Avsnitt 187: Spöke

Det finns en spökhistoria jag aldrig kunnat glömma. Jag läste den när jag var liten i en bok om hemsökelser som drabbat svenskar, en samling sanna upplevelser som författaren sade sig ha hört direkt från de som varit med om dem. Jag har aldrig kunnat hitta den där boken igen, men historien minns jag. Ungefär så här var den:

En man kom hem till sin lägenhet sent på kvällen. Han borstade tänderna och gick sedan in i sitt sovrum för att klä av sig, men frös till i dörren. I sängen såg han en kropp. Där låg någon och sov. Det tog någon sekund för honom att inse att det var han själv. Hans dubbelgångare. Mannen blev livrädd, rusade hemifrån och sökte sig till en bekant i närheten som han efter någon bortförklaring fick övernatta hos.

Dagen efter, i dagsljuset, vågade han sig tillbaka till sin lägenhet. När han klev in i sovrummet fick han nästa stora överraskning. I den kollapsade sängen låg nu den tunga varmvattenberedaren. Den hade fallit ned från sin plats på väggen ovanför, och om mannen hade legat där och sovit den natten hade det dödat honom.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och anledningen till att jag inte kunnat glömma den där självupplevda historien är kanske att den påminner om gamla tiders spökhistorier.

Ofta var de ju så där. De handlade om spöken i människohamn, som verkar vilja påverka eller åtminstone delta i de levandes värld, som de själva tvingats lämna. De beskrev det främmande, det oförklarliga, mer som något man interagerade med, förhandlade med, ja, nästan som man kunde samexistera med.

Den där sortens historier är värda att återbesöka då och då, om inte annat för den klassiska stämning de lyckas skapa. Och det är det vi ska göra denna vecka – med två historier, en ur en modern vardag, och en ur en vardag för hundra år sedan.

Vi börjar med lyssnarhistorien. Den har skickats till Creepypodden av en anonym lyssnare, och den heter “Knytet i kolumbariet”, och den läses av Emelie Rosenqvist.

Jag jobbar som vaktmästare i en kyrka. Som troende har jag alltid föreställt mig att kyrkan, åtminstone vad beträffar ondsinta andliga möten, är den säkraste platsen att befinna sig på. I de flesta berättelser om såväl spöken som folktrons oknytt tycks böner, vigvatten och silverkors jaga bort oönskad närvaro. Denna tanke har givit mig tröst alla de mörka vinterkvällar när jag ensam gått stängningsrundan som löper genom kyrkans många ensliga och dunkla utrymmen. Därmed inte sagt att jag aldrig är rädd. Kyrkan står öppen och stundtals obemannad dagtid och är full av bra gömställen. Vem som helst skulle således kunna smyga sig in och vänta tills jag stängt portarna för att antingen i lugn och ro plocka på sig diverse värdefulla föremål, eller om det vill sig riktigt illa, attackera mig. En av mina uppgifter längst stängningsrundan är naturligtvis att leta efter eftersläntrare som riskerar att larmas in över natten, men trots det överfallslarm vi anställda påbjuds bära undviker jag att leta för noga. Den som ansträngt sig för att inte synas vill jag inte heller hitta.

Kyrkan som jag jobbar i är förhållandevis ung, om ett par år firar vi hundraårsjubileum. Det cirkulerar följaktligen mycket få spökhistorier om platsen. När vi på vaktmästeriet försöker att skrämma upp varandra handlar det snarare om berättelser om tjuvar, narkomaner som snedtänt eller psykiskt instabila personer som uppträder aggressivt. I ärlighetens namn har min egen erfarenhet av dessa grupper varit ytterst odramatisk. Jag har fått ringa polisen vid ett fåtal tillfällen, men oftast räcker ett par vänliga ord och en kopp kaffe. Kyrkfikat kallas inte det tredje sakramentet för intet. De allra flesta möten med besökare är alltså odelat trevliga och intressanta. Jag trivs mycket bra på min arbetsplats. Kyrkan är vacker, kollegorna snälla och arbetsuppgifterna varierade och roliga. Obehaget inför stängningsrundan har snabbt tryckts undan när jag skött ljudet på en konsert eller guidat kulturtanter genom kyrkans fascinerande arkitektur och många intressanta konstverk. Men med eftermiddagsmörkrets hastiga intåg över kyrkbacken under vinterhalvåret har oron åter trängt sig på. Och efter vad som utspelade sig i kolumbariet för ett par veckor sedan är jag inte längre lika övertygad om att det endast skulle vara människor som gömmer sig i kyrkans dunkla vrår.

Allt började med att någon hade klottrat tre stora röda sexor på kyrkporten. Ett harmlöst busstreck kan tyckas, även om saneringskostnaderna för en k-märkt kyrkport fick många på expeditionen att dra efter andan. Ett mejl gick ut till alla anställda om att hålla ögonen öppna efter människor med märkliga, eller kanske snarare misstänkta beteenden, men eftersom vi inte har någon kamerabevakning fanns det inte mycket mer att göra än att hoppas på att hysset inte skulle upprepas. Händelsen föll snabbt i glömska för de flesta, kanslipersonalen blev väl påminda när fakturan för rengöringen kom, men hos mig stannade känslan av illvilja kvar. Kollegorna försökte lugna mig med att det var en för enkel poäng att plocka för att vara något annat än just ett rackartyg, och när jag fortsatt envisades med att det var obehagligt sa de åt mig att skärpa mig. Jag intalade mig själv att de hade rätt och även om jag rös varje gång jag tänkte på det avlöpte nästkommande arbetsdagar utan större påverkan.

Jag hade nästan helt lagt händelsen bakom mig då jag veckan senare var ovanligt tidig på plats en morgon för att förbereda en särskilt stor begravning. Den avlidne skulle direkt efter ceremonin gravsättas i församlingens kolumbarium, vilket medförde en del extraarbete i form av sopning och bortdammande av spindelväv. Ett kolumbarium är en form av begravningsplats, men istället för jordgravar i marken består gravarna av nischer i väggarna där man placerar urnan med den avlidnes aska. Ursprungligen kommer idén från länderna kring Medelhavet där kolumbarier användes redan av romarna, men eftersom de är platseffektiva och lättskötta har de blivit populära även i Norden, inte minst i innerstadskyrkor som ofta saknar mark för en kyrkogård. I församlingen där jag jobbar består kolumbariet av en öppen minneslund i direkt anslutning till kyrkan, omgiven av pelargångar i vilka urnnischerna är placerade. Minneslunden, alltså den gräsmatta där askor grävs ned för ett anonymare gravningsskick, ligger under bar himmel medan pelargångarna täcks av tak. Den enda vägen in för besökare är genom en hög gallergrind som alltid låses vid stängning. Det borde följaktligen vara omöjligt för någon att ta sig in nattetid. Som vaktmästare däremot, med en till bristningsgränsen fylld nyckelknippa, kan jag på flera ställen ta mig in och ut direkt mellan kyrkobyggnaden och kolumbariet. På så vis kan jag enkelt röra mig fram och tillbaka innan jag öppnar kolumbariet för besökare.

Den här morgonen balanserade jag alltså både sopborste, en fylld skurhink och ett gäng trasor i ena handen när jag med den andra fumlade upp låset och öppnade en av dörrarna ut till kolumbariet. Där ute var det ännu beckmörkt så när som på ett av månen kastat svagt sken och det skulle krävas ett par steg för att nå strömbrytaren. Jag släppte ner städattiraljerna på golvet med en hög duns och omedelbart hörde jag ytterligare en duns längre in i mörkret. Jag stelnade till. I ögonvrån kastade jag en blick bort mot gallergrinden och även om det var svårt att urskilja detaljer i dunklet kunde jag med säkerhet notera att den var reglad. Det kunde inte vara någon annan här inne. Ändå var min kropp på helspänn och jag var beredd på att när som helst få se något titta fram bakom någon av pelarna. Jag fokuserade blicken så mycket jag kunde och skannade av pelare för pelare. Ingenting tyckes avvika från det normala. Inte heller kunde jag höra något annat än min egen forcerade andning och pulsen som susade i öronen. Jag var tvungen att göra ett val. Antingen kunde jag backa tillbaka in genom dörren, låsa och fly ut i kyrksalen, eller så kunde jag ta de få stegen till strömbrytaren och låta ljuset lösa mysteriet åt mig. Stärkt av tanken på kollegornas förmodade hånskratt om de sett mig stå och huka i mörkret tog jag ett första trevande steg mot lampknappen. När ingenting hände tog jag snabbt de kvarvarande två och strax badade pelargångarna i ljus.

Belysningen fick inte riktigt den lugnande effekt jag hoppats på, men paniken lade sig ändå något. Jag plockade upp sopborsten i ett tafatt försök att beväpna mig och började långsamt gå längst pelarna mot grinden. Det skulle kännas skönt att låsa upp den och ha en ytterligare flyktväg fri. Väl framme kunde jag konstatera att grinden mycket riktigt ännu var låst och, om än tvekande, tolkade jag detta som ett gott tecken. Det kunde verkligen inte vara någon annan här. Jag skyndade mig ändå att låsa upp den och ställa den på vid gavel. Äntligen vågade jag pusta ut. Från grinden blev överblicken av kolumbariet en annan. Skuggorna från pelarna som tidigare såg ut att sträcka sig som långa armar mot mig fick här en annan form och härifrån kunde jag se in i flera av de hörn som kunde brukas som gömställen. Men så såg jag även något annat. Längst bak i kolumbariet, precis där gräsmattan möter stengolvet, låg någonting. Pulsen steg med ens igen. Vad det än var hade det inte legat där igår när jag stängde, det var jag helt säker på. Mitt grepp om sopkvasten hårdnade. Det kunde förstås vara ett djur som puttat ner något från taket, kanske en rovfågel som skrämd av mitt oväsen tappat sitt byte. Jag försökte febrilt komma på tänkbara och inte minst naturliga förklaringar till vad jag såg, men byltet var för stort för att passa in i något av de scenarier jag målade upp. Det tog emot att lämna den öppna grindens trygga fristad, men nu hade nyfikenheten börjat konkurrera med rädslan. Jag började gå tillbaka längst samma pelargång jag kommit från. Ju närmare byltet jag kom, desto säkrare blev jag på att mina förklaringsmodeller knappast stämde. På marken framför mig låg ett hopskrynklat tygstycke. Något var invirat i det och när jag lyfte upp det kände jag att det var förhållandevis tungt. Jag betraktade knytet i mina händer en kort stund och släppte det sedan på impuls ner på golvet igen. Dunsen lät såklart exakt som den jag hört tidigare. Jag stirrade ner på golvet och flyttade sedan blicken ut på gräsmattan. En knapp meter framför mig hade någon börjat gräva en grop. Gropen såg ut att passa knytet perfekt. Jag var inte längre säker på att jag ville se vad som fanns inuti det.

Mina tankar avbröts abrupt av att något lösgjorde sig ur skuggan bakom en av pelarna i gången motsatt den jag själv gått genom. En gestalt gick helt lugnt och ljudlöst mot grinden. Det var en kvinna iklädd fotsid kjol och sjal runt axlarna. Hållningen var något framåtlutad, ändå syntes hon ung. Trots att hon nu gick mitt i lampornas sken tycktes strålarna inte riktigt träffa henne. Det var som om plaggen hon bar svalde en del av ljuset innan det hann reflekteras. Jag stod som förstenad. Något oerhört sorgset kom över mig. Mina ögon fylldes av tårar och synen blev suddig. Genom dimman hann jag precis se hur hon gick ut genom grinden innan de första tårarna rullade ner över mina kinder och synen åter blev klar. Då var hon borta. Jag stammade fram ett ljudlöst ”Vänta. Vänta, du glömde något”, men viskningen bar inte längre än till min tungspets. Innerligt hoppades jag att paketet vid mina fötter också skulle ha försvunnit, att hon på något sätt lyckats få med sig det ändå, men när jag åter tittade ned låg det ännu kvar. Jag satte mig ned vid en pelare och lutade ryggen mot dess iskalla marmor. Känslan av att ha varit med om något viktigt brände i magen. Samtidigt kände jag mig helt tom. Jag tittade bort mot tygbyltet. Det fanns ingen jord på det, så jag antog att kvinnan planerat att gräva ner det, snarare än att hon precis hade grävt upp det. Skam sköljde över mig när jag tänkte på hur jag stövlat ut i minneslunden och stört hennes stilla ritual. Alldeles säkert hade hon räknat med att få vara ensam den tid som var kvar till öppningsdags.

Påminnelsen om tid och öppning fick mig att flyga upp från golvet. Snart skulle här äga rum en gravsättning, då kunde varken gräsmattan vara uppgrävd eller märkliga föremål ligga på golvet. Jag kastade mig ut på gräset och började ösa tillbaka jord ned i gropen. Resultatet lämnade en del i övrigt att önska, men fick vara gott nog. Ett större bekymmer var vad jag skulle göra med byltet. Jag tittade på mitt armbandsur, när som helst kunde kollegor börja dyka upp. Snabbt fick jag upp knytet i famnen och medan jag sprang in med det i kyrkan drabbades jag av en stark förnimmelse av att jag bar på ett barn. Jag kramade det hårdare och fortsatte in i sakristian. Där inne fanns en tvättkorg som vi inte skulle tömma än på flera dagar och jag lade försiktigt ned byltet bland torkdukar och dopservetter och täckte över det med ett skrynkligt röcklin. I samma stund hörde jag fotsteg i kyrkan och jag skyndade mig ut för att möta den för dagen tjänstgörande prästen i långhuset. Hon kommenterade direkt mina jordiga knän och undrade vad jag haft för mig. Jag ursäktade mig med att jag ramlat när jag sopade i kolumbariet, med vilket hon lät sig nöjas.

Under resten av dagen försökte jag spendera så mycket tid jag kunde i närheten av sakristian. Jag vaktade tvättkorgen som en hök och såg noga till att jag låste dörren varje gång jag tvingades lämna rummet. Tankarna befann sig ständigt vid morgonens händelser och trots att jag aldrig tar särskilt mycket plats i lunchrummet eller vid fikabordet måste jag ha verkat ovanligt tystlåten då flertalet kollegor frågade mig om allt var okej. Jag visste inte om jag skulle våga berätta för någon om det besynnerliga möte jag upplevt. Präster har förvisso tystnadsplikt, men även den mest lojala sitt ämbete skulle säkerligen fråga sig om detta inte var bisarrt nog att tumma på reglerna för. Nej, kvinnan och byltet förblev min hemlighet. Jag måste erkänna att jag kände mig utvald, även om det egentligen var jag själv som tvingat mig på detta förtroendeuppdrag att förvalta kvinnans tillhörighet. Det kändes speciellt att få vara med om något så märkvärdigt, känslan påminde i viss mån om hur det var att komma till tro. Just det där att uppleva att man bär på något stort som inte alla vet om. Ett gåtfullt förbund med något större än en själv. Att detta större inte alltid var av den kärleksfulla karaktär jag upplevt i Gud skulle jag dock snart bli varse.

Enligt schemat var det min kollegas tur att stänga denna dag. Jag var snabb med att fråga om vi kunde byta och han accepterade utan omsvep. Han fällde en kort kommentar om att det var bra att jag återhämtat mig efter incidenten med klottret på kyrkporten och tog därpå sin jacka och gick. Jag väntade ivrigt på att de sista eftersläntrande kollegorna skulle jobba färdigt så att jag kunde vara ensam med min upptäckt. Trots att mörkret nu hade lagt sig som en omgärdande mur kring kyrkbackens byggnader var oron som jag vanligtvis kände inför stängningspasset som bortblåst. Jag nästan skuttade fram på vägen mellan församlingsexpeditionen och kyrkan. Innan jag gick in i sakristian gick jag stängningsrundan som vanligt, låste grinden till kolumbariet och även bakdörrarna som leder in till kyrkan. Jag reglade kyrkporten och släckte alla lampor förutom dem i kyrksalen och sakristian. Sedan smög jag andäktigt fram till tvättkorgen. Högmodigt kan tyckas, men jag föreställde mig att Maria måste upplevt något liknande varje gång hon närmat sig krubban där hennes förunderliga spädbarn låg. Jag puttade undan röklinet och såg på det bruna tygstycke som tydligt avtecknades mot allt det vita tyg det vilade på. ”Hej”, viskade jag och lyfte åter upp det i min famn. Nu var jag säker. Det var ett barn jag bar på.

Jag tog med mig byltet ut i kyrksalen och satte mig på trappan upp till koret. Långsamt började jag veckla ut tyget tills jag möttes av ett spätt ansikte med slutna ögon och rosa läppar. Näsan var så liten och pannan var så blank. Jag strök med fingret över de runda kinderna och kände det lena, svala porslinet mot min skrovliga fingertopp. Dockan verkade föreställa en någon månad gammal bebis. Hon hade kort, brunt hår och hennes små nävar var knutna. På sig hade hon bara en tygblöja. Jag lindade in henne i tyget igen, men lät huvudet titta fram. Vem var hon? Varför hade hon inte gått sönder när både jag och kvinnan tappat henne i stengolvet? Och varför hade kvinnan velat begrava henne? Handlade det ens om en begravning, eller ville kvinnan bara gömma undan henne på en säker plats? Jag satt med mina funderingar i flera timmar. Det är svårt att lägga ett pussel när man saknar nästan alla pusselbitar. Varje hel- och halvtimme ackompanjerades mina tankar av att kyrkklockorna slog. Senaste gången hade jag räknat till elva dova klämtningar. Nu slog klockorna ett enda slag. Klockan hade redan hunnit bli halv tolv.

När kyrkklockornas klang ebbat ut hörde jag plötsligt något annat. Små försiktiga knackningar. De kom från en av dörrarna som ledde ut till kolumbariet. Jag for upp på fötterna och stirrade bort mot dörren. Var det kvinnan som var tillbaka för att hämta sitt barn? ”Hallå?” prövade jag försiktigt. Knackningarna upphörde ett ögonblick, men återkom sedan med ökad kraft. Om de först varit lätta knackningar med baksidan av ett böjt pekfinger, var de nu rejäla bultningar med knutna nävar. Jag började bli rädd. Kvinnan hade utstrålat en sådan stillhet och jag tänkte att ett så våldsamt bultande inte kunde ligga i hennes natur. Men vad visste jag egentligen om en moders desperation? Även om jag själv tyckte att jag vakade över hennes bebis kunde hon såklart uppleva att jag kidnappat hennes lilla knyte. I så fall skulle jag inte våga öppna. Plötsligt hördes nya bankningar från en annan dörr. Dessa var om möjligt än hätskare. De slogs med sådan hastighet att de måste ha kommit från fler än ett par händer. Slagen ekade i den tomma kyrkan och i takt med den ökande kraften och det skenande tempot slog mitt hjärta allt mer frenetiskt. Jag tackade Gud för att jag låst alla dörrar innan jag satt mig ned med dockan.

Nu spred sig dunsarna till den sista dörren mellan kolumbariet och kyrkan. Det var den gamla träporten som var placerad helt nära koret. Jag kunde höra hur brädorna knakade oroväckande under slagen. En förfärlig stank letade sig in mellan plankorna och övertygade mig om att vad det än var som befann sig på andra sidan var det ingenting jag ville möta. En första impuls var naturligtvis att lägga benen på ryggen och fly ut på kyrkbacken och ner mot staden, men i så fall vore jag tvungen att ta mig förbi grinden till kolumbariet och jag vågade knappt tänka på vad som skulle hända om de som bankade fick syn på mig genom gallret. Jag stod villrådig med dockan i famnen och såg hur träflisor slogs ur porten och ramlade ned över golvet. Någonting var jag tvungen att göra, dels för min egen skull, dels för den späda varelse jag bar på. När jag sedan hörde ett högt brak från porten föll jag vettskrämd ned på knä, böjde mig fram över dockan och gjorde vad jag tror att många, troende som ateister, hade gjort i min situation. Jag bad. Jag rabblade alla böner jag kunde komma på, sjöng verser ur psalmer och fyllde ut varje paus med egna vädjanden om räddning. Till en början förmådde jag bara utstöta svaga viskningar, men stärkt av min egen röst och ordens innebörd växte sig min stämma allt starkare. Och till min förundran avtog bankandet. Jag fortsatte tills klockorna tog över vid tolvslaget och rullade då helt utmattad över på rygg med dockan vilande på bröstet. Tystnaden som klockorna lämnade efter sig var kompakt. Inte ens knäppningarna som vanligtvis hördes från kyrksalens träinventarier gick att uppfatta. Återigen kom tomheten som jag känt under morgonen över mig. Jag var inte rädd längre. Inte glad, inte ledsen, inte arg, inte lättad, bara tom. Jag strök över dockans bakhuvud och rygg. Det var inte hennes mamma som hälsat på oss i natt. Det fick inte vara det.

Timmarna gick medan jag låg där på golvet. Inga fler knackningar hördes, allt som ljöd var klockorna som ringde med jämna mellanrum. Vid sex slag fattade jag ett beslut. Bestämt tågade jag mot träporten. Jag sopade undan träflisorna med skorna och fiskade upp nyckelknippan ur fickan. Nyckeln var lätt att känna igen med sina snirkliga former i rostbrunt gjutjärn. Jag tog ett djupt andetag och låste upp. Liksom föregående morgon var det kolsvart ute i kolumbariet. Från den här dörren var det dessutom längre till strömbrytaren, men i motsats till gårdagen drevs jag nu av en stark beslutsamhet. Jag gick fram till lampknappen och vred om. Ljuset avslöjade en sargad gräsmatta. Överallt i minneslunden avtecknade sig djupa hål. Av kvinnan fanns däremot inte ett spår.

”Vi ska nog hitta henne”, viskade jag till dockan och tog ännu ett djupt andetag. ”Är du där?”, frågade jag rakt ut i luften. I samma stund anade jag en rörelse bakom en pelare. ”Jag har henne här”, sa jag och lyfte upp dockan i ljuset. Kvinnan klev ut i gången och tittade på oss. Hon omgavs fortfarande av samma mörker, eller kanske snarare av samma avsaknad av ljus, som tidigare, men jag kunde ana att hennes hår var av likadan färg som dockans. Vi betraktade varandra en stund innan hon långsamt började gå mot oss, lika ljudlöst som när hon gått ut genom grinden.

Kvinnan stannade ett ögonblick framför mig, men när jag höll fram dockan mot henne fortsatte hon förbi mig och vidare ut på gräsmattan. Trots att det redan fanns många hål att välja mellan grävde kvinnan ett nytt. Det hade förvisso varit en mild vinter hittills, men marken måste ändå ha varit både kall och hård. Likväl sjönk kvinnans fingrar genom jorden som grävde hon i lenaste sand. När hon grävt färdigt vände hon sig mot mig. Jag följde efter ut på gräset, strök dockan över håret en sista gång och lämnade över henne i kvinnans utsträckta händer. Kvinnan kysste den bleka pannan innan hon böjde sig ned mot hålet. Hon vek tillbaka tyget över dockans ansikte och lade försiktigt ner henne i gropen. Sedan puttade hon tillbaka jorden över öppningen och lät handen vila på den lilla kullen. Jag ville lägga armen runt henne men vågade inte. Allt hade gått så fort sedan jag kommit tillbaka ut i kolumbariet och jag kände ett skriande behov av att få vara med, vara kvar, i förloppet. Jag ville fråga vem hon var, vem dockan var, varför vi stod här och vad det var som hänt under natten. Hade klottret på kyrkporten något med dockan att göra? Skulle vi mötas igen? Levde hon eller var hon död? Men frågorna stockade sig i halsen. Istället reste sig kvinnan upp och borstade av sin kjol. Hon började gå mot grinden och jag följde efter. De sista metrarna sprang jag i förväg för att hinna låsa upp. Utan att möta min blick gick hon ut.

Jag väntade en stund innan jag själv gick ut på kyrkbacken. Steget ut genom grinden kändes som en passage genom ett oöverbryggligt avstånd mellan verklighet och dröm. Världen fick tillbaka sina ljud. Jag hörde vindsus i träden, biltrafiken som så smått började komma igång nere i staden och duvor som samtalade med sina dova läten. Mörkret låg kvar men kyrkbacken lystes upp av två gatlyktor. Mellan de två ljuskäglorna stod en äldre man i färd med att öppna locket på en burk. Jag närmade mig och såg något som liknade en pensel ligga vid hans fötter. Burken var en burk med röd färg.

”Hej”, sa jag och mannen ryckte till. ”Är det du som klottrar på kyrkporten?”

Mannen tvekade och fingrade på burken.

”Ja”, började han, ”jag måste ju varna er”. Han nickade bort mot kolumbariet. ”Det försiggår något sattyg där om natten. Flera gånger har jag hört konstiga ljud därifrån. Det låter som något river i marken. Och man hör viskningar också. Ja, de viskar och har sig. De döda alltså. Och i natt var det som allra värst. Jag såg att det lös där inne i kyrkan, och jag hörde smällar, massor med smällar. Så jag sprang hem och hämtade färgen. Ni måste bränna ner kyrkan innan det som är där inne tar sig ut. Ja, Gud bevare oss väl! Vad händer om det tar sig ut?”

Jag lade lugnande min hand på hans axel. ”Jo, jag vet”, svarade jag. ”Men jag tror att det är slut nu. Jag var inne i kyrkan i natt, och ja… jag tror att det är slut nu”.

Mannen tittade förskräckt på mig, men när jag inte vek undan för hans blick mildrades han ansiktsuttryck. Vi kom överens om att jag inte skulle berätta för någon att det varit han som klottrat på porten, och han lovade i sin tur att höra av sig direkt till mig i framtiden istället för att framföra sina budskap med röd målarfärg. Jag gick tillbaka in i kolumbariet och betraktade gräsmattan. Även om jag fyllde igen hålen skulle det bli svårt att förklara varför den såg ut som den gjorde. Men Herren var sannerligen på min sida. Det började att snöa. Jag skyndade mig att sopa igen hålen och snön lade sig som en täckande filt över minneslunden och förseglade dess hemligheter. Förhoppningsvis håller kylan i sig vintern ut.

Vi hörde “Knytet i kolumbariet”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av Emelie Rosenqvist.

Jag inledde detta avsnitt med att berätta en historia om en dubbelgångare, och det är även så vi ska avsluta det. Vi ska resa över hundra år tillbaka i tiden, till texterna som Henning Berger lämnat efter sig. Han föddes 1872, och fick sitt genombrott som författare med sina texter om USA, där han bodde på 1890-talet. Han hade en smula stormig tillvaro – en gång 1908 råkade han på ett hotellrum skjuta ihjäl en författarkollega – och behövde säkert då och då semester.

En gång, på en sådan semester, var han med om något mycket märkligt, och det berättar han om i historien “Dubbelgångaren”, som publicerades 1919. En rolig detalj är att när jag först läste denna berättelse insåg jag någonstans mitt i texten att jag i mitt huvud hörde den uppläst av Ludvig Josephson. Därför läses den naturligtvis också här av honom.

En gång i mitt liv har jag träffat, sett, trott mig se – eller hur det bör uttryckas – en dubbelgångare. Jag kom att tänka på det i natt, då jag kom in i sängkammaren för att hämta Keatingspastiljerna, vilka lågo i sin dosa på spegelbordet. Dörren från “biblioteket” stod öppen och i dess takkroneljus såg jag min bild i spegeln. Jag stod i dörröppningen och den gav ram åt porträttet – ett levande porträtt. Men i första sekunden blev jag en smula häpen – det var som hade jag sett en främling, vilken liknade mig. Jag hade glömt spegeln. Och då såg jag hur förändrad jag blivit. Jag har blivit mycket gammal på ett enda år.

Men det var dubbelgångaren. Ja, den historien får jag aldrig en förklaring på. Jag kan endast relatera fakta.

En sommar gav mig doktor L. det bestämda rådet att fara till västkusten, “men utan avvikningar, utan modernt sällskap, och utan annat sällskap, över huvudet taget, än saltvatten och stark luft.“ Det var en lätt genomskådad instruktion, och jag visste ej annat val än Danmark eller Nordtyskland. Någon liten strandkrok, där vit flanell och lacksko icke lönade sig promeneras. Där panaman och sista halsduksmönstret voro obeaktade.

Genom mina Köpenhamnsförbindelser blev jag anvisad en riktig världsförgäten kartprick, som just därför skulle vara “le Paradis“. Badortens namn var Søndervig.

Efter en lång och tröttande resa på tjugufyra timmar, under vilka jag använt i ständig omväxling alla slags transportmedel från järnvägståg, omnibus, auto, båt och färjor till vanlig bondgigg – så att jag till sist hade intrycket att ha rest till världens ända, befann jag mig sent en afton, eller rättare natt, vid det lilla västkustbadet. Havet såg jag ej, men jag hörde Nordsjön brusa och kände de starka fläktarna över klitternas vågkulliga formationer. Det visslade i strandhaven och flygsanden yrde. En blek måne lade matta silverfläckar över Jyllands vida jordåkrar och ändlösa ljunghedar.

Vid en lång och tom brädveranda, som liknade en tågperrong, brann i dunklet en ensam lykta. Längor av hus skymtade. En stor hund svansviftade, hoppade och skällde. Västerhavet dånade tydligare bakom klitternas fond, det var som kunde man vänta strandsvallet plötsligt bryta över takåsarna. Och vinden ven i flöjlar och luckor. Men icke en människa syntes.

Sista milstolparnas väg hade jag tillryggalagt i gästgivarskjuts från den lilla staden Ringkjøbing. Kusken smällde några klatschar med piskan, sen vi svängt upp i gnisslande sand på den stora gårdsplanen, i vars mitt en gräsplätt, tom och rund som en cirkusarena, bildade en mörk cirkel. Långt bort öppnades en dörr, och en piga med lanterna i handen tog emot. – Jo, rummet var färdigt, n:r 12. – Nej, inga gäster ännu utom en tysk herre, som var marinmålare. Han bodde i n:r 10 – korridordörren mitt emot min. – Ja, mat och dryck fanns – var så god, där är schweizeriet inom glasverandan!

Tio minuter senare satt jag i en för resten bekväm soffa och vid ett verkligen rikt och godt dukat bord, men i en högst spökaktig belysning av hälften månsken och hälften skeppslampa. Det blåste, fladdrade och drog. Det smällde och pep. Jag tog en stor akvavit, för ovanlighetens skull och för att muntra upp mig. – Jag var rädd bli melankolisk.

Då öppnades glasdörren längst ned, och i den fantastiska skymningen såg jag en lång och mager man i engelsk sportdräkt inträda. Han såg ut som en fotbollsspelare men bar ett målarskrin. Han satte sig vid bordet närmast mitt, fick en hänglampa tänd och en stor viskygrogg serverad. Automatiskt stoppade han en liten pipa och började betänksamt röka. Avståndet mellan oss var tämligen långt – en cirka tio “bord“ på kaféspråk. Den underliga belysningen lämnade djupa skuggor, vilka tycktes röra sig, emellan oss. Lampornas glober speglades i verandans glasväggar och utanför låg heden, i svag måndimma och med osynlig horisontgräns. Havets rullande gav illusionen ökad fart – jag kunde tro mig vara ombord på ett jättestort fartyg.

Min sista varmrätt var inburen. Jungfrun, en stor och stark bondtös, sade god natt och försvann. Jag var ensam med den enda gästen, den i tystnad piprökande tyska målaren.

Han satt som en träskulptur i sitt hörn och bolmade. Ett ögonblick tänkte jag gå över och inleda ett samtal, bedja få låna eld, hälsa, säga något, fråga en fråga. Men han såg så otillgänglig och apatisk ut att jag strax miste lusten. Jag hade ju kommit för att vara ensam och om en utlänning bodde mitt emot mig några veckor utan närmare bekantskap – så vad mer? Jag gäspade, reste mig och “betraktade vädret“. – Så gick jag in till mig, dörren längst bort i den låga, långa hotelllängan. Tysken såg ut att sova och hans pipa hade slocknat.

Jag har glömt säga att jag redan en gång varit inne i mitt rum. Det var helt naturligt genast vid ankomsten. Jag hade “besett“ den enkla, men rymliga kammaren, ställt in gepäcket och tvättat av resdammet. Någon vidare överblick fick jag ej tid till, hade endast med sorg konstaterat att fotogen och stearin var belysningen samt att mitt rum, n:o 12, låg till vänster, när jag kom in i gången, och att n:o 10 mitt emot mig följaktligen var på höger sida. Så hade jag gått in i kaféet.

Nu stretade jag mot nattvinden, som blivit en frisk blåst från nordväst. Jag gick ned den knarrande broläggningen, med ena handen fasthållande kring magen min flaxande bonjour, med den andra tryckande ned min på ballongmaner lyftade hatt. Fina sandkorn piskade mig i ansiktet likt nålsting, och jag knep ihop ögonen och struttade kutande på.

Vid längans sista dörr stannade jag. Här var min korridor och jag vek in, belåten att hastigt vara i lä.

Den lilla hallampan hade slocknat, men månen sken in genom takfönstret. Här var lätt att hitta: endast fyra dörrar, två på var sida, och min dörr var längst upp i vänstra hörnet. Alltså öppnade jag raskt och steg in. Så blev jag stående. Ty på min säng låg, utsträckt på rygg och blek som ett lik, tysken.

Det var icke det att han var i vad jag trodde mitt rum, som kom mig att rycka till och bli lamslagen. Utan det att han låg där – låg där nu i samma sekund, så gott som, jag lämnat honom i kaféet.

Och det var samma man, lång, mager, i engelsk sportkostym. Och mitt på golvet, i en glänsande månskensruta, stod hans målarskrin.

Så såg jag, att det icke var mitt rum. Och då jag tyst dragit mig baklänges ut i gången och sakta stängt dörren, sökte min förvirrade blick nummerplåten, som lyste i silverfloden. Där stod helt tydligt siffran 10.

Ännu mer sinnesomtöcknad såg jag mig omkring. Vänster – höger, jo, detta var ju vänster! Och så fick jag på en gång situationen klar: den korta korridoren hade var sin änddörr. Första gången hade jag blivit ledd in genom kontoret och kommit från motsatt sida. Nu sedan jag ätit, hade jag i tankarna gått genaste väg från schweizeriet och kommit in från perrongen. Och då skulle min dörr, n:o 12, vara till höger, naturligtvis. – Jag gick in i mitt rum.

Också där sken månen över min bäddade säng, på min plaid och mina kappsäckar. Allt var rent och vitt, enkelt och rätlinigt som i en cell. Jag hörde havets dånande gång och vindens pust, luften var så stark att jag tydligt kände ögonlocken längtande dragas samman. Men trots det – sedan jag tänt lampan och rullat ned gardinen, smög jag mig ut på tå. Jag listade fram till glasväggen och såg in.

Soffan var tom. Groggservisen stod där, men ingen gäst. Lampan i taket flämtade slocknande och sotrykande inom sin kupa. Den tyska målaren hade gått.

Jag log åt mig själv. Naturligtvis hade han hunnit före mig – eller också var det en extraordinär likhet mellan två personer. Jag kände ju ej stället och här kunde ju finnas flera personer, även om de icke voro resande. – Nu gällde det att sova.

Och med en liten artig ed över min egen dumhet skyndade jag tillbaka.

Då kom farande emot mig ett stort lurvigt djur. Det var hunden som hälsat mig välkommen, gårdens nattväktare. Det var en präktig newfoundländare, och det vackra huvudet med de kloka ögonen ströks tätt intill min arm. Den spärrade vägen för mig och ville ej låta mig gå. Jag smekte och klappade den gul-brun-vita, fläckiga pälsen. Den viftade tack, men huvudet var vänt mot hushörnet, där bron slutade. Jag försökte gå, men den morrade. Jag gick, den snappade efter rockskörten.

Jag hade hunnit tre, fyra steg, då jag såg den tyska målaren komma snett över gården. Hans gängliga gestalt var skarpt belyst. I handen hade han sitt flata skrin. Han kom från vår förstudörr och gick över planrundeln mot de öppna inkörsgrindarna.

Hunden tog ett högt språng ut på gräsplanen. Därpå tvärstannade den med framfötterna häftigt satta djupt ned i den lösa myllan. Så virvlade den runt och kom pillöpande till mig. Med öronen lagda långt bakut, svansen krummad in mellan benen och håren över hela kroppen på ända som borst kröp den ned vid mina fötter. Den darrade som under ett galvaniskt batteri, och då den väl kände min närvaro, satte den upp ett hemskt och långdraget tjut. Det var för ohyggligt. Jag tystade på det hukande djuret, det slickade skälvande min hand, kröp efter mig och jämrade som ett barn. – Målaren såg jag försvinna ut på landsvägen.

Men då jag stod i korridoren korsade en galen och fruktansvärd tanke min hjärna. – Jag öppnade dörren n:o 10.

Och där låg, stelt utsträckt på rygg, som ett livlöst stycke träskulptur, utan färg och anderörelse artisten och på golvets månskenskvadrat stod målarskrinet.

Då betogs jag av vanvettig rädsla, plötslig, oreflekterande, och jag stängde darrande dörren, under det kallsvetten bröt ut vid tinningar, nacke och ryggrad. Ty så sant jag kände mig leva, kunde jag hava svurit på att ha sett en dubbelgångare. Jag reglade min dörr och satte en stol för den. Jag svängde huvudgärden, så den var mot fönstret, och jag lät lampan brinna.

Ända till dess jag föll i en dödstung dvala hörde jag hunden gnälla och krafsa. Och jag tror att jag drömde min gamla fasadröm, den om skendöd. Men det minns jag inte.

Nästa morgon strålade solen över klitter och hav, och en tidig strandpromenad i den svala brisen kom mig att glömma alla tvångsföreställningar som, gunås icke för första gång, natt och månsken skapat i mig.

Jag gick i den breda remsan chokladbrun sand, som nyss sköljd af tvålvitt skum bjöd en fast bädd, täckt av tusentals färgglittrande småstenar och musselskal. Utanför bröt den eviga bränningen i en båge av grönt glas med kristallkam. – Hektor, newfoundländaren, följde mig med höga språng.

Högt uppdragen på land, väl tjugo meter från vattenytan, låg en stor fiskarbåt. Masten pekade snett mot solen och akterns propellerskruv var draperad i torkad tång. Jag närmade mig långsamt denna båt, som jag utsett till vandringens mål, under det min käpp alltjämt petade i sandrevlarna – jag hoppades finna några små stycken uppspolad bärnsten.

Hektor gav skall och stannade. Strax därpå flög han med svansen väderkvarnsrullande runt fartygsskrovet.

Då jag nådde fram, såg jag hunden cirkla kring den tyska målaren, tiggande karesser som av gammal vana.

Tysken hade slagit upp ett litet spensligt studiestaffli, för vindens skull med snören fastspänt till i sanden neddrivna träkilar. Ett solparaply på bambustativ var på liknande sätt anbragt. Han målade på en helt liten duk strandpartiet rätt ut: bränningar och den gult solkladdade klittstranden. – I skrinets kameraavdelning såg jag att han hade minst ett halvt dussin färska studier i samma format, insatta med spännramsmellanrum för att icke färgsuddas.

Han såg upp och hälsade helt gemytligt.

Jag gick närmare och såg nu i klart dagsljus för första gången spökgästen från månskensnatten. Ja, det var han – både som sovande och vaken, men i morgonens fulla friskhet helt naturlig och alldaglig. Han hade en bajersk grön filthatt med kort fjäder, och under brättet framträdde ett lugnt och sympatiskt målaransikte, magert och skägglöst, endast hakan bar en liten gul skomakartofs. Hyn var märkvärdigt litet brynt för det uteliv han måtte föra. Ögonen voro ljusa, ofärgade, så att säga, men med den fjärrfixerande blick artister och seglare få. – Även nu rökte han en kort pipa, som dock ofta fick utbyta sin plats i mungipan för ett penselskaft vid något hastigt drag, då en tub skulle klämmas ut på paletten. Vänligt leende presenterade han:

– Weng, Maler, Dachau . . .

Och han tillade utan att taga blicken från motivet:

– Jag har varit enda gäst här tills ni kom.

Jag mumlade några artigheter. Han målade vidare. Så sade han, då jag lyfte på hatten:

– Ni stör ej! Jag är strax färdig, så få vi sällskap.

Och då vi en halvtimme senare långsamt promenerade mot hotellet genom de djupa sandvågorna, voro vi helt bekanta. Jag fann honom vara en vittberest ung fyr och med goda förbindelser – även ett affärshuvud. Han hade nått en ställning och goda priser, hade tydligen aldrig varit bohémien, något som gav mig respekt för honom, ty jag tror blott på energiskt arbete i såväl konsten som allt annat.

– Jag står upp med solen och lägger mig med den, sade han.

Vi hade nått verandan på en bakstig. Kaférutorna voro halvt frånskjutna och de gula gardinerna fläktade lätt.

– Nå, sade jag och skrattade, men ibland går ni upp om natten och tar en liten visky. Som i går till exempel?

Han stannade och såg på mig frågande:

– Vad menar ni, sade han. – I går? I går hade jag arbetat hela dagen borta vid fyren och hade en förfärligt besvärlig tur hem – i skarp motvind. Jag var så trött att jag knappt orkade bära skrinet. Och då jag äntligen vid åttatiden nådde hit, kastade jag mig raklång, klädd som jag var, på sängen och somnade, jag vaknade inte förrän tuppen gol! Luften är också ovanligt stark här.

Jag vet inte vad jag mumlade för svar – det måste i dubbel mening ha varit plattyska. – Vi gingo in och åto frukost.

Senare frågade jag tjänstflickan, vem den herre varit, som drack visky på verandan, då jag kom aftonen förut.

Hon mindes ingen herre, sade hon på sin obegripliga jylländska, och jag var lika klok. Var luften verkligen så stark, att man i ren trötthet såg luftspeglingar?

Dagarna gingo och jag såg icke mycket till herr Weng. Han målade på en stor duk borta vid fyren, och dit orkade jag icke gå. Tavlan med staffli och grejor inhystes var afton i en bondgård där borta, och var morgon, långt innan jag vaknade, var han gången. För övrigt mådde jag utmärkt och sov som en stock. Baden gåvo mig en vildmans glupska aptit och jag kände mig fullt rask igen. Fyra nya gäster – en professorsfamilj – hade kommit sista veckan. Det var en angenäm herre, den gamla titulärprofessorn, och döttrarna voro förtjusande i sina blåvita baddräkter. De voro hela dagarna, så gott som, nere vid stranden – och jag med.

Men om kvällarna kom Weng hem och ibland språkade vi litet. En kväll var han inne och lånade tobak – jag hade också börjat röka bondpipa. En annan afton kom han in med en packe “Münchener Neueste“, som han fått – kanske börsavdelningen intresserade mig?

Och en kväll, då det var regnväder, satt jag inne hos honom och drack toddy. Det var verkligen småstadsaktigt behagligt. Jag kom i ungdomsstämning och påminde mig konditionsdagarna i Tyskland.

Då jag skulle gå, berättade jag honom misstaget från första aftonen.

Hans ansikte förvandlades. De ljusa ögonen blevo gråsvarta. Han såg ut som en dåre eller en förbrytare. Jag blev nästan rädd.

– För all del, sade jag, ni förstår väl skämt . . .

– Nej, sade han, det gör jag icke. Det lät nämligen icke som skämt – utan helt annorlunda. Vad menar ni – vad tänker och tror ni egentligen?

Jag var förvånad över den plötsligt hätska tonen. Men samtidigt kände jag något liknande medlidande stiga inom mig. Jag vill aldrig förolämpa någon och jag gav honom en ytterligare förklaring. – Vi skildes dock i en tryckt stämning. En underlig, overklig sinnestämning, något i släkt med det nervösa tillståendet under häftigt åskväder.

Jag gjorde ovillkorligen den reflexionen att herr Weng var i allo angenämare, även till utseendet, på morgnarna än om natten.

Och samma natt väcktes jag av att Hektor tjöt som besatt. Regnet slog på mina fönster och det blixtrade. – Hunden tjöt i två timmar. Jag gick upp och låste min dörr, och det var gryning då jag föll i sömn på nytt.

Det var en vecka efter toddykvällen. Vi hade nu blivit ett tjugotal badgäster och bildade en stor familj – till det yttre. Och lika många väntades innan månadens slut. Jag började fundera på att resa.

En afton, sedan damerna brutit upp, sutto ännu två l’hombrepartier på åtta herrar kvar i kaféet. Det var nymåne och stjärnljus, men litet kyligt.

Plötsligt ljöd ett fasans skrik från vänstra flygeln. Det var en kvinnas röst och den utstötte efter det första gälla ropet ännu tre höga skrik – den sortens skrik som överväldigande förskräckelse eller livsfarlig smärta frambringar. “Som om kniven sutte i’n,“ som det heter.

Kortspelarna lade ned korten och sågo på varann. Hotellfönstren slogos upp och damerna ropade förvirrade frågor. – Så hördes på en gång höga, gälla, skärande skrin om hjälp:

– Hjälp, hjälp – o, hjälp!

Vi störtade alla ned mot flygeln. Där var intet att se. Planen låg tom, endast de övergivna korgstolarna stodo i rad utmed väggen. Så sprungo vi runt byggningen, och där bakom, åt klitterna till, stod darrande och gråtande en av tjänstflickorna.

Och frågorna haglade. Det fanns intet annat att se än den ensamma, uppskrämda pigan och en tappad och ikullvänd vattenspann. Runt om låg heden och klitterna i grönt och gråblått dunkel.

– Vad är det?

Och efter många hickningar och snyftningar kunde flickan berätta, att hon hade glömt vid kvällsstädningen att ge herr Weng vatten i handkannan. Hon hade därför tagit en bleckhink, som vanligt, och gått till hans rum, knackat, men fått intet svar. Då hade hon öppnat dörren och funnit att herr Weng låg djupt insomnad i sin säng. Han var avklädd och hade täcket över sig – hon lade märke till detta, ty han hade somnat från ljuset och det gick hon fram och släckte. Därpå gick hon tyst sin väg, stängde försiktigt herr Wengs dörr och var glad att hon ej väckt honom.

Hon gick med den halvtomma spannen direkt från tyskens rum till flygelns bakdörr – en längd i tid av mindre än trettio sekunder. Och då – då såg hon rakt ifrån närmsta klitt, alldeles vid huset med livräddningsbåten, herr Weng i sin vanliga sportkostym med grön hatt och målarlåda komma rätt på henne. Skymningen var ljus nog för att utesluta misstag och hon blev så häpen att hon tappade hinken. Vid detta buller hade artisten lyft huvudet och han hade sett så förfärlig ut – hans ögon voro alldeles svarta! – och han hade dragit fram en lång kniv och rusat på henne. Det var då hon skrek på hjälp, gång på gång, och sen visste hon icke mer. Inte annat än att herr Weng var plötsligt borta och vi omkring henne.

Vid detta slut på historien brast hela sällskapet (jag undantagen) i ett skallande skratt.

– Hun er s’gu tosset! sade professorn.

Flickan började på nytt gråta:

– Ja, snyftade hon, jag vet ju att det inte kunde vara herr Weng, för han ligger och sover, men – men – men vad är det då?

– Hör på, sade jag i bestämd ton, att flickan varit utsatt för stark skrämsel kan väl ingen tvivla på. Hon darrar ju i alla lemmar! – Jag föreslår, att vi dock se efter, om det verkligen är herr Weng som ligger i hans säng! Jag skall åtaga mig gå in – låtsas vilja låna ett eller annat. Kom!

Och alla följde mig.

Men när jag kom in i n:r 10, fann jag mycket riktigt målaren Weng snarkande gott och det i broderad nattskjorta till på köpet. Hans målarhabit låg ordentligt hopvikt på en stol och bredvid höll hatten med fjädern vakt hos målarskrinet.

Så kom min sista upplevelse med herr Weng. – Och den bevarar jag inpräntad på näthinna och i hjärncell till dess jag dör. Var det en hallucination, en feberdröm? Jag kan endast – och i korthet – återgiva det förfärliga minnet.

Jag hade efter middagen gjort en avskedstur kring klitterna och längs stranden. Solen var längesedan nedgången, men vid havskanten var det ännu ljust. Då jag kom in på ljungmarkerna såg jag hur hastigt det skymde. Fönstren från hotellets baksida glimmade i citronljus.

Och här, på en låg sista höjd, en stelnad sandvåg som gav lä åt byggningen, kunde jag se rakt in i rummen – av vilka de flesta ännu icke hade gardiner nedfällda. Där var mitt rum – mörkt, men med halvöppet fönster, och i karmen stod en låda Hirschsprungcigarrer. Så kom dörren till gången, en svart rektangel. Och på andra sidan var det klart upplysta fönstret till hr Wengs kammare. Han hade redan lagt sig, och då jag sneddade förbi, såg jag att han somnat från ljuset, som vanligt, och med någon Zeitung ännu i handen. Han låg på rygg med halvöppen mun och jag hörde ut i gången hans maskinsnarkning likt en jättehumla.

Men jag kände mig ej sömnig. Det var mig omöjligt att ännu gå till sängs. – Jag ville prata litet med professorn.

I kaféet fick jag veta att hela familjen gått till fjorden för att se på en nattfiskning. – Om jag gick så och så och så, skulle jag säkert hinna dit eller åtminstone möta dem. – Kvarnen, som syntes långt bort, var för resten ett märke att gå efter. – Jag kunde också gå tvärs över heden, det var ingen dimma i afton och alldeles torrt.

Nej, det var ingen dimma, men tio minuter efter det jag begivit mig i väg var hela nejden insvept i ett töcken, som likt stora bomullsbollar rullade upp över markerna. Det var den äkta jylländska västerhavsdimman, som är jordens mest fantastiska. Snart såg landskapet ut som en karta av månen, med otaliga ringberg; och därpå växlade karaktären till ett Sibirien med oerhörda snöstäpper och milslånga isbelagda sjöar. Till sist trodde jag mig sväva bland molnen och jag tappade all känsla av väderstrecken. Förtvivlad snurrade jag runt i denna trolluft, våt högt upp över knäna. Jag hade råkat in i en sädesåker och trampade omkring fullkomligt på måfå. Rädd var jag också att falla i något kärr eller dike och det föll mig in att uppgiva ett par höga hjälphojtanden. – Ty jag kunde ändå icke vara så långt avlägsen från hotellet eller någon av de kringspridda vita bondgårdarna.

– Hoj – ohoj! skrek jag.

Inte ens ett eko svarade. Källarfuktig luft kom som i klumpar, som ett ostron eller en groda, in i mitt spärrade gap och täppte till halsen. – Egendomligt nog var det ljusare än nyss. Det var som självlyste denna dimma, som om den hade magasinerat dagsljus. – Jag ropade än en gång.

Och se – i töcknet förtätades något till en gestalt, som kom närmare och närmare. På blott ett par stegs avstånd ifrån mig blev den helt fri från dimbomullen och stod där som en man – men, du stora gud, vilken man! – Det var artisten Weng.

Jag stirrade in i hans gipsvita ansikte och nu såg jag att ögonen liknade vattengrumlad absint. Munnen var dragen nedåt och mellan de blå läpparna såg jag hans tänder. Han såg ut som en död eller ett spöke. – Ett par sekunder stodo vi där och stirrade på varandra. Därpå hörde jag ett gurglande läte stiga ur tyskens strupe. Och med ens drog han med höger hand från vänsterhöften en lång sjömanskniv och störtade i ett hemskt rytande på mig.

Hur gick det till? Jag vet icke. Hur hann jag? Jag vet ej, vet ej! Jag vet blott att jag med av fasa bultande hjärta sprang – nej flög, som jag aldrig förr eller senare rört mig. Mina gamla bourgogneben arbetade som propellrar. En gång slog jag ikull, men jag bokstavligen studsade upp igen, som hade jag varit gjord av guttaperka. Ett tag halkade jag och fläktes upp som en akrobatdansös, vilken gör “the split.” Men det gick vidare undan.

Och hela tiden hörde jag en väsande andedräkt bakom mig och en gång kände jag ett kloliknande grepp i min axel. Så svartnade det för ögonen och min sista blixttanke var: nu får du hjärtslag och dör!

Jag föll – i armarna på professorn.

Jag vet, att jag själv i deras sällskap gick hem. Men benen vacklade ibland. I hotellet gav han mig en insprutning av något underligt fluidum som gjorde mig fullt kry och även tog bort tröttheten. Jag gav en något virrig framställning av min språngmarsch. “Sanningen“ föll mig ej in att berätta, ty jag vill ogärna skrattas åt eller tagas för litet rubbad. . .

Men här säger jag:

Från professorns rum gick jag direkt, för sista gången, in till herr Weng. Och han låg, snarkande och sömnsvettig, såsom jag en halvtimme förut sett genom fönstret, i sin säng. Ljuset brann och i sin hand höll han alltjämt den tyska tidningen.

Dagen därpå reste jag.

Det var två år efteråt som genom världspressen gick en sensationell klippnotis om en tysk artist Weng, vilken uppe i Montmartre häktats för mord. Men åter måst frigivas, då han med flera trovärdiga vittnen, bl. a. sin portvakt, kunde styrka att han, då mordet begicks, var sovande i sin ateljé vid rue Marcadet. – Uppståndelsen var stor, och fallet diskuterades livligt, ty även trovärdiga vittnen på motsatt sida funnos, vilka bedyrade att de sett mannen i fråga stöta en sjömanskniv i en stackars flicka uppe i en av La Buttes krokgränder.

Signaturmelodi

Vi har hört Henning Bergers berättelse “Dubbelgångaren”, publicerad 1919, och i likhet med i mitt eget huvud var den här uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har veckans avsnitt, om de klassiska spökenas charm, kommit till sitt slut. Men om ni en sen kväll går in i ert sovrum och inser att någon redan ligger där i er säng ska ni inte bli oroliga. Då är det bara jag och Ludde, redo att berätta er genom natten.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.