Avsnitt 180: Skinnskrov

Grottmålningar. Runor. Skrifter i papyrus och pergament. Texter nedskrivna på papper eller på väggar, beroende på vad den skrev hade tillgång till. Det är bestående. Det är historier som någon tyckt varit så pass viktiga att de måste bevaras.

Det är på jakt efter dessa jag utforskar gömda och glömda rum, allt från riktigt gamla lämningar till mer sentida. Märken. Ledtrådar. Texter. Ibland bara ett namn, eller en kort mening. Men det händer, även om det är extremt sällsynt, att hela historier uppenbarar sig.

Varningar, från de som lämnat oss.
Varningar, för det som fortfarande finns kvar …

Nu ska ni få höra den märkligaste jag hittat.

––––––––

Sägnen om avrättningen av Cornelius Baltsar Rahm, som ska ha ägt rum vid Blidviken söder om Tällberg intill Siljans östra strandlinje i början av artonhundratalet, har skildrats i olika tappning alltsedan det hände. Enligt somliga var den unge mannen inget annat än en hemlös särling. En förvisso udda man, men alltjämt en oförarglig sockenbo. Andra hävdade bestämt att han helt visst var en kringflackande tjuv, som kom att anklagas för att ha stulit både ägodelar och boskap från gårdarna i stadens ytterområden. Detta föranledde att hemmansägare i bygden gick samman, tog likt en lynchmobb lagen i egna händer. Stämningen piskades upp till orimliga proportioner av den hätska folkhopen. De som ansåg sig utsatta eller förorättade av Rahms förmodade intrång och brott utkrävde ersättning. Och Rahm, som inget ägde, fick betala med sitt eget blod.

Man lät konstruera en enkel risflotte av grenar och sly insvept i oljad segelduk. Rahm bands utan en tråd på kroppen till det trassliga grenverket, med armarna utsträckta och benen brett särade. Därpå tog en utdragen tortyr vid. En efter en skar förtryckarna stycken av Rahms hud, till dess att ryggen, baksidan av låren och vaderna var helt skinnflådda.

Men detta fruktansvärda räckte inte för att släcka pöbelns blodtörst. Med Rahm fortfarande vid medvetande fördes flotten ut och förankrades i Siljans vatten. Från stranden såg förövarskaran hur sjöfåglar började cirkulera, hur de sedan dök ned och slet kött ur kroppens vidöppna sår.

Luftrummet fylldes av fåglarnas skrän, påhejande rop och upprymda skratt. Men inget av detta kunde överrösta de plågade skriken från Rahm.

Tills de tystnade.

Tiden har gått, och tiderna har liksom historien förändrats. Sägnen om vad som egentligen hände går isär. Många var de som skådade den grymma lynchningen. Männen, som var högst delaktiga i den fysiska bestraffningen, men också ett flertal kvinnor och barn, och hundar som sprang runt, upphetsat skällande och gläfsande. Alla var överens om att rättvisa hade skipats, men nog visste de att det som skett stred mot lagen.

En man dog. Något gick överstyr.

Det var så man sa. Men många kände också till sanningen, och händelser som denna går inte att glömma eller förtiga.

Allt detta omoraliska, förkastliga och omänskliga var och är än idag anmärkningsvärt. Men vad som därutöver var mer anmärkningsvärt, var det försvunna skinnet. Den märkliga upptäckten gjordes när skymningen föll, under det att folket samlade ihop sig för hemgång. Av de hudstycken som avlägsnats från Rahms kropp, fanns inte ett spår. Vid den plats där han legat fjättrad, syntes nu bara mörka fläckar från blodet som runnit. Men skinnet, det var borta.

Olusten spred sig. När någon föreslog att det måste varit hundarna som släpat iväg med resterna, eller rentav ätit dem, nickade många snabbt. Så måste det ha varit. Men av allt de varit med om under dagen, stannade just detta kvar. I de närvarandes sinnen. Och, på platsen.

Inget vet om Rahm verkligen hade gjort sig skyldig till det han anklagades för, men stölderna i gårdarna upphörde efter hans död. Om det funnits en annan gärningsman, måste denne blivit avskräckt eller flytt. Däremot började andra märkliga saker inträffa i trakterna kring Blidviken.

Området låg tämligen avsides, men folk kom dit för att tvätta sig och fiska. Rapporter om olyckor började florera. Och alltsomoftast liknade skadorna varandra. Folk hade blivit skadade på ett sätt som påminde alla om det straff de utsatt Rahm för. Hud hade skalats från deras bara händer och ben. Ingen kunde berätta hur det hela gått till. Hade de rivit sig på något i sjön? Skrapat emot något på sin väg genom skogen? Nej, ingen visste hur. Men alla visste vad som egentligen låg bakom.

Orsaken man inte talade om. Folk började resa till nya platser kring Siljan för att uträtta sina ärenden. Man ville inte, vågade inte, besöka Blidviken.

De som till en början ansåg sig ha gjort rätt, hade gjort fel. Även de passiva, stillatigande, de som inte lyft ett finger för att rädda Rahms liv. Alla var de syndare. Men trots aktiva försök att kollektivt förtränga det de alla på något sätt bidragit till, visste de att de hade ett liv på sina samveten. Ett liv de gemensamt utplånat. Nu insåg de att vedergällningens tid var kommen.

Åren gick. Händelsen gick från minne till skröna. I och med befolkningsökningen i städerna och byarna vid Siljans östra stråk, från Rättvik i norr till Leksand i söder, lät byggherrar anlägga nya områden, och bebyggelsen bredde alltmer ut sig.

Jag skulle börja i sjätte klass när vi i slutet av sommaren 1984 flyttade från Örebro till småhusområdet Blidgård, som byggts på vägen ut mot Blidviken mellan Tällberg och Hjortnäs. Pappa hade starkt önskat och länge pratat om att ta med sin familj hem, som han sa, då hans släkt hade sina rötter i Tällberg. Vare sig min mamma eller jag själv hade något emot flytten. Nej, vi var en entusiastisk liten familj som rullade upp mot vårt alldeles egna lilla hus den där sensommardagen.

Det var då. Om jag, vi, vetat vad som väntade, hade vi förstås aldrig bosatt oss där.

Men när vi landade i vårt nya hem föreföll allt idylliskt, vilket det också var i början. Vitmålade staket som hägnade in de små tomterna och de nymålade husen, som i sina söderlägen hade tillhörande altan med inglasat uterum, ett rum som gjorde i synnerhet mamma alldeles överlycklig – sitta ute även när det blev höst och vinter! Ute kunde man fortfarande känna lukten av den nylagda asfalten på gatorna, och i vårt hus doftade det tapetklister, målarfärg och trä. Jag kunde husera fritt på hela övervåningen, vilket innebar mitt eget rum, ett mindre allrum, ett toalettutrymme, samt ännu ett sovrum som skulle inredas till gästrum. Allt var fantastiskt, och nyfikenheten fick mig att genast vilja utforska närområdena och grannarna som liksom vi var nyinflyttade. Husen var alla i samma storleksordning och invånarna var småbarnsfamiljer, där barnen var i samma ålder som jag. En gemytlig gemenskap och genuin grannsämja kom med ens att skapas. Och bortom bebyggelsen väntade äventyret – i skogarna, bland kullarna, vid den närliggande sjön, där man satsat stort, muddrat i Blidviken och anlagt en jättefin badstrand, och där en flytbrygga med hopptorn låg förtöjd en bit ut i vattnet.

Jag träffade Linus samma dag som vi anlände till Blidgård. Han och hans familj – mamma, pappa och storebror – flyttade in två hus från oss. Medan våra föräldrar ordnade med allt det praktiska i våra nya boenden, bekantade jag mig med Linus. Vi var lika gamla, fyllde dessutom år samma vårmånad, och vi skulle komma att börja i samma skolklass vid terminsstarten. I mångt och mycket liknade vi varandra. Två spinkiga lintottar med spring i benen. Vi klickade direkt, och den omedelbara vänskapen fick mig att känna mig än mer hemmastadd. En ny bästis efter bara några minuter bådade gott, och som det såg ut fanns det gott om fler presumtiva lekkamrater i grannhusen. Linus bror Frank var tre år äldre. Han verkade lite grinig, tyckte jag. Det berodde väl mest på åldern. En tonåring inklämd mellan oss mellanstadiebarn och hurtiga föräldrar som endast ville väl men som istället bara var jobbiga. Han avskärmade sig från omgivningen genom att konstant bära freestylehörlurar med hög musik.

Jag antar att jag idag, med andra ögon, kan se det livet som inrutat. Både bildligt och bokstavligt. Ett rutnät av gator och små tomter med små hus, övre medelklass, harmoni och trygghet i världens bästa land. Jovisst. Men i den där tryggheten kom ett styng av osäkerhet att vävas in redan samma vecka som vi började skolan.

Det var vår skolbusschaufför, en man i sextioårsåldern vid namn Gillis, som var skälet till detta. Det blev så, att alla elever outsagt fann sina egna platser i bussen. Längst bak flockades en skock av våra skolkamrater från mellanstadiet. Frank gick i högstadiet och i en annan skola, men åkte samma buss som oss. Han satt för sig själv med hörlurarna på, nedsjunken i en fredad zon i mitten av bussen, där han i skymundan petade upp en snusprilla under läppen varje morgon. Jag och Linus tyckte om att sitta så långt fram som möjligt, för att få god sikt framåt, och vår plats kom att bli det främre dubbelsätet, vid ingången, på andra sidan mittgången från Gillis plats bakom ratten. Gillis var pratglad, munnen hans gick i ett. För det mesta pratade han om helt ovidkommande och trista saker som inte intresserade oss barn alls, till exempel långa haranger om att hans fru hade hängt upp ostrukna gardiner eller att hans chef var en skitstövel. Att han babblade för döva öron tycktes inte bekomma honom. Han behövde väl bara prata av sig, gissar jag.

Men emellanåt var det som om Gillis talade direkt till oss, då han lät oss veta vilken plats vi kommit till. Det kom i små doser, små inskott bland de mängder av ord som flödade ur honom. En lokal historielektion. Jag och Linus fann i det oavbrutna ordsvallet sällan möjligheten att ställa frågor eller följdfrågor, utan fick själva efteråt analysera och pussla ihop det vi tyckte var intressant. Kontentan var att den natursköna Blidviken och det välpolerade Blidgård bar på ett hemskt förflutet. Sådant berättade Gillis om. Han hade kanske inte det bästa omdömet. I många fall var han på vippen till gränslös, saknade helt spärrar för vad som kunde anses vara barntillåtet eller inte. Det gick inte att avgöra vad som var sanning i det han sa, men när det kom till historier angående Blidviken satt vi som på nålar där framme i bussen. Jag och Linus sneglade ömsom åt varandra, ömsom åt Gillis, som inte för en sekund vek med blicken från vägen. Hans ögonlock fjädrade slött, när han monotont malde på. Därför trodde vi inte att hans avsikt var att skrämma oss med spökhistorier, utan att bara berätta vad som faktiskt hade hänt.

Busshållplatsen där vi om vardagarna blev upplockade och avsläppta låg centrerad på den hastighetsbegränsade raksträckan som skar genom vårt bostadsområde. Denna nyasfalterade genomfartsled ledde hela vägen ut till en vändplats alldeles nära Siljan, vid Blidviken, och hade fram till helt nyligen varit en grusväg, eftersatt sedan andra världskriget. Vi kom att tycka om Gillis och hans berättelser så mycket, att vi på morgnarna ibland klev på bussen på dess väg ut mot viken, och på hemvägen från skolan även då följde med den extra svängen, bara för att få ytterligare chans till ett par minuters, historisk nervkittlande underhållning. Det var under de turerna som vi fick höra om stålverket.

Innan 1939 och under krigsåren fram till 1945 traktade tysken efter vår svenska järnmalm, varför man i all hast uppförde detta stålverk just vid Blidviken. Genom skolbussens ofta illa tvättade fönsterglas kunde vi fortfarande se verkets skorstenar höja sig över skogens trädtoppar. Stålverkets främsta uppgift var att tillverka och leverera järnvägshjul, och fabriken var idealiskt belägen med fraktmöjligheter både land- och vattenvägen. Produktionen avmattades efter kriget. Otaliga arbetsplatsolyckor nådde den tragiska punkten då en man dog, varpå stålverket stängdes ned för gott.

Detta förfärliga dödsfall var en av de historier som Gillis i detalj återgav, en historia som än idag gör mig väldigt illa till mods. Hur Gillis kunde behålla sitt sedvanliga nästan likgiltiga lugn var, är, för mig en gåta.

Mannen som förolyckades tillhörde en av bygdens äldsta och mer aktade familjer. Sin unga ålder till trots arbetade han som förman på verket, och hade egentligen inte på golvet att göra. Ingen visste varför han befann sig där han gjorde, vid den stora karusellsvarven, och det var inte heller många som hann bevittna den fruktansvärda händelsen. Allt skedde på ett ögonblick. På något sätt fastnade mannen i svarven. En kraftig smäll uppstod när han drogs med i det cirkulärt roterande arbetsstycket. Det slog gnistor om maskinen, en rökpelare steg i taket, och kroppen spottades ut på golvet, flängd från hud. En blodröd köttmassa var allt som återstod.

Nu, och det kan ha varit första gången det hände, vred Gillis en aning på huvudet och såg i ögonvrån mot oss, där vi satt färglösa i våra ansikten och munnarna på vid gavel.

Han gav oss en bekräftande nick, och när hans blick åter sökte sig åt vägbanan, mumlade han: ”Inte konstigt att folk dör som de gör häromkring. Med tanke på det som hände.”

”Vad?!” utbrast jag och Linus med en mun.

Gillis tuggade kinderna, kanske i ett för hans del ovanligt moment av begrundan. Det var under hemresans kvarvarande minuter, som vi fick veta vad som en gång inträffat här. Bakgrunden, enligt Gillis, till de gruvligheter som genom tiderna förekommit på platsen.

Denna resterande bit av resan lyckades Gillis vara kortfattad, men hann likafullt måla upp färgstarka scener. Dåtidens inhumana bestraffning, tortyren av Cornelius Baltsar Rahm, och hur detta kunde kopplas samman med liknande företeelser av senare datum. Det handlade enligt Gillis om vedergällning. Allt sammantaget gav mig och Linus akut tankekollaps, lämnade oss mållösa.

”Håll er i skinnet”, sa Gillis när vi klev av bussen hemmavid, och det slog mig att han alltid hade sagt adjö med de orden. Aldrig vid ankomsten till skolan om morgnarna, utan bara vid hemkomsten. Det var först efter den här historien som jag förstod att det inte var något han sa med glimten i ögat. Det var en varning. I närheten av Blidviken fanns det anledning att vara aktsam.

Samtidigt som det vi fått berättat för oss var rysligt och spännande, blev vi givetvis också skärrade. Jag och Linus gick tysta från busshållplatsen den dagen, sida vid sida, var och en i egna tankar. Stumheten varade när vi skildes åt, och höll senare i sig över middagen hemma. Jag drog ut på det in i det längsta, men vid sängdags kunde jag inte längre hålla det inne. Mamma och pappa satt vid teven på nedervåningen. De måste hört mina steg i trappan, då de båda vridit sig mot dörröppningen till vardagsrummet när jag klev in. De satt som om de väntat in mig, som om de märkt av min beklämdhet under kvällen och visste att ett samtal förr eller senare skulle bli nödvändigt.

”Vad är det, gubben?” frågade mamma, medan pappa reste sig ur soffan för att sänka ljudet på teven.

Nu var jag verkligen inte morsk. Jag masade mig in i rummet, mot mamma, och kröp likt ett småbarn upp i hennes famn. Med en svällande klump i halsen berättade jag det vi fått höra av Gillis.

Jag kunde inte uttrycka mig i termer som förbannelser eller hämndlystna gengångare. Däremot återberättade jag de händelser som mycket väl kunde ha ägt rum. Avrättningen. Olyckan på stålverket. Pappa tittade på mig, höjde därefter blicken till mamma. Jag lyckades inte tyda deras ordlösa kommunikation, men deras ögonkontakt varade lite för länge och stämningen förblev besvärande. Så sänkte pappa åter blicken, såg mig beslutsam i ögonen.

”Det är trams”, sa han, och sköt samman ögonbrynen.

Han lät mig veta att om Gillis tyckte om att skrämma barn, tänkte pappa minsann höra av sig till vederbörandes arbetsgivare för ett allvarsamt samtal.

I och med detta stod det klart att ämnet var uttömt. Men min ängslan var högst påtaglig, även om Gillis struntpratat, och jag tilläts stanna kvar och sällskapa i soffan en stund. Jag fastnade inte för teveprogrammet, inte alls. Mina tankar var någon annanstans. Av någon anledning led jag av dåligt samvete. Vi hade kommit till ett paradis, och jag förpestade tillvaron med mina hjärnspöken. Visst litade jag mer på mina föräldrar än Gillis, men tröttheten drev bort förnuftet och frambringade ett ohälsosamt tungsinne.

Kvällen präglades av fåordighet, förutom när jag började klippa med ögonen och mamma sade som hon brukade: ”Nu är det sängen som gäller, skoldag i morgon, sov gott och vi älskar dig”, men den här gången med tillägget: ”Allt känns bättre i morgon, ska du se.”

Efter en orolig natt berättade Linus morgonen därpå att ett snarlikt scenario utspelat sig också hemma hos honom föregående kväll. Våra föräldrars inställning, det korta, nästan tvära avvisandet, hade i stunden känts frustrerande och därmed nästan gjort oss räddare. Mamma, och framförallt pappa, och detsamma gällde Linus föräldrar, hade varit lika barska som vi varit omskakade. Jag vet inte om det berodde på historien i sig, eller på Gillis. Och jag är osäker på om pappa verkligen kontaktade Gillis överordnade. Hur som helst slapp vi historieberättandet under bussresorna, då jag och Linus sällade oss till de som satt längre bak i bussen. Det var bäst så. Med Gillis utom hörhåll ströp vi den kanal som försett och fyllt oss med förundran och rädsla. Vi såg det som en lättnad när det hela hade lagt sig, vilket det gjort. Åtminstone för en kort tid. Och det var ändå inte Gillis som skulle komma med nästa oroväckande besked. Det kom från våra skolkamrater.

Det var i mitten av september. Även om månaden till årstiden räknades som höstmånad, hade sommaren blivit förlängd i temperaturmått mätt. Jag minns att det var en måndagsmorgon. När jag och Linus klev på bussen och numera förtegna smet förbi Gillis var känsloläget uppskruvat i den bakre halvan. Alla pratade i munnen på varandra, trampade otåliga i mittgången, hängde knästående över ryggstöden. Frank, som aldrig brydde sig om övriga resenärer, vek av ena hörluren från örat för att också han höra vad som sades. Vi fick snart veta vad det hela handlade om. En elev på skolan, en flicka i klassen under vår, hade råkat ut för en olycka på söndagskvällen. Vår skola var inte stor, utan bestod endast av en klass per årskull, och även om vi inte kände henne personligen så visste vi mycket väl vem hon var. Vittnesmålen om händelsen var flera. Ett par av eleverna på bussen hade varit där, och de fick när sorlet stillnade chansen att berätta.

Kvällen innan hade en grupp människor från området befunnit sig vid Blidvikens badplats. Siljan låg stilla, och den lågt liggande solen skänkte en bländande värme över det fortfarande någorlunda badvänliga vattnet. De flesta av föräldrarna satt påklädda på stranden. Med händer som skuggskärmar över sina solglasögonprydda ansikten höll de utkik över småbarnen som trampade omkring och grävde i sanden i vattenbrynet, och de lite äldre och sturskare barnen som badade på djupare vatten ute vid flytbryggan, där även någon enstaka förälder gjorde dem sällskap.

Det var en fin kväll, vet jag själv. Även om jag och Linus sysslade med annat hemma i området, ser jag tillbaka på den som en typisk sådan där minnesvärd sensommarafton, kanske den sista för säsongen innan hösten på allvar gör entré. Den ljumma, vibrerande luften, som antyder att en storm är i antågande. Det stilla, som varslar om att något brydsamt är på väg att hända.

De var fyra personer ute på den kvadratiska flytbryggan. Två tonårspojkar, flickan och hennes pappa, som turades om att dyka eller på något lustigt akrobatiskt vis hoppa i vattnet från tornet, för att därefter simma runt och klättra upp på badstegen på motsatta sidan. En i taget, runt, runt, gick leken. De skrattade och tjoade, pappan som barn på nytt.

Så, plötsligt, blev det tyst utifrån bryggan. Bara tre av dem stod på bryggan, pojkarna och pappan. Pappan skrek sin dotters namn, om och om igen med stegrande röstläge, varpå han stressad kastade sig i vattnet. Tonårspojkarna formade händerna runt munnen och ropade mot stranden efter hjälp. Flera vuxna skyndade med kläderna på till undsättning, rörde upp ytan som nyss legat kav lugn. Längre ut syntes pappan komma upp för snabba andhämtningar. Snart sträckte han sig efter pojkarna på bryggan, vilka fattade hans hand. De båda halkade om vartannat på det våta underlaget när de försökte få upp honom. Pappans andra arm var stäckt åt andra hållet, nedåt. Han kämpade för att få upp sin dotter, som tycktes ha fastnat. Eller, som hölls kvar där nere. Fasthållen.

Så släppte det stumma greppet, och tonårspojkarna föll baklänges. Pappan fick som genom en enorm urkraft upp den nu livlösa flickan på bryggan, och kravlade sig därefter själv upp. I en ring av guppande huvuden från de tillströmmande övriga vuxna påbörjade pappan hjärt-lungräddning. En kaskad av vatten sköt ur flickans mun, och hon började gråta, hjärtskärande och skräckslaget. Hon fördes till land på starka och beredvilliga armar, medan blodet rann ned för dem. För det var just det, inte det avvärjda drunkningstillbudet, som kom att bli det mest chockartade – flickans ben saknade stora sjok av hud.

Samma vecka gjorde hösten sitt intåg, och med den kom kylan. Sky och sjö gick i samma stålgråa nyans, vinden rev löven av träden. Ruskvädret gjorde Blidviken än mer ogästvänlig. För oss närboende skulle det dröja innan någon besökte den öde stranden igen.

Räddningstjänsten hade varit på plats och gått ned med dykare för att göra sina undersökningar. De hittade inga vettiga förklaringar till vad som kunde hänt flickan. Badstegen satt ju monterad på andra sidan bryggan, så att hon skulle ha skadat sig på den var uteslutet. Att något djur låg bakom verkade inte heller troligt. Det enda de kunde se som en rimlig orsak var att hon på något olyckligt sätt fastnat i den kraftiga kätting som fäste flytbryggan till sjöbottnen.

Det uttalades aldrig, men vi barn var varken blinda eller döva. Vi märkte hur det tisslades och tasslades mellan de vuxna, bland grannarna, över häckar och staket, ute på gatorna när brevlådorna vittjades. Vi avkodade signalerna, eller så trodde vi oss kunna göra det. Eller så var det bara föräldrarnas förfäran över olyckan och skadorna som dryftades, inte orsaken. Oron bedarrade emellertid. Det överrumplande väderomslaget höll de flesta i grannskapet inomhus.
Men någon som inte gick att undvika och som inte lät oss glömma de fasor som genomsyrade trakten, var Gillis. Även om vi inte längre talade med honom glömmer jag aldrig hans menande blickar när vi steg på skolbussen.

Vad var det jag sa? gick att avläsa. Håll er i skinnet …

Och vi höll oss i skinnet. Vågade inte annat. Äventyren i den kringliggande naturen fick vänta. Med jämna mellanrum tog antingen jag eller Linus upp ämnet som föranlett vår ofrivilliga isolering, men det slutade oftast med att vi blev osams. Beroende på humör kunde jag bli sur om han yppade något om saken, och vice versa. Vi var missbelåtna över läget och hade uppenbarligen ett behov av att ventilera, fastän det aldrig ledde någonvart.

Men säg den unge vars upptäckarlust går att kväsa. Området var en dröm för barn i vår ålder.

Allteftersom veckorna passerade började vi betvivla att Gillis berättelser verkligen var sanna. Visst, vi kunde inte förneka det som hänt flickan vid badplatsen. Men det kunde vara en slump.

För att vinna tillbaka vår frihet valde Jag och Linus rätt och slätt att bortse från det Gillis gaggat om. Rastlösheten hade börjat gro i oss, och vi ville göra något annat än att hänga hemma på gatan eller hemma hos varandra. Något vi varit nyfikna på sedan första gången vi såg skorstenspiporna sticka upp bland träden, var det nedlagda gamla stålverket. Det var förstås förbjuden mark för oss barn.

Våra föräldrar hade varnat oss för att gå dit. Men den som är villig att riskera ett mildare straff som en utskällning eller ett utegångsförbud, får se det som äventyrets pris. Vi började så smått förbereda ett besök till stålverket, med siktet inställt på karusellsvarven. Vi anade att maskinen med största sannolikhet fortfarande utgjorde en del av inventarierna, oavsett sanningsgraden gällande olyckan. Förvisso kunde man diskutera huruvida det var legitimt att göra intrång där obehöriga ej äga tillträde, men vi såg det mer som ett studiebesök till ett fabriksmuseum, där det handlade om att ta in historiska fakta om vår nya vistelseort. Vi kanske inte använde just de orden, men det var så vi skissade på vårt försvarstal om vi skulle bli påkomna. Däremot var jag och Linus inte helt trygga med att besöka stålverket ensamma. Naturligtvis kunde vi inte fråga någon vuxen, och någon av våra jämnåriga var det heller aldrig tal om. Det fick bli något däremellan, och valet föll på Linus storebror Frank. Han var inte det minsta intresserad, vare sig av att besöka stålverket eller att göra något tillsammans med oss småglin. Då sa Linus att det ganska säkert var onyttigt att snusa, och antydde i samma andetag att det vore förargligt för Frank om deras föräldrar fick vetskap om missbruket.

Frank mulnade till, kallade Linus för både det ena och det andra, innan han frågade: ”Är inbrott bättre än att snusa?”

”Vi har inte gjort inbrott än”, svarade Linus, och sedan: ”Men om det blir så kan vi låta mamma och pappa avgöra vad som är värst.”

Frank gav till sist med sig.

Det var i slutet av oktober, och dagsljuset svek allt tidigare. Planen var att vi skulle ta oss in i byggnaden i skymningens dunkel, men innan det blev kolmörkt. Vi ville inte använda ficklampor, då dansande ljuskäglor från dessa kunde röja oss.

Utstyrda i kläder efter väder lämnade vi våra hem. Begav oss i västlig riktning mot Siljan. Frank stövlade på i ett högt tempo. Vi yngre fick svårt att hålla jämna steg med honom. Jag tror att han ville få det överstökat fortast möjligt, och hållhaken Linus hade på honom förbättrade knappast sämjan mellan bröderna. Stämningen kunde således varit bättre.

Framme vid vändplatsen, innan vi vek av upp mot skogen och stålverket, blickade jag ut över badstranden nedåt vattnet. Blidvikens tjärsvarta yta fick obehaget i mig att växa. Det hade varit ett bra tillfälle att dra i handbromsen vid den här tidpunkten, i det här vägskälet. Men Linus var målmedveten, särskilt nu när han lyckats övertala Frank. Och vad skulle väl kunna hända i en tom fabrikslokal, som dessutom varit ur bruk i närapå fyrtio år?

Ja, vad skulle väl kunna hända …

Linus väckte mig ur mina grubblerier. Han hade fått ett kortare försprång, och Frank syntes inte längre till där han försvunnit iväg upp längs den igenvuxna skogsvägen som ledde till stålverket. Jag fick fart och vi joggade ikapp Frank.

Väl uppe blockerades vägen av två höga rörgrindar med integrerat stålnät, vilka var sammanfogade med en rostig kedja och ett kraftigt hänglås. Frank fattade låset, som dessvärre visade sig hålla.

Nätstängslet som omgärdade fastigheten var å andra sidan inget större hinder för oss, eftersom det på sina håll fanns stora öppningar där nätet vikts undan. Tidens tand hade förtärt mycket av det som en gång varit, och vi var förmodligen inte de första objudna gästerna. Frank tog återigen täten, och vi klämde oss i turordning in genom en glipa. Spretiga, vassa ståltaggar grep efter våra kläder, och jag kände olusten stiga när de rev upp ett hål i min täckjacka. Något jag med ens visste skulle få följder när mamma upptäckte det. Nu hade vi dock kommit så långt att jag inte ville föreslå att avbryta. I ett utsträckt led där jag kom sist och Frank hetsade på längst fram, kände jag att jag inte heller var i position att komma med några invändningar. Det var bara att hänga på, och visst, det var spännande. Pulsen ökade markant efter det att vi tagit oss in på området, och därmed formellt gjort inbrott.

Stålverkets stora fabriksbyggnad tornade upp sig framför oss. Några kringliggande, mindre träbaracker hade förfallit under decennier av bristande underhåll. Allt tycktes vara i riktigt uselt skick, i det närmsta fallfärdigt. Bygdens skamfläck, som borde ha jämnats med marken, men istället lämnats för naturen att begrava. Vi gick ett halvt varv runt huvudbyggnaden för att få en överblick.

Den gråtonade, en gång gissningsvis vitputsade, fasaden återkastade det dagsljus som återstod, och som delvis lyste upp gårdsplanen. Men skymningen var nära förestående. Bakom slarvigt förspikade brädor, spröda som torkad papp, syntes de flesta av fönstren trasiga. Gliporna kunde förhoppningsvis släppa in ett visst ljus. Vi hade max en timme på oss att genomsöka det som fanns innanför de av ålder missfärgade väggarna, innan mörkret helt och hållet var över oss.

En bred lastkaj löpte utefter byggnadens ena långsida, där en rad bastanta dubbeldörrar av trä stod slutna och reglade med svartmålade låsbommar i järn. Vi tog oss upp på kajen. Frank kände sig systematiskt fram, bröt och bände i låsanordningarna. Han såg inte ut att anstränga sig nämnvärt. Ändå lossnade en av bommarnas fästbeslag ur sin murkna karm, och for i lastkajens betongyta med en skräll. Det hände så oväntat att han hoppade bakåt ett steg med höjda händer, som vore han helt oskyldig. Vi stod stilla tills genklangen avtog. Därefter greppade Frank dörrens trycke med en dubbelhandsfattning, fullföljde med ett hårdhänt ryck. Något brast. Kanske låset, eller dörren i sig, jag minns inte. Jag minns bara att Frank föll på rygg när dörrparet gled upp, och den friska höstkvällsluften fylldes av en dunst från stålverket – en utandning ur döda lungor.

Jag och Linus tänkte nog samma sak när vi såg på varandra, och våra rodnade kinder som genom ett trollslag vitnat – att det kanske var läge att tänka om. Att något olycksbådande låg i luften.
Men Frank var kvick att komma upp och borsta av sig.

”Vad fan är det med er? Det var ju ni som tjatade om det här. In med er”, fräste han, och vevade likt en trafikpolis in oss med underarmen.

Vi gjorde som vi blev tillsagda. Tassade in, vaksamma. Skönjde kantiga skuggor av gamla maskiner. Traverser och kedjor hängde från takbjälkarna högt där uppe, sparsamt tecknade av knapp belysning. Det vilade en märklig stillhet i den stora, ödsliga industrilokalen, där det måste varit ett fasligt liv och ständig rörelse vid tiden då produktionen var i full gång. Vi lämnade skoavtryck i den fina hinnan av mjöligt damm som täckte alla ytor, innan det lättade av draget utifrån. Så stannade vi mitt i hallen, såg oss omkring under tystnad. Genom grumlet av småpartiklar reste sig skuggorna runt oss, där vi stod omringade av slumrande robotar.

Det var jag som fick syn på den. Karusellsvarven. Placerad som en grandios mittpjäs bland övriga maskiner. Vad jag kände till visste inte Frank vad svarven eventuellt åstadkommit, det mardrömlika sätt på vilket en man bragts om livet. Utan att tveka gick han fram, knep tag om strömbrytaren och vred till. Det skedde så fort, och när jag varseblev handlingen stannade blodet för en sekund i mina ådror. Men ingenting hände. Frank vred av och på brytaren ännu en gång, innan han gav upp och avslutade med att sparka till svarven.

”Skitgrejer”, svor han, och klampade vidare.

Linus smög efter honom. Men jag blev stående. Jag såg på märket som Franks skosula lämnat, en obetydlig repa på den imponerande maskinen. Tänkte att skadorna definitivt skulle bli allvarliga, eller leda till döden, för den som kom detta monster i närheten vid rörelse.

…kroppen spottades ut på golvet, flängd från hud…

Jag satte efter de andra. Samlade i en tät klunga gick vi runt på golvet. Ärligt talat blev det ganska snabbt trist, inte alls så som jag och Linus hoppats på, så jag frågade lite försynt att vi kanske skulle avrunda.

”Det var väl ett jävla gnäll”, tyckte Frank. ”Nu är vi ju här, klart vi ska kolla ordentligt.”

Nu fick vi stå vårt kast, för vi kunde ju inte gärna dra och lämna Frank kvar ensam. Vårt tilltänkta storslagna äventyr hade vänt till tidernas antiklimax. Håglösa lommade jag och Linus runt, tittade in i prången. Inte för att vi visste vad vi sökte, utan för att blidka Frank, som rev runt bland några lagerhyllor längre bort i lokalen i jakt på något som faktiskt var värt att se. Han stånkade och suckade, vände sig åt vårt håll med händerna i sidorna, såg ovanför oss.

”Där!” sa han, och pekade.

Bakom oss ledde en brant trätrappa upp till en loftgång, uppskattningsvis fyra meter upp, där små kubformade rum, kanske kontorsutrymmen eller liknande, låg belägna.

”Vi kollar där, sedan skiter vi i det här”, sa Frank.

Vi stegade upp – Frank först, därefter Linus, och sist jag.

Med handen löpande längs med handräcket, kände jag hur den flata, släta ytan blev ojämn. Jag blåste bort det puderlika dammet. Lät fingertopparna följa de urgröpta fårorna, vilka visade sig i en ljusare nyans än det omgivande träet. Något stod skrivet, inristat, med små, otydliga bokstäver.

Vem gripa sig an, flykta kropp flängd från svål
Rensad att tvina, med krusta om skrov

Där och då var budskapet inget annat än obegripligt. Om jag uttydde orden rätt.

Och jag kom av mig helt när Linus väste längst upp i trappan: ”Kom igen nu!”

När vi nådde upp knarrade loftgångens plankor betänkligt under våra fötter. Vi gick i sidled med näsorna tryckta mot rummens smutsiga, mörka fönster. Frank kände på ett dörrhandtag. Låst. Han gav dörren en lika lätt som framgångslös höfttackling. Med irriterad uppsyn såg han på oss. Sedan tog han sats, från räcket på loftgångens motsatta sida, varpå han kastade sig mot dörren, som bjöd stumt motstånd.

”Vad fa …”

Mer hann Frank inte säga. Hans ena fot gick igenom golvets dåliga virke, som hamnade i linje med hans lår. Reflexmässigt satte han händerna mot golvytan, spjärnade emot för att häva sig upp. Han verkade inte ha gjort sig illa, men såg nu ännu mer förargad ut. Så stannade Frank upp i sin rörelse, samtidigt som hans anletsdrag förändrades. Hans ögonvitor lös i mörkret. Han var skräckslagen. I en raspig inandning drogs han nedåt, medan han krampaktigt försökte hålla emot.

”Hjälp mig!”

Linus och jag stod som paralyserade, innan vi fann oss och rusade fram, fattade Franks händer. Virket gav ytterligare vika under hans andra ben, och han sjönk upp till armhålorna. Av hetsiga andetag sköt snor ur hans näsa. Därpå utstötte han ett plågat vrål av smärta och panisk rädsla. Vi stretade och drog för att få upp honom. Hela tiden livrädda för att hela byggkonstruktionen skulle brista, men ännu mer i fruktan för det som fanns där under oss. För det var inte bara det flisiga virket och Franks kroppstyngd som försvårade arbetet. Något där nere höll emot, i ursinne. Jag kunde till och med höra det. Genom våra frustande flämtningar och Franks oavbrutna skrik, kunde jag höra det. Något som svallade av och an, som ett omfångsrikt, vindpiskat segel.

I en kraftansträngning vann jag och Linus kampen. Det som funnits där nedanför, fanns inte längre. Vi fick upp Frank halvvägs, och han hamnade urlakad på golvet. Linus fattade hans byxlinning, jag hans handleder, och vi släpade honom mot trappan där underlaget stod pall för vår gemensamma vikt. Då såg vi. Ett brett, mörkt spår utefter loftgångens trägolv. Frank låg fortfarande på mage, med ansiktet nedåt. Överkroppen hävdes svagt från hans kiknande andning. Jag och Linus såg på varandra, villrådiga, med ögon glansiga av tårar. Vi insåg att Frank var ordentligt skadad, och var rädda för vad vi skulle få se. Men vi var tvungna att vända över honom på rygg. Med skakiga men varsamma händer skred vi till verket i den smala gången. När vi fick runt honom kände jag att min hand blivit varm och våt av Franks sura jacka. Det var mörkt. Allt var mörkt. Dygnets sena timma. Franks kläder. Hans skada. Men vi förstod. Hela hans mage och bröst var blanksvart, lika blank och svart som Siljans vatten varit i skymningen.

Utan kraft och nästan ohörbart, kved Frank: ”Jag vill hem …”

Därnäst följer en blackout, där chocken måste ha tagit över hela mitt väsen och berövat mig minnet.

Vi befann oss bara plötsligt hemma hos Linus och Frank, nedsölade av blod och med ett föräldrapar i upplösningstillstånd. Jag kan fortfarande höra skriken, känna hysterin, när jag för min inre syn ser Frank avsvimmad på rygg på deras hallgolv. Såret, den blottlagda muskelvävnaden över hela hans mage. Blodet, allt blod. Men jag kan inte för mitt liv komma ihåg hur vi tog oss hem. Hur vi fick ned Frank för trappan, ut och ned från lastkajen, genom stängslet och vidare. Att vi gjorde det får närmast ses som ett mirakel. Med tanke på Franks sårskador kan han knappt eller inte alls varit vid medvetande. Ändå hade vi lyckats bära honom hem, och fattat alla de rätta besluten. I den rådande situationen kan jag inte föreställa mig att vi ens tänkte tanken att dela på oss, att någon av oss skulle lämna gruppen och agera budbärare. Nej, vi skulle hem, tillsammans. Vi var tvungna att ta oss bort, från stålverket, från det där.

Hemma hos Linus tillkallades ambulans. Grannarna kikade fram bakom gardinerna. Mina föräldrar var de första att komma ut. När mamma såg mig knäföll hon och fångade mig i sin famn. Då kom tårarna. För mig, för henne, och jag kände min pappas hand på min hjässa. Frank lades på en bår och ambulansen körde i ilfart mot Mora lasarett. Linus följde tätt efter med sin mamma och pappa i familjens bil. De försvann bortom småhusen, och blåljusens blinkande sken lyste länge upp himlen.
Lugnet lade sig åter i området, men inombords rådde förvirring. Jag gick med mina föräldrar, som med varsin mjuk hand vilande mot mina skuldror ledde mig hem. Vi sa inget till varandra. De ställde inga frågor. Jag antar att de väntade på att jag skulle berätta om vad som hade hänt. Men nej, ingen sa något under resten av kvällen. Den natten sov jag i mammas och pappas säng.

När man är liten känner man sig ännu mindre om man håller inne med något som måste ut. Man vill explodera. Jag hade väl inte mer än vaknat förrän jag berättade allt. Inbrottet. Golvplankorna som gett vika under Franks fötter. Men hur han skadats visste jag inte. Virkets avbrutna, vassa ändar måste ha varit orsaken. Det fanns ingen annan förklaring, inte som skulle accepteras av de vuxna. Det där andra, som så många kände till från hörsägen, nämndes därför aldrig. Revan i min fläckiga täckjacka blev i sammanhanget det minsta bekymret. Mamma var mest orolig, och gav mig återigen en kram som varade länge. Pappas min skvallrade om tillbakahållen ilska, men också skräck för vad deras enda barn utsatt sig för.

Linus hade fått berätta allt, eller det han kunde ge svar på, redan på sjukhuset. Där hade han, inför närvarande polis- och sjukhuspersonal, samt sina föräldrar, återgett samma uppgifter som jag gjort för min mamma och pappa. Polisen gick aldrig vidare med någon utredning av de brott vi gjort oss skyldiga till, i alla fall inte vad vi barn fick vetskap om. De kanske i samspråk med våra föräldrar ansåg att vi blivit straffade nog.

Jo, vi bär ärren än idag.

Den som genomlever ett sådant trauma som vårt, förändras i grunden. Jag och Linus var som förbytta. Skuggfigurer av våra forna jag. Mer tystlåtna, mer sällan skämtande och skrattande. Gjorde bara det som var absolut nödvändigt. Det kändes som om jag aldrig skulle bli glad igen.

Frank blev kvar på sjukhuset i veckor innan han fick komma hem lagom till Lucia i mitten av december. Jag satt med mamma och pappa vid middagsbordet och åt, när vi genom köksfönstret kunde se grannfamiljens bil svänga in på deras uppfart. De fyra bildörrarna öppnades synkront, och båda föräldrarna raskade till baksätet för att assistera Frank. Men han klarade sig utan hjälp, även om han gick krumryggad med ena handen för magen. Linus tittade åt vårt håll, höjde hakan i en hälsning. Sa något åt sina föräldrar, som nickade, varpå han gestikulerade åt mig att komma.

Jag och bröderna samlade oss i Franks rum. Han var trots prövningarna vid gott mod, och det bättrade till viss del på humöret hos Linus och mig. Kunde Frank vara glad efter det han varit med om, så måste även vi kunna vara det. Förbandet skymtade mellan Franks t-tröja och träningsoverallsbyxor när han klappade sig lätt på magen. Han förklarade att det krävts åtskilliga operationer, att läkarna transplanterat hud bland annat från Franks egna lår, för att lappa ihop honom. Det lät helt vrickat, tyckte jag. Att få ett sår att läka genom att skära upp nya. Nåväl. Det var så det var.

Jag reagerade över hur bussig och ödmjuk han blivit. Det är väl så det blir, att den som uthärdat psykiska och fysiska påfrestningar av den här graden, och varit en hårsmån från döden, omvärderar sitt liv. Jag och Linus ville inte tänka på den där sena oktoberkvällen, så om det höll vi tyst. Och det var skönt, att kunna prata någorlunda som vanligt, fastän samtalsämnet handlade om olyckans verkan.

Men, så kom en medpatient från Franks sjukhusvistelse på tal. En äldre man, pensionär. Jag minns inte hans namn, men det är inte heller det viktiga. Det viktiga är varför mannen uppsökt sjukvård, och att det hänt alldeles nyligen, bara en knapp vecka innan Frank blev utskriven. Mannen hade fallit illa, skrapat upp ena sidan av ansiktet, varvid även näsan fått sig en rejäl törn.

”Han såg för jävlig ut”, sa Frank, och skakade tankfull på huvudet.

Denne man hade borrat upp ett hål i Siljans is för vinterfiske. I godan ro hade han satt sig på sin medhavda stolryggsäck, med en matsäck med kaffetermos och kåsa, limpsmörgås med stekt ägg, och njutit av en gnistrande solig vinterförmiddag. Men fångsten var skral och luften kall. Just som han skulle veva in linan för att avsluta, hade det huggit, varpå linan gått av med ett snäpp. Mannen hade i sin förvåning lutat sig över hålet, sett ner i det iskalla mörkret, när vattnet plötsligt vällt upp som om det kokade. Han hade backat undan, snavat på sin ryggsäck och fallit åt sidan, slagit ansiktet tungt i det frusna underlaget. När han stående på alla fyra halkat omkring för att komma på fötter, hade han genom den spolade, blodmarmorerade isen sett något som rört sig där nere. Något stort, böljande.

”Som en blek, oformlig rocka”, citerade Frank gubben.

Kanske var vi skyldiga att lyssna till vad Frank ville säga, men det här var inget jag och Linus ville höra. Den var ännu osedd, legendens fantasifoster. I vilken färg eller i vilken form den kunde uppenbara sig, var för oss okänt. Men vi visste. Även om vi lät bli att analysera innebörden av historien, så visste vi. Platsen där vinterfiskaren blivit drabbad låg belägen strax väster om Hjortnäs, inte mer än en kilometer från Blidviken.

På vägen hem från Linus var jag jagad av mina tankar. Isen på Siljan låg som ett massivt lock över det som framträtt där under. Fångat, tills plusgraderna skulle luckra upp skiktet till våren. Men på samma gång var det ju det där andra. Att fiskaren hade borrat hål i isen. Skapat en öppning, en passage.

Den kvällen låg jag uppskrämd och funderade. På Cornelius Baltsar Rahm, på stålverket och texten på handräcket, vilken satt graverad i hjärnbarken. Varningen. Och jag fick för mig att lämna en egen sådan. Jag ville göra vad jag kunde för att förhindra att fler skulle falla offer för de mörka krafterna. Men jag ville inte att mamma och pappa skulle få reda på att jag förstörde väggarna i vårt nya, fina hus. Diskret, och så här i efterhand inte så lite barnsligt och helt ologiskt, satte jag igång. Mellan de tvärgående ribborna i huvudändans gavel av min säng, ristade jag med en linjals vassa hörn in texten som jag knappt förstod vad den betydde.

Vem gripa sig an, flykta kropp flängd från svål
Rensad att tvina, med krusta om skrov

Små och svårtydda bokstäver i tapeten, på en plats i världen som bara jag visste fanns. Det kanske var dumt, men allt kändes ändå bättre efteråt. En metod för att bearbeta våndan, en text jag kunde mässa i min ensamhet, som en skyddande besvärjelse.

Höstterminen tog slut, och jullovet stundade. Mormor och morfar kom från Örebro för att hälsa på, och de skulle stanna hos oss hela julhelgen plus någon dag till. De bodde i gästrummet på övervåningen. Det var helmysigt. Innerlig värme och trygghet lyckades faktiskt förtränga de dystra och hemska tankar som förorenat mitt sinne. Lägg där till alla julklappar. Den som gladde mig mest var en Ghostbusters LEGO-byggsats, spökjägarnas fräsiga bil, som jag fick av mina morföräldrar och som jag byggde tillsammans med morfar. Bilen hamnade i färdigmonterat skick på mitt sängbord.

Jag var ensambarn, och fick de vuxnas fulla uppmärksamhet. Kort- och sällskapsspel om kvällarna, schack med morfar om dagarna. Vi var också ute på promenader, då mamma och pappa ville visa närmiljön. Mormor och morfar var hänförda. En korsning av vintriga Astrid Lindgren-sagor och Jenny Nyström-julkort, sade mormor. Det blev till och med en tur ned till Blidviken, vilket jag efteråt såg som prövande men viktig terapi. I dagsljus, tillsammans med mina föräldrar, ändrade jag uppfattning om tidigare händelser och historier. Allt kunde ha varit olycksaliga tillfälligheter, oberoende av varandra. Det kan ha varit mina föräldrars avsikt med turen ned till vattnet och det närliggande stålverket, att slå dumheterna ur hågen. Och det lyckades för stunden.

När jag gick till sängs annandag jul såg jag på texten mellan ribborna vid sänggaveln. Petade i den uppraspade tapeten, under vilken den vita gipsen lös och synliggjorde mina spretiga bokstäver. Nej, jag trodde inte på det längre. Inte ens efter att jag släckt sänglampan, i mörkret, fanns det där. Jag hade liksom bestämt mig.

Dagen därpå, runt lunchtid, ringde Linus. Jag hade saknat honom. Han hade också haft släktingar på besök, inklusive två kusiner i Franks ålder. Vi hade sett varandra genom fönstren, samt mött varandra i våra familjekonstellationer ute på gatorna, men då bara hälsat med en snabb vinkning. Nu kilade jag över till honom på en gång. Vi hade båda fått miniskidor med tillhörande stavar i julklapp, och stack iväg till en närliggande slänt där andra från grannskapet också befann sig. Det gjordes upp lekar och tävlingar av olika slag, och eftermiddagen försvann i ett nafs. Till slut gick vi hem, utan att Blidviken ens hade kommit på tal. Det var nog det som var bäst av allt med dagen, att vi båda tycktes ha dragit ett streck över det hela. Och snart var det nyår, med löfte om ljusare tider.
Vi stampade av oss snön utanför Linus, och när vi kom in välkomnades vi med varm choklad av hans mamma. Så snart vi tinat upp stod Linus pappa i dörrhålet med ytterrocken på.

”Jag tänkte sticka iväg efter lite gatuköksmiddag”, sa han, och sedan frågade han mig: ”Äter du här?”

Hamburgare och Coca-Cola. Hemma åt vi sådan mat kanske en gång om året.

”Ja, gärna”, svarade jag snabbt. Jag ringde hem och meddelade kvällens planer, varpå mamma sade att jag ändå måste komma hem i vettig tid, då mormor och morfar skulle åka hem nästkommande dag.

Linus föräldrar var toppen. Sedan dag ett hade jag känt mig som hemma hos dem. Och nu hade till och med Frank blivit vänlig.

När middagen var uppäten, och disken hamnat i diskhon, åkte en kortlek fram. Vi blev sittande alla fem och spelade i någon timme innan jag tackade för mig.

Linus följde mig ut i hallen där jag drog på mig mössan och stack fötterna i allväderstövlarna.

Eftersom jag endast skulle gå ett halvt stenkast hängde jag bara täckjackan över armen. Den fula revan från stålverket hamnade vänt uppåt, rakt i mitt blickfång. Jag svalde.

Nej, tänkte jag, men det var för sent. Minnena kom tillbaka. Betryckt höjde jag blicken, fick ögonkontakt med Linus som verkade förstå. Vi gjorde en varsin ansats att le, utan att lyckas.

”Ses i morgon”, fick jag fram.
”Ses i morgon.”

Jag öppnade dörren och backade ut med huvudet på krökt nacke.

Ute var det komplett vindstilla och helt tyst. Snön hade börjat falla igen, stora flingor dalade långsamt och bäddade in området i lysande vitt. Med jacka, skidor och stavar i ett bylte i famnen blev jag stående mitt på gatan, förtrollad. Det var så förunderligt vackert. Men kallt. Jag fortsatte hemåt.

Jag befann mig mitt emellan Linus och mitt eget hus, när jag genom snöfallet såg någon stå bara några steg från vår ytterdörr. Återigen stannade jag till. Uppskattningsvis var det ett tjugotal meter mellan oss, men nederbörden gjorde det omöjligt för mig att urskilja några detaljer. Den där framme var blott en skugga i allt det vita. Som det såg ut hade personen en hög och smal, konformad luva som stod rakt upp. Jag tänkte att det måste vara någon eftersläntrande granne som gick runt och julade.

Så började personen gå mot vår dörr. Jag blev direkt iskall. Det kan inte ha varit en människa.

Rörelsemönstret var kusligt följsamt, en eftergivande massa. Som om gestalten saknade benstomme. Under de få steg som krävdes innan den nådde fram till dörren, såg jag hur dess armar vajade slaka, och benen som bar upp kroppen vek sig i en ostadig, slingrig gångstil. Och, liksom det jag tagit för att vara en luva, var både armar och ben lika smala och toppiga.

Dörren öppnades långsamt. Den gick in i vårt hus. Jag började undra om jag hade sett rätt. Med blicken fäst på ytterdörren smög jag fram. I lagret av nysnö syntes inga spår. Det måste ha varit en synvilla. Eller, lämnade figurens sylvassa benändar bara inga avtryck?

Jag öppnade försiktigt dörren. Ingenting förutom den välbekanta, hemtrevliga atmosfären mötte mig. Vaksam klev jag in och trampade av mig stövlarna. Hörde de vuxnas lågmälda mummel från uterummet. Jag sneglade upp mot övervåningen när jag fortsatte i riktning mot rösterna.

”Men hallå, grabben”, utbrast morfar när jag kom ut till dem. ”Välkommen hem”, fortsatte han medan han makade sig åt sidan vid bordet för att göra bättre plats åt mig.

Jag satte mig mellan honom och mormor. De drack kaffe och åt efterrätt, Ris à la Malta. Mamma slevade upp en klick i en djup tallrik, som hon sköt över bordet.

”Jättegott”, sade pappa.

Men jag hade ingen aptit.

”Är det någon här?” frågade jag rakt ut.

De vuxna växlade blickar, sökte förstå frågan.

”Vi är ju här?” sa mamma med en undrande gest, handflatorna vända uppåt.

”Nej … Någon annan”, sade jag. ”Någon som nyss kom in.”

”Du?”, sade pappa och log, och förde en sked efterrätt till munnen.

Min haka började darra.

”Nej, någon annan”, sa jag, och hörde hur min röst skar sig. ”Jag tror det är någon annan i huset.”

Det sista medförde en skiftning i blickarna. Mormor lade armen om mina axlar. Jag såg mamma ge pappa en svag, nästan omärkbar nick, varpå han reste sig. Morfar likaså, och de gick för att genomsöka huset. Vi övriga satt kvar, i tysthet, så när som på mina snyftningar. Mamma räcke mig en servett för att torka tårarna. Mormor strök mig med en varm och tröstande hand över ryggen.

”Näpp. Tomt”, sa pappa, när han och morfar åter anslöt sig.

De hade gått från rum till rum utan att finna några konstigheter. Det lugnade lite, men inte helt.
Kvällen förflöt. De vuxna drack rödvin. Jag mådde illa. Vi spelade Monopol. Jag och morfar slog oss samman. Pengar bytte händer. När klockan närmade sig elva dominerade vårt lag.

”Dags att sova”, sa mamma när jag knappt längre kunde hålla mig upprätt.

En uppmaning mer än en fråga. Men att gå och lägga mig ensam i mitt rum på övervåningen kändes inget vidare.

”Kan någon läsa för mig?” mumlade jag, medan jag kastade en förstulen blick utåt hallen.
”Godnattsaga? Är inte du lite för gammal för det?” sa pappa. Mamma gav honom en vass armbåge i sidan.
”Klart grabben ska få höra en saga”, sa morfar.

Det gjorde mig väldigt lättad. Jag gick bordet runt för att kramas god natt, och morfar följde mig upp. Efter utförd kvällstoalett petade jag ut Ronja Rövardotter ur bokhyllan, ett tummat ex som jag fått julen dessförinnan, och som jag läst flera gånger. En favorit. Morfar greppade öglan till rullgardinen, men jag bad honom att få ha den upprullad.

Han såg på mig, medkännande, tände sedan sänglampan. Att ha morfar vid min sida ingöt mod.

Han var en klippa. Dessutom visste jag att han var en sann sagoberättare. Hans saktmodiga, sövande stämma tyngde ned mina ögonlock. I ett töcken utökades sällskapet då jag hörde Mattis, Lovis och Skalle-Per långt borta. Varm i hjärta och själ slumrade jag in.

Något rörde sig i rummet, skymde ljuset. En skälvning ruskade mig ur sömnen. Det tog någon sekund att komma till klarhet, innan jag insåg att det var morfar som släckt sänglampan, rest sig ur sängen och nu skuggade det dämpade ljuset från allrummet.

”God natt, min pojke”, sa han. ”Vi ska också gå till sängs.”

Han lämnade min rumsdörr på glänt, och den svaga gatubelysningen utanför fönstret förstärktes genom snöflingornas oregelbundna prismor. Jag drog ihop mig, slöt åter ögonen. Någonstans i gränslandet innan övergången till sömnen, hörde jag småprat och dova skratt nedifrån. Stolskrap och klingande glas som plockades undan. Spolande kranar, klickande lampknappar. Sena kvällsljud.

Så, något annat. Något mycket närmre. Mina ögon vidgades. I synfältet syntes dörrglipan så som morfar lämnat den. Det som hördes, ett hasande, kom från bakom mig. I en pipande inandning snodde jag runt. Den sjuka, gängliga kroppen stod bara en armslängd från sängen, vid fönstret. Ett skrik fastnade i halsen. Mina muskler lydde inte. Den drog sina lemmar åt sig, slog ut dem med en kraft så våldsam att drag uppstod, och jag erinrade mig ljudet från stålverket då Frank skadat sig. Det som format sig som en människa sträckte nu ut sig som ett lapptäcke. Av hud. Skinn.

Böljande …

Ett svagt ljus silade sig genom det bleka skiktet, där svarta ådror avtecknade sig. Likt gigantiska fladdermusvingar. Detta vanskapta började kasta sig från vägg till vägg, tills det stannade rakt ovanför mig, fäst vid taket, och jag förstod vad som var på väg att hända. Lamslagen, med munnen öppen i ett tyst skri, ögonen uppspärrade och uttorkade och kunde jag bara invänta det oundvikliga. Det sammanfogade hudsjoket föll över mig. Först i det ögonblicket var det som om något i mig vaknade till liv. Jag hann vrida mig åt dörren till. Men det var för sent. Min pojkkropp hade inget att sätta emot när det abnorma utgrenade sig, fångade in och tyngde ned. Och stramade åt. Jag kramades samman. Det knäppte och knakade, och jag visste inte om det var senor eller knotor eller sängstommen. Allt jag visste var att jag var fast i ett lufttätt tillslutet utrymme jag omöjligt kunde ta mig ur, att jag skulle dö. Det gjorde så fruktansvärt ont, och det som lindat sig om mitt ansikte hindrade mig från att andas.

Fotsteg i trappan fick den orubbliga vävnadens grepp att hårdna ytterligare, varpå rörelserna avstannade.

I den tunna hinnan som svept in mig såg jag med ögon grumlade av tårar dörrspringan som ett upplyst streck i mörkret. En suddig gestalt visade sig.

Mamma! Morfar!

Men den av mina föräldrar eller morföräldrar som stod där, kunde inte ha sett vad som pågick i dunklet i mitt rum, i min säng.

Dörren stängdes, ljudlöst.

Jag var ensam. Lämnad, med det som låg över mig.

I panik vred jag mina händer, försökte klösa, försökte bita i det som höll mig fången. Avskrap trängde in under naglarna. Mina bett var till ingen nytta. Smaken, lukten, av det döda fick mig i min andnöd att kväljas. Men jag måste på något sätt tillfogat skada, då greppet om mig släppte och jag välte ur sängen på fönstersidan. Rent fysiskt var jag, vad jag kunde avgöra, ännu oskadd. Nu också fri, med en någotsånär samarbetsvillig kropp. Däremot fick jag inte ur mig något rop på hjälp, inte ett ljud, annat än kippande torrhostningar. Det som fanns i rummet skar av flyktvägen. Om jag inte kunde ta mig förbi, måste jag påkalla de vuxnas uppmärksamhet.

I en impulsdriven handling fattade jag LEGO-byggsatsen på sängbordet. Hivade den mot fönstret, och glasskärvor rasade in med ett öronbedövande kras. Med oerhörd snabbhet svepte det framför mig genom rummet, som ett enormt tidningspapper i stormvind. Samtidigt som högljudda röster och stressade steg kom mullrande mot mitt rum, blev jag slagen till golvet. Släpad genom det krossade glaset. Svidande stick övergick i brännande smärta.

Dörren slogs upp. Pappa kom inrusande först. Lyfte upp och omfamnade mig. Hans nakna bröst klibbade mot min kropp. I kontrast till vinterkylan som flöt in genom det sönderslagna fönstret, värmde blodet och kisset som rann utefter mina ben.

Det som funnits med mig i rummet, var nu borta.

Men inte för gott. Trots alla de år som gått, och även om jag flyttat därifrån, är jag aldrig säker. Det tog sig från Siljan. In i mitt hem. Obemärkt tar det sig in, överallt, var som helst. Formar sig efter omgivningarna. Jag vet det nu. Det kan ta sig in även här, trots att det är en byggnad konstruerad för att man inte ska kunna ta sig ut.

Efter den där natten klassades jag som suicidal, och senare psykiskt sjuk. Man slutade tro på vad jag sade. Med tanke på mina ärr utgör jag ett hot för mig själv såväl som för andra, varför jag inte får ha några vassa föremål. Att jag lyckats få tag i blyertspennan jag skriver med var ren tur. Jag såg tillfället, och tog det. Pennan, nu nednött till en stump av särdeles kortklippta naglar. Ljuset släcks 21.00 varje kväll. Tänds snart, klockan åtta på morgonen. Mellan dessa klockslag är belysningen snål, milt uttryckt. Om detta ens blir läsbart återstår att se. Om det jag skrivit ens kommer att finnas kvar? En stigande oro har följt mig genom natten. En rädsla att det som undflyr pennans rörelser och uppgår i det läderaktiga, färgsvaga höljet i cellens vadderade vägg, ska bryta sig loss …

––––––––

Detta var berättelsen jag hittade. Jag fotograferade den i hela sin utsträckning, över halva väggen i ett litet fönsterlöst rum, och jag har varit noggrann. Sånär som på några oläsliga bokstäver och ord, är detta vad någon som för länge sedan försvunnit ur historien skrev ned.

På väggen i en nedlagd psykiatrisk vårdinstitution någonstans i Sverige finns en olycklig mans historia om hemsökelse bokstavligen nedtecknad. Den som söker kan hitta platsen, men än så länge är den relativt obesökt. Själv tänker jag inte avslöja den. Men jag bjuder på detta; korridorerna, cellerna, förefaller vara i samma skick som då verksamheten upphörde. Eller, mer korrekt, vid tiden då allt övergavs. För det är så det ser ut. Som om folk, anställda och patienter, lämnat allt vind för våg. Flydde.

Visst kan det röra sig om vanföreställningar, det där han berättade om. Vild fantasi. Eller så är allt helt och fullt sant. Nu får du det serverat, svart på vitt. Det är upp till dig vad du väljer att tro.

Vem gripa sig an, flykta kropp flängd från svål
Rensad att tvina, med krusta om skrov

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner – den här veckan en julspecialberättelse av ingen mindre än Creepypoddens vän och lyssnarfavoriten Mikael Strömberg. “Skinnskrov”, som jag tycker är lika svår att skaka av sig som ett riktigt illa svidande brännskada. Men också lika svår att slita blicken från…

Och det var allt för den här veckan, och faktiskt även för det här året. Vi hörs igen 2022, med ett nytt år av skräck.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.