Avsnitt 174: Möbel

Någonstans på Tjärhovsgatan i Stockholm bodde någon gång på 1920-talet en familj. De hade nyss flyttat in, och från de förra ägarna hade de fått rådet att inte plocka ner de olika stålföremål som låg på hyllorna och satt uppspikade på väggarna.

“Vill ni ha lugnt omkring er och slippa bli störda, så låt det ligga”, hade de förra ägarna sagt. Familjen som flyttade in hade inte brytt sig. Allt de hittade, en hästsko över dörren, hästskosömmar i springorna, ett knivblad ovanför dörren till sovrummet, hade de tagit ner.

Tiden då familjen bor i den där lägenheten på Tjärhovsgatan blir inte lycklig. De dras med sjukdomar och ekonomiska problem. Dessutom störs de av grannarna. Det verkar som att de som bor ovanför familjen måste möblera om. Varje kväll. Efter nio, och ända fram till elva-halv tolv, börjar ett tungt släpande över golvet i rummet ovanför familjens sovrum. Det låter som om någon hasar runt i tofflor och släpar möblerna efter sig.

De som bor ovanför heter Johansson och är ett par i 50-årsåldern utan barn. Skvallret i huset gör gällande att de är frireligiösa, och de verkar mest som tystlåtna ensamvargar. Pappan i vår familj muttrar ibland att han ska gå upp och be dem sluta möblera om varje kväll, men det blir aldrig av.

Så en kväll, en sensommarsöndag, står familjens 15-åriga dotter ensam i trappan. De andra är bortresta och försenade hem, och hon har ingen nyckel. Då kommer paret Johansson förbi, och frågar om hon inte vill komma in till dem och vänta istället. Flickan säger tacksamt ja, och kliver nyfiket in hos Johanssons, där hon aldrig har varit.

Hon får se en kalt inredd lägenhet. Väggarna mot sovrummet är tomma. Fru Johansson säger att hon annars skulle få plocka upp allt varje morgon. De står i köket och gör kaffe, men så kommer herr Johansson in. “Nu får du skynda dig. Klockan är snart nio.” Fru Johansson samlar ihop kaffepanna och koppar och går ut i vardagsrummet, och så låser de köksdörren och dörren till sovrummet.

Då kan flickan inte hålla sig. “Ska ni inte börja bädda nu när klockan är nio?”, frågar hon. “Det gör ni ju varenda kväll annars. Far är arg för att ni drar omkring möbler på kvällarna.”

Herr och fru Johansson tittar på varandra. Sedan öppnar de sovrumsdörren. Flickan ser att det är helt tomt där inne. Inte en möbel eller tavla på väggen. Flickan vet inte vad hon ska säga. Herr Johansson låser sovrumsdörren, och så sätter de sig och ska dricka kaffe. Då börjar det låta inifrån sovrummet.

Flickan hör de hasande stegen över golvet, och hur någon öppnar garderobsdörren och rotar där inne. Hon hör tung andning inifrån sovrummet. Hon sitter med herr och fru Johansson i tystnad och lyssnar, medan kaffet kallnar. Vid tio tystnar det. “Det är ju söndagskväll”, säger herr Johansson. “Det håller inte på lika länge då.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det jag precis berättat kommer ur boken “Stockholms spökhus”, skriven av Stig Linnell. Han berättar att den 15-åriga flickan, när hon blev vuxen, berättade om denna kväll för en väninna, och att den väninnan sedan skrev ned och skickade in historien till Nordiska muséets folkminnessamlingar. Där hade Linnell läst den.

Flickan hade, den där kvällen hemma hos herr och fru Johansson, fått höra att de i början försökte ha saker på hyllorna i köket, men att de alla slogs ned till golvet under kvällen. Ingenting fick finnas på väggen mot sovrummet. Paret Johansson hade inte varit religiösa när de flyttade in, men sökt sig till kyrkan för att hitta styrka inför det uppenbart övernaturliga som pågick i deras sovrum. De bodde där utan att betala hyra, eftersom husägaren visste vad som pågick.

Senare fick flickan höra att en gammal gumma för länge sedan skulle ha blivit mördad i Johanssons lägenhet, och att mördaren skulle ha gömt liket i sovrumsgarderoben. Vem vet om det var sant, men det förklarade åtminstone kanske vem det var som hemsökte deras lägenhet varje kväll, de där åren på 1920-talet. Eller så var det som Linnell antyder, att det var någon som för länge sedan avrättats på den gamla galgbacken ovanför östra Tjärhovsgatan som hemsökte huset. Som sagt: vem vet.

En anledning att historien dock alltid stannat i mitt minne är att den sätter fingret på vad en möbel kan betyda för en helt vanlig samling människor mitt i stan. Närvaron av, eller frånvaron av, eller det plötsliga uppdykandet av, ett vardagligt föremål som en soffa eller en byrå kan – beroende på sammanhang, tid och plats – vara det mest skrämmande som går att föreställa sig.

Och det är faktiskt historier om precis detta vi ska berätta idag.

Vi ska börja med en historia som nyligen publicerades på Reddits underforum Nosleep, skriven av användaren TheCrookedBoy. Där är det en stege som plötsligt dyker upp där den inte ska vara. Ludvig Josephson läser “Det är en stege mitt i havet”, skriven av TheCrookedBoy.

Det var en hummerfiskare som upptäckte den, tjugo sjömil utanför Maines kust. En rostig stege, patinerad och täckt av havstulpaner, som stack upp bland Atlantens vågor. Nej, det är ingenting du hört om på nyheterna. Det är klart du inte har. Flottan drog upp blixtlåset över den storyn snabbare än du kan säga “mörkläggning”.

Enligt ekoloden fortsatte stegen rakt ner cirka 12 800 meter, vilket innebar att den fortsatte lite drygt 9 500 meter efter där man trodde havet bottnade. Istället visade det sig där ha öppnats en grav som med lätthet överträffade Challengerdjupet som världens djupaste.

Ja, ni fattar. Folk högt upp i näringskedjan blev mycket angelägna om att undersöka saken innan den fick mer uppmärksamhet.

Vem fan hade installerat en stege mitt i havet, som ledde ner i ett plötsligt och från ingenstans uppståndet havsdjup? Utomjordingar? Kineserna?

Jag blev den som sattes att besvara frågan.

Jag var i flottan som meteorolog och oceanograf. Egentligen höll jag på med experimentell… Eller, äsch, strunt samma. Det spelar visserligen roll för berättelsen vad jag gjorde, men om jag blir för detaljerad tror jag risken växer än mer att jag endera dagen vaknar upp i en galge, med en man i uniform framför mig som läser upp en dom för landsförräderi.

Bara genom att jag skriver detta öppnar jag för den risken. Ändå gör jag det. Jag har inte mycket att förlora, och jag tycker det jag har sett är något fler ska veta finns till. Det som jag fortfarande ser varje gång jag sluter ögonen.

Jag är på militärsjukhus nu. Jag har fått ett eget tjusigt rum. Här är det meningen att jag ska återhämta mig, men om jag inte får någon ro när jag ska försöka sova är det knappast möjligt.

Jag tänker att kanske kan jag må bättre om jag får lätta mitt hjärta. Jag hoppas åtminstone det. Man kan alltid hoppas.

Jag antar att det är bäst att börja med själva nedstigningen.

Vi kallade det ett undervattensfordon, men alla som hade sett den hade sagt att det var en dykardräkt. Men inte någon gammal astronaututstyrsel, och inga fritidsdykartuber, utan en toppmodern, osannolikt lättviktig och trycktålig liten sak som hade så många funktioner att den kallades “Iron Man”. Om man ska likna den vid något är det kanske sådant där de har på sig när de ska desarmera minor i Mellanöstern.

Jag slapp till och med tuber helt och hållet. “Iron Man” hade ett elektrolysfilter som konverterade sjövatten till finfin luft.

Hela schabraket var därtill osynligt på radar, och skulle palla med en nedstigning till den här sortens djup. Men den hade naturligtvis inte kunnat testas på något djupare än man visste fanns.

Så, min uppgift var alltså att klättra ned för en dryga milen lång oförklarlig stege i en experimentell utrustning som knappt hade använts utanför marinens simhallar.

Mina kollegor missade inte chansen att påpeka detta, och uppfann snart smeknamnet Lajka, efter hunden som Sovjet sköt upp i rymden på 50-talet, och som inte kom tillbaka ner till jorden levande.

Där stod jag alltså på bryggan på en liten båt i flottan, experimentell till sin natur även den, och tittade ut över havet. Ett stenkast ut i vattnet stack stegen med sina översta stegpinnar upp. Jag funderade på om den friska havsluften skulle bli den sista jag inandades.

“Hoppas inte du åt något riskabelt till lunch”, sade min kollega Matilda. “Du vill inte tvingas umgå med dina egna pruttar där inne i dräkten.”

Jag log men kände att det inte riktigt nådde ögonen. Mina nerver var på helspänn. Det tror jag också att hon märkte, för hon lade handen på min rygg och sade att det nog skulle gå bra, det här.

När jag log mot henne igen kändes det mer naturligt.

I närheten frågade någon om jag var redo. Jag nickade, och dräktens stora hjälm sänktes ner över mig som en meteorit.

Det var verkligen en Iron Man-dräkt. Det stora visiret i hjälmen rymde såväl en skärm för syre- och djupmätningsdata som en direkt kommunikationslänk till folket som stannade kvar uppe vid ytan.

De kunde följa mig och min nedstigning via en kamera som satt i samma visir. Första gången jag tänkte på det, att de såg det jag såg, var efter en timme.

Det var när dagsljuset sakta utbyttes till havets mörker, när jag stegpinne efter stegpinne tog mig längre och längre ner. Nyfikna fiskar simmade förbi. Sjögräs som slitit sig någonstans drogs iväg med strömmen. Det var ganska vackert.

Och märkligt existentiellt.

Havet är gigantiskt och oändligt. I sitt nakna djup utmanar det vår fantasi. Oavsett vilket håll man vänder sig åt ser man bara blågrönt, filtrerat genom plankton och sediment. Det är en oavbruten påminnelse om ens egen litenhet.

Först där nere är det en tanke som stör en. Den blir konkret och uppenbar. Den får en att aldrig mer vilja sätta foten i havsvatten. Och då hade jag inte ens upplevt slutet av historien än.

“Går det bra där nere?”, sade Matilda i mitt öra.

“Jamen visst! Kunde inte känna mig mer som hemma. Det svider i deltamusklerna.”

“Du borde varit mer på gymmet. Hur ska du försvara dig inför skattebetalarna om deras pengar går till killar som inte ser till att hålla sig vältränade?”

Jag log för mig själv. “De använder ändå bara fotomodeller i rekryteringsreklamerna.”

“Va? Kommer jag inte få träffa honom med de blå ögonen och knivskarpa käklinjerna här ute? Fan, vad tog jag värvning för i så fall”, utbrast hon.

“Det är mig du är lämnad med, verkar det som. Hade jag vetat att Iron Man-dräkten skulle ge mig chansen till en dejt med dig hade jag satt på mig den långt tidigare”, sade jag.

“Glöm för fan inte att jag är här också”, hörde jag Bradly säga. Om man föreställer sig en kille i 20-årsåldern som fortfarande håller på med radiostyrda bilar så får man upp en rätt tydlig bild av hur han ser ut.

“Tre är en för mycket, eller vad är det man brukar säga?”, sade jag.

“Man brukar säga att du närmar dig 500 meters djup”, svarade han.

Jösses. Redan?

Jag såg mig omkring. Det var mörkare. Havet hade övergått till djupt mörkblått, ett oroväckande regnmoln, om man hade varit uppe vid ytan.

Jag ryckte i min säkerhetslina, och den var betryggande stabil. Det var en tjock stålvajer som låste min dräkt till en modul som fästs på stegens högra stång, och som med hjälp av en remskiva rullade parallellt med mig medan jag steg ned.

Säkerhetslinan hade jag ifall att jag, av någon anledning, skulle tappa greppet om stegens gamla rostiga pinnar.

Gjorde jag det så skulle gravitationen sköta resten. Jag föreställde mig att bara falla, långsamt och mjukt, i evighet, utan någon chans till räddning, och så rös jag.

“Hur känns det?”, frågade Matilda.

Jag hörde att hon var bekymrad och log. Jag sneglade upp mot det lilla svarta ögat i övre högra kanten av visiret, den lilla kameran som var riktad mot mitt ansikte.

De såg mig. Jag hade väl kunnat få se dem också, tänkte jag. Det hade inte varit så svårt att visa en liten skärm med dem någonstans på visiret.

“Bara fint”, svarade jag. Sedan tog jag mig samman. Det fanns ingen anledning att förlora sig i funderingar på djupet. Jag tittade på djupmätaren på skärmen. Knappt ens en bråkdel av det fullständiga djupet hade jag avklarat.

Dessutom skulle jag hålla koll på själva stegen. Anledningen att vi inte använde en miniubåt för uppdraget var för att kunna hålla sig nära den, och upptäcka eventuella märkningar eller symboler, eller bara något som kunde ge en ledtråd till varifrån den kommit.

Än så länge hade jag inte sett något annat än havstulpaner, en och annan krabba och hemskt mycket sjögräs.

“När får jag övergå till att glida ner? Tills dess, kan ni visa någon film på skärmen? Det här är ganska händelsefattigt.” Jag skämtade, men bara till hälften. Det var verkligen bara en stegpinne efter en annan.

Planen var att, när jag kommit en bit ner, börja glida ner för stegen, men det skulle inte bli aktuellt förrän jag kommit ner till en viss trycknivå. Det var något om hur det skulle göra det enklare att kontrollera glidningen.

Säkerhetslinan skulle inte fastna, det var jag inte rädd för. Remskivan var stabil och hade redan krossat en och annan halvstulpan på stegens stång, när det så krävts.

“Det är när du kommit ner till 1000 meters djup”, sade Bradly.

“Och påminn mig, är det helt slumpmässigt valt…?”

“Ju djupare du kommer, desto större blir trycket, och desto enklare är det att kontrollera dina rörelser.”

“Hm, den dagen måste jag ha skolkat”, skämtade jag.

“Det stod i din genomgång”, svarade Bradly och försökte inte ens dölja sin irritation. Jag tänkte att han var avundsjuk på min och Matildas goda kontakt.

“Jag skolkade då med.”

Matilda skrattade. Jag log, fast jag tror inte hon fattade att jag inte skämtat.

“Du börjar närma dig 750 meter, Lajka”, sade hon.

“Hoppas verkligen jag har mer tur än sovjetiska hundar”, sade jag. “Det vore tråkigt om ni fiskade upp mig och det bara återstod ett skelett.”

“Du är åtminstone roligare än sovjetiska hundar”, sade Matilda, och jag hörde att hon fortfarande log. Äh, vad fan. Jag chansade.

“Så rolig att jag förtjänar att bli bjuden på en drink nästa vecka?”

Bradly stönade. “Herregud, ni är för sliskiga.”

“Var inte svartsjuk, hörrö”, sade jag. “Du kan bli best man.”

Matilda skrattade. “Låt oss börja med drinken. Var?”

“Jag vet ett grymt ställe. Logementets cafeteria, heter det.

“Åtta på fredag kväll?”

“Det är en dejt”, sade jag, och klättrade vidare ner i djupet.

När jag nådde midnattszonen vid 1000 meters djup, där allt solljus försvunnit och bara havets ogenomträngliga mörker återstod, var jag genomsvettig.

Det var kvävande, så mörkt det var. Kusligt. Jag satte på strålkastarna på dräktens axlar.

Två kraftiga ljusstrålar trängde sig genom vattnet och – PANG – lyste upp en ful djuphavsfisk som flög förbi alldeles för nära mitt visir.

Jag flämtade till och gjorde ett gällt ljud, och tappade nästan greppet om stegen.

“Hur går det?”, sade Matilda snabbt.

“Ingen fara. Bara någon jävla fisk som överraskade mig.”

“Djuphavsliv?”

“Det djupaste havslivet.”

“Du kan börja glida nu”, sade Bradly.

Jag hade sett fram mot det beskedet, och ändå tvekade jag. Det kändes inte helt problemfritt att flyga ner i det bäcksvarta som fanns under mig.

“Okej, önska mig lycka till.”

“Lycka till”, sade Bradly och Matilda i kör.

Jag tog ett djupt andetag, och flyttade händerna från stegpinnarna till dess stänger. Och så började jag glida.

Det var inte så spännande som jag hade tänkt mig, men det gick mycket fortare. Och jag kände redan hur mycket mindre ansträngande det var.

Framför mig blev stegpinnarna till ett sudd som jag försökte hålla ögonen på, för att upptäcka spår av dess upphovsmän.

Då och då bromsade jag in och stannade upp, i tron att jag upptäckt något, bara för att se att det var någon sorts geggig livsform som låg klistrad mot stegen.

När det till slut faktiskt visade sig vara något mer än bara sjögräs var jag så långt ner att jag var helt ensam om att se det.

Jag stannade upp, osäker på vad det var jag såg. En märklig symbol karvad mitt i stegpinnen framför mig.

Det såg ut som en korsning mellan ett arabiskt och ett kinesiskt tecken.

“Hörrni, ser ni?”

Inget svar.

“Hallå?”

Inget svar.

Till slut hörde jag Matildas röst. “Hallå, vi verkar tappa kontakten med din kamera. Är allt bra?”

“Jadå. Ser ni någonting alls?”

Tystnad. Än en gång, inget svar.

“Är du där?”

Jag hörde oron i Matildas röst.

“Jag sade ju att det inte är någon fara.”

Sedan, Bradly, mer stressad än förr. “Hallå, hör du oss?”

“Jag hör er. Hör ni mig?”

Höll kommunikationslänken på att fallera? Min skärm på visiret började blinka. Texten försvann gång på gång. Jag kände andnöden krypa sig på. Något var fel. Till slut kom meddelandet uppe från ytan som på riktigt gjorde mig orolig.

“Vi hör dig inte. Om du hör oss, försök svara.”

Jag reste handen till visiret och slog till det, som om det var en krånglande kassettbandspelare. Värdena på skärmen slutade för ett ögonblick blinka, men sedan flimrade de till och blev bara suddig gallimatias.

Nästa gång jag hörde mina kollegors röster var de brusiga och sprack upp i störningar. Orden föll bort.

“Vi – dig inte – du problem –”

“Jag har problem med länken”, sade jag, och hörde hur jag darrade på rösten.

I mina hörlurar växte ett dovt brus, och sedan försvann det, och allt blev tyst.

Inga röster. Ingenting. På skärmen, bara blinkande rester av de siffror som förut stått där. Jag stod alldeles stilla.

Framför mig hade jag den märkliga symbolen, och omkring mig hade jag tusentals meter av tomhet. Fullständigt ensam. Avskuren från omvärlden.

Fast inte helt. Jag hade ju säkerhetslinan. Stålvajern som förband mig till stegen. På modulen, som rullade ner några meter efter mig, fanns en liten knapp, och om jag tryckte på den skulle den börja rulla uppförs och dra med mig efter sig.

Ok. Jag skiter i detta. Utan kontakt med ytan var denna operation på tok för farlig. Jag ville upp igen.

Jag fumlade fram en undervattenskamera ur väskan på bröstkorgen, tog en bild av symbolen på stegen, och började ta mig de kanske tre meterna upp igen, mot knappen.

Det var då jag såg sjöjungfrun.

Den försvann in i mörkret igen nästan på en gång, men jag hade sett den. Silhuetten av en fisk stor som, och med formen av, en människa.

Jag blev helt stilla.

Jag visste inte vad jag hade sett. Den hade bara varit där i ett ögonblick, och sedan hade den försvunnit, men synen av figuren i det skarpa ljuset från mina strålkastare var som inetsad i mitt minne.

Hade det varit på riktigt?

Jag andades snabbt och ytligt. Det var kallt inne i hjälmen.

Jag vände mig åt höger. Vattnet var svart och dunkelt.

Jag vände mig åt vänster. Först förstod jag inte vad det var jag såg.

En vägg av kroppar.

Oräkneliga sjöjungfruer, i brist på bättre ord. Deras ögon lyste som små stjärnor i mörkret. Jag såg att de hade tänder, så de måste ha haft öppna munnar, allihopa.

De liknade förfärliga djupvattensfiskar. Deras fenor var gula och transparenta. Deras överkroppar var bleka och utmärglade. Istället för armar hade de något som liknade tunna tentakler med krokar längst ut.

När de hamnade i mitt strålkastarljus försvann de in i mörkret som ett stim småfiskar. Jag kände rörelserna i vattnet, och hörde gälla visslingar.

“Herregud”, viskade jag. Jag var hes, och insåg att min hals var torr som sandpapper.

Jag vände mig upp, och såg lådan med knappen. Fem stegpinnar bort. Jag såg knappen, och det var som om den hånade mig.

Den skulle vara min räddning. Om jag fortfarande kunde få någon.

Jag klättrade uppåt. Snabbt, så snabbt jag kunde. En stegpinne efter den andra. Tre kvar, sedan två.

Då skar en gäll vissling genom havet.

Jag tittade åt vänster, och såg en sjöjungfru kasta sig mot mig. Klorna längst ut på tentaklerna kom farande mot min dräkt.

Jag hann bara utstöta ett kort rop, och slänga upp armen till skydd, helt på instinkt. Ett rakblad skar genom min underarm. Jag kände blodet blandas med vatten.

Jag skrek till. Dräkten också, i olika larmsignaler, medan den automatiskt och ögonblickligen drog ihop sig och tätade revan som sjöjungfrun åsamkat den. Samtidigt såg jag varelsen i havet försvinna iväg, och ersättas av en annan.

Jag kastade mig upp mot knappen på lådan, och skulle precis trycka på den, när något med kraften av ett godståg slog in i min överkropp.

Mitt visir fylldes av den främmande uppsynen av en av sjöjungfruernas ansikten. Den stirrade på mig, och jag insåg att jag hängde fritt. Den hade slagit mig av stegen.

Jag flöt iväg, i det dödsgrepp varelsen fattat om mig.

Dess gälar pulserade då den visslade gällt i mitt ansikte. Det fick det att ringa i huvudet, och jag kände magen dra ihop sig i panik.

Jag grymtade och tryckte in fingrarna i dess gälar, och hörde ett ljud när de brast som jag aldrig kommer glömma och som jag hatar.

Nu var det plötsligt sjöjungfrun som försökte ta sig ur mitt grepp. Jag vann. Till jag plötsligt inte gjorde det längre.

Något kastade sig mot stegen så att hela anordningen med säkerhetslinan skakade och slets, och något annat slog sig emot min rygg. Det kändes som att jag hamnat i en sopbil, som långsamt tryckte ihop mig. Jag insåg att de var många som hamrade mig i ryggen.

Jag skrek, viftade med armarna, hyperventilerade. Slogs för mitt liv.

Plötsligt försvann de, allihopa. Det sista jag såg var deras stjärtfenor i strålkastarljuset.

Jag var ensam igen. Ensam, flytande i mörkret. Tre, nej, fem meter från stegen.

Jag försökte få en överblick. Min dräkt var i stort sett oskadd, förutom revan på armen, men den hade dräktens automatiska system tätat till. Varje del av Iron Man var dessutom isolerad, så om en del skadades påverkade det inte resten av dräkten. Kort sagt: inuti min hjälm var det torrt.

Än så länge.

Men det kunde förändras. Jag upptäckte där och då att det finns en tunn spricka uppe till vänster i hjälmens visir.

Jag drog mig med hjälp av säkerhetslinan tillbaka till stegen, och närmare lådan med knappen som skulle ta mig upp till ytan igen. Till slut framträdde den i mörkret, och jag såg den, och kände hjärtat stanna.

Lådan hängde löst. Den höll på att falla av stegen. Det sista som höll mig från att flyta iväg fritt in i tomma intet på tusentals meters djup var bara ett hårt ryck från att lossna.

Jag rörde mig så långsamt jag kunde. För varje gång jag drog i säkerhetslinan och tog mig närmare stegen såg jag hur dess kvarvarande fäste i stegen spändes ut. Den halade inte in säkerhetslinan, så jag fick rulla den runt armen medan jag tog mig närmare.

Till slut sträckte jag ut handen, och jag rörde vid en stegpinne med fingertopparna.

Det var då jag såg hajen.

Först trodde jag det var en gigantisk stenbumling som liksom, på något omöjligt sätt, flöt med i strömmen, dömd att sväva i djupet i evighet. Men det var en haj. Den största levande varelsen jag sett i hela mitt liv.

Den måste ha haft en kropp stor som en jumbojet. Ett grått monster, knappt synligt i utkanten av mina strålkastares ljuskäglor. Ett öga stort som en bubbelpool. En käft som jag inte kunde föreställa mig vad den rymde.

“Åh herre gud”, sade jag för mig själv inuti mitt döda visir. “Åh herre jävla gud.”

Den fyllde upp mitt synfält när den kom närmare. Jag var paralyserad. Mitt hjärta bultade så hårt att dräkten skakade. Jag lyckades till slut sträcka fram handen till stegpinnen, och jag fick tag i den, och jag började dra mig in. Då lossnade till slut modulen med min säkerhetslina. Den föll av, och började tumla nedåt i havet, parallellt med stegen. Den lilla kraften räckte för att mitt grepp om stegen skulle lossna.

Jag försökte få tag i stegen, men kraften från en jättelik rörelse i vattnet tryckte iväg mig. Hajen hade simmat iväg, och med sin jättelika kropp förflyttat oräkneliga ton med vatten, orsakat något som bara gick att likna vid en flodvåg.

Jag sjönk. Trycktes ned. Jag fäktade med armarna. Stånkade och skrek. På mitt visir började varningstexter blinka.

Jag sögs ned i djupet. Långsamt förstod jag att hajen simmade nedåt, och att jag följde med i dess kölvatten.

Stegen hade försvunnit ur sikte. Jag skrek i min hjälm, men var ensam, och till slut blev jag tyst. Det var ingen nytta.

Det kändes som att jag sjönk i åratal. Som om jag dömts till livstid och övergivits i en oändligt vidsträckt isoleringscell. Jag kunde lika gärna befinna mig i yttre rymden.

Till slut måste jag ha tappat medvetandet.

Jag vaknade med ett ryck, och kände en mjuk sedimentbädd under mig. Jag tittade upp, och såg ruiner.

Formationer uthuggna ur berg, spiror av sten och silhuetter av oerhörda mausoleer och tempel höjde sig omkring mig, grönskimrande av uråldrig patina.

Staden sträckte ut sig så långt ögat kunde se på denna djupvattensgravs botten, och det var märkligt nog ganska långt. Över hela havsbottnen hängde nämligen en omöjlig sol. En glödande, grön boll av pulserande ljus och bubblande hetta. Den översköljde ruinerna med ett eteriskt ljus.

Jag ställde mig upp och blinkade, och kände att jag blödde i pannan. Det var inget farligt sår, men det gjorde mig yr och illamående.

Jag såg mig omkring.

Där fanns inget annat än dessa tomma, övergivna ruiner. Det enda liv jag såg var fula djuphavsfiskar som tittade in och ut ur tomma fönster och portar utan dörrar. Jag vandrade runt, letade efter tecken på att någon funnits här, eller på att stegen som lett mig hit någonstans skulle bottna. Jag hittade ingenting.

Jag gick runt. Länge. I timmar, kanske dagar. Jag somnade någon gång, liggande på botten, och sedan vaknade, och fortsatte gå.

Kanske fungerade tiden på ett annat sätt där nere. Jag var slö och desorienterad. Det var som om någonting i atmosfären förhindrade mig från att nå mitt fulla medvetande. Hur länge jag gick runt vet jag inte.

Men jag hittade ristningar och skulpturer, och de måste ha föreställt de som en gång härskade här. Ett undervattensfolk, en gång i tiden herrar över havsbottnen.

Jag såg hundratals meter stora statyer som visade drakliknande bestar med flera huvuden och många benpar, alla med klor, och med gälar över hela kroppen. Andra mindre statyer visade samma monster ihoprullad till en boll.

Någon gång gjorde jag associationen till ett foster. Den stora vidundret liknade, när det låg ihoprullat, en okläckt kyckling i ett ägg. Jag tittade upp, och såg det glödande gröna klotet på horisonten. Jag fastnade med blicken på den. Efter att ha stirrat i några timmar tyckte jag att jag kunde skönja varelsens skepnad, inuti klotet.

Låg den där inne, pulserande av liv, i otålig väntan på att födas?

Till slut måste jag helt enkelt ha slutat tänka. Bara segnat ned apatisk, levande men ändå död.

Jag vaknade när jag hörde röster. Jag kände igen dem. Matildas. Bradlys. En skällande hunds. Jag tänkte för mig själv att det var Lajka.

Jag försökte prata med dem. Men så blev jag tyst. Bara njöt av deras sällskap, av att ha deras kroppar i min närhet.

Och så, efter en eon av tid, dog jag.

Jag återfördes till livet på en fiskebåt.

Två härdade fiskare från Maine, med dialekter tjockare än råolja, hade hittat mig flytande i havet, och dragit mig ombord. De hade slitit upp min dräkt och gjort hjärt- och lungräddning, för tydligen hade de sett något tecken på liv hos mig. Där, på det fiskstinkande däcket, började mitt hjärta slå igen.

Min hud hade varit kall och blek. Sedan hade jag öppnat ögonen, blinkat, och dragit ett rasslande andetag. Jag minns hur saltet smakade på tungan, och att jag såg upp, och såg himlen, och sedan de två männen. Sedan började jag gråta och bara grät.

De tog mig till ett sjukhus. Sedan flögs jag iväg till den plats där jag nu befinner mig.

Matilda kom på besök så snart hon kunde. Hon frågade vad jag hade varit med om. Jag berättade, och jag såg i hennes ögon att hon inte trodde mig. Jag kan inte klandra henne. Jag tror mig inte heller.

Jag var utmärglad. Mitt hår var långt och mitt skägg ovårdat. Det såg ut som om jag hade överlevt en tid på en öde ö, fast istället för att vara solbränd var min hud spöklikt blek.

Oavsett var det så fint att se henne. Jag var bara glad.

Tills hon såg mig i ögonen och sade att jag hade varit borta i åtta månader.

Den ena officeren efter den andra kom på besök. De hade allt högre grad. Deras uniformer allt tyngre belastade av medaljer. Jag fick berätta och berätta tills det snurrade i huvudet.

Min historia förändrades aldrig. Jag berättade bara vad jag hade varit med om. Jag sade åt dem att kolla vad som hade fångats på kameran i min väska. De berättade att den aldrig hittats.

Jag vet inte om de trodde mig eller ej. Jag hade ett ärr på armen, och de åtta månaderna som försvunnen, som bevisföring.

Jag sade åt dem att skicka ner någon annan, om de ville se vad jag pratade om med egna ögon, men de svarade att riskbedömningen hade förändrats. Byråkrati för att slippa ge mig ett svar. Bla bla bla.

Tydligen hade inte heller dräkten varit så billig att de ville riskera gå miste om ytterligare en.

Vad jag än sade, så verkade det inte spela någon roll. De kanske trodde jag försökt desertera. Fly någonstans med deras dyra teknologi, och sälja den till fienden. Till Mars? Vad vet jag.

Allt jag vet är att till slut hamnade jag på en plats där de ville ta hand om mitt psyke, mer än min kropp. Här ska jag vila ut. Här ligger jag än.

Jag har försökt förstå det hela, det har jag verkligen, men jag kan inte. Jag undrar över stegen. Jag undrar om den var en inbjudan till den där staden på havets botten, eller om den var någons flyktväg därifrån.

Sedan jag återvänt till livet känner jag hur som helst en ihålig smärta mitt i bröstkorgen.

Den dånar som en kvarglömd dieselmotor. Oavbrutet, som om den var en evighetsmaskin.

Det är fruktan.

Fruktan över vad jag har sett. Det som växer i den gröna solen. Vad som kan hända om den någonsin tar sig upp, och vill återerövra sitt kungarike.

Jag har inget mer att säga. Jag mår inte bättre för att jag har berättat. Varje gång jag sluter ögonen ser jag den gröna solen. Jag ser den pulsera och rycka av liv. Och jag vet så väl att det inte är en sol, utan ett ägg.

Vi har hört Ludvig Josephson läsa “Det är en stege mitt i havet”, skriven av TheCrookedBoy och publicerad på Reddits underforum Nosleep.

I veckans Creepypodden ska vi höra en till historia, och även den kretsar kring en möbel, nämligen en stol. Och jag brukar inte vilja utfärda varningar för historiernas innehåll, men här kan det vara på sin plats att säga att alla djur och människor i denna berättelse inte kommer komma helskinnade ur den. Cecilia Ekman läser “Stolen”, skriven av lyssnaren Linda.

Första gången jag såg den var jag i skogen. Världen höll på att tina upp efter vinterns härjningar och man kunde i näsan känna doften av vad som inom några veckor skulle visa sig som ljusskimrande, gyllene knoppar och blad i träd och mark. Än så länge var det mesta ganska brunt, grått och saggigt, men så var vi inte längre komna än att Valborg skulle firas i almanackan om ett par dagar.

Jag hade ärvt en liten stuga av mina farföräldrar. Den låg tillsammans med några andra mindre hus och stugor strax utanför en mindre stad. Ingen bodde i husen permanent, så man skulle nog kunna kalla det ett sommarstugeområde, även om den beskrivningen kanske var mer grandios än sanningsenlig. Jag, tillsammans med några andra familjer, spenderade i alla fall våra somrar där och var nöjda med det. Vi skötte oss mest själva, även om grannsämjan var god och vi hjälptes åt vid behov.

Jag var ute på vad jag själv skulle ha kallat en löprunda – om någon frågat – men om någon sett mig så hade dom nog snarare kallat det en lufsrunda. Jag hade vilat mig igenom hela vintern och förstod att det nu var dags att röra lite på fläsket. Jag flåsade mig fram på en mindre skogsväg som ledde från vår klunga av hus genom skogen till vad som en gång varit en mindre gård. Idag användes inte vägen särskilt ofta. Den var mer av en promenadväg för svampplockare än en genomfartsväg för bilar. Jag tog mig fram träd för träd och utmanade mig själv att springa en liten bit till. Det var lite slaskigt på vägen och jag fick hoppa mellan små regnpölar som bildats på vägen av regn under natten. Idag sken dock solen och jag kunde höra en och annan fågel kvittra. Dock gjorde min joggingrunda att jag började känna pulsen dåna i öronen och den tillsammans med min flåsande andning förtog lite av fågelkonserten. Till slut blev jag tvungen att stanna. Jag flämtade pipande och kände svetten rinna nerför pannan. Jag blundade och böjde huvudet framåt. När jag öppnade ögonen och fäste blicken i in i skogen såg jag den.

Ett tiotal meter in i skogen stod en – stol. En helt vanlig pinnstol av trä, en sådan som säkert varenda människa någon gång suttit på. Den stod vänd mot mig i mossan bland träden. Även om den stod en bit bort, så såg jag den väl. Skogen var inte så tät och solen sken in mellan grenarna och lyste upp omgivningarna. Lite som en John Bauer-skog, tänkte jag, bara utan en långhårig prinsessa och med en gammal pinnstol istället. Min andra tanke var att bli lite irriterad över att någon slängt stolen där. Alltså, nog för att folk här runt omkring ibland kunde göra lite som dom ville, men inte brukade dom slänga skräp i naturen. Så mycket vett hade folk överlag. Kanske hade någon utomstående varit här och dumpat stolen? Jag rynkade ögonbrynen och bestämde mig för att höra efter med några grannar om de sett något mystiskt här senaste tiden. Kanske låg det mer gammalt skräp här omkring? Jag rätade grimaserande på ryggen – det var inte en dag försent att komma igång med träningen – och började sedan stapplande lufsa iväg hemåt mot min stuga. Fötterna värkte och ryggen kände stel – ska jag vara ärlig kände jag av fler kroppsdelar – men tanken på att snart vara hemma gav mig lite extra kraft.

Väl hemma lockade en varm dusch. Jag lagade mig lite mat och satte mig på uteplatsen för att häva i mig pastaskruvar och pesto på burk. Jag levde ensam och hade inget vidare matlagningsintresse. Så länge det mättade, så funkade det. Ska jag vara ärlig, så var det inte heller så kul att laga mat till sig själv. Så länge jag inte delade kök och måltider med någon annan, så fick ett och annat halvfabrikat duga ibland.

Jag höjde ansiktet mot den nedåtgående solen och njöt. Man kände att solen värmde, trots den allt kyligare luften. Det var en fin kväll. Temperaturen hade sjunkit ganska snabbt, men dofterna av våren och livet den förde med sig gick inte att undvika. Jag lutade mig lite bakåt och tog en klunk ur min ölflaska. Min stuga låg i en sluttning, med gräsmatta ner mot ett ängsparti som övergick i skog. Jag var inte bara ointresserad av matlagning, utan i ärlighetens namn också trädgårdsarbete. Jag älskade att vara utomhus, men var inte mycket för att plocka och gräva och piffa med blommor och blad. En stor gräsmatta med ett par buskpartier dög åt mig. Jag njöt en stund av stillheten och den friska luften. Släppte fram en suck av välbehag och blickade ut över ängarna. Från där jag satt såg jag inga andra hus, de angränsade till andra sidan av stugan. Plötsligt var det något i yttre synfältet som fångade min blick. Jag trodde att jag såg en rörelse, ett fladder i ögonvrån, men när jag tittade åt höger såg jag ingenting. Eller jo – jag såg någonting. Ingenting som rörde sig, men något som inte brukade finnas där. Ett femtiotal meter bort, på ängen, bland det höga, fortfarande brungula gräset som blivit nedtyngt av snö under vintern, stod en likadan stol som jag sett tidigare på dagen. Den var vänd mot mig och min första känsla var att bli förbannad. Vad i helvete?! Vem fan var det som slängde gammalt bråte i skogarna här omkring? Jag kände att pulsen gick upp och att musklerna spändes när jag reste mig och spejade ut över tomten och ängen. Stolen stod en bra bit från min tomt, men jag kände ändå att jag blev upprörd. Man fick väl för sjutton hålla ordning på sina grejer! Vem skulle ta reda på dom där möblerna var det tänkt?

Jag stod och rynkade pannan på min uteplats och funderade över om jag skulle gå och städa upp redan nu, men bestämde mig för att låta bli. Imorgon skulle jag ta ett snack med grannen intill och se om han sett något. Med den planen lugnade jag ner mig och plockade ihop min tallrik och mina bestick för att bege mig in. Irritationen hade förstört stämningen, så nu kunde jag lika gärna ta kväll och glo en stund på tv. På en sten på gräsmattan såg jag grannens svarta katt sitta och stirra stint ut mot ängen. Jag var mest glad så länge den höll sig borta från att göra sina behov på min tomt. Kattpiss var inte den mest upphetsande doften när solen började värma upp jorden och jag uppskattade inte att hitta kattbajs lite här och där på tomten. Jag svepte det sista ur ölflaskan och gick in.

Under morgondagen var det ihållande regnet tillbaka. Jag passade på att ta en rejäl sovmorgon – det var ju ändå söndag – och slafsade omkring i pyjamas större delen av förmiddagen. Det var inte förrän framåt lunch som jag kom att tänka på stolarna jag sett. Jag kikade ut genom sovrumsfönstret för att se om stolen på ängen stod kvar. Till min förvåning gjorde den inte det. Jag upplevde ett ögonblick av förvirring. Jag flackade med blicken och spanade ut åt båda hållen, men såg inget. Jag kliade mig i huvudet. Detta var märkligt. Kunde den ha blåst omkull och hamnat utom synhåll? Jag klädde på mig och tog på mig gummistövlar och regnrock, fällde upp luvan och gick ut på baksidan. Jag såg fortfarande inget. Regnet hade gjort allt dyngsurt och jag var nog lite för bekväm för att slafsa ner i det höga gräset – trots gummistövlarna.

Jag gick runt huset och tänkte knata över till grannen. Han hette Egon, var pensionär och bodde med sin fru i sin stuga under större delen av året. Vad jag visste hade dom kvar sin lägenhet i stan, men bodde egentligen bara där under de kallaste vintermånaderna. Parets stuga låg utmed vägen som gick från mitt hus och låg inom synhåll från min tomt. Jag traskade vägen fram i blötan, som nu blivit mer av ett tätt duggregn snarare än skyfall. På min högra sida låg en tät granskog och på andra sidan vad som en gång varit en hage. Nu bestod det bara av ett öppet område utan träd, men ganska igenvuxet på sina ställen.

Egon var hemma. Om han var överraskad att se mig ute i regnet, så visade han det inte. Han log varmt med sina uppåtgående kråksparkar till rynkor och välkomnade mig in i hallen. Jag framförde mitt ärende och frågade om Egon sett att någon slängt gammalt skräp i skogen. Egon rynkade pannan och skakade eftertänksamt på huvudet. Nej, det hade han inte gjort. Han hade inte heller sett något ovanligt den senaste tiden. Nog för att våren började komma, men rusningen till sommarstugorna hade inte kommit igång än. Det var inte många av grannarna som hade varit där än, mer än något enstaka besök för att kolla över så att inget läckt, gått sönder eller stulits under vintern som var.

Katten, som jag kände ett sting av irritation när jag fick se, smög fram från Egons kök och strök sig mot mitt ben. Den blev blöt på sidan av magen, eftersom jag fortfarande hade gummistövlarna på. Ett torrt litet löv fastnade på den svarta pälsen och följde med när katten försvann in i huset igen. Egon skrattade att Kurre inte var så förtjust i vädret, så när det regnade gick han mest ut för att pinka. Jag skrattade artigt, men i tanken hade jag mest lust att strypa Kurre. Långsamt.

Efter några ytterligare artighetsfraser, där Egon berättade att han och hustrun skulle få besök av sitt femåriga barnbarn över valborgsmässoafton, tackade jag Egon för titten och återvände ut. Katten slank med mig ut genom ytterdörren. Besöket gav mig ingen förklaring som jag önskat. Kanske fick jag helt enkelt samla ihop dom där stolarna och elda upp dom. Valborg stod för dörren och jag kunde med lätthet slänga dom på brasan som samlats ihop en bit bort. Det var främst Egon som slängde trädgårdsavfall där, men även några andra grannar öste på med diverse grejer. Inte alltid sådant som man borde elda, men här ute var det ingen som brydde sig. I annat fall fick väl stolarna ligga kvar där dom låg. Varför skulle det egentligen vara mitt ansvar? resonerade jag medan jag traskade hemåt. Katten smög utmed diket en bit bakom mig, men gjorde plötsligt ett utfall och sprang om mig i någon slags galopp på vägen. Jag följde den med blicken tills jag plötsligt stannade. Det där om att man fryser till is – det är precis så. Jag kände mitt hjärta hoppa över ett slag, håret reste sig på mina armar och det kände som att allt blod for till huvudet. Här hade jag gått för högst en kvart sedan, ingen bil hade passerat, inte en människa setts till och ändå; framför mig på vägen, vänd mot mig, stod stolen. Ilskan jag känt igår och alldeles nyss var just nu som bortblåst. Jag andades med öppen mun och försökte få kontroll över mina tankar. Var det någon som drev med mig? Vad fan skulle det vara bra för? Och vem skulle det vara?!

Jag stod still och stirrade, liksom fastfrusen. Det finns inget bättre ord. Nu såg jag stolen på närmare håll. Den var blöt naturligtvis, regnet höll i sig. Den var i furu och såg ut att ha en ganska matt yta. Om den var lackad så var den nog rätt sliten. Ryggen bestod av raka, rundade pinnar. En vanlig jävla stol alltså. Jag lät blicken flacka omkring mig. Inte en rörelse, inte ett liv. Jag fick syn på Kurre strax framför mig. Han hade stannat mitt i en rörelse. Han stod med frambenen lite böjda och öronen lagda bakåt. Han stirrade också på stolen. Allt var fullkomligt orealistisk. Som om vi fastnat i tiden. Här stod jag och den förbannade bajsmarodören och stirrade på en stol i porlande regn. Hur konstigt som helst. På något sätt var det dock som att jag inte kunde sluta titta. Jag befann mig som i en tunnel, stolen verkade komma närmare och närmare och omgivningen bara försvann längre och längre bort. Jag blev yr. Mitt hjärta bultade utan hejd och jag höll andan.

Helt utan förvarning kastade sig Kurre fram och jag kände hur jag kom tillbaka till verkligheten igen. Kurre sprang snabbt med böjda ben, nästan med magen i marken, och hoppade rakt upp på stolsitsen. Någonstans inom mig kände jag att det var fel, att Kurre borde springa åt andra hållet, att även jag borde springa åt andra hållet. Av någon anledning gjorde jag dock inte det. Jag gjorde ingenting. Hur märkligt det än låter, så kunde jag inte göra mer än ingenting.

Kurre stod nosande på stolsitsen. Svansen pekade rakt upp, likaså öronen. Han stod framåtböjd och nosade på det blöta träet. Det hann inte gå många sekunder förrän någonting förändrades. Om det var inuti mig själv eller något utanför visste jag inte. Det var som att ljuden försvann. Som om jag hamnat i ett ljudisolerat rum. Det tryckte i öronen och jag såg att även Kurre märkte förändringen. Han kikade upp och sträckte på nacken. Han tittade på mig och våra blickar möttes. Tiden var still och jag såg bara hans ögon, orörliga mot mina. Allt var stilla. En långsam rörelse bröt förlamningen. Bakom Kurres huvud såg jag hans svans röra sig. Sakta böjdes den bakåt mot hans rygg. Kurre själv rörde sig inte, han stirrade fortfarande på mig. Jag såg hans ögon vidgas, men resten av hans kropp var still. Om man kan se panik i ett djurs ögon, så var det vad jag såg. Hans svans böjdes längre och längre ner mot ryggen och till slut låg den i en onaturlig vinkel. Kurre verkade som fastfrusen, oförmögen att röra sig, att fly. Den märkliga bristen på ljud var fortfarande där, men plötsligt bryts tystnaden av ett skarpt snärtande ljud, som ett kras eller en kvist som bryts. Kurres ögon blev om möjligt ännu större och han lyfter sin haka. Katten överläpp dras upp och han blottar sina spetsiga tänder. Jag ser in i hans gap, då hans huvud nu pekar uppåt. Jag ser Kurres hals sträckas så de tunna senorna utmed halsen syns onaturligt väl. Synen är grotesk; en katt med vidöppen mun, ståendes med raka ben och stirrande upp i skyn, med sin svarta svans liggandes över ryggen. Inte ett ljud hörde jag från Kurre. Det var otroligt att någon luft kunde komma in i hans strupe, då den var så böjd. Det enda ljud jag hört var det krasande ljudet när hans svans bröts. Kurres ena framben rörde sig nu. Men inte som det borde. Inte som att han lyfte foten för att ta ett steg, utan istället började hans tass lyftas framåt och uppåt. Jag såg inte Kurres ögon, då hans huvud fortfarande pekade uppåt, men jag förstod att det inte fanns något normalt med detta, allt var förvridet, vanställt och motbjudande. Jag ville stänga av min hörsel, jag förstod vad som skulle komma, hur ljudet av Kurres ben som bröts åt fel håll skulle nå mina öron. När det kom var jag inte förberedd, jag kved. Allt som skedde var fullständigt horribelt, det var en syn som inte gick att förstå. Jag stod i regnet på en väg framför en stol där en katt just nu höll på att krossas in i märgen av en osynlig kraft, av något jag inte kunde hantera, där min begreppsvärld inte räckte till för att förklara situationen.

Det var som en tavla. Som om jag tittade på något utifrån. Jag kände inte regnet eller den kyliga luften, jag vet inte ens om jag andades. Det var som att luften både skrek och var helt ljudlös på samma gång, som om världen virvlade och stod still på samma gång, som om mitt inre var kaos och livlöst på samma gång – tills allt bara upphörde. Jag såg Kurres hals böjas ytterligare en bit bakom och med ett snäpp var allt över. Kurre föll ner på stolsitsen, livlös och mjuk. Regnet började fall igen, kylan kändes igen, vinden slog mot mina kinder. Min kropp blev min igen, jag kände att jag kunde styra den, att kontrollen var min igen.

Jag sprang. Jag sprang förbi stolen, jag sprang förbi Kurre, jag sprang klumpigt med mina gummistövlar mot mitt hus. Jag tog trappan i ett steg, kastade upp dörren och vräkte mig in, flåsandes som en vettvilling. Jag låste dörren och slängde mig på golvet innanför. Jag blev liggande mot väggen på hallens trasmatta och försökte kontrollera min andning.

Efter detta är dagen som en dimma. På något sätt måste jag ha kommit ur mina blöta kläder och tagit mig till sovrummet. Jag kan inte säga om jag sov eller var vaken, men timmarna gick och jag låg i min säng, oförmögen att förklara vad som skett. De vanliga mänskliga strategierna att bortförklara obegripliga händelser ville inte kicka in. Jag fick inte fatt i mina vanliga känslor, det enda jag kände inombords var – skräck. Jag kunde inte påminna mig någon gång tidigare känt mig så renodlat skräckslagen.

Oavsett om jag sov eller var vaken, hade jag inte koll på tiden. Vid ett tillfälle vaknade jag till och förstod att dagen övergått till natt. Jag låg i min säng i mitt lilla, mörka krypin till sovrum. Persiennerna var fortfarande neddragna – jag hade inte dragit upp dem efter min långa sovmorgon – och rummet var mer kolsvart än skumt. Jag låg på rygg, intrasslad i täcket. Jag orkade inte röra mig. Jag stirrade upp i taket. Jag såg inte mycket på grund av mörkret, men jag anade den gamla gulnade rislampan jag hade som takbelysning. Även om jag ville reda ut vad jag varit med om, för att få någon slags logisk förklaring, så ville jag ändå inte få tillgång till mina känslor, ville helst stänga in allt. Jag vred huvudet till vänster. Blickade ut i mörkret. Min säng tog upp större delen av rummet, men brevid mig stod ett nattduksbord och utmed den andra väggen stod en liten byrå. Jag såg dom inte så väl, men jag visste att de fanns där. Jag blickade bort mot dörren, som av någon anledning var stängd. Jag såg konturerna av dörren, då springan mellan den och karmen var ljusare än övrigt. Jag sänkte blicken. Något var annorlunda. Dörrens konturer skymdes delvis av något, något som inte skulle finnas där. Rummets sparsmakade möblemang hängde ihop med dess storlek; inget som inte var nödvändigt fanns eller fick plats i sovrummet. Med onda aningar kisade jag mot dörren. Jag sträckte ut handen mot sänglampan som hängde på väggen ovanför mig. Jag släppte inte dörren med blicken medan jag klickade på strömbrytaren. Sedan stannade världen och jag skrek.

Precis framför den stängda dörren stod stolen. Den var vänd mot mig och i det skarpa ljuset från 40-wattslampan som lyste mot den såg jag röda fläckar på dess sits. Jag slutade inte skrika. Jag kastade mig upp ur sängen, invirad i täcket, snubblade till, men fann balansen och tryckte mig i panik mot fönstret som fanns på väggen bakom nattduksbordet. Jag började krafsa på hasparna och lyckades snabbare än väntat få upp fönstret. Min stuga bestod bara av ett plan, så det var ingen höjd att tala om för att komma ut. Jag tog spjärn mot sängen och fick ut ena benet genom fönstret. Jag hade slutat skrika, men vände mig inte om medan jag stack ut även det andra benet. Jag gled ner på marken, landade i en ölandstok som växte ymnigt där och stapplade iväg framåt. Solen hade inte gått upp och det var mörkt. Paniken från dagens händelser började göra sig påmind, jag visste inte vad jag skulle göra, mer än att jag var tvungen att komma bort. På min tomt fanns ett litet skjul där jag förvarade gräsklipparen, några krattor och andra trädgårdsredskap. Jag satte av mot skjulet. Jag vet inte riktigt om jag hade tänkt att jag skulle gömma mig där eller om jag bara ville känna skyddet som bara väggar och tak kan ge, men oavsett vilket så var dörren olåst och jag klev in och stängde dörren. Det fanns inget lås på insidan, men däremot ett handtag. Jag tog en räfsa, slet bort pinnen och tryckte den genom handtaget så att den skulle ta emot om någon försökte öppna dörren utifrån. Jag var inte i det här läget helt säker på vem skulle öppna dörren utifrån, men den flisiga stången var det bästa skydd jag hade för tillfället.

Jag försökte samla tankarna. Hur kunde den där förbannade stolen hamnat i mitt sovrum? Hur kunde den ha hamnat på vägen och vad gjorde den i skogen? De mest skräckfyllda känslorna från gårdagen, då jag sett Kurre krossas i bitar, hade börjat sjunka undan och min skräck bestod just nu mest av förvirring. Var det någon som drev med mig? Var det ett sjukt jävla skämt alltihopa? Hur mycket jag än önskade att det skulle vara det, så visste jag någonstans att det här var på riktigt. Det som hänt igår kunde inte fejkas. Av någon anledning hade jag mött en stol som just käkat upp min grannes katt. Vad skulle jag göra nu? Jag fattade ju att stolar inte käkar upp katter och den som skulle höra den berättelsen skulle tänka att personen som tycker sig ha sett något sådant, är måttligt sinnessjuk.

Jag stod planlöst mitt i skjulet, som inte var mer än ett par-tre kvadratmeter, och trängdes med gräsklipparen. Jag gled ner mellan ena väggen och gräsklipparen. Det var inte bekvämt och det var inte varmt, men jag ville inte gå ut. Jag hade en gammal oljerock hängde på en spik i skjulet, jag drog ner den och svepte den om mig. Det märktes att det fortfarande var ordentligt kallt på nätterna. Där blev jag sittande tills jag såg att solen gick upp och det började ljusna. Jag satt kvar med huvudet mot väggen, kanske slumrade jag till någon stund, även om hjärtat slog som en hammare i bröstet. Jag ville inte återvända in. Jag försökte komma fram till en kallsinnig plan, en ordentlig plan, där jag inte skulle riskera att träffa på stolen igen, men inte heller bli betraktad som en fullkomlig galning. Kunde jag ha drömt? Kunde jag ha inbillat mig att jag sett stolen i mitt sovrum för att jag var så uppfylld av allt? Det lät som en ganska vettig förklaring. Det var väl ganska vanligt att man drömde om saker som berört en mycket under dagen. Ja. Så måste det vara. Jag kände mig ganska tillfreds med den förklaringen, även om en våg av skam sköljde över mig. Vuxna människan, se spöken i varje vrå och reagera på det här sättet.

Jag förstod att solen varit uppe länge och att klockan nog snarare var förmiddag än morgon. Inte ett ljud hade hörts utanför. Verkligen inte ett ljud. Efter en kamp med mig själv bestämde jag mig för att gå inomhus. Jag var genomfrusen av köld, men det var sekundärt. Jag tog loss krattan från handtaget och petade upp dörren. Utanför såg allt vanligt ut. Det var ljust, ingen direkt sol, men inte igenmulet heller. Jag såg mig omkring. Tittade mot huset. Allt såg ut som vanligt där också. Inga mördarstolar. Jag lyfte lite på ena mungipan av min torra tanke. Alltså, även jag fattade ju att stolar inte mördar folk eller katter eller något överhuvudtaget. Men ändå hade det hänt. Jag började sakta gå mot huset. Ytterdörren var ju låst, eftersom jag inte varit ute sedan igår, men jag har en extranyckel under en sten nedanför trappan. Dagsljuset gav mig lite mod och väl inne i huset var allt som vanligt. Verkligen som vanligt. Dörren till mitt sovrum var öppen. Likaså fönstret, eftersom jag inte direkt brytt mig om att stänga den i natt. Jag drog igen fönstret och haspade det. Nu började jag känna hur genomfrusen jag var. Jag tog en dusch och kände att det sista av paniken rullade undan med vattnet. Jag fattade ett beslut om att jag skulle gå över till Egon och kolla hur det var med Kurre. Kanske hade jag hallucinerat igår också? Kanske låg Kurre hemma på soffan och blev matad med leverpastej och praliner (eller vad det nu är katter äter?) och levde livets glada dagar?

När jag väl kollade på klockan hade den hunnit bli två på eftermiddagen. Det var obegripligt, men jag förklarade detta med all stress jag känt senaste dygnet. Kroppen kan ju göra så där, att den stänger av. Det hade jag läst. Med detta kände jag mig mer belåten än vad jag gjort sedan jag först såg den förbannade stolen i skogen.

På väg mot Egon såg jag att han var utomhus. Han hade lassat sin skottkärra full med ris från en nerklippt buske, som han nu verkade vara på väg att köra iväg med. Tillsammans med honom sprang en mindre pojke i en neongul regnkappa runt och plockade blad och löv som han kastade i skottkärran. Jag mindes då att Egon berättat att han skulle få besök av sin sonson på valborgsmässoafton. Var vi redan där? Huvudet kändes förvirrat, men efter en snabb huvudräkning så insåg jag att det faktiskt var valborgsmässoafton idag. Innan jag hann fram till Egon, så hade han och pojken börjat gå genom den gamla hagen bort mot det som skulle bli ett valborgsbål senare ikväll. Högen låg en bra bit från några hus och det hade ju regnat en del sista veckan, så ur det perspektivet skulle det nog gå bra att tända på.

Jag genade in över hagen, så jag hamnade inom synhåll för Egon. Han nickade mot mig, med skottkärran i båda händerna. Vi möttes en bit från det blivande valborgsbålet och Egon undrade om jag hittat något mer skräp i skogen. Han såg alltid glad ut och så även nu. Jag flackade lite med blicken och svarade nekande, om än lite mumlande. Egon sa att inte heller han sett nåt och att han pratat med Johansson längre neråt vägen. Dom hade inte haft någon bra förklaring, men kommit överens om att dom under dagen skulle gå och hämta möblerna och slänga dom på brasan till kvällen. Om det nu inte visade sig att det var några användbara möbler, vill säga, sa Egon och log och blinkade mot mig med ena ögat.

Pojken, som Egon kallade Lukas, hoppade obekymrat omkring. ”Han ser fram emot brasan”, sa Egon och jag nickade. Lukas, som plockat några kvistar ur sin farfars skottkärra, skuttade nu mot det blivande bålet. ”Farfar, jag går och slänger den här i brasan!” Egon ropade jakande till honom och Lukas lämnade oss. Jag skulle just fråga Egon om Kurre, när jag tappade modet och mumlade något om vädret. Egon verkade inte märka min inre oreda och pratade på om fallna millimeter regn och lufttryck och väderprognoser. Jag försökte se intresserad ut och nickade och hummande instämmande. Jag spanade lite omkring för att se om jag såg Kurre. Det gjorde jag inte. Jag blickade ner mot valborgsbrasan. Det hade blivit en imponerande höjd på högen och den verkade mest bestå av pinnar och ris. Jag såg också en neongul jacka trampa runt där nere i matchande regnstövlar och tänkte att femåringar banne mig kan roa sig med det mesta, till och med vattenpölar och pinnar. Jag hörde Egons röst i huvudet, men slutade tvärt lyssna. Nere vid bålet, ett par meter brevid det, såg jag nu något som frös mina ådror till is. Strax intill brasan, inte slängd på, utan brevid, stod en stol, vänd mot oss. En träfärgad pinnstol med röda fläckar på sitsen.

Egon pratade på. Lukas, som övergett sina pinnar, kikade nyfiket bort mot stolen och såg förmodligen sin chans att hitta på en ny lek. Jag, översköljd av kalla kårar, såg pojken studsa iväg mot stolen. Jag, med en klump i halsen som växt sig till omöjlig storlek, vände mig helt om och började springa. Mot brasan. Mot pojken. Mot stolen. Jag hörde Egon sluta prata och kunde i huvudet se hans förvånade min. Jag sprang, lika fort som pojken skuttade, mot stolen. Jag var halvvägs där när Lukas satte sitt ena knä mot stolens sits och sina båda händer mot karmen. Jag var halvvägs där innan Lukas hävde sig upp och satte sin lilla kropp på stolen. Jag var halvvägs där när Lukas vinkade mot mig och sin farfar.

Begravningen ägde rum i kretsen av dom närmaste. Jag var inte inbjuden och varför skulle jag ha varit det? Jag var ju bara en granne till Lukas farfar. Jag var bara en bifigur i familjens tillvaro. Jag hade ingen mening för dom.

Våren har övergått i sommar och jag har inte varit många stunder i stugan. Jag har mest suttit i min lägenhet, ensam med mina tankar. Efter att min arbetsgivare påtalat att jag antingen fick uppsöka en doktor och sjukskriva mig eller börja söka mig ett annat jobb, så fick jag tabletter utskrivna. Jag äter dom mest hela tiden. Världen blir lite luddigare i kanterna och det gillar jag just nu – luddet. Verkligheten skaver och jag vet inte om den kommer kunna passa mig mer framöver. Jag har inte lyckats fly från stolen. Den hemsöker mig både i stugan och i stan. I skogen, på en parkering, i mitt kök, till och med på ett varuhus. Ibland ser jag den stå där. Jag tror att den väntar på mig.

Signaturmelodi

Vi hörde “Stolen”, skriven av lyssnaren Linda och uppläst av Cecilia Ekman. Och därmed sjunker Creepypodden ned i en fåtölj, bara för att vila en stund. Men när den känner efter verkar fåtöljens fot- och huvudändor ovanligt kantiga och vassa. Och när Creepypodden inser att det inte är en fåtölj, utan en stor uppslagen mun med tusentals tänder den satt sig i, är det redan för sent. Inte förrän om två veckor kommer den ut igen, den naturliga vägen. Då hörs vi igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.