Avsnitt 100, del 4: HOIN
Andreas, vår historieberättare som utforskar några märkliga händelser ute i Nynäshamns skärgård, körde i förra delen ut dit, guidad av en dubbelmordsdömd före detta journalist som smitit iväg under en permission. På en gammal herrgård rullar den dömda mördaren upp en historia om en vidrig gårdsherre som torterat människor ostraffat i slutet av 1800-talet, ännu en mörk hemlighet i denna plats blodiga historia. Varifrån kom all ondska? Andreas kanske närmade sig svaret när han pratade med en man i sin ungdom varit en del av samma särskilda värnpliktstjänstgöring som Johan, vars märkliga dödsfall i Nynäshamns skärgård utlöst hela Andreas utredning, en kvinna som via privata meddelanden på Twitter berättar att hon vuxit upp där ute vid havet och sett föräldrarna bete sig allt konstigare under en viss tid på året, och en särskild före detta sovjetisk forskare som trodde han skulle kunna resa till ett nytt liv ombord på färjan Estonia… Och så ringer plötsligt K, syster till den döde Johan, upp Andreas.
Signaturmelodi
Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner. I den fjärde delen av vår jubileumsföljetong för att fira att vi fyller 100 avsnitt hör ni Ludvig Josephson läsa fortsättningen av Andreas Ericsons berättelse HOIN.
Kapitel 19:
min först fråga till “k” – eller vad fan, hon heter karin – var givetvis “hur fan vet du allt det här?”
när hon hösten 2017 plötsligt tog kontakt med mig hade ytterligare en förändring skett. den tidigare tillförsikten var borta. vanorna var tillbaka. men hon berättade med en öppenhet hon inte visat tidigare.
hon och hennes bror hade haft en närmare relation än någonsin framkommit. hon visste en hel del av vad som hade hänt från det att han i augusti 1993 ryckte in som plutonbefälselev vid ka1 i vaxholm.
och hennes vidare öden hade fört henne in i en del av stockholms skuggigare miljöer där det visade sig att en del annan information fanns.
i samband med det som medierna kallade “porrkriget” under 1990-talet hade en del kriminella intressen från öst – i tidningarna talade man om “ryska maffian” försökt etablera sig i stockholm. det gällde klubbverksamhet där såväl droger som prostitution fanns bland inkomstkällorna.
det var i den miljön karin hade levt sina sena tonår. och eftersom det var en värld där kvinnor oftast betraktades som stumma och dumma inventarier hade hon fått reda på ett och annat.
“men vad fan tog de hit?” frågade jag när vi i oktober 2017 träffades på en obemärkt plats i stockholms utkanter.
hon hade sedan senast utvecklat ett stort säkerhetsmedvetande. på vägen dit dirigerades jag av henne och hon såg till att ingen följde efter min bil. samtalet skedde sedan intill en kaj där vinden från havet i alla fall försvårade för alla eventuella mikrofoner.
“jag vet inte det” sa hon. “men jag tror jag vet vad det användes till.”
jag hade ju anat en del. inte minst “p”:s berättelse hade givet många ledtrådar. extrema krav, kontinuerlig medicinsk övervakning. de fick springa, räkna, lyfta. kjs:s förhörstränare var där och körde hela programmet med dem.
“jag tror det var till och med värre än vad det brukade vara” sa hon. “det kan knappast varit lagligt. de höll på länge. flera dygn. och de brukade våld. riktigt våld. knytnävar. brorsan såg ut som han gått femton ronder mot tyson.”
nej, det var klart det inte var lagligt. inte heller ett dygn utan ens vätska. eller två dygn i kylskåpskyla. sådant fanns inte i svenska försvaret på 1990-talet. något var jävligt speciellt den gången.
jag insåg redan första gången jag träffade karin att hon rimligtvis var övervakad, hur väl hon än försökte värja sig. trots att hon använde en anonym mejladress går det knappast att hindra att ens digitala signatur lyser igenom. som en jävla fyr i natten.
sverige må ha rustat ner försvaret till utplåningens gräns men alla vet att det finns ett område där vi fortfarande tillhör världseliten. det går inte att gömma sig på nätet från dem som sitter på lovö. karin hade underskattat dem.
det kändes plötsligt som om allt hade blivit bråttom nu. saker och ting skedde snabbare. i ungefär samma veva fick jag veta att min tjänst på timbro skulle ta slut under nästkommande vår. jag skulle alltså snart stå utan försörjning.
jag hade gjort ett förnyat försök att bolla med några redaktörer jag kände om att försöka ge offentlighet till det jag hade tagit reda på. intresse hade funnits, men man sa att jag behövde hyfsa det hela. hitta en röd tråd. hitta “en narrativ ingång” som en sa.
jag tog återigen kontakt med göran. tanken var att försöka konfrontera honom med uppgifterna jag fått från karin och se om han eventuellt satt på mer information som han ännu inte avslöjat för mig.
det ledde till att det hela tog ytterligare en dramatisk vändning.
när varken mejl eller telefon fungerade bestämde jag fick att försöka söka upp honom. det var inte helt lätt att göra det, men jag hade ju både för och efternamn. en socialtjänst i en kommun söder om stockholm hjälpte till på ett sätt som inte är helt kosher.
sverige är ett land som internationellt sett har mycket låg grad av korruption. men vädjanden, lögner och krav i rätt kombination kan ibland lyckas. särskilt när vissa kommunalt anställda inte är så noggranna med att logga ut från sina datorer.
sverige i oktober. träden har förmultnat till skelett av svarta grenar. loftgångarna har feta kakor av fukt i betongen. några hundra meter bort bygger jm “morgondagens förstad”. i ett centrum där handeln flyttat till kungens kurva förfaller gårdagens.
lukten eller åsynen? det går knappt att välja. dörren var i alla fall öppen. hade måste ha pissat eller spytt över reklambladen i hallen. en fuktig mönja av icareklam och brev från postkodslotteriet.
lägenheten hade bara ett rum och kök och hall och badrum. ändå var den som ett myrbo att överblicka. skiten som krälande gångar.
jag var rädd att han skulle ligga i badkaret. med den yttersta huden som glänsande kronblad kring den vita ruttnande kroppen. men där fanns bara ytterligare spyor.
överallt tomma benzokartor. de hade räckt för att lugna en miljöpartikongress inför nästa opinionsmätning.
men han levde. gud han gjorde det. på madrassen på golvet. de sista spyorna hade innehållit så mycket blod att det inte gått in i tygen utan låg ovanpå som en ogräddad svart kaka.
på ks i huddinge sen sa de att man egentligen inte skulle överleva. organen var så sköra att blodet egentligen hade krossat dem som crepepapper. levern mörkbrun. bukspottkörteln som en ballong. när de lyckades tråckla ihop blödningarna i magsäcken var det för att ge honom respit.
respit. inget mer. dagar, veckor och månader. knappast år. inte när det gått så här långt.
han tackade mig förstås inte. i alla fall inte på något normalt sätt. men jag bad honom om en sista hjälp kunde han faktiskt leverera.
då kunde han bara viska. när jag frågade honom om kamerorna nickade han bara först. sedan undrade han hur jag visste. jag sa att karin hade berättat.
“ni hade sjöövervakningskameror överallt på den tiden” sa jag. “det blev känt när några värnpliktiga använde dem för att kolla på tjejer som badade nakna. jag vet att ni fick bilder. någon av nätterna.”
han nickade.
“både 86 och 93. det finns rapporter om båda. jag behöver se filmerna. och vad som hände ute vid strömskär. alldeles vid norrudden.”
då tittade han på mig som jag sagt något olämpligt. huden som satt spänd över det som kvar av hans utseende var blåvit. ögonen flackade bakom tunga rynkor.
“jag vet det också” sa jag. “något smällde. precis som när den där ryssen gick igenom mineringen vid mälsten 82. då måste kameran ha aktiverats.”
han nickade. kanske gav han någonstans upp det sista. det hade funnits någon slags lojalitet fram tills nu. men det var slut. nu fick jag namn och en del ord och siffror jag skulle använda som referenser när jag frågade.
på krigsarkivet var det som de hade väntat på mig. göran hade haft bundsförvanter. som att en hel apparat fanns redo att hjälpa mig. som om de alla hade bestämt sig för att allt en dag skulle komma fram. bara någon frågade.
jag var tillbaka hos göran redan samma kväll. hans tillstånd hade försämrats. nu pratade han knappt. viskningarna var hesa.
någon hade i alla fall sett till att filmen hade digitaliserats. så att den skulle sparas för eftervärlden. men knappast tittat på innehållet. i så fall hade den inte hamnat i en semioffentlig del av riksarkivet.
jag satte datorn på bordet intill hans säng. (samma dator jag skriver det här på.) vi tittade tillsammans på de suddiga bilderna av en mörk fjärd i skymning.
träden närmast hade tappat sina löv. havet var blygrått. långsamt blev allt mörkare. himlen djupnade i svart. horisonten snörptes samman till ett diffust band av dunkel.
vi tittade under tystnad. såg hur dyningarna blev allt slöare i mörkret. snart fanns inget mer än grå nyanser kvar. hav, land och himmel knappt möjliga att skilja från varandra.
en minut gick. en timme. utanför sjukhuset mörknade en annan höstdag 24 år senare. han andades tungt. jag kände hans lukt. antiseptisk. hans ögonvitor lyste gula i det svaga skenet från lampan brevid sängen.
så såg vi det.
han hade väntat sig det men ryckte ändå till så att sängramen gungade. tejpen som höll droppet kvar vid hans handlov slets av.
jag kunde bara stirra rakt fram.
filmen var 24 år gammal.
det spelade ingen roll.
det hade kommit och gått på en sekund. kanske mindre.
klockan i bildens nederkant räknade metodiskt sekunderna vidare. jag behövde bara dra lite bakåt för att sekvensen skulle återkomma.
i helvete jag tänkte göra det.
i helvete jag behövde göra det.
jag tänkte viska något som “vad i helvete var det???” men insåg att det bara blev en ilande tanke inne i mitt huvud.
det gick inte att viska längre.
vattnet hade varit stilla. dyningarna dött ut. mörkret nästan totalt.
i början fanns ingenting ovanför. allt man såg… var under ytan.
nej, man såg inte. man… visste.
24 år senare på skrämen av en macbook pro där nästan allt var svart så visste man ändå.
så bröts ytan. krusade sig. vattnet som maskar som krälade. mörkgrönt, slemmigt. det var som om vattnet försökte fly från det som var på väg upp.
det som reste sig var enormt. växande. en explosion av svart massa som liksom pressade bort resten av världen. den breda fjärden var som ett litet dike som plöjdes upp.
en svart massa som slök allt i sin väg. men även om det inte gick att se något annat än det svarta såg man ändå… man såg, man kände man var man det kom upp som…
fragment. en kropp. liten och benig och ihoppressad. ett svultet barn. ett desformerat foster. ett skimmer av blank hud och knotiga ben. som bara växte.
armar ben fenor lår polyper armar ben… de växte ut från det mörka. en spindel av ruttnande koagulation av kropp som inte längre var kropp. en föruttnelse som gått bortom det som är möjligt.
en sekund bara. men hur det växte. upp ur vattnet. högre än vattnet. en förtorkad groda som pressar sig mot en, hoppar in bakom kläderna och sylvasst gnager ens hud. vassa myggor som täcker ansikte och handflator som bildar en myllrande filt av naturvidrig insiktskropp.
allt det här är ord. de är ord som inte räcker. en kropp som växer. benen, knotorna, armarna, hur allt bara blev längre. det skulle inte gå att fly. hur fort man än sprang skulle armarna hinna växa i kapp en.
och ansiktet… det vita. hon som kommer över isen…
hon som aldrig mättas… jag såg det på film. ett kvarts sekel senare. hade jag sett det ske hade jag förlorat förståndet.
det är allt som återstår. det vanvettiga skrattet. att kasta sig ner i elden. i avgrunden. i djupet. att överge allt. bara för att slippa se.
gud.
jag vet vad jag såg. jag förstod vad som hände. ögonen. hon hade inte ens öppnat dem.
jag såg henne bara en sekund och hon hade inte ens öppnat ögonen. därför kan jag berätta. för när HOIN väl öppnar sina ögon är det…
…då finns inget mer.
Kapitel 20:
han dog bara några veckor senare.
det var tal om att han skulle till ett sjukhem men tiden räckte inte till. så han dog där. jag blev förstås inte förvånad. inte heller över att de kom till mig sedan.
jag har stött på dem i andra sammanhang. inte samma personer, men folk av den sorten.
de var artiga. sakliga. vardagliga. de gick igenom min dator. min telefon. jag fick några kontrollfrågor. några oklarheter som behövde redas ut.
men det mesta var känt för dem. det mesta man gör lämnar ju spår. var man är, vem man har haft kontakt med. vad man skriver. vad man försöker få reda på.
det är nästan lite rörande att höra dem beskriva det. de har ju inte heller koll. lovö hjälper dem med allt. men de fattar förstås inte exakt hur det går till. men de vill ändå framställa det så.
det blev en märklig höst. det jag hade i form av inspelningar och bilder försvann. de fick mig att skriva på en del papper. de ställde ut några löften. de behöver sällan hota, så det mesta fanns mellan raderna.
jag har barn. jag behöver min pensionsförsäkring. jag är inte den modigaste i världen. jag är ingen som åker på reportageresor till fjärde världen. jag är ganska lätt på det viset.
jag försökte i alla fall inte ställa mig in hos dem. den värdigheten behöll jag. annars?
annars ingenting. jag har sett henne nu. det var på film och det långt efteråt. men jag har sett henne. det räckte.
resten av historien blir utifrån den utgångspunkten. att jag såg henne. eller det som fanns av världen efter att hon passerat.
när drottning kristina utökade den friherrliga ätten berses förläningar med frälsehemman i sorunda och ösmo och utskärsfisket runt de gamla kronoholmarna inleddes en över 300 år regim över bönder och fiskare på södertörns yttersta spets.
ryssarna brände finäs 1719 men de byggde upp det igen. i generationer bestämde de över liv och död. i resten av landet var det frihetstid, gustaviansk tid, industrialism, folkrörelser. här var det ätten berses tid. inget annat.
häradsrätten i sotholms härads protokoll från 1822 är typiskt. en anna siööblom stod anklagad för att “innevarande års februari månad i akt och mening berövat sin doter elsa lifvet”.
de dömde henne till döden. avrättningen skedde offentligt. på den tiden hängdes man.
det var en augustidag. knektar från andra gardet höll ordningen. det var en het dag. hon hängdes vid middagstid.
augusti, när en skärsgårdssommar dör. när torkan får gräset i skrevorna att gulna. när havet blivit mörkgrönt och oljigt och kobbarna blottar vita skägg av stinkande sjögräs.
himmel och hav blir långsamt gråa. hettan består. långsamt snörps världen samman.
nattviolens doft har blivit däven. snokarna rasslar slött in mellan stenskravel i skorr och hålor. strandastrarna slokar i vinden.de hängde henne en sådan dag.
jag har läst dagboksanteckningar. de är från senare. men beskriver samma sak. en värld präglat av årstider och himmel. sedan länge glömda runor som ristas. stenar som läggs i mönster. en särskild väg som skulle tas mellan klipporna.
de äldsta tomtningar ligger vid de gamla hamnarna, de som sedan länge grundat upp. då skärfisket skedde några få vår och höstveckor om året. då man låg ute med livet som insats.
jag frågade dem – efter görans dör när turen hade kommit till mig – om de visste vad de hade gjort. vad det lett till. de kunde förstås inte svara. men de verkade inte bli förvånade över frågan.
en av dem som talade mest sa något om att det handlade om landet och tiden vi levde i. att jag också borde begripa. men jag kunde inte hålla med. jag är patriot men jag tror inte sverige bevaras genom att ljuga för våra barn.
varför i helvete tog de hit den? vad skulle den göra för nytta? varför kunde de inte respektera det som en gång varit?
de sökte kunskap. de jobbade för landet. de gjorde bara vad de måste. och så vidare.
men en ung man dog den gången. andra har dött senare. och fan vet hur länge nya offer kommer krävas.de hängde henne en sensommardag. i sverige ägnade vi oss inte åt sådana barmhärtighetstekniker man hade i england eller usa. hängdes man så ströps man. ingen bruten nacke. man hissade helt enkelt upp någon i en galge.
som de där lyftkranarna man använder i iran idag. döden kan dröja.
det var bara några generationer sedan. då människor fortfarande kunde vara hungriga så länge att de gjorde vad som helst för att överleva.
de var likadana som oss. de var bara hungriga. hungrigare än vi någonsin kan föreställa oss.
men det finns olika sorters hunger. när några hungrar efter överlevnad hungrar andra efter makt.men i båda fallen kan hungern förvandla människor. göra dem till något som liknar det mänskliga men också är… något annat.
för vad är det för hunger som får några att placera ett rep runt en ung människas hals och sedan hissa upp henne för att sedan i minuter se henne strypas av sin egen tyngd?
det är en hunger bortom det andra. det är hennes hunger. hon som jag såg den kvällen med en döende man vid min sida.
man skrattade åt hennes sparkande fötter. åt pisset som droppade ner på marken nedanför. det var en augustidag och vinden från sydväst vad het. och man skrattade i vinden. vad är det för hunger?
vi hade kunnat stå där skrattande. tiden vi lever i lottas ut. dna produceras oavsett. vi är varken bättre eller sämre. vi hade kunnat skratta. vi också.
djupt inne i skorren samlar havet sina fynd. för oss att finna. sjöfågelben, sktiga petflaskor. drivved. torkad tång. djupt i våra hjärtan samlar vi våra minnen. vi har alla våra djupa skorr där vågorna gurglar dovt i mörka sensommarkvällar.
vad gjorde man? när maten var slut. när det inte fanns mer. bara tid. dagar och veckor av is. och barnen skrek. vad gjorde man?
“ben mot skinn, frost i sår
hungerskrik i nödeår
utsot, träck, blod, skarn
hungerskrik från lindebarnkölden kväva kropp och sinn
rista då i klippan in
kölden kväva ben och märg
kalla då med ord i bergkalla det som fordom varit
kalla det som en gång farit
kalla den som kölden göda
kalla den som vintern födakalla den som över isen skrida
kalla den som i köldnatt bida
kalla hon fordom rättats
kalla hon som aldrig mättas”de kallade. och hon kom. som hon alltid gör när hon kallas.
mammorna och papporna försvann ut vissa nätter. när vi låg ensamma kvar i våra sängar och gjorde allt för att inte blicken som landa på fönstret och mörkret utanför för vi visste att det som kunde komma där skulle göra oss vansinniga.
vi visste hur farligt det var trots att ingen berättat. vi förstod vad som fanns där ute. vi visste vad som kunde hända.
mammorna och papporna drog på sig regnkläder och stövlar och kämpade. som farfar och farmor gjort. mormor och morfar. som en gång vi skulle göra.
de där nätterna….
ensamheten. vinden som fick fönsterrutorna att skallra. tjutet i skorstenen. täcket som aldrig riktigt räckte för att täcka allt.
och hade hon kallats så kom hon. det gjorde hon alltid.
och en gång skedde det som vi alltid hade fruktat. det som varje barn innerst inne hela tiden vet.
jag fick aldrig något svar till varför de tog hit det. det gällde landet. det gällde sverige. det kanske det gjorde. men det gällde mycket annat också.
innerst inne vet varje barn en sak.
att det inte spelar någon roll att pappa och mamma är här. att de gör sitt yttersta.
inte ens om de offrar sig själva kan de hjälpa.
inte när hon kallats. inte när hon vet att människor hungrar.
när hungern är tillräckligt stor kan ingen stoppa henne.
Kapitel 21:
vägen från finäs var drömlik.
vädret slog om. som det kan göra heta sommardagar. plötsligt blev de disiga vita molnen mörkare och fick former. slöt sig samman i allt större formationer. gick från blygrått till djupblått.
en dag som börjat med ett möte utanför en mcdonaldsrestaurang på en gågata i en ingentingstad mitt i sverige gick nu mot kväll. men det var bara augusti. än var det långt till skymning.
ortsnamnen. de skapar en egen karta. en egen historia. norsbol. malhuvud. vi är på väg mot havet. jag körde fortfarande. han hade länge suttit tyst bredvid mig.
när vi passerat tottnäsbron sa han lakoniskt att han märkte jag kört här förut. jag förstod vad han menade. jag är ingen särskilt skicklig bilförare men torövägen gör skillnad på första och hundrade gången man kör den.
“jag är barnfödd här” sa han trots att han måste förstått att jag vetat det. “har ingen skola. började mer eller mindre som volontär på nynäshamnsposten på 60-talet.”
vidare under tystnad. minnet från fitnäs mörka källare där greger berses spår ännu fanns kvar låg fortfarande mindre än en timme bort. han hade visat mig. nu var jag också invigd. inte en med insikt. men med aningar.
men småpratet kom igång. det var som om hagarna och fjärdarna vi passerade tinade upp honom. spriten han hällt i sig på den mörka puben några timmar senare verkade ha slutat fördunkla hans sinne.
han frågade om jag hört storyn om när spies köpte tomten till kåken. jag sa att jag förstås hört den. alla fyra versionerna. han flinade.
kanske finns det fem versioner? den jag tror mest på handlar om att han och gunnar hellström hade haft kräftskiva. gick upp på berget för att se soluppgången. fulla som fan. och spies säger att här ska jag bygga. vi går hem och hämtar stålar så kan vi köpa på stubben!
kanske är det närmast sanningen. de ska ha dykt upp hos den där fiskarfamiljen i gryningen i alla fall. med en jävla portfölj full med kontanter. gunnar och simon. fulla som as.
oxnö blev svärdsö. här fanns affär när jag var barn. himlen mörknade ytterligare. med tvålpoetiskt uttryck såg den havande ut med en jävla massa regn.
vid norrskogs brygga hörde vi den första åskan. bara några minuter senare exploderade himlen ovanför oss.
“vi som kommer härifrån har alltid vetat” sa han när vi närmade oss torö kyrka. “eller vi har i alla fall kunnat välja om vi skulle vi ville veta.”
“att de flesta valde att inte veta är kanske inte så konstigt.” han var tyst ett tag. “det blev väl enklast så. inte låtsas om. och sedan dra så fort man bara kunde.”
jag nickade. visste att han hade rätt. nästan all gammal bofast befolkning på öarna är borta. det sker på många ställen där huspriserna stiger men den här delen av skärgården är extrem. knappt några från den gamla tiden finns kvar. knappt några minnen alls.
spies är väl ett bra exempel. han sprängde bort bergsknallen han sett den där underbara soluppgången ifrån och byggde en kåk vars like inte fanns. så satt han där varje morgon och fick berlinske uppkört med en liten cesnakärra som släppte ner den i ett fångsnät.
ja, den storyn är sann. han fick verkligen upp morgontidningen från köpenhamn med flyg. fick den samma tid som om han bott i søllerød.
“jag trodde det var över. jag var ju vuxen. hade till och med blivit reporter. ett sådant jobb till och med farmor och farfar hade hört talas om.
“jag trodde det var över. jag trodde verkligen det.” vi passerade torö kyrka men han flyttade inte blicken från vägen. “när jag fattade att de hade börjat igen trodde jag att jag skulle mista förståndet”.
mista förståndet? trodde han skulle göra det? han hade dödat två människor. genom att stänga in dem i en liten betongkassun mitt i vintern. på en plats där ingen hjälp fanns att få.
en plats där luften räckte. där vatten och föda inte gjorde det. och där kölden kunde plåga men aldrig avsluta lidandet.“de fanns här så länge” sa han. “längre tillbaka än det finns minnen eller historia. den där jävla greger var bara den sista i en rad. han var en arvtagare. någon som bara förde det vidare.”
vi passerade torö butik. en tapper utpost för civilisationen. stängt. som det mesta var stängt nu när augusti började gå mot slutet. när allt byter skepnad. när skärgården överlämnas åt naturen igen.
jag hade ingen aning om vad som väntade. det enda jag visste var att det här skulle göras. det var den chans jag hade att få veta mer.
sedan kommer alléerna. den första består av bokar. vildvuxen, organisk. silvergrå stammar och ljusgrönt lövverk. ett lorien i hemmaversion.
sedan lindarna. planterade och tuktade. ordning och reda.
jag blev inte förvånad när han vagt nickade mot parkeringsfickan invid den gamla lotskyrkorgården som ligger mitt i allén.
molnens gråblå teckning hade djupnat än lite mer. tillsammans gick vi ut på den lilla kyrkogården där havets tjänare och offer lagts till vila sedan sekler tillbaka.
de tre flickorna som drunknat i den halvmetersdjupa bredmarsviken. deras mäktiga gravvård som dominerade hela västra sidan. bekostad av greger berse av finäs. den siste i raden.
mannen bredvid mig suckade. bara under de få timmar vi varit tillsammans denna dag var det som att han åldrats flera år.
det gick fortfarande att ana den medelålders mannen som i sin kraft gjort sitt för att avvärja något han såg som den yttersta ondskan. men det mesta hade åren hunnit i fatt. skallen var kal. kinderna fläckade. ögonen grå och trötta.
“jag tror det var så här” fortsatte han långsamt. “han hade slutat. men det gick inte att stoppa. därför dog de där flickorna långt efteråt. han förstod att det var han fel. att det var priset han hade att betala”
hans magra finger visade mig runt på den kala kyrkogården. åskan mullrade. den hade kommit närmare. han visade mig årtalen. initialerna. allt det som bildade historien.
åter i bilen. den sista biten fram mot ankarudden berättade han om det han upplevt som barn. det där sista höstbadet när det egentligen var för kallt. när havet med sin grå färg avrådde.
“jag minns att jag egentligen inte ville i. men kompisarna hetsade. så jag gled ner för en klippa. den var hal som av såpa. det var som om den bara fortsatte. jag kunde inte sluta glida. neråt. bara neråt.”
“det var så långt ner. jag tumlade runt. det var så mycket kallare än jag någonsin trott. jag minns att jag plötsligt blev så rädd för den. för kylan. att den skulle dra mig neråt.”
“när man badar på sommaren finns alltid en platta av ljus ovanför. av sol. av dag. av allt det vanliga. nu fanns inget. bara grått vatten. och kyla. köld.”
“jag sparkade. simmade uppåt. eller åt det håll jag trodde var uppåt. det var sjok av iskall tång runt mig. och iskalla stenar. glashala klippor. det var som om allt ville hålla mig kvar.”
“så fick jag ansiktet ovanför ytan. världen var lika grå där. såg mina kompisar långt borta. hur de skrek. men de gjorde inget. de lät mig bara ligga där. ensam i det kalla och mörka”
“det var då jag kände det.”
sakta rullade vi in på hamnplan. de sedan länge övergivna magasinen för ett strömmingsfiske som inte längre fanns stirrade tomma mot oss. regnet hade kommit. det piskade mot bilens fönster. världen utanför försvann långsamt i det gråa.
han böjde ner huvudet mot knäna. runtom oss fanns inget annat än regn och gråhet. världen verkade snörpas samman utanför bilens fönster.
resten av hans berättelse kom snyftande.
“vet du hur man som barn alltid var så jävla rädd för vissa saker? för att man såg dem som så jävla självklara? att en dag skulle verkligen det där man var rädd för ske. man hade inga illusioner. man visste att det fanns.”
“det var så den gången. jag hade en fot ute i det kalla. jag hade klöst grepp i klippan för att ta mig upp. större delen av kroppen hade jag lyckats häva upp över en undervattensklippa. jag var nästan säker igen.”
men han hade haft ett ben kvar. en fot ute.
“jag vet inte. jag vet fan inte ens… jag kan inte beskriva…”
plötsligt stirrade han på mig. hans ögon två decimeter bort. grå tårar. djupa rynkor. en nästan sjuttio år gammal man. med en sjuårings ögon.
“föreställ dig… tänk dig… det jävligaste du kunde tänka dig som barn. som skulle stirra in från ett mörkt fönster. som skulle finnas under sängen. i garderoben… överallt där det där onda fanns.”
han berättade snyftande och viskande. om foten som var kvar där ute i det kalla.
det som gripit efter honom hade varit så. som det man trodde fanns i garderoben, som det man fruktade möta från ett mörkt fönster. det som man hade lärt sig inte fanns men man ändå visste fanns.foten nere i det kalla mörka. ett oktoberbad där kompisarna pressar en för mycket. då vattenet är mörkgrått och avråder. som havet säger direkt till en att dra åt helvete. här finns inget för dig.
men här finns grejer för dig. stoppa ner foten och prova. se om du gillar greppet. se om du också vill söka dig neråt. ner i djupet och kylan.
det som greppade hans fot den gången. hand och fingrar. om det ens kan kallas så. slipprigt, iskallt, benigt. något som kunde knipa åt.
för en hundradels sekund hade det vägt. nypen i foten. det som inte kunde finnas men som isade hela kroppen nu. och de fasta, torra klipporna framför honom.
han hade använt all kraft. allt som fanns. han hade kommit upp på land igen. de hårda knotorna som nappat efter honom hade släppt.
vi steg ur bilen. till regnet hade vinden kommit.
vi gick ner mot bryggorna. behövde inte många minuter att hitta en båt som gick att dra igång med startsnöre.
jag styde ut mot herrhamraleden. sedan skulle vi gira babord.
norrudden på järflotta där det hände och strömskär utanför där han gjorde sitt låg bara någon distansminut bort.
det var augusti 2017 och snart skulle vi få de svar vi sökt.
inte en sekund kunde jag sluta tänka på det som kunde finnas under ytan. jag hade inte ens en tanke på att erbjuda någon strid.
men det som fanns under den grå ytan brydde sig inte om sådant. vi passerade ölandssten och jag satte kursen in mot järflottas grå stränder.
vi var så nära nu.
Kapitel 22:
hon på museet hette sara. vi hade kontakt ofta. inte så att jag berättade om allt jag visste eller misstänkte, men det fanns en kontaktyta. vi kunde prata. byta information.
kanske gjorde det jag hade att säga henne upplivad. en slags semester från vanligheten.
hon nämnde att livet inte var jättekul. hon hade brutit upp från en femårig samborelation i sumpan och flyttat hem igen. till nynäs. då har livet gått lite bakåt.
jag visade henne bilder jag tagit. hon hade läst arkeologi i lund. ingen forskarutbildning, men hon visste vart man skulle fråga vidare. tillsammans lyckades vi komma vidare. varje ristning och husgrund fick sin förklaring.
sara hette hon. en dag berättade hon om att hon precis brutit upp från en sexårig relation. de hade bott i traneberg. det började bli lite mycket sånt.
nästa gång vi sågs och hon nämnde något om den åttaåriga relationen i vällingby önskade jag nästan att hon i alla fall hade försökt.
det var en julidag 2017. solen strålade från klarblå himmel. mot sjön blev en sådan uv-strålning tropisk. vi var i båt hela dagen. ända ute vid karvasen och gunnarstenarna.
i alla fall hittade vi via hennes kontakter uppgifter i ryska arkiv. 1719 angrep en rysk galärflotta sverige för att tvinga oss till fred. kungen var död och 60 000 man stadd på oordnad reträtt från norge. 3000 blev kvar på fjället innan duved.
i slutet av juli drog sig amiral apraxins eskader söderut från rådmansö. målet var utö och järnmalmsgruvan där. men överallt de stack i land lämnade de brinnande gårdar och befolkning på flykt.
julinätterna färgades röda av eldarna. fjärdarna stank av brandrök. vårdkasarna brann och härolderna löpte i natten. “han kommer! de kommer! ryssen var i land här nyssens! de bränner allt! de våldtar, de dödar, de lämnar allt i aska! ryssen kommer!”
“göm er! fly! lämna fä och kreatur på skogen! ta era barn och era åldringar och fly! han kommer söderut! allt läggs i aska! han bringar död över oss alla!”
de där julinätterna skulle aldrig glömmas. snart stod herrhamra gård i lågor. brandröken låg tung över trosa. galärerna strök fram över heta fjärdar. taktfast rodd. kommandorop. hela tiden framåt. tvinga sverige att sluta fred. tvinga svensken på knä.
och sverige var på knä. sedan ett årtionde vilade blomman av dess unga under poltavas mylla. andra hade fallit vid fraustad och riga. riket hade redan förlorat 200 000 man i kriget. kvar fanns änkor och gamlingar, barn och lytta.
amiral apraksin skulle aldrig berätta det själv. inte heller de officiella historieskrivarna. enligt den historien nådde fortfarande hans eskader norrut igen och förenade sig med de andra. i augusti. i ett sista försök att slå mot stockholm.
historien är välkända. några sammanrafsade bataljoner ur dalregementet och sörmlands regemente lyckades stoppa dem vid stäket.
men ryssarna hade kunnat vara dubbelt så starka. det var slutsatsen vi drog efter att fått tillgång till deras arkiv. apraksin höll det mesta av sin styrka tillbaka. det var en kommendör som arbetat närmast honom som berättade det i sina minnen.
efter kriget gick han i kloster. han slutade sina dagar som munk i odessa. han skriver själv att allt förändrades den där heta sommaren.
de hade nått landsort. allt levande hade flytt. de hade försökt bryta ner det massiva stenkumlet men det gick naturligtvis inte. så de fortsatte efter att ha bränt ner alla stugor och uthus.
när sara berättade det här för mig var vi ute på sjön. mitt mellan viksten och norrudden. efter den där heta julidagen då solen legat på hela tiden.
jag tänkte på hennes ljusa hy. de bara axlarna. fräknarna. det rödlätta håret som piskades av fartvinden.
hon hade inte ens låtsas smörja in sig med något solskyddsmedel.
hyn var lika kritvit när vi kom tillbaka efter tolv timmar på sjön.
uppgifterna varierade. kommendören som blev munk medgav att det fanns olika utsagor. en om en gammal kvinna som blivit kvar och förbannat dem. en annan om märkliga ristningar i stenen. en tredje om eldar som tänds i strandlinjen sista natten innan de for vidare.
i alla fall hände det när de skulle in i mysingen. det hade hunnit bli kväll. roddarna väntade på avlösning. de hade fått order att möta resten av flottan vid sandön. men de kom inte längre den natten.
vad som verkligen hände var han kortfattad om, sjöofficeren som gick i kloster. han skrev dessutom på latin som han inte riktigt behärskade. men vi förstod så mycket som att det handlade om något underifrån. från havet under galärerna.
han kallade det något som kanske kan översättas som “en storm från havets botten”.
sedan inte så mycket mer. ett hundratal hade drunknat. de flesta andra hade vägra fortsätta. därför blev det så få som verkligen kom norrut för det avgörande anfallet mot stockholm.
munken skriver själv om “feminam mare terablis”. längre än så sträckte sig kanske sig inte hans språkkunskaper.
sara berättade det när vi väl kommit i land igen.
vi hade väl några meter kvar när hon hoppade i land. kanske fem.
den där feminam mare terablis räddade i alla fall stockholm den dagen. vad det nu var. den ryska flottans officiella arkiv förstördes redan under katarina den stora.
det var visst någon brand.
samma kväll lämnade jag sara vid hennes bostad på backluravägen. jag valde att åka därifrån innan jag behövde se henne vinka vid porten som hon ändå inte hade tänkt gå in i.
ute på nynäsvägen ringde min telefon.
han presenterade sig som johan och ville träffa mig omedelbart. det gällde något han varit med om 24 år tidigare.
han hade gjort sin värnplikt vid ka1 i vaxholm och ville genast berätta om en novembernatt han stått post ute på långudden på järflotta.
kunde vi träffas samma kväll?
Kapitel 23:
det första han gjorde var att ge mig en påse det stod tallink silja på. sedan bad han mig fixa is och glas.
han toppade spriten med lite läsk.
ni behöver väl inte undra över varför den här historien innehåller män som dricker sprit. finns det en enda historia om sverige som inte handlar om män som dricker sprit?
han berättade om hösten de ryckte in. tolv killar på ka1. i alla fall första veckorna låtsades de som att de var som de andra.
ni vet att vi alla super va? alla vi som bestämmer, som vill bestämma, som tycker saker, som försöker påverka er. vi super. det är klart vi ser till att drinkrecepten är uppdaterade och att vi betalar lite extra för rätt gin. men annars… vi super.
“vi visste ju att vi var utvalda” berättade han. han var fortfarande på första groggen. “redan andra veckan skiljdes vi från de andra. fick reda på att vi skulle ingå i en särskild underrättelseenhet.”
det är ingen grogg om man häller upp ett glas med sprit och toppar med fanta. då är det sprit man dricker. men skitsamma. han berättade om att de hade fått en strategisk föreläsning. försvaret skulle bli mindre, men vassare. där spelade de en huvudroll.
de hade alla gjort begåvningstesterna. flera av dem hade alias som fanns på listor som fbi diskret låtit överföra till säpo. budskapet var klart. de här vill vi ha koll på.
tio år senare skulle ryssland tänka likadant. men sverige var bland de första. nu testades idén.
de tillhörde en “speciell enhet” inom det som skulle bli södertörnsbrigaden. den formation som vid den här tiden skulle mobiliseras för att ta första stöten vid en eventuell postsovjetisk kollaps där nationalistiska krafter skulle satsa allt på ett kort.
ytterligare en deciliter i glaset. jag frågade varför och han svarade som jag redan hade gissat.
den hösten hade de legat inne nästan hela tiden. varje permission omgärdardes av speciella “undantag”. tre månader hade de tillbringat i det där bergrummet. sex meter berg ovanför sig. dörrar som påstås tåla såväl en emp som radioaktivt avfall.
de sov i de där dubbelsängarna med vitblå lakan ni vet. med de där gröna pallarna intill sig. bajsade på mulltoaletter som alltid stank varmt.
han drack upp nästa glas och förklarade att han kanske skulle klara en halvliter. efter det var jag tvungen att hälla resten i honom.
“när unga grabbar lever så där… det är klart man börjar prata… lär känna varandra”
jag visste det mesta sedan tidigare efter samtal med “p”. men johan bekräftade. killarna som låg inne i den särskilda enheten hade en del gemensamt.
ja, de var smarta. inte smarta som “bäst i klassen”-smarta utan snarare som smartast av alla som hade varit bäst i klassen. tre eller fyra standardavvikelse ifrån medelvärdet.
god fysik. när de sprang milen tillsammans kom siste man in på drygt 41 minuter. mediantiden var 38.
och ingen av dem hade varit i närheten av en kvinna.
“okej. vi var nördar. och ensamma. sådana som idag gör poddar om hur orättvist det är att de inte får knulla.” ännu en klunk. snart var halvlitern slut. “men då… det är klart det inte var ovanligt med 19-åriga oskulder….”
“men ingen av oss hade ens… vad säger man? ingen av oss hade haft en relation. eller förhållande. ingen av oss hade haft någon… ingen av oss hade kysst någon… vi var liksom helt… borta från allt sånt.”
veckorna ute på järflotta hade varit fyllda med de märkligaste övningar. fysiskt träning där det krävdes kilometerintervaller på under tre minuter. sedan lösa ekvationer en sistaårsstudent på chalmers är glad om hen fixar på sluttentan.
“allt. de pressade ut allt från oss. jag minns förhörsträningen som den jävligaste. vi hade legat på ett betonggolv i kanske tolv timmar. kanske längre. så fick vi iskallt vatten över oss. sedan skrek de bara.”
“och det var… orealistiskt. jag vet hur sådant ska gå till. nu var det liksom… personligare. de vrålade saker om oss om våra familjer. de visste vad våra syskon hette. vad de skulle göra med våra familjer…”
“det var… sjukt”
han sluddrade vidare. om att de hade kollat upp namnen på befälen. någon som fått lite vila hade åkt in till stan och kollat vidare. de fanns inte i rullorna.
“det har alltid funnits…” han fick hämta andan där. “jag tror de flesta vet… det finns tjänster osm inte visar sig så ofta. man får liksom…gissa sig till dem.” jag frågade vad han menade. nämnde ssi-namn jag kände till. han skakade på huvudet och sa längre ner. djupare.
“det är grupper som ligger bortom det där. de utgick från försvaret en gång i tiden men sedan kunde de inte lita på någon. vet du vad jag pratar om?”
tyvärr gjorde jag det.
han kastade huvudet bakåt för att få ner ytterligare en deciliter etanol i magsäcken. ytterligare några timmars lindring.
hans leende hade börjat slira. det var som om hälften av munnen försökte se trevlig ut. den andra halvan hade bara lagt ner. jag bad honom tala ut. han viskade två ord jag kände väl till.
“hoddmimers lund”
jag nickade. det var dels namnet på en opublicerad roman jag själv skriivt men kanske framför allt namnt på en mytologisk plats som nämns i voluspa. platsen där de sista människorna söker skydd under ragnarök.
ni kan storyn? jättarna väller in från utgård. vintrarna blir längre. kusiner knullar varandra. den sista striden närmar sig.
fenrisulven sluker solen, de mäktiga asarna faller, syndafloden stiger. de enda som överlever är balder och två människospillror. liv och livtrasa. trygga i det som kallas hoddmimers lund.
så kallade de sig. de var gamla nu. men hade ändå rekryterat nytt folk. generationen efter dem som varit på hangö de där heta sommarnätterna. och de fortsatta verka.
“vi la ihop ett och ett” mumlade han. “någon fick tag på ett protokoll. de hade skaffat en tejp. de skulle bara testa den.”
jag frågade vad han menade med “tejp”. en sådan man använde för att sätta ihop saker med eller en sådan man spelade in saker med. lite båda två, var hans svar.
“de hade tagit över den från ryssland. de fattade vi. vi hörde hur de pratade. det var genom att vi skulle göra allt det där konstiga som de skulle testa den.”
sista drinken han orkade hälla i sig själv. han började sjunga sånger. viftade med händerna. drog fingrarna genom det svettiga håret. pekade på bröstfickan och bad mig ta hand om lappen som låg där.
ett kort budskap. “se till att jag dricker” stod det. “sprit finns i påsen. kräks jag så ge mig mer. jag måste bli fullare än jag någonsin varit om du ska kunna få några svar”
de följande timmarna blev bisarra. han skrattade. han grät. han sprang iväg. han spydde. jag lockade, tvingade, skojade i honom mer sprit. han kunde inte gå längre. när han kräktes fick jag hålla upp honom. hälla i honom mer som förhoppningsvis skulle ut i blodet.
så blev han plötsligt helt stilla. han hade lagt sig på rygg. andades djupt men regelbundet. ögonen var slutna men han suckade och så sa han bara “han är klar nu. du kan börja fråga.”
rösten var inte fyllerosslig. inte trött. inte ens hans tror jag. den bara kom genom hans mun.
jag frågade om hur mycket de räknat ut. den som var hans röst svarade att allt hade varit ett misstag. det de hade tagit till sverige hade förvärrat allt.
det fanns en rytm. det gick att spåra tillbaka. hungernöd och svältvintrar. det gick att se korrelationen. sedan hade det dröjt. men 86 hade det börjat igen. det mörka som hade hänt vid nickstabadet.
så långt hade de fattat. och att befälen som inte var några befäl inte längre fattade. de chansade bara. på att det skulle funka.
“de tog reda på allt. de var ju sådana. nördar. de visste i vilka böcker de skulle leta. lärde sig vad de gamla hade gjort. det fanns ju skrivet i böckerna, bara man kollade tillräckligt noga.”
jag frågade honom om varför han kallade några han själv varit i del av för “de”.
fnisset jag gick till svar går inte att beskriva. det var krälande. som om någon slängt en hink tångräkor över dig.“du är inte johan?” frågade jag. “inte den som gjorde din avbrutna värnplikt vid ka1 i waxholm?”
den slöa kroppen som fallit ihop över bordet rörde sig inte. men rösten var tydligare än någonsin.
den blev hårdare och mer självsäker än jag någonsin hört den när den sa “johan finns inte. inte efter den natten. han bjöd inget motstånd. fredrik gjorde det och det är därför den hamn han bar inte längre vandrar på jorden.”
jag frågade vem han var.
rösten blev mer avlägsen. kroppen hade börjat skaka. “jag är den som vakar. jag är den som dödar för att du ska leva. jag är den som lyfter din hand till slag, som leder dig till stupet där du väljer att hoppa.”
sedan hade jag bara en fråga. jag frågade rösten om gud. jag önskar att jag aldrig hade gjort det.
för rösten hade ett svar.
Signaturmelodi
Ni har hört fjärde delen av HOIN, skriven av Andreas Ericson, och uppläst av Ludvig Josephson, i den följetong som utgör Creepypoddens 100:ade avsnitt. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken, och programledare är jag, Jack Werner. Femte delen av HOIN kommer ut nästa måndag. Och ända från i juli 2015 fram till idag: Tack för att ni har lyssnat,