och där fanns inget ovanligt.
När jag kom dit såg kunden till min glädje inte arg ut utan snarare generad eller kanske fundersam. Han sa att (vi kan kalla honom Erik) hade skrivit upp tre personer som jobbade över den kvällen. Jag tittade på rapporten igen och såg att det stämde. Jag undrade vad som inte stämde och kunden sa att Karin X omöjligt kunde ha varit på jobbet igår eftersom hon avlidit i en trafikolycka under sin semester i Tyskland en vecka tidigare.
Här kan man kanske tro att jag skulle få kalla kårar eller liknande men det enda jag kände var oro för att om personen inte hade varit på skyddsobjektet under gårdagkvällen så kunde någon obehörig ha varit där i hennes ställe.
Jag gick direkt till Erik som skrivit rapporten. Erik var en av de gamla nogranna skyddvakterna som kände och kände igen många av de som arbetade där vilket gjorde mig lugnare. Jag berättade att Karin inte hade kunnat vara där då hon var död. Han såg förvånad ut. Han sa att hon inte kunde ha varit död då han sett henne väldigt tydligt även om hon inte tittat på honom när han stannade till vid hennes öppna kontorsdörr för att skriva rapporten. Erik sa att det måste ha skett något missförstånd från kundens sida.
Missförståndet löstes aldrig och Erik vägrade att backa på att han faktiskt sett Karin den kvällen.
Jag tänker ibland på händelsen och jag kan inte förstå hur en person skulle vilja hitta på en sådan historia efter 23 års fläckfritt arbete.
Det var Ludvig Josephson som läste ett mejl från en person som vill förbli anonym, men som ger en inblick i den hemliga värld som i vissa fall gömmer sig bakom scenerna. Den hemliga värld som vi åtminstone vill ska gömma sig bakom scenerna, som vi söker med ljus och lykta.
Älskade teveprogram, filmer, böcker och låtar är ju gjorda av människor. Vi själva är människor. Vi vet att vi har mörka tankar, att vi ibland funderar på sjuka saker som vi helst inte skulle avslöja för ens våra närmaste vänner. Det där mörkret finns inuti oss. Och jag tror att vi letar efter det även utanför oss, i sådant vi ser, läser och lyssnar på. Jag tror att vi misstänker att alla andra också är sjuka i huvudet, om än i hemlighet, och att vi vill hitta bevis för det.
Mer än någonting annat i Sverige är Melodifestivalen och Eurovision något som pågår framför våra ögon. Alla känner till det, och miljontals följer det på teve. En lyssnare som vill vara anonym, som dessutom verkar ha avregistrerat sin anonyma mejladress direkt efter att ha hört av sig till oss, berättade en historia som återigen väcker misstankarna: vad är det egentligen som gömmer sig i kändisarnas huvuden? Lyssnaren skrev så här:
De av er som tittade på Melodifestivalen, och som inte hade ögonen fulla av Frans eller var för upptagna av slutdramatiken mellan Ryssland, Australien och Ukraina, märkte kanske någonting med Måns Zelmerlöw mot slutet av finalen. Ni kanske märkte hur han vid ett tillfälle, när något av de sista länderna delade ut sin poäng, stelnade till. Något hände med mungiporna, hans leende förvreds bara aldrig så lite, men ändå tillräckligt för att någon med ögonen på skaft skulle kunnat se skillnaden. Det var som om han märkte, uppfattade eller bara kände av att något var fel, mitt i den orkan som är det gigantiska arrangemanget Eurovision. En stelare muskel i kinden, en nervös blick åt sidorna, lite smalare och mer ihoppressade läppar.
Jag tror att jag vet vad det var som hände, som fick Måns att för ett kort ögonblick tappa ansiktet. Jag vet varför han efter det att finalsändningen var över lämnade Globenområdet utan att ens byta ur scenkläderna, och försvann iväg i en taxi. Jag vet också varför han aldrig kommer att berätta om det för någon, någonsin. Varför han blev oändligt lättad dagen efter finalen, vid insikten om att det mesta i media handlade om det där tramset med Carola, och att ingen journalist upptäckte vad som hände den där natten, framför ögonen på 200 miljoner tittare.
Ni behöver inte veta mycket om mig. Jag jobbar med ljud och bild, och brukar arbeta med stora nöjesarrangemang, det räcker gott. Min uppgift under konsert- och musikevent brukar vara att få ljud och ljus att gå ihop, kort sagt. Jag bryter säkert mot något kontrakt, och riskerar en stämning som får amerikanska rättegångar att likna äktenskapsrådgåvningar i jämförelse, bara genom att berätta detta. Men jag måste ju få utlopp för det någonstans. Jag har försökt vara tyst om det här nu några veckor, och det fräter på mig inifrån.
Jag mötte Lars första gången i februari, när vi började titta på vilka förberedelser som skulle göras i Globen inför finalen. Han var också handplockad för sin arbetsuppgift, som var ganska lik min egen. Vi var de som skulle sitta en ganska bra bit ner under själva arenan och se till att allting fungerade under varsin kritisk brytpunkt. Lars och jag förfogade över varsin skrubb i varsitt hörn av anläggningen, där vi satt med ett antal brytare, kopplingar och skärmar framför oss, redo att göra nödvändiga omfördelningar av strömmen om det skulle behövas. Lars heter förresten inte Lars på riktigt. Hans verkliga namn håller jag för mig själv.
Många veckor gick medan jag och Lars drog våra kablar och samordnade dem, och såg till att allt klickade. Då och då märkte vi hur vibrationerna från hockeymatcher och countrykonserter långt ovanför oss dundrade i taket, men det var ingenting som störde. Snarare var det ett välkommet tecken på att vi inte var så ensamma som det emellanåt kändes där nere. Jag vet inte om ni har varit nere i katakomberna som utgör fundamentet till Globen, det system av långa korridorer som perforerar jorden. Det är lågt i tak, smutsgula 90-talstapeter och lysrörsbelysning. Akustiken är så dålig att det känns som att man sväljer sin egen röst när man pratar, och det är alltid fuktigt och varmt. Ibland rann det kondenserad vätska utmed de knottriga papptapeterna, som troligen dolde flera års lager av mögel. Ingen brydde sig ju, för den enda gången någon tvingades häcka där nere var vid det fåtal tillfällen då något så stort som en Eurovisionsfinal ägde rum. Jag tror jag och Lars är de som tllbringat mest tid där av alla. En gång hittade jag en konstig mjölkförpackning i ett kylskåp där nere. Jag insåg att anledningen att jag inte kände igen den var för att den gick ut 1993.
Arbetet med förberedelserna inför melodifestivalen gick långsamt framåt, allt medan vintermånaderna släpade sig fram. Jag la märke till att Lars, som från början var en lättsinnig ölfarbror i stil med vad du kan förväntas hitta med ett stryktips i handen på din lokala kvarterskrog, med tiden verkade mer och mer stressad. Under veckorna mellan februari och mars hade jag ibland varit tvungen att låtsas som att jag jobbade på lunchen, bara för att få lite lugn och ro från hans eviga babbel om fiske och kärringar och Åsa Romson. Men när mars övergick i april pratade han mindre och mindre, och såg tröttare och tröttare ut. En gång, när jag behövde fråga honom om en uppsättning RCA-kontakter som vi skulle koordinera, råkade jag öppna dörren in till hans rum utan att knacka först och han reagerade som om det var Satan själv som kom in. Han flög upp ur sin kontorsstol och vände sig om med verklig fruktan i blicken. När han såg att det bara var jag förbyttes skräcken i ilska. Jag bad om ursäkt och försökte klappa honom i ryggen men han fräste irriterat att jag inte skulle göra om det där, medan han torkade kallsvetten ur pannan. Förvirrat frågade jag om RCA-kablarna, han kladdade ner en ordning på en lapp och föste mig sedan ut ur rummet.
Vi pratade inte så mycket mer efter det. Det hade såklart delvis att göra med att jobbet blev mycket mer intensivt, med bara veckor kvar till finalkvällen, men jag kan inte skaka av mig känslan av att det också berodde på att Lars verkade deprimerad. Hans tidigare så bastanta kropp hade magrat och en morgon stank han sprit trots att klockan bara var åtta.
Den sista gången vi pratade om något annat än arbetet var i början av finalveckan. Han tittade in under eftermiddagen på tisdagen den tionde maj, bara fem dagar innan lördagkvällen då allt skulle sitta. Jag såg på Lars ansikte att det var något speciellt han ville. Han struntade i artighetsfraserna.
– Måste bara fråga dig… Har du hört något?
– Hört? frågade jag.
– Ja.Jag förstod inte vad han pratade om, men antog att han menade hur det såg ut inför finalen och började prata om ett mejl som teknikerna på SVT hade skickat ut dagen innan. Han avbröt mig.
– Nä, alltså jag menar… Här nere. Har du hört något här nere?
Jag tittade på honom.
– Nä? Eller alltså, vad skulle det vara?
Han stirrade tillbaka med nollställt uttryck, sedan mumlade han något om jobbet, vände i dörren och gick. Jag reste mig och gick tyst fram till dörren för att betrakta hans rygg medan han vacklade iväg i korridoren. Han gick som en mycket trött person, som någon som inte fått sova på länge. Det här jobbet tär på en, det visste jag, men att det kunde gå så långt som det gjort med Lars var en nyhet. Men så stannade han plötsligt upp, mitt i ett steg, och vände långsamt det fårade ansiktet mot den vänstra väggen och stirrade. Jag kröp ihop något i dörren så han inte skulle skymta mig i ögonvrån. Tystnaden var tryckande. Lars, som stod blick stilla en femton meter bort i korridoren, började höja en darrande hand och långsamt föra den mot den punkt på väggen han stirrade mot. Handen skakade våldsamt. Jag märkte att ett mycket lågt ljud hade brutit igenom tystnaden i korridoren. Det kom från platsen där Lars stod och verkade tränga fram ur väggen. Jag ansträngde mig för att lyssna, och kunde urskilja något under surret från elanläggningen inne i mitt rum. Något annat. Som ljudet som kommer ur strupen när man pressar fram luft, ett lågt men gällt gnyende. Jag kom ofriviligt att tänka på när min gamla hund led som mest av sin cancer, innan vi avlivade henne, och allt hon kunde frammana var ett andfått gråtande. Men det här ljudet var på något sätt både djupare och vassare. Lars stod som i kramp med den våldsamt skakande handen framför väggen, men så upphörde plötsligt ljudet tvärt och i ett slag befriades Lars ur sin paralys. Han tumlade tillbaka och tog stöd mot den högra väggen, och jag drog snabbt in huvudet i mitt rum så han inte skulle se att jag spionerat på honom.
När jag gick hem från jobbet den kvällen såg jag inte till Lars. Jag vet inte om han redan hade lämnat arbetsplatsen eller om han satt kvar inuti sitt stängda rum, men jag ville hursomhelst inte dras in i någonting. Om han hade börjat förlora förståndet över något ilande vattenrör så var det inte mitt problem.
På fredagsmorgonen infann jag mig i ledningscentralen i Globen med en kopp kaffe. Det var dagen innan action, och dags för genrep. Vi var ett trettiotal personer på mötet, alla de högst ansvariga för olika delar av eventet, och stämningen var god trots att det märktes hur utarbetade alla var. Jag såg mig omkring i rummet och konstaterade att Lars inte var där. Ingen annan verkade ha tid eller ork att bekymra sig över att en person från källaren saknades. Ansvarsområden delades ut och bekräftades, nervösa kontrollfrågor ställdes och besvarades och vi gick igenom den övergripande planen i alla dess delar. En SVT-representant hojtade nervöst på oss i fem minuter i vad som förmodligen var tänkt att uppfattas som ett motiverande tal, och så skickades vi tillbaka till våra avdelningar. Innan dess blev jag tillstucken två stycken headset till mig och Lars.
Nere i katakomberna kände jag, som vanligt, hur tystnaden och tyngden av all jord och byggnad ovanför mitt huvud tryckte ner mig några centimeter i skorna. Jag letade mig fram till den korridor där Lars hade sitt rum, och gick för att överlämna hans headset. När jag kom fram och knackade på hans dörr hörde jag ett tumult utbryta inne i rummet. Några sekunder senare började det rassla i dörren, och till min förvåning insåg jag att Lars låste upp. Varför hade han låst sin dörr? Nu öppnades den och hans ansikte stack fram. Det var en sorglig syn. Han var fårad och mörk under ögonen, blek och glåmig, och blicken var vild när han spände munnen i ett försök till ett leende. Jag mumlade hej och räckte honom hans headset.
– Tack. Hoppas vi slipper henne i dag, sade Lars och tryckte igen dörren. En pust av svett- och alkoholdoft strömmade över mig.
Jag stod kvar ett ögonblick. Vad sade han? Att vi slipper henne? Vem då? Jag var på vippen att höja handen och knacka på igen, men ångrade mig. Jag var där för att jobba. Inte för något annat.
Generalrepetitionen gick utan problem. Nere i mitt rum höll jag ögonen på mina kopplingar och hörde samordningschefen mässa instruktioner till programledaren, som då och då svarade med några korta ord. Efter att den sista ridån fallit gjorde jag några finjusteringar inför morgondagens show. Klockan var runt tio på kvällen, jag samlade ihop mina saker och reste mig för att gå hem. Korridoren surrade av elektronik, eller om det var min trötthet som susade i öronen, och jag gick med snabba steg mellan de trånga väggarna. Jag och Lars brukade lämna arbetsplatsen på var sitt håll. Jag utgick från att han tog hissen i andra hörnet av korridorsystemet. Med en tjugo meter kvar till dörren ut till hissarna märkte jag att det egendomliga ljudet krupit tillbaka. Över hela korridoren sänkte sig plötsligt det genomträngande, gälla och djupa skriet. Det lät som om väggarna själva andades ut, som om Globens vikt över byggnaden tryckte ut luften ur dess lungor och den gav upp sin sista, långa, utdragna suck. Ljudet tycktes komma från överallt och ingenstans, men snart insåg jag att det var särskilt högt just bakom mig. Jag en blick över axeln. Korridoren bakom mig sträckte sig säkert fyrtio meter, här och var med dörrar in till olika små skrubbar som min egen. Längst ner löpte korridoren ut i en t-korsning mot en annan korridor, och i den öppningen var det nu kolsvart. Någon hade släckt lysrören. Mörkret var så djupt att det slukade väggarna närmast sig, och det pipande, andfådda, djupa gnyende ljudet blev så högt att det skallrade i mina trumhinnor. Och i det ögonblicket tycktes en skepnad ta form i mörkret. Ett huvud avtecknade sig mot den kolsvarta bakgrunden. Jag stod ett långt ögonblick som förlamad innan jag lyckades snubblade framåt ett steg för att sedan sätta av i fullt språng. Jag flydde utan att se mig om och ljudet tonade bort först när hissdörrarna glidit igen och våningarna började räknas uppåt. Jag stod böjd framåt, med händerna på knäna, och försökte hämta andan i hissen.
Den natten sov jag dåligt. Jag hade tagit både en och annan drink innan sängdags, för att lugna mig, men kastade mig ändå av och an i sängen och kände hur lakanen blev klistriga och av svett. Efter några timmar gled jag in i en drömlös slummer, vaknade tidigt i dåligt skick morgonen efter och släpade mig till jobbet. Jag hade lyckats övertyga mig själv att det jag sett i hallen kvällen innan, en svart form i mörkret, var en hallucination orsakad av trötthet och vätskebrist. Jag hade stålsatt mig, fantiserat kring den semester jag skulle ta när jobbet var klart och lönen utbetalad, och sedan ställt mig i hissen och åkt ner igen. Hissdörrarna hade glidit upp, och jag hade avvaktande böjt mig fram och tittat ut i korridoren. Ingenting såg ut att vara märkligt eller fel. Inte heller i den trånga korridor där mitt arbetsrum låg, den som kvällen innan hade slutat i mörkret från den nedsläckta korridoren, fanns något att oroas över. Alla lampor var tända och allt såg ut som vanligt. Jag småjoggade förbi dörrarna in till den hall där Lars arbetsrum låg, och gick fram för att kontrollera att han var på plats. Hans dörr var återigen låst. Jag knackade först på, men fick inget svar och bankade några ordentliga gånger. Först när jag tagit fram telefonen för att ringa honom lät det som att någon rörde sig där inne, och genom dörren hördes Lars röst.
– Vem?
– Det är jag.Det var tyst ett par sekunder, och jag insåg att Lars inte tänkte öppna dörren. Med stigande irritation frågade jag från utsidan av dörren om han var redo för den stora showen. Ytterligare en tyst sekund passerade, och jag gick ned på knä för att kika in i nyckelhålet, där jag mötte Lars stirrande blick. Mitt hjärta stannade nästan. Jag ryggade tillbaka och hans öga försvann ur nyckelhålet, som nu skymdes av någonting. Inifrån hörde jag hans röst igen.
– Allt är bra. Jag är klar. Allt kommer bli fint.
Jag satt där och drog efter andan som om jag hade fått ett slag i magen. Han var inte frisk. Någonting var fel. Men genrepet dagen innan hade gått som smort och inga av de problem som skulle kunna uppstå på grund av Lars hade uppstått. Allt hade gått vägen, alltså var det inte mitt problem. Korridoren utanför Lars rum kändes trängre och mer syrefattig än någonsin. Jag skyndade mig tillbaka till mitt arbetsrum och satte mig med en checklista för att se till att allt var i sin ordning.
Jag minns inte mycket av den där lördagkvällen, då hela Europa vände blickarna mot Stockholm och en scen som jag befann mig femton-tjugo meter under. När man väl är inne i jobbet så flyter det helt enkelt bara på. Ens tankar glider från överlämning till överlämning, från elektronisk checkpoint till elektronisk checkpoint, och dundret från tiotusentals schlagerfans ovanför ens huvud smälter ihop med samordningschefens lågmälda mässande i hörlurarna på mitt headset. Då och då hördes programledaren Måns Zelmerlöw mumla ett svar eller en fråga. När röstningsresultaten började presenteras hade en från början lätt molande huvudvärk blivit allt mer plågsam. Trycket kändes högre än vanligt nere i mitt rum, som om alla människorna ovanför mig pressade samman luften och fick mig att huka mig och kippa efter andan där nere. Jag bet ihop och jobbade på.
Vid tolvtiden på natten började arbetet gå mot sitt slut, en par ledande bidrag hade höjt sig över resten och nu var det programledarnas jobb att hålla liv i spänningen resten av tiden. Jag led fortfarande av huvudvärken och den blev inte bättre, men jag tröstade mig med att det alldeles strax skulle vara över, att jag skulle få komma ut i den svala nattluften och kanske gå till en bar och ta en iskall öl eller helt enkelt bara gå hem och sova. På skärmarna log uppklädda artister sina bredaste leenden när deras geografiska grannar gav dem sina tolvpoängare. Allt gnistrade och glimmade, och i öronen fortsatte samordningschefen att instruera och vägleda kvällen. När han plötsligt avbröts av ett ljud. Jag reste mig raklång och lyssnade i headsetet. Ännu en gång avbröts chefens röst och jag uppfattade en djup hostning, eller snarare en rossling. Nu tystnade även samordningschefen och vi lyssnade båda intensivt i headsetet. Bruset bröts ännu en gång, och det var inget tvivel om vad vi hörde. Lars rosslade, väste och flåsade så det lät som att hans lungor skulle kollapsa. Det lät som om han fick en hjärtinfarkt, och jag tänkte att han hade fallit på golvet så att kommunikationsknappen på hans mottagare tryckts in. Jag reste mig ur min kontorsstol och tog några snabba steg mot dörren, men med handen på dörrhandtaget stannade jag upp. Jag insåg varför jag hade fått huvudvärk. Utan att jag hade reflekterat över det, upptagen som jag var av mitt arbete, hade det gnyende ljudet återvänt. Det skrek så det skallrade i väggarna. Jag kände ryggen stelna till och magen vända sig men i headsetet hörde jag Lars kippa efter andan och jag visste att jag inte kunde låta honom dö inne i sitt rum, så jag slet i en rörelse upp dörren och klev ut i korridoren men frös till och kröp ihop. Lysrören hade släckts igen, och inte bara i korridoren borta till höger utan även i min egen korridor. Det var kolsvart, enbart från mitt eget rum bakom mig och från korridoren till vänster med hissarna syntes en svag belysning. Trycket över mitt panna var enormt. Jag stod helt stilla och kände svetten rinna nerför min rygg, kände det djupa, vassa hesa gnyet riva i mina öron, utan en enda tanke i huvudet. I mina öron hörde jag hur Lars kvävdes – men så tystnade han plötsligt. En oändlig sekund av absolut tystnad följde i headsetet. Och så bröts den av att han vrålade en enda sak.
Han vrålade, med all den kraft han hade, ett NEJ.
Utan att kunna kontrollera mig flydde jag genom den kolsvarta korridoren, mot ljuset vid hissarna, mot någon sorts räddning. Jag sprang för mitt liv. I headsetet vrålade Lars som om någon mördade honom men i min panik hade jag inte en tanke på att hjälpa honom. Hans gallskrik av dödsångest avbröts när jag rusade förbi en dörr och sladden till mitt headset fastnade i dörrhandtaget och slets av. Jag rusade vidare med det våldsamma gnyendet i mina öron. Tills jag kom in i korridoren med de tre hissarna, tryckte på knapparna till dem alla och kastade mig in i den första som öppnades. Inne i hissen tryckte jag på alla knappar, stod med ryggen mot hissväggen och såg mellan hissdörrarna, när de gled ihop, att även lysrören i korridoren utanför hissen flimrade till och slocknade. Det sista jag tror jag såg, innan dörrarna gick ihop, var den där skepnaden. Det var det där huvudet, som lösgjorde sig ur mörkret och närmade sig hissen. Jag registrerade att det var en kvinnas ansikte. Hennes ögon och mun var tomma, mörka hål och när hon kom närmare blev det gälla, djupa gnyendet på något omöjligt sätt än högre.
Hissdörrarna gled igen med en mjuk duns, och hissen började röra sig uppåt. Jag kräktes och svimmade. Nästa sak jag minns är att jag ligger på en soffa i fikarummet bakom samordningscentralen i Globen. Klockan är två på natten och en lugn kvinna säger att en ambulans är på väg. Jag försöker fråga om Lars men ur min mun kommer bara mummel. Hon ler lugnande och jag glider in i mörkret igen.
De säger att jag har gått in i väggen. Jag vet inte själv. Men jag har det lugnt och skönt hemma just nu och vilar ut. Det som stör mig är vad som hände med Lars. När samordningschefen, några dagar efter att finalen sänts och det bara återstod att montera ner hela eurovisionscenen i Globen, besökte mig var han blek i ansiktet. Han sade med en passande sorgesam stämma att Lars tycktes ha fått en hjärtinfarkt. När de bröt sig in i hans låsta arbetsrum hade stanken och röran där inne antytt att han inte lämnat rummet på flera dagar. Inte ens för att gå på toaletten. Tomma flaskor hade legat på golvet. Efter att samordningschefen artigt frågat hur jag mådde och berömt mig för mitt arbete uppstod en sekunds tystnad, och jag märkte att han egentligen kommit för att fråga om något annat. Han såg motvillig ut, skruvade på sig och tog till orda.
– Det var en störning som vi inte riktigt förstod där på kvällen, och den tog visst ganska hårt på Måns Zelmerlöv. När Lars lät som värst i headsetet stod jag inte ut längre, utan tog av mig det för att istället åka ner och se hur det stod till med honom. Men Måns stod ju i teve och kunde inte göra något åt ljudet.
Samordningschefen ställde sig upp, som om han blev rastlös av själva samtalsämnet, och vred sina händer. Jag kände återigen hur något började röra sig i min mage. Jag anade vad som var på väg.
– Måns ville inte prata om det så mycket och verkade riktigt illa berörd ut. Men innan han försvann nämnde han något om ett konstigt gnyende från Lars. Och vad ännu konstigare är… Sedan sade Måns att han hörde en kvinna skratta.
Det var historien “Finalen”, skriven och inskickad av en anonym lyssnare. En märklig historia, som åtminstone får mig att se på finalen med lite annorlunda blick. Stort tack, anonyma lyssnare, för att du skickade in den på creepypodden@sverigesradio.se. Det är du och ni andra som hör av er som gör Creepypodden till vad den är.
Och med det sagt vill jag säga tack för att ni har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i veckans avsnitt. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.
Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.