Avsnitt 225: Mentanovox

Ingen människa – kanske inte ens någonting som någonsin levat – har utstått mer lidande än försökspersonen kallad S-47. S-47 var en ung man vid god hälsa som ställde upp i ett test av läkemedlet Mentanovox. Typiskt sett stimulerar Mentanovox minneskapacitet och tankeverksamhet. S-47 reagerade dock annorlunda på läkemedlet.

Det var jag som gav den stackars jäveln medicinen. Han hittades sedan ihopkrupen på perrongen på Farsta strand, lutad mot en bänk. Nu vet jag vad Mentanovox kan göra, särskilt om det kombineras med andra läkemedel. Det var också därför jag verkligen inte kunde förstå varför någon mer skulle vilja försätta sig i S-47:s situation. Men det ville hon. Och sedan tog jag själv en dos.

Mentanovox är i grunden en kalciumjonaccelerator. Den är kopplad till ett protein som binder till vissa dendritiska neuroreceptorer. Enkelt uttryckt gör den att signaler färdas snabbare genom hjärnan. Mycket snabbare. En halvtimme efter att S-47 tagit en dos var han kapabel till otroliga, omänskliga dåd.

På tre sekunder hittade han femtio ord på ett papper och på två sekunder löste han en labyrint stor som en affisch. Han kunde fånga frukostflingor med ätpinnar. Mentanovox hade gjort honom till en supermänniska.

När han lämnade kliniken accelererade fortfarande hans hjärna. Ännu en god stund skulle minuter kännas som timmar för honom och jag rådde honom att göra så mycket han kunde av sin återstående extra tid. Jag var övertygad om att han bara såg effekten som en tillgång och att han nu äntligen skulle få tid att läsa alla böcker han velat. Så hade jag gjort. Trodde jag.

Det som aldrig slog mig var att det skulle kännas som dagar av restid innan han ens kom hem. Bara hissen ner till gatan måste ha tagit timmar, och tänk sedan bara på att stå och trängas i en vecka i en illaluktande tunnelbanevagn. Hade jag tänkt på det hade han aldrig fått lämna kliniken.

Men sedan hamnade S-47 i en ännu hemskare situation.

En och en halv timme efter att han gått härifrån blev jag uppringd av en läkare på Södersjukhuset. En man hade setts bete sig märkligt på Farsta strands tunnelbanestation. Någon hade ringt och larmat och han hade hämtats upp med ambulans, och när den väl kom fram till sjukhuset hade han blivit katatonisk. I hans ficka hittades en pamflett om Mentanovox och vår klinik, och då kontaktades jag.

Jag tog ett blodprov och gjorde en engrammätning. För att förenkla neurovetenskapen skapar hjärncellerna kontinuerligt nya kopplingar på bekostnad av de gamla, befintliga kopplingarna. De nya kopplingarna är sådant vi lär oss, och de nedbrutna kopplingarna sådant vi glömmer. Engram är fackuttrycket för spåren av denna process, minnesspåren om man så vill, och varje gång vi sover sköljs de bort av hjärn-ryggmärgsvätskan. Mäter man engram får man alltså reda på hur länge någon upplever att de varit vid medvetande. I forskningen kring Mentanovox har vi använt det testet för att hålla reda på accelerationen i tankeverksamheten.

Resultaten visade att S-47 hade varit vid medvetande obegripligt länge. Jag gjorde om testet tre gånger bara för att vara säker på att det inte blivit fel. Varje gång fick jag samma resultat. Under de 90 minuter som hade gått sedan S-47 lämnat kontoret hade han varit vid medvetande i åtta miljoner år.

Han hade varit vaken så länge att han glömt allt. Bokstavligt talat. När till och med en blinkning upplevs som tusentals år av mörker, och väntan vid bänken på tunnelbanestationen känns som en evighet av paralys, får man så lite mental stimulans att hjärnan sliter ned sig själv. Det gjordes en datortomografi, och resultatet visade på noll aktivitet i hjärnbarken. Mannens grå hjärnsubstans var i praktiken en hårddisk utan el.

Vi hade först ingen aning om hur denna extrema bieffekt av drogen hade uppstått, men vi hittade spår av sömnmedel i blodprovet. Drogerna måste ha interagerat med sömntabletten. Jag skrev en rapport och skickade den till min överordnade, och kort därefter såg jag att Mentanovoxtestningarna hade pausats och att en varning för att kombinera den med sömnmedel publicerats. Vad som hände med S-47 har jag ingen aning om.

Två månader senare var jag på kliniken och jobbade när jag blev uppringd av receptionisten. “Det är en kvinna här som vill träffa dig”, sade hon och fortsatte viskande: “Hon säger att hon inte behöver en mötestid.”

Jag gick för att se vem det var och fick syn på en kvinna runt 40. Hon var iklädd svart kostym och en röd ryggsäck. När jag kom gående reste hon sig från stolen och sträckte fram handen.

“Jag heter Helena Kaizen. Jag jobbar inom Försvarsmakten och behöver prata om Mentanovox.”

Hur hon kände igen mig i ett fullsatt väntrum vet jag inte, för vi hade mig veterligt aldrig träffats förut. Men den självklara auktoritet hon förde sig med gick inte att förhandla med. Väl inne på mitt kontor drog hon fram en bunt papper och släppte dem på mitt skrivbord. Det var varningen för att kombinera Mentanovox med sömnmedel.

“Jag vill att du ger mig en sådan här dos”, sade hon.

“Förlåt?”, sade jag. “Är du ute efter bieffekten?”

“Det står att man kan motverka den effekten med en dos Flumazenil. Jag vill att du utlöser Mentanovoxbieffekten i mig, och att du sedan ger mig en dos Flumazenil på given signal.”

“Det står att man potentiellt skulle kunna motverka effekten. Det är långt ifrån säkert att det skulle fungera. Och under den där obligatoriska framtida forskning-rubriken stoppar de ändå bara in vad som helst. Ingen vet det minsta om hur den där bieffekten ska kunna förhindras.”

“Jag är okej med ovisshet.”

“Men varför vill du göra detta mot dig själv? Vad kan vara värt det?”

“Forskning. Jag vill se en person dö. Med mina egna ögon, i extrem ultrarapid.”

Jag puttade över pappersbunten till hennes sida av skrivbordet. “Vem du än är, Helena, så har vi inte samma syn på forskning. Det här låter snarare som ett sadomasochistiskt självmord. Jag tänker inte hjälpa dig förstöra din hjärna.”

Sex veckor senare följdes jag åt av en vakt genom säkerhetskontrollen på FOI i Umeå. Innanför stod min värdinna och väntade på mig: Helena Kaizen.

Sedan förra gången vi träffades hade jag blivit varse hur mycket en människa med goda kontakter kan åstadkomma, oavsett hur groteskt hennes motiv är. Helena Kaizen hade på något sätt ordnat ett undantag från förbudet mot Mentanovox, motiverat av rikets intresse. Jag fick själv se dokumentet, hemligstämplat och signerat av en regeringstjänsteman. Jag hade ingen aning om att man ens kunde göra sådana undantag.

Helena hade också på något sätt fått sin vilja igenom hos läkemedelsföretaget som tagit fram Mentanovox. VD:n kontaktade mig och bad mig delta i “doktor Kaizens viktiga försöksverksamhet”. Jag frågade vad exakt det var hon ville åstadkomma.

“Jag har ingen aning och jag bryr mig inte. Gör nu bara exakt som hon säger. Frågor på det?”

Jag hörde att jag inte förväntades ha någon fråga.

Men jag hade frågor. Till exempel varför jag skulle ställa upp på det här. Så fick jag ett brev från jobbets HR-avdelning, där man påminde mig om att jag varit mycket ovarsam när det kom till S-47, och att det skulle kunna få konsekvenser. Jag fattade vinken.

Helena mötte mig alltså i en inre lobby på FOI. Hon hade en vit labbrock på sig, med ett emblem som visade hennes efternamn.

“Tack för att du kom. Du har med dig läkemedlen?”

Jag visade henne min väska. 100 milligram Mentanovox i flytande form, en ask zolpidem och en kanyl med Flumazenil. Det teoretiska motgiftet.

Vakten hade gett mig ett rött besökskort som det stod “E” på, vilket stod för “skall eskorteras”. Helena ledde mig lugnt vidare in i anläggningen. Hennes kontorsrum var fönsterlöst, och inrett med vita tavlor som var fullskrivna av formler och symboler jag inte förstod. Vissa liknade mest runor.

Jag stod och gapade tills jag märkte att Helena flinade.

“Det är bara matte”, sade hon och nickade mot runorna. “Det där är stokastiska tensorer. Hela grejen är bara en gigantisk probabilistisk differentialekvation – äsch, strunt samma.”

Hon sträckte ett dokument och en penna. “Skriv under, tack. Det är ett sekretessavtal.”

Jag bläddrade igenom avtalet medan hon stökade i några lådor i rummets ena hörn. När jag skrivit under och lagt avtalet på hennes skrivbord höll hon fram en labbrock och bad mig sätta på den.

“Du kommer sabba din hjärna, det förstår du, va? Han som var med om bieffekten kom tillbaka som en grönsak. Det fanns ingen räddning.”

“Tack för omtanken. Jag har en plan.”

Jag suckade och resignerade inför det faktum att detta skulle bli av.

“Jaha, vadå för plan?”

“Jag tar sömntabletten och toppar med 50 milligram dexamfetamin så jag inte somnar. Sedan väntar vi.”

“På vad?”

“På försöksobjektets död.”

Tydligen var det i rikets intresse att Helena, hög på en överdos helvetesdrog, skulle få se någon dö.

“Är det här ett djurförsök?”, frågade jag.

“Försöksobjektet är en människa i det sista skedet av palliativ vård. Han har anmält sig frivillig.”

Hon tittade ner på det överbelamrade skrivbordet och fiskade fram en grön mapp som hon visade upp. Den var prydd av Etikprövningsmyndighetens blåa logotyp.

“Jag vet vad du tänker, men allt det här är godkänt och klart. Se själv.”

Jag tyckte fortfarande det lät som, hur var det nu jag hade uttryckt mig? Ett sadomasochistiskt självmordsförsök. Helenas väggar, täckta av mystiska runor, gjorde inte saken bättre.

Det ringde i en telefon någonstans på skrivbordet. Helena föste en pappershög åt sidan och svarade. Efter att ha lyssnat i tjugo sekunder sade hon “vi är strax där”, och så lade hon på.

“Nu måste vi gå till fångstkammaren. Där kan jag förklara mer.”

Hjälplöst följde jag med henne, genom en lång hall, sedan in i ett trapphus och ner för tio trappor. Sedan följde nya säkerhetskontroller och signaturer på diffusa men hotfulla avtal. Jag fick ett nytt besökskort, på vilken det stod en förkortning jag inte kände till och som tydligen betydde “Måste bära ögonbindel om oövervakad”.

Sedan hamnade vi en korridor där alla dörrar var stängda. På dem stod först vanliga saker som “El”, “Städ” och “Värme”. Sedan blev de allt konstigare. “Apotek”. “Teologi”. “Hospis”. Vi stannade till slut vid en dörr med en liten skylt där det stod ”Fångstkammare”.

Helena tryckte in en kod, och när jag hörde låsmekanismen klicka drog en våg av intensiv olust över mig. Nästan panik. Det var något med dörren vi skulle in genom. Den var så vit och ren att jag anade att det som fanns bakom var motsatsen.

Helena höll dörren öppen för mig och jag klev in i rummet där jag skulle tillbringa mitt nästa århundrade.

* * *

Fångstkammaren var gigantisk. Tänk en Ica Maxi utan inredning. Golvet var vitt och luktade rengöringsmedel och det reflekterade ljusen från de hundratals lysrör som hängde femton meter ovanför oss i taket.

På en rund, upphöjd plattform mitt i rummet, kanske fyrtio meter från dörren, fanns en sjukhussäng. I den låg någon. Till vänster stod en patientmonitor, och till höger satt en man på en stol.

Runt plattformen fanns en rigg fylld av olika sorters utrustning. Stora kameror uppriggade på rostfria ställningar var riktade mot sängen. Olikfärgade sladdar löpte genom riggen som ett nervsystem. Det fick riggen att se ut att vara vid liv på något sätt.

Ytterligare en upphöjd plattform låg en bit bort från den första. Där fanns, istället för en säng, en svart kontorsstol riktad mot försöksobjektet i sjukhussängen. Dessutom fanns där säkert 25 datorskärmar, uppställda runt stolen. Helena klev in och gick ditåt. Hon pekade mot sjukhussängen och tilltalade mig över axeln.

“Försöksobjektet slutade äta för sex dagar sedan och har varit medvetslös i 36 timmar. Utifrån hans värden tror vi han dör inom två timmar.”

“Vem sitter bredvid honom?”

“Hans son. Enligt riktlinjerna måste man ha med sig en familjemedlem när man dör under ett experiment. Alla ska godkännas och säkerhetsklassas, det är rätt tröttsamt, ärligt talat.”

Hon tog den korta trappan upp till observationsplattformen i ett enda steg. Mitt framför oss, i en lucka mellan de uppriggade datorskärmarna, hade vi nu sjukhussängen. På skärmarna pågick någon sorts myrornas krig. Helena sjönk ner i kontorsstolen och jag stod bakom henne och försökte förstå mig på hela situationen.

Om hon märkte att jag var förvirrad var det inget hon brydde sig omm.

“Nu tänker jag ta zolpidem och dexamfetaminen. Jag borde inte få några problem med att hålla mig vaken. Vi väntar tills hans andning går ner till sex andetag i minuten. Då vill jag att du injicerar mig med fyrtio milligram Mentanovox. Lägg tills vidare alla läkemedel här.”

Hon gestikulerade mot ett litet bord med en bricka på, bredvid kontorsstolen. Där stod redan ett glas vatten.

Till vänster om stolen fanns en grå kontrollpanel med en liten uppsättning knappar och spakar. Mitt i fanns en större röd knapp, med etiketten “Motgift”.

“När försöksobjektet dör och jag har sett vad jag behöver trycker jag här, och då ska du omedelbart injicera mig med 200 milligram Flumazenil.”

Hon pekade mot sin vänstra axel. Där hade en liten tygruta klippts ut i labbrocken, och under var hennes hud synlig.

“Där kör du Mentanovoxen. Flumazenilen tar du rätt i halsen. Den måste verka så snart som möjligt.”

“Helena”, sade jag. “Vet du vad du håller på med? Jag ber dig, tänk på vad S-47 gick igenom.”

“Jag har gjort matten”, sade hon och för första gången anade jag irritation i rösten. “Jag förväntar mig inte behöva uppleva mer än mellan trehundra och femhundra års tid. Det blir en liten paus från vardagen.”

“Femhundra år? En paus från vardagen?”

“Jag kommer ha gott om läsning.” Hon pekade mot en av datorskärmarna. “På den där ser du ungefär femhundra Wikipediaartiklar i sekunden. På den där har du en samling klassiker ur världslitteraturen, även där femhundra sidor i sekunden. Och så vidare. Det är nyheter, forskningsrapporter, sociala medie-flöden och så vidare. Vi har byggt skärmarna själva, för högsta möjliga bildhastighet.”

Jag stirrade på skärmarna och fick ont i ögonen på bara några sekunder. Allt jag såg var ett flimmer.

“Ska du läsa i femhundra år medan mannen där borta dör?”

“Ja, det och äntligen få alla mejl i inkorgen lästa”, sade hon och drog fram ett tangentbord. “Är du redo?”

Sedan tog hon fram ett headset och pratade in i mikrofonen. “Helena Kaizens loggbok. Observation 54.”

54, tänkte jag. Hur många hade dött här inne? Helena fortsatte.

“Klockan är 14.23. Jag tar nu en Zolpidem och 50 milligram dexamfetamin.” Hon tog tabletterna och sköljde ner dem med vatten. Sedan vände hon blicken mot mig.

“Nu väntar vi.”

Hon tryckte ner några tangenter och på en av skärmarna till höger dök ett vanligt Windows-skrivbord upp. Hon klickade upp program och sorterade dem på skärmen, tills hon hade tre fönster uppe: en som visade försöksobjektets livstecken, en som visade hennes inkorg – 1 478 olästa mejl – och ett tomt textdokument där markören blinkade.

“När Mentanovoxen kickar in förväntar jag mig att jag kommer att uppleva ljud så långsamt att jag inte hör någonting. Inte heller kommer jag kunna prata. Så jag kommer skriva ner allt jag behöver kommunicera här. Håll ögonen på det, alltså. Det blir min enda kontaktväg till dig.”

Sedan började hon läsa och besvara sina mejl, som om jag inte fanns. Jag stod och tittade på när försöksobjektets, eller som jag brukar formulera det, patientens, livstecken sakta falnade. Efter en stund klev jag ned för trappan och närmade mig plattformen med sjukhussängen.

“Håll dig undan därifrån”, ropade Helena då. “Snart ska jag börja dokumentera och då är det många rörliga delar som inte får störas.”

Jag kände mig som ett utskällt barn. Försiktigt gick jag fram till trappan upp till plattformen, medan jag såg mig om i det jättelika rummet. Förutom Helena och mig var den döende mannen och hans son de enda där. Runt platformen fanns maskiner och mekaniska delar jag aldrig hade sett förut, och inte kunde förstå mig på.

I sängen låg en man som ut att vara minst nittio år gammal och helt utmärglad. Han sov, eller kanske var han medvetslös, men hans kropp var så lätt att den knappt vägde ner sängen. Armarna var fulla av blåmärken som skvallrade om långvarig intravenös behandling. Bredvid satt hans son, en man i medelåldern.

“Hej”, sade jag.

Han tittade upp från boken. Innan han hann svara ropade Helena från sin plattform: “Stör inte försöksobjektet eller hans medföljande!”

Mannen himlade med ögonen, böjde sig fram och viskade till mig:

“Helena är lite väl stram med hur protokollet ska följas.”

Jag nickade, ryckte på axlarna och vände om för att gå tillbaka till observationsplattformen. Datorskärmarna blinkade maniskt vidare. Jag blev stående bakom Helena och läste mejlen hon besvarade. Ämnesraderna handlade om “riskanalyser”, “militära lärdomar av teologiska experiment” och någon som inte tidrapporterat ordentligt. Till slut vände Helena sig om och gav mig en blick som visade att jag inte hade med hennes mejl att göra. Jag återgick till att promenera runt planlöst i rummet.

En timme gick. Jag kände rastlösheten spritta i benen och funderade på Helenas beslut att tillbringa århundraden i det här rummet. Det hade inte ens gått två timmar och trots att jag befann mig i en topphemlig militär forskningsanläggning var jag redan dödligt uttråkad. Att hon såg fram emot att tillbringa flera livstider här fick mig att inse att Helena var annorlunda.

“Nu!”, ropade hon plötsligt till mig.

Jag joggade tillbaka till observationsplattformen. Hon hade redan förberett injektionen med Mentanovox. På den andra plattformen stod nu den medelålders mannen upp, och höll i sin pappas hand. Helena mumlade i sitt headset.

“Blodtrycket sjunker. Respiratorisk frekvens nere på sex. Döden inträder med över 90 procents sannolikhet inom tio minuter. Jag startar portalstabilisatorerna.”

Hon tryckte på några knappar på kontrollpanelen med motgiftsetiketten. Ett signalhorn tjöt, röda saftblandare började blinka. Apparaturen runt patienten vaknade sakta till liv och motorerna surrade allt högre. De runda axlarna snurrade snabbare och snabbare och den konstiga strukturen av balkar studsade blinkande upp och ner. Det liknade en vansinneskarusell.

Inom kort snurrade maskineriet så fort att det såg ut som en suddig sfär runt sjukhussängen, oförutsägbart rullande av och an. Innanför gick balkarna och dess blinkande lampor upp och ner, och plötsligt slog det mig att de var i formen av en femkantig stjärna.

“Fångstutrustningen är igång. Jag doserar nu med Mentanovox”, sade Helena och gav mig sprutan.

“Håll koll på vad jag skriver nu. Och vad gör du när jag trycker på motgiftsknappen?”

“200 milligram Flumazenil i halsen.”

“Precis. Förbered redan nu injektionen. Den får inte försenas en sekund när det är dags.”

Jag tog sprutan med Mentanovox och skulle precis försöka avråda henne en sista gång när hon, som om hon läst mina tankar, sade:

“Jag är medveten om riskerna. Ge mig sprutan.”

Och så gjorde jag.

Helena blev tyst. Hon betraktade patienten på den andra plattformen. Hon stirrade på skärmarna. Sedan vände hon blixtsnabbt ansiktet mot mig och sade, så snabbt att jag knappt förstod henne:

“Detharbörjatverka.”

“Din perception är ungefär tio gånger snabbare.”

Helena vände sig tillbaka i en rörelse så häftig att hon nästan föll ur stolen. Hon slängde händerna på tangentbordet och skrev som om hon spelade ett trumsolo.

“Jag hör dig men din röst är utdragen och dov. Jag förstår inte vad du säger. Jag kommunicerar från och med nu här. Var snäll och skriv här.”

Jag böjde mig fram och skrev:

“Hur lång tid tar det för pennan att falla?”

Sedan klev jag in framför henne, såg hennes pupiller flyga runt som om hon var vansinnig, och drog fram en penna. Jag släppte den så den föll ner på golvet. Helena kastade handen på tangentbordet och skrev:

“Flera dagar. Inget ljud. Dags för jobb.”

Helena gjorde sedan precis vad hon hade sagt att hon skulle göra. Hon satt och stirrade på sina skärmar och skrev emellanåt blixtsnabbt något på tangentbordet. Då och då såg jag hennes blick stanna upp i en millisekund på mannen borta på sjukhussängen.

Tre minuter gick. Jag försökte räkna ut hur lång tid det upplevdes som för henne. Om det verkade ta, säg två-tre dagar, för min penna att falla till golvet borde varje sekund motsvara en vecka. Det betydde att tre minuter var över tre år.

Jag tittade på henne. Hon verkade inte lida. Hon hade hela tiden valet att trycka på motgiftsknappen men gjorde det inte.

Hennes reptilsnabba rörelser upphörde plötsligt. Hon tittade noggrannt på sitt försöksobjekt i sjukhussängen i en, två, tre sekunder. Eller veckor, för henne.

Sedan skrev hon i en smäll tre ord på tangentbordet.

“Han är död.”

Ett ögonblick av tystnad följde, och sedan utbröt kaos. En larmsignal ljöd och ett rött varningsmeddelande visades på skärmen med mätaren av mannens livstecken.

“Resp: 0. HR: 0.”

Helena rörde händerna så snabbt att jag knappt såg dem. Hon tryckte på knappar, knäppte på spakar och skruvade på kontroller. Den snurrande sfären runt sjukhussängen tjöt till när den bromsades in, och stannade upp med ett dån. Golvet skakade. Fortfarande lyste lamporna som en femkantig stjärna.

I det ögonblicket ropade försöksobjektets son till i smärta. Han föll ihop på golvet. Nej, förresten, han föll inte ihop. När jag tittade närmare såg jag att hans ben vek sig under honom, som om de plötsligt blivit mjuka som kokt spaghetti. I själva verket smälte de. Han sjönk ner tills hans överkropp satt direkt på plattformen, i vad som liknade en pöl av röd gele. Han försökte skrika igen, men vad det än var som hade smält invärtes hindrade det honom. Han kippade efter andan.

Jag höll andan. Instinktivt ville jag fly. Var som helst, men inte det här rummet. Men jag hade ansvaret för att ge Helena motgiftet. Vad jag än gjorde fick jag inte döma en till person till det helvete S-47 hade gått igenom.

Helena skrev plötsligt igen på tangentbordet.

“Han har tagit sin andra död i portalen. Ta Mentanovox nu eller så dör du.”

Jag läste utan att förstå vad Helena menade. Andra död? Portalen? Det var ord helt utan betydelse för mig. Den andra meningen förstod jag dock. Men det var ingen chans att jag ens skulle röra vid Mentanovoxen. Tillbringa tusen mansåldrar i detta hemska rum? Då skulle jag hellre dö.

På den andra plattformen fortsatte försöksobjektets son att upplösas. Hans bröst sprack som en vattenballong och hans huvud och armar föll ner i pölen som var allt som återstod av hans kropp. I en förfärlig sekund flöt de där, som någon sorts badleksaker, sedan smälte även de.

I några sekunder tänkte jag på vad Helena skrivit och kände tvivlet komma krypande. Vad skulle hända mig om jag inte tog drogen? Skulle jag upplösas, som han? Det måste ändå vara mindre hemskt än de miljoner år av isolation som S-46 upplevt. Men vad hade Helena menat med “andra död”?

För Helena innebar dessa sekunder någon veckas betänketid. Till slut bestämde hon åt mig vad som var det rätta att göra. Jag vände blicken mot henne och upptäckte att hon oavlåtligt stirrade på mig. För henne gick varenda ofrivilligt mikrouttryck i mitt ansikte att utläsa klart som i en bok. Hon visste, antagligen innan jag själv, att jag aldrig skulle ta drogen frivilligt.

Hon reste sig innan jag ens hann reagera. Men hennes hjärna arbetade 10 000 gånger snabbare än hennes kropp kunde. Normal koordination var omöjlig. Detta upptäckte hon själv, när hon missbedömde kraften hon behövde för att ställa sig upp och kastade sig iväg från stolen. Hade situationen varit en annan hade hennes fall sett komiskt ut. Hon flaxade med armarna och benen och landade pladask på ansiktet. I ytterligare en sekund låg hon och rörde sig som en trasig robot.

Det måste ha känts som om fallet pågick i ett par dagar. Kvar på golvet låg hon i en vecka. Men vad än Helena var så var hon inte dum. Hon blev blick stilla, och jag kunde nästan se hur hon beräknade sina nästa rörelse i huvudet. Sedan började hon metodiskt arbeta med ett ben i taget. Hon lyfte upp det och släppte det, och drog sedan upp knät mot överkroppen. Sedan tog hon stöd i golvet med vänstra armbågen och lyckades i en enda rörelse sätta sig upp.

I ett ögonblick såg det ut som om hon skulle tumla över på andra sidan, men den här gången var hennes rörelser mer kontrollerade. Hon hade lärt sig röra sig under påverkan av Mentanovox. Metodiskt reste hon sig och tittade på mig. Blod rann från hennes mun och näsa efter den hårda landningen på plattformen. Hon slängde en blick mot sjukhussängen, där den röda pölen fortsatte växa, och så vände hon tillbaka uppmärksamheten mot mig.

Det som följde gick så fort att jag inte hann göra något motstånd. Det var som om en kolibri flög runt mig.

Hon böjde sig fram och tog en spruta från det lilla bordet bredvid stolen. Utan att bryta ögonkontakten med mig högg hon genom förseglingen i en dos Mentanovox och fyllde sprutan.

“Nej!”, ropade jag, trots att jag visste att hon inte hörde mig. Sedan vände jag mig för att fly. Helena hade väl ett par timmar på sig för att hinna notera de fysiska förberedelser jag gjorde inför att börja röra mig. Det måste ha varit som att spela schack för henne. Hon kastade sig fram, lyckades förutse exakt var min hals skulle finnas, och trots att jag försökte ducka sjönk sprutan rätt in i min halspulsåder.

När hennes kropp stötte mot min tappade jag fotfästen och började falla. Mitt i fallet började drogen verka.

Alla ljud pitchades ner tills de försvann, som om någon vred på en volymratt, och alla rörelser i rummet stelnade. I ena ögonblicket fäktades jag vilt för att undkomma en anfallare som knuffat omkull mig, i andra ögonblicket var jag fastfrusen mitt i luften, som en mygga i en bärnsten.

S-47, vad hade du gått igenom? Åtta miljoner år i en tunnelbanestation. En tid av geologisk betydelse. Längre tid än det hade gått mellan Lucy och den moderna människan. Språket hade hunnit födas, elden tämjas, jordbruk uppfinnas, allt under en enda livstid. Sumerer, pyramider, feodalismen. Att förstummad och paralyserad leva så länge, att plågas i knäpptyst mörker. Jag var utom mig av skräck.

Jag tänkte på ordet fossil. Jag hade gott om tid att fundera på det. Min blick var vänd ner mot golvet, och allt jag såg i periferin var Helenas ena sko och vänstra hand. De var suddiga. I halsen kände jag en envis spänd smärta där kanylen fortfarande satt i. Jag kunde inte se den men utgick från att den var tömd. Jag hade fått 100 milligram Mentanovox rätt in i blodomloppet. Alltså hade jag gott om tid att tänka på fossiler, och att ligga orörlig i jorden i miljontals år och bara vänta på att bli upptäckt.

Jag kände plötsligt att det spände över bröstkorgen och insåg att jag fortfarande skrek. Jag hade skrikit till när Helena knuffade mig, och oändligt långsamt passerade luften fortfarande ut ur lungorna och genom stämbanden. Jag hörde inte ett ljud. Jag skrek som en kontinent gör när den förflyttar sig.

Jag tänkte på de första aporna. Jag tänkte på alla filmer jag sett och alla böcker jag läst. Jag tänkte på min barndom och min karriär.

Ingenting hade till synes förändrats i mitt synfält. Hur lång tid hade jag upplevt? Fem timmar? En dag? Om man bara har sina egna tankar att mäta tiden med kan den verka stå stilla. Jag hade hur som helst inte andats in luft på vad som för mig framstod som omöjligt länge.

Så förändrades någonting. Golvet var närmare. Helenas hand och fot var lite förflyttade i förhållande till varandra. Tiden gick trots allt. Det var en oerhörd lättnad att inse. Kanske en tiondels sekund hade gått sedan Helena stack mig med sprutan. Det verkade som ett avlägset minne nu.

Sedan kom jag ihåg att jag höll på att falla, och det med ansiktet först. Även om det skulle ta dagar – kanske en vecka – skulle jag någon gång till slut landa. Det var bäst att jag började försöka planera hur det skulle gå till om inte ansiktet skulle ta hela smällen. Jag gjorde en mental ansträngning för att få armarna att röra sig uppåt. Om de rörde sig kunde jag inte avgöra. I mitt huvud började jag skriva och memorera dikter. Efter ett par hundra behövde jag ett rim på “box” och ordet Mentanovox dök upp i huvudet.

Helena hade kombinerat sin dos med sömntabletten. Det var, enligt varningen som läkemedelsbolaget utfärdat, troligen den kombinationen som gjorde effekten så dramatisk för S-47. Så varför gick tiden så långsamt även för mig? Troligen för att jag fick 100 milligram rätt i blodomloppet. Vad skulle det betyda för de redan små chanserna att motgiftet, Flumazenilen, skulle fungera? Jag räknade i huvudet på hur benzodiazepinantagonisten brukade verka och kom till den lugnande slutsatsen att om det skulle funka för någon skulle det funka även för mig. Problemet var att det i bästa fall låg flera år bort.

Till slut kom mina armar upp i mitt synfält, likt växter som sträckte sig upp mot solen. Men golvet hade börjat närma sig snabbare nu, och när jag rört armarna hade jag också orsakat en kroppsvridning som gjorde att jag på nytt behövde räkna ut hur jag skulle landa. Långsamt vreds mitt perspektiv upp så jag till slut såg Helenas båda ben. Hon hade också kommit på fall när hon knuffade mig, och skulle landa någonstans bakom mig.

Timmar blev dagar och jag började skriva en roman i huvudet. Helenas knän dök så småningom upp i synfältet. Jag försökte komma ihåg texterna till alla sånger jag någonsin hört. Fållen på Helenas labbrock syntes. Sedan, till slut, hennes ansikte.

Hennes blick var fäst vid mig. Undersökte hon hur jag föll genom luften? Försökte hon förutse hur jag skulle landa, för att kunna planera sitt nästa drag?

I ett knappt år föll jag. Om Helena knuffade mig till våren hängde jag i luften hela sommaren och förberedde mig inför att framåt höstkanten nudda golvet. I flera månader studerade jag och Helena varandra. Tänk att titta på en annan människa så länge. Att tänka så mycket, när man redan är så dödstrött på att tänka. När jag till slut kände golvet mot ena axeln kom det som en förlösande lättnad. Jag välkomnade allt nytt som en frälsning.

Det kändes först som en kittling, sedan ett mjukt tryck, som sedan blev allt mer bestämt. Sedan började det göra ont. Jag försökte röra mig så att min kropp skulle rulla, men det var som en avgrund mellan att tänka på en rörelse och att utföra den. Istället såg min landning ut att bli än mer olycklig. Istället för att ta den huvudsakliga smällen mot axeln kom den att drabba mitt ansikte. Det blev kinden som tog i först. Först som kittlingen, sedan, likt den oundvikliga vintern, smärtan. Jag föreställde mig en film i slowmotion där en boxare knockades. En film som pågick i veckor.

Huden i mitt ögonbryn sprack utdraget och svidande upp. Någonting böjdes först tillbaka och gick sedan av i min näsa. Pressen mot kinden fick en tand att lossna. Ofrivilligt slöt jag ögonen och försjönk i dagar av mörker. Jag övade mig i meditation. Till slut var jag väldigt bra på det.

När mina ögon till slut öppnats igen blev jag rikligt belönad med en ny utsikt. Mitt ansikte hade tryckt upp så mycket av golvet att jag nu såg den andra plattformen.

Det blodiga, bisarra händelseförloppet jag hade följt där borta kändes som en flera år gammal upplevelse. Vad det än hade varit så hade Helena, på grund av det, injicerat mig med Mentanovox. Nu kunde jag se vad hon hade sett.

Ovanför sjukhussängen fanns det ett hål i luften. En perfekt femkantig avgrund hovrade ungefär en meter ovanför den döda, tunna mannen i sängen. Det var ingen synvilla – det var ett hål. En snygg och skarp öppning i våra tre dimensioner som ledde in någon annanstans. Jag kom ihåg vad Helena hade skrivit.

“Han har tagit sin andra död i portalen.”

Det måste vara denna portal hon syftat på.

Men det fanns mer. Någonting – en tentakel, eller kanske en tunga – hade sträckt sig ut genom hålet och sög upp den röda gegga som återstod av försökspersonens son.

Den rent kroppsliga reaktion från min sida var att skrika, fast allt som hände var att min kropp började förbereda sig för att skrika. Något ljud skulle jag aldrig höra, om det ens kom. Då skulle den initiala skräckslagenheten redan ha gått över sedan länge. Just nu arbetade jag på att lägga band på den, på att tänka ut vad jag skulle göra när jag kunde röra mig igen.

I backspegeln inser jag att det var först då jag på riktigt fick upp ögonen för hur farliga, ja, ondskefulla Helenas experiment var. Jag återföll i gamla vanor och trodde att jag skulle dö en snabb död, att den där tentakeln skulle ta mig och att allt snart skulle vara över. Jag hade inte, trots att så lång tid hade gått, ännu förstått hur mycket längre jag skulle vara fången i min egen kropp, i min egen tidsuppfattning.

Mitt första intryck av vad det än nu var som sträckte sig ut genom portalen var att det liknade en bläckfisks tentakel. Men ju längre jag tittade på den, desto mer som en insekt såg det ut. Den hade fem armbågsliknande leder, och något liknande ett skal eller ett exoskelett. Här och där syntes porer som det växte ett par hårstrån ur, och geggan i pölen slickade den upp med en klunga av blöta, fingerstora tungor som stack ut ur ett hål i ändan.

Jag hade gott om tid att studera den, och kände en motbjudande nyfikenhet växa fram. Det var trots allt något nytt att betrakta och fundera över. Varifrån kom denna best, och varför kunde man bara se den hög på Mentanovox? Vart ledde denna portal som den femkantiga maskinen tydligen hade öppnat upp, och hur hade den öppnats? Var det den Helena hade velat fånga i denna “fångstkammare”?

På dessa frågor tänkte jag tills mitt långsamma fall hade riktat mitt blödande ansikte tillbaka mot Helena igen. Hon hade slutat titta på mig. Hennes utdragna fall var över och hon hade börjat resa sig igen. Hennes uppmärksamhet var fullständigt fäst vid den andra plattformen.

Jag drog upp knät mot bröstkorgen och tryckte händerna mot golvet. Åtminstone lanserade jag dessa rörelser, medan jag planerade hur jag skulle kompensera för framåtrörelsen så jag inte kantrade sedan. Sedan var det bara att vänta ut kroppen. Då och då gjorde jag minimala justeringar, så att inget skulle bli fel. Vid någon tidpunkt spottade jag ut tanden jag slagit ut.

När jag till slut började resa mig från golvet kände jag något hända i bröstkorgen. Det var utandningen som var färdig, och övergick i en inandning. Allt sedan Helena stack mig i nacken med sprutan hade inträffat inom loppet av ett enda andetag.

Medan jag reste mig höll jag ögonen på Helena. Hon förblev inriktad på den andra plattformen. Någonting i hennes kroppspråk hade förändrats. Jag väntade och mediterade med hjälp av en inre klocka jag hade visualiserat. Sedan fullbordades förändringen i Helenas ansikte. Hon såg skrämd ut. Hennes pekfinger började sträckas ut och hennes arm höjas – jag kände igen rörelsen långt innan den färdigställts. Hon pekade.

Jag följde riktningen med blicken. En andra utdragen, ledad snabel hade sträckts ut genom portalen. Chockad insåg jag att jag efter varje meditation kunde urskilja minimala rörelseförändringar i den. För opåverkade betraktare måste den ha rört sig blixtsnabbt, likt en giftorm som hugger till mot ett byte. Och den här tentakeln tog inte sikte på pölen på golvet. Vad det än var där inne i den obegripliga, främmande dimensionen så hade det tagit sikte på oss.

Helena registrerade att jag sett den, och slutade ödsla sin tid på att försöka få min uppmärksamhet. Hon började kasta sig mot tangentbordet vid stolen. Jag såg efter henne och upptäckte till slut de uppriggade datorskärmarna. Förut, innan jag fick sprutan, hade de bara sett ut att visa ogenomträngligt brus. Men nu såg jag att Helena haft rätt. Här visades mycket riktigt texter och information. Wikipedias artikel om Bolivia på en skärm, ett utdrag ur en gammal roman på en annan. Under den, en serie ekvationer jag inte förstod.

Jag kan inte nog understryka vilken lättnad jag kände när jag såg texterna. Det var så länge sedan jag läst något att jag då och då oroat mig för att jag skulle ha glömt hur man gjorde. Nu hade jag något att göra i den långa väntan på mina egna rörelser. Jag lärde mig allt om Bolivia och kunde till slut romansidan utantill, och lyckades till och med förstå matten och ekvationerna. Till slut uppdaterades sidan med ny information, en rad pixlar i taget. En femhundradels sekund hade gått.

Helena började skriva på tangentbordet. Jag noterade det och fortsatte lugnt läsa om Bolivia.

Några dagar senare vände jag blicken tillbaka till Helenas skärm.

ViMåste

Hon struntade i mellanslag. Klokt. Den andra tentakeln hade under den här tiden sträckt sig längre in i rummet. Jag hade läst ett par dussin Wikipediaartiklar och kanske hundra sidor i romanen (som visade sig vara Moby Dick). Jag fortsatte läsa.

Ytterligare hundra sidor senare tittade jag på Helenas skärm igen.

ViMåsteStängaNerD

Stänga ner vadå? Portalmaskinen? Jag ryckte på axlarna inom mig, resignerad inför att inget annat gick att göra än att vänta ut Helenas fullständiga besked, och återgick till läsningen. Det kändes fortfarande nästan som en drog, att få ordentlig intellektuell stimulans utifrån efter en så lång tid med bara golvet, skräcken i portalen och Helenas ansikte att titta på.

Till slut blev hon färdig.

ViMåsteStängaNerDn.BrytreIElskpTillVänsterOHöger

Vi måste stänga ner den. Brytare i elskåpen till vänster och höger.

Hon struntade i att vända sig om och se till att jag förstått henne. Istället inledde hon ett hopp för att komma iväg från plattformen, riktad mot höger sida av portalen.

Beslutet om vad jag själv skulle göra tog jag nästan automatiskt. Helena verkade planera att stänga av i höger elskåp. Det innebar att hon räknade med att jag skulle ta mig an den på vänster sida. Men det var mycket jag inte visste. Hur stängde man av? Vad skulle hända om jag inte lyckades? Vilka var riskerna med att närma mig portalen? Det här var inget jag kunde tänka ut. Svaren fanns där borta. Vad var det värsta som kunde hända? Att smälta ned i en pöl, vilket för mig skulle vara en tortyr utdragen i månader. Men vad hade jag för alternativ? Att överlåta till Helena att stänga av i båda elskåpen skulle innebära ytterligare årtionden av väntan inne i det här rummet. Och tänk om något skulle hända Helena.

Jag började förbereda mig för att hoppa av plattformen. Signalerna som hjärnan skickade till benen var som blixtar som slog ned i en glaciär, eller som ett brev skrivet av en dam i 1800-talets England till sin make i Indien. “Käraste ben. Hoppas innerligt dessa rader når dig vid god hälsa. Var snäll och hoppa ner från plattformen.”

Till råga på allt förlorade jag uppsikten över datorskärmarna. Nu fanns inte längre någon flykt från uttråkningen. Allt jag hade att titta på var tentakeln, som sträckte sig allt längre ut ur sin portal.

Den var mörkbrun och hade, även den, fem leder, som vred sig åt olika håll. Någonting i dess sökande rörelsemönster gav mig intrycket att den famlade i blindo. Om det fanns någon sorts ögon eller öron måste de sitta på kroppen, eller vad det nu var den här tentakeln satt på, inuti portalen.

Jag fördrev tiden en stund med att föreställa mig hur den kunde se ut, och världen den kom från.

Med ett mjukt tryck kände jag golvet under mina fötter. Jag hade hoppat i veckor och nu var landningen här. Den gick bra, inte så att den hade gett mig någon medalj i gymnastik, men jag slapp slå mig mer.

Själv hörde jag det inte men det måste ha väsnats om mig när jag landade. Den femledade armen verkade ändra riktning efteråt, rakt mot mig. Hörde den mig?

Jag styrde om kroppen mot rummets mitt, där Helena förut hade pekat ut kontrollpanelerna. Lika snabbt som gräs växte kom jag framåt. Tentakeln närmade sig. Alla dess fem leder rätades ut samtidigt. Hade jag inte haft Mentanovox i systemet hade dess hastighet varit så hög att rörelsen inte gick att uppfatta. Den var uppenbart tillräckligt lång för att nå hela vägen till mig. Skulle jag dö nu?

Tid att tänka hade jag. Det var allt jag hade. Jag bedömde att jag skulle hinna ungefär en dryg halvmeter framåt innan den nått mig. Men av allt att döma var det ju ljud den reagerade på. Med andra ord borde den sikta på ljudkällan, punkten på golvet där jag hade landat. Om jag kastade mig ut i ett hopp fanns det en chans att jag skulle hamna precis i vinkel så att den missade mig.

Sagt och gjort. Sedan väntade jag på resultatet. Det var en utdragen väntan. Likt månen steg jag över golvet, och tentakeln kom allt närmare. Om jag lyckades skulle marginalerna inte bli stora.

Hur skulle det kännas? Som att brännas levande? Eller bara… upplösas? Liksom, stumt. Jag försökte förbereda mig för var och en av dessa risker. Ifall armen skulle träffa mig.

Till och med den här väntan kunde bli långtråkig, visade det sig. Chansen på liv och död som jag hade tagit började kännas som en långsiktig finansiell investering. Hade jag köpt rätt eller fel fonder? Sådant kan man bara sitta med armarna i kors och fundera över. Jag mediterade igen. Jag var grym på det nu. Jag funderade över portalen, en gåta jag inte kunde förstå, och Helena. Hur hade hon fått kännedom om Mentanovox?

Det var då det slog mig. Tentakeln hade fångat så mycket av min uppmärksamhet. Jag hade helt missat det riktigt stora hotet som hägrade på horisonten.

Gud, vilken idiot jag var. Motgiftet. Det fanns bara en dos. Den som först hann tillbaka till plattformen skulle vara den enda som kunde rädda sig. Den andra var dömd att återuppleva S-47:s öde.

Där hängde jag i luften i väntan på att se om tentakeln skulle missa mig. Skulle jag försöka börja vända mig redan nu, och riskera att falla och slå mig med följd att armen säkert skulle få tag i mig, för att kanske få en tjuvstart i jakt på motgiftet?

Var befann sig Helena? Hade hon lurat mig med sitt meddelande om elskåpen? Jag böjde ner huvudet för att se bortom den framrusande tentakeln, mot den andra sidan rummet, och en tid senare skymtade jag till slut Helena bakom portalmaskineriet. Hon verkade fortfarande röra sig bort från observationsplattformen, mot den bortre väggen där elskåpen fanns.

Det var ett stort beslut och egentligen bottnade det väl inte i någonting annat än en impuls, men jag bestämde mig för att lita på Helena. Min kurs var satt, bort från observationsplattformen, och jag höll mig till den.

Till slut landade jag. Tentakeln slog in i golvet 45 centimeter bakom mig. Jag fortsatte springa mot den bortre väggen, och tentakeln tycktes inte följa efter. Ett tjugotal år efter att jag hoppat av plattformen, det vill säga när jag tagit mig ungefär tio meter framåt, vågade jag vända mig om. När min blick till slut nådde armen såg jag att den kastat sig iväg mot andra sidan rummet. Mot Helena.

Vad skulle hända om den tog henne? Om jag stängde av portalen på min sida, men hon inte på hennes, betydde det då ingenting? Skulle jag behöva tillbringa ytterligare ett århundrade med att springa över till hennes sida, där tentakeln då skulle befinna sig?

Jag sprang i åratal. Jag sörjde mitt gamla liv, det liv jag levt för 60 vanliga sekunder sedan. Och till slut började jag glömma. Att lära sig saker och att glömma dem är två sidor av samma mynt. Två ändar av samma biologiska process. Fem steg till, ytterligare ett årtionde. Jag ägnade mig åt att i mitt huvud skapa helt nya människor, med hela livshistorier, och föreställa mig min och deras livslånga relationer. När flera generationer av dem passerat hade jag rundat ett av betongfundamenten till plattformen där sjukhussängen med den döde åldringen fortfarande stod, och då såg jag elskåpet. En grå skåpdörr med en skylt, där jag såg en blixtsymbol och bokstäver som jag knappt kom ihåg hur de skulle utläsas: “Högspänning.”

Den låg knappt tretton meter bort. Ytterligare en livstid. Jag sprang vidare, och i mitt stilla inre bad jag för att tentakeln skulle komma. Att den plötsligt skulle slå ner mig i ryggen och att jag ögonblickligen skulle dö. Jag var så trött på mina tankars sällskap. På att bara uppleva tidens gång.

Men den kom inte, och jag sprang vidare.

När jag kom fram hade jag glömt hur man slutade springa. Jag slog in i dörren, och lyckades med nöd och näppe få tag i skåpets handtag för att inte falla till golvet. När jag studsade bakåt av smällen drog jag med mig skåpdörren upp, och framför mig såg jag en rad strömbrytare. Längst upp fanns en stor huvudströmbrytare med rött handtag.

Jag tog tag i den – det tog en månad – och drog den nedåt så hårt jag kunde.

Ingenting hände.

Hade jag nått fram före Helena? Eller hade tentakeln tagit henne? Eller hade hon förrått mig, och var nu halvvägs tillbaka till motgiftet borta vid observationsplattformen? Jag beslutade att lägga den tid som krävdes för att vända mig om, och fick syn på portalen. Den var fortfarande öppen, samma femkantiga hål i rum-tiden. De fem stjärnorna glödde körsbärsrött. Den var ännu igång. De båda tentaklerna stack ut. Den första sög fortfarande i sig av den upplösta mannen på plattformens golv. Den andra, som hade försökt ge sig på mig, höll på med någonting, men vad kunde jag inte se – plattformens maskineri var i vägen.

Sedan skedde en förändring. Det var den snabbaste jag sett sedan Helena injicerade mig med Mentanovox. Det var ljuset i rummet. Det blev mörkrött. Två dussin nödljus i taket gick samtidigt igång, och det röda ljuset sköljde över mig. I mitt inre föreställde jag mig att en siren började ljuda, som jag naturligtvis inte kunde höra.

Portalen förändrades också. De förut så skarpa kanterna blev suddigare. De började skaka.

Helena måste ha lyckats stänga av på sin sida av rummet. Portalen stängdes ner, eller destabiliserades, eller vad portaler nu gör när deras helvetesmaskineri stängs av.

Motgiftet! Ingenstans såg jag Helena men jag föreställde mig att hon redan vänt om och var på väg mot observationsplattformen.

Det fick inte hända. Jag puttade mig iväg från elskåpet, och inledde processen att vända om. Jag förtjänade motgiftet. Helena hade låtit injicera sig av egen fri vilja, men mig hade hon aldrig bett om tillstånd. Hon hade goda skäl, visst, men i situationen som den nu såg ut var motgiftet moraliskt mitt.

Jag sprang. Åren gick. 40 steg tillbaka till observationsplattformen och vart och ett var ett bottenlöst hål av tid som jag tvingades fylla med bara mina tankar. Varje rörelse som inte förde mig framåt kostade mig ovärderlig tid och bara två gånger kastade jag en blick bakom mig.

Första gången såg jag samma scen som förra gången – portalen som började lösas upp i kanterna, och de två tentaklerna utsträckta i rummet.

Andra gången, när jag var drygt sju meter bort från kontrollplattformen, såg jag att tentaklerna börjat vrida sig. Varför? Var det av smärta, eller av vrede, eller förvirring? Helena såg jag fortfarande inte till.

Jag kastade mig upp på observationsplattformen och länge låg jag horisontellt i luften, som om jag var en frisbee. Vem var det jag kände mig som? Vilken figur var det jag hade känt till för många mansåldrar sedan, som gjorde så här? Var det Stålmannen han hette? Till slut landade jag och outhärdligt långsamt gled jag fram över golvet, till kontorsstolen.

Jag kom upp på fötter och fick tag i sprutan med Flumazenil. Innan jag stack in den i min hals vände jag mig om för att en sista gången försöka få syn på Helena. Genom att ta sprutan dömde jag henne till en vidrig död. Skulle hon gå med på det utan kamp?

Där. Jag hade tillbringat årtionden med att oroa mig helt i onödan. Helena klättrade, fortfarande iförd sin vita labbrock, upp för en av pelarna till portalmekanismen. Vad i helsicke höll hon på med? Jag brydde mig inte.

Jag tryckte in sprutan i halspulsådern.

Det tog några månader att trycka ner kolven helt. Några sekunder av verklighetens tid gick, och under den tiden hann jag se Helena komma upp till pelarens topp, ovanför portalen. I en enda rörelse hävde hon sig av den, och föll ner i portalen.

I det sista ögonblicket innan hon försvann vändes hon med ansiktet mot mig. Hann hon se sprutan i min hand? Hann hon förstå att jag förrått henne? Hon var för långt bort och jag kunde inte urskilja hennes ansiktsuttryck.

Exakt samtidigt som hennes ansikte försvann ner i portalen tryckte jag in det sista av Flumazenilen i halsen.

När Helena hade injicerat mig med Mentanovox hade den verkat på bråkdelen av en sekund. Motgiftet – Flumazenilen – verkade också snabbt. Bara några veckor. Men jag märkte snart att tiden började gå snabbare. Helenas kropp försvann allt fortare in i hålet. Dess kanter började skaka och böja sig allt mer frenetiskt. De långa tentaklerna vred sig allt mer reptilartat, samtidigt som de drog sig tillbaka in i portalen. Till slut rörde de sig snabbare än minutvisaren på en klocka.

Det var då jag började höra ljud. Det började som ett lågt, mjukt dån. Som en storm på många mils avstånd. Inte långt därefter försvann portalen. Jag vet inte om det beror på att Mentanovoxen gick ur kroppen eller på att maskineriet slutat funka. Kanske var den där än, men osynlig för mig.

Dånet höjde sig igen över rummet, och det lät allt gällare. Någonting rörde sig i min bröstkorg och jag insåg att det var ett hjärtslag som jag för första gången på mycket länge kände av. Luft strömmade in i mina lungor.

Sedan var allt som vanligt igen. Dånet visade sig vara sirenen som tjöt i rummet. Jag hörde mig själv andas, och jag började hosta. Jag föll ihop och det gick så fort att jag skrek utan att känna igen min egen röst. Allt rörde sig så obegripligt snabbt. Mina tankar hängde inte med.

Bakom mig hörde jag dörren till fångstkammaren slås upp. Jag skrek till igen, chockad av ljudet. När jag vände mig om gick det på ett ögonblick, så fort att jag tvingades blunda för att vänja ögonen vid det nya synintrycket.

Ett tiotal män och kvinnor sprang in. Vakter med automatvapen höjda, som om de tänkte skjuta allt de såg. Folk i labbrockar med mätare och sensorer. Ett gäng sjukvårdare.

De rörde sig så snabbt. Det var överväldigande. Jag förstod inte hur jag skulle kunna hantera all information mina ögon och öron tvångsmatades med.

De omringade mig, de vrålade frågor och order, undrade hur jag mådde, vad som hade hänt och var Helena var. Jag kunde inte svara. Allt jag kunde var att stamma. Det var länge sedan jag hade glömt hur man pratade.

Jag lämnade rummet buren på en bår. När jag bars igenom dörren till rummet där jag hade tillbringat ett århundrade var jag redan medvetslös. Anläggningens vårdcentral låg i samma korridor, fick jag senare veta.

När jag vaknade fick jag en vattenflaska, men jag hade glömt hur man svalde. De tog blodprover på mig, och jag hörde ett ord som stack ut eftersom det hade särskild betydelse för mig – engrammätning. När jag senare fick se resultatet visade det att jag varit vid medvetande i 120 år. Jag var 32 när jag gick in i fångstkammaren, och min kropp var bara någon timme äldre, men i mitt huvud är jag 152 år gammal. Det största delen av mitt långa liv har varit en skräckslagen plåga.

Jag tror jag blev kvar där i vårdcentralen i ett par dagar. Det var löjligt. Det gick på en blinkning. Jag vet hur man fördriver ett år utan någonting annat än ett golv att titta på. Tre dagar var inget jag ens märkte av.

Med tiden lärde jag mig att prata igen, att svälja och till slut att gå. Då släppte de mig. Någon i samma sorts vita labbrock som Helena hade haft på sig eskorterade mig ut, och utanför den stora, anonyma ingången stoppade de in mig i en taxi. Det var märkligt. Det kändes som ett annat liv, förra gången jag hade gått igenom de där korridorerna.

När jag kom ut kände jag en iskall vindpust och jag huttrade till. Jag tittade upp mot himlen. Den hade jag inte sett på 120 år. Tårarna rann.

“Lycka till”, sade Helenas kollega innan han stängde bildörren. När vi körde iväg från parkeringsplatsen tittade jag på bilarna och undrade vilken av dem som var Helenas. Hade hon vetat var hon skulle hamna innan dagen var slut?

När jag lämnades av vid mitt hus och ställdes inför att slå in portkoden skrattade jag bara. En granne tittade konstigt på mig när han släppte in mig. Vid dörren med mitt namn på prövade jag mig fram till den rätta nyckeln.

Rehabiliteringen går snabbt. Allt går snabbt. Dagarna flyger förbi med en takt som skrämmer mig. Det tog mig en vecka att skriva ner allt som hände i fångstkammaren. Det jag skrivit publicerar jag här. Vad det än är för experiment de har för sig där på FOI så får de inte förbli hemliga.

Visst, jag skrev på ett sekretessavtal, och det ligger väl än idag kvar bland Helenas papper. Jag lovade att inte säga något om vad jag skulle få se och vara med om. Men vad är det värsta de kan göra? Stoppa mig i fängelse i några år?

Tror de verkligen att de kan hota mig med att ta min tid ifrån mig?

Signaturmelodi

Du har hört “Min patient tillbringade åtta miljoner år på Farsta strands tunnelbanestation”, en uppföljare på en omtyckt historia som vi hörde i avsnitt 130: “Tid”. De är båda skrivna av Peter Frost David. Ni kan läsa mer av honom på hans hemsida, www.anewkindofmonster.com, eller i hans bok: “Second Death”. Och det var allt för den här veckan. Men tro mig. De två veckorna som återstår tills nästa avsnitt utkommer, de kommer gå på ett kick.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.