Avsnitt 100, del 3: HOIN

På det tidiga 90-talet dog en värnpliktig under en nattvakt ute i skärgården utanför Nynäshamn. På Twitter rullas historien bakom fallet upp av Andreas Ericson, som utreder saken och kommer allt djupare: han tror han insett något viktigt när han hör att den värnpliktiges vän fick ett sammanbrott när han såg en vitklädd kvinna bröllopsfotograferas och att den värnpliktige skrek om “hon”, att det var “hon”. Han minns hur han själv, som ung, såg HOIN inristat i en klippa ute i skärgården. I förra avsnittet pratade han med den värnpliktiges syster, kallad K, som var tillsammans med en man som verkade ljuga om sin bakgrund. Han träffade också en före detta journalist som fällts för dubbelmord i Nynäshamn. Journalisten hade permission från fängelset och fick röra sig någorlunda fritt för att träffa Andreas, men bröt mot reglerna för att visa honom till en plats i skärgården där det fanns någonting viktigt – någonting som berört både de fattiga människor som på medeltiden bodde ute i periferin, och moderna ting som den sjunkna färjan Estonia. Och framför allt verkar det kunna ha att göra med de märkliga fall av drunkning som inträffat i området – där vattnet bara är halvmeter djupt. Hur drunknar man då?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner. I den tredje delen av vår jubileumsföljetong för att fira att vi fyller 100 avsnitt hör ni Ludvig Josephson läsa fortsättningen av Andreas Ericsons berättelse HOIN.

Kapitel 13:

i carl gustaf lundenius “hednaminnen från sorunda och ösmo socknar”, stockholm 1893, hittar vi följande passage. en anteckning av en vers som ska ha samlats in under lundenius besök på södertörn hösten 1889.

“ben mot skinn, frost i sår
hungerskrik i nödeår
utsot, träck, blod, skarn
hungerskrik från lindebarn

köld mot and och sinn
rista då i klippan in
köld mot ben och märg
kalla då med ord i berg

kalla det som fordom varit
kalla det som en gång farit
kalla den som kölden göda
kalla den som vintern föda

kalla den som över isen skrida
kalla den som i köldnatt bida
kalla hon fordom rättats
kalla hon som aldrig mättas”

lundenius påstår att anteckningen är gjord från samtal med åldringar “uti skärhemman kring herrhamra, den plats där skepp alltsedan heden tid ankrat i väntan på rätta vindar”.
anteckningen kommenteras inte ytterligare.

jag inser att framställningen här kanske framstår som ologisk och splittrad. jag visste inte från början visste hur mycket jag skulle kunna berätta här, så stringensen och den röda tråden i det hela har blivit lidande av det.

för mig började det hela egentligen hösten 2015. vi hade precis kunnat konstatera att magasinet jag var med och drev inte längre skulle kunna fortsätta sin verksamhet då intäkterna helt enkelt inte längre räckte till.

för mig personligen var det en omtumlande tid. neo, som magasinet hette, var både min försörjning och hade efter sju år blivit en rätt viktig del av min identitet. nu kände jag mig vilsen.

en kväll i oktober höll jag på att städa upp redaktionen, det rum vi hyrde i stiftelsen fritt näringslivs lokaler på kungsgatan. jag var ensam kvar i lokalerna. rensade bokhyllor och valde vilka minnen som var värda att spara.

då ringde telefonen. mannen talade skånska. han presenterade sig inte. efter ett tag förstod jag att han var berusad.

han frågade om han ringt “samhällsmagasinet” vilket jag fick bekräfta. om neo verkade han ha begränsade kunskaper men han talade om att han hade avslöjande uppgifter som borde publiceras.

jag berättade att tidningen tyvärr hade lagt ner och att jag bara var kvar för att röja upp lokalerna. tipsade om andra tidningar som säkert skulle vara intresserade av hans avslöjanden. (som jag inte trodde existerade men det sa jag förstås inte)

jag minns att jag nämnde både fokus och filter. men mannen i telefon svarade tvärt att han inte var intresserad. “ni är väl en högertidning?” sa han ilsket. “det får inte vara de vanliga tidningarna. de kommer aldrig skriva. de skyddar bara sina vänner.”

jag suckade för mig själv. jag började ana vart samtalet barkade och antog att jag hade att göra med en rättshaverist som skulle berätta en historia av ständiga orättvisor och rättsövergrepp allt sedan 1982 eller liknande.

det finns en del sådana och deras historier är ofta lika bisarra som tragiska. oftast finns faktiskt en verklig oförrätt i botten, men sedan har ett helt liv förstörts av en evig kamp som kostat ekonomi, familj, vänner och psykisk hälsa.

jag valde den enklaste utvägen och bad honom skriva ett mejl. sammanfatta allt. och sedan ringa upp igen. så kunde vi ta det därifrån.

mejlet kom senare samma kväll. uppenbarligen var han inte värre däran än att han kunde knacka ner motsvarande tio a4-sidor med allt som gått fel. brevet var alltså långt som sju svåra år och innehöll det mesta.

sossarna och vänstern hade förstört sverige. nu hade även moderaterna gjort det. reinfeldt var en förrädare som avrustat försvaret och släppt in för mycket flyktingar. sverige höll på att gå åt helvete. ja, ni vet hur det brukar låta.

maud olofsson var en häxa och göran hägglund en idiot. stefan löfven var en simpel svetsare. sten tolgfors var en vapenvägrare och karin enström en kärring. det fanns ingen politiker som höll måttet.

men det fanns faktiskt några saker i mejlet som väckte mitt intresse.

mannen – vi kan kalla honom göran – berättade summariskt om ett långt och bitvis anmärkningsvärd karriär inom dels försvarsmakten, dels statliga bolag. eftersom huvudsyftet med hans mejl var att peka ut den nuvarande politiska ledningen som landsförrädare kom dessa detaljer så att säga som en extra dimension. men eftersom göran hade ett relativt ovanligt efternamn och lämnade några konkreta uppgifter om sitt yrkesliv kunde jag kontrollera hans berättelse.

han hade verkligen varit officer och därefter arbetat på telia. den sistnämnda positionen gjorde mig lite mer intresserad eftersom jag fick känslan av att den tillhörde de “tjänster” som sätts upp för personer som egentligen gör något annat.

men att jag blev intresserad av görans person hade en väldigt profan och egennyttig orsak. göran tillhörde en generation militärer som just då intresserade mig eftersom de ingick som personer i en roman jag höll på att skriva.

göran hade ryckt in på ka4 precis samma år som en av “mina” huvudpersoner och sedan utbildats som plutonbefälselev på kustjägarskolan i vaxholm.

i researchsyfte hade jag inför mitt skrivande av denna roman – tyvärr än idag outgiven – hade jag plöjt kustjägarveteranernas skrifter och hemsidor men jag tyckte fortfarande saknade den rätta känslan för miljön.

kontakt med göran tänkte jag mig skulle ge mer informell, konkret information. detaljer, lukt och smak. vilka befäl som varit jävligast, vad som var tuffast under övningarna, på vilka öar man övade osv.

därför svarade jag på görans mejl och det blev inledningen till en ganska lång relation där han gradvist berättade allt fler detaljer om sitt liv. det jag hörde gjorde mig ganska illa till mods.

en orsak till att jag i min – nästan helt fiktiva ska sägas – roman hade valt just den generationen och typen militärer är att jag visste att just dessa var rekryteringsbas för en del irreguljär verksamhet under kalla krigets sista år.

det rörde sig dels om vissa informellt mer eller mindre improviserade grupper ute på de enskilda milona som arbetade med säkerhet och sabotageskydd. de genomförde intensiv övningsverksamhet och verkade bland annat tillsammans med vissa hemvärnsgrupper.

deras organisation var decentraliserade och formell huvudman saknades, men jag (och andra) har anledning att misstänka att de styrdes uppifrån av vissa tillika informella kretsar inom försvarsledningen.

dels skapades under denna tid en elitkader av personal bestående av yngre officerare och reservofficerare som hade till uppgift att med irreguljära metoder skydda statsledningen i stockholm i ett eventuellt skymningsläge.

dessa övade under mycket realistiska förhållanden och hade god förmåga att agera snabbt och effektivt. bland annat genomförde de kuppförsvarsövningar i centrala stockholm då de verkade civilt och upprätthåll samband med bärbar radioutrustning.

göran berättade i sina – fortfarande agiterade och delvis svårförståeliga mejl – en hel del om sådan verksamhet. det blev uppenbart att han hade en del erfarenheter som i varje fall tangerade några av de mest uppmärksammade händelserna i 1980- och 1990-talets sverige.

jag tyckte jag hade anledning att känna oro. det fanns två alternativ. det första och troligaste var att göran helt enkelt var en resurs som inte avvecklats på ett korrekt sätt ur säkerhetssynpunkt. tidigare medarbetare ska helt enkelt inte springa runt och berätta sådant där.

det här var alltså hösten 2015 men redan då var läget så att det landet inte behövde opålitliga personer som fortfarande satt på uppgifter som kunde skada oss.

det andra alternativet – som inte heller var så trevligt – var att göran var en person som försökte använda mig som resurs. det är inte ovanligt att de organisationer som verkar inom särskild verksamhet arbetar så med journalister.

nyttiga idioter inom media utnyttjas helt enkelt som ovetande agenter för att bli kanal för att vissa perspektiv och narrativ ska nå offentligheten. journalisten får pris och ryggdunkningar och deras huvudmän säkerställer viss kontroll över informationsflödet.

det finns faktiskt ett flertal journalistiska karriärer som i själva verket är den typen av informationskrigsföring från hemliga tjänster. som (relativt) ung och mindre erfaren medieperson med intresse för säkerhetsfrågor skulle jag kunna bli föremål för sådana försök.

det var den oro jag kände under kontakterna med göran. så småningom gick han med på att träffas. i verkligheten var han lika obehaglig som han framstått i sina mejl. han var elak, fördomsfull och hetsig.

trots att han ännu inte fyllt 60 såg han ut som en åldring. han berättade att han var skild och levde ensam. från telia hade han fått förtidspension. han var bosatt i en hyresrätt i södra stockholm.

politisk var han snarast reaktionär. eller kanske framför allt väldigt enögd. han ansåg att sverige sedan åtminstone 25 år befann sig i utförsbacke. men med tanke på allt gnäll över sossejävlar är det tveksamt om han hade uppskattat 1900-talets svenska folkhem heller.

även mot försvarsmakten var han bitter. trots sina tjänster till den och nationen hade han inte fått något i gengäld. numera styrdes försvaret av karriärister. folk som tjänade sitt levebröd på att rusta ner och öppna för ryssen.

det var uppenbart att han såg försvarsmakten och sverige som delar av samma nationella stam som nu ruttnat inifrån. som ett exempel började han berätta om en ung släkting till honom själv som gått ett tragiskt öde till mötes men trots detta inte lönats för sitt offer.

den unge släktingen var förstås “f”. det var så jag för första gången fick höra talas om honom.

det visade sig att göran hade varit engagerad i “f”:s familjs kamp för sonens eftermäle. flera tidigare kollegor till honom hade fortfarande varit anställda på ka1 när dödsfallet inträffade och han hade försökt hjälpa till.

på så sätt hade han också fått tillgång till en hel del dokumentation som egentligen inte var offentlig.

eftersom görans berättelser hade visat sig ha verklighetsbakgrund gjorde jag en del rundfrågningar med kunnig folk som bekräftade att dödsfallet på järflotta verkligen gått till som han berättat.

jag hade nu på allvar blivit intresserad av historien – inte minst för att den ägt rum i den del av skärgården jag växt upp i och som betyder så mycket för mig. kontakterna med göran intensifierades. tyvärr gjorde också hans drickande det.

jag fick möjlighet att ta del av den dokumentation han på omvägar och via personliga kontakter fått tillgång till. bland dem fanns ett omfattande rättsmedicinskt protokoll.

“f”:s kropp verkade ha undersökts mycket omfattande. när jag visade protokollet för en god vän som är läkare tyckte hon det hela var märkligt. många av de olika testerna och odlingarna hade hon aldrig hört talas om tidigare.

man hade gjort biopsier på de flesta organ. kroppen hade röntgats. massor av olika prover hade genomförts på blod och vävnader.

min vän sa att hon knappast kunde uttala sig om protokollet eftersom hennes kunskaper helt enkelt inte räckte till. hon kunde sätta mig i förbindelse med specialister, men vid denna tid ville jag hålla informationen så nära mig som möjligt.

en sak minns jag särskilt. hon frågade om “f” varit diabetiker. det kunde jag dementera sedan jag kontrollerat saken på annat håll.

orsaken till att hon frågade var av att det rättsmedicinska protokollet tydligt framgick att tester av “f”:s blod innehöll sådan stegring av blodkentoner att det påminde om akut diabetesketoacidos.

men det är också något som associeras vid metabol frisättning av fettsyror i blodet. det vill säga när levern börjar använda kentonkroppar för att ge kroppen näring istället för glukos. eller med kvällstidningsord: fettförbränning.

fettförbränning av den typen som är associerad med förbrukning av kroppens sista energidepåer. eller som det också kallas, svält.

det skulle också kunna förklara en annan sak i det rättsmedicinska protokollet som jag inte behövde någon läkare för att tolka.

nämligen det faktum att “f” – som var 192 centimeter lång och enligt mönstringdatan i perfekt fysisk form och tidigare hade spelat handboll på elitnivå, dessutom på den krävande positionen linjespelare – vid sin död bara vägde 48 kilo.

Kapitel 14:

“primo cum pertransitur trans brawic occurrit quedam insula winterclassæ nomine, et tunc alør. deinde rugø. deinde rinzø. deinde leckæ. deinde askø. deinde ræueskiær. deinde thoræ.”

“deinde hærihammær. deinde jæriflotr. deinde usque mæthelstein.”

kung valdermars segelled. man lämnade inte kusten. absolut inte utom synhåll, knappast ens längre bort än att man snabbt kunde nå den.

om man kunde slickade man klipporna så att man när som helst kunde nå fast mark. en plats dit inte vinden och vågorna nådde. en plats att göra upp eld. skyla sig från regnet. vila i någorlunda ro från allt som hotade.

hon hette mari och en orsak till att jag ens fick kontakt med henne är faktiskt twitter. pappa höll på att sälja huset och jag hittade noter när vi rensade ut. de kom från firandet när nynäshamn blev stad från 1946, och pappa ville slänga dem. men jag fick råd av andra twittrare att ta kontakt med kommunen. kanske skulle de vara intresserade?

via några mindre intresserade tjänstemän på kommunen fick jag kontakt med mari. hon jobbade på nynäshamns sjöfartsmuseum som drivs av en ideell stiftelse, med viss finansiering från det offentliga.

hon visade sig både intresserad och engagerad. orginalnoterna från 1946 tog hon gärna emot, nu när ingen annan var intresserad. hon kom upp till stockholm och vi åt lunch på sturehof och pratade länge om bygdens historia.

därför var det ganska naturligt att jag ånyo tog kontakt med henne på försommaren 2017 när jag började försöka förstå vilken roll den gamla adelsätten berse spelade i den historia jag nu berättar.

berse av finäs. redan innan ätte dök upp i alsnö stadga finns i vatikanens arkiv än idag gåvobrev där tidigare släktingar donerat jord och egendomar till kyrkan. kanske är det inte sant det där med ingvarståget, men gamla anor har de.

nynäshamns sjöfartsmuseum har tillfälliga lokaler. “vi har alltid tillfälliga lokaler” sa mari och skrattade första gången vi träffades. nästa gång vi sågs förstod jag vad hon menade.

museet var då inrymt i ett av husen nere i hamnen som väl egentligen är tänkta att rymma presentbutiker och serveringar. nu är väl inte nynäshamn den turiststad man önskar, så en del lokaler där står tomma. därför hamnade också ett museum där.

när vi sågs där i juni 2017 frågade jag hur det ens var möjligt att bedriva verksamheten i sådana lokaler. mari skrattade och berättade om lokalerna borta vid gamla nynäsvägen där huvudparten av samlingarna och arkiven förvarades.

“berse av finäs” sa hon när vi gick ut på parkeringsplatsen i hamnen. “eller vad säger man? af finäs?” hon skrattade. “du vet väl historien kring det där?”

hon körde en gammal saab som gjorde mig nostalgisk. en sån som min pappa hade haft tidigare. hon pratade hela tiden när hon körde upp förbi kullstaplan på väg mot museets arkiv.

“finäs ligger ju vid något som förmodligen var den gamla seglingsleden in till mälaren” sa hon. “men den ska ha grundat upp någon gång under romersk järnålder. efter det var man tvungen att gå runt torö.”

vi stannade på en parkeringsplats som omgärdades av en brädgård och ett byggvaruhus. hon pekade mot något som också såg ut som en brädgård men saknade skyltar och öppna dörrar.

men hon hade förstås nycklar till hänglåset. den stålblå skjutdörren sköts åt sidan. hon log mot mig. “här har du det!” sa hon. “alla kommunens minnen som ingen längre vill veta av.” jag stirrade in i en röra av hyllor och lådor. allt det som folk inte ville veta av.

nu var det min tur att prata. “berse av finäs” sa jag. “det donerades en del papper hos dåvarande landsfiskalen en gång. det lär ha hamnat här.”

mari tittade nyfiket på mig. hon var i min ålder. redan när vi träffades första gången hade hon berättat att hon var barnfödd i nynäshamn. kulturvetarlinjen på stockholms universitet. efter nio år av samboskap i bergshamra var hon tillbaka.

hon verkade nöjd med vart livet fört henne. säker i sina val. hon dröjde kvar utanför och tände en cigarett. klackarna drog upp bruna spår i det beiga gruset.

“vet du något om det?” frågade jag. “jag vet att det fanns en i släkten som skrev ett testamente om att all kvarlåtenskap skulle doneras. på länsarkivet säger de att det ska ha hamnat här? det gällde en del papper?”

mari fimpade och nickade. “eftersom det är du som frågar” sa hon. “när du mejlade kollade jag upp det där, det var en greger berse. 1922. hans testamente var tydligt. myndigheterna skulle få en massa saker han skrivit. såvitt jag förstår skedde det också.”

vi gick längs rader av hyllor. allt verkade inslängt mer eller mindre på måfå. en stor koffert var märkt “arkeologi fortsättningskurs ht 1993”. en annan “hemmansägare petrus hansson till handa”.

mari berättade att det mesta hade hamnat på samma plats i samband med att tidigare lokaler skulle byggas om och ett flertal sockenarkiv då slogs samman. det var någon gång på 80-talet. sedan dess hade det flyttats ett antal gånger och till slut hamnat här brevid en brädgård.

det är möjligt att det fanns ett system hur saker och ting hade hamnat där, men för oss denna junidag framstod det mesta som en röra. mari tog det lätt och sa att det inte var ovanligt att minnen från äldre tider ibland såg ut så.

“greger berse” sa jag. “han som ville att allt skulle hamna hos landfiskalen. han lär ha skrivit en del böcker?”

det visste mari ingenting om. däremot kunde hon berätta att greger berse på finäs var en person som ett tag levde i bygdens folkminnen. hon hade själv hört äldre personer berätta om honom som någon slags… ja. “du kan väl tänka dig?” log hon. “greger av fittnäs”. så sa man.

skvaller. rykten. ludna ord. men det är också sådant vårt förflutna består av. kanske mer än kyrkböckernas stela årtal eller historieberättarnas förljugna narrativ.

jag var också intresserad av rykten. och skvaller. men kanske framför allt om ett väldigt särskilt skvaller om greger berse på finäs. han vars släkt i så många år stått som ägare till järflotta. ön i nynäshamns södra skärgård med sina långgrunda sandstränder.

han som i ett märkligt formulerat gåvobrev lovade att för all framtid betala att en viss gravvård på lotskyrkogården vid ankarudden på torö alltid skulle skötas.

den gravvård som rests över tre flickor som i augusti 1918 drunknade i en grund vik på landsort. ön som ligger några distansminuter utanför järflotta och vars fyr i sekler visat sjöfarare en trygg och säker farled in mot land.

jag badade själv i just den viken som barn.

hur tre personer – visserligen barn, men ändå enligt uppgift simkunniga – samtidigt kunde drunkna där framstod för mig som oförklarligt.

det är idag kanske tre decimeter djupt. lägg till landhöjningen sedan 1918 och vi landar på en dryg halvmeter.

hur fan drunknar tre personer samtidigt i halvmeterdjupt vatten?

Kapitel 15:

hur drunknar man över huvud taget förresten?

man bryter ytan. ner i tystnaden. bubblor omkring en som snabbt sipprar uppåt. nedanför finns grågul sand och mörka, slemmiga stenar. plymer av blåstång vaggar som palmer några meter ner.

några sparkar bakåt och man glider ner i kyligare vattenlager. sötsalt smak i munnen. cyklopet pressas hårdare mot ansiktet. öronen börjar kännas när man passerar fem meter. lugna armtag. neråt. djupare.

en plattfisk störs i sin vaka. med stjärtfenan piskar den upp några moln av fin sand innan den smiter iväg längs botten. närmare nu. kanske åtta meter. tryckutjämna. lugna fentag. armarna når botten och gräver mjukt i grus och snäckskal.

några meter till. landskapet omkring får detaljer. skarpa taggar av halstulpaner. vaggande sjögräs bildar en mjuk kulla som söker sig vidare neråt. ner i mörkret.

så rullar man ihop sig till en liten boll. sitter några sekunder som en groda på den mjuka sanden. känner en aning av den verkliga kylan från det riktigt djupa vattnet. världen ovanför som en platta av vitt ljust.

fötterna i botten. trycker ifrån. man glider tyngdlöst mot det vita taket. sparkar för ytterligare fart. en hisnande färd från tystnad och värkande öron till ljuset. man bryter ytan och ser först bara ett dis av skinande kristaller. världens ljud återkommer.

luften djupt i lungorna.

väg 73. vi hade varit på väg i nästan två timmar. jag insåg givetvis redan nu att någon tidpassning inte var aktuell.

“här har det hänt saker sedan jag åkte här senast” sa han. en absurd kommentar. som mellan två bekanta som ska ha något att prata om. men han verkade genuint imponerade av den nya motorvägssträckningen.

“senast jag var här gick motorvägen bara till haningen. sedan var det landsväg.” allt jag kunde göra var att nicka och säga att så var det. den nya vägen invigdes för en sex-sju år sedan.

om en dryg timme skulle han hämtas upp av anstaltspersonalen. då skulle han vara långt borta. vi skulle inte hinna tillbaka. trafiken hade varit tät men börjat släppa efter farsta. efter jordbro var vi långa stunder helt ensamma.

södertörn är en halvö av gnejs. kuperad med skogsklädda höjder och relativt bördiga dalar. långt in i historien var det här en avkrok. stockholms bakgård som aldrig besöktes. först i början av 1900-talet byggdes järnväg och en uthamn anlades.

än idag finns något av undantaget kvar. västerhaninge och nynäshamn tillhör de av länets kommuner med lägst inkomster. få arbetstillfällen, stor utpendling. men kanske håller det där på att ändras nu.

nynäsbanan har fått dubbelspår, en ny jättelik containerhamn anläggs i norvik, snart inleds bygget av tvärförbindelse södertörn, en väldig motorvägstunnel mot e4:an. nynäshamns kommun talar om att anlägga helt nya satellitstäder med tiotusentals invånare.

avtaget mot torö och herrhamra. en krokig landsväg med omväxlande 50- och 70-skyltar. mellan skogsbryn och åkrar, förbi stränder och fjärdar. tvära kurvor och jag blev alltid illamående som barn.

han bredvid mig hade fortfarande kvar sin märkliga – och obehagliga – sinnesstämning. en oförklarlig uppspelthet. som att han laddade för något. gång på gång fick jag föra inre resonemang för att försöka lugna mig. att det var så här jag behövde göra. att det var enda möjligheten.

finäs ligger så långt ut på fastlandet man kan komma. innan vägen via broar och utfyllningar fortsätter ut på de stora öarna oxnö, svärdsö och torö. avtaget är obemärkt och saknar skyltning. men han visste förstås exakt var det var.

hur drunknar man?

man är säker på sin förmåga. man tror sig om gott. man tror att man är vän med vattnet. så nära vän att man börjar tappa respekten. inte längre hälsar ordentligt. glömmer formalian.

satsar på att det ska gå bra ändå. för att man kan. för att man har varit med. för att man tror sig veta var grynnorna ligger.

men ingen kan ha koll på alla grynnor.

vägen var överväxt med tunt, fint vildgräs. några grenar från de omgivande lindarna verkade nästan släpa ner i biltaket när vi passerade under dem. så kom vi förbi sista kröken och så låg det framför oss.

finsä gods. ett av få säterier på södertörn. anor från medeltiden. bränt av danskar, lubeckare och ryssar. nuvarande huvudbyggnad stod färdig 1801. tidstypiskt sengustaviansk stil, sparsmakad och stram. mäktigt tegelklätt masardtak över vitmålade fasader.

finäs gods. ätten berses hem från en grånad forntids dagar fram till 1967.

vi steg ut ur bilen samtidigt. “det har aldrig riktigt blivit något här” sa han och blickade upp över de vita väggarna. “kommunen ägde det länge. sedan var det alkoholistanstalt. sedan visst något hälsohem. men inget särskilt långvarigt.”

“sedan köpte en it-skojare det och skulle renovera. men hann inte med förrän aktierna inte var värt pappret ens. fogden tog över och sålde vidare till en som bara lät det stå. det var tal om flyktingförläggning ett tag men det blev heller aldrig något.”

vi gick runt huset. det som en gång kanske varit en smäktande fruktträdgård var övervuxet och förfallet. gräsmattan gick inte att skilja från ängen som fortsatte vidare in i skogen.

han först hela tiden, förstås. trots att han omöjligt kunde varit här på nästan två decennier verkade varje plätt av marken vara välbekant för honom.

jag blev inte det minsta förvånad när han ledde mig runt ett hörn och fram till en dörr på byggnadens kortsida. drog fram en nyckel och satte i låset. den tjocka trädörren gled upp och blottade en rektangel av grått dunkel.

han hade hunnit flera meter in innan jag kom mig för att följa efter.

putsen var smutsgul. det fanns lampor i taket men han konstaterade kort att elen var avstängd. ljuset från källargluggarna räckte nätt och jämnt till för att leda vägen. vi passerade flera dörrar. det luktade unket.

en dörr till. putsen försvann. nu var vägarna av gråsten. gluggarna trängre. det gick knappt att urskilja golvet längre. om det ens fanns något golv. det som fanns där nere var täckt av grus och smuts.

så kom vi fram till den sista dörren.

öppningen var ett stenvalv. det såg uråldrigt ut. dörren av tjocka mörka plankor. när han drog upp den slog en våg av fuktig luft emot oss.

man gör misstag. det går inte att komma undan. men misstag i förhållande till havet går inte alltid att reparera. en felbedömning på tio meters djup. en övermodighet när sjön börjat gå hög. en våt klippa, en grynna som precis täcks av vattnet.

att drunkna är inget annat än ett vanligt misstag. sådana vi gör hela tiden, varje dag.
rummet var kvadratiskt. om man nu ska kalla det ett rum. jag drabbades av en tryckande känsla av att befinna mig i något annat. något som inte var byggt av människor. något som var… något annat.

vi fick lämna dörröppningen för att släppa in en svag stråle ljus. långsamt vande sig ögonen vid dunklet.

han bad att få låna min mobiltelefon. sömngångaraktigt räckte jag över den. muttrande lyckades han få igång lampan.

“där.” han röst var dov. ljuset från telefonen spelade uppe mot en plats där stenväggen mötte taket. en mörk ögla av gjutjärn. “och där.” en likadan några meter bort. systematiskt gick han igenom dem allihop.

“där fäste han kedjor. eller rep ibland. han ville ha många möjligheter. ibland högre upp, ibland längre ner. ibland spänna hårdare.”

ljuset vidare ut mot mitten av rummet. en jättelik mörkbrun fyrkant. han andades tungt bredvid mig.

“ek. platsbyggt. det går inte att få ut genom dörren. användes när han ville ha dem i horisontalläge. det finns järnbeslag både på ovansidan och på benen.”

han tog några steg åt sidan. ljuset fortsatte spela längs med de fuktiga väggarna. ytterligare något i mörkt trä.

han drog upp dörren. det väldiga skåpet såg ut som ett övergiven verktygslåda. “också för stort för att flytta. det sägs att han gav order om att det skulle huggas upp men ingen ville väl ta sig an det.”

“här hade han allt. järn. kedjor. spett. tänger. fan vet mer. du har själv läst. jag vet inte hur långt du orkade… jag fick sluta efter ett tag. det blev för vidrigt. men här stod de. alla redskapen. men de gick ju att ta härifrån.”

jag svalde. “hur många?” frågade jag. det var meningen att vara rakt och redigt men blev en flämtande viskning.

“fan vet. han började i tjugoårsåldern. påstår han. och höll på till slutet av 1890-talet. det där är känt från litteraturen. de slutar när de når en viss ålder, även om de inte åker fast.”

tystnad. sekunder. jag greps av en plötsligt överväldigande känsla av att komma därifrån. jag tog några snabba steg mot dörren. blev stående precis där ljuset föll in.

han tittade på mig med något jag tror var medlidande. “jag vet inte hur många. han dröjde mellan varje gång så länge han kunde leva på det. tills driften blev för stor igen. kanske tjugo totalt. kanske fler.”

“men…?” jag svalde resten av frågan. rösten bar inte längre. men han verkade ändå förstå vad jag menade. “det här var en avkrok innan järnvägen byggdes. det fanns inga tidningar. inga sommargäster. myndigheterna var en eller annan länsman. och berses var… ja, de styrde.”

“det här var lika avlägset som norrlands inland. här kunde barn födas utan dopattest eller folkbokföring. här söp prästerna. det här var ett gränsland. ut i havsbandet nådde inte centralmakten. det var en värld till hälften civilisation, till hälften… något annat.”

“men jag tror också det var därför han slutade. inte bara åldern alltså. utan tiden. 1890-talet. utvecklingen hade gått snabbt då. folkskola. kommunikationer. läskunnighet. en allmoge som inte längre var som trälar.”

jag skakade på huvudet. jag hade ju läst. men det hade förstås inte gått att föreställa sig. inte den vämjeliga fuktiga luften. inte de dunkla väggarna som liksom kröp intill en. inte de där jävla järnbeslagen i stenen.

jag sa att det var obegripligt. men jag ångrade mig såklart direkt. det var förstås löjligt att säga något sådant. i alla fall om man som jag är född en generation efter auschwitz och var tonåring under rwanda och srebrenica.

“jag vet inte vad det ska kallas” sa han som om han anat vad jag precis tänkt. “men jag tror inte på de vanliga förklaringarna. någon skulle kalla det störning. en abnormitet. en gen vi skulle kunna isolera och peka ut. någon annan skulle tala om patriarkalt våld.”

“en tredje om hur utsugningen av underklassen når sin logiska yttersta punkt. en fjärde om videovåld. men det fanns förstås inte då. kanske något om olämplig läsning? men jag tror inte på något av det.”

“det här” sa han och pekade ut i mörkret. “det är inte det som behöver förklaras. det är lika självklart som en soluppgång eller ett äpple som faller från ett träd. något som alltid funnits. det är mekanik. det är verkan. titta på vår historia. titta på vår egen tid.”

“det är en kraft som alltid funnits. den är som jorden själv. som elementen. vi tuktar den, vi förbjuder den, vi skriver ut den ur historien. men den finns kvar. den kommer alltid tillbaka.”

jag tänkte säga att han pratade skit men jag var fortfarande osäker på om jag hade en röst som bar. långsamt backade jag ut ur rummet. tillbaka ut under stenvalvet. åter till det grå dunklet som nu träffade ögonen så att man fick kisa.

långsamt sökte vi oss tillbaka ut mot sommardagen utanför. jag lyckades äntligen få ordning på rösten. frågade hur han förklarade greger berses senare handlingar. alla skrifter han lämnade efter sig. botgöringen.

“det har med flickorna att göra” sa han långsamt. “de som drunknade?” frågade jag. han nickade. sa att det måste varit något med dem. då var han gammal. men det betydde något för honom.

“jag tror han fick hjälp” sa han sedan. “annars hade det inte gått. någon gång borde något gått fel. en fader galen av sorg borde ha slagit tillbaka. någon borde kunnat uppmärksamma myndigheterna. någon gång borde något av barnen kunnat fly.”

jag frågade vad han menade. en medbrottsling? någon av tjänarna? någon annan i släkten?

men jag visste förstås redan då att han inte alls menade så.

han tittade bara på mig. såg att jag förstod. det han misstänkte var inte att någon hade hjälpt honom.

jag tänkte på det han skrivit ner. tecknen och symbolerna. de speciella punkterna som var viktiga. rösena. hur allt skulle gå till.

och om eldarna. han hade skrivit mycket om eldarna.

den livstidsdömde mördaren framför mig undrade inte om någon hade hjälpt greger berse att tillfångata och tortera ihjäl ett tjugotal barn.

det han misstänkte var att något hade hjälp honom. något som inte var en människa utan… något annat.

det var hett den där augustidagen. jag frös så att jag skakade. solen fick den igenväxta gårdsplanen att bada i ljus. jag kunde knappt värja mig från mörkret.

jag insåg där och då att varken han eller jag egentligen undrade eller misstänkte något. vi visste.

Kapitel 16:

nu får ni gräva bland barndomsminnena.

eller ungdomsminnena eller vad som helst. vi ska iaf 25 år tillbaka i tiden.
sverige såg ut som idag. andra varumärken och kantigare bilar och lite färre vita lådor i storstädernas fd industriområden. annars ungefär som idag.

en brun tegelvilla på cementsockel och med ett halv övre plan med likaledes brun träpanel. brunt tegeltak för säkerhets skull.

runtom en semiuppväxt trädgård med syrener som sedan länge blommat över och körsbär som fåglarna kalasar på och vinbärsbuskar där bären hänger i tunga, dästa klasar. på lite längre avstånd en uppsjö av liknande men inte likadana hus.

ibland byggdes de här huset på lite sämre mark och man fick gräva ner sig en bit. då fick man en källarvåning på köpet. så är fallet med det här huset. små, rektangulära fönster på cementsockeln och en särskild källaringång med en trappa ner från gräsmattan på ena gaveln.

det är en sommar i början av 90-talet och nästan lika hett som idag. men inga barn leker vid gungställningarna och inga mammor hänger tvätt mellan äppelträden och inga pappor vaxar bilen på uppfarten. det är sista veckan i juli och området är övergivet för semester.

avlägset hör vi den glesa husvagnstrafiken på länsvägen bortom björkdungen. annars är det tyst här i det lilla villaområdet. vi kan vara i motala, i ängelholm eller sundsvall.

det spelar ingen roll. ni vet ändå var vi är. i sveriges förflutna och oavsett om ni själv bodde i ett sådant hus eller inte vet ni vad jag pratar om.

villaområdet verkar övergivet. evakuerat. som om kärnkraftverket där alla papporna jobbar precis fått ett reaktorlarm. men det är bara sista veckan i juli och alla är i stugorna, i husvagnarna eller bara på utflykt.

i ett av tegelvillorna med källarvåning finns i alla fall liv. nedanför trappan och genom källaringången och igenom en groventré möter vi en gillestuga med gullackade furuväggar och innan för det ett tonårsrum med heltäckningsmatta och väggarna fyllda av speglar och affischer.

vi ser manhattans siluett (med world trade centre) på en. på en annan står det pearl jam. på en tredje – som nog är lite ironisk – ser vi sylvester stallone i sin numera bortglömda roll som den solglasögonklädda snuten “cobra”.

Kapitel 17:

obäddad säng med stålram, en stor tv och ett skrivbord. på skrivbordet står två jättelika monitorer bakom två tangentbord. på golvet ett ormbo av kablar och flera surrande vita plåtlådor.

den unge mannen som sitter framför skrivbordet är iförd avklippta jeans och en jättelik vit t-shirt. han fimpar en cigarett i en askkopp som är så full att varje ny fimp innebär att några av de tidigare trängs ur. skrivbordet är mönstrat av bruna ringar från kaffekoppar.

ni ser honom och er fördomsprofil som är intakt sedan tonåren säger att här sitter en riktig nörd. alldeles oavsett hans karaktärs- eller ansiktsdrag har ni redan sorterat honom bland likasinnade. den grå manliga massan som fyllde skolans datasalar på håltimmarna.

talisman, dataspel och colarapar. hår utan frisyrer och poker i gillestugan när de andra är ute och super. ja, ni vet.

han är ensam hemma och har varit uppe hela natten. gud vet vilka databaser han har ringt och gud vet hur många cigaretter det blivit. men vaken är han i alla fall fortfarande och nu ringer det på dörren.

det dröjer ett tag innan den unge mannen uppmärksammat ringningen, bestämt sig för att den angår honom och letat sig upp från sin källargrotta för att öppna dörren. men den som ringt på har tålamod och väntar.

när den unge mannen öppnar dörren kommer hans liv och förändras. det är sista veckan i juli en sommar i början av 90-talet och de okända männen utanför vill prata med just honom. som om de visste att just han var hemma, ensam, utan föräldrar eller andra som kan störa.

när de besökande männen efter ett ganska långt tag lämnar den bruna tegelvillan har sonen i huset låtit sig övertalats att fatta ett beslut som kommer att bli ett av de mest avgörande han någonsin kommer ställas inför.

“var det verkligen så?” frågade jag ett kvarts sekel senare.

han nickade. precis så gjorde de. de kom när han var ensam hemma. som om de visste. två stycken. allvarliga. vuxna. beslutsamma.

“jag var ung och dum förstås” sa han till mig 25 år senare. “jag hade gjort en del dumma grejer. bara för att man kunde. det var liksom ingen grej då. det fanns ingen säkerhet. myndigheterna hade ingen erfarenhet.”

jag nickade. jag kände igen historien. hur de visste vad man gjort. så hade flera berättat.

“de pratade om fängelse. jag fattade ingenting. jag var arton år. klart jag blev rädd. men sedan vände de. blev vänliga. insmickrande. det var det som var så manipulativt. de hotade och berömde på samma gång.”

han hette “p” och hans berättelse var som sagt välbekant. de hade hittat dem så, alla unga män det handlade om. förmodligen hade de utgått från viss mönstringsdata. sedan fortsatt sortera. sedan övertalat var och en av de utvalda på ett särskilt vis.

i “p”:s fall handlade det om dataintrång, ett brott som folk knappast visste var det var då. det är tveksamt om tingsrättsdomarna förstått något av det hela om någon åklagare gått så långt. uppsåt saknades förresten.

men “p” visste förstås vad fängelse var och efter mötet den där heta julidagen hade han fullt frivilligt förklarat sig villig att söka en särskild värnpliktstjänstgöring vid ka1 i vaxholm. inryckning om bara några veckor.

“det var väl inte så konstigt egentligen” sa p till mig när vi pratade 2016. “mina föräldrar köpte det. jag skulle ju till karlskrona, det var ju samma vapenslag. jag sa att det var en extrahård tjänst. ungefär som kustjägare. farsan blev väl stolt.”

“och ni var alla likadana?” frågade jag. han nickade. det stämde.

precis som johan och “f” hade han slagit i taket på begåvningstestet. hade liknande psykologisk profil i övrigt. motiverade, högpresterande, stabila. inga avvikelser, inget missbruk, inga konstiga kontakter. samma sociala bakgrund.

han berättade om papperen de fått skriva på. än idag riskerade han allt när han pratade med mig. senare hade han kollat upp saken och funnit att det knappast var vanligt eller ens lagligt att försvarsmakten slöt sådana avtal med värnpliktiga. men då hade de trott på det.

när jag träffade honom satt “p” i ledningen för ett företag ni helt säkert känner till. han och familjen bodde i stocksund med utsikt över vattnet. månaderna som värnpliktig hade han för länge sedan lämnat bakom sig.

ändå verkade han aldrig tveka att berätta för mig. det var som att han bara hade väntat på chansen. som att han levt sitt liv bara för att en gång få frågan.

“officiellt tillhörde vi de andra förbanden. samma grundutbildning. vi hade övningar tillsammans med dem. allt för att det skulle se normalt ut. samtidigt höll vi på med… vårt.”

de hade hållit till på järflotta i ett komplex av bergrum som tillhört ett nedlagt ka-batteri som nu aktiverades igen. officiellt för att vara alternativ stabsplats för södertörnsbrigaden. i verkligheten platsen för en hemlig utbildning ingen av deltagarna fick prata om.

“hur hittade du mig?” frågade han första gången jag kontaktade honom. jag kunde inte bränna göran som källa men han pockade inte på fler svar när jag svarade undvikande.

kan man kalla det utbildning förresten? det var uppenbart även för de unga värnpliktiga då att det knappast handlade om utbildning.

det var ett experiment. de var försökskaniner.

“vi kunde få ekvationer att lösa enskilt. de var extrema. värre än de jag någonsin stötte på senare, när jag pluggade. vi satt och räknade med papper och penna. det var klart att de inte behövde få några ekvationer lösta. de ville testa oss på något vis.”

“sedan var det fysen. vi var ju alla vältränade men det var också extremt. jag minns att vi skulle springa kilometrar under tre minuter och sedan sitta och vila någon minut. och så om igen.”

jag nickade. så långt hade jag också förstått. extrema intellektuella och fysiska krav. och en grupp som kunde uppfylla en del av dem. men de skulle ändå pressas till gränsen.

“ni måste ha pratat om det?” sa jag. “om vad poängen var? varför ni skulle göra allt det där?”

det var klart att de hade. han fnös. de var ju inga idioter. de förstod ju att någon var väldigt speciellt.

och de hade också fått en slags förklaring.

“de sa att vi var del i ett forskningsprojekt. vi kunde inte få veta exakt om vad eftersom det var så hemligt att rikets säkerhet skulle äventyras om för många visste, men att det var viktigt.”

då fnissade han. sa att de förstås hade köpt det. de var ju lydiga killar. sådana som gjort alla läxorna och sprang sina kilometrar på två och femtiofem om de fick order att göra det.

“det var ny, hemlig forskning” fortsatte han. “det gällde saker som kommit väst till del efter sovjets sammanbrott. nu gällde det att vi fortsatte utveckla det. mer än så fick vi inte veta.”

de hade snackat om det i gruppen. någon hade hört att sovjet på allvar försökt komma långt inom viss psykiatrisk forskning. om sådant som inte ansågs möjligt i väst. de andra avfärdade det. men ingen visste riktigt.

sovjet hade just fallit. det hade varit något extremt. det var inte omöjligt att i deras kaos av planekonomi, rymdforskning och total likgiltighet inför mänskligt lidande hade det kunnat hittats något ingen annan funnit. så gick snacket.

“vi var arton år. nitton kanske. vi visste inte. vi gissade.” han suckade. det verkade säkert fånigt i efterhand. men de var barn av en tid då imperier föll samman i direktsändning. hela världen var i gungning. allt tycktes möjligt.

även det omöjliga.

det var en sak till jag ville fråga om. det var lite känsligt, men jag var nästan helt säker på sin sak. ingen hade varit lika öppen som “p” men jag hade fått tillräckligt med antydningar för att i alla fall gissa.

“ni var arton eller nitton” sa jag. “jag tänkte på det. ni hade mycket gemensamt. intellektuellt. socialt. ni var liksom en homogen grupp.”

han nickade.

“jag antar att ni pratade som man gjorde i den åldern?” jag sökte hans blick men den hade han vänt bort. “jag vet ju själv hur det var. ni måste ha kommit varandra nära?”

jag lirkade lite till utan att få någon respons. till slut ställde jag frågan rakt ut. då ryckte han bara på axlarna och sa att det var klart de hade pratat. de var ändå ganska många. det var lite konstigt att de gällde dem alla.

“men så var det” sa han. “för oss allesammans. jag har alltid funderat på om det skulle kunnat varit någon del i urvalsprocessen. men hur skulle det kunnat vara det? hur skulle de kunnat veta?”

det kunde jag bara hålla med honom om. men ändå, vad var chansen att alla i gruppen?

“någon av oss räknade till och med ut en sannolik siffra” sa han. flinade. “det var ju sådant vi kunde. alltså sannolikheten att samtliga i gruppen. jag minns inte vad det landade på, men det var ingen hög sannolikhet.”

jag nickade. det var klart han hade rätt.

det kunde inte varit en slump.

nej. inte en chans att det var en slump. men hur fan kunde de som skötte urvalet veta det?

Kapitel 18:

våren 2017 började jag känna att hela historien och alla dess märkliga turer stod mig över huvudet.

vad var det egentligen jag höll på med? jag hade ringt runt och pratat med människor, grävt i arkiv, begärt ut tusentals sidor allmänna handlingar. jag hade inte längre råd att ta kopior utan läste dem på plats. plåtade dem med mobiltelefonen.

vad visste jag egentligen? och var det egentligen något jag kunde berätta vidare? i så fall hur då?

jag visste att en grupp värnpliktiga hösten 1993 kallats in till en irreguljär form av grundutbildning. gruppen var homogen och ganska säregen. en i gruppen hade dött under oklara omständigheter. få ville prata om det efteråt.

jag visste att detta i tid och plats sammanföll med transporter som den svenska underrättelsetjänsten organiserade från det forna sovjetunionen. vad som transporterats och vilken roll, om någon, detta spelat för dödsfallet visste jag inte.

jag anade att en före detta reporter på nynäshamnsposten, numera livstidsdömd dubbelmördare, hade med saken att göra. (det här var innan jag träffat honom.)

fanns det något som kunde publiceras? knappast. transporterna från forna sovjet var kända. att de var mer omfattande än vad som offentligt erkänts visste också många.

när det gällde dödsfallet på järflotta hade jag egentligen inte kommit fram till något alls, mer än att allt kring det verkade omgärdat med en märkligt undanglidande tystnad. men det var knappast något som dög för publicering.

dessutom hade jag problem ens om jag fick ihop en sammanhållen story. ett var att mina källor var skygga och inte skulle vilja stå för något offentligt. ett annat var att jag faktiskt handskades med materia som kunde innebära att jag slutade i fängelse.

man kanske kan tro att vår vidsträckta tryck- och yttrandefrihet garanterar att också oegentligheter inom militär och underrättelsetjänst kan avslöjas, men det är inte alls säkert. det finns gott om tillfällen då den som sprider sådan information blir inlåst, oavsett syfte.

jag tog kontakt med en person jag tidigare jobbat med och som jag litade fullt ut på. hon har stora kunskaper och erfarenhet från såväl politik som media. jag berättade min historia för henne så gott det gick utan att röja några källor.

hennes råd till mig var att jag knappast skulle mäkta med att själv göra något ytterligare kring allt detta. jag borde koncentrera mig på en enskild detalj där jag kunde visa på någon form av nyhetskrok och sedan fokusera på det.

hon tyckte också att jag skulle ta kontakt med en redaktör vi båda kände väl och få den med på tåget. kanske kunde jag få hjälp med researchen att ro jobbet i land? och någon att bolla ytterligare med.

men efter vårt möte kände jag mig otillfredsställd. det hela framstod som något ogenomträngligt. inget gick att plocka ut och isolera för en enskild “story”. jag upplevde att jag var tvungen att fortsätta, så brett och djupt det gick.

strax därefter fick jag ett privat direktmeddelande, ett dm som det kallas på twitter, som på ett oväntat sätt gjorde den fortsatte vägen betydligt enklare än jag fruktat.

det kom från en kvinna som var uppvuxen på torö, en stor ö alldeles i närheten av järflotta. den är bebodd av några hundra personer och har broförbindelse med fastlandet.

anledningen till att hon valde att ta kontakt med mig var egentligen lite konstig, men det hade att göra med en liten historia jag publicerade på twitter året innan.
det blev början till en trevande mejlkonversation där hon gång på gång frågade mig om mina upplevelser och om det jag skrivit verkligen var sant. det ställde mig inför svårigheter eftersom jag inte berättat historien för att få den skärskådad utan för att jag ville dela med mig.

hon var i min ålder. vi jämförde barndomsminnen från den skärgård vi båda var uppväxta i. med tiden märkte jag att hon återkom till en del minnen som verkade betyda mycket för henne.

hon skrev mycket om hur hennes föräldrar varit engagerade i hemön och allt som skedde där. frågade om mina varit likadana. jag svarade att jag som barn till sommargäster inte hade riktigt samma erfarenhet.

plötsligt en morgon upptäckte jag att jag hade fått ett dm från henne under natten. det var långt och invecklat och beskrev upplevelser från hennes barndom på ett väldigt privat vis. jag kände mig obekväm eftersom vi inte kände varandra.

hon frågade mig om jag mindes något “av nätterna”. exakt så var formuleringen, ett slags nätter i bestämd form som tydligen var något självklart för henne. eftersom jag inte begrep någonting men samtidigt anade att hon ville berätta något spelade jag delvis med.

jag minns en del av hennes berättelse minns jag särskilt väl. hon skrev om “nätterna” – som jag tydligen skulle förstå vad det handlade om – då “mamma och pappa dröjde så länge innan de kom tillbaka. jag trodde det var deras tur då”.

det hade varit en ljus natt på försommaren. men natten hade varit grå under låga moln och vinden hade piskat trädkronorna kring huset på västra torö där de bodde.

regnet hade fallit så tätt att de knappt gick att ana de vita, bubblande havet som låg bara några tiotal meter från hennes sovrumsfönster.

“det var som att världen liksom krympte. jag såg regn. jag hörde vinden. jag kunde ana hur vågorna slog in över grynnorna ytterst i viken. men inte mer. det var hela världen.”

“de där nätterna” fortsatte hon. “när mamma och pappa dröjde. minns du dem? det var som det dröjde längre och längre varje gång. som om det de gjorde blev svårare och svårare för varje gång.”

jag kunde ju bara svara diffust eftersom jag inte hade en aning om vad hon talade om. jag har i efterhand tänkt att hon borde förstått det. men också att det kanske inte spelade någon roll. hon låtsades så gärna tro att jag visste vad hon talade om.

allt hon önskade var att det skulle finnas någon som skulle förstå.

den natten hade plötsligt det gråa växlat i en mörkare nyans. som om en ny, dunklare skymning plötsligt anlänt. trots att klockan var två på natten i juni.

hon berättade hur skuggorna plötsligt fallit in i hennes rum. över my little pony-hästar och gosedjur. över kåldockan och bokhyllan med kassettsagor.

fönstret hade fläckats av flammande rosor av väta. utanför krympte världen ytterligare. nu fanns bara ett mörkgrått hål av regn och långt borta kokande bränningar mot slemmiga och svarta grynnor.

“jag tänkte att den här gången, den här gången gick det inte.” hennes meddelande hade slutat använda radbrytningar. det var bara ett enda långt flöde. som hon skrev rakt ut från ett skrikande minne.

“jag tänkte och gud mamma och pappa det gick inte!! de har gjort det så många gånger men den här gången det kommer alltid en gång och snälla gode gud hjälp mig nu gör så att det här inte händer snälla goda gud!”

“snälla gode gud gör att det slutar att hon inte kommer att mamma pappa lever att hon att det slutar nu att de stoppar att eldarna hjälper att hon bryt att hon ohn hion iatt det slutatar barar sliutar”

meddelandet var skickat 03.17 en söndagsmorgon.

efter det svarade hon inte på mina dm på länge.

jag vet inte hur många gånger jag skickade nya dm. jag mejlade. tog reda på hennes telefonnummer men tvekade att skicka sms.

jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra.

det jag kunde göra var att läsa igenom hennes meddelande igen. försökte tyda ut något ytterligare. en del gick att förstå bättre vid omläsningar.

det hade skett i juni. ur de långa textsjoken kunde jag slå fast att hon skulle börja skolan samma höst.

eftersom jag visste när hon var född gav det mig ett år.

hon hade beskrivit dagen före den natten också. hur hennes föräldrar hade förändrats. hur andra vuxna kommit till dem. hur alla vuxna pratat med låga röster.

hur hårt både mamma och pappa kramat henne innan de gav sig ut i natten.
det var inte första gången det hade hänt. det var inte vanligt, men det skedde. med viss regelbundenhet. hur rösterna hemma blev allvarliga. hur de vuxna besökte varandra och talade. hur barnen hölls utanför.

hur pappa de sista gångerna de skedde hade tittat på henne som om han velat säga något, men mamma hade bara tigande mött hans blick och dragit honom därifrån.

än var det inte tid att berätta.

men den dagen hade också av andra orsaker inte varit någon vanlig dag. hon hade tillsammans med flickorna i grannhuset plockat blommor. kråkvicker, smörblommor, baldersbrå, blåklockor, midsommarblomster, förgätmigej och linnea.

skrattande hade de pressat in sina buketter bakom fiskelinorna de vuxna fäst björkriset med runt stången. det var midsommarafton.

det var först på eftermiddagen, mot slutet av lekarna kring stången de vuxnas ögon börjat bli allvarliga. då de förstulet börjat prata. blicka ner mot viken. någon av papporna hade gått iväg för att hämta något.

kvällsmat under tystnad. pappa hade tigande plockat bort snapsglasen. barnen hyssjades. ingen tv och chips. inga lekar ute. bara dämpat sorl och tidigt i säng. ja, idag. fast det var årets längsta natt måste de sova nu.

så en sista kram från mamma när hon redan hade de mörka regnkläderna från helly hansen på och skulle ge sig ut i blåsten och vätan. en viskning om att allt skulle bli bra.

men gick det bra den natten? klarade de av det igen? eller kommer det en natt då inget längre hjälper.

gör det det?

jag hade ett år och jag hade ett datum. och en plats.

midsommarafton 1986.

när jag kollade upp fann jag förstås att det inte blåste någon storm den natten. inte över torö eller någon annanstans.

och det hade inte fallit något regn. natten hade varit klar över de södra delarna av stockholms län.

men givetvis tvivlade jag inte en sekund på hennes historia.

och efter att ha kollat upp de gamla väderleksrapporterna på microfilmsläsare djupt nere i kb:s källarvåning tvivlade jag inte heller på att hennes rädsla varit befogad.

den natten räckte det pappa och mamma gjorde inte till. den natten hon bad till gud om frälsning gjorde hon det för att det verkligen behövdes.

den natten återkom till en ondska till sverige som varit vilande i många år.

den natten skedde något som lever i minnet än idag.

den natten började ett mörker breda ut sig över sverige som vi ännu nu inte har lyckats kasta av oss.

den natten mördades en ung man av nazister efter att ha försökt gå emellan när nazisterna angrep en grupp invandrare.

det skedde på nickstabadet i nynäshamn just på midsommarnatten och anses vara själva startpunkten för en lång rad nazistiska våldsdåd som kom att skaka sverige under 1980- och 90-talen.

det skedde på nickstabadet i nynäshamn. det ligger alldeles vid slutet av den långa nynäsviken, en fjärd som börjar precis där öarna torö och järflotta ligger mitt emot varandra.

“jag tänkte att den här gången, den här gången gick det inte.”

pojken som mördades var 21 år gammal. han var den första. han skulle inte bli den sista.

“jag tänkte att den här gången, den här gången gick det inte.”

Kapitel 19:

den som en gång försöker återge en berättelse ur verkligheten kommer snart upptäcka att den är nästan omöjlig att begränsa.

det finns ingen persongalleri man likt dostojevskij kan lista i början. inga för- eller eftertexter där man kan skriva “starring” och sedan räkna upp en komplett lista.

i verklighetens historier går vi hela tiden in och ut. ibland är vi kvar en längre stund, ibland är vi bara inne och vänder. det är inte ens säkert att vi kommer spela rollen av oss själva.

det finns ingen början och det finns inget slut. det finns inget centrum och det finns ingen periferi. det är ingen heroes journey och det finns inga tre akter där konflikter ska etableras, intensifieras och så småningom lösas.

vi reser inte från fylke och tillbaka och ingenting får någonsin en closure. allt vi kan göra är att själva försöka bestämma när vi inte orkar längre. när vi själva beslutar oss för att det är nog. när vi på det lösa stoff som finns väljer att knyta ihop säcken.

detta ska också härmed bevisas.

januari 1945. vädret blir mildare efter köldknäppen över nyåret. blötsnö fyller den leriga marken under en gråmulen himmel.

varje väg från fronten västerut är fyllda av flyende. de sista tågen som avgår är packade med desperata människor. från ostpreussens hamnar lämnar tidigare kryssningsfartyg med tiotusentals flyktingar ombord.

artillerielden dånar och sliter upp djupa sår i fält och åkrar. röda armén har inlett den största landoffensiven i krigshistorien och miljoner soldater pressar resterna av den tyska krigsmakten västerut.

natten mellan den 26 och 27 januari når enheter ur den 322. divisionen en hittills ganska obemärkt plats. på polska heter den oświęcim men det är under dess tyska namn den för evigt ska hamna i historien.

divisionen består huvudsakligen av etniska ryssar från området runt moskva men de höga förlusterna har också fått andra enheter att uppgå i den. som exempelvis ett kompani som huvudsakligen består föräldralösa tonåringar som “rekryterats” – dvs tvångsinkallats – från uzbekistan.

när de når det väldiga lägerkomplexet på slätten utanför den lilla staden är det nästan tomt på människor. alla som vistats här har tvingats ge sig ut på en dödlig marsch västerut för att undkomma den sovjetiska offensiven.

men kvar står byggnaderna. baracker i trä så långt ögat når. och fabriker och verkstäder där hundratusentals människor tvångsarbetat. och inte minst, de sprängda ruinerna av gaskamrar och krematorier.

för platsen tyska namn är auschwitz och ingen av männen i röda arméns 322. division ska glömma vad de fann på denna plats.

en av dessa är 17 år gammal och har ett år tidigare levt i en hop av likaledes föräldralösa pojkar som stryker genom landsbygden i den socialistiska rådsrepubliken uzbekistan.

nu är han korpral och gruppchef i röda armén. han har ett ungt och vaket sinne och när han ser högarna med bortklippt hår, med kläder och personliga tillhörigheter, med glasögon och tandimplantat, inser han att här har något fruktansvärt skett.

korpralen – pojken – minns historier han hört som (än yngre) barn, under den stora svältens år, när stalinpolitiken slog sönder möjligheterna till livsmedelsförsörjning i hans hemland.

en gammal man som vissa av de vuxna drev med och kallade schaman och som bara barnen tog på allvar. hans historier om hur deras folk levt tidigare, när de var kringresande herdar på de väldiga stäpperna.

pojken/korpralen minns hans ord som om han hört dem igår. att lidande är något som består. som inte lämnar jorden där det ägt rum. att det finns ett urtidsminne som kvarhåller det som en gång skett och sedan går att återkalla.

det har varit visdom bland deras folk så länge minne finns. innan ryssarna kom med sina regler och sina hus som inte skulle flyttas. innan kommunisterna delade upp jorden och tvingade herdarnas söner att plöja den enligt protokoll.

jorden minns. slätterna minns. varje fast del av marken under oss vet vad som en gång har skett. så har den utskrattade gubben som kallade sig själv schaman sagt. och pojken trodde honom då.

och pojken tror honom fortfarande nu när han är korpral i den segrande röda armén och berlin bara är några veckor bort. han tror honom när han ser denna väldiga slätt av bruna baracker där något fruktansvärt och obeskrivligt har skett.

vad minns inte dessa hus? vad minns inte denna jord? hur mycket finns inte lagrat just här, på denna slätt?

denna tanke är hans bestående minne av denna januarinatt 1945. och den ska komma att styra resten av hans liv.

tolv år senare disputerar han vid leningrads universitet med en avhandling i psykiatri som handlar om fältsoldaters erfarenhet av lidande under extrem press.

från och med mitten av sextiotalet är hans forskning helt fokuserad på hur “emotionella spänningar” (ungefärlig översättning av hans egen term) kan komma att “rekonstruera den sociopsykiska miljön” i händelse av extrema situationer, exempelvis kärnvapenkrig.

1972 är han major i röda armén och likaledes avdelningschef på ett av sovjetunionens många forskningscentrum som syftar till att kringgå västs övertag när det gäller konventionell forskning kring vapen- och krigsteknologi.

någon gång i mitten av 1980-talet – 40 år efter den där natten han för första gången såg den där leriga polska slätten under blötsnön – gör han enligt egen uppgift ett genombrott. eller genombrott, det är kanske fel ord. insikt är nog bättre.

det hårda sovjetsystemet har gett honom stora resurser att jobba med och han har inriktat dem på en enda sak – att undersöka vad den där schamanen egentligen menade med det som de vuxna skrattade åt.

han är inte vidskeplig. han tror varken på de dekadentas gud eller de underutvecklades makter. han är bara fri från fördomar. jakten efter kunskap är det enda som styr honom.

han vet att hans eget folk i generationer och millennier levt på slätterna. av slätterna. de har lärt känna varje tuva och varje grop. varje bergsrygg och varje grönskande dal.

den kunskapen som skapas av det är inte att förakta. ingen att kasta på sophögen. vad än parti och kommissarier säger. i den finns något viktigt.

varje gammal gubbe och gumma som överlevt svälten och kriget har han försökt få tag på. låtit sina studenter intervjua. han har själv rest mellan varje kyffe och ruckel ute på de där slätterna han en gång kom ifrån.

och långsamt har han börjat förstå.

så vänder historien återigen blad. likgiltig för hans och andras planer och drömmar.
på morgonen den 19 augusti 1991 vaknar han precis som resten av världen till nyheten att kommunistspartiets generalsekreterare michael gorbatjov entledigats och det väldiga sovjetimperiet nu styrdes av en ny ledning.

under de där kaotiska sensommardagarn som följde vällde människor ut på moskvas gator, jeltsin talade till folket från ett stridsvagnstak och allt verkade balanseras på en knivsegg.

då valde han att inte längre chansa. han levde i ett döende imperium, omgiven av kaos. det gick inte. inte nu, när han var så nära.

han var tvungen att söka sig i säkerhet. som schamanerna förr lett hans folk i skydd från stormar och fientliga horder. som han själv som föräldralöst gatubarn en gång lärt sig: bättre fly än illa fäkta. och helst i tid.

det är klart han haft försäkringar. som alla haft de där sista åren. han är nu överste. skild. barnen utflugna. det är bara han. han är bara några och sextio. han har mycket tid kvar. bara han slipper leva i ett land i upplösning.

han tar kontakt med en av försäkringarna. det leder honom vidare. han förklarar allt det kommer kanske ta tid, men han måste bort. någonstans långt borta. till stanford eller cambridge. eller någon annanstans. bara han får med sig allt.

han som är den enda som har kvar schamanernas kunskap måste föra den i säkerhet.

via långa omvägar får han veta att det finns en säker väg ut. den går via de baltiska sovjetrepublikerna. de som snart inte ska vara några sovjetrepubliker alls.

och det finns ett mål. ett litet land på andra sidan havet som han sällan ägnat en tanke. ett land som han mest minns för att han en gång för många år sedan läst god natt-sagor för sina barn från just det landet.

som han självt tyckte bisarra sagor om en man med propeller på ryggen som flög över en stad och blev vän med en liten pojke.

staden hette stockholm och författaren hette förstås astrid lindgren. landet var sverige. nu skulle han snart komma dit.

han och de under honom som han behövde. all hans forskning. all dokumentation.
och allt annat.

snart skulle det vara i sverige. svenskarna och amerikanarna hade lovat att de kunde arrangera allt så att han kunde fortsätta med det han gjorde.

det var ett billigt pris för honom. att sälja lojaliteten till ett land som snart inte skulle finnas längre – vad betydde det? huvudsaken var att han fick fortsätta. nu när han var så nära.

när han fick höra var han ska verka i framtiden hände det faktiskt att han log. det var ändå så ironiskt.

schamanernas kunskap från de väldiga slätterna skulle nu nå något helt annat. en ö bland massor av andra öar på ett stort hav. det kallades visst skärgård.

en höstkväll var allt ordnat. han bordade en färja i en hamn som inte längre var sovjetiskt. med honom fanns nere på båtens bildäck en del av allt han behövde. resten skulle komma senare.

det hade gått nästan femtio år sedan han som tonårig korpral rest så här långt västerut. då var han en liten del i ett enormt krigsmaskineri som höll på att slutligen krossa nazityskland.

den gången hade han sovit i tält på frusna och leriga åkrar. livnärt sig på sporadiska portioner av tunna soppor som trängens hästar lyckades få fram till dem.

den här gången åkte han bekvämt med egen hytt. han tog ett glas vodka i baren som låg på översta däck. såg höstnatten falla över östersjön.

så reste han återigen västerut. tiggarpojken som blev korpral som medicine doktor och överste.

när färjan ms estonia lämnade ösels kust bakom sig vinkade han mot bartendern och beställde ytterligare ett glas vodka.

det kunde han unna sig. nu när allt var ordnat.

imorgon bitti skulle han vara i land i sverige. någon timmes bilfärd söderut låg hans nästa destination.

där skulle han äntligen få möjlighet att pröva om det som schamanen berättade för honom som barn var sant.

då skulle han äntligen få chansen att finna det han alltid sökt.

Signaturmelodi

Ni har hört tredje delen av HOIN, skriven av Andreas Ericson, och uppläst av Ludvig Josephson, i den följetong som utgör Creepypoddens 100:ade avsnitt. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken, och programledare är jag, Jack Werner. Fjärde delen av HOIN kommer ut nästa måndag. Och ända från i juli 2015 fram till idag: Tack för att ni har lyssnat,