Avsnitt 19: Creepypodden live

Efter att ha vaknat med ett ryck låg hon kvar i sängen några sekunder och bara tittade in i mörkret i taket. Sedan vände hon sig mot nattduksbordet och tände den lilla lampan. Hon kunde inte komma ihåg vad det var som hade ryckt henne ur nattsömnen, och bland alla drömmar som redan börjat glida ihop till ett enda falnande minne verkade det meningslöst att försöka hitta vilken som var den skyldiga. Hon kastade benen över sängkanten och satte sig mödosamt upp. Blinkande studerade hon sin mobiltelefon och såg att klockan var tre på natten. Med en djup suck reste hon sig och gick ut i köket. Hon skulle ändå inte få någon mer sömn den natten, så varför inte sätta på kaffet på en gång.

När hon passerade ytterdörren gick det en plötslig kall kåre utmed hennes ryggrad. Den kom som en blixt och försvann lika snabbt igen. Det är vinter och kallt, tänkte hon, och fokuserade på att måtta upp tre skopor kaffe och hälla vatten i bryggaren. Sedan tryckte hon igång den, och satte sig vid sitt köksbord. Blicken vandrade i brist på bättre saker obevekligt tillbaka till ytterdörren. Den såg oskyldig ut. Säkerhetskedjan hängde stilla, fastkrokat i väggen, och dörrhandtaget var orörligt. Ändå var det något som knöt sig i magen när hon tittade på den. Med en gurglande suck lät kaffebryggaren meddela att den var klar, och kvinnan tog en kopp och hällde upp.

Med kaffekoppen i handen gick hon tillbaka mot sovrummet, men bestämde sig för att det skulle kännas bättre om hon slängde en blick i titthålet och undanröjde alla tvivel på att hon var ensam. Med sin tomma hand drog hon titthålets lock åt sidan och tog stöd mot dörren. Den varma sängen kändes märkligt nog väldigt långt borta när hon lutade sig fram, tryckte ansiktet mot dörren, och kikade ut.

Kompakt mörker, så djupt att hon bara såg de blixtrande och vrängande former ögat skapar i brist på annat. Men så plötsligt smälte mörkret till hennes förvåning iväg. Unden halv sekund hann hon se hur en skepnade utkristalliserade sig ur svärtan. Där ute stod någonting som liknade en människa. Men varelsens armar var långa, för långa, och förgrenade sig i tentakelliknande lemmar som sköt ut ur varandra. Han ser ut som ett träd, tänkte hon instinktivt. Figuren var helt svart klädd, helt svart överhuvudtaget. Ansiktet var tomt. Lika svart som titthålet först hade varit.

Som en rekyl stötte hon sig bort från dörren, och när hon snubblade bakåt tappade hon balansen och spillde ut det nybryggda kaffet över hennes bara ben. Smärtan från det brännande heta kaffet kändes inte mer än som en sorts kyla över huden medan hon landade med rumpan på golvet. Med blicken fäst på dörren, och på de rännilar av svart som tog sig in genom gliporna mellan dörren och väggen, började hon kravla bakåt. Hon slets mellan driften att fly och insikten att hon inte ville vända ryggen till mot dörren, men till slut tog hon sig halkande i kaffe upp på fötterna och vacklade bakåt, in till hennes sovrum. Med ett märkligt lugn följde hon sina egna tankar, som om de var självständiga, när de drog slutsatsen att hennes fönsterlösa sovrum skulle vara en återvändsgränd. Halvvägs in hörde hon dörrlåset knaka och brista, och hon skrek för första gången till i panik.

Sedan snubblade hon och slog ryggen och huvudet i garderoben i hallen. Hon landade på golvet. Därefter var allt mörker.

—

“Cecilia?” En varm, vänlig mansröst drog kvinnan ur hennes djupa koncentration. Hon vände sig om och möttes av en av läkarna som skötte om hennes syster. Hon nickade tyst, osäker på om hon skulle säga något eller vad, eller om hon ens kunde uppbåda en röst att svara med. Tidigt den morgonen hade Cecilia blivit uppringd av en telefonist på sjukhuset, som sade att hennes syster, Astrid, hade blivit inlagd. Innan hon ens hade fått träffa sin syster hade en läkare tagit Cecilia åt sidan för att försöka förklara vad som hade hänt. Ord som “självförvållad” och “psykotisk” ringde i hennes huvud medan hon försökte få allt att gå ihop.

Hon hade inte helt och hållet tagit in vad de hade betytt förrän hon själv fick se Astrid. Lillasystern hade bandagerats till oigenkännlighet, och både hennes ögon och öron var täckta. För att stoppa infektioner från såren, hade läkarna sagt. Deras gissning var att Astrid själv eller någon annan hade kört en penna i hennes öron och ögon. Hennes ben och fötter var lindrigt brännskadade, vilket man trodde berodde på kaffet som låg i en pöl över hela hallen.

Medan Cecilia försökte bringa ordning i sina tankar var det ytterligare något som störde genom att hela tiden dyka upp och pocka på uppmärksamhet. Men hon visste att hon måste ha inbillat sig. Inte kunde det hon trodde sig att ha sett i ett ögonblick utanför fönstret i hennes systers rum på sjukhusets tredje våning vara på riktigt. Inte kunde hon ha sett en mansgestalt där ute.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det vi just hörde var en berättelse som publicerades i januari 2010 på bloggen Creepypasta.com. Vem som skrev den är okänt, men det var en av de första historierna som fick stor spridning som handlade om den mystiska karaktären Slender man. Han har kallats nätets första egna myt, en övermänsklig figur som stör elektronisk utrustning och med en kropp som bryter mot såväl naturlagar som det mänskliga förståndet. I dag ska vi titta närmare på honom.

Slender Man, eller Slendy som han kallas av sina tillgivna fans, föddes på forumet Something Awful sommaren 2009. I ett inlägg publicerade användaren Victor Surge två bilder. Så här skriver jag i min bok “Creepypasta. Spökhistorier från internet” om dem:

Svartvita, utfrätta, med höga kontraster. Den ena föreställer ett tiotal tonåringar som sneddar in mot kameran på en grusväg, med en kompakt svärta bakom ryggarna som tittaren antar är en skog. Bakom tonåringarna, framför skogen, tronar en suddig man upp sig över gänget, minst dubbelt så lång som de övriga. Hans ansikte är vitt, formlöst, utan ögon. Hans högra hand är rest i en gest med den öppna handflatan uppåt. Några av tonåringarna tittar uttryckslöst på honom.

På den andra tittar en glad flicka, kanske åtta år gammal, in i kameran halvvägs uppför en stege till en rutschkana. Scenen är en lekplats, med några villor och ett stort träd i bakgrunden av bildens vänsterkant. På marken bakom lekplatsen springer ytterligare några barn omkring. Och under det stora trädet bakom rutschkanan står flera små barn i skuggan, samlade runt en liknande högrest mansgestalt. Den här gången har han flera slingrande armar, lika svarta som han själv men avsmalnande till spetsar som tentaklerna på en bläckfisk.

Victor Surge skrev också varsin bildtext till bilderna. Den på tonåringarna i skogen sades ha tagits 1983 av en okänd fotograf som förmodades ha dött. Den hade följande bildtext:

”Vi ville inte gå, vi ville inte döda den, men dess bedövande tystnad och utsträckta armar både skrämde och tröstade oss samtidigt…”

Bilden på barnen på lekplatsen skulle ha tagits av en Mary Thomas 1986. Thomas skulle ha varit försvunnen sedan den 13 juni samma år. Så här löd den bildens bildtext:

”En av två bilder som inte förstördes i eldsvådan i Stirling Citys bibliotek. Känd för att vara tagen samma dag som fjorton barn försvann, och för att ha fångat vad som senare blivit känt som ’The Slender Man’. Den mörka skepnaden på bilden avfärdades dock av myndigheterna som en följd av brister i framkallningen av bilden. Eldsvådan på biblioteket inträffade en vecka efter att bilden togs. Originalbilden konfiskerad som bevismaterial.”

Och så kom Slender man till världen. Skissen som Victor Surge försåg forumanvändarna på Something Awful med fick snabbt färger, djup och ytterligare svärta.

Man hittade gamla tyska träsnitt där en högrest skelettfigur pekades ut som en tidig avbildning av Slender man. Skuggor från rumänska folksagor framställdes som bevis på att han hemsökt mänskligheten längre än någon kunde ana. I en bevarad tysk gammal dagbok från 1702 skulle en man enligt uppgift ha skrivit om sin försvunne son Lars. “Han kom in i mitt sovrum igår och skrek med sina lungors fulla kraft att ‘ängeln står utanför’”, skrev mannen och fortsatte: “Jag frågade vad han pratade om, och han berättade om en Der Großmann. Vi måste hitta honom, men vi måste också själva fly om vi inte ska gå samma väg som honom”.

Några dagar efter att Slender man föddes publicerade en användare en urklippt tidningsartikel på forumet, enligt uppgift från ett nummer av Stirling City Post som kom ut den 15 juni 1987. Tidningsartikeln hade rubriken “Polisen saknar spår efter försvunnen flicka” och fortsätte så här:

STIRLING CITY, KALIFORNIEN. En talesperson för polisen i Stirling City erkände denna vecka att man inte hade några spår att gå på i fallet med åttaåriga Katrina Elkins, som försvann från sitt hem på lördagskvällen. ”Det är som om hon gått upp i tomma intet”, säger Marybeth Carlisle, granne och vän till flickans familj.

Det var vid halv sju-tiden på fredagmorgonen som polisen larmades av Katrinas pappa, David, och åkte till bostaden. Han hade gått in i dotterns rum för att väcka henne, men hon inte låg i sängen. Det enda vittnet till försvinnandet är Katrinas tioåriga syster Alice, som delar sovrum med henne. Alice har dock inte kunnat berätta några värdefulla detaljer för polisen.

”Det verkar som att hon har en lite väl livlig fantasi,” säger polissergeanten William Hohne. ”Hon säger att senast hon såg sin syster var genom fönstret, när hon ’kramade den långa mannen’.”

Enligt Alices vittnesmål hade en man flera gånger de senaste veckorna kommit till deras fönster, tittat på flickorna, knackat på fönstret och ”gjort miner”. Flickornas rum är på andra våningen och det finns ingenting att klättra upp för på fasaden.

”Alice hävdar att de natten då Katrina försvann väcktes av knackandet på fönstret,” säger polissergeant Hohne och fortsätter: ”Hon säger sig ha hört systern stiga upp ur sängen och ha ett kort samtal. När hon inte hörde sin syster gå och lägga sig igen steg hon själv upp, gick fram till fönstret och såg systern ute på bakgården, och då skulle hon alltså ’krama den långa mannen’.

Enligt vittnesmålet tittade mannen på henne, log, och tecknade med sin ’ormiga arm’ att även hon skulle hoppa ned. Då blev Alice hemskt skrämd, och gick tillbaka till sängen. Knackandet fortsatte några minuter men tog sedan slut.”

Polisen har gjort efterforskningar på familjen Elkins bakgård, utan att hitta något. När Alice fick frågan om varför hon inte sagt något till föräldrarna om den långe mannen förut förklarade hon att hon var rädd.

”Han sa åt oss att inte berätta för mamma och pappa, för annars skulle vi få skäll. Han sa att han var vår kompis, och att han kunde ge oss vad vi ville men att vi var tvungna att hålla honom hemlig. Han såg läskig ut när han log och pratade. Han sa snälla saker men lät elak.”

Polisen tror inte att det finns någon koppling mellan flickan Katrinas försvinnande och det brutala mordet på familjen Elkins katt, som hittades sönderskuren av en kniv i april.

Det kanske mest skrämmande med Slender Man är hur han påverkar vår moderna teknologi. Vi är vana vid att aldrig vara ensamma. Var vi än hamnar har vi mobiltelefoner som kan rädda oss, som vi kan använda för att ropa på hjälp eller söka fram en lösning på problemet. På sätt och vis blir vi mer utsatta om dessa telefoner tas ifrån oss, än om vi aldrig hade haft dem till att börja med. Och det är där Slender Mans styrka kommer in.

Det här är ett tidigt avsnitt av Youtubeserien Marble Hornets. Huvudpersonen och berättaren Jay berättar om sin vän Alex, som spelat in en kortfilm men avbrutit projektet på grund av “omständigheter det inte gick att arbeta under”. När Jay frågade Alex vad han skulle göra av de dussintals filmband de redan spelat in svarade han helt enkelt att han skulle bränna dem. Jay tyckte det var tråkigt att allt Alex arbete skulle gå till spillo, och tog därför hand om banden och sparade dem. Tre år senare inser Jay att han inte hört av Alex igen, och börjar titta igenom banden för att se om han kunde förstå vilka omständigheter det var som hade stört honom. Han hittar ett gammalt band där han och Alex åker för att hitta platser att spela in Marble Hornets på, och upptäcker att det nästan är förstört av märkliga störningar.

Den som fortsätter följa avsnitten i serien Marble Hornets lär sig snabbt något fruktansvärt: det är när ljudet glappar och bilden brusar som Slender man är nära. Som publik ser vi intet ont anande Jay och Alex röra sig precis helt nära denna skrämmande figur, och inser att de förmodligen är i fara men att inte ens vi vet exakt hur den faran ser ut. Det enda vi vet är att det utmanar vår trygga livlina, att det stör det öga vi litar till när våra egna inte räcker, det vill säga kameran. Förut, i gamla klassiska spökhistorier, berättade vi om hur barn och djur kände av knytt och annat otyg runt knuten på ladugården. I dag berättar vi om hur våra digitala hjälpmedel reagerar på samma sätt runt de övernaturliga hoten.

Jag skulle vilja citera Marble Hornets-skaparen Troy Wagner, som i serien spelar berättaren Jay. I en intervju med sajten Daily Dot sade han att “vi betraktar kameror som mer eller mindre neutrala. De är inte partiska, de har inga egna åsikter eller dolda agendor, de bara fångar vad som pågår framför dem. Med det i bakhuvudet ville vi vända ut och in på det tankesättet. Tänk om kameran fångar något som du kunde svära på inte fanns där? Något vars blotta närvaro fick kameran att strula och bli opålitlig, nästan som om den själv hallucinerade. Tänk också om ditt eget minne av händelsen plötsligt börjar falla isär. Vem litar du på? Ditt eget mänskliga, felbara minne, eller kamerans digitala och aldrig blinkande öga?”

Slender Man är i gott sällskap på nätet. Det verkar som att människan ständigt suktar efter monster i konkreta former, varelser vi kan beskriva och kartlägga, katalogisera och studera. Mardrömslik skräck, namnlösa hot och skräck utan ansikten står vi inte ut med, vi kan inte leva jämsides dem. Kanske är det helt enkelt lättare om rädslan att vår telefon ska dö eller förlora täckningen precis när vi står där ute ensamma i skogen heter Slender man. Kanske blir den då mer hanterbar. Och så fungerar det med allt vi uppfattar som hotfullt.

Därför finns bland spökhistorierna som sprids på nätet också berättelser om Getmannen, en varelse som tycks kunna ta form efter oss människor och som utnyttjar det för att locka iväg oss en och en när vi är ute i vildmarken och campar. Att det är något konstigt med Getmannen märks bara på dess mekaniska rörelsemönster, att den tycks härma oss när vi vinkar och nickar och inte själv egentligen förstår vad den gör när den rör armen eller huvudet fram och tillbaka. Det, och en obehaglig doft av koppar, som den när man har näsblod. Den som är nyfiken på Getmannen kan lyssna på Creepypoddens tredje avsnitt, där vi hör historier om den märkliga varelsen.

Det finns också historier om The Rake, en blek och smal varelse som enligt uppgift ska ha härjat i New York-området i början av 2000-talet. Plötsligt, år 2003, ska emellertid alla uppgifter om människors möte med The Rake mystiskt ha försvunnit. Nedskrivna iakttagelser och intervjuer med vittnen raderades eller försvann spårlöst från tidningar och bloggar. Ingen ville prata om The Rake. Men den som söker efter information om monstret hittar till slut en text där någon säger sig ha pratat med en grupp amatörforskare, som samlat uppgifter från alla tider. 2006 ska de ha pratat med ett vittne som hade följande att berätta om när hon såg The Rake:

“Vid min sängs fotända, sittande med ansiktet bortvänt, satt vad som såg ut som en naken man eller en stor hårlös hund av något slag. Den satt i en onaturlig ställning, som om den brutit sina ben i en bilolycka eller något.”

I slutet av en Youtubefilm som heter “THE RAKE – Found Footage Horror Film” får vi en idé av hur The Rake skulle kunna tänkas låta. En blek gestalt syns springa mot kameramannen, som är ensam ute i naturen en natt, och fruktansvärda skrin hörs…

Varför ser alla dessa varelser så lika ut? Tja, kanske för att onaturligt förvridna människoansikten alltid har skrämt oss. Eller så har det med urgamla erfarenheter att göra. En berättelse som cirkulerat på nätet sedan senast 2008 ger en alternativ förklaring:

Många klassiska skräckikoner, som till exempel surrealisten H. R. Gigers xenomorpher, Pyramid Head i Silent Hill-spelen och andra liknande skrämmande varelser, delar några centrala drag i sina utseenden. Blek hud, mörka insjunkna ögon, onaturligt avlånga ansikten och vassa tänder. Det tecknar ett ansikte som, fullt förståeligt, får många att känna skräck och obehag. Det verkar nästan som att rädslan för dessa särdrag är inpräglade i det mänskliga psyket.

Det finns vissa saker som inger en närmast instinktiv, djurisk fruktan hos oss människor. Vissa är till exempel rädda för blixtar. Det är naturligt och har sin förklaring i många generationers fysiska erfarenheter, då blixtar kunde innebära en uppeldad trähydda eller skogsbrand och dunder kunde vara en galopperande hjord som närmade sig. Mörker, som andra är rädda för, kunde vara ett gömställe för rovdjur och giftiga kryp och höga höjder kunde innebära döden för en oförsiktig vandrare.

Frågan du alltså bör ställa dig lyder: Vad hände för länge sedan, långt innan historien började nedtecknas, som påverkade vår art så djupt att vi alla sedan dess känner en djup, instinktiv och odödlig fruktan för bleka varelser med mörka, insjunkna ögon, rakbladsvassa tänder och utdragna ansikten?

Att internet och verkligheten inte är två skilda saker blir då och då extra tydligt. En vårdag 2014 föreslog två tolvåriga flickor att de och en jämnårig tredje tjej skulle leka kurragömma i skogen utanför samhället Waukesha, i Michigan i USA. Men så fort de kommit en bit in i skogen tog leken en fruktansvärd vändning. De två flickorna hade med sig en kniv, och tillsammans gav de sin vän 19 hugg och lämnade henne att dö. “Jag hatar er”, skrev hon medan hon blev knivhuggen. “Jag litade på er.” När flickorna var färdiga sade de åt sin vän att ligga stilla, och lämnade henne att dö. Tack och lov kunde flickan släpa sig ut ur skogen, och hon träffade en cyklist som larmade ambulans och polis.

De två tolvåriga flickorna som försökt döda sin vän hittades några timmar senare när de promenerade längs en motorväg i närheten. Den ena flickan hade kniven i ryggsäcken. I det första förhöret sade de att de hade försökt döda sin vän som ett offer till Slender Man, för att på vis förhoppningsvis kunna framkalla honom och göra sig själva till hans ombud. 12-åringarna hade helt enkelt trott på honom och drivits till sitt mordförsök av dialoger och samtal de hade haft i sitt inre med Slender Man. I USA ledde dådet till en debatt om att internets mörkaste hörn fick barn att förlora förståndet, och att det var dags för föräldrar att stoppa sina barn från att beträda dessa osaliga marker. Men flickorna hade också, enligt en psykolog som vittnade om deras psykiska tillstånd, haft dialoger och samtal med Lord Voldemort ur Harry Potter och en av de tonåriga ninjasköldpaddorna i Turtles.

Felet på de 12-åriga flickorna, som kommer att betraktas som vuxna i rättens ögon och därmed riskerar 65 år långa fängelsestraff i rättegången i april i år, låg nog inte så mycket i vad de läste eller såg på internet, som i deras egna huven. Men exakt varför de gjorde vad de gjorde vet vi inte.

Kanske får vi veta i senare år, när HBO:s nya dokumentär Beware the Slenderman kommer ut. Regissören Irene Taylor Brodsky har fått följa med de två flickornas familjer under 18 månader, och hon använder enligt ett pressmeddelande “den fiktiva men skrämmande figuren Slender Man för att utforska inte bara effekterna som internetlore har på händelser i det verkliga livet, utan också hur den digitala epoken genomsyrar våra barns fantasier och handlingar”.

Och kanske är det just detta Slender Man och alla andra monster i själva verket handlar om. Den undermedvetna kunskapen om vad man, när man är som mest djurisk, är förmögen att göra. Den eviga balansgången mellan sans och vansinne som det är att vara människa. Den ständigt närvarande fruktan för oss själva.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner, inspelat på Dokupodd 2016 på Fotografiska muséet. Producent för det här avsnittet var Helena Sahlén Folke. Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.

Avsnitt 19: Creepypodden live

Skräm en vän: